”Den svarta Garbo” – om glamour, rasism och den första svarta filmstjärnan Nina Mae McKinney

Nina Mae McKinney (1912-1967) kallades för "tidens största skådespelarupptäckt". Med stor charm och glimten i ögat gjorde hon succé på vita duken i en stor Hollywoodproduktion. Hon skulle kunna ha blivit ett lika känt namn som Greta Garbo. Men hon hade ett fel. Ett stort fel. Hon var svart i en tid då roller för afrikanamerikaner var ytterst begränsade. Annat är det idag, eller? I veckans STIL berättar vi mer om Nina Mae McKinney - och om hur glamour kan användas som redskap för ett bättre liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Denna vecka hänger STIL i Harlem i New York under den sprudlande era som kallades för Harlemrenässansen. En era under det tidiga 1900-talet som inte bara satte själva stadsdelen Harlem på kartan, utan som kom att bli en grogrund för en hel del av dagens kultur, på många och olika vis.

Här fanns en längtan efter möjligheter att som svart få uttrycka sig bortom stereotyperna. Inte minst om man var skådespelare. Men det var inte lätt. Det fick Nina Mae McKinney erfara. 1929 spelade hon huvudrollen i Hollywoodproduktionen Hallelujah, regisserad av King Vidor på filmbolaget MGM. Det var en musikmelodram med enbart svarta skådespelare. Den blev en hit. Det blev Nina Mae McKinney med sin glittrande full-i-sjutton blick också. Någon fortsatt Hollywoodkarrär blev det trots framgången inte. Bättre gick det i Europa, dit många svarta artister reste under 1920- och 30-talet. Nina Mae McKinney blev populär på scener i London, och var dessutom den första svarta artist som visades på brittisk teve. Men hur hyllad hon än blev kom hon aldrig undan sin hudfärg – och den karriärbegränsning den utgjorde.

Hudfärg och diskriminering hänger fortfarande ihop. Det vet Josette Bushell Mingo som är ordförande för Tryck. Det är namnet på en ideell kulturförening i Sverige som består av svarta kulturarbetare som arbetar för att förbättra läget. I programmet berättar hon mer om det arbetet. 

Under Harlemrenässansen odlades kort sagt inte bara en ny och färgstark litteratur, och musik. Många verkade, likt Nina Mae McKinney, även i genrer som beskrevs som glamorösa. Eller betraktades som mer glammiga än andra. Konstnären och författaren Richard Bruce Nugent var en sådan. Han var känd för sin skönhet och för sina kvickheter. Han tyckte om att både roa och chockera sina åhörare och det sägs att folk åkte till Harlem bara för att få se en skymt av denna omtalade man. Om honom berättar vi också.

Och så tar vi en titt på ett annat fenomen som då upplevde en guldålder – dragshows. Redan 1869 startade så kallade ”Drag Balls” på Hamilton Lodge Ball, på 155:e gatan. Till denna beryktade bal begav sig folk från hela staden – av alla sorter – för att se och partaja med män i fjädrar, siden, sammet, läppstift och puder som med stil och attityd tävlade om vem som var den glammigaste, snyggaste, fräckaste, vassaste. Men så kunde (och kan!) glamour ge hopp och styrka. Om hur den kulturen utvecklades (vi säger bara voguing) berättar vi också i programmet. Och så har vi träffat den amerikanska konstnären Alex Israel som gjort succe på nätet med sin show As it Lays där han intervjuar kändisar på ett minst sagt okonventionellt sätt.

Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg.

Programmet är en repris från 13 september 2013.