Nadar – skarpsynt fotograf och iakttagare av (manlig) fåfänga

I veckans Stil ska vi ägna oss åt fåfänga och fotografi, genom att titta närmare på den franske fotografen Nadar en lång man med eldrött hår och skägg, och lika brinnande energi och fantasi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nadar betraktas som en av 1800-talets allra skickligaste porträttfotografer. Än idag kan man häpna över den nästan tredimensionella effekt han fick fram. Inte minst på sina många kändisporträtt.

Ser man idag ett fotografi av dåtidens berömda författare, skådespelare, politiker, modeskapare eller modelejon som får en att nästan vilja sträcka fram handen och försöka ta på personerna ifråga, eller åtminstone känna på deras kläder – ja, då är det sannolikt ett fotografi signerat ”Nadar”.

Nadar kände ”alla”. Och dessa ”alla” lät sig gärna dokumenteras av just honom. Författare som Emile Zola, Jules Verne, Victor Hugo, George Sand, Guy de Maupassant, Balzac, Charles Baudelaire, till och med en mycket ung Marcel Proust med vit krage och stor rosett om halsen poserade framför hans kamera. Det gjorde också skådespelare och artister som Sarah Bernhardt och Mistinguett, konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Degas – och en hel drös med kompositörer, vetenskapsmän och politiker.

Det var kort sagt dåtidens kulturelit som i mitten av 1800-talet hängde i Nadars stora och rödmålade studio, belägen i en rymlig takvåning i samma hus där han själv bodde med sin älskade fru, Ernestine. Den var strategiskt placerad på paradgatan Boulevard des Capucines, mitt i smeten i Paris. På fasaden lyste namnet ”Nadar”, 15 meter långt i form av jättelika röda bokstäver, upplysta av modernt gasljus.

Mot slutet av sitt nästan 90-åriga liv gav Nadar ut en sorts självbiografi med titeln: ”Quand j’étais photographe”, det vill säga: ”När jag var fotograf”. Ett av de roligaste kapitlen har rubriken ”Kvinnliga och manliga kunder”, och börjar såhär:

”Ett par, en man och en kvinna – det spelar ingen roll vilken social status de har– kommer för att titta på fotografierna jag tagit av dem. Nio gånger, jag skulle faktiskt vilja säga elva gånger av tio, så försjunker hustrun i bilderna av sin man, medan mannen inte alls bryr sig om fotografierna på sin hustru. Han är som helt hypnotiserad av sin egen bild.”

För om det är någonstans som vår fåfänga kommer fram, så är det just hos fotografen och i veckans program besöker vi fotografen Annika Falkuggla. Till hennes studio kommer människor för att få sitt porträtt taget och som fotograf måste hon alltid förhålla sig till sina kunders fåfänga. Vi tittar också närmare på Oscar Wilds klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”, som handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sitt eget porträtt. Just nu spelas den som pjäs på Stockholms Stadsteater. Och så undersöker vi vem ”spornomannen” egentligen är.

Veckans gäst är Magnus Bremmer, mediehistoriker och ena halvan av Bildningspodden.