Alexina Louie och Melissa Hui, tonsättare från Kanada

Birgitta Tollan for till Toronto i Kanada och till San Francisco i USA för att möta två kvinnor, som båda tillhör en ny grupp spännande tonsättare: Tredje generationen med rötter i Asien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Alexina Louie är en av de mest spelade nutida tonsättarna i Kanada. Hon har vunnit många priser och utnämndes 1996 till Composer in Recidence vid Canadian Opera Company i Toronto där hon bor. Alexina Loiue har skrivit verk för alla konstellationer.

Alexina Louie stammar från Kantoon i Kina. Hon studerade hos amerikanska tonsättaren Pauline Oliveros vid University of California i San Diego. Oliveros lärde henne att lyssna djupt på musikens klang och färger.

Under 6 år efter examen i Californien försökte hon finna sin egen röst i komponerandet och studerade asiatisk filosofi och musik.

- Genom min fördjupning i den asiatiska musiken fann jag min verkliga identitet, säger Alexina Louie. En kvinna som är mycket rotad i det västerländska, men som har starka band till Asien.

Ett av de kinesiska instrumenten, den 7strängade långcittran Chin, fascinerar henne mycket.

- Det är ett innerligt instrument som framkallar musik för själen, i en poetisk musikalisk gestik med de subtilaste uttrycksmedel. Cittran Chin gestaltas i Alexina Louies kompositioner genom kanadensiska Erica Goodmans harpspel.

Den japanska hovmusiken Gágakó är mycket formell och har en långsam puls. Även vad gäller harmoniförändringar. Speciellt två av instrumenten i Gágakómusik intresserar Alexina Louie: blåsinstrumentet hsiao (shao) med dubbla rörblad som kan böja tonen mer än en oboe någonsin skulle kunna och den genomträngande hichiriki, en kort bambuflöjt med 17 pipor. Alexina Louie skriver inte själv för de olika traditionella instrumenten, utan låter våra västerländska instrument uttrycka deras röster.

- Med min kinesiska bakgrund har jag en större, rikare kulturell palett att välja ifrån. Det ger mig en större källa att ösa ur. Det kan ibland kännas dubbelt, men här i Kanada finns de bästa förutsättningar för att trivas, säger Alexina Louie.

1982 skrev Alexina Louie O Magnum Mysterium, Memorian Glenn Gould, till minne av det kanadensiske pianogeniet Glenn Gould som dog bara 50 år gammal.

Vid minnesceremonien efter Glenn Goulds död samlades 3 000 människor och sjöng hymner och koraler tillsammans, bl a Nun danket alle Gott. Denna och flera av Bachs verk och Mahler's Das Lied von der Erde ingår som reminiscenser i Alexina Louies komposition till minne av Glenn Gould. Ett verk som spelats av många orkestrar, bl a BBC Symphony

Melissa Hui föds 1966 i Hongkong, där hon bor tills hon är 8 år. Familjen flyttar till Vancouver i Kanada. Från början ville Meissa Hui bli arkitekt. Hon ser sig själv som en designer som skapar former; ett koncept bestående av olika musikaliska block med ingredienser som tonhöjd, register, klang, rytmik, karaktär och profil.

Som 25-åring kommer denna unga tonsättare till stenkyrkan i den lilla byn San Rocco på italienska rivieran; i ett Europa, som hon upplever som otroligt historiskt.

- San Rocco, säger Melissa Hui, en tusenårig by med en aura av både antikvitet och modernitet, en plats till synes tidlös; där tiden ännu återstår att erfara. Melissa Hui beskriver det som att hon suttit där i kyrkan i över tusen år, hon har då och då slumrat in, och därför upplevt den latinska mässan som fragmenterad och dekonstruerad. Där i Italien skriver hon inne i huvudet ett musikverk som hon åker hem till Kanada och skriver ner i noter. Ett stycke musik med klart europeiska rötter, men i en karaktäristiskt egen design.

Melissa Hui blev som 28-åring docent i komposition vid Stanford University söder om San Francisco, där jag möter henne. Hon är utbildad vid Yale, Cal Arts i Los Angeles och vid University of British Columbia. Hennes kompositioner har beställts av ett otal symfoniorkestrar och hon har fått en mängd priser och utmärkelser.

Melissa Hui ingår i en grupp kanadensiska tonsättare ur det som kallades Generation X, mellan 20 och 30 år. De känner sig fria i sin profession eftersom Kanada är ett ungt land. Det finns egentligen inte någon eller några entydiga musikaliska traditioner att behöva leva upp till enligt Melissa Hui. Ej heller finns många kanadensiska kvinnliga tonsättare att ha som förebilder, men hon nämner Barbara Pentland och Violet Archer som båda föddes strax efter sekelskiftet 1900.

- Att vara utan kvinnliga musikaliska förebilder kan vara en fördel, eftersom jag då kan omfamna allt jag vill. Visst kan det skapa förvirring och identitetslöshet, men det kan också leda till en intressant syntes av nya värden och traditioner. Jag behöver inte känna att Beethoven s a s hänger mig över skuldran utan istället hävda: "Han är man, inget för mig". Det är befriande och ger mig kraft, förklarar Melissa Hui.

- Jag växte upp i en förort i norra Vancouver, berättar Melissa Hui. Endast en av mina vänner var av kinesisk härstamning, men vi talade engelska tillsammans. Eftersom vi bodde i en förort utan blandkulturer var alla mina övriga vänner vita.

- Många väntar sig att jag populistiskt skall skriva musik i en kinesisk tradition. Men för mig är det helt omöjligt att skapa illusioner av mina kulturella rötter, förklarar hon. Det kinesiska finns undermedvetet eller t o m omedvetet i mig. Om du med en baktanke skriver pentatonisk musik och instrumenterar med en gong, enbart för att västerlänningarna förväntar sig det, så blir det oärligt och ytligt, allt det som den kinesiska kulturen inte är, säger Melissa Hui.

- I min musik finns introspektion och gleshet. Det är kinesiskt. I västvärldens litteratur är prosan, berättelsen, som dominerar. I kinesisk litteratur är poesin betydelsefullare. Varje ord har en mångfald av betydelser och det står mycket skrivet mellan raderna, menar Melissa Hui.