Militärhistoriepodden

Längs floden Marne i norra Frankrike inleddes den 5 september 1914 ett av historiens mer avgörande slag. Nästan 2,5 miljoner franska, tyska, brittiska och belgiska soldater deltog i en kraftmätning som skulle kunna uppfattas som avgörande.

Den tyska offensiven med mål att inringa den franska armén öster om Paris stoppades upp och i stället förvandlades västfronten till ett statiskt skyttegravskrig. Under en vecka dödades och skadades omkring 500 000 soldater.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden har Martin Hårdstedt och Peter Bennesved nått fram till Marneslaget i poddens serie om första världskriget.

Den brittiska armén hade tillsammans med belgiska och franska styrkor fördröjt den tyska offensiven genom Belgien. Fransmännen hade efter den misslyckade offensiven in i Alsace-Lorraine återhämtat sig och genom kraftfull ledning från överbefälhavaren Joffre hunnit omgruppera och kunde stoppa tyskarnas försök att kringgå Paris och inringa hela den franska armén.

Slaget blev dramatiskt och tyngden i det tyska anfallet var så stor att de brittiska och franska styrkorna var på gränsen till att övermannas. Chefen för en nyuppsatt fransk armé, den 9:e franska armén, generalen Foch meddelade i ett skede av striderna: ”Min högra flank är hårt pressad. Min center viker. Det är omöjligt att manövrera. Läget är utmärkt. Jag anfaller.” I dessa ord, möjligen en efterkonstruktion, sammanfattas det desperata läget. Det var inte frågan om att ge vika en meter. Då kunde hela fronten kollapsa.

Förlusterna under slaget blev enorma. Artilleriet och kulsprutorna skadade och dödade hundratusentals soldater. Stridstaktiken kunde inte hantera de nya vapensystemen. Massiva linjeanfall mejades ner inom några minuter. Artilleriet skapade månlandskap där inget kavalleri kunde anfalla.

När tyskarna fick klart för sig att det inte gick att bryta igenom och insåg att Schlieffenplanen, den operativa planen för att besegra Frankrike, hade misslyckats avgick Moltke som stabschef och Falkenhayn tog över. I efterdyningarna av Marneslaget inleddes en kapplöpning till Engelska kanalen som resulterade i nya blodiga slag – inte minst kring staden Ypres i Flandern. Fronten hade i november stelnat i en till synes ogenomtränglig skyttegravslinje.

Bild: Tyska soldater (som bär karakteristiska pickelhuva-hjälmar med tygöverdrag) vid fronten under första slaget vid Marne under första världskriget, taget i september 1914. Möjligen iscensatt för kameran på grund av bärandet av medaljer, vilket enligt källan inte var vanlig praxis i strid. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.

Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.

På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.

Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.

Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).

Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sannolikt någon gång klockan halv tio på kvällen den 30 november 1718 träffades Karl XII i huvudet av en kula som dödade den svenske kungen omedelbart. Platsen var en löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten utanför staden Fredrikshald.

Händelsen innebar början till slutet på det långvariga stora nordiska kriget som i nästan två årtionden hade ställt det svenska riket mot en övermäktig allians av motståndarstater. Kungens plötsliga död har gett upphov till många spekulationer: en förlupen fiendekula eller ett statsmord?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en klassisk händelse i den svenska militärhistorien: Karl XII:s död. Forskare har engagerat sig i vad som verkligen hände natten då kungen blev skjuten. Mordteorierna fick direkt fart efter kungens död som en del i det inrikespolitiska maktspelet. Kungens grav har öppnats ett antal gånger för att lösa gåtan. Den dominerande uppfattningen är idag att kungen föll för en norsk kula som sköts från någon fästningsvall.

Belägringen av Fredrikstens fästning var en del av ett mycket större sammanhang. Den svenske kungens avsikt med att anfalla och ta Norge var att försvaga Danmark. Om det danska riket miste Norge som stöd antog kungen och hans närmaste att Danmark skulle kunna slås ut ur kriget och att kriget mot Sveriges fiender på längre sikt skulle kunna vändas till svensk fördel. Samtidigt som den svenska huvudarmén under kungens ledning anföll södra Norge gick en kår under generalen Armfelt mot Trondheim.

Fälttåget i Norge 1718 innebar svåra logistikproblem som den svenska armén löste på ett nytt innovativt sätt. I podden diskuteras det svenska ”skorp-underhållet” som en del av en operativ plan för att besegra norrmännen. Händelserna 1718 avrundades på ett tragiskt sätt genom karolinernas dödsmarsch över Jämtlandsfjällen under reträtten från Norge efter det att fälttåget avblåst som en direkt följd av kungens död.

Bild: Teckning från 1700-talet som illustrerade en av utgåvorna av boken "Histoire de Charles XII", av Voltaire. Upphovsman okänd. Wikipedia. Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.

Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det sägs att slaget vid Tannenberg 1410 var medeltidens största slag. Den 15:e juli det året mötte Tyska orden och deras stödtrupper en polsk-litauisk här, mellan Tannenberg (idag Stebark) och Grunwald, och en blodig uppgörelse följde.

Från ett samtida perspektiv var slaget bara en i raden av konfrontationer mellan de två kontingenterna, men slagets långsiktiga konsekvenser var desto större. Slaget förebådar den Tyska ordens nedgång och fall, vilket i sig kommer att bädda för bildandet av hertigdömet Preussen, och starten på över 500 år av mytbildning.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Tannenberg 1410, den tyska Riddarordens sista suck.

Det som gör detta slag särskilt intressant är att det är en konflikt mellan två ganska märkliga, och unika, statsbildningar. På ena sidan, den Tyska orden, eller ibland Teutoniska orden – En riddarorden med rötterna i medeltidens korståg. På andra sidan fanns polsk-litauiska alliansen, en statsbildning som i praktiken hade utvecklats från två separata kungariken till en slags tidig form av dubbelmonarki. De två parterna slogs framför allt om ett landområde i deras närhet, Samogitien.

Samtidigt måste man fråga sig, hur kommer det sig att en riddarorden av det här slaget, under tidigt 1400-tal, bedriver offensiva krig mot andra kungadömen?

Slaget vid Tannenberg har även en annan intressant militärhistorisk läxa i det att orsakerna till den Tyska ordens förlust här egentligen är resultatet av ett diplomatiskt spel mellan de olika prinsarna och hertigarna i området. Det var detta spel som också skulle bli början på slutet för den Tyska orden.

Bild: Slaget vid Tannenberg av den polske konstnären Jan Matejkos oljemålning av daterad 1878. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Tannenberg i slutet av augusti 1914 lyckades Paul von Hindenburgs 8:e armé lura in och slå en ring runt den ryska Samsonovs 2:a armé på östfronten. Manövern var så lyckosam att Samsonovs armé blev totalt tillintetgjord, och slaget har sedan dess blivit ett av första världskrigets mest mytomspunna.

Slaget ledde omedelbart till politiska förvecklingar, och för den pensionerade officeren Hindenburg blev slaget starten på en lång politisk karriär som vi får anledning att återkomma till senare i vår serie om första världskriget.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Slaget vid Tannenberg 1914.

Tyskland hade flyttat fram en av sina arméer på ca 200 000 man upp till den östra fronten för att där försena en rysk frammarsch i väntan på en fransk kapitulation. Denna leddes först av von Prittwitz. Ryssarna mötte upp med två arméer under Rennenkampf respektive Samsonov.

Till en början var Prittwitz försiktig och beordrade ordnade reträtter västerut. Men den defensiva attityden uppskattades inte av överkommandot, och snart blev von Prittwitz ersatt av Paul von Hindenburg. Med Hindenburg hoppades man på en offensiv taktik med det yttersta målet att slå ut de ryska arméerna, trots det uppenbara numerära underläget. Erich von Ludendorff, som nyligen hade bevisat sin förmåga i slaget om Liège på västfronten blev Hindenburgs stabschef och följde med.

Efter att ha anlänt på plats såg de två en möjlighet att exploatera det faktum att de ryska arméerna separerades från varandra på var sin sida om de Masuriska sjöarna. Hindenburg tog initiativet och försökte sig på en omfattning av Samsonovs 2:a armé, söder om sjöarna, medan Rennenkampf fortsatte västerut. Det var ett vågspel som hade kunnat misslyckas om Rennenkampf vädrat Hindenburgs intentioner, och fallit in i Hindenburgs rygg. Men det lyckades och resultatet blev häpnadsväckande. Hindenburgs 8:e armé tog över 90 000 krigsfångar och över 70 000 ryska soldater miste livet, i utbyte mot ca 12 000 tyska förluster.

Bild: Tyskt infanteri under slaget vid Tannenberg 1914. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.

I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.

Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.

Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.

I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.

Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskriget inleddes på allvar den 4 augusti 1914 när den tyska armén gick över den belgiska gränsen. Det första hindret för tyskarna var fästningarna kring staden Liége som behärskade de viktiga broarna över gränsfloderna och det belgiska järnvägssystemet.

De belgiska fästningarna visade sig inte utgöra något större hinder för tyskarna som snabbt kunde slå ut de föråldrade fästningarna med moderna tunga haubitsar. Vägen genom Belgien låg öppen och målet att kringgå och ringa in den franska armén i enlighet med Schlieffenplanen verkade kunna nås som tyskarna hade tänkt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved serien om första världskriget. Det tyska anfallet på Belgien den 4 augusti innebar en kränkning av en neutral stat och konsekvensen blev en brittisk krigsförklaring mot Tyskland då britterna lovat att garantera Belgiens suveränitet. Redan den 2 augusti hade Luxemburg ockuperats och Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti.

Den tyska Schlieffenplanen innebar att Frankrike snabbt skulle besegras för att sedan möjliggöra för den tyska armén att omgruppera och möta en väntad ryska invasion österifrån. Grundidén i planen var att kringgå det franska försvaret genom en stor strategisk flankmarsch genom Belgien som skulle placera starka tyska styrkor väster om Paris. Samtidigt skulle tyska styrkor i gränsprovinserna i Elsass-Lothringen binda huvuddelen av den franska armén tillräckligt länge för att fransmännen skulle gå i fällan. Den franska krigsplaneringen – Plan XVII – spelade tyskarna i händerna så till vida att den innebar ett franskt anfall österut för att ockupera och återta de före detta franska provinserna Alsace-Lorraine.

Väl inne i Belgien mötte tyskarna den brittiska expeditionskåren BEF på drygt 150 000 man. Trots att britterna var välövade hade de ingen egentlig chans mot tyskarnas 1.armén. Tyskarna kunde planenligt kasta tillbaka de brittiska och franska försöken att stoppa den tyska frammarschen. Den belgiska armén retirerade hopplöst underlägsen mot fästningsstaden Antwerpen som försvarades ännu några månader.

Men allting gick inte som tyskarna hade tänkt. Förlusterna i döda och sårade steg oroväckande på grund av de frontala anfallen i täta formationer mot britter och fransmän. Ganska snart började logistiken att bryta samman. Hästarna dog av utmattning. Mat och ammunition kom inte fram. Fler och fler tyska förband började leva av det de kunde hitta lokalt. Det senare ledde i många fall till hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen. Särskilt om dessa gjorde motstånd som i Belgien. Den 5 september stod den tyska armén slutligen vid floden Marne. Här skulle ett avgörande slag utkämpas de närmaste dagarna som blev avgörande för krigets utveckling.

Bild: tyskar i Belgien på väg till fronten i augusti 1914. Bain News Service (Library of Congress). Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.

Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.

Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.

Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.

Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter andra världskrigets slut öppnade sig en helt ny teknologisk horisont, men det var inte till drönarteknikens fördel. I ett militär-tekniskt tänkande som dominerades av interkontinentala missiler, kärnvapen, jetplan och så småningom enorma ubåtar var intresset för drönare svagt.

Om allt handlade om att hota motståndaren med total utplåning i ett massivt kärnvapenkrig, vad skulle man då ha drönare till?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarnas historia under kalla kriget.

Under 1960-talets början hamnade dock drönartekniken allt mer i blickfånget. I och med att piloten Francis Gary Powers sköts ner över Sovjetisk luftrum under ett spaningsuppdrag (vilket blev starten för Kubakrisen), behövdes nya sätt att arbeta. Kennedyadministrationen förstod att övervakning och informationshämtning behövde skötas utan risk för politiska förvecklingar. Drönartekniken gav möjligheter för detta. Även under Vietnamkriget började nöden kräva bättre och riskfria former av informationsinhämtning.

Den stora vändningen för drönarnas utveckling kom dock i samband med kriget i Libanon 1982. Under operation Mole Cricket visade det israeliska flygvapnet upp en häpnadsväckande förmåga att med hjälp av drönare reläa information och slå ut syriska luftvärnssystem utan några egna förluster. Det var inget mindre än en teknisk revolution vilket fick både öst och väst att helt och hållet lägga om sin militära planering de kommande 30 åren. Drönarna hade nu kommit för att stanna.

Bild. Ett montage. IAI Scout UAV. Wikipedia CC BY-SA 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.

Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.

Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.

En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.

Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska jaktplanet J29 ”Tunnan” var resultatet av brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. Det har gått till historien som ett av världens mest innovativa stridsplan. Utvecklingen av Tunnan blev starten på en unik försvarsindustriell historia som fortfarande inte är avslutad. Utan Tunnan, ingen Draken, Lansen, Viggen eller Gripen. För Sveriges del var flygplanet inget mindre än en ingenjörsmässig bragd.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om J29 ”Tunnan”.

Planet flög för första gången redan 1948 och under 1950-talet var det i stånd att utmana både amerikanska, brittiska och sovjetiska motsvarigheter i fråga om prestanda och kvalité.

Tunnan var i högsta grad ett barn av sin tid. Sverige var i stort behov av ett snabbt jaktplan som kunde anfalla inkommande bombflygstyrkor, eventuella framtida kryssningsmissiler, samt störa vattenburna invasionsstyrkor över Östersjön. Utifrån alliansförhållandena under den här tiden var flygvapnet också på det klara med att man måste räkna med att producera planen själva, med egna inhemska förmågor och industriell kapacitet.

Designmässigt är det också ett intressant stridsplan i det att det representerar jaktplanens övergång till jetmotorer. Dess designhistoria skulle kunna sammanfattas med att Tunnan är resultatet av kombinationen brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. En viktig inspiration var nämligen testdata från de nazityska Messerschmittplan med pilvingeform som Saabingenjörerna fick tag på efter krigets slut. Hastigheten som detta medgav blev avgörande för Tunnans framgång, och mycket riktigt skulle planet också slå flera hastighetsrekord under 1950-talet.

Operativt kom dock Tunnan inte att spela någon större roll i militärhistorien. Planet användes skarpt under Kongokrisen för spaningsändamål och för bombning av markmål, men mycket mer än så blev det inte. Endast vid ett tillfälle hamnade svenska piloter i luftstrid med J29:an. Således förblev planet i stort sett oprövat. Dess bidrag till historien är dock något annat.

Bild omslag: Kungliga Hälsinge Flygflottilj, F15, Söderhamn. En Saab J29 Tunnan med pilot. FotografLiljeroth, Erik, Nordiska museet, Digitaltmuseum. Erkännande-IckeKommersiell-IngaBearbetningar (CC BY-NC-ND) 

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Garden som luftlandsättningsoperationen kallades. Market var luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.

Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.

Detta är ett återpublicerat avsnitt.

Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.

Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Salamis är ett av världshistoriens mest mytomspunna sjöslag. Inte bara för dess materiella storslagenhet utan även för dess konsekvenser för den grekiska kulturen. Enligt sägen skall 1200 persiska fartyg ha mött ca 380 grekiska i det smala sundet och grekerna skulle gå ur striden segrande, något som på sikt räddade den grekiska högkulturen och som fick långtgående konsekvenser för västvärldens intellektuella utveckling.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om den attiska alliansens kamp mot Xerxes vid Salamis 480 fvt.

Slaget vid Salamis var en del av en större konflikt under 400-talet fvt. mellan ett antal av de grekiska stadsstaterna och det relativt nybildade Persiska imperiet. Den persiske kungen Xerxes föresatte sig att slutföra sin föregångare Darius I försök att erövra den grekiska övärlden och slutligen kväsa grekiska uppror i den joniska delen av hans imperium. Till en början såg han ut att lyckas, men i farvattnen utanför Aten, mellan fastlandet och den lilla ön Salamis, där de atenska medborgarna tagit sin tillflykt, beslutade den attiska alliansen att genomföra en samlad offensiv.

Ledaren för den attiska alliansen, atenaren Themistocles menade att de behövde slå ut Xerxes flotta för att omöjliggöra underhållet av Xerxes samtidigt anfallande landarmé. Att det var möjligt hade tidigare erfarenheter visat. I trånga sund var Xerxes numerära överlägsenhet en belastning. För att lyckas med anfallet var dock grekerna tvungen att locka in Xerxes i en fälla. Xerxes behövde anfalla först, och det i rätt tid. Themistocles vågspel skulle visa sig lyckas till fullo. Xerxes gick till anfall och dagen efter slaget var den persiska flottan mer eller mindre förintad, Xerxes förödmjukad, och den grekiska övärlden räddad.

Bild: Slaget vid Salamis 480 fvt var ett sjöslag som utkämpades mellan en allians av grekiska stadsstater och det persiska riket 480 f.Kr. Grekerna vann och den grekiska kulturen kunde fortsätta att blomstra. Romantiserad målning av von Wilhelm von Kaulbach från 1868. Wikipedia. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att själva landstigningen på Normandies stränder var över, var inte operation Overlord avslutat. Vägen till Paris och befrielsen av Frankrike var fortfarande kantad av en mycket kapabel tysk motståndare beordrad att slåss tills inget fanns kvar.

Det brohuvud som landstigningen hade inneburit var fortfarande känsligt för riktade motoffensiver, och inte heller hade striderna i vare sig Caen eller Saint-Lô varit framgångsrika.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om fortsättningen på Operation Overlord och befrielsen av Frankrike.

Efter landstigningen stod Montgomerys anfall mot Caen och stampade utan resultat och det skulle ta en månad innan staden föll. I slutändan var det de allierades luftherravälde som vann dagen, till kostnad av tusentals civila liv och en stad i ruiner. Samma sak gällde staden Saint-Lô som låg straxt västerut. Först i mitten av juli säkrades Saint-Lô. Caen och Saint-Lô var strategiskt viktiga städer för de allierade. Utan dem under kontroll, skulle de allierades brohuvud aldrig vara säkert.

När dessa positioner var tagna i slutet av juli och början av augusti, övergick de allierade till att försöka ringa in det kvarvarande tyska motståndet runt Falaise. Denna offensiv ledde till den i historieskrivningen mycket omtalade Falaise-fickan, i vilken runt 50 000 tyska soldater i armégrupp väst skulle bli infångade. Framgångsrikt kan tyckas, men i själva verket ledde oklara order och motsättningar inom den allierade befälskåren till att den största andelen av den tyska armén faktiskt undkom med stor del av sin utrustning i behåll. De som blev kvar i fickan har Hitler att tacka, som trots dåliga utsikter och utan tillgång till bränsle, beordrade sina generaler på marken att gå till motanfall djupare in i den ficka som de allierade hade skapat runt den tyska armén.

När armégrupp väst väl var utslagen och de centrala knutpunkterna var under kontroll i norra Frankrike, inleddes nästa del i landstigningen. Frågan var dock vilken riktning man skulle ta? Eisenhower tvekade länge om något krut skulle läggas på att befria Paris, eller om man istället skulle rikta den allierade offensiven direkt österut, gå mot floden Rhen, och låta den tyska garnisonen i Paris, ledd av Dietrich von Choltitz, svälta ut sig själv. Ingen önskade göra ett nytt Stalingrad av Paris, och de allierade var medvetna om att Hitler beordrat att Paris skulle läggas i ruiner om staden inte kunde hållas.

Politiken kom dock ifatt Eisenhower, och efter påtryckningar från General De Gaulle, samt insikten att det kunde vara farligt att ha ett tyskt hot mot de allierades flanker under den fortsatta offensiven, fattades beslutet att Paris skulle befrias. Vid det här laget var dock en av General De Gaulles närmsta män, LeClerc och den 2:a Franska pansardivisionen redan på väg. Frågan var bara hur den tyska garnisonen och von Choltitz skulle reagera, och vilken roll skulle den franska motståndsrörelsen spela i detta drama. Skulle Paris brinna?

Bild: Pariasare kantar Paris paradgata Champs Elysees för att Fria frankrikes stridsvagnar och General Leclercs 2:a pansardivision passerar genom Triumfbågen, efter att Paris befriades den 26 augusti 1944. Bland folkmassan kan ses banderoller till stöd för Charles de Gaulle. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Landstigningen i Normandie 1944

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Österrike-Ungerns tre invasionsförsök av Serbien under 1914 misslyckades och först 1915, med tyskt understöd, skulle Serbien besegras. Den österrikisk-ungerska armén var långt ifrån mogen att hantera ett anfallskrig i svår terräng mot en krigserfaren och beslutsam motståndare.

Den österrikiske stabschefen Conrad von Hötzendorf och hans underlydande befälhavare på serbienfronten, generalen Oskar Potiorek, var skrivbordsgeneraler utan egentlig krigserfarenhet. Konsekvensen blev ett svidande nederlag och nästan 230 000 stupade, sårade och tillfångatagna. Österrike-Ungerns krig mot Serbien 1914 är några av de mest misskötta och dåligt ledda militäroperationerna i den moderna krigshistorien.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den påbörjade serien om första världskriget. Skotten i Sarajevo var ett resultat av motsättningarna mellan serbisk nationalism och österrikiska maktsträvanden på Balkan. På papperet såg det ut att bli en enkel invasion av Serbien ur österrikisk synvinkel. I verkligheten var förutsättningarna för kriget på många sätt på serbernas sida.

Den österrikisk-ungerska krigsplanen för ett krig i Europa innehöll två huvudsakliga alternativ. Det första handlade om att möta en rysk invasion av Galicien i norr i samverkan med tyska armén. Det andra var en invasion av Serbien. Resurserna räckte egentligen bara till för det ena alternativet. Trots det skickade Conrad den österrikisk-ungerska armén i två riktningar i tron att Serbien snabbt skulle besegras. Resultatet blev katastrofalt.

Ryssland mobiliserade snabbare än både den österrikiska och tyska generalstaben hade trott. Anfallet mot Serbien genomfördes därför med en alltför liten del av den österrisk-ungerska armén. En hel armé, den andra armén, lämnade serbienfronten och förflyttades norrut redan några dagar efter det att anfallet på Serbien hade inletts den 12 augusti. De österrikiskt-ungerska förbanden körde fast. Serberna ledda av den erfarna Rodomir Putnik kunde möta anfallet från skyttegravar med artilleri och kulsprutor. De österrikiskt-ungerska anfallen i slutna formeringar med fällda bajonetter utan eldunderstöd kollapsade omgående.

Bild: Österrikiska trupper korsar floden Sava under sin invasion av Serbien 1914. Samtida vykort. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.

D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.

På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.

Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.

På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.

Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.

Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Alla stater har ett försvar, sitt eget eller någon annans”. Detta uttryck stämmer väl in på Island som sedan andra världskriget varit i USA:s händer. Men betyder det att Island varit helt utan politiskt inflytande? Varför ville stormakterna under andra världskriget och kalla kriget så gärna kontrollera denna karga ö, mitt i Atlanten?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Islands speciella utveckling under 1900-talet.

Island är en mycket liten stat även i nordiska mått mätt. Litenheten har islänningarna dock kunnat nyttja till sin fördel, och framför allt har det med geografin att göra. Island ligger placerat mitt i norra Atlanten, och från ön kan passagen mellan öst och väst kontrolleras. Under första halvan av 1900-talet behövde både Storbritannien och USA en plats att dels övervaka den norra passagen till Sovjetunionen, dels mellanlanda flygplan på väg till Europa. Under senare delen av 1900-talet blev Island en viktig utpost i Kalla krigets ubåtsstrategi, och en plats där sovjetiska ubåtar skulle kunna övervakas och stoppas från att närma sig USA:s östkust.

Islänningarna har lyckats utnyttja stormakternas intresse för ön för inrikespolitiska vinster, ibland på ett ganska fräckt sätt och med livet som insats. De så kallade ”Torskkrigen” som pågick fram till 1970-talet är utmärkta exempel på detta. Med vetskapen att USA inte skulle tåla att lämna ön kunde Islands regering egenmäktigt utöka sina territoriella anspråk till havs, och låta kustbevakningen preja och hota brittiska trålare, och i slutändan till och med tvinga Royal Navy till reträtt.

Bild: Ockupation av Island, juli 1941: Sett från kvartsdäcket på det amerikanska flottans slagskepp USS New York (BB-34), ånga US Atlantic Fleet Ships styr ut ur Reykjaviks hamn, Island vid tiden för den första amerikanska ockupationen i början av juli 1941. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.

Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.

Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.

Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?

Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.

I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?

Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Eylau den 8 februari 1807 blev intensiv och fördes mer än vanligt med bajonetter i handgemäng. Snöfallet minskade sikten. Musköterna misstände. Fingrarna stelnade i kölden. Att överhuvudtaget ladda vapnen var mycket svårt. Ett franskt regemente, det 14:e regementet, som desperat formerade kvadrat för att försvara sig mejades ner fullständigt.

Slaget vid Eylau kunde ha slutat i ett franskt nederlag, Napoleons första, om inte ett hänsynslöst kavallerianfall som kostade 1 500 stupade inom några minuter räddade situationen och tryckte tillbaka ryssarna. Förlusterna i döda översteg vad som var rimligt. En tredjedel av den franska armén stupade eller sårades. En av de franska befälhavarna, Ney, utbrast: ”Vilken massaker. Och utan resultat”.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden beskriver och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest katastrofala slagen under Napoleonkrigen – vinterslaget vid Eylau. Den ryska armén överraskade fransmännen i norra Tyskland mitt i vintern när Napoleon slagit sig till ro och gått i vinterkvarter. Napoleon beslutade att anfalla den ryska armén under generalen Bennigsen trots att han var numerärt underlägsen.

Slaget är inte bara intressant på grund av sin brutalitet och speciella karaktär till följd av de mycket svåra vinterförhållandena. Det är även exempel på Napoleons propaganda och till och med förnekelse. I de kommunikéer som gick ut efter slaget återgavs förlustsiffror som angav förluster som var nästan tio gånger mindre än de verkliga förlusterna. Napoleon var skicklig på att kontrollera den information som sändes ut till omvärlden, men i detta fall handlade det om någonting mer. Det finns anledning att tror att han medvetet försökte förtränga det faktum att slaget var en katastrof och att det var hans beslut att anfalla som var orsaken till denna katastrof. Den franske kejsaren trodde på sina egna lögner.

Bild: Napoleon på fältet Eylauav Antoine-Jean Gros, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.

I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.

Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.

Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.

Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.

Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.

Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.

Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskrigets orsaker kan förklaras med nationalism och konkurrens om kolonier. En viktig faktor var de cementerade allianserna som minskade handlingsutrymmet. På samma sätt var den militära planläggningen starkt bindande för de inblandade stormakterna. Kopplade till planerna var även mobiliseringssystem som direkt kom att utlösa mobiliseringsbeslut av rädsla för att inte hinna i tid före ett fientligt anfall.

Mest känd av de militära planerna var den tyska Schlieffenplanen från 1905 som på många sätt dikterade det tyska agerandet under de avgörande dagarna under den så kallade svarta veckan i juli 1914.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden inleder Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en serie om första världskriget. I flera avsnitt av Militärhistoriepodden har konflikter behandlats som är viktiga för förståelsen av det som hände sommaren 1914.

Lyssnarna uppmanas att inte minst ta del av poddavsnitten om Preussiska-Österrikiska kriget 1866, Fransk-tyska kriget 1870-71, Boerkriget, Balkankrigen 1912-13, Ryska-japanska kriget och Fashodakonflikten 1898. På olika sätt förklarar de bakgrunden till första världskrigets utbrott.

Den 28 juni 1914 föll de berömda skotten i Sarajevo som dödade den Österrikiske-Ungerska tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål. Mordet satte igång en diplomatisk kedjereaktion och inledde en kris som en dryg månad kastade in Europa och världen i ett krig utan tidigare motstycke.

Skulden för första världskrigets utbrott har lagts lite olika. I enlighet med Versaillesfredens skuldparagraf lades skulden på Tyskland. Det upprepades mycket tydligt av den tyska historiker Fritz Fischer på 1960-talet och kopplades då samman med andra världskriget. En motsatt uppfattning uppträdde redan under mellankrigstiden som ifrågasatte att Tyskland ensam bar skulden. Helt nyligen har den australienske historikern Christopher Clark framhållit i sin bestseller The Sleepwalkers att de europeiska ledarna agerade isolerat utan tillräcklig information. Som sömngångare ramlade de in i ett krig som de kanske inte riktigt insåg skulle bli slutprodukten av deras beslut. Skulden för krigsutbrottet måste därför delas av alla ledare i de europeiska stormakterna 1914.

Bild: Berlins befolkning på Moritzplatz läser tillkännagivandet om mobiliseringen som börjar den 2 augusti 1914, Wikimedia Commons, Bundesarchiv, Bild 183-S32538 / CC-BY-SA 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.

De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.

Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.

Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.

Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.

En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.

Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.

Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut.

Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder.

Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.

Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.

I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.

Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.

Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.

Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Fashodakrisen hösten 1898 höll Frankrike och Storbritannien på att gå i fullskaligt krig med varandra över en handelsutpost vid övre Nilendeltat till synes utan något större värde för de europeiska stormakterna. Men Fashoda hade stort symboliskt värde. Här möttes franska och brittiska koloniala intressen.

Bakgrunden till detta finns att hämta i den epok som brukar kallas för ”The Scramble for Africa”. Efter Berlinkonferensen 1885 hade västra Afrika delats upp mellan de europeiska stormakterna, men områdena öster om Tchad, ut mot Röda havskusten, var ännu terra incognita för både britter och fransmän, och nu ämnade man ändra på det.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Fashodakrisen 1898.

Problemet var att medan britterna sökte sig söderut från Egypten, med målet att knyta ihop kolonierna i norr med kolonierna i Sydafrika, önskade fransmännen att knyta ihop sina kolonier i västra Afrika med besittningarna längs med östkusten. Fashoda, som idag ligger i Sydsudan, var den plats där britternas och fransmännens intressen korsades.

Det började med en liten fransk expedition på ca 200 personer startad två år tidigare, från Guineabukten i riktning mot Röda havet, och slutade i en mobilisering av både Franska och Brittiska flottan i oktober 1898.

I praktisk och logistisk mening var Fashoda också viktig. Det var ett av få ställen där båtar kunde lägga till längs med övre Nilen, och som sådan var den av intresse både för britter och fransmän. En gammal befästning fanns på platsen sedan tidigare, och när den franska expeditionen nådde Fashoda västerifrån i juli 1898 tog de denna i besittning. Samtidigt var brittiska ångbåtar på väg ner från Egypten. Snart skulle de mötas, och med det, var krisen igång.

Bild: Ankomst av de anglo-egyptiska trupperna till Fashoda. Fotograf: Okänd, 1898 - Frederick A. Sharf, red., Expedition from Uganda to Abyssinia (1898), Newburyport Press, 2005. Fotografi som visar hur den egyptiska flaggan hissas vid Fashoda efter Kitcheners flottiljs ankomst 1898. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.

Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.

I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.

Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.

För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.

I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.

Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.

Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.

Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.

Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.

Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de första gångerna ballonger användes i krigföring var mot staden Venedig år 1849 i kriget mellan Österrike-Ungern och Sardinien-Piedmont under det första italienska frihetskriget. Där släppte österrikarna från båtar ballonger lastade med sprängmedel.

Under de senaste åren har drönare blivit allt viktigare i krigföringen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har sporrat utvecklingen av drönartekniken. Men hur gammal är historien om drönarna, och när skedde egentligen den första drönarattacken i krig?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt de första trevande stegen i drönartekniken med särskilt fokus på användningen av ballonger i krig under 1800-talet.

Kriget blev dock inte särskilt framgångsrikt, och Piedmont-Sardinien fick se sig besegrade. Venedig var dock en av de städer som höll ut allra längst under den här konflikten, men motståndet knäcktes av en regelrätt österrikisk belägring som påbörjades i april 1849.

Det som var lite speciellt med den här belägringen var de geografiska förutsättningarna och det var det som drev fram idén om att nyttja ballonger för att anfalla venetianerna. Venedig är format som en lagun med en yttre skans och ett stort antal öar innanför. Vid brofästena hade man upprättat starka befästningar och fort för att skydda staden.

Problemet med detta var att den sedvanliga artilleribeskjutningen inte tycktes fungera på det här skärgårdsliknande området. Österrikarnas artilleri hade helt enkelt inte tillräcklig räckvidd för att nå även de mest avlägsna delarna av Venedig.

Det var i detta läge som den österrikiska befälhavaren Baron von Haynau beslutade sig att ta till extraordinära medel för att knäcka venetianerna. Från båtar utanför Venedig släppte Österrikarna ballonger lastade med sprängmedel.

Det var meningen att dessa ballonger skulle driva med vinden in över Venedig. Vid en given tidpunkt skulle själva ballongen sprängas och den explosiva lasten skulle falla till marken för att skapa förödelse. Till hjälp hade man ett intrikat system med koppartråd som skulle möjliggöra utlösning av sprängningsmekanismen på avstånd.

Utan att överdriva kan man säga att det här inte visade sig vara en krigsvinnande taktik. I slutändan fick venetianerna se sig besegrade, men det var knappast ballongernas förtjänst. Dock får man tillskriva händelsen ett ”pandora moment” i drönarnas militära historia. För första gången användes obemannade och fjärrstyrda farkoster för att försöka påverka och skrämma civilister.

Det var inte första eller sista gången ballonger skulle användas i krigföringen under 1800-talet. I avsnittet berättar vi också om hur Thaddeus Lowe satte upp ett experimentellt spaningsförband under det amerikanska inbördeskriget, och hur Eduard Godards ballonger möjliggjorde en dramatiskt flykt från Paris under det Fransk-Tyska kriget 1870-1871.

Bild: Bomber över Venedig med hjälp av ballonger under det första italienska frihetskriget. Aerostation – Aviation (1911) av Max de Nansouty. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.

De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.

I denna repris av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.

Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.

Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.

En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.

Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.

Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1912 inledde Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien krig mot Osmanska riket. Framgångarna blev omedelbara. Osmanska rikets områden på det europeiska fastlandet erövrades snabbt av alliansen. Med knapp nöd lyckades turkarna stoppa den bulgariska offensiven strax väster om Istanbul.

I freden övergick de före detta osmanska områdena till de fyra balkanstaterna. Bulgarien uppfattade att de inte hade fått de områden de hade rätt till och bestämde sig för att lösa problemet militärt. Sommaren 1913 utkämpades Andra Balkankriget mellan Bulgarien och Grekland, Serbien, Osmanska riket och Rumänien.

Resultatet av de båda krigen blev främst att Serbien framstod som den starkaste staten på Balkan. Konflikterna skulle bara ett år senare vara den utlösande faktorn i det som blev första världskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Balkankrigen 1912-13. Krigen är en viktig pusselbit för att förstå första världskrigets utbrott. Konflikterna på Balkan hade en lång historia.

Nya nationer med egna nationella ambitioner uppstod på Balkan på allvar från 1830-talet. Det alltmera försvagade Osmanska riket klarade inte längre att fullt ut hävda sin överhöghet över sina europeiska landområden. Stormakterna Ryssland och Österrike hade sina intressen och agerade för att öka sitt inflytande. Inför Balkankrigen 1912 fanns främst fyra stater som ville utöka sina territorier. Deras ambitioner var delvis överlappande. I centrum stod inte minst kontrollen över Makedonien där Serbien, Bulgarien och Grekland uppfattade att de hade rätt till överhögheten.

Krigföringen pekade i vissa avseenden mot det som skulle komma under första världskriget. Detta ska trots allt inte överdrivas. De arméer som drabbade samman i Balkankrigen var när allt kommer omkring mycket mindre och sämre utrustade. Det som ändå kan lyftas fram är artilleriets ökade betydelse och svårigheten att besegra en motståndare som hunnit gräva ner sig i vad skulle kunna liknas vid ett enklare skyttegravssystem. Bulgarernas anfall mot turkarna vid Catalca blev blodigt eftersom turkarna hade hunnit förbereda sig och det bulgariska artilleriet förmådde inte slå ut de turkiska ställningarna.

Under krigen begicks omfattande övergrepp på motståndarens civilbefolkning. Etnisk rensning förekom på ett sätt som tyvärr pekade fram emot de oförsonliga krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Mycket lämnades ouppgjort efter krigen. Österrike-Ungerns och Rysslands intressen fortsatte att kollidera och Serbiens maktambitioner skapade friktioner inför framtiden. Att Balkankrigen 1912-13 inte resulterade i ett världskrig berodde till största delen på att Ryssland inte fullt ut kastade sig in i konflikten. När krisen återigen kom sommaren 1914 blev insatserna från stormakterna mycket högre vilket ledde till att konflikten eskalerade utom allas kontroll.

Bild: Grekisk litografi av slaget vid Kilkis (andra Balkankriget), 1913. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Osmanska riket som Roms arvtagare.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.

USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.

Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.

Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.

Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.

Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.

Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.

Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Germanen Arminius överfall på romarna vid Kalkriese berg år 9 efter vår tideräkning har gått till historien som ett av de blodigaste slagen under hela den antika perioden. Känt som slaget vid ”Teutoburgerskogen”, ”Hermanslakten”, eller Clades Variana (Varuskatastrofen) var det kanske inte störst i fråga om antalet förlorade romerska soldater. Men på grund av den korta tidsrymden och överfallets natur blev det närmast att betrakta som en massaker.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Teutoburgerskogen.

Efter att ha svarat på ett rop på hjälp från sina germanska allierade inne i Germanien öster om Rhen, var ståthållaren Publius Quinctilius Varus på väg tillbaka med sina tre legioner mot den romerska militärbasen vid Xanten. På vägen var Varus tvungen att passera Kalkriese berg, beläget strax norr om den stad som idag heter Osnabrück, i nordvästra Tyskland.

Vid Kalkriese berg hade dock hans nära allierade Arminius arrangerat en fälla. Vägar hade grävts bort för att kanalisera de romerska soldaterna in i ett smalt pass omgärdat av träsk, och längs med bergskanten hade de germanska trupperna byggt upp en jordvall, vilken de kunde gömma sig bakom. Hur många germanerna var och hur deras ledare Arminius hade lyckats samla ihop och arrangera detta överfall är ännu okänt, men förberedelserna var långtgående.

När den kilometerlånga kolonnen med legionärer var på väg att passera berget, stoppades de upp längst fram. Varus beslutade då att fortsätta framåt i tron att legionärerna skulle kunna hantera attacken. Snart inleddes dock ett dramatiskt överraskningsanfall från jordvallen som pressade ihop legionärerna och sedan tvingade ut dem i träsket till höger om dem. Bakifrån fyllde ytterligare germanska krigare på och snart var hela den romerska armén omringad.

Inom loppet av några timmar hade hela den romerska styrkan på mellan 15 000 – 20 000 man tillintetgjorts. En formidabel slakt. Inom kort insåg även befälhavaren Varus att allt var förlorat, och enligt sed kastade han sig på sitt eget svärd, det enda hedervärda sättet att ta sitt eget liv för en romare.

Nyheterna om slaget chockade kejsare Augustus, men trots straffexpeditioner de följande åren hämtade kejsaren aldrig sig riktigt från förlusten, och så småningom blev Rom tvungen att lägga om sin strategi i norr.

Konsekvenserna av slaget blev således långtgående. Att kalla det för en vändpunkt i Europas historia är i det närmaste en underdrift. Arminius överfall ledde till att de germanska folken kunde utvecklas utan romerskt inflytande under de kommande århundradena, och fortfarande idag utgör Rhenfloden en gräns mellan latinska och germanska språk och kulturer.

Bild: Hermansstatyn. Canva.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.

”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.

Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.

Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.

På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.

Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.

Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.

Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav II Adolfs död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632 tillhör de svenska militärhistoriska klassikerna. Kungen ingrep i ett kritiskt skede i slaget och ledde ett motanfall med svenskt kavalleri. I stridsvimlet träffades han av muskötkulor och stacks brutalt ner. Han fråntogs alla kläder och lämnas som lik kvar på marken. Trots kungens död blev slaget en knapp svensk seger då de kejserliga trupperna valde att retirera i kvällsmörkret.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med sig lyssnarna till fälten strax väster om Leipzig 1632 för en diskussion om ett av de mer berömda slagen i Europas historia. Det svenska riket hade under Gustav II Adolfs ledning gett sig in i den långvariga konflikten i det tyskromerska riket som egentligen pågått sedan Luther inledde reformationen i början på 1500-talet. År 1618 briserade konflikten mellan de protestantiska nordtyska furstarna och den katolska kejsarmakten i Wien i det som brukar kallas trettioåriga kriget.

Sverige intervenerade 1630 på den protestantiska sidan i kriget och nådde omedelbart stora militära framgångar. Sommaren 1632 stod den svenska armén i trakterna av Nürnberg och hotade de kejserliga arvländerna. Härifrån tvingades Gustav II Adolf retirera på hösten 1632 följd av de kejserliga.

Vid den lilla staden Lützen bestämde sig kungen för att anfalla sina motståndare för att säkra vinterkvarter. På morgonen den 6 november anföll den svenska armén. Slaget karaktäriserades av den nya stridstaktiken som den svenske kungen hade varit med om att utveckla. Den byggde bland annat på ett mer rörligt uppträdande på slagfältet och att man utnyttjade muskötsalvor mer än tidigare. Slagfältets taktiska dimensioner eld och rörelse kom bättre till användning i det svenska systemet. De kejserliga hade trots allt börjat anpassa sig under de gångna årens strider och därför blev slaget vid Lützen en blodig utdragen kamp som slutade med svensk seger, men med ett högt pris i döda - minst kungen själv.

Bild: Gustav II Adolf död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632. Den döde kungen, starkt belyst, tycks glida ned från hästryggen för att strax fångas upp av en förfärad svensk soldat. Kungen framställs som hjälte och martyr, en gestalt som påminner starkt om skildringar av den döde Kristus. Av Carl Wahlbom - Denna fil har tillgängliggjorts på Wikimedia Commons av Nationalmuseum, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.

Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.

Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.

Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.

Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.

I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.

Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur nära var Nato kollaps under kalla kriget, och varför slutade Frankrike att samarbeta med USA och Storbritannien under 1960-talet? Suezkrisen 1956-1957 innebar stora påfrestningar för Nato, men det skulle inte bli den enda gången som samarbetet hängde löst. I själva verket har alliansens sammanhållning genomgått många kriser ända fram till kalla krigets slut.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Natos utveckling, från De Gaulles utträde ur det militära samarbetet till Euromissile-krisen och Reagans ”stjärnornas krig” under 1980-talet.

En vattendelare i alliansens utveckling blev John F. Kennedys tillträde som president 1961. Med JFK slutade alliansen att vara ett mål i sig själv, och i stället blev den snarast ett verktyg för amerikansk utrikespolitik. Samtidigt klagade Frankrike, och inte minst den ny-tillträdde franske presidenten, Charles De Gaulle, på att Nato inte användes aktivt även utanför Nordatlanten och Europas omedelbara närområde.

Frågan om kontroll över kärnvapnens användning blev också ett problem. De Gaulle ansåg att Frankrike skulle ha fullständig kontroll över sina militära styrkor och beslutsfattandet över nationell säkerhet. Det skulle inte ligga i amerikanska händer. Under 1960-talet drog Frankrike sig tillbaka från Natos militära planering och utvidgade istället sitt eget kärnvapenprogram. Beslutet var logiskt utifrån de slutsatser som kunde dras av händelserna under Suezkrisen. Utan egna kärnvapen åtnjöt man ingen respekt på den säkerhetspolitiska arenan.

Under slutet av 1970-talet kom nya kriser som pressade alliansen. Euromissile-krisen, som utspelade sig under början av 1980-talet, var en period av intensiva spänningar mellan Nato och Warszawapakten. Euromissile-krisen intensifierades under den första hälften av 1980-talet och ledde till massiva protester och demonstrationer mot kärnvapen i flera europeiska länder, framförallt i Västtyskland.

Emellertid lyckades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov under sina möten på Reykjavik-toppmötet 1986 undanröja den direkta risken genom att diskutera omfattande nedrustning, även om en konkret överenskommelse inte nåddes förrän senare.

Den senare underteckningen av INF-avtalet 1987 innebar avvecklingen av både Pershing II och SS-20-missilerna, vilket avsevärt minskade hotet och bidrog till att mildra spänningarna under slutet av det kalla kriget. Euromissile-krisen blev därmed en viktig episod som visar hur diplomatiska insatser och nedrustningsförhandlingar kunde minska de potentiella farorna för kärnvapenkonflikter i Europa.

Bild: Protest i Bonn mot kärnvapenkapplöpningen mellan Nato och Warszawapakten, 1981, Foto: Rob Bogaerts / Anefo, Wikipedia, Creative Common.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.

Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.

Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.

Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.

Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.

Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003).

Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Libanesiska kriget 1982 innebar slutet för PLO:s närvaro i Beirut. Den palestinska organisationen tvingades evakuera och fann en ny bas i Tripoli i Nordafrika. Israels armé genomförde i juni 1982 en blixtoperation med syftet att ta Beirut vilket skedde redan i augusti.

Kriget gav eko i hela världen. En betydelsefull konsekvens var att de sovjetiska ledarna i Moskva insåg att västerländsk militärteknologi var helt överlägsen. Symbolen för överlägsenheten var hur snabbt israelerna, utan egna förluster, slog ut det sovjettillverkade syriska luftvärnet i södra Libanon.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved bena ut konflikten i Libanon och förstå det Libanesiska kriget 1982. Kriget var en del av en synnerligen komplicerad konflikt med många inblandade. Ur ett israeliskt perspektiv var det akuta problemet PLO:s attacker mot norra Israel. Sedan sexdagarskriget 1967 hade PLO konfronterat Israel med anfall både med gerillagrupper och artilleri och raketer. Den israeliska offensiven i juni 1982 var ett försök att en gång för alla få stopp på anfallen.

Israel hade med sin armé upprepade gånger under 1970-talet genomfört begränsade anfall in i södra Libanon. Dessa operationer nådde aldrig fram till Beirut och hade begränsad effekt på PLO:s stridskapacitet. Anfallet 1982 hade en mycket mer omfattade målsättning: att driva ut PLO ur Libanon.

Militärt kom kriget i Libanon att präglas av israelisk militärteknologisk överlägsenhet. I en så kallad joint operation använde den israeliska krigsmakten en kombination av luftlandsättningar och landstigningar på den libanesiska kusten samt infanteriunderstödda pansaranfall i snabba framstötar. Till detta kan läggas det helt överlägsna israeliska flyget som utan egna förluster inte bara sopade undan det syriska flygvapnet utan även slog ut det sovjetisktillverkade luftvärnet med målsökande robotar.

Kriget i Libanon fick en mycket tragisk avslutning då israeliskstödd kristen milis genomförde massakrer på palestinier i de båda flyktinglägren – tidigare övningsläger för PLO:s soldater – Sabra och Shatila. Israelernas ansvar i händelsen kom att utredas och kritiseras och blev ett av skälen till Israels reträtt ut ur Libanon.

Bild: Fedayeen från Fateh vid en demonstration i Beirut, Libanon. Original av Tiamat, Crop, cleanup and re-up av Jaakobou, Wikipedia, CC BY-SA 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Strax efter klockan 10.00 drabbades den japanska hangarflottan av ett slag som den aldrig hämtade sig ifrån och som fick en stor inverkan på krigsutgången. När de amerikanska attackplanen blickade ner kunde de inte tro sina ögon. Under dem seglade fyra stora hangarfartyg öppna för ett anfall. Slaget vid Midway den 6 juni 1942 förändrade styrkeförhållandena i Stilla havet och banade vägen för den slutliga amerikanska segern i kriget.

På de japanska hangarfartygens däck rådde ett kaos av ammunition och stridsflygplan. Tre av fartygen träffades omgående och blev förvandlande till brinnande infernon. Det fjärde skadades senare och alla hangarfartyg sjönk den 4 eller 5 juni. Amerikanerna miste ett hangarfartyg, Yorktown.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om vägen till slaget vid Midway i juni 1942 och det som skulle visa bli vändpunkten i kriget i Stilla havet. Den japanska expansionen efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941 hade på ett halvår inkorporerat stora landområden i Sydostasien till det japanska kejsardömet. I maj 1942 stod japanerna beredda att anfalla och slutligen inta hela Nya Guinea varifrån vägen till Australien föreföll ligga öppen.

Men det blev inga stora japanska framgångar mer. Den insiktsfulle amiralen Yamamoto hade redan före krigsutbrottet sagt till regeringen och kejsaren att han kunde löpa amok i ett halvt år, men sedan skulle det vara över. Han insåg amerikanernas överlägsna potential när det kom till soldater och vapenmateriel. Japan kunde inte vinna kriget som många i den japanska ledningen trodde.

Men våren 1942 var detta trots allt inte uppenbart. Tvärtom hade japanerna ett klart övertag inte minst när det gällde hangarfartygskapacitet. De japanska hangarfartygs resurserna var koncentrerade till en styrka som med sina sex stora och ett antal mindre hangarfartyg var överlägsna det som amerikanarna kunde ställa upp. På samma sätt som amerikanerna hade japanerna insett att sjökriget avgjordes av flyget. De stora slagskeppsflottornas tid var över.

Trots det japanska övertaget började krigslyckan sakta vända. Amerikanerna hade goda underrättelser från den japanska sidan därför att man framgångsrikt hade knäckte de japanska signalchiffren. I en vansinnesoperation den 18 april genomförde 16 amerikanska B-25 bombare från hangarfartyget Hornet en räd mot Tokyo som mentalt skapade den japanska krigsledningen. Även om räden var harmlös på många sätt visade den att USA började slå tillbaka. I och med slaget i Korallhavet i maj 1942 kunde hotet mot Nya Guinea och Australien avvärjas. Amerikanerna miste ett av sina hangarfartyg och var därmed nere på tre varav ett var skadat. Den japanska krigsledningen beslutade sig för att försöka förinta de amerikanska hangarfartygen och täppa till ”hålet” i sitt Stillahavsvälde genom ett anfall mot Midway.

Slaget vid Midway inleddes den 4 juni framgångsrikt sett ur japansk synvinkel. Den lilla ögruppen Midway bombades och de amerikanska förlusterna bland flygplanen från de tre amerikanska hangarfartygen var förfärande. Men plötsligt genom en slump, en tillfällighet eller enskilda piloters skicklighet skapades en möjlighet under några minuter som blev avgörande för hela kriget. Fyra japanska hangarfartyg förstördes som inte kunde ersättas.

Det finns mycket skrivet om Midwayslaget. På svenska rekommenderas Johan Lupanders Midway 1942 : vändpunkten i Stilla havet (2007). Även Craig L. Symonds The Battle of Midway (2016) är riktigt bra.

Bild omslag: Sänkningen av kryssaren Mikuma den 6 juni 1942.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter andra världskriget stod Röda armén, starkare än någonsin, i Berlin och Stalins ambitioner var fortfarande oklara. Trots att freden var vunnen så var ideologiernas krig inte slut.

Vad skulle möjligtvis kunna stoppa Röda Arméns framfart i Europa efter krigsslutet 1945? Under de omedelbara åren efter andra världskriget väcktes rädslor för ett helt nytt scenario. I avsaknad av industriell och militär förmåga riskerade Europa att domineras av ett kommunistiskt Sovjetunionen. Endast en stark västlig politisk och militär allians kunde garantera att Europas nyvunna frihet skulle förbli.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt bildandet av Nato och dess första år fram till Suezkrisen.

North Atlantic Treaty Organization, bildades i flera steg, och kan ses som ett resultat av den oroliga stämning som rådde i Europa under efterkrigstiden. De första alliansfördragen skrevs redan 1946 i och med Dunkirkfördraget mellan Storbritannien och Frankrike, och snart följde Brysselfördraget 1947 där även Beneluxländerna ingick. För att en västlig allians på riktigt skulle kunna hävda sig mot den enorma numerär som Sovjetunionen klarade av att stampa fram, skulle det dock krävas stöd från andra sidan Atlanten.

USA var under efterkrigstiden det enda landet som hade någorlunda förmåga att utmana Sovjetunionen, och gjorde så framförallt med sin nya innovation atombomben. Men var USA intresserat av att garantera Europas säkerhet vid ett eventuellt tredje världskrig? Det var inte helt säkert. Starka politiska krafter i USA önskade att landet återigen tog en isolationistisk riktning i sin utrikespolitik. Men tack vare att Truman lyckades vinna valet 1948 med sitt interventionistiska politiska program, och tack vare den så kallade Vandenburg resolutionen, godkänd av den amerikanska senaten samma år, öppnades möjligheten för USA att delta i en försvarsallians med de europeiska staterna. Eventuellt spelade också den norska statsministern Halvard Lange en särskild roll i detta drama.

Washingtonfördraget, traktatet som ledde till bildandet av Nato, kunde således skrivas under 1949, och därmed sattes de grundläggande formerna för en helt ny typ av allians med USA som den yttersta garantin för säkerheten. Kärnan blev den så kallade ”artikel 5” som underströk att en attack mot en alliansmedlem var att betrakta som en attack mot alla.

Nato var dock från början endast signaturer på ett papper, och innebar inte någon omedelbar ”organisation”. Det skulle ta några år till någon faktiskt militärplanering och något högkvarter kunde ta form. Framförallt skulle Koreakriget tvinga fram en på förhand strategisk planering för alliansländerna.

Ganska snart stod det också klart att de olika medlemsstaterna varken var jämbördiga eller hade liknande visioner om vad Nato egentligen skulle vara. Vem som skulle ha inflytande över dess strategiska planering och kontroll över kärnvapnen blev en stridsfråga. Precis som det alltid varit i Europa, krävdes ett särskilt stort tålamod för att få till kompromisser som tillfredsställde både brittiska och franska intressen. USA, som såg sig som den fria världens försvarare, var inte heller särskilt förtjusta i de forna europeiska stormakternas koloniala reflexer och lustar. Suezkrisen 1956 skulle bli den första prövningen för Nato.

Bild: general Dwight Eisenhower framför den första Nato-flaggan, 8 oktober 1951. U.S. Army - US Army, International Press Pool, släppt tis 9 okt 1951, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.

B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.

Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.

För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.

Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.

Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.

Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på den belgiska gränsfästningen Eben Emael den 10 maj 1940 tillhör krigshistoriens mest spektakulära militära operationer. Tidigt i gryningen landade nio glidflygplan med ett sjuttiotal fallskärmsjägare på taket på fästningen. Inom en timme var fästningens huvudartilleri satt ur spel och kunde inte längre verka mot de viktiga broarna över floden Meuse vid Maastricht. Det tyska anfallet in i Belgien kunde genomföras.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i ett fördjupande avsnitt på temat andra världskriget en viktig del av det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940. Huvudtyngdpunkten i det tyska anfallet kom att ligga i Ardennerna, men det var mycket viktigt för tyskarna att kunna ta broarna över Meuse norr om Liège för att erövra Belgien och inte minst den viktiga hamnstaden Antwerpen.

Belgien var formellt neutralt vid krigsutbrottet i maj 1940. Men landet skyddades av krigsplanläggning som innebar att landet vid ett anfall från tyskarna kunde räkna med att brittiska och franska trupper skulle ta ställning väster om Meuse. Det förutsatte att tyskarnas övergång av Meuse kunde om inte stoppas så åtminstone fördröjas. Av det skälet byggdes under 30-talets andra hälft fyra nya moderna fästningar för att hindra ett anfall. Den viktigaste av dessa var Eben Emael vid Albertkanalen norr om Liège. Med sina 120 mm och 75 mm kanoner kunde befästningen lägga anmarschområdet och de tre broarna över Meuse under eld. Fästningen ansågs välutrustad och stark.

Det blev fallskärmsjägare i glidflygplan som kom att utföra uppdraget som blev en succé. Till sin hjälp hade jägarna en ny typ av sprängladdningar i olika storlekar för att kunna snabbt slå igenom betongen i de belgiska kassematerna och kanontornen.

Bild: En militärlastbil på fältet under slaget vid Fort Eben-Emael. Okänd fotograf, Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.

Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.

Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.

Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.

Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.

Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.

Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.

De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.

Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat både judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna. Detta mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.

Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.

Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat. Bland annat det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.

Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.

Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.

Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.

Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.

Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.

Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i Mellanöstern. Storbritanniens och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers tillträde 1952, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i Mellanöstern.

När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.

Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringspolitikens fanbärare.

Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i Mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig Mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.

I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.

Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.

Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning. Istället skulle den leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i Mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän. Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.

Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japans riktiga inträde i andra världskriget skedde på två fronter. Dels hade man sedan 1930-talets mitt expanderat på det kinesiska fastlandet på bekostnad av Kina. Sedan 1941 engagerade man sig även mot Indokina, Thailand, Singapore och det som idag kallas för Indonesien.

Attacken skedde på bred front och den ursprungliga planen handlade i stort sett om att dels ta Singapore, slå ut Pearl Harbor och säkra de oljefält som fanns i holländsk och amerikansk ägo (det som idag ingår i Indonesien och Filipinerna). En viktig del var också att strypa inflödet av materiell till de kinesiska nationalisterna (Chiang Kai-check) som kom från Frankrike och Storbritannien.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar programledarna Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet samt idéhistoriker Peter Bennesved vid Försvarets forskningsanstalt.

Men hur kunde det gå så lätt för japanerna? De brittiska styrkorna på Singapore var knappast helt utan relevans. Möjligheterna att genomföra en framgångsrik attack mot Stillahavsländerna berodde på omständigheterna i Europa. Indokina (det som idag heter Vietnam) var fortfarande en Fransk koloni. Men efter det att Frankrike föll i tyskarnas händer och Vichy-regeringen instiftades blev de franska styresmännen i Indokina tvungna att ge efter för japanska krav i juli 1941. Med hänvisning till Frankrikes stöd till nationalisterna i Kina via Indokina, ockuperades hamnar och flygfält i Indokina och japan tog kontroll över landets gränser.

Genom att japan nu hade full kontroll över franska Indokina sattes britternas försvarsplaner för Singapore, Australien och Nya Zeeland på ända. Eftersom Frankrike också föll hemma i Europa blev det inte heller möjligt att lämna Medelhavet åt den franska flottan, utan britterna var tvungna att stanna kvar. Detta gav japanerna en ödesdiger fördel i det att deras marin och luftstyrkor helt och hållet fick dominera området. Allt var nu upplagt för japanerna. Singapores fall blev känt som en av de tyngsta förlusterna för Churchill, men frågor kvarstår kring i vilken utsträckning detta hade kunnat förhindras, och många är de som beskyllt den brittiska befälhavaren i Malaysia, Percival, för att ha gett upp för lätt.

Bild: Trupper från Suffolk regemente överlämnar sig till japanskt infanteri i Singapore 31 januari 1942. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleon, kejsare av Frankrike, ledde stora massarméer i fälttåg över den europeiska kontinenten i tjugo år. Trots häpnadsväckande framgångar blev han slutligen besegrad 1815 vid Waterloo. Mycket få historiska gestalter har påverkat historien så mycket och väckt så starka känslor som Napoleon Bonaparte.

Den nya storfilmssatsningen om den korsikanske uppkomlingen och kejsaren är ännu ett försök att skildra Napoleons liv. Frågan är om det är ett lyckat försök. Militärhistoriepodden har naturligtvis sett filmen och har åsikter.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tycker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved till om och analyserar den nya aktuella filmen om Napoleon. Ridley Scotts storfilm om en av världshistoriens mest berömda fältherrar med Joaquin Phoenix i huvudrollen kom lagom till jul. En påkostad så kallad kostymfilm som kommer att ses av miljoner människor. Men innehåller den egentligen någonting intressant ur ett militärhistoriskt perspektiv?

Filmen skildrar egentligen mest Napoleon komplicerade relation till Josephine Beaharnais – sedermera den franske kejsarinnan. Många av de mer intressanta frågorna kring vem Napoleon egentligen var kommer i skymundan. Historikerna har inte minst lyft fram hans unika förmåga att kombinera fältherreskapet med statsmannambitioner. Han var en militär med sinne för politik. I filmen diskuteras inte heller den centrala frågan om Napoleon var revolutionsman eller rojalist. Han kom från Korsika och det var inte helt självklart att han ens såg positivt på det franska.

Militärhistoriskt innehåller filmen många klavertramp både vad det gäller oförklarliga kronologiska hopp och skildringen av de tre slag som lyfts fram: Austerlitz, Borodino och Waterloo. Det finns mycket att ha åsikter om. För en militärhistoriskt intresserad ger filmen egentligen inte så mycket. Napoleon som fältherre eller krigföringens villkor och utveckling skildras egentligen inte särskilt väl. Militärhistoriepodden landar på ganska låga poäng när det kommer till filmens militärhistoriska värde.

Bild: Napoleon I avporträtterad av Jacques-Louis David, iklädd en av sina favorituniformer, den för en officer för Chasseur à pied i det Kejserliga gardet. Han står i sitt arbetsrum i Tuilerierna. Wikipedia, Public Domain

Lyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 är en av de stora vändpunkterna i 1900-talets historia. Inte nog med att händelsen i sig är spektakulär så fick attacken på sikt enorma geopolitiska konsekvenser som fortfarande påverkar samtidens politik. Det var nu USA slutligen släppte taget om isolationspolitiken och blev en världspolitisk aktör. Men hur kommer det sig att Japanerna egentligen vågade sig på denna våghalsiga och banbrytande attack? Och på vilket sätt bidrog USA till detta diplomatiska haveri?

I denna nymixade repris om attacken mot Pearl Harbor samtalar historieprofessor Martin Hårdstedt med Peter Bennesved, doktor i idéhistoria.

Ur japans perspektiv befann man sig under 1930-talets slut i en rävsax. Efter framstötar i Manchuriet och Indokina beslutade västmakterna att införa ett oljeembargo mot Japan. Detta ledde till en desperat situation där krig i form av en överraskningsattack framstod som den enda lösningen. De diplomatiska förbindelserna via utrikesministern Hull resulterade inte heller i några framgångar och till slut beslöt man sig för att genomföra en räd mot USAs stillahavsflotta. Inspiration hämtades från britternas torpedattacker mot Taranto i Italien året innan, och från Heihachiro Togos attack mot Port Arthur under det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.

Huruvida det skulle lyckas eller inte var inte på något sätt gudagivet och Japanerna tvistade in i det sista om detta var en rimlig väg fram. Mot alla odds lyckades man dock smyga sig fram till de Hawaiianska öarna. Sen smällde det.

Bild: Pearl Harbor, Hawaii. En liten båt räddar en sjöman från 31 800 ton USS West Virginia (BB-48), som brinner i förgrunden. Rök som rullar ut i midskepp visar var de mest omfattande skadorna inträffade. Lägg märke till de två männen i överbyggnaden. USS Tennessee (BB-43) är ombord.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sexdagarskriget inleddes i gryningen den 5 juni 1967, när Israel genomförde en av världshistoriens mest lyckade överraskningsattacker. Med hjälp av moderna franska jetstridsplan attackerade Israels flygvapen ett stort antal egyptiska flygbaser och slog ut mer eller mindre hela den egyptiska flygvapenarsenalen på bara timmar.

280 egyptiska stridsplan, varav 90 st sovjetiska MiG-21, och samtliga av Egyptens strategiska tunga bombflyg förstördes i attacken. Inte nog med det så genomfördes liknande flygräder mot Syrien, Jordanien och även Irak, samt ett otal luftstrider.

Inom loppet av ett dygn hade Israel tillskansat sig totalt luftherravälde över i princip hela Mellanöstern. Hur gick det till? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Sexdagarskriget 1967.

Det framgångsrika överraskningsanfallet mot flygvapnet följdes av en snabb offensiv på marken, fördelat i tre kilar genom Sinai-halvön. Målet var att nå Suezkanalen i väster, men kanske än viktigare, att återta kontrollen av Sharm-El-Sheik vid Tiransundet för att på så vis återta kontrollen över sjöfarten sydöst ifrån Israel.

Anfallet över land blev precis som flygattacken mycket lyckad, men var helt beroende av att de egyptiska luftstridskrafterna var utslagna. Under den snabba förflyttningen västerut fanns få möjligheter att få stöd från israeliskt artilleri, vilket ställde krav på att flygvapnet skulle kunna understödja marktrupperna. Så länge egyptiskt flyg fanns tillgängligt skulle det alltså vara svårt att nå taktiska fördelar på marken. På det sättet var en lyckad flygattack helt avgörande för den israeliska framgången på land. Själva operation ”Focus”, som överraskningsanfallet skulle kallas, var också en välövad och välplanerad operation som hade diskuterats i flera år före det slutgiltiga anfallet.

Samtidigt som den israeliska offensiven började nå sitt mål i väst den 7-8 juni, nådde man också framgångar österut, i Jerusalem och med riktning mot Jordanien. Även nordöst sattes en omtalad offensiv igång – attacken mot Golanhöjderna i Syrien. Denna markstrid var betydligt mer komplicerad än den snabba ökenvandringen över Sinai, och stödet för en utbyggd offensiv mot Syrien var inte helt odelad, om än framgångsrik.

Att säga att kriget var koncentrerat till endast sex dagar är dock något av en överdrift. Sexdagarskriget föregicks av en 10-årsperiod av politiska spänningar och mängder av regelrätta krigshandlingar mellan Israel och dess arabiska grannar med ursprung ibland annat Suezkrisen 1956-1957. Vapenvilan skulle också följas av en period av ständiga avsteg och regelrätta utnötningsoffensiver fram till utbrottet av ett nästa krig – Oktoberkriget 1973, eller Yom Kippur-kriget som det också kallas.

Bild Israeliska stridsvagnar på frammarsch mot Golanhöjderna. juni 1967, Israels presskontor, CC BY-SA 4.0, Wikipedia.

Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.

Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.

Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?

Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.

Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Amerikanska B-52:an Stratofortress har varit i tjänst sedan kalla krigets tidiga kärnvapenavskräckning. Tack vare dess storlek och aerodynamiska egenskaper har B-52 fortsätta att vara relevant. Så sent som 2021 användes B-52 över Afghanistan, och idag sägs 72 fortfarande vara i tjänst.

Från amerikansk synvinkel ledde inte andra världskrigets slut till ett minskat behov av strategiska bombplan, snarare tvärtom. Under kriget, såväl som efter, fortsatte sökandet efter nästa generations flygplan och flera varianter utvecklades som kunde bära framtidens kärnvapen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om B-52 Stratofortress

Flera varianter utvecklades under slutet av andra världskriget, och strax efter började Boeing tillverka B-47 Stratojet. Tillverkaren Convair fick även ett stort kontakt på B-36 Peacemaker. Men för chefen för SAC, Generalen Curtis LeMay, fanns det oklarheter vilken förmåga som bombplanen i framtiden egentligen behövde och, framförallt i fråga om räckvidd, bomblast och hastighet. Den sovjetiska förmågan i luften utvecklades också i snabb takt och snart var både B-47 och B-36 utdaterade framförallt på grund av sin dåliga räckvidd och hastighet.

Det fanns också oklarheter om vilka uppgifter som skulle krävas av ett nytt bombplan. Å ena sidan satsade USA stort på att öka sin avskräckande förmåga i form av kärnvapen under den här tiden, å andra sidan fanns det tendenser i samtiden som pekade på att även konventionella krig skulle utspela sig. Ett nytt bombplan skulle behöva tillgodose båda behoven, och samtidigt lämna utrymme för ny elektronik som behövdes vid navigering och för att hantera nya vapensystem.

1948 beordrades ingenjörerna på Boeing att inkomma med ett förslag på en modell som kom att bli B-52. Fyra år senare gjordes den första jungfruresan med de nya B-52:orna, och 1955 levererades de första till 93rd Bomb Wing i Kalifornien. Under de kommande 20 åren skulle modellerna finjusteras och sammanlagt byggdes ca 740 st B52,

Tack vare dess storlek och aerodynamiska egenskaper skulle B-52 fortsätta att vara relevant ända till idag. Kanske är det generalen Curtis LeMays framsynthet som gjorde detta möjligt. LeMays önskan var att skapa en plattform som kunde anta många olika roller. Räckvidden och den tunga lastkapaciteten har skapat möjligheter att följa med i vapenutvecklingen med vissa modifieringar.

Listan med kända militära operationer där B-52 Stratofortress har deltagit i är följaktligen lång, och sträcker sig från de tidiga kalla krigets kärnvapenavskräckning, till Vietnam, Desert Storm, Bosnienkriget och kriget i Afghanistan. Så sent som 2021 användes B-52 över Afghanistan, och idag sägs 72 fortfarande vara i tjänst.

Bild Ett amerikanskt flygvapen Boeing B-52F-70-BW Stratofortress från 320th Bomb Wing som släpper Mk 117 750 lb (340 kg) bomber över Vietnam. U.S. Air Force foto 020926-O-9999G-001 från USAFs webbplats, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.

Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.

Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.

Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.

Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).

Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941

Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.

Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.

Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robert E. Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robert E. Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.

Södern låg i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Den så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.

Bild: Döda nordstatare på slagfältet i Gettysburg, Pennsylvania, fotograferad 5 eller 6 juli 1863 av Timothy H. O'Sullivan. Den här bilden är tillgänglig från United States Library of Congress's Prints and Photographs-avdelning under det digitala ID:t ppmsc.00168. Public Domain.

Lyssna också på Emigrationen till Amerika – när svenskarna blev anglosaxare.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av andra världskrigets mer dramatiska händelser var den brittiska jakten på det tyska slagskeppet Bismarck i maj 1941. Det tyska slagskeppet inledde en utbrytning på Atlanten den 19 maj och sänktes endast åtta dagar senare den 27 maj efter anfall från ett stort antal brittiska fartyg och marinflygplan. Under den korta operationen hann det tyska slagskeppet i en kort strid sänka brittiska flottans stora stolthet slagkryssaren HMS Hood i Danmarksundet.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska historien om sänkningen av ett av det största och mest fulländade slagskepp som byggts och satts i operativ tjänst. Men berättelsen är inte bara dramatisk utan hela händelsen ställer en rad frågor till eftervärlden. Vad var syftet med att till synes kasta bort ett så dyrt och stort fartyg i något som kan uppfattas som en självmordsattack? Vilken roll hade Bismarck och de tunga ytfartygen i andra världskrigets kamp om herraväldet över Atlanten? Och vem sänkte egentligen Bismarck – britterna eller den tyska besättningen?

Historien om Bismarcks sänkning är inte bara dramatiska utan genom att följa operationen och tankarna bakom Bismarcks utbrytning på Atlanten får vi inblickar i det strategiska spelet om Atlanten och försörjningen av den brittiska krigsinsatsen. De tyska slagskeppen hade inte som främsta syfte att utmana den brittiska flottan. För att kunna göra det krävdes större resurser. Istället kom de stora tunga tyska fartygen att användas för att bekämpa de allierades konvojer på Atlanten och tillsammans med ubåtarna strypa den brittiska försörjningen.

Den som vill veta mer om sänkningen av Bismarck kan läsa Burkard von Müllenheim-Rechbergs skildring Slagskeppet Bismarck (1983). Han deltog ombord på Bismarck och överlevde som artilleriofficer sänkningen. Endast 115 av mer än 2 200 besättningsmän överlevde. Ett annat boktips i den stor flora av litteratur om händelsen är Michael Tamelander och Niclas Zennertegs bok Bismarck kampen om Atlanten (2004).

Bild: Överlevande från slagskeppet Bismarck plockas upp till HMS Dorsetshire den 27 maj

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 12 april 1861 inleddes amerikanska inbördeskriget när de konfedererade öppna eld mot Fort Sumter utanför Charleston som hölls av unioniststyrkor. Krigsutbrottet hade föregåtts av en många år lång konflikt mellan stater som ville avskaffa slaveriet och stater som ansåg att det borde vara kvar.

Slavfrågan delade amerikanarna i norr och söder, men bakom denna ytliga konflikt låg djupare motsättningar som handlade om kultur, ekonomi och ideologi. Abraham Lincolns val till president ställde konflikten på sin spets eftersom han drev en tydlig antislavpolitik. De södra slavstaterna som bröt sig ur bildade Konfederationen och de stater som stod kvar blev Unionen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved amerikanska inbördeskrigets utbrott och kriget fram till slaget vid Gettysburg som av många brukar uppfattas som krigets vändpunkt.

De militära förutsättningarna var inledningsvis inte självklar på Nordstaternas sida. Det fanns visserligen strategiska faktorer som Nordstaternas stora befolkning och mer utvecklade industri, men Sydstaterna hade minst lika stor militär kompetens. I krigets inledning visade sig Sydstaterna ha en viss fördel av detta.

I krigets inledning inkallades manskap på båda sidor som hade liten eller ingen militär utbildning. Antalet officerare med militär yrkeskunskap var få. Ganska omedelbart visade det sig att de nya långskjutande infanterigevären och artilleriet gynnade försvarsstrid. Den som hann gräva ner sig eller gruppera med skydd hade en avgjord fördel.

I Europa uppfattade man att kriget var ett amatörkrig. Faktum är att amerikanska inbördeskriget var det första industriella kriget i den meningen att industriell kapacitet och nymodigheter som järnväg och telegraf spelade en stor roll.

Fram till våren 1863 höll Sydstaterna emot och kriget var långt ifrån avgjort. Sydstaternas mest framstående befälhavare Robert E Lee lyckades försvara Richmond och inleda en offensiv norrut mot Washington. Oroväckande för Sydstaterna på längre sikt var att Nordstaterna hade tryckt tillbaka Sydstaternas arméer i väst och erövrat Mississippifloden. Sydstaterna var därmed delade i två delar och snaran drogs sakta åt kring Södern. Kriget skulle sommaren 1863 kulminera i slaget vid Gettysburg.

Bild: Slaget vid Fort Sumter, som avbildats av Currier och Ives, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Luftlandsättningen på Kreta inleddes den 20 maj år 1941 av den tyska krigsmakten - den dittills största luftlandsättningen. Operation Merkurius var i full gång.

Över ön hoppade hundratals fallskärmsjägare och i glidflygplan seglade ännu fler ner mot de brittiska, nyzeeländska och grekiska försvararna. Det tyska flyget dominerade luften. Några dagar senare följdes detta upp med landsättningar sjövägen.

 I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer spektakulära operationerna under andra världskriget. Att genomföra operationen var ingen självklarhet utan föregicks av en hel del diskussioner inom den tyska ledningen. De tyska förberedelserna inför det förestående anfallet på Sovjet var i full gång och tog alla resurser. Varför satsade tyskarna ändå på denna operation? Var det Görings projekt? Ville han uppväga det tyska flygvapnets misslyckande i slaget om Storbritannien?

Luftlandsättningen på Kreta var ett vågspel som inledningsvis blev en blodig upplevelse för de tyska fallskärmsjägarna som föll i svår terräng eller rakt på försvararna. Först efter några dygn kunde tyskarna få ordentligt fäste på ön. Norr om Kreta utkämpades samtidigt strider till havs då brittiska sjöstridskrafter blockade de tyska landstigningsföretagen. Vad var det avgjorde kampen om Kreta och ledde till den slutliga brittiska evakueringen? Tysk förmåga eller brittiska tillkortakommanden? Vilka slutliga konsekvenser fick den tyska erövringen av Kreta för andra världskrigets förlopp och användandet av luftlandsättningsstyrkor? Detta och mycket annat tas upp i podden.

Vill man läsa mer om luftlandsättningen på Kreta finns Antony Beevors bok Kreta: erövring och motstånd. För den som vill läsa lite mindre är Peter D. Antills Crete 1941: Germany´s lightning airborne assault i Ospreys militärhistoriska serie att rekommendera (finns även i en version på svenska). Titta även på boktipsen för poddavsnittet om erövringen av Balkan 1941 – händelserna hänger ihop.

Bild: Luftlandsättningen på Kreta. Tyska fallskärmsjägare landar på Kreta från transportflygplan Junker 52 den 20 maj 1941. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24 juni 1859 inleddes Slaget vid Solferino mellan de allierade franska och sardinsk-piemontesiska arméerna mot den österrikiska armén. Slaget utvecklades på ett förvirrat och bit för bit sätt fram till lunchtid. Efter extremt kostsamma strider bröt fransmännen igenom det österrikiska centrumet på eftermiddagen. Mindre handlingar, inklusive en kraftfull fördröjning av den österrikiska generalen Ludwig von Benedek, fortsatte fram till mörkrets inbrott, vilket gjorde att fransmännen och piemonteserna var för utmattade för att förfölja de besegrade österrikarna.

De österrikiska förlusterna var enorma, med 14 000 man dödade och sårade och över 8 000 saknade eller fångade. Franco-Piemontesiska förlorade 15 000 dödade och sårade samt över 2 000 saknade eller fångar. Dessa tunga förluster bidrog till Napoleon III:s beslut att söka vapenvilan med Österrike som i huvudsak avslutade det andra italienska självständighetskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Slaget vid Solferino.

Dessa blodiga händelser inspirerade Henri Dunant att leda rörelsen för att etablera Internationella Röda Korset. I dag finns det flera minnesmärken över händelserna som omger slagen, inklusive ett museum som visar uniformer och vapen från tiden och en krypta som innehåller benen från tusentals offer.

Dunant kunde aldrig glömma vad han såg och 1862 skrev han ner sina minnen från slaget, vilka nu finns tillgängliga i en ny svensk utgåva: Europas bortglömda blodbad. Minnen från Solferino. Boken var en enorm framgång för den redan förmögna författaren. Men framför allt kan det sägas att det aktivt bidrog till grundandet av Röda Korset och till den banbrytande Genèvekonventionen av 1864 om vård av de sårade i krig och skydd av civilbefolkningen.

Den mest skrämmande aspekten av Dunants observationer är inte vittnesmålet om själva slaget, utan "vården" av de sjuka och sårade efteråt. Hans beskrivningar av de primitiva behandlingsmetoderna, som mest bestod av opraktiserade amputationer och oändligt lidande och törst, är hjärtskärande och gruvsamma i sina detaljer.

Bild: Napoleon III instruerar sina vakter under marskalk Regnaud att storma Solferino

Adolphe Yvon - Eget arbete, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Storbritannien år 1940 och tyskarnas misslyckande att erövra England fick stora konsekvenser för andra världskrigets utveckling. Det var 2000 stridsflygare som under några dramatiska månader höll emot det tyska anfallet.

”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” är Churchills klassiska uttalande om the few, det vill säga de drygt 2 000 stridsflygare som under de dramatiska månaderna sommaren och hösten 1940 lyckas hålla emot det tyska anfallet på Storbritannien.

Tyskarna inledde sommaren 1940 en luftoffensiv utan tidigare skådad omfattning mot de brittiska öarna. Som vi vet kom operationen att bli ett stort misslyckande. Men varför? Och vilka planer hade tyskarna egentligen? Hur kunde britterna stå emot?

Dessa frågor och mycket annat diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av Militärhistoriepodden som handlar om tyskarnas försök att knäcka britterna och tvinga Storbritannien till fred. Slaget om Storbritannien för samtalet in på luftkrigets villkor och del i krigföringen men även diskussioner kring flygteknik.

Tyskarnas misslyckande kom att få stora avgörande konsekvenser för andra världskriget. Ett brittiskt nederlag och kanske till och med en tysk ockupation av de brittiska öarna hade sannolikt kastat historien i en annan riktning. Slaget om Storbritannien var ett av de viktigaste skeendena under hela andra världskriget.

Bild: En tysk Heinkel He 11 bombplan över Surrey hamn i södra London den 7 september 1940. Wiki media, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 utkämpades på tre kontinenter och har därför kallats det första världskriget. I Nordamerika och Indien konfronterades Storbritannien och Frankrike i en kamp om kolonier och kontroll över världshaven. I Europa slogs Fredrick den stores Preussen på liv och död mot franska, ryska och habsburgska arméer.

Krigföringen på den europeiska kontinenten innebar något av en höjdpunkt för linjetaktiken och inte minst de välexercerade infanteribataljonerna och deras muskötsalvor.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Sjuårskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser främst i Nordamerika och Europa.

Konfliktens förhistoria är komplicerad och handlade om den tidens snabba skiftningar och nycker i utrikespolitiken. Preussen ställdes mot en överväldigande koalition av stater bestående av Habsburg, Frankrike, Ryssland och till och med Sverige. I botten på motsättningarna fanns Preussens uppkomst som militärmakt och seger över Habsburg under 1740-talet. På många sätt var det frågan om en maktuppgörelse inom det tyskromerska riket mellan kejsarmaktens Habsburg och utmanaren Preussen. Stöd fick Preussen endast av Storbritannien.

Till konflikten på kontinenten hörde även en uppgörelse mellan Storbritannien och Frankrike om kolonier och kontroll över handelsvägar över hela jordklotet. Främst kom kriget att föras i Nordamerika och i Indien. Britterna visade sig i slutänden överlägsna och kunde med kriget slutligen etablera sig som den främsta kolonialmakten på Frankrikes bekostnad.

På kontinenten kämpade preussarna mot övermakten och lyckades trots allt rida ut kriget utan att krossas. Inte minst berodde detta på deras militära förmåga och Fredrick den stores ledarskap även om segrar blandades med blodiga nederlag. Med sin taktiska förmåga och inte minst sin flexibilitet och ”sneda slagordning” vann Fredrick spektakulära segrar som vid Rossbach och Leuthen 1757 mot numerärt överlägsna arméer.

Litteraturtips är två titlar ur Ospreys serie: Simon Miller Rossback och Leuthen 1757 (2002) och Daniel Marston The Seven Year´s War (2001).

Bild: General Wolfes död (1771), på Abrahams slätter, nära Quebec av Benjamin West; wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940 chockade världen genom sin djärvhet och brutala effektivitet. De tyska pansarkolonnerna skar genom det franska försvaret och tvingade britterna till en dramatisk evakuering med stora förluster och i slutänden den franska arméns sammanbrott. Men varför var anfallet så genialt och smärtfritt? Vad låg bakom den tyska planeringen? Vad skapade den stora tyska segern: tyskarnas förmåga eller fiendens tillkortakommanden?

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an det stora dramatiska tyska anfallet på Frankrike. Som vanligt är avsnittet fullt av utvikningar, diskussioner och resonemang.

Den tyska pansartaktiken och användningen av koncentrerade pansartrupper skulle visa sig vara avgörande. Inför anfallet på Frankrike samlades tre starka pansarkårer med sammanlagt sju pansardivisioner för ett genombrytande anfall över floden Meuse mellan Dinant och Sedan. Men frågan är hur denna i efterhand geniala plan – Den gula planen – arbetades fram och vilka som låg bakom den. Går det att tala om en utarbetad blixtkrigstaktik under fälttåget mot Frankrike.

På motståndarsidan brottades de allierade med samordningsproblem mellan brittiska, franska och belgiska förband. På franska sida förlitade man sig på den starka befästningslinjen Maginotlinjen. De franska och brittiska stridsvagnarna var inte sämre än de tyska, men de användes på ett helt annat sätt än de tyska.

Bild: Erwin Rommel, i mitten, studerar kartor under kampanjen mot Frankrike i juni 1940. Bundesarchiv Bild 146-1972-045-08, Creative Commons. CC BY-SA 3.0 de

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tredje puniska kriget startade med att Karthago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.

Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Karthagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Karthagos förstörelse.

Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Karthago.

Det kan verka brutalt, men i bakgrunden låg en växande oro bland romerska senatsmedlemmar att Karthago var på väg att återuppbygga sin militära förmåga och ett ekonomiskt välstånd som kunde hota Rom. Det berömda citatet från Marcus Porcius Cato ” Carthāgō dēlenda est” (Sv. Övers: Karthago måste förstöras) härstammar från denna period i romersk utrikespolitik, och har sitt ursprung i Catos oro över Karthagernas välstånd efter ett besök några år före krigsutbrottet. Det fanns också andra omständigheter som tycktes peka på att den romerska republiken höll på att tappa greppet om Medelhavet. Dels skapade pågående krig på den Iberiska halvön oro och oreda i Romersk politik, dels pågick krig österut om makten över de grekiska stadsstaterna. Rom befann sig alltså i ett politiskt känsligt läge, som ansågs kunna nyttjas av konkurrerande stater.

Karthagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica strax norr om staden Karthago, erbjöd Karthagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Karthago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdnackat kartagiskt motstånd.

Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Karthagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Karthago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.

Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revansch

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten mot den 9 april rörde sig tyska trupper mot den danska gränsen och till sjöss mot ett antal viktiga norska hamnar. I Oslofjorden seglade sakta den tyska kryssaren Blücher tillsammans med två andra stora örlogsfartyg och ockupationstrupper mot den norska huvudstaden.

Den tyska planen var ett vågspel. Utanför den norska kusten låg delar av den brittiska flottan beredd att ingripa. Varför anföll Tyskland dessa neutrala nordiska länder? Varför ingrep inte britterna? Och varför lyckades den djärva planen?

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om de händelser som ledde till den tyska ockupationen av Norge och Danmark våren 1940. De följer utvecklingen från planeringen till dess att de sista norska trupperna hade lagt ner sina vapen i juni 1940.

Den tyska operationen mot Norge var den dittills största landstigningsoperationen och omfattade insats av mer än fyrtio örlogsfartyg, ett stort antal ubåtar och otaliga transportfartyg. I luften understöddes operation Weserübung av en stor tysk luftkoncentration och trupper luftlandsattes på flera platser – inte minst nära Oslo.

Men allt gick inte tyskarnas väg. I Oslofjorden sänktes kryssaren Blütcher genom ett enskilt initiativ av chefen på spärrfästningen Oscarsborg. Sänkningen fördröjde ockupationen av den norska huvudstaden och gav kungen och regering möjlighet att fly staden. Avslutningen på dramat kom i juni då Frankrike redan var på väg att slutligen få ge upp inför det tyska anfallet den 10 maj. Narvik blev platsen för de sista striderna i denna första fas av Norges ockupation.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Visby är ett av Sveriges historias mest mytomspunna slag, samtidigt som det var ett av de mest obetydliga ur ett geopolitiskt perspektiv. Medan slaget i sig har rönt stort intresse från historiker och arkeologer, huvudsakligen på grund av de fynd som gjordes under början av 1900-talet utanför Visbys gamla stadsmur, var slagets konsekvenser relativt små, ur ett vidare perspektiv.

Slaget hade sin upptakt i ett danskt försök att utnyttja en politisk oreda i Sverige och samtidigt återta makten från den tyska Hansan. Åren innan invasionen hamnade Kung Magnus Eriksson av Svearike i konflikt med sina söner om hur det växande kungadömet skulle skötas. Den yngre sonen Erik allierade sig med Valdemar Atterdag för att vinna stöd i utbyte mot skånska städer, men när Erik plötsligt dog i pesten och ingångna avtal tappade sin funktion beslutade Valdemar Atterdag att ta saken i egna händer och invadera skånelandskapen samt Gotland.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361.

Konflikten mellan kungasönerna och den gamle kungen i Sverige gav Valdemar en enkel seger och under juli 1361 kunde han utan något motstånd avsegla mot Gotland för att där lägga under sig staden Visby.

En viktig orsak till att Gotland ingick i Valdemars planer var att Visby under denna tid var en viktig handelsstation och hade nära band med den tyska Hansan. Tack vare handeln över Östersjön var Visby en av de rikaste och mest folktätaste städerna i hela Skandinavien. Men detta lockade också tyska handelsintressen. Hansan eftersträvade tullfrihet och hade vuxit till sådan grad att den utövade stort inflytande över de nordeuropeiska kungahusen, Danmark och Sverige inkluderat. Genom att ta Gotland och staden Visby i besittning önskade Valdemar därmed få kontroll över den handel som gick i nordöst-sydvästlig riktning från finska viken ner mot Skåne och Öresund och samtidigt minska Hansans inflytande i regionen.

22 juli 1361 sägs det att landstigningen genomfördes, och den 27 juli stod Valdemar utanför Visbys murar. Slaget som sådant är relativt enkelt ur ett militärhistoriskt perspektiv. Valdemars här var betydligt mer välutrustad än vad de gotländska bönderna var. Trots detta tycks de ha varit någorlunda jämbördiga i fråga om storlek. Flera frågor kvarstår dock som ser till att slaget om Visby fortsätter att engagera, och mycket har vi att tacka de massgravar som finns kvar. Till exempel finns det frågetecken kring varför de begravdes utan att de avkläddes sina ringbrynjor och hjälmar, huggsåren tycks antyda att många blivit slagna i ryggen, och det finns en del frågor om varför borgarna i staden tycktes lämna saken åt de gotländska bönderna.

Bild: Utgrävningarna av massgravarna från slaget i Visby 1361. Wikipedia, Public Domain. (Sök efter Visby i mediearkivet hos Historia.nu)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm.

Men det blev inte som alla hade förutsatt. De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen.

Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke.

I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet

På de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas.

Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp.

Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks Audio

Bild: SA-kuva

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.

Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.

Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.

Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg, den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste årtalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.

Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.

Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på Polen den 1 september 1939 var mer en chansning än vad man kan tro. Västgränsen låg till exempel öppen för ett franskt anfall och den tyska krigsplanen hade inslag av antaganden om polskt agerande som kunde ha slagit fel.

Den tyska krigföringen hade sina klara brister. Polackerna var dessutom bättre förberedda och hade en krigsmakt som var starkare än vad som ofta framhålls. Myterna är många så som den fortfarande repeterande berättelsen om polska kavallerister mot tyska stridsvagnar. I själva verket fanns det moment under det korta kriget som talar för att det hade kunnat bli mycket kostsamt för den tyska armén.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar professor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved sig an inledningen på andra världskriget. I centrum för samtalet står de många myter som har omgärdat Polenfälttåget och som fortfarande tas upp och berättas utan att de har så mycket med verkligheten att göra.

1 september 1939 inleddes andra världskriget i och med det tyska anfallet på Polen. Krigsutbrottet hade under sommaren 1929 föregåtts av ett utrikespolitiskt och diplomatiskt spel som inte minst omfattade den tysk-sovjetiska Molotov-Ribbentrop-pakten som innebar en uppgörelse om nonaggression och uppdelningen av Europa i intressesfärer.

Polen hade även fått garantier för sin suveränitet i händelse av ett krig av Storbritannien och Frankrike. Det tyska anfallet blev snabbt en framgång och har många gånger beskrivits i termer av blixtkrig. Men hur var det egentligen? Var Polenfälttåget en exempellös framgång mot en underlägsen motståndare?

Kriget avslutades med att Sovjet anföll och ockuperade de östra delarna av Polen. I krigets kölvatten kom sedan utrensningar och brutalitet mot civila. Föraningarna om polackernas och de polska judarnas exempellösa lidanden kom direkt – men det skulle bli betydligt värre.

Bild Omslag: Polska 7TP stridsvagnar i formation under de första dagarna av den tyska invasionen av Polen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.

Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.

Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.

I denna nymixade repris tar sig Militärhistoriepodden denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.

I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.

Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.

Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält (2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813 (2013).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.

I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.

Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.

Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.

I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.

Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den Store den nya grekiska armén på export. I sin fars anda tog han sikte mot det Achaemediska imperiet och deras ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.

Alexander har med sig har han en armé som består av peltaster, hopliter, och makedonskt, kavalleri, samt stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

I detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.

Sist Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi Peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med, till en början medborgarsoldater. Mot slutet av peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna började det här mönstret dock ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framförallt introducerades ett lätt och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.

Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de skulle försöka ta sig upp för flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.

Bild Alexander mosaiken, Faunhuset, , Pompeii. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medan Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.

Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italienska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra Medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.

Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 f.v.t. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italienska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.

Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.

Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.

Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.

Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.

I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.

Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.

I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.

En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.

Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.

Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.

Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.

Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.

Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I mer än 700 år var större delen av dagens Spanien och Portugal en del av den arabiska världen. Den muslimska kulturen gör sig fortfarande påmind i de södra delarna av Spanien. Den kristna återerövringen tog flera hundra år och avslutades dramatiskt 1492 med det kristna intåget i Granada och fästningspalatset Alhambra.

Krigföringen dominerades av de talrika befästa städerna som många gånger var svårintagliga för dåtidens arméer. Arméerna var små och striderna begränsade i omfattning. Det är svårt att beräkna arméernas storlek men mellan 10 000 och 12 000 man deltog i den slutliga belägringen av Granada 1491.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och berättar om den sannolikt viktigaste perioden i Spaniens historia. En av de avgörande förutsättningarna för att den kristna återerövringen skulle vara möjlig var föreningen av dåtiden starkaste kungariken på den Iberiska halvön: Kastilien och Aragonien. Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabella skapades inte bara ett starkt kungadöme utan även en stark militärmakt.

Den arabiska krigföringen gick ut på att genomföra snabba räder med lättare bågbeväpnade hästburna trupper mot begränsade delar av motståndarens trupper – inte att ställa upp på ett slagfält i linjer och slåss i slutna formationer. För besökare på Costa del Sol kan det vara intressant att noter att Marbella var en muslimsk flottbas och många av de nuvarande städerna Cordoba och Malaga har ett tydligt muslimsk arv.

Det sista kriget om Granada pågick i tio år mellan 1482 och1492. Krigföringen var starkt säsongsbetonad och skedde under sommarhalvåret. För att kunna erövra den sista muslimska utposten Kungariket Granada krävdes att de kastilianska och aragonska trupperna anlade vägar söderut. Stora delar av arméerna användes för att skydda underhållstransporterna och förstöra motståndarsidans matförråd och skördar.

Belägringarna av de otal små städer med sina befästningar ledde sällan till regelrätta stormningar utan försvararna gav upp efter att ha blivit inneslutna efter förhandlingar. Den i stort sett ointagliga fästningsstaden Ronda, idag ett välkänt turistmål, gav till exempel upp 1485 efter förhandlingar.

Avgörande i kriget blev vapenteknikens framsteg. Intressant nog introducerade araberna i Spanien redan på slutet av 1200-talet krutet, raketer och kanoner till västerlandet, men det var de kristna som i Spanien först utvecklade ett verkligt effektivt belägringsartilleri. En del muslimer tjänstgjorde som instruktörer på den kristna sidan. Antalet artilleripjäser ökade och inte mindre än 179 artilleripjäser fanns att tillgå 1494 på den kristna sidan.

Slutet på konflikten och den slutliga erövringen skedde den 1 januari 1492 då den muslimske härskaren Boabdil symboliskt överlämnade nycklarna till Alhamra till Ferdinand och Isabella. Återerövringen av den iberiska halvön från muslimerna – La Reconquista – var därmed avslutad och Europa hade fått en ny kristen stormakt.

Lyssna också på Det mytomspunna Konstantinopels fall 1453.

Bild: Ögonblicket då Boabdil, som var den sista Nasrid-kungen i Granada, kapitulerade staden Granada 1492 och överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av:        Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.

Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.

Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politisk konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.

Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.

Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.

Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.

Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.

I den nymixade reprisen av avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.

Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.

Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland var redan igång i Fredrikshamn.

För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svenska kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.

Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.

Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.

Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.

Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.

Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.

Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.

Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.

Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.

Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.

Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.

En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.

Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.

I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.

Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?

Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.

Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.

Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt Medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.

Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikena, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt Medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i Medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.

Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.

Bild: Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.

För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.

Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.

I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I Kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.

Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.

Bild: Det 98:e fotregementet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sepoyupproret i Indien bröt ut maj 1857 när indiska soldater i brittisk tjänst gjorde myteri. Den tändande gnistan var rykten bland de muslimska och hinduiska soldaterna att papperspatronerna till de nya infanterigevären var insmorda med ko- och grisfett. Eftersom man måste bita av patronens pappersdel vid laddning kom soldaterna i kontakt med fettet som de ansåg var en hädelse.

Upproret blev våldsamt och ledde till en blodig uppgörelse mellan britterna, som tvingades kalla in förstärkningar, och de indiska soldaterna. Omkring 6 000 britter dödades och så många som 800 000 indier. Städer lades i ruiner. Bestialiska övergrepp skedde från båda sidor i konflikten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest våldsamma upproren i den brittiska kolonihistorien. Bakom upproret låg inte bara religiösa föreställningar och missnöje bland indiska soldater, så kallade sepoyer, utan konflikten gällde i grund och botten ett mer spritt hat mot britternas kolonialpolitik. Inte minst hur britterna lade sig till med indiska landområden och beskattade den indiska befolkningen. Indien administrerades inte av den brittiska staten utan av British East Indian Company. Det fanns ett vidspritt missnöje mot kompaniets administration.

Militärt kom upproret att kretsa kring de regementen inom främst den Bengaliska armén som i de norra och nordöstra delarna av Indien intog städer och inledde krig mot britterna. Dehli blev utsatt för den mest förödande belägringen som när kriget var över hade förvandlats till en grushög. Kriget innebar omfattande mord och våld mot civila.

Myteristerna gick hänsynslöst fram mot den brittiska befolkningen. Britterna hämnades med omfattande massakrer och avrättning av myterister. Först 1858 kunde britterna få full kontroll över Indien igen.

Upproret kom att prägla relationen mellan indierna och den brittiska kronan under de kommande årtionden av 1800-talet. Efter kriget införde den brittiska kronan direktstyre från London. För många indier uppfattades det som var ett myteri för britterna som ett första befrielsekrig och därmed ett steg mot den självständighet som kom efter andra världskriget.

Bild: Attack av myterister på Redan-batteriet i Lucknow, 30 juli 1857, Okänd konstnär, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.

Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.

Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.

I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.

Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.

Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.

Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.

Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Garden som luftlandsättningsoperationen kallades. Market var luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.

Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.

Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.

Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.

Kriget till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.

I den nymixade reprisen av avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.

Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.

Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.

Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).

Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sitt fälttåg i öst ledde Alexander den store sin framgångsrika här allt närmare Indien. Förutsättningarna var nu annorlunda från tidigare både för Alexander själv, och för hären. Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad.

Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.

Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den stora drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323.

Vandringen österut utgick från Persepolis år 330, men den skulle inte bli vad Alexander hade tänkt sig. Trots att det persiska imperiet var besegrat blev den makedonska hären ansatt av mindre folkgrupper genom gerillataktiker och överfall. Belägringar av motståndsfästen tog mycket tid. Först mot 326 f.v.t. , efter långa och komplicerade episoder i Bactrien och Sogdiana, områden i det som vi idag kallar för Afghanistan och Uzbekistan, kunde Alexander nå Indusdalen och de många bifloder som löpte tvärsigenom landskapet mellan Himalayas bergskedja och den indiska oceanen.

I detta område kom Alexander att möta motstånd i mer organiserad form. Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.

Efter slaget vid Hydaspes nådde dock Alexander vägs ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen på väg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.

Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.

Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?

I den nymixade reprisen av avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.

Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.

Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.

Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.

Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.

Sverige hade åren före slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.

Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.

Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.

Det blev det sista alternativet som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.

Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dansk-tyska kriget år 1864 eller andra slesvigska kriget blev på många sätt en katastrof för den danska nationen. Kriget reducerade Danmark ytterligare och slet bort de tyska hertigdömena som var ekonomiskt rika och befolkningstäta.

Danmark hade sedan mitten av 1600-talet succesivt tappat landområde efter landområde. Efter 1814 var Danmark ett ”lilleputt”-imperium bestående av de atlantiska öarna (bland annat Island), de danska öarna och tre hertigdömen i söder.

I nationalismens tidevarv skapade tanken på en tysk nation problem i hertigdömen som hade en i huvudsak tyskspråkig befolkning. Ett krig hade redan utkämpats 1848-51 då Slesvig och Holstein hade gjort uppror för att vinna självständighet från den danska kronan. Då hade den danska armén segrat och Danmark hade fått stöd av bland annat Sverige. År 1864 blossade motsättningarna upp igen, men denna gång ställdes Danmark ensamt mot upprorsarmén stödd av Preussen och Österrike. Det kunde bara gå på ett sätt.

I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om det kanske största traumat i danska historia – nederlaget år 1864. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska staterna istället för att hitta en politisk kompromiss med sina hertigdömen?

Den danska krigsmakten gick i krig 1864 med en stark tro på sig själv. Kriget skulle visa sig att det danska självförtroendet var total missbedömning. Armén tvingades omgående utrymma försvarsverken vid Daneviken i Slesvig. En försvarslinje som uppfattades som ointaglig. På detta bakslag följde den hopplösa striden vid Dybbølns skansar som den 18 april 1864 avslutades med en blodig preussisk stormning. Den udde som skansarna försvarade var det sista lilla område som danskarna höll av sina hertigdömen. De danska skansarna hade veckorna före stormningen skjutits sönder till grushögar av det moderna bakladdade och räfflande preussiska artilleriet.

Vad räddade danskarna från totalt nederlag och utplåning? I dansk självförståelse skapades en myt kring 1864 som talade om att offret på slagfältet räddade nationen. I verkligheten avgjordes kriget i mindre utsträckning på slagfältet. Det var stormakterna och inte minst britterna som räddade Danmark. Preussarna och österrikarna stoppades och förlusten stannade vid en inkorporering av de tre tyska hertigdömena i det som sex år senare skulle bli det tyska kejsardömet. Kriget 1864 har en större dimension. Det var en viktig del av den tyska enandeprocessen som dirigerades av den tyske rikskanslern Otto von Bismarck och verkställdes av den skicklige generalstabschefen Helmuth von Moltke.

Den som vill läsa om kriget är i huvudsak hänvisad till danskspråkig litteratur. De politiska förvecklingarna reds ut i grunden i Rasmus Glentøjs bok Sønner af de Slagne 1864 (2014). I en lite mindre skrift Den Dansk-tyske krig 1864 (1991) utgiven av Tøjhusmuseet har Johs. Nielsen beskrivit kriget på ett kortfattat och övergripande sätt. De tre största slagen under kriget finns skildrade i Danmark i krig av Hans Christian Bjerg och Ole L. Frantzén.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att själva landstigningen på Normandies stränder var över, var inte operation Overlord avslutat. Vägen till Paris och befrielsen av Frankrike var fortfarande kantad av en mycket kapabel tysk motståndare beordrad att slåss tills inget fanns kvar.

Det brohuvud som landstigningen hade inneburit var fortfarande känsligt för riktade motoffensiver, och inte heller hade striderna i vare sig Caen eller Saint-Lô varit framgångsrika.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om fortsättningen på Operation Overlord och befrielsen av Frankrike.

Efter landstigningen stod Montgomerys anfall mot Caen och stampade utan resultat och det skulle ta en månad innan staden föll. I slutändan var det de allierades luftherravälde som vann dagen, till kostnad av tusentals civila liv och en stad i ruiner. Samma sak gällde staden Saint-Lô som låg straxt västerut. Först i mitten av juli säkrades Saint-Lô. Caen och Saint-Lô var strategiskt viktiga städer för de allierade. Utan dem under kontroll, skulle de allierades brohuvud aldrig vara säkert.

När dessa positioner var tagna i slutet av juli och början av augusti, övergick de allierade till att försöka ringa in det kvarvarande tyska motståndet runt Falaise. Denna offensiv ledde till den i historieskrivningen mycket omtalade Falaise-fickan, i vilken runt 50 000 tyska soldater i armégrupp väst skulle bli infångade. Framgångsrikt kan tyckas, men i själva verket ledde oklara order och motsättningar inom den allierade befälskåren till att den största andelen av den tyska armén faktiskt undkom med stor del av sin utrustning i behåll. De som blev kvar i fickan har Hitler att tacka, som trots dåliga utsikter och utan tillgång till bränsle, beordrade sina generaler på marken att gå till motanfall djupare in i den ficka som de allierade hade skapat runt den tyska armén.

När armégrupp väst väl var utslagen och de centrala knutpunkterna var under kontroll i norra Frankrike, inleddes nästa del i landstigningen. Frågan var dock vilken riktning man skulle ta? Eisenhower tvekade länge om något krut skulle läggas på att befria Paris, eller om man istället skulle rikta den allierade offensiven direkt österut, gå mot floden Rhen, och låta den tyska garnisonen i Paris, ledd av Dietrich von Choltitz, svälta ut sig själv. Ingen önskade göra ett nytt Stalingrad av Paris, och de allierade var medvetna om att Hitler beordrat att Paris skulle läggas i ruiner om staden inte kunde hållas.

Politiken kom dock ifatt Eisenhower, och efter påtryckningar från General De Gaulle, samt insikten att det kunde vara farligt att ha ett tyskt hot mot de allierades flanker under den fortsatta offensiven, fattades beslutet att Paris skulle befrias. Vid det här laget var dock en av General De Gaulles närmsta män, LeClerc och den 2:a Franska pansardivisionen redan på väg. Frågan var bara hur den tyska garnisonen och von Choltitz skulle reagera, och vilken roll skulle den franska motståndsrörelsen spela i detta drama. Skulle Paris brinna?

Bild: Pariasare kantar Paris paradgata Champs Elysees för att Fria frankrikes stridsvagnar och General Leclercs 2:a pansardivision passerar genom Triumfbågen, efter att Paris befriades den 26 augusti 1944. Bland folkmassan kan ses banderoller till stöd för Charles de Gaulle. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Landstigningen i Normandie 1944

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tog över 90 år att bygga färdigt Karlsborgs fästning, ett av sveriges största fortifikationsprojekt genom historien. Men bara några år efter att den färdigställdes var det dags att lägga ner den. Varför? Svaret kan härledas till förändringar i synen på hur krig ska bedrivas.

När fästningen äntligen blev klar hade den militära utvecklingen förändrats och den bärande principen bakom fästningen – centralförsvarsdoktrinen – hade blivit förlegad. Idag på militärhistoriepodden är temat försvarsdoktriner och vilken roll de har spelar i militärhistorien.

Som företeelse kan militära doktriner sägas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen självt. Så länge härskare har organiserat arméer för bedriva anfallskrig eller försvara sin egen mark så har det funnits ett behov av att på förhand arbeta enligt fastslagna principer. I doktriners namn har stater tömt sina kassor för att bygga fästningar, murar, experimentella sjöstridskrafter och megalomaniska skyddsrumsprojekt. Ibland har det varit lyckade tilltag men lika ofta har det visat sig vara bortkastade pengar, precis som Karlsborgs fästning.

Det är dock en öppen fråga vilken roll doktriner egentligen spelar för militärhistorien sett ur ett större historiskt perspektiv. I vissa fall är det oklart vad doktriner är över huvud taget, och om de ens finns? Ytterst handlar det om vad man anser styr den militära utvecklingen. Är de inte bara ett sätt att sätta en etikett på de rådande strukturella förutsättningarna? Detta är några av de frågor som Peter Bennesved och Martin Hårdstedt tar sig an i dagens avsnitt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.

Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.

I detta avsnittet av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.

Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.

Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?

Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.

I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?

Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De kristna korstågen till det heliga landet under det elfte århundradet var en helt ny typ av krigföring med religiösa förtecken som inte tidigare existerat i Europa. De kristna korstågen är en av de mest mytomspunna tilldragelserna under medeltiden, och dess historia lockar fortfarande historiker, författare och filmmakare. Det är inte svårt att förstå varför.

Historien om korstågen börjar i ett splittrat Europa som under århundraden slitits isär av interna strider. Många historiker har fäst stor vikt vid hungersnöd och epidemier som härjade i Europa under decennierna innan det första korståget år 1095.

I avsnitt 36 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt allt djupare i korstågens tidiga historia och frågar sig hur och varför de kom till, dramatiken under färden mot Jerusalem, men också vad det var som gjorde korsriddarna så framgångsrika?

Under medeltiden bredde fattigdom ut sig och skapade en underklass med människor som såg en möjlighet till ett nytt liv i det heliga landet. Samtidigt såg unga adelsmän utan arvsrätt en möjlighet att bli furstar över guds rike på jorden. Påven Urban II, korstågens ”förste rörare”, såg från sitt håll möjligheten att ena europa och stärka kristenhetens världsliga makt på bekostnad av ett splittrat mellanöstern.

I augusti 1096 gick den första officiella expeditionen mot österlandet. Exakt hur många som gick ner är omöjligt att säga, men tillsammans med icke stridande civila bör det ha handlat om runt 100 000 människor, varav ca en tiondel var regelrätta riddare. Det skulle ta fyra år innan massan nådde Jerusalem i juni 1099.

På vägen dit utspelade sig svåra strider och belägringar i Nicea och framförallt Antioch. Riddarna med sitt tunga kavaleri svepte genom de muslimska härerna mycket framgångsrikt i detta initiala skede. Men det handlade inte bara om teknisk överlägsenhet. Det handlade också om två helt olika kulturer, två helt olika sätt att strida. Först när muslimerna lärt sig hantera det västerländska taktikerna skulle korsriddarnas krigslycka vända.

För vidare läsning rekommenderar vi Thomas Asbridges böcker The Crusades: the war for the Holy Land (2010) och The first crusade: a new history (2005). Andrew Wheatcrofts De otrogna (2014), kan också ge spännande perspektiv på den längre konflikten mellan kristendomen och islam under medeltiden fram till idag.

Lyssna också på Nordiska korståg för tro och plundring samt De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.

D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.

På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.

Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.

På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.

Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.

Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana. Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.

I den nymixade reprisen av avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.

Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.

Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?

Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.

Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.

Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art

Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.

Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.

I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.

Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.

Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.

Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.

Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.

Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?

Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?

Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.

Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.

Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.

Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.

1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.

Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade, inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget, infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.

Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.

Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.

Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.

Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.

Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?

I den nymixade reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.

I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.

Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.

För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är boken The Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.

Bild: Samurajer med olika vapen, c. 1802-1814 av Racinet, Albert (1825-1893) - Gallica - Bibliothèque nationale de France

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.

Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.

Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.

Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.

Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.

Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?

Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Vikingarnas invasion av England

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapen präglat 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima och Nagasaki några veckor senare, vändes stormakternas militära planering på ända och världen blev inte riktigt sig lik.

Likt en traumapatient hanterade världssamfundet nyheterna med tveksamhet, oro, bestörtning och så småningom även acceptans. Vad gör man med ett vapen som kan förinta din fiende, men som samtidigt är omöjligt att försvara sig emot?

I den nymixade reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för 1900-talets militära historia.

Än idag finns kluvenheten i synen på kärnvapnet kvar. Kärnvapnen inkorporerades i stormakternas vapenarsenaler och förändrade deras taktiker och doktriner, men kärnvapnen kom aldrig att användas i annat syfte än i tester och som politiska symboler för stormakternas eventuella förmågor. Hur kunde det bli så?

Nådde mänskligheten den tekniska förmågans slutpunkt i och med möjligheten att förinta sig själv? Hur ska vi se den massiva upprustningen och bärsystemens utveckling? Finns det några historiska paralleller, eller är kärnvapnen en unik företeelse i mänsklighetens militära historia?

Med start i Manhattanprojektet diskuteras kärnvapnens tekniska utveckling, de olika presidenternas inställning, försöken att legitimera vapnet, doktrinerna ”Massive retaliation” och ”Mutually Assured Destruction”, samt de många olika formerna av bärsystemen och deras betydelse för hur stormakternas olika positioner i kalla krigets komplexa politiska sceneri. Frågorna hänger kvar i luften.

Bild: USA:s provsprängning av vätebomben Castle Romeo på Bikiniatollen, Wikipedia.

Bild omslag: Svampmolnet efter atombomben över Nagasaki, Japan 1945, Wikipedia.

Lästips:

Margot A. Henriksen (1997), Dr. Strangeloves America, Society and culture in the atomic age.

Geir Lundestad (2004), Öst, väst, nord, syd: huvuddrag i internationell politik efter 1945

Nina Tannenwald (2007) The Nuclear Taboo: The United States and the non-use of nuclear weapons since 1945.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.

Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.

I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.

Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.

För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.

I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.

Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.

Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.

Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.

Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.

Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.

Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.

Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.

I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.

I den nymixade reprisen av avsnitt 26 av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?

Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.

Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.

Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.

Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.

De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.

Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.

Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.

En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.

Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.

Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konstantinopels fall år 1453 var slutet på den månghundraåriga kristna riksbildningen Bysan, men egentligen var nog det viktigaste resultatet det osmanska rikets slutliga etablering – med den nya huvudstaden Konstantinopel, dagens Istanbul, som centrum.

Framför Konstantinopels murar samlades en osmansk här på åtminstone 60 000 soldater med ett effektivt artilleri. De omkring 8 000 försvararna höll de osmanska anfallen stången från den 7 april fram till den 29 maj då staden till slut föll. I striderna ingick inte bara strider man mot man utan för den tiden tung artilleribeskjutning, underjordiska strider och sjöstrider.

I den nymixade reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved som Konstantinopels fall.

Konstantinopel hade fungerat som huvudstad för ett rike som existerat i mer än 1000 år beroende på hur man räknar. Bysantiska riket var arvtagaren till Romarriket och under århundraden det största och starkaste kristna riket innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.

I mitten av 1400-talet var Bysans bara till namnet ett kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade egentligen bara ett mindre område på den europeiska sidan av Bosporen norr om Konstantinopel och en del områden i sydvästra Grekland tillsammans med ett antal öar. Riket var på alla sidor vid det här laget helt omgivet av det uppåtgående osmanska riket.

Den osmanske sultanen Mehmet II behövde visa att han dög som härskare i ett rike som han inte fullt ut kontrollerade. För att starka sin ställning inrikespolitiskt skulle en erövring av det mytomspunna Konstantinopel vara betydelsefullt. Dessutom vill han och den osmanska ledningen för alltid undanröja ett kristet brohuvud i veka livet på det osmanska riket. När snaran sakta drogs till kring Konstantinopel vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp. Men hans rop lämnades obesvarade eller med svävande löften. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var involverade i egna maktstrider.

Du som vill ta reda på mer slaget och Bysantinska riket kan läsa David Nicolle Constantinople 1453. The end of Byzantium, Oxford 2000 och Judith Herrin, Det bysantinska riket, Höör 2009.

Bild: Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagsläget är ryssarna på defensiven i Ukrainakriget, men de mänskliga lidandena når oss via sociala medier och tv. Med förfäran kan vi konstatera att kriget i Ukraina slår hårt mot civilbefolkningen. Brott mot krigets lagar och massmord på civila är ett faktum.

Den svaga ryska insatsen går att förklara med den bristande logistiken. Ett modernt krig med pansarfordon kräver en ständig tillförsel av drivmedel och ammunition. De långa stillastående ryska fordonskolonnerna norr om Kiev tyder på ett sammanbrott i underhållet. Soldaterna behöver dessutom förnödenheter och möjlighet till vila.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fångar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt första avsnitt om kriget i Ukraina. Utgångspunkten är att försöka förstå vad som pågår trots den knapphändiga informationen och det sofistikerade propagandakrig som utkämpas mellan Ukraina och Ryssland. Tendensen är att kriget håller på att vända till ukrainarnas fördel, men är det verkligen så?

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland ett anfallskrig utan krigsförklaring mot sitt grannland Ukraina. Få vågade tro att ukrainarna skulle kunna stå emot. Mirakulöst hejdades de ryska anfallskolonnerna. Vi har nu i september upplevt hur ukrainarna dessutom återtagit en del av de områden ryssarna ockuperade de inledande veckorna av kriget. Kriget förefaller ha kostat ryssarna minst 15 000 i stupade.

Inget av detta verkar ryssarna ha kunnat lösa tillfredsställande. En nyckelfaktor i krigets inledning var att Antonov-flygplatsen utanför Kiev aldrig riktigt kunde användas för införsel av underhåll och förstärkningar. Ryssarna tog visserligen flygplatsen så småningom, men efter hårda strider och den kom aldrig att fylla den funktion som ryssarna hade planerat.

En annan faktor är den ryska ledningens brister och de ryska soldaternas bristande stridsmoral. Inga krig kan vinnas med dålig ledning, initiativlöshet och dåligt motiverade soldater. Putins försök att genom delmobilisering tillföra armén nya soldater kan mycket väl baktända. Protesterna kan öka och missnöjet växa hos en befolkning som hittills likgiltigt har accepterat regimens propaganda även om man sannolikt inte tror på det som basuneras ut av de ryska regimkontrollerade medierna.

Kärnvapenhoten från ryska sida kastar sin skugga över konflikten. Kan Putin verkligen vara så galen att han sätter in taktiska kärnvapen? Och hur reagerar västvärlden på det om det blir verklighet? Mycket står skrivet i framtiden.

Bild: Ryska vapen som förstördes i det andra slaget vid Sviatohirsk den 1 oktober 2022, Ukrainas inrikesministerium, Wiki Media Commons.

Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Påskdagarna år 1918 utkämpades inne i Tammerfors det dittills största slaget i Norden mellan de vita regeringstrupperna och den röda upprorsarmén i det finska inbördeskriget. På den vita sidan deltog en svensk frivilligbrigad som kom att sättas in i slutanfallet på staden. Sammanlagt stupade 700 på den vita sidan och 2 000 på den röda sidan i slaget om Tammerfors.

Finska inbördeskriget var brutalt och omfattade allt från våld mot civila, summariska avrättningar i samband med striderna och höga dödssiffror i de vitas fångläger.

Bakgrunden till Slaget vid Tammerfors var den snabba händelseutvecklingen under mars månad. De vitas överbefälhavare ansåg att Tammerfors måste intas innan det var möjligt att anfalla längre sydöst och ringa in de röda som kontrollerade södra Finland.

I den nymixade reprisen av avsnitt 25 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om slaget som avgjorde inbördeskriget i Finland 1918.

Tammerfors var Finland näst största industristad och hade symboliskt betydelse för den röda sidan som ett starkt arbetarfäste. Dessutom var en tysk division på väg att landstiga i södra Finland för att stödja de vita. Mannerheim var mot denna tyska inblandning och ville så snabbt som möjligt avgöra inbördeskriget utan tysk hjälp. Därför sattes operationerna igång mot Tammerfors i all hast. Den 25 mars fick stadens försvarare uppmaningen att kapitulera.

Slaget om Tammerfors blev blodigt. Stridernas fördes från hus till hus. Före anfallet besköts staden av artilleri som ödelade hela stadsdelar. I slutstriderna sattes den svenska frivilligbrigaden in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade. Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår.

Du som vill lära dig ännu mer efter att ha lyssnat på avsnittet kan läsa Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Stockholm 1995 och Tobias Berglund & Niclas Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017. Lyssna också på Historia Nus avsnitt med Niclas Sennerteg om Finska inbördeskriget.

Bild: Avrättade och fallna röda soldater i östra änden av Näsilinna vid Tammerfors påsken 1918.

Fotograf okänd, Vapriikki Museum Center fotoarkiv.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre.

Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”.

Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats.

Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand.

Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd.

De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd.

Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade.

Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sätt i tio månader med varierande intensitet. På en yta av några kvadratmil öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick till mer än 700 000 sammanlagt.

I den nymixade reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum men även det större sammanhanget och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.

Fransk offensivanda kom på ett synnerligen brutalt sätt att konfronteras med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det tunga tyska anfallet? I centrum för den diskussion står inte minst ”Verduns räddare” generalen Pétain.

Var slaget vid Verdun det värsta eller ens det största under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det trots det blivit så betydelsefullt för inte minst det franska minnet av första världskriget? För många soldater var tjänstgöringen vid Verdun likställt med att ha deltagit i kriget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget hade någon period fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun” sa man efteråt och möttes alltid av respekt av de som lyssnade. Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär ännu idag mycket synliga spår av striderna. Vissa områden går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.

Bild: 14 mars 1916: Tyska infanterister lämnar skyttegravar för att storma höjden på Toten Mann, public domain, Wikipedia

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst i kalla kriget. Borta var samförståndet efter Kubakrisen 1962. USA rustade för att knäcka Sovjet.

Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och Sovjetstatens slutliga kollaps. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerilla-soldater. Till detta kan läggas en formidabel humanitär katastrof med mer än 5 miljoner människor på flykt utanför landet och 2 miljoner inom landet. Beräkningar menar att åtminstone 1 miljoner civila miste livet i konflikten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sin an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuellt är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protestera mot sovjetregimen. I samband med utskrivningar och inte minst begravningar av stupade samlades anhöriga och andra och protesterade på ett sätt som inte tidigare hade varit möjligt.

Kriget inleddes av den sovjetiska armén efter en kommunistisk kupp i Kabul med vilken Amin hade tagit makten. Sovjetledarna ville byta ut Amin med en mer sovjetlydigregim. Samtidigt ville man krossa den gerilla som bekämpade centralregimen i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett viktigt gränsområde och undvika en regim man inte litade på. När invasionen inleddes av något av det första som skedde en omedelbar likvidering av Amin och skapandet av en ny marionettregering.

Trots insatser över krigsåren av mer än 100 000 sovjetiska soldater och överlägsen militärteknik gick det inte att ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna, omkring 80 procent av landets yta, utanför den sovjetiska krigsmaktens kontroll kunde olika mujaheddin-grupper sakta bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser i inte minst Pakistan skedde utbildning. Frivilliga strömmade till och vapen kom från inte minst USA som såg sin chans att undergräva Sovjets krigföring. 

De vägbundna sovjetstyrkorna var hopplöst utelämnade åt plötsliga eldöverfall. De sovjetiska soldaterna var övad för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna med pansarunderstöd, artilleri och flyg. Deras utrustning var inte ändamålsenlig. I bergen stod de sovjetiska soldaterna sig slätt mot gerillasoldaterna. De urusla vägarna försvårade snabba förflyttningar för att komma åt en motståndare som slog till snabbt och försvann. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk och alkohol och droger tog över.

Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt att få en viss kontroll på striderna mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Mujaheddin fick som svar på detta nya hot från 1986 den amerikanska STINGER-robotar som tämligen enklast kunde lyftas in av enskilda soldater och var mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut som ett resultat av sovjetstatens succesiva nedmontering. Det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Afghanistan kastades snart in i ett inbördeskrig.

Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.

Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav III:s ryska krig 1788-90 blev en stor svensk besvikelse, men slaget vid Svensund räddades situationen. Utgången av slaget blev en fullständig svensk seger över den ryska skärgårdsflottan.

Den finske nationalskalden Runeberg kallade sjöslaget vid Svensksund den 9-10 juli 1790 den ”Svenska flottans största glans”. Slaget var inte bara en taktisk seger utan kom att bli avslutningen på ett krig som pågått sedan 1788.

I den nymixade reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det klassiska sjöslaget vid Svensksund år 1790.

Den svenska skärgårdsflottan hade utvecklats under 1700-talet samtidigt som fästningen Sveaborg byggdes utanför Helsingfors. Skärgårdsflottan var en högutvecklad del av den svenska krigsmakten. I slaget vid Svensksund kom den svenska skärgårdsflottan att visa sig vara överlägsen den ryska skärgårdsflottan. Men varför? Vad gjorde den svenska skärgårdsflottan så speciell? Vilken taktik använde den svenska flottan? Och varför kunde den förinta den ryska flottan?

Svensksundslaget är även en viktig del av ett större skeende. En dryg vecka före slaget hade den svenska flottan, skärgårdsflottan och högsjöflottan, räddat sig ut från Viborgska viken där den varit instängd av ryssarna. Faktum är att det var mycket nära att kriget hade slutat med en kapitulation kort före slaget vid Svensksund.

Gustav III tar beslutet att möta ryssarna vid Svensksund utan att få något större stöd av sina underbefälhavare med ett undantag: Carl Olof Cronstedt. Han var den som 1808 skulle kapitulera på Sveaborg till ryssarna. Slaget vid Svensksund räddade kriget och sannolikt även Gustav III:s ställning som kung i Sverige eftersom han var starkt kritiserad.

Bild: Slaget vid Svensksund den 9 och 10 juli 1790, då Svenska Skärgårdsflottan under Konungens eget befäl eröfrade 55 ryska fartyg av Johan Tietrich Schoultz.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.

I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.

I detta avsnitt pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.

Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.

Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.

Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.

Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.

Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.

Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Johanniterriddarnas försvar av Malta mot en osmansk armé år 1565 tillhör de klassiska belägringarna i krigshistorien. Numerärt underlägsna och helt ensamma föreföll utgången av belägringen vara avgjord på förhand. Men varför blev det inte så? Hur kunde osmanerna misslyckas? Och vilken betydelse fick det osmanska misslyckandet för framtidens maktbalans i dåtidens Medelhavet?

I avsnitt 17 av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om den dramatiska belägringen av Malta.

Med utgångspunkt från den strategiska och politiska situationen i Medelhavet vid mitten av 1500-talet får du som lyssnare ta del av den på många sätt unika och märkliga berättelsen om hur 500 riddare med sina soldater stod emot det osmanska rikets militära kraft. Den osmanske sultanen Suliman hade aldrig lidit några större nederlag med undantag för det misslyckade försöket att ta Wien år 1529.

Intagandet av Malta skulle ge osmanerna en språngbräda för att ta Sicilien och södra Italien. Johanniterriddarnas anfall med galärer mot osmanernas handel skulle på samma gång få ett stopp. Riddarnas uppstudsighet skulle straffas i ett enda slag mot denna kristenhetens sista utpost i östra Medelhavet. Men det blev inte så. Belägringen utvecklades till en uppvisning i uthållighet och klok hushållning med tillgängliga resurser från riddarnas sida.

Ur osmanernas perspektiv blev det en stor besvikelse och en strid som präglades av dåliga beslut och underskattning av motståndaren. Konsekvenserna av belägrings utgång blev betydelsefull för den fortsatta maktkampen i Medelhavet. Några år senare följde den kristna sjösegern vid Lepanto 1571.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.

De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.

Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.

Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.

Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.

En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acqui på den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.

Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.

Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Utan kunskaper om den enskilde soldatens upplevelse av striden på slagfältet blir det mycket svårt att förstå vad krig innebär. Komplicerade bataljkartor med pilar och fyrkanter säger mycket lite om stridens verkliga innebörd.

I denna nymixade repris av avsnitt 16 av Militärhistoriepodden talar professor Martin Hårdstedt och doktorand Peter Bennesved om krigets erfarenheter för den enskilde men även för hela samhället. Upplevelsen omvandlas till en erfarenhet när det skedda bearbetas, diskuteras och kompletteras. Vad kan påverka detta? Och vem berättar man som krigsveteran för?

En svår fråga är även vad som överskuggar soldatens erfarenhet: att undvika döden eller att döda. I detta sammanhang blir frågan om krigarmyter intressant. Varför uppfattades och uppfattas bajonetten som en så viktig del av soldatens beväpning? Hur uppfattas stridspilotens strid man mot man i luften och hur ska vi se på prickskytten?

Krigföring skapar inte bara erfarenheter för den enskilde utan även för hela samhället. I bombkrigets tidevarv undslipper inte civilbefolkningen kriget. Krigets erfarenhets- och upplevelsehistoria är en viktig del av militärhistoria.

Bild: Brittisk infanterisoldat år 1941 med svärdsliknande bajonett, Wikipedia. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.

Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.

I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.

Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.

Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.

Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.

Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.

Lyssna också på Alexander den store och slaget vid Issus

Bild: Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den franska armén led ett fullständigt nederlag mot Preussen i Fransk-tyska kriget åren 1870-71. Trots ett överlägset infanterigevär och en stor yrkesarmé blev den franska armén slagen i grunden och kejsaren Napoleon III till och med tillfångatagen vid Sedan. Hur var det möjligt och varför är kriget 1870-71 så betydelsefullt för att förstå Europas historia?

Det fransk-tyska kriget är viktigt för att förstå första världskriget. Den blivande franske generalen Charles de Gaulle vallades omkring på slagfälten från 1870-71 av sin far: ”Glöm inte detta min son. Tyskarna vill komma igen och då ska vi segra”.

I avsnitt 15 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett krig som gav ekon in i framtiden i stormaktspolitiken. Kriget var den sista verkligt stora militära kraftmätningen före första världskriget och det var utifrån striderna i östra Frankrike 1870 som militärer runt om i Europa utformade det militära tänkande som skulle komma att dominera 1914.

Men historien om Fransk-tyska kriget aktualiserar även en annan betydelsefull fråga: vad ska styra besluten i krig – militära krav eller politiken? Kriget år 1870 var en viktig del av enandet av Tyskland. I januari 1871 utropades det tyska kejsarriket samtidigt som belägringen av Paris pågick som bäst. Bismarck, rikskanslern, ville bomba den franska staden sönder och samman, medan den militäre ledaren Moltke inte såg något värde i detta. Hur hänger det ihop? En moderat militär och en blodtörstig politiker?

Bild omslag: Preussiska fältartilleriet under Franska-tyska kriget i september 1870 vid Torcy i Frankrike.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med en stor armada om 130 skepp och 20 000 soldater skulle Filip II av Spanien erövra, England och återinföra katolicismen. Från Flandern skulle ytterligare soldater föras över till det brittiska öarna. Världens mäktigaste flotta skulle krossa allt engelskt motstånd i Engelska kanalen och bana väg för invasionen. Men det blev inte så.

Engelsmännen ledda av sin drottning Elisabet och med befälhavare som Sir Francis Drake och Sir Thomas Howard förhindrade landstigningen. I stället för ett intåg i triumf i London slutade allt med en spansk katastrof. Mer än 50 fartyg förliste och kom aldrig hem. Hälften av soldaterna och sjömannen på de spanska fartygen omkom.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de klassiska marinoperationerna i Europas historia.

Konflikterna mellan Spanien och England handlade om flera saker. Engelsmännen hade under Elisabets far Henrik VIII valt att frånsäga sig katolicismen och skapa en ny statskontrollerad anglikansk kyrka. Den katolska tronpretendenten Mary Queen of Scots avrättades och genom släktband kom Filip III av Spanien att kunna hävda rätt till den engelska tronen. Stödda av bland annat påven skulle England erövras och Elisabet störtas.

Dessutom hade engelska örlogsfartyg bedrivit piratverksamhet mot spansk handel i Karibien under befälhavare som Sir Francis Drake. På detta skulle det nu bli ett slut. Till detta kan läggas av engelsmännen länge stött upproret mot spanjorerna i Nederländerna vilket naturligtvis Filip II ville förhindra. Spanien ville återta de norra delarna av sina besittningar i Nederländerna och krossa upproret ifred utan inblandning.

Kärnan i den spanska armadan var de stora örlogsfartygen som hade höga överbyggnader och mängder av soldater ombord för att kunna äntra och erövra motståndarnas fartyg. På samma sätt som under slaget vid Lepanto 1571 mot osmanerna var det en äntringsstrid som spanjorerna förväntade sig och som de var överlägsna på. Men engelsmännen hade under ledningen av bland annat Sir John Hawkins utvecklat sina örlogsfartyg och sin taktik mot att undvika äntringsstriden. I stället hade de engelska fartygen långskjutande kanoner och var bättre anpassade för strid på avstånd. Striden mot armadan 1588 utgör på flera sätt en vändpunkt i sjökrigföringen. Årtiondena efter Armadans misslyckande 1588 kom sjökrigföringen att genomgå en omfattande utveckling som inte minst engelsmännen skulle bli leda.

Spanjorerna höll samma sin flotta när de närmade sig de brittiska öarna. De var skickliga på att segla i formation. Engelsmännen å sin sida inlät sig inte äntringsstrid utan besköt de spanska fartygen på distans. Ett sorts dödläge inträffade där ingen av kombattanterna kom åt varandra för ett avgörande. Spanjorernas plan att hämta soldater från Nederländerna misslyckades eftersom det var omöjligt att få soldaterna över Engelska kanalen så länge som den engelska flottan var intakt och kunde hota. Spanska armadan tvingades inse att den inte kunde lösa sin uppgift. Befälhavaren hertigen av Medina Sidonia måste desperat föra flotta hem via en rutt norr om de brittiska öarna. Det som slutligen beseglade armadans öde var stormarna norr om de brittiska öarna. Minst 30 fartyg förliste på den irländska kusten.

Bild: Den spanska armadan av Jan Luyken, 1679, Wikipedia, Public Domain.

Om man vill läsa något mer om Spanska armadan kan Rupert Matthew bok The Spanish Armada. A Campaign in Context rekommenderas.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krig, sjukdomar och epidemier hör ihop. Under den största delen av krigets historia har sjukdomar skördat långt fler krig än strider. Orsakerna var många. Dålig hygien och svagt utvecklade kunskaper om bakterier och sjukdomars spridning tillsammans med små möjligheter att rädda de som sårats var de främsta orsakerna. Dålig mat och otillräckligt mycket mat var ett av de främsta skälen till sjukdomarna. Men varför dog då många även under 1900-talet då kunskaperna var bättre?

I det nymixade avsnitt 12 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett tema som rör alla krig. Aktualiteten i corona-epidemins spår är påtaglig. Därför ägnas en stor del av avsnittet åt spanska sjukan och dess konsekvenser under första världskrigets slutskede.

Frågan är om spanska sjukan faktiskt påverkade krigsutgången. Viruset som skulle komma att döda miljoner människor över hela världen spreds inte minst i västfrontens skyttegravar. Det vara bland de tätt sammanpackade soldaterna som epidemin fick fart och faktiskt till och med blev ännu farligare genom mutationer. Hade spanska sjukan blivit så omfattande och farlig utan kriget kan man fråga sig. Den tyska våroffensiven 1918 kan ha påverkats av sjukdomsutbrottet – men hur mycket? Går det att säga att spanska sjukan knäckte den tyska krigsinsatsen sommaren 1918?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid belägringen av Leningrad höll den sovjetiska armén och leningradborna ut i nästan 900 dagar mellan 1941-44. Nazityskland betraktade Leningrad som ett snabbt överkomligt hinder för den offensiven österut, men Leningrad blev istället symboliska för sitt motstånd.

Ledd av den tyske befälhavaren von Leeb, skulle armégrupp Nord belägra och svälta ut Leningrad i början av offensiven, hösten 1941. Någon stormning var det inte tal om. Trots att Leningrad var ett industriellt nav för Sovjetunionen ansåg Hitler att staden skulle förstöras och dess befolkning svältas ut.

I detta avsnitt pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om belägringen av Leningrad.

Grundad under namnet S:t Petersburg av Peter den Store blev staden det ryska tsardömets europeiska fönster. För staterna och kungadömena runt Östersjön blev grundandet av staden en avgörande faktor för den geopolitiska balansen i området under 1700- och 1800-talet. Under 1900-talet omformade Sovjetunionen staden till ett industriellt nav. Hitlers önskan om att utradera staden och befolkningen ska ses ur sådant ljus, som ett försök att tränga tillbaka den ryska maktsfären permanent från Östersjön. Området skulle ockuperas och försörja ett Stortyskland, och någon industrialiserad metropol vid Östersjöns östra kust skulle inte tillåtas.

Den tyske befälhavaren, von Leeb, var dock alltför effektiv i sitt arbete, och den tyska ledningens föreställningar om hur enkelt den sovjetiska befolkningen skulle knäckas formade beslut som skulle leda till att operationen misslyckades. Sent i september 1941 var inringningen av staden ett faktum, och man trodde att staden inom kort skulle falla. Delar av von Leebs armégrupp förflyttades till offensiven mot Moskva, och således tappade von Leeb sitt offensiva momentum kring staden. Kvar fanns en styrka som bara lyckades hålla tillbaka Sovjetiska motoffensiver, men som aldrig klarade av att i grunden knäcka försvaret.

Leningradbornas motstånd har därtill blivit legendariskt, om än befläckat av den sociala misär och kannibalism som rådde. Exakt hur många civila som strök med är omtvistat men någonstans mellan 650 000 upp till en miljon människor är rimligt. Helt inneslutna var man inte, och under åren som gick lyckades det politiska styret i Leningrad evakuera runt 1,3 miljoner från staden på vintrarna via sjön Ladoga.

Ur ett historiskt perspektiv fortsätter stadens öde att ställa frågor. Belägringar har genomförts förut, men var det verkligen rimligt att tänka sig att en stad av denna storlek skulle kunna kuvas? Och hur ska man se på befolkningens roll, kontra den Sovjetiska arméns försvar? Än i vår samtid är historieskrivningen fortfarande konfliktfylld, och likt många andra historiska slag har Leningrad blivit en projektionsyta för nya tolkningar för varje generation, och för nya syften och maktanspråk.

Lyssna också på Barbarossa år 1941 – Hitlers fälttåg österut.

Bild: Två sovjetiska soldater, en beväpnad med ett DP-kulspruta, i skyttegravarna på Leningradfronten den 1 september 1941. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På ljungheden Culloden Moor nära Inverness i Skottland utkämpades ett på många sätt avgörande slag den 16 april 1746. Slaget blev en brutal och blodig kamp som avslutade det sista verkliga försöket från den skotska monarkin att återupprätta Skottland som självständigt kungadöme.

På heden mötte den sista klanarmén sitt öde mot en väldrillad och vid det laget erfaren brittisk armé. 1 500 – 2 000 klansmän stupade i det som blev deras sista frontala desperata anfall.

I det nymixade avsnitt 11 av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om skottarnas sista uppror och kamp. Diskussionen kommer även in på klansamhällets säregna militära organisation och stridstatik vid tiden för upproret i mitten av 1700-talet.

Vägen till slagfältet vid Culloden började med att Charles Edvard Stuart ”Bonnie Prins Charles” sonson till den avsatte Jakob II av England och arvtagare till den skotska kronan inledde ett franskstött uppror mot engelsmännen. Upproret var illa förberett och fick aldrig det stora stöd bland högländernas klaner. Många ville inte längre ha en skotsk kung eller trodde att det var möjligt att återupprätta ett katolskt kungadöme i Skottland. Tiden hade runnit ifrån både de skotska kungarna och det skotska klansamhället.

Idag kan vi romantisera över det skotska klansamhället, men det var mycket ojämlikt och brutalt för dem som levde på samhällets botten. I strid slogs klanen uppställd i socialrangordning. Det våldsamma frontala anfallet efter en kort eldförberedelse var den primitiva stridstaktiken. Det våldsamma anfallet med bredsvärd chockade i inledningen av upproret de engelska soldaterna. Men vid Culloden hade de lärt sig och resultatet blev ett skotskt blodbad.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spansk-amerikanska kriget 1898 utlöstes av en olycka den 15 februari när det amerikanska pansarskeppet USS Maine exploderade och sjönk i Havannas hamn på Kuba. Kuba var spanskt och det amerikanska fartyget var på plats för att skydda amerikanska intressen och amerikanska medborgare.

Händelsen blev den tändande gnistan i en konflikt mellan Spanien och USA om in flytandet i Västindien och på Filippinerna. Kriget 1898 skapade ett amerikanskt imperium och avslutade Spaniens ställning som kolonialmakt på det västra halvklotet.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett kort men ändå på många sätt betydelsefullt krig. Kanske tillhör det spansk-amerikanska kriget 1898 de lite bortglömda militära konflikter som trots allt har fått stora konsekvenser.

USA tog i och med kriget på allvar steget fullt ut mot att bli en imperiemakt. Detta var inte en självklarhet. USA hade under 1700-talets slut skapats genom en frihetskamp bort från det brittiska styret. Nu i slutet av 1800-talet fanns starka krafter som ville utveckla USA till en imperiemakt.

Kriget 1898 brukar i Spanien betecknas som den stora katastrofen. Spanien var långt ifrån sina fornstora dagar på 1500- och 1600-talet då landet var en ledande stat i Europa och världen. Kriget mot USA kom synnerligen ovälkommet och den spanska regimen hade inga resurser att föra kriget, men måste samtidigt anta utmaning för att inte riskera att få hemmaopinionen mot sig.

Krigets utgång med förlusten av allt det som återstod av besittningarna i Västindien och Filippinerna innebar att Spanien var en europeiska stat med mindre områden i Nordafrika. En mental kris inföll sig som faktiskt i slutänden tvärtemot vad man hade kunnat tänka sig stärkte spanjorerna. Ur katastrofen 1898 föddes ett vitaliserat Spanien. Den nya generationen av spanjorer blickade framåt och lade imperiet bakom sig.

Kriget blev ur militär synvinkel en blygsam historia. Framför allt handlade det om hur den överlägsna amerikanska flottan snabbt besegrade den spanska flottan. På Kuba landsteg en amerikansk expeditionskår som så småningom kunde inta Santiago. På Filippinerna kontrollerades Manila snabbt, men det amerikanska maktövertagandet blev inte så enkelt på övriga delar av ögruppen. På kriget 1898 följde ett inbördeskrig mot filippinska separatister som inte ville leva under amerikanskt styre.

Den som vill läsa vidare kan med fördel välja Angus Konstams San Juan Hill 1898 : America’s emergence as a world power (1998) eller Joseph Smith The Spanish-American War : conflict in the Caribbean and the Pacific, 1895-1902 (1994).

Lyssna också på Kom ihåg Alamo – nederlaget som byggde Texas.

Bild: Spanskt infanteri på Filippinerna under Spansk-amerikanska kriget 1898, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under en stor del av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade och svensktillverkade Stridsvagn S tillsammans med Centurion-stridsvagnen stommen i de svenska pansarförbanden. Stridsvagn S hade en för sin tid nydanande konstruktion som väckte en hel del intresse utomlands. Stridsvagnen testades av ett antal länder i vissa avseenden med goda resultat. Men varför tog ingen efter den speciella konstruktionen? Var Stridsvagn S genial eller en katastrof?

I avsnitt nio av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved in på lite stridsvagnsnörderi. Men det handlar långt ifrån bara om pansartjocklekar, kanonkalibrar och mörkersikten. Istället bär samtalet iväg till pansartaktik och de större frågorna om vad stridsvagnen skulle användas till. Hur hade man tänkt försvarar Sverige och vilken roll hade stridsvagnarna i dessa doktriner? Och vilken roll spelade alliansfriheten och de ekonomiska aspekterna i ett litet land med en inhemsk försvarsindustri?

Diskussionen om Stridsvagn S har pågått ända sedan de första vagnarna tillfördes armén på 1970-talet. Den tornlösa konstruktionen ansågs av vissa som genial tillsammans med många andra av de tekniska lösningarna som vagnen hade. En del anser att Stridsvagn S var världens bästa stridsvagn när den kom.

Andra har en helt annan uppfattning. Stridsvagn S var ingen stridsvagn. Mer en tung pansarvärnspjäs. I jämförelsen med Warszawapaktens samtida T-62 skulle den komma till korta. Mot de nyare sovjetiska vagnarna av typen T-72 och T-80 var den helt chanslös menade kritikerna. Åter menar förespråkarna att det handlade om att använda Stridsvagn S rätt. Att förstå vagnens fördelar och utnyttja dem. Vad är då rätt och fel? Hur ska vi i efterhand bedöma detta svenska experiment?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.

Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.

Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.

När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.

Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök. Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.

När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.

I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobieski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.

Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate: Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683: Christian Europe repels the Ottomans (2008).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romarna byggde ett imperium som dominerade Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Med utgångspunkt från området kring staden Rom expanderade riket genom successiva erövringar som var möjliga genom en krigföring som motståndarna inte kunde stå emot. Det handlade om stridsteknik på slagfältet men också om utveckling av kommunikationer och logistik.

I denna nymixade repris Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet och Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet, hur den romerska krigföringen utvecklades och varför romarna kunde vara så framgångsrika.

Ett viktigt led i utvecklingen av romersk krigföring var att kunna hantera och slå den tunga grekiska falangen med sina täta led av lansbeväpnade soldater. Romarna skapade en rörlig taktik som ledde till framgångarna. Men det var inte bara nya formationer som gav segrarna. Även soldaternas utrustning och beväpning är intressant för att förstå hur romarna kunde vara så framgångsrika.

Romarriket utvecklade även nya kommunikationer och byggde härläger i hela sitt stora rike. Tankesättet förändrades från ett försvar nära gränsen till ett djupförsvar. Även rekryteringen av soldaterna genomgick stora förändringar. Legionerna bestod inledningsvis av medborgarsoldater – helt enkelt bönder som gjorde krigstjänst. Senare kom stora och viktiga reformer som skapade en legoarmé. Soldater blev mer knutna till sina befälhavare. Frågan är vad denna förändring fick för de inrikespolitiska förhållandena i Romarriket. Mån som Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet.

I avsnittet diskuteras även hur romarna kunde vinna mot sin farligaste motståndare Hannibal av Karthago i de puniska krigen trots det katastrofala nederlaget vid Cannae 216 f Kr. Och hur var romarna till sjöss? Kunde romarna även skapa en flotta? Och varför kunde romarna på sikt inte stå emot trycket från de germanska stammarna vilket var en stor orsak till romarrikets fall?

Bild: Relief av marscherande romerska legionärer från Marcus Aurelius kolumn från andra århundradet efter kristus i Rom.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Övergrepp och våld mot civilbefolkningen såväl som mot kombattanter är ett väletablerat fenomen i militärhistorien. Övergrepp mot civilbefolkningen och mot krigsfångar finns dokumenterat så länge det finns nedtecknade historia om mänskligheten.

Det finns egentligen inte något bra ord för att beskriva och sammanfatta det som inträffade under våren 2022 i Ukraina. Brutalitet, barbari, skoningslöshet, övergrepp, tortyr, eller bara ren ondska. Efter slaget om Kiev uppdagades det att civilbefolkningen i ett antal ockuperade mindre städer och byar norr hade utsatts för de mest vedervärdiga handlingar av ryska soldater. Frågan är varför?

Vad är det som driver människor in i våldet, och vilken roll spelar krigets lagar i detta sammanhang? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt barbari och krigsbrott i krigets namn.

I vår tidigaste källor och i de böcker som brukar kännetecknas som världens första historiska skildringar finns det vittnesmål som beskriver barbariska handlingar. Herodotos i sin Herodotos historia är en av de första att sätta ord på ”ociviliserat” beteende, men framförallt är det Thukydides i sin bok om det peloponneiska kriget, skriven under 400-talet före vår tideräkning där vi hittar kusliga likheter med dagens läge. Thukydides i sin tur ägnade utrymme åt att beskriva krigsbrott, plundringståg, och något som vi skulle kunna kalla för utomrättsliga avrättningar.

I modern tid har samtalet om krigsbrott och övergrepp fått allt större utrymme i takt med en allmän demokratisering, och idag finns det krigslagar och domstolar som hanterar krigsbrott på internationell nivå. Samtidigt kan man fråga sig om den teknologiska nivån också driver fram ett allt mer brutalt krig? De antika grekerna hade stora svårigheter att inta städer och genomföra hämningslösa plundringar eftersom försvarsmedlen mot denna typ av aktiviteter var starkare än de erbjudna offensiva medlen. Idag däremot är både civilbefolkningen och städerna i sig öppna för beskjutning och belägring. Våldspotentialen växer med allt effektivare vapen och glappet mellan soldaten och civilbefolkningens förmåga att skydda sig är stor.

Våld och övergrepp tycks också vara universellt i den mening att det verkar vara sociala kontexter som driver fram det. Inte minst verkar det lilla sociala sammanhanget, grupptryck, spela mycket stor roll för den enskilda soldatens våldspotential. Avsaknad av tydliga krigsmål, låg medelålder och logistiska problem, svårigheten att skaffa fram mat och underhålla soldater förvärrar ytterligare. Samtidigt tycks också faktorer på högre nivå påverka, såsom inställningen bland officerare och det politiska ledarskapet. Sammantaget skapas möjligheter för avhumanisering och våld. Är det till och med så att vem som helst skulle kunna bli förövare, bara sammanhanget var rätt?

Lyssna också på Krigets lagar från medeltid till nutid

Bild: Sydvietnamesiska kvinnor och barn i Mỹ Lai innan de dödades i massakern, 16 mars 1968. Enligt domstolsvittnesmål dödades de sekunder efter att bilden togs. Kvinnan till höger justerar sina blusknappar efter ett försök till sexuellt övergrepp som skedde före massakern. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De engelska långbågarna och deras pilregn brukar ofta tillskrivas de engelska segrarna vid Crécy, Poitiers och Azincourt under hundraårskriget 1337-1453. Hundraårskriget utkämpades av riddarhärar förstärkta med bågskyttar och lätt utrustat fotfolk. Långbågarnas pilar tog knäcken på de franska tungt beväpnade riddarnas kavallerianfall.

Ibland beskrivs segrarna som massakrer förorsakade av välriktade salvor av pilar. Men stämmer det? Vad är verklighet och myt bakom långbågarnas framgångar och betydelse?

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an historien om de engelska långbågarna. Det visar sig att Peter har egna erfarenheter av bågskytte och därför blir det en del diskussion om olika bågar. Och vad var egentligen mest effektivt: långbågen eller armborstet? Under medeltiden och tiden för hundraårskriget valde engelsmännen att satsa på att utrusta sina skyttar med långbågar medan fransmännen i större utsträckning valde armborstet. Det fanns för och nackdelar med de olika vapnen.

Men det handlar inte bara om långbågar. Medeltidens krigföring hade sina särskilda kännetecken och hundraårskriget var Europas mest utdragna konflikt där feodala intressen krockade och skapade ett lågintensivt med förödande krig utkämpat i dåtidens största västeuropeiska rike Frankrike.

Arméerna var relativt små och kärnan utgjordes av det tungt utrustade riddarkavalleriet. Kriget fördes århundradena efter korstågstiden då riddarhärar i omgångar försökte återta och etablera ett rike i Palestina.

Långbågarna är en del av historien om krigföringens utveckling i Västeuropa som innebar inte bara nytt uppträdandet på slagfältet och nya vapen utan även en förändring av krigets förutsättningar. Europa var under medeltiden styrt av furstar med begränsad makt och resurser. Krigföring var i många avseenden tämligen outvecklad om man jämför med antiken och vad som komma skulle under århundradena fram till Napoleonkrigen.

Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.

USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.

Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.

Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.

Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.

Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.

Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.

Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det spanska inbördeskriget utkämpades mellan 1936-39, åren före andra världskrigets utbrott. Kriget var i alla avseenden hänsynslöst och blodigt. Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget.

Konflikten visade upp alla inbördeskrigets karakteristika: summariska avrättningar av fångar, brutala övergrepp på civil befolkningen, hat och urskiljningslöshet mot politiska motståndare. I kriget dog åtminstone 500 000 människor – militärer och stridande.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved, bägge verksamma vid Umeå universitet, olika aspekter av spanska inbördeskriget.

Kriget väckte starka känslor över hela världen, men det blev högerdiktaturerna Tyskland och Italien som framförallt bidrog militärt till upprorssidan ledd av generalen Franco. Republiken fick hålla till godo med frivilliga och ett tvivelaktigt militärt stöd från Sovjetunionen. Västdemokratierna förhöll sig neutrala. På republikens sida deltog omkring 600 svenskar.

Ur militär synvinkel är det italienska och tyska deltagande med trupper och materiel särskilt intressant. Både Mussolini och Hitler sände sammanhållna förband och rådgivare till nationalistsidan under Franco. Dessutom en hel del modern materiel. Mest känd är den tyska Condorlegionen som understödde nationalisterna och gjorde stora insatser genom att ge Francos trupper ett övertag i luften med sina moderna stridsflygplan. Frågan är om Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget. I avsnittet diskuteras bland annat det verkliga värdet av de erfarenheter som de italienska och tyska insatserna verkligen gav.

Den tyska bombningen av Guernica i april 1937. Vad hände egentligen och hur ska vi förstå bombningen? Händelsen leder in på frågor om det förändrade kriget och civilbefolkningens situation i händelse av ett storkrig i Europa vid tiden för spanska inbördeskriget. Spanska inbördeskriget gav brutala föraningar om vad ett systematiskt bombkrig mot civila mål skulle kunna innebära. På plats var svenskar som upplevde nationalistsidans anfall mot i stort sätt försvarslösa städer.

Bild: Flygbombning av Barcelona den 17 mars 1938 av det italienska flygvapnet, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.

”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.

Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.

Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.

På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.

Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.

Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.

Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid.

I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket.

Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen.  Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808.

Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många.

En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland.

I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion.

Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21

 Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tjetjenienkrigen fördes med osedvanlig brutalitet från båda sidor och den typen av krigföring som drabbade inte minst de civila i Tjetjenien är det vi ser i dessa dagar i det pågående kriget i Ukraina våren 2022.

Tjetjenienkrigen brukar beskrivas som två krig. Egentligen handlar det om en konflikt som mer eller mindre intensivt pågick 1994-2009. Kriget handlade inte bara om tjetjensk separatism utan lika mycket om rysk inrikespolitik. Tjetjenienkrigen bidrog till att Vladimir Putin kunde stärka sitt inflytande och sin makt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det våldsamma kriget i Tjetjenien. Den direkta orsaken till kriget var tjetjenernas vilja till självständighet under den tvivelaktigt valde presidenten Dubajev i samband med Sovjetunionens fall i början på 1990-talet.

1994 fattade Rysslands president Boris Jeltsin beslut om att ingripa mot tjetjenerna och tvinga dem att underkasta sig centralmakten i Moskva. Med i bilden fanns de strategiskt viktiga oljefyndigheterna i Kaukasien och anklagelser om Tjetjenien som bas för organiserad brottslighet – det senare inte helt grundlöst.

Ryssland satte in sin armé och natten mot den 1 januari 1995 inleddes anfallen mot Grosnyj. Det visade sig att ryssarna grovt missbedömt sin motståndare. Tjetjenerna lockade in de ryska anfallskolonnerna djupt in i staden och krossade sedan de ryska förbanden.

Tjetjenerna slogs med små stridsgrupper och ryssarna fångades i bakhåll utan möjlighet att använda sin eldkraft. Den ryska arméns materiel var utsliten. På en del stridsfordon gick det inta att vrida kanontornen. Slaget pågick till mars 1995 då tjetjenerna till slut efter stora insatser från rysk sida tvingades retirerade till bergen och andra mindre städer och byar. Kriget fortsatte till sommaren 1996 då Jeltsin mycket undertrycket från det kommande presidentvalet tvingades få ett slut på kriget. Vi det laget hade Dobajev dödats av missiler och Tjetjenien låg förött.

Nya ledare tog över på den tjetjenska sidan och en våg av terrorattentat inleddes. Tjetjenska operationer inne i Dagenstan föranledde en ny start på kriget 1999. I Moskva kom Putin till makten som premiärminister – senare president. Under Putins ledning invaderades Tjetjenien återigen av ryska krigsmakten. Nya slag om Grosnyj utkämpades och ryssarna visade sig så småningom inse efter nya brutala misslyckanden att det var lönlöst att slåss inne i staden. I stället började man lägga staden i ruiner med artilleri och luftbombningar. Mönstret återupprepade sig igen. Tjetjenerna retirerade upp i bergen och striderna fortsatte. De sista stora slagen avslutade det reguljära kriget år 2000, men med gerillakrigföring parade med brutala terrorattentat fortsatte det tjetjenska motståndet. De mest kända terrordåden ägde rum i Moskva och Beslan 2004.

Bild: Det tjetjenska regeringssätet i Grosnyj förstört under kriget. Foto: Mikhail Evstafiev. Some rights reserved.

Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den franska främlingslegionens mest legendomspunna krigsinsats var det skoningslösa försvaret av den franska stödjepunkten i nordöstra Vietnam 1954. Slaget vid Dien Bien Puh 13 mars till 7 maj 1954 kommer alltid att förknippas med legionen och blev ett bevis för förbandets kompromisslösa lojalitet. Inte mindre än 1 500 legionärer stupade under slaget. Legionen förlorade inte mindre än 10 500 man i striderna i Vietnam.

Legionen skapades som en lösning på de problem man hade i Frankrike 1830 med utländska militära förband som kunde användas av maktmissbrukande diktatorer eller monarker. I legionen samlades alla de utländska militärer som tidigare varit en del av bland annat det rojalistiska schweizergardet.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om legionens ursprung och utveckling från dess tillkomst under 1800-talet till idag.

Den franska främlingslegionen har alltid haft ett speciellt rykte omkring sig. Tusentals unga män har genom legionens nästan tvåhundraåriga historia sökt sig till det legendariska militära förbandet i jakt på äventyr, bort från fattigdom och arbetslöshet eller från rättvisan och hot om fängelsestraff.

Legionen fyller i dagens Frankrike en lite annan roll och tillåter till skillnad från tidigare numera soldater med franskt medborgarskap. Legionen är i dagens franska krigsmakt ett tydligt elitförband med särskilda krav. Men så har det inte alltid varit. Största delen av dem som tjänstgjort i legionen har faktiskt varit tyskar och legionen har sitt rykte till trots och sin hårda utbildning inte alltid varit att betrakta som ett elitförband.

Inom legionen byggs en särskild sammanhållning. Främlingslegionens medlemmar blir del av en gemenskap som går utanför nationell lojalitet. De blir del av en ny familj. ”Legionen är vårt fosterland!” uttrycker legionärerna saken. Soldaterna förväntas kompromisslös lojalitet mot legionens hederskodex och lojalitet mot andra legionärer. Denna sammanhållning har under legionens historia varit en avgörande tillgång. Men vad innebär det egentligen?

Främlingslegionen blev 1961 en del av den franska inrikespolitiken då legionen deltog i en hotande statskupp därför att man motsatte sig att Algeriet blev självständigt. Frågan är om lojaliteten då blev ett problem?

Främlingslegionen har satts in under århundraden där franska intressen har varit hotade: Algeriet, Krim, Mexiko, Indokina. Från sin bas i Algeriet kunde legionen sändas ut över i stort sätt hela världen för att tjäna Frankrike.

Främlingslegionen och förekomsten av legosoldater är en intressant företeelse som för tankarna till dagens privata militära organisationer som Blackwater som tillhandahåller tjänster militär karaktär. Vilken funktion har dessa organisationer? Vilken lojalitet har dessa organisationers medlemmar?

Lyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike samt Valmy 1792 – slaget som vände historien.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.

Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.

Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.

Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.

Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.

I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.

Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 uppfattas av många som slutet på den svenska stormaktstiden. Den svenska fältarmén krossades vid det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava.

Karl XII:s ryska fälttåg har starka kopplingar till det dagsaktuella kriget i Ukraina. Nederlaget i slaget innebar inte att den svenska fältarmén krossades, utan även slutet för en period av vad man skulle kunna kalla ukrainsk autonomi i skepnaden av Mazepas hetmannafurstendöme. Det förflutna möter det förgångna på ett påtagligt sätt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de klassiska nederlagen i den svenska militära världshistorien.

Slaget vid Poltava har intresserat och fascinerat många generationer av forskare och skribenter. Inte minst Peter Englunds skildring från 1988 har lästs av många som gripits starkt av dramatiken och brutaliteten i slaget. En hel armé gick under på bara några dagar. I själva slaget den 28 juni stupade eller tillfångatogs omkring 10 000 svenska soldater och de övriga kapitulerade några dagar senare vid Perevolotjna. Karl XII:s alla visioner om att kunna upprepa triumfen från Narva nio år tidigare krossades brutalt i Ukraina.

Men slaget satte inte bara punkt för Karl XII:s försök att besegra Peter den stores ryska imperium utan med i fallet drogs även hetmannen Mazepa och drömmen om en ukrainsk autonomi. I avsnittet kopplas Karl XII:s fälttåg mot Ryssland 1708-09 till nutidens krig i Ukraina. Det finns otaliga paralleller som går att dra mellan det förflutna och nuet. Historien återupprepar sig själv. Kanske inte exakt men i ny skepnad.

Den som vill fördjupa sig mer i Poltavadramtiken kan förutom att läsa Peter Englunds fantastiska bok Poltava (1988) även ta del av Peter Froms bok Katastrofen vid Poltava (2007) men även Gunnar Åselius utmärkta avsnitt i boken Svenska slagfält (2003).

Lyssna också på 20 år som krigsfånge i Karl XII:s Sverige och Den Gåtfulle Karl XII:s största misstag.

Bild: Slaget vid Poltava. Målning (1727) av Pierre-Denis Martin. Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.

Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.

Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.

Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.

Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.

Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?

Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.

Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.

Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.

Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.

Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.

Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003).

Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historien vänder i Ukraina. Inte sedan andra världskriget har ett krig utkämpats i denna omfattning i Europa. En suverän demokratisk stat anfalls av två auktoritära stater. Putin motiverar anfall i Goebbelsliknande uttalanden och spelar upp scener för världspressen värdiga sovjetdiktatorn Stalin. Två klassiska ryska expansionsriktningar har alltid varit mot Östersjön och Svarta havet. Historien visar denna tendens mycket tydligt.

Efter en vecka förefaller det som skulle bli en snabb ”specialoperation” att ha kört fast inför ukrainarnas beslutsamhet och västmakternas enighet. Men krig innebär som alltid stora lidanden för civilbefolkningen som befinner sig fångade mellan de stridande inte minst i de större ukrainska städerna.

I detta specialavsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå ett krig som händer just in denna stund. Ukraina har en lång historia som går tillbaka till vikingatiden. Den har kantats av mycket lidande inte minst under sovjettiden. Då dog miljoner människor i svält skapad av regimen för att tvinga ukrainarna att acceptera kollektivisering och sovjetstyre. Under andra världskriget fortsatte lidandena under Nazitysklands ockupation.

Dagens konflikt handlar om Krim och gränsregionerna i Donbassregionen där många rysktalande bor. Putin regimen menar att Ukraina utgör ett hot mot Ryssland. Egentligen handlar det mer om andra saker. Regimen i Kreml förfaller ha behov av att styra ryssarnas uppmärksamhet mot utrikespolitiken för skyla över det faktum att en majoritet av ryssarna faktiskt inte fått den levnadsstandard som de borde ha fått med tanken på Rysslands resurser. Kanske är också så att Ryssland nu återigen följer sin historiska puls och försöker expandera – eller hur ska vi uppfatta det vi nu upplever i Ukraina?

Två klassiska ryska expansionsriktningar har alltid varit mot Östersjön och Svarta havet. Historien visar denna tendens mycket tydligt. Frågan är vad kommer här näst. Är kriget i Ukraina slutet på Putinregimen eller kommer nya framstötar mot Baltikum, Finland och Sverige? Den ryska björnen är trängd in i hörnet. Men det är inte väst som tvingat honom dit. Det har han gjort själv. Ryssland hade kunnat välja demokratin och ekonomiskt samarbete och utbyte med sina grannländer. Ett sådant val hade sannolikt gett ett större inflytande över randstaterna i Östeuropa än att hot och som nu krig.

Krigföringen förfaller efter en vecka har kört fast för ryssarna. Trots deras överlägsenhet har de inte krossat den ukrainska krigsmakten. Krigföringen bygger på framstötar med yrkesförband av bataljons storlek uppbackande av värnpliktiga och miliser. Under det korta kriget har vi sett hur nya av folkrätten icke tillåtna vapen har kommit till användning.

Putin verkade inte ha räknat med sammanhållning inom EU och NATO. Krigföringen möts av omvärlden med förfäran och tuffa sanktioner. Historiska beslut från till och med neutrala stater som Sverige och Finland om att sända vapen till ett krigsområde kommer samtidigt som Tyskland meddelar att se rustar upp. I Sverige och Finland talas de högt om ett NATO-medlemskap. Var ska det sluta?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Strax efter klockan 10.00 drabbades den japanska hangarflottan av ett slag som den aldrig hämtade sig ifrån och som fick en stor inverkan på krigsutgången. När de amerikanska attackplanen blickade ner kunde de inte tro sina ögon. Under dem seglade fyra stora hangarfartyg öppna för ett anfall. Slaget vid Midway den 6 juni 1942 förändrade styrkeförhållandena i Stilla havet och banade vägen för den slutliga amerikanska segern i kriget.

På de japanska hangarfartygens däck rådde ett kaos av ammunition och stridsflygplan. Tre av fartygen träffades omgående och blev förvandlande till brinnande infernon. Det fjärde skadades senare och alla hangarfartyg sjönk den 4 eller 5 juni. Amerikanerna miste ett hangarfartyg, Yorktown.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om vägen till slaget vid Midway i juni 1942 och det som skulle visa bli vändpunkten i kriget i Stilla havet. Den japanska expansionen efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941 hade på ett halvår inkorporerat stora landområden i Sydostasien till det japanska kejsardömet. I maj 1942 stod japanerna beredda att anfalla och slutligen inta hela Nya Guinea varifrån vägen till Australien föreföll ligga öppen.

Men det blev inga stora japanska framgångar mer. Den insiktsfulle amiralen Yamamoto hade redan före krigsutbrottet sagt till regeringen och kejsaren att han kunde löpa amok i ett halvt år, men sedan skulle det vara över. Han insåg amerikanernas överlägsna potential när det kom till soldater och vapenmateriel. Japan kunde inte vinna kriget som många i den japanska ledningen trodde.

Men våren 1942 var detta trots allt inte uppenbart. Tvärtom hade japanerna ett klart övertag inte minst när det gällde hangarfartygskapacitet. De japanska hangarfartygs resurserna var koncentrerade till en styrka som med sina sex stora och ett antal mindre hangarfartyg var överlägsna det som amerikanarna kunde ställa upp. På samma sätt som amerikanerna hade japanerna insett att sjökriget avgjordes av flyget. De stora slagskeppsflottornas tid var över.

Trots det japanska övertaget började krigslyckan sakta vända. Amerikanerna hade goda underrättelser från den japanska sidan därför att man framgångsrikt hade knäckte de japanska signalchiffren. I en vansinnesoperation den 18 april genomförde 16 amerikanska B-25 bombare från hangarfartyget Hornet en räd mot Tokyo som mentalt skapade den japanska krigsledningen. Även om räden var harmlös på många sätt visade den att USA började slå tillbaka. I och med slaget i Korallhavet i maj 1942 kunde hotet mot Nya Guinea och Australien avvärjas. Amerikanerna miste ett av sina hangarfartyg och var därmed nere på tre varav ett var skadat. Den japanska krigsledningen beslutade sig för att försöka förinta de amerikanska hangarfartygen och täppa till ”hålet” i sitt Stillahavsvälde genom ett anfall mot Midway.

Slaget vid Midway inleddes den 4 juni framgångsrikt sett ur japansk synvinkel. Den lilla ögruppen Midway bombades och de amerikanska förlusterna bland flygplanen från de tre amerikanska hangarfartygen var förfärande. Men plötsligt genom en slump, en tillfällighet eller enskilda piloters skicklighet skapades en möjlighet under några minuter som blev avgörande för hela kriget. Fyra japanska hangarfartyg förstördes som inte kunde ersättas.

Det finns mycket skrivet om Midwayslaget. På svenska rekommenderas Johan Lupanders Midway 1942 : vändpunkten i Stilla havet (2007). Även Craig L. Symonds The Battle of Midway (2016) är riktigt bra.

Bild omslag: Sänkningen av kryssaren Mikuma den 6 juni 1942.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna har blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst.

Till sin hjälp hade de sina lätta båtar vilka gjorde dem snabba och mobila längs med kusterna. Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden benar Peter Bennesved och Martin Hårdstedt i Vikingens märkliga historia.

Vikingarna fortsätter att fascinera. Trots att det som vi idag kallar för vikingatiden inte sträcker sig längre än knappa 300 år (ca 750-1050) har deras historia fångat människors intresse sedan 1600-talet. Och det är kanske lite av problemet med vikingatiden. Hur man än gör så blir bilden av vikingen hela tiden färgad av den samtid som gör anspråk på att veta sanningen.

Under 1800-talets blev vikingen till symbolen för skandinavisk maskulinitet, idag är bilden av vikingen betydligt mer heterogen. Var de mer handelsresande, tidiga demokrater och kosmopoliter? Vad är rätt?

Det finns också goda skäl till att vara källkritisk. Vikingatiden sägs ofta starta med räden mot Lindisfarne år 793. Det var ett av Englands absolut viktigaste kristna centrum, och räden fick en av medeltidens viktigaste intellektuella Alkuin av York att reagera starkt. I ett Europa där kristendomen fortfarande kämpade mot urgamla och lokala religiösa kulter blev de hedniska nordmännens invasion av de brittiska öarna extra känsligt. Det blev viktigt att framhäva vikingens oborstade brutalitet för att på så sätt vinna fördelar för den expanderande kristendomen. Vår bild av vikingen är fortfarande idag färgad av detta förhållande.

Militärhistoriskt kan man dock säga att deras ställning och religiösa uppfattning spelade mindre roll. Oavsett vad de trodde på, eller hur brutala och ociviliserade de än må vara så har de blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst. Till sin hjälp hade de också sina lätta båtar vilka gjorde de snabba och mobila längs med kusterna.

Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg. Man kan fråga sig, vad krävdes egentligen för att vikingarnas erövringslust skulle kväsas mot slutet av vikingatiden?

Bild omslag: Rook, Lewis schackman. The National Museum of Scotland, Some Rights Reserved, Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.

Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.

På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.

Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.

Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).

Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.

B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.

I detta avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.

Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.

För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.

Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.

Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.

Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.

Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.

Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.

Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.

Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.

Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.

Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.

De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.

Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.

Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.

Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.

Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.

Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.

Militärhistoriepodden tar sig denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.

I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.

Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.

Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält (2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813 (2013).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den Store den nya grekiska armén på export. I sin fars anda tog han sikte mot det Achaemediska imperiet och deras ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.

Alexander har med sig har han en armé som består av peltaster, hopliter, och makedonskt, kavalleri, samt stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.

Sist Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi Peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med, till en början medborgarsoldater. Mot slutet av peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna började det här mönstret dock ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framförallt introducerades ett lätt och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.

Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de skulle försöka ta sig upp för flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.

Bild Alexander mosaiken, Faunhuset, , Pompeii. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japans riktiga inträde i andra världskriget skedde på två fronter. Dels hade man sedan 1930-talets mitt expanderat på det kinesiska fastlandet på bekostnad av Kina. Sedan 1941 engagerade man sig även mot Indokina, Thailand, Singapore och det som idag kallas för Indonesien.

Attacken skedde på bred front och den ursprungliga planen handlade i stort sett om att dels ta Singapore, slå ut Pearl Harbor och säkra de oljefält som fanns i holländsk och amerikansk ägo (det som idag ingår i Indonesien och Filipinerna). En viktig del var också att strypa inflödet av materiell till de kinesiska nationalisterna (Chiang Kai-check) som kom från Frankrike och Storbritannien.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar programledarna Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet samt idéhistoriker Peter Bennesved vid Försvarets forskningsanstalt.

Men hur kunde det gå så lätt för japanerna? De brittiska styrkorna på Singapore var knappast helt utan relevans. Möjligheterna att genomföra en framgångsrik attack mot Stillahavsländerna berodde på omständigheterna i Europa. Indokina (det som idag heter Vietnam) var fortfarande en Fransk koloni. Men efter det att Frankrike föll i tyskarnas händer och Vichy-regeringen instiftades blev de franska styresmännen i Indokina tvungna att ge efter för japanska krav i juli 1941. Med hänvisning till Frankrikes stöd till nationalisterna i Kina via Indokina, ockuperades hamnar och flygfält i Indokina och japan tog kontroll över landets gränser.

Genom att japan nu hade full kontroll över franska Indokina sattes britternas försvarsplaner för Singapore, Australien och Nya Zeeland på ända. Eftersom Frankrike också föll hemma i Europa blev det inte heller möjligt att lämna Medelhavet åt den franska flottan, utan britterna var tvungna att stanna kvar. Detta gav japanerna en ödesdiger fördel i det att deras marin och luftstyrkor helt och hållet fick dominera området. Allt var nu upplagt för japanerna. Singapores fall blev känt som en av de tyngsta förlusterna för Churchill, men frågor kvarstår kring i vilken utsträckning detta hade kunnat förhindras, och många är de som beskyllt den brittiska befälhavaren i Malaysia, Percival, för att ha gett upp för lätt.

Bild: Trupper från Suffolk regemente överlämnar sig till japanskt infanteri i Singapore 31 januari 1942. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.

Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.

Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.

I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.

Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.

I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.

En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.

Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 är en av de stora vändpunkterna i 1900-talets historia. Inte nog med att händelsen i sig är spektakulär så fick attacken på sikt enorma geopolitiska konsekvenser som fortfarande påverkar samtidens politik. Det var nu USA slutligen släppte taget om isolationspolitiken och blev en världspolitisk aktör. Men hur kommer det sig att Japanerna egentligen vågade sig på denna våghalsiga och banbrytande attack? Och på vilket sätt bidrog USA till detta diplomatiska haveri?

I detta avsnitt om attacken mot Pearl Harbor samtalar historieprofessor Martin Hårdstedt med Peter Bennesved, doktor i idéhistoria.

Ur japans perspektiv befann man sig under 1930-talets slut i en rävsax. Efter framstötar i Manchuriet och Indokina beslutade västmakterna att införa ett oljeembargo mot Japan. Detta ledde till en desperat situation där krig i form av en överraskningsattack framstod som den enda lösningen. De diplomatiska förbindelserna via utrikesministern Hull resulterade inte heller i några framgångar och till slut beslöt man sig för att genomföra en räd mot USAs stillahavsflotta. Inspiration hämtades från britternas torpedattacker mot Taranto i Italien året innan, och från Heihachiro Togos attack mot Port Arthur under det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.

Huruvida det skulle lyckas eller inte var inte på något sätt gudagivet och Japanerna tvistade in i det sista om detta var en rimlig väg fram. Mot alla odds lyckades man dock smyga sig fram till de Hawaiianska öarna. Sen smällde det.

Bild: Pearl Harbor, Hawaii. En liten båt räddar en sjöman från 31 800 ton USS West Virginia (BB-48), som brinner i förgrunden. Rök som rullar ut i midskepp visar var de mest omfattande skadorna inträffade. Lägg märke till de två männen i överbyggnaden. USS Tennessee (BB-43) är ombord.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I mer än 700 år var större delen av dagens Spanien och Portugal en del av den arabiska världen. Den muslimska kulturen gör sig fortfarande påmind i de södra delarna av Spanien. Den kristna återerövringen tog flera hundra år och avslutades dramatiskt 1492 med det kristna intåget i Granada och fästningspalatset Alhambra.

Krigföringen dominerades av de talrika befästa städerna som många gånger var svårintagliga för dåtidens arméer. Arméerna var små och striderna begränsade i omfattning. Det är svårt att beräkna arméernas storlek men mellan 10 000 och 12 000 man deltog i den slutliga belägringen av Granada 1491.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och berättar om den sannolikt viktigaste perioden i Spaniens historia. En av de avgörande förutsättningarna för att den kristna återerövringen skulle vara möjlig var föreningen av dåtiden starkaste kungariken på den Iberiska halvön: Kastilien och Aragonien. Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabella skapades inte bara ett starkt kungadöme utan även en stark militärmakt.

Den arabiska krigföringen gick ut på att genomföra snabba räder med lättare bågbeväpnade hästburna trupper mot begränsade delar av motståndarens trupper – inte att ställa upp på ett slagfält i linjer och slåss i slutna formationer. För besökare på Costa del Sol kan det vara intressant att noter att Marbella var en muslimsk flottbas och många av de nuvarande städerna Cordoba och Malaga har ett tydligt muslimsk arv.

Det sista kriget om Granada pågick i tio år mellan 1482 och1492. Krigföringen var starkt säsongsbetonad och skedde under sommarhalvåret. För att kunna erövra den sista muslimska utposten Kungariket Granada krävdes att de kastilianska och aragonska trupperna anlade vägar söderut. Stora delar av arméerna användes för att skydda underhållstransporterna och förstöra motståndarsidans matförråd och skördar.

Belägringarna av de otal små städer med sina befästningar ledde sällan till regelrätta stormningar utan försvararna gav upp efter att ha blivit inneslutna efter förhandlingar. Den i stort sett ointagliga fästningsstaden Ronda, idag ett välkänt turistmål, gav till exempel upp 1485 efter förhandlingar.

Avgörande i kriget blev vapenteknikens framsteg. Intressant nog introducerade araberna i Spanien redan på slutet av 1200-talet krutet, raketer och kanoner till västerlandet, men det var de kristna som i Spanien först utvecklade ett verkligt effektivt belägringsartilleri. En del muslimer tjänstgjorde som instruktörer på den kristna sidan. Antalet artilleripjäser ökade och inte mindre än 179 artilleripjäser fanns att tillgå 1494 på den kristna sidan.

Slutet på konflikten och den slutliga erövringen skedde den 1 januari 1492 då den muslimske härskaren Boabdil symboliskt överlämnade nycklarna till Alhamra till Ferdinand och Isabella. Återerövringen av den iberiska halvön från muslimerna – La Reconquista – var därmed avslutad och Europa hade fått en ny kristen stormakt.

Lyssna också på Det mytomspunna Konstantinopels fall 1453.

Bild: Ögonblicket då Boabdil, som var den sista Nasrid-kungen i Granada, kapitulerade staden Granada 1492 och överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av:        Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.

Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.

I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.

Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.

Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.

Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.

Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?

Finland samlande den största militärs styrka som landet någonsin ställt på fötter inför anfallet på Karelska näset och Ladoga Karelen. Under anfallet öster om Viborg inringades en stor mängd ryska soldater i operationer som ledde fram till Finlands största militära seger. Under de fem månader långa erövringskriget stupade 25 000 man – ett pris som de ansvariga uppenbarligen var beredda att betala. De finska styrkorna stannade i december upp innan de nått för nära Leningrad, men ett ganska stor territorium öster om den gamla gränsen 1939 ockuperades intill floden Svir. Här kom fronten att ligga ända fram till sommaren 1944.

I takt med den tyska arméns motgångar i Sovjet 1942-43 blev det aktuellt för Finland att dra sig ur kriget. Det stod ganska klart för alla inblandade att Tyskland skulle komma att förlora kriget. Det visades sig klokt av Mannerheim att finska trupper inte erövrat Leningrad eller Murmanskbanan.

 I juni 1944 inledde Sovjetarmén en offensiv på Karelska näset och i Ladoga karelen. Målet för den sovjetiska ledningen var att undanröja hotet mot Leningrad innan den slutliga offensiven mot Tyskland. Situationen var mycket svår och de ansvariga i Finland var tvungna att balansera på slak lina för att klara av att rädda Finlands självständighet. Den finska armén stod stundtals inför sin undergång och var helt beroende av militärt stöd med trupper och materiel från Tyskland samtidigt som det var dags att inleda fredsförhandlingar med Moskva. Hur skulle man lösa detta dilemma? Tyskarna krävde lojalitet för att understödja och Sovjet krävde att Finland sa upp samarbetet med Hitlertyskland. De gällde att agera exakt rätt och säga upp bekantskapen med Tyskland i samma stund som den sovjetiska offensiven stoppats upp och Moskva inte krävde en villkorslös kapitulation.

Vi vet i efterhand att den finska ledningen lyckades bevara Finlands suveränitet. Finland kom med Fortsättningskriget att minst sammanlagt 60 000 i stupade. Kriget skapade mycket stora utmaningar. Inget krigförande land under andra världskriget satte fler soldater i proportion till sin befolkning i vapen än Finland. Hemmafronten slapp visserligen de värsta bombanfallen och kriget fördes med undantag av delar av Karelen och ödemarken i norr inte så mycket på finskt territorium. Frågan är i vilken utsträckning Fortsättningskriget blev ett totalt krig för Finland.

Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag (2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldat relevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44 (1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig (2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44 (2016) vara en bra översikt.

Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.

Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.

Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.

Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.

Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.

Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.

Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.

I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.

Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?

Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.

För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.

Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.

I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I Kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.

Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.

Bild: Det 98:e fotregementet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.

Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.

Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.

I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.

Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.

Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.

Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.

Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.

Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.

I avsnitt 43 av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.

Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.

Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.

Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg (2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941 (2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad (1999).

Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941

Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.

Kriget till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.

I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.

Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.

Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.

Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).

Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den franska revolutionen gjorde medborgaren till ett politiskt subjekt. Och den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Det var utifrån detta krav på samtycke som pacifismen växte fram.

Under alla tider har det funnits människor som bekänt sig till någon form av icke-vålds princip av moraliska skäl. Ibland kallas denna hållning för ”anti-war” eller ”non-violence”. Inte sällan grundas dessa uppfattningar i religiösa eller moraliska och filosofiska argument, och det finns gott om exempel på tänkare från alla tider som försökt ta avstånd från alla former av krig. Bland de äldsta, och kanske mest kända finns personer som Siddartha Gautama och Jesus från Nasaret.

I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om ”Pacifism” och vi frågar oss: Vad är egentligen den politiska pacifismen, och vilken roll har den spelat för militärhistorien

?

Till skillnad från den mer personligt orienterade livsåskådningen är Icke-våld som politisk rörelse ett ganska nytt fenomen. De första sammanslutningarna för fred växer fram i London, Paris och USA under åren efter Napoleonkrigen och är således inte äldre än 200 år. Ett krigstrött Europa försökte då resa sig ur askan, samtidigt som upplysningsmän framhävde samhällsvetenskapliga skäl till varför freden, diplomatin och multi-lateralt samarbete var så mycket bättre än krig för att driva samhället framåt.

Samtidigt hade den franska revolutionen gjort medborgaren till ett politiskt subjekt på ett helt nytt sätt under den här perioden. Den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Men detta hade ju också en baksida. Om kriget hänger på medborgarens medverkan och samtycke, vad händer om han eller hon inte längre vill?

Det var ur denna politiska möjlighet som den politiska pacifismen föddes. Så småningom växte ambitionerna till en politisk källa som skulle bland annat leda till nedrustningstraktat, internationella domstolar, men även hjälpa till att ge rösträtt för kvinnor under ett känsligt skede för demokratin. Ordet ”pacifism” myntas för första gången strax efter sekelskiftet, och begreppet kan delvis ses som en spegling av den allmänna militarisering som också skedde samtidigt. Trots detta måste man också fundera på hur lyckad den politiska pacifismen blev. Fick den några konsekvenser i det långa loppet? Och på vilket sätt lever den kvar idag?

Bild: Skulpturen "Ickevåld" av Carl Fredrik Reuterswärd, Wikipedia, Creative Commons

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.

Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?

I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.

Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.

Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.

Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av andra världskrigets mer dramatiska händelser var den brittiska jakten på det tyska slagskeppet Bismarck i maj 1941. Det tyska slagskeppet inledde en utbrytning på Atlanten den 19 maj och sänktes endast åtta dagar senare den 27 maj efter anfall från ett stort antal brittiska fartyg och marinflygplan. Under den korta operationen hann det tyska slagskeppet i en kort strid sänka brittiska flottans stora stolthet slagkryssaren HMS Hood i Danmarksundet.

I avsnitt 39 av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska historien om sänkningen av ett av det största och mest fulländade slagskepp som byggts och satts i operativ tjänst. Men berättelsen är inte bara dramatisk utan hela händelsen ställer en rad frågor till eftervärlden. Vad var syftet med att till synes kasta bort ett så dyrt och stort fartyg i något som kan uppfattas som en självmordsattack? Vilken roll hade Bismarck och de tunga ytfartygen i andra världskrigets kamp om herraväldet över Atlanten? Och vem sänkte egentligen Bismarck – britterna eller den tyska besättningen?

Historien om Bismarcks sänkning är inte bara dramatiska utan genom att följa operationen och tankarna bakom Bismarcks utbrytning på Atlanten får vi inblickar i det strategiska spelet om Atlanten och försörjningen av den brittiska krigsinsatsen. De tyska slagskeppen hade inte som främsta syfte att utmana den brittiska flottan. För att kunna göra det krävdes större resurser. Istället kom de stora tunga tyska fartygen att användas för att bekämpa de allierades konvojer på Atlanten och tillsammans med ubåtarna strypa den brittiska försörjningen.

Den som vill veta mer om sänkningen av Bismarck kan läsa Burkard von Müllenheim-Rechbergs skildring Slagskeppet Bismarck (1983). Han deltog ombord på Bismarck och överlevde som artilleriofficer sänkningen. Endast 115 av mer än 2 200 besättningsmän överlevde. Ett annat boktips i den stor flora av litteratur om händelsen är Michael Tamelander och Niclas Zennertegs bok Bismarck kampen om Atlanten (2004).

Bild: Överlevande från slagskeppet Bismarck plockas upp till HMS Dorsetshire den 27 maj

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dansk-tyska kriget år 1864 eller andra slesvigska kriget blev på många sätt en katastrof för den danska nationen. Kriget reducerade Danmark ytterligare och slet bort de tyska hertigdömena som var ekonomiskt rika och befolkningstäta.

Danmark hade sedan mitten av 1600-talet succesivt tappat landområde efter landområde. Efter 1814 var Danmark ett ”lilleputt”-imperium bestående av de atlantiska öarna (bland annat Island), de danska öarna och tre hertigdömen i söder.

I nationalismens tidevarv skapade tanken på en tysk nation problem i hertigdömen som hade en i huvudsak tyskspråkig befolkning. Ett krig hade redan utkämpats 1848-51 då Slesvig och Holstein hade gjort uppror för att vinna självständighet från den danska kronan. Då hade den danska armén segrat och Danmark hade fått stöd av bland annat Sverige. År 1864 blossade motsättningarna upp igen, men denna gång ställdes Danmark ensamt mot upprorsarmén stödd av Preussen och Österrike. Det kunde bara gå på ett sätt.

I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om det kanske största traumat i danska historia – nederlaget år 1864. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska staterna istället för att hitta en politisk kompromiss med sina hertigdömen?

Den danska krigsmakten gick i krig 1864 med en stark tro på sig själv. Kriget skulle visa sig att det danska självförtroendet var total missbedömning. Armén tvingades omgående utrymma försvarsverken vid Daneviken i Slesvig. En försvarslinje som uppfattades som ointaglig. På detta bakslag följde den hopplösa striden vid Dybbølns skansar som den 18 april 1864 avslutades med en blodig preussisk stormning. Den udde som skansarna försvarade var det sista lilla område som danskarna höll av sina hertigdömen. De danska skansarna hade veckorna före stormningen skjutits sönder till grushögar av det moderna bakladdade och räfflande preussiska artilleriet.

Vad räddade danskarna från totalt nederlag och utplåning? I dansk självförståelse skapades en myt kring 1864 som talade om att offret på slagfältet räddade nationen. I verkligheten avgjordes kriget i mindre utsträckning på slagfältet. Det var stormakterna och inte minst britterna som räddade Danmark. Preussarna och österrikarna stoppades och förlusten stannade vid en inkorporering av de tre tyska hertigdömena i det som sex år senare skulle bli det tyska kejsardömet. Kriget 1864 har en större dimension. Det var en viktig del av den tyska enandeprocessen som dirigerades av den tyske rikskanslern Otto von Bismarck och verkställdes av den skicklige generalstabschefen Helmuth von Moltke.

Den som vill läsa om kriget är i huvudsak hänvisad till danskspråkig litteratur. De politiska förvecklingarna reds ut i grunden i Rasmus Glentøjs bok Sønner af de Slagne 1864 (2014). I en lite mindre skrift Den Dansk-tyske krig 1864 (1991) utgiven av Tøjhusmuseet har Johs. Nielsen beskrivit kriget på ett kortfattat och övergripande sätt. De tre största slagen under kriget finns skildrade i Danmark i krig av Hans Christian Bjerg och Ole L. Frantzén.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tog över 90 år att bygga färdigt Karlsborgs fästning, ett av sveriges största fortifikationsprojekt genom historien. Men bara några år efter att den färdigställdes var det dags att lägga ner den. Varför? Svaret kan härledas till förändringar i synen på hur krig ska bedrivas.

När fästningen äntligen blev klar hade den militära utvecklingen förändrats och den bärande principen bakom fästningen – centralförsvarsdoktrinen – hade blivit förlegad. Idag på militärhistoriepodden är temat försvarsdoktriner och vilken roll de har spelar i militärhistorien.

Som företeelse kan militära doktriner sägas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen självt. Så länge härskare har organiserat arméer för bedriva anfallskrig eller försvara sin egen mark så har det funnits ett behov av att på förhand arbeta enligt fastslagna principer. I doktriners namn har stater tömt sina kassor för att bygga fästningar, murar, experimentella sjöstridskrafter och megalomaniska skyddsrumsprojekt. Ibland har det varit lyckade tilltag men lika ofta har det visat sig vara bortkastade pengar, precis som Karlsborgs fästning.

Det är dock en öppen fråga vilken roll doktriner egentligen spelar för militärhistorien sett ur ett större historiskt perspektiv. I vissa fall är det oklart vad doktriner är över huvud taget, och om de ens finns? Ytterst handlar det om vad man anser styr den militära utvecklingen. Är de inte bara ett sätt att sätta en etikett på de rådande strukturella förutsättningarna? Detta är några av de frågor som Peter Bennesved och Martin Hårdstedt tar sig an i dagens avsnitt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De kristna korstågen till det heliga landet under det elfte århundradet var en helt ny typ av krigföring med religiösa förtecken som inte tidigare existerat i Europa. De kristna korstågen är en av de mest mytomspunna tilldragelserna under medeltiden, och dess historia lockar fortfarande historiker, författare och filmmakare. Det är inte svårt att förstå varför.

Historien om korstågen börjar i ett splittrat Europa som under århundraden slitits isär av interna strider. Många historiker har fäst stor vikt vid hungersnöd och epidemier som härjade i Europa under decennierna innan det första korståget år 1095.

I avsnitt 36 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt allt djupare i korstågens tidiga historia och frågar sig hur och varför de kom till, dramatiken under färden mot Jerusalem, men också vad det var som gjorde korsriddarna så framgångsrika?

Under medeltiden bredde fattigdom ut sig och skapade en underklass med människor som såg en möjlighet till ett nytt liv i det heliga landet. Samtidigt såg unga adelsmän utan arvsrätt en möjlighet att bli furstar över guds rike på jorden. Påven Urban II, korstågens ”förste rörare”, såg från sitt håll möjligheten att ena europa och stärka kristenhetens världsliga makt på bekostnad av ett splittrat mellanöstern.

I augusti 1096 gick den första officiella expeditionen mot österlandet. Exakt hur många som gick ner är omöjligt att säga, men tillsammans med icke stridande civila bör det ha handlat om runt 100 000 människor, varav ca en tiondel var regelrätta riddare. Det skulle ta fyra år innan massan nådde Jerusalem i juni 1099.

På vägen dit utspelade sig svåra strider och belägringar i Nicea och framförallt Antioch. Riddarna med sitt tunga kavaleri svepte genom de muslimska härerna mycket framgångsrikt i detta initiala skede. Men det handlade inte bara om teknisk överlägsenhet. Det handlade också om två helt olika kulturer, två helt olika sätt att strida. Först när muslimerna lärt sig hantera det västerländska taktikerna skulle korsriddarnas krigslycka vända.

För vidare läsning rekommenderar vi Thomas Asbridges böcker The Crusades: the war for the Holy Land (2010) och The first crusade: a new history (2005). Andrew Wheatcrofts De otrogna (2014), kan också ge spännande perspektiv på den längre konflikten mellan kristendomen och islam under medeltiden fram till idag.

Lyssna också på Nordiska korståg för tro och plundring samt De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana. Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.

I avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.

Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.

Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?

Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.

Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.

Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art

Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget lagar är något av det märkligaste som människan har uppfunnit. Krigets lagar är ett regelverk för hur vi dödar varandra i krig. I krigslagarna regleras sådant som hur krigsfångar ska hanteras, hur mycket våld som får användas, och vilka vapen som är tillåtna. Ett tecken på civilisatorisk mognad kanske någon tänker, men trots att organisationer som Förenta Nationerna (FN), internationella domstolen i Haag och överenskomna konventioner är moderna fenomen, är historien om krigets lagar en antik företeelse.

I avsnitt 34 av Militärhistoriepodden gräver Martin Hårdstedt och Peter Bennesved djupare i krigets lagar. När ratificerades egentligen den första krigslagen? Vad innehåller egentligen sådana lagar, och hur kom de till?

Historien löper från de antika stoikernas tankar om relationen mellan naturrätten och människan, in i medeltiden och föreställningar om vad som är ett rättfärdigt krig ur kristen synpunkt, och vidare in i den förmoderna eran och den holländske juristen Hugo Grotius roll i skapandet av en slags frivillig internationell kodex. Vi diskuterar samtida händelsers inverkan, såsom trettiåriga kriget, men även franska revolutionen och den efterföljande ”Europeiska konserten”, men även synen på krigets uppgift och mål generellt.

Mot 1800-talets mitt får internationell lag ny aktualitet i samband med amerikanska inbördeskriget. År 1863 nedtecknar Francis Lieber (1798-1872), en tyskfödd professor i statsvetenskap och historia verksam i USA, den så kallade Lieberkoden som så småningom skulle ligga till grund för de konventioner som är verksamma än idag.

Historien om krigslagarna är snåriga och deras funktion och nytta är inte alltid entydiga. I slutändan kan man också fråga huruvida de har spelat någon roll i det stora hela. Vad fyller de egentligen för funktion i vårt moderna samhälle?

Lyssna också på Soldaternas försörjning satte ramarna för krig och politik och Upplevelser av krig – att döda eller dödas.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Luftlandsättningen på Kreta inleddes den 20 maj år 1941 av den tyska krigsmakten - den dittills största luftlandsättningen. Operation Merkurius var i full gång.

Över ön hoppade hundratals fallskärmsjägare och i glidflygplan seglade ännu fler ner mot de brittiska, nyzeeländska och grekiska försvararna. Det tyska flyget dominerade luften. Några dagar senare följdes detta upp med landsättningar sjövägen.

 I avsnitt 33 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer spektakulära operationerna under andra världskriget. Att genomföra operationen var ingen självklarhet utan föregicks av en hel del diskussioner inom den tyska ledningen. De tyska förberedelserna inför det förestående anfallet på Sovjet var i full gång och tog alla resurser. Varför satsade tyskarna ändå på denna operation? Var det Görings projekt? Ville han uppväga det tyska flygvapnets misslyckande i slaget om Storbritannien?