Accordeonisten Pauline Oliveros från USA - elektronmusikalisk pionjär och skapare av Deep listening, djupt lyssnande.

En av den elektroniska konstmusikens pionjärer som utvecklade sin idé om deep listening, djupt lyssnande, och utbildade tonsättare i att producera naturliga ljud. Oliveros avled 2016, 84 år gammal.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jag möter Pauline Oliveros i det svala arbetsrummet i sydöstra hörnet av det legendariska Mills College utanför San Francisco, Kalifornien, USA. Pauline är trött efter en mastodont­konsert på 4 timmar och 33 minuter kvällen innan då de firade 30-årsjubileet för Centret för Nutida Musik som Pauline Oliveros startade 1966. Hon spelade med sin egen trio, Deeplistening Band med blåsaren Stuart Dempster och key­board­spelaren David Gamper. Fyra gånger under kvällen framfördes John Cages 4 minutes and thirtythree sec­onds. Denna konsert kommer jag aldrig att glömma. Som under en djup meditation förvann all stress, andningen blev långsam och regelbun­den och jag blev sömnig! Nickade till en stund men vaknade fräsch och pigg.

I 55 år hade den då 65-åriga öppet lesbiska tonsättaren och musikanten Pauline Oliveros famnat sitt accordeon som hade absolut och ren intona­tion. Ett vack­ert, sirligt, svartvitt spel, som, när det står ihopvikt på golvet, liknar en gammal klas­sisk skrivmaskin med tangenter.

Pauline Oliveros föddes i Houston, Texas. På 40-talet var accordeon och dragspel mycket populära instrument. Som 9-åring fick Pauline Oliveros sitt första accordeon av mamma pi­anolärarinnan och hon deltog bl a i ett accordeonband med 100 musiker som spelade vid boskapssamlingar och riduppvisningar där i södern. Accordeon är ett intimt instru­ment, man har det i knät och bär det tätt intill sitt hjärtat.

-Instrumentet känns som en gammal vän, en för­längn­ing av min andning. Jag vibrerar med det och det med mig, berättar Pauline Oliveros.

En av hennes otaliga plattor spelades in i en stor cistern i Washington State. I denna cistern finns ett långt eko som kräver att musikerna verkligen lyssnar till varan­dra, sig själv och sin omgivning. Ett litet misstag stannar kvar i 45 sekunder s a s. Cisternen blir ett extra gemensamt instrument och musikanternas sinnen och medvetenhet skärps på ett sär­skilt sätt. De två or­den Deep Listening, djupt lyssnande, har alltid varit de mest cen­trala i Pauline Oliveros musikaliska värld.

-Att lyssna är något annat än att höra. Lyssnandet är en helt annan pro­cess och ett livstidsprojekt. Du hör med öronen men du lyssnar med hjärnan och hjärtat, förklarar Pauline Oliveros. Som barn älskade hon att lyssna till omgivningen och 1953 fick hon en bandspelare av sin mamma. När hon förstod att hon inte hörde allt det som bandspelaren spelade in bestämde hon sig för att medvetet öva upp sitt djupa lyssnande.

-Bandspelaren är det viktigaste verktyget för musiker un­der 1900-talet, anser Pauline Oliveros.

Pauline Oliveros arbetar med impro­visa­tion, komposition, elek­tronik, egen ped­agogik, myt, ritual och meditation. Filosofin är att kreativiteten och skapandet är den vitala kraften bakom människors personliga och sociala växande.

Pauline Oliveros har alltid varit en radikal revoltör och gått sina egna vägar. Flera av hennes manliga musikervänner "dropped out" under 60-talet och sögs in i den psykedeliska flowerpower-rörelsen, men Pauline Oliveros drog sig undan vad hon själv kallar det manliga hippie-kungadömet.

Under 14 år, mellan 1967 och 1981 arbetade Pauline Oliveros som  pro­fessor i kom­position vid uni­versitetet i San Diego i Kalifornien. Men då både politi­ken och tonsät­tarna blev alltmer konservativa valde hon att säga upp sig.

-När jag tackade ja till att bli professor vid San Diego-universitetet, var jag medveten om att det fanns risk att stagnera, berättar Pauline Oliveros. Jag lovade mig själv att sluta när jag kände att undervisningen inkräktade på mitt kom­ponerande. I slutet av 70-talet valdes Ronald Reagan till president och politiken vreds till höger. Försvarsministeriet involverade all forskning vid universiten i Star War-projektet. Musik och alla andra konstformer fick stryka på foten.

-Konsten är ju farlig eftersom den får människor att tänka, menar Pauline Oliveros.

-Visst har min musik österländska influenser. Jag har praktiserat Tai Chi, Karate, Zen-Buddism, tibetans buddism, yoga och så har jag studerat för asiatiska lärare, förklarar Pauline Oliveros. Och fortsätter: Den västerländska civilisationen är fokuse­rad på vetenskapliga metoder och linjära tankeprocesser medan den österländ­ska är mer inriktad på det ickelinjära och på direkt kunskap. Vi måste lära oss att bal­ansera dessa synsätt, menar hon.

-I min egen musik är ju lyssnandet det viktigaste. Det funkar inte att spela mina stycken utan att lyssna. De flesta av mina kompositioner bygger på oral tradition och är således inte noterade på det traditionellt västerländska sättet. Allt för att ge mu­sikan­terna själva en kreativ roll. Kan man då säga att dina stycken bygger på improvi­sa­tion? frågar jag Pauline Oliveros.

-Komposition är frusen improvisation, sa Stravinskij. För mig är improvi­sation uppspeedad komposition påpekar Pauline Oliveros i ett CD-konvolut. Hon hävdar att en västerländskt tränad klassisk musiker ser ner på improvisationen. För henne är en improviserande musiker lika skicklig som en som komponerar. Hennes åsikt är att det inte går att lyssna sig till om ett stycke är improviserat eller komponerat.

Pauline Oliveros avskyr musikaliska kategorier som t ex minimalism, vil­ket sätter musiken i relation till något annat och på så sätt döl­jer just denna musiks eget jag. Istället för noter och partitur ger Pauline Oliveros sina musiker speciella riktlin­jer. De skall skapa självständiga ljud; ge tystnad före och tystnad efter varje ljud. Vad finns det att lyssna till mellan raderna undrar hon och ber sina musiker att:

"Spela som du vill, men utan harmoni, utan modalitet, utan skalor, puls och rytmer".

-Men det är ingen total fri­het, poängterar hon när jag ser ut som ett frågetecken i ansiktet. Ingen av dessa musi­kaliska beståndsdelar är ju styckets tema, utan det som skapas kommer ur ett djupt lyssnande på varje ljud, förklarar Pauline Oliveros.

-Människor är mycket konservativa när det gäller musik, hävdar Pauline Oliveros. De är känslomässigt bundna till en viss musik de hörde i ungdomen, tex. Musik som ger trygghet och identifikation. Nya och ovanliga klanger blir hotande. Då kan deeplis­tening, allstå djupt lyssnande, bli ett instrument för att lära sig uppskatta det som är annorlunda, förklarar hon i programmet.

-Att du lär dig tycka om något nytt be­höver ju inte inne­bära att du behöver lämna det gamla. Det nya kan inkluderas och du får en ny förstå­else. Du upplever en större mångfald och de nya möjligheterna kan öppna fler dörrar, säger Pauline Oliveros och skrattar.

På scen spelar hon accordeon med båda händerna. Dessa akustiskt alstrade ljud modereras av elektronik: datorer och digitala ekon som hon styr med båda fötterna. Ett system de kallar "det utvidgade instrumentsystemet."

Vid konserten på Mills College närstuderar jag Pauline Oliveros där hon sitter bakom sitt accordeon med alla pedaler, monitorer, digitala delays, högtalare och datorer. Hon spelar med slutna ögon och öppnar dem kisande endast då och då för att kasta ett öga på en skärm. Hon är djupt försjunken i musiken och ser ut att njuta. Men ändå undrar jag om det verkligen är möjligt att försjunka i ett djupt lyssnande när man måste koncentrera sig på all denna elektronik.

-Jodå, det går bra, svarar hon. Att överhvud taget behärska ett musikinstrument kräver ju stor koordination och skicklighet. Att spela det vi kallar vårt uvidgade sys­tem är krävande. Jag spelar både med händerna och fötterna. Elektroniken och mina egna rörelser påverkar de ljud som blir resultatet. Det är en stor utmaning att spela på det här sättet, säger Pauline Oliveros.

Vi avslutar intervjun, jag stänger av bandspelaren. Eleverna står redan i kö i korridoren här på Mills College för att få lektioner av denna le­vande legend inom amerikanskt musikliv. Pauline Oliveros inflytande som mentor och inspiratör för nu­tida amerikanska tonsättare kan inte över­skattas. Både män och kvin­nor saknar ju ofta kvinnliga förebilder. Pauline Oliveros är en av de största nu levande. Hon har alltid själv velat vara ljudens ursprungskälla för att sedan tranformera dem i en livesituation från scenen.

Musiklista:

LEAR Deeplistening Band & P Oliveros

CD Deeplistening

TEN EARS CELEBRATION Deeplistening Band & P Oliveros

CD Tosca Salad

NIKE Deeplistening Band & P Oliveros

CD Deeplistening

OFF THE BEATEN TRACKER Deeplistening Band & P Oliveros

CD Tosca Salad

REASON IN MADNESS MIXED  Pauline Oliveros

CD Crone Music

THE FOOL'S CIRCLE   Pauline Oliveros

CD Crone Music

EPIGRAPHS IN A TIME OF AIDS   P Oliveros m fl

CD Tosca Salad