Salmbärskvinnorna

Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka. 

- Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.

Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål"....

Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.

Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris.

 46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.

- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.

Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.

- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.

Äter du salmbär själv?

- Nej, jag bara plockar och säljer. 

Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar. 

För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.

Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon. 

- Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.

En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.

- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.

På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon. 

Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.

Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej. 

- Jag vill ha thaitjej, säger han.

- Kan du engelska?

- Ja lite.

- Vill du åka till Sverige?

- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?

- Nära Finland.

- Var någonstans är Finland?

- Nära Tyskland.

- Ja, jag vet, Tyskland...

- Vill du åka?

- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?

- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.

- Hur mycket pengar får jag på en månad?

- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.

- Åh, så mycket pengar. Är det sant?

- Jo, sa han.

- Okej, jag åker!

Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.

- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?

Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma. 

- Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan.

 Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.

Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården. 

- Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.

Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män.

Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.

I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke. 

- Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.

Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt? 

- Ja, ont i ryggen och knäna.

Hur hjälper du Ing med plockningen?  

- Ingenting.

Varför inte? 

- Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.

De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop. 

Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.

Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.

- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid. 

För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.

- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.

Tänker du mer på henne än på dig själv? 

- Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.

De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.

- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.

Det låter nästan som en affärsuppgörelse? 

- Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.

Hur tror du de har träffats? 

- Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.

Tror du att de känner sig tvingade att komma hit? 

- Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.

Vad brukar du svara då? 

- Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.

Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.

- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar. 

Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar? 

Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.

Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.

- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.

- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.

Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?

- Så kan det säkert vara. 

Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.

Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.

Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.

Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.

- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem. 

Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män.

 - Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad.

 Blir de inte väldigt beroende av de här männen?

- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.

Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit.

 Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.

Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.

Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.

- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.

- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.

Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.

- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.

Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla? 

- De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.

Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana.

 - De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.

Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit.

 Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.

Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.

Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?

Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet. 

De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.

- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.

Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.

- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med?

 Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.

Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé... 

- Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.

Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.

- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.

Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.

- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.

Kan du inte göra det här på Gotland?

– Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska.

 - Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna.

 Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong.

 Reporter: Anna Jutehammar

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: [email protected]