Yoko Ono – mycket roligare än sitt rykte

Yoko Ono (1933-) har av italienska Vogue beskrivits som obesvärat förargelseväckande, och det var i positiv bemärkelse. Men så är denna kontroversiella konstnär mycket roligare än man kan förledas tro. Hon är både kul och klädintresserad. Den idag 82-åriga Yoko Ono klär sig inte bara självklart i hotpants och läderpaj, hon jobbar dessutom oförtrutet vidare med att hävda att konst inte nödvändigtvis måste vara något man kan ta på, lyssna på eller köpa för massor av pengar. Det kan vara en idé som man själv får vidareutveckla. Provocerande! Nu är hon föremål för en utställning på Museum of Modern Art i New York, Yoko Ono: One Woman Show, 1960-1971, heter den. I veckans STIL berättar vi mer om Yoko Ono och hennes konst och kläder.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Många (ofta män) har under årens lopp hållit henne ansvarig för splittringen av Beatles 1970, genom att hon då gängade sig med John Lennon. En man som hon, enligt belackarna, förvandlade till en humorlös hippie. Hemmapappa blev han också. Sådär fyrtio år före den idag överallt förekommande lattefarsan i hipsterskägg och mjukisbyxor. Framsynt har hon alltid varit. Men nu har tiden börjat komma i kapp henne och hennes konst, skulle man kunna säga.

Yoko Ono menade att konst inte alltid behöver ett galleri eller ett museum, eller ens en fysisk form, för att öppna ens ögon och sinne. Med fantasi går det att föreställa sig världen på fler sätt, än ett. Hennes bok Grapefruit, från 1964, är tillexempel en sorts korta recept på konst som vem som helst kan genomföra, eller inte. De kan beskrivas som en blandning av traditionell haiku och moderna twittertexter. Fast för femtio år sedan. ”Rök allt. Även dina könshår”. ”Titta på solen tills den blir fyrkantig”. ”Kasta upp en sten i skyn, högt, så att den inte trillar ner igen”. Hon har alltid förespråkat fred. Och hon har ofta använt sig av kläder, på ett sätt eller ett annat.

I Tokyo den 20 juli 1964 arrangerade hon den första föreställningen av vad hon kallade för Cut Piece. Ensam på en scen satt hon på knä, på det traditionellt japanska viset med baken mot hälarna och fötternas översida mot golvet. Bredvid henne låg en stor sax. Publiken inbjöds att komma upp på scen, en och en, och klippa bort en bit av hennes plagg och ta bitarna med sig. Yoko Ono sade ingenting. Bara hennes ögon skvallrade om att hon faktiskt var vettskrämd. Det enda som hördes var ljudet från saxen som klippte sönder kläderna, och ett dämpat, och lite besvärat, fnitter från publiken.

I veckans program berättar vi mer om Yoko Ono som konstnärlig visionär, på olika vis. Varför sjunger hon som en katt klämd i en dörr? Och hur ville hon att en man skulle gå klädd?

Veckans gäst är Cecilia Widenheim, chef för Malmö Konstmuseum.