Ekot granskar

Åtgärder mot oseriösa HVB-hem hade kunnat komma mycket tidigare, men Ivos ledning har återkommande bromsat sina egna inspektörer. Det uppger flera personer inom Inspektionen för vård och omsorg för Ekot. Ivo-ledningen tillbakavisar kritiken och menar att man förändrat sitt arbetssätt så det ska bli mer rättssäkert och ge mer stabila underlag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Vi får ju inte agera på ganska mycket allvarliga uppgifter som kommer in. Och sen att man vet att de här barnen bor där under tiden. Och vi liksom agerar inte alls, säger en inspektör som vi kallar för Erik, till Ekot.  

Ekots granskning har visat på stora brister i hur Ivo hanterat polisers anmälningar om allvarliga missförhållanden på HVB-hem. Så här säger en kille som tidigare var placerad på ett hem som poliser larmat om.  Vi kallar honom Sam och har bytt ut rösten.   

– Ja, det var nog det värsta året i mitt liv, jag funderade på bryta mitt egna ben för att komma därifrån...alltså så illa var det. 

– Man känner sig utlämnad, alltså det är ord mot ord, de lyssnar ju hellre på personalen och hemmet än på mig liksom.  

Ivos svar på kritiken har varit att man just nu utvecklar sina arbetssätt för att kunna agera snabbare. Ivo har också hittills i år stängt 17 hem varav 14 i höst. Men de flesta HVB-hem som polisen under året slagit larm om är fortfarande öppna. Precis som stället där Sam var placerad för flera år sedan. 

Flera personer inom Ivo uppger nu för Ekot att myndighetens ledning under flera år tvärt om försvårat för inspektörer att snabbt åka ut när de får larm om missförhållanden, eftersom besluten ska hanteras i en utdragen process med chefer och jurister.   

Något som enligt inspektörer Ekot talat med lett till att tuffa krav på åtgärder blivit liggande – så länge att man fått börja om från början. En av dem, som vi kallar Erik, beskriver så här:  

– När vi hittade jätteallvarliga bitar tog det så lång tid att när vi väl var framme och kunde fatta beslut så tyckte man att det var för gamla uppgifter. Vi kunde inte fatta de där besluten som vi hade velat göra från början.

Ekots granskning visar att Ivo vid flera tillfällen fått in tips om namngivna personer som ska ha varit kriminella eller på annat sätt olämpliga, men där Ivo antingen bara nöjt sig med HVB-hemmets svar eller inte ens ställt frågor om påståendena.   

Till exempel har inspektörer fått höra att de bara ska ställa frågor om det som är årets tema.    

– De samtalen som vi har nu med barn och ungdomar som är placerade...man sitter där och önskar att de inte ska säga någonting som inte passar temat för att man vet att jag kan inte ta hand om det.  

Trots att årets tema skulle vara “hot och våld” fick inspektörerna på ett möte veta att man inte skulle ställa frågor om det fanns kopplingar till gängkriminalitet på HVB-hemmen.   

– I början av året så lyftes “Hur ska vi tänka kring gängkriminalitet? Hur ska vi fånga upp det?” och då säger han att ”Det är inte en stor risk på HVB, det fångar vi i SIS-tillsynen.” Så det skulle vi strunta i.  

Inspektörerna menar också att det är ett problem att alla inkommande tips i dag samlas hos en mindre grupp som ska bedöma dem:   

– Så även om det kommer in tips så kommer de inte till mig fast jag har ett ärende öppnat. Om det nu inte är så att någon bedömer att det är jätteallvarligt. 

Peder Carlsson, tillsynschef på Ivo, vill inte kommentera de uppgifter som vi fått från enskilda inspektörer på myndigheten men pekar på att inspektörerna själva ska söka fram tips om den verksamhet man inspekterar och att förändringen i arbetssätt har handlat om att få till mer rättssäkra beslut.

– Och det är klart att då kan det finnas personer som inte självständigt kan göra det de tänker sig att de vill göra.

Kan det då vara en förklaring att det så att säga objektivt sett har bidragit till att saker har tagit längre tid?

– Nu när vi driver de här frågorna rättsligt så har vi ett väldigt stabilt underlag. Hade vi inte gjort det hade det här kunnat tagit ännu längre tid.  

Vad säger du till de ungdomar som idag sitter på HVB-hem där ni har fått konkret information om namngivna personer och de HVB-hemmen har fortfarande inte stängts?   

– Jag säger att vi håller på med tillsyn och det gör vi fortlöpande i detta nu.  

Minst 45 killar som varit placerade på Allviken har dömts för nya brott, visar Ekots granskning. När Hugos mamma ville hitta ett nytt HVB-hem fick hon själv ringa runt till andra hem på en lång lista som hon fick från socialtjänsten. Hör Maria Ridderstedts och Mikael Grill Petterssons reportage om hur det gick för två av killarna som varit placerade på Allviken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

--Jag blev erbjuden Cannabis, men jag tackade nej för jag ville inte, jag kände att det inte var värt det. Jag ville hem, det var väl det.

Hugo, som vi kallar honom i det här reportaget, har nu varit flera månader på HVB-hemmet Allviken.  

Trots att det är ständig tillgång till droger lyckas han hålla sig ren under de månader han är där.  Inte för att han vill bli drogfri utan för att han vill hem. 
Direkt när han kom hem började han missbruka igen:  

--Jag började missbruka cannabis själv och det slutade inget bra. Jag blev beroende av det också, rökte mycket. 

En kväll blir han gripen för narkotikabrott. Socialtjänsten föreslår ett annat HVB-hem. Hugos mamma, som vi kallar Sara, tycker att det låter jättebra:  

--Det låter verkligen som att det här är ett företag som har en bra plan en bra verksamhet, så vi tänkte bara okej, men vi kollar upp det.  

Hon upptäcker att det föreslagna HVB-hemmet ligger i närheten av Allviken och har samma ägare.  

–Så vi bara, nej, aldrig livet. Aldrig.  

Vad var det som fick dig att känna den där känslan, aldrig i livet? 

–Därför att då kommer han aldrig att bli bra.  Vi kommer aldrig komma liksom bli fria eller hur man ska säga. Vi skulle aldrig bli fria från missbruket. Vi skulle aldrig få tillbaka våran friska kille.  
 
Sveriges kommuner betalade förra året omkring 10 miljarder för att de här platserna på HVB-hem i Sverige. Det är socialtjänsten i hemkommunen som ansvarar för vården, placerar och betalar. Men de förlitar sig mycket på den tillsyn som görs av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. 
 
Sara har bestämt sig för att den här gången måste Hugo hamna rätt:  

–Då frågade jag, hur ser det ut? Vilka HVB har ni? Och då fick vi en lång lista på vad de hade upphandlat för någonting i kommunen. Det var ju en jättelista och där satte vi oss och läste igenom ringde runt själva till de olika boendena och hittade ett ställe  
 
Den här gången får Hugo åka det HVB-hem som hans föräldrar valt ut. 

Genom domstolshandlingar kan vi se att minst 45 killar har dömts för nya brott efter placeringen på HVB-hemmet Allviken. Det rör sig främst om olika narkotikabrott men flera av dem har varit inblandade i tex skjutningar och andra våldsdåd och sitter idag i fängelse eller häkte. 
En av dem genomför ett mordförsök med koppling till konflikten inom Foxtrot-nätverket. 
En annan misstänks för det uppmärksammade mordet på Mikael i Skärholmen, som sköts framför sin son. 
De flesta har fortsatt missbruka narkotika.  

En mamma, vars son förvärrades i sitt missbruk på Allviken, blev överraskad när vi tog kontakt: 

–Va? Finns Allviken kvar? Jag blev väldigt ledsen och grät när jag hörde det, jag tänkte kanske att Allviken inte fanns kvar längre.

Hon heter egentligen något annat, men vi kallar henne Hanna och har bytt ut hennes röst:  

–  Jag vill berätta nu för att jag vill att min son ska få upprättelse. Ingen trodde på honom.  
 
Hanna försöker sätta ord på hur det är att ha ett barn som missbrukar:  

- Otroligt sorgligt. Det är svårt, det är tungt, det sätter i spår i hela familjen. Man är rädd att ens barn ska dö. Det är inte bara droger, det är hela miljön runt drogerna, personerna, de lever på en. De tjänar pengar på en, det är människor som de utnyttjar. Allt hänger ihop med droger och vapen för de här gängen och det är väldigt farligt. 

Hannas son, som vi kallar Samir, blev inte fri från drogerna och i dag är han dömd för brott.   

–På grund av drogerna har tagit honom på den där vägen. 

Vad tror du hade kunnat bli annorlunda om han hade fått en annan typ av hjälp då?  

–Jag tror hans liv hade sett annorlunda ut då. Jag tror han hade studerat. Han hade varit stabil. Han hade varit frisk. I stället så blev Allviken början på helvetet. Han kom i kontakt med fel personer. 

Vi vet inte hur det har gått för alla unga som varit placerade på Allviken, de som haft en frivillig insats och som inte återfallit i missbruk och kriminalitet kan vi inte hitta. Det finns heller inga såna register som gör att det går att följa vilka HVB-hem som har bäst eller sämst resultat. Inte heller ägaren till Allviken HVB Marielle Ragvals vet säkert hur det har gått för de killar som bott på hennes HVB-hem.  

–Alltså vi tappar ju kontakten med dem. Och vi kan heller inte inhämta den informationen ifrån socialtjänsten utifrån att det då råder sekretess.  

--Men vi lokaliserar också 45 pojkar som efter Allviken har återfallit i brott eller droger. Är det ett bra eller dåligt betyg?  

–Det är såklart ett jättedåligt betyg. Det är tyvärr inte bara gällande våran verksamhet. Utan det är generellt en jättehög återfallsrisk. Det är en komplex problematik som vi jobbar med. Däremot har jag haft flera ungdomar som flera år senare har hört av sig och tackat för att de har blivit drogfria. De blev inte det omedelbart, men de säger att alla de samtalen som de fick och det som var under föreläsningarna, det trillade ner flera år senare när de fått mera konsekvenser av sitt missbruk.   

(Steg i trapp) 
 
Hugo, som efter återfallet, fick komma till ett annat HVB-hem har nu kunnat flytta till ett stödboende i sin hemstad. 
 
(låser upp dörr) 

–Ja, mitt lilla place, mitt lilla ställe.

Vi sätter oss vid bordet i den lilla 1:an som nu är Hugo hem. I fönstret står ett inramat fotografi på honom som liten och en vit orkidé. Här bor han i egen lägenhet men det finns alltid personal i närheten. Hugo säger att en stor skillnad med det nya HVB-hemmet var att de fick honom att vilja vara en del av samhället igen och leva ett liv utan droger.   

--Om man inte är det, då hamnar man lite utanför och då letar man efter sina egna vägar och liksom sina egna sätt att göra pengar på och allt sånt där och hitta liksom lösningar till allting själv och det funkar inte. 

Om du skulle beskriva lite mer hur livet var på det andra HVB-hemmet ? 

–Det var mycket striktare. Personalen hade koll på en lite mer. Personalen var utbildade dessutom. Så det var det som hjälpte mig, det var stöd från alla i personalen. 

Hugo säger att här fick han mer individuell behandling och att alla, socialtjänst, föräldrar och personal, på boendet jobbade som ett team runt honom: 
 
--Det var ingen som hade narkotika på sig i boendet. Då blev man skickad direkt till SIS. Inga vapen och sånt där fanns inte heller på boendet, det var mycket striktare. 

Kan man ha ett HVB-hem utan att det finns en massa droger och knivar?  

--Ja det tror jag. För mitt andra boende så var det inte alls några knivar, några vapen och något sånt där. Det fanns lite narkotika. Men det var... Det försvann direkt, det var någon som hann ta ett återfall men det var liksom borta direkt. Personalen gjorde alltid någonting åt det, de brydde sig om en. 

--Där var det liksom; Du ska ha vård, det är ingen lekstuga. Det är vård vi har här, det är vård du vill ha, om du inte vill ha vård då ska du inte bo här.
 
Det var till slut vården på det nya HVB-hemmet som blev räddningen för Hugo:   

 –Ja, det var där jag blev motiverad till att helt sluta med droger. Hitta nya intressen i livet och sånt där. Se den ljusa vägen och sånt där. 

Vad tror du hade hänt med dig om du hade skickats tillbaka?  

--Då hade jag sagt fortsätta bruka cannabis för det var så mycket cannabis där och sånt där. Det hade nog inte varit någon bra placering för mig då.  

Han tycker ändå att månaderna på Allviken på ett sätt var bra för honom. Han kom bort från en akut situation och vistelsen där blev en paus för honom. Hugos mamma Sara förstår inte att en del HVB-hem bara får fortsätta ta emot barn, trots att Ivo får larm om att de inte funkar:  

–Jag fattar faktiskt inte. Vi har ett samhälle där vi har en gängkriminalitet som ökar, där rekryteringen ökar, där vi måste verkligen ta hand om de här ungdomarna på alla sätt.  

Vad tänker du dig är det värsta som kunde ha hänt om din son hade kommit tillbaka till det här stället istället?  
 
--Det värsta som hade hänt är att han hade utsatt andra människor för skada. Att han hade blivit en som gjorde andra människor illa... att han hade kunnat blivit en mördare. För han hade ju ingen självkänsla, inget självförtroende.
--Det är ju det, tänker jag, när de rekryterar i de här gängen så bygger man ju ganska mycket så att de känner att ”jag är viktig och jag är betydelsefull” och det hade kunnat ha gjort, för han var ju ganska långt ner på botten, så att han var nog lätt att rekrytera. 
 
--Men vad tänker du om det här och att det krävdes att du själv satt och ringde runt till olika HVB-hem för att det skulle bli en bra placering? 
 
--Ja, nej. Det är så jävla sorgligt att det är så. Jag tycker mest att det är sorgligt och jag tycker att det ger inte någon hopp om framtiden för att det är så pass få av de här ungdomarna ändå som har föräldrar som är resursstarka, som har möjligheten att ringa runt, som vet vilka frågor som ska ställas och som kan ställa krav på verksamheterna och krav på socialtjänsten.  
 
Hugo, som nu är 18 år, är drogfri och tror att det kommer fortsätta så:  

--Alltså mitt liv är mycket bättre idag. Jag mår bättre, jag är inte deprimerad, jag fungerar, bra kontakt med min familj.  Jag mår bra, det är väl det viktiga.  

Hur ser ditt liv ut idag?  

–Just nu är jag arbetslös och söker jobb, tränar mycket, övningskör, försöker skaffa körkort och sånt där. Jag är väldigt motiverad till att ändra mitt liv och liksom ha en bra framtid liksom fru, barn och sånt där.  

(ring ring)

En tid efter att vi träffades i hans lägenhet ringer jag Hugo: 

-Hej, det är Maria från radion. Hur gick det med körkortet? 

- Jag klarade det. Det känns jättebra och så har jag jobb också. 

HVB-hemmet Allviken har anmälts till Ivo flera gånger, bland annat av poliser. Men tillsynsmyndighetens granskningar har som mest landat i kritik för formella fel och Allviken har fått expandera sin verksamhet, och kunnat flerdubbla sin vinst. Hör granskningen av Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Det var en jobbig väg dit. Mycket tankar. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Men jag kommer ihåg att det var känslosamt.

Hugo – som vi kallar honom – är på väg till ett Hem för vård och boende – ett så kallat HVB-hem i Tärnsjö i norra Uppland.

Hans mamma – som vi kallar Sara – sitter i bilen med honom:

– Nej det var en mardröm. Vi visste ingenting. Och köra honom... Han var hög som ett hus…en satt i baksätet med honom. Vi visste ju inte om han skulle kasta sig ut.

Hur var det när ni kom fram dit då?

– Då grät jag. När vi kom fram. Och vi går där över gården med våra grejer. Och liksom knackar på. Och så kommer det någon som vi antar är personal. Vi är inte liksom helt säkra på det heller. Vem är ansvarig? Utan det var liksom så där... Det var du som skulle komma ja. Ja ja mamman. Det går bra det här. Och så klappar de mig lite på axeln. Sluta gråta nu mamman. Det här går bra. Vi tar hand om honom du. Och nu kan du åka.

Hugo har ADHD. Han har alltid sportat, men när slutar med träningen blir han snabbt deprimerad och rastlös. På jullovet i ettan testar han och en kompis benzo - ett slags narkotikaklassat läkemedel och han fastnar direkt.

– Det gjorde att jag inte kände så mycket. Men när det väl går ut i kroppen, då kommer alla känslor överrusande över en.

Hugos missbruk går snabbt över styr, föräldrarna kan inte kontrollera honom och han håller på att dö i en överdos.

– Vi hade nog i vår vildaste fantasi inte en tanke om att det skulle drabba liksom vårat barn som var aktiv idrottskille. Vi hade bilden av att det här drabbar de som kommer från trasiga familjer, socioekonomiskt tuffa förhållanden.

Allviken HVB – hemmet dit Hugo kommer – har avtal med nästan alla svenska kommuner och fakturerade omkring 30 miljoner kronor förra året.

De har en fin hemsida, figurerar i flera positiva reportage i lokalmedia och har, när Hugo kommer dit, aldrig fått någon kritik från inspektionsmyndigheten Ivo.

Hemmets profil är att behandla unga killar med missbruk. Men det första som möter Hugo är erbjudanden om mer droger.

– Det fanns jättemycket hasch. Cannabis alltså. Det var flera som rökte, fuskade på pissproven och sådant där, liksom tränade för att få ur sig det. Bränna, svett och sådant där.

Stämningen på boendet beror enligt Hugo väldigt mycket på vilken personal som för tillfället är inne och jobbar. Ibland styr personalen och ibland ungdomarna.

– Man var ju spänd hela tiden. Man behövde ju alltid låsa sin dörr och sådant där. Och man var noga att det inte var någon som följde efter en och sådär. Man hade ett öga över ryggen hela tiden. Det var liksom väldigt spänt.

Varje år placeras cirka 6 000 barn och unga på HVB-hem i Sverige. Det görs för att man för sin egen skull inte kan bo kvar hemma.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade i våras att det fanns uppgifter om våld, hot, sexuella övergrepp, kränkningar eller droger i var fjärde inspektion. Men få av HVB-hemmen stängs.

För att förstå hur det kan vara så – går vi igenom klagomål och all tillsyn som har gjorts på just det här hemmet. Redan flera år innan Hugo kommer dit har en ungdom därifrån ringt in till Ivos tipstelefon:

“Det finns droger på behandlingshemmet. Personal hjälper ungdomar att lämna negativa drogtest trots att ungdomen tagit droger.”

Det här förnekas av föreståndare och ägare. IVO avslutar tillsynen utan kritik.

2019 beskriver en förälder i en anmälan till IVO hur det var att komma dit:

”Haschdimman ligger tung över hela övervåningen/uppehållsrummet. de intagna tar droger framför personalen.”

När Ivo sedan gör sin inspektion upptäcker de inte några brister.

I domstolsprotokoll ser vi gång på gång hur olika socialtjänster beskriver att placeringar på Allviken lett till att ungdomar börjat med droger eller missbrukat mer.

Vi tar kontakt med en mamma som vi kallar Hanna, hon tycker först att det är jobbigt att minnas - vi har bytt ut hennes röst:

– Det gjorde ont i mig. Min son blev ju förstörd där. Det var där han lärde sig vad droger är. Allting började där. Det var helvetet på jorden.

Hanna avråds från att hälsa på sin son men åker ändå dit:

– Åh Min son han ligger i sängen och sover. Han är väl påtänd snarare. Han var full av sår. Han var blek. Han hade gått ner sig, han såg ut som en pundare. Det var inte så det skulle vara.

Flera av de placerade pojkarna begår narkotikabrott under den tid de är där. Hannas son, som vi kallar Samir, förvärras i sitt missbruk under vistelsen där:

– Och min son sa att mamma det var på Allviken, allting började. Det var kokain, det var amfetamin, det var heroin, det var hasch. Det var allt möjligt...

Fler klagomål kommer också in till IVO och de genomför en inspektion.

Två placerade pojkar går med på att tala med IVO. De säger att det är lätt att missbruka på Allviken och att personalen inte verkar veta vad cannabis är.

IVO frågar ägaren om pojkarnas uppgifter och hon säger att det inte stämmer.

När IVO kommer tillbaka två månader senare vill INGEN av ungdomarna prata med dem. Mellan besöken har minst två ungdomar förvärrats i sitt missbruk och fått flytta.

Återigen konstaterar IVO att det inte finns några brister.

Hugos mamma Sara har inte så mycket insyn i vad som händer på Allviken, de träffas mest på hans permissioner - men det han säger gör henne orolig.

– Han berättade om att det var poliser som kom, ttt det var polisingripanden att det var bråkigt. Han berättade om att de hade knivar. Han berättade att han var rädd för andra boenden.

Hugo säger att han själv inte är inblandad i några konflikter. Men nästan alla andra hade någon form av kniv gömd på rummet:

– Alltså det var vanliga köksknivar, knivar man tagit in på permissioner, små knivar som kunde gömmas enkelt.

Han berättar att på kvällarna och nätterna satt killarna uppe och gjorde vad de ville.

Hugo håller fram sin mobil och visar en film från en av kvällarna. Filmen är inspelad i dagrummet, det är två killar som slåss, de stampar i golvet och flera står längs väggarna och tittar på.

Varför slåss de?

– Det var något bråk som hade hänt dagen innan och så ledde bara till det ena till det andra. De kallade varandra fula ord. Så blev det slagsmål.

Men vad fanns personalen i de här situationerna?

– De låg och sov, som de sa. Men det hörs ju tydligt att man inte kan sova. De ligger ju inne i personalrummet och kollar film. På kvällarna.

Så det kunde pågå slagsmål på övervåningen, utan att personalen ingrep?

–Personalen hade ingen koll alls. Det var verkligen sådär hela tiden.

IVO känner till flera sådana här händelser.

Vid en inspektion berättar en pojke att några ungdomar har slagit sönder övervåningen.

Vid ett annat tillfälle misshandlas en pojke av två andra och får bitmärken på bröstet.

En natt kommer en kille in i en annan killes rum och vill ha cigaretter. När han säger nej misshandlas han och får en så hård smäll på örat att trumhinnan spricker.

Allvikens ägare Marielle Ragvals vänder sig kraftfullt mot dom kritiska beskrivningar vi fått, och menar att de problem som funnits i huvudsak kan förklaras av brister i lagen.

– Det är en målgrupp som har ett stort vårdbehov. Och vi ser idag jättestora utmaningar för alla oss som jobbar inom HVB -branschen, där vi idag inte har den lagstiftningen på plats än så att vi har rätt befogenheter att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har inte rätt att till exempel visitera ungdomarnas väskor eller gå igenom deras rum för att försöka se om det finns saker eller föremål som inte får vara där. Vi har inte rätt att kräva att de ska lämna urinprov. Och det här är någonting som vi alla brottas med i branschen där vi känner att vi jobbar med bakbundna händer.

Kan det vara så att ni tar emot ungdomar med komplexa problem med för lite personal?

– Jag anser inte det. Nej.

Och Ivo bedömer också i sitt senaste beslut att verksamheten har förutsättningar att ge de inskrivna ungdomarna en vård som är trygg och säker.

Vi kontaktar flera tidigare och nuvarande anställda. En del säger att det inte finns några som helst problem på boendet, att det faktiskt är ett av de bättre man kan vara på, medan andra vittnar om allvarliga missförhållanden.

En tidigare anställd – Darko – går med på att träffa oss och berätta öppet om varför han efter många år slutade på Allviken,

– Det är synd. Jag var så stolt att vara där, för mig var det en ära att få komma och jobba där en gång i tiden. Det är sån energi. Barn, de går åt rätt håll.

Darko är föräldraledig med yngsta dottern som ligger i vagnen och sover när vi tar en promenad och pratar. Han är själv dömd för brott, men det är mer än 15 år sedan och idag är han stolt över att hjälpa unga på rätt väg. Han beskriver att Allviken – i början – var ett bra ställe att jobba på:

–Vi fixar dem, hjälper dem på vägen, styr dem åt rätt riktning, pushar dem, bär dem när det behövs. Och sen, allting kraschar så här...det är inte lätt.

Kommunerna betalar mellan 3 000-10 000 kronor per dygn för att ha en pojke placerad här. Och Darko berättar att de anställda uppmanas av ledningen gång på gång att inte berätta för socialtjänsten som placerat barnet där om det hänt något allvarligt.

– Vi hade problem hela tiden. De har ökat ungdomsgruppen och minskat med personal.

Han säger att vid ett tillfälle hade han hört av ungdomarna att en av killarna tar in heroin på boendet.

– Det är inte bra att de blir introducerade till heroin på vårat hem. Det är en tung drog, du vet, opiater.

Han framför det till ledningen men säger att han inte blir inte trodd.

Darko säger att det var obehagligt att jobba ensam på natten.

– De är mitt ansvar. Tänk att du är själv med dem, närmaste polisstation är fyra mil ifrån och det kommer två bilar med kriminella...

Företaget har också ett stödboende utanför Uppsala dit unga från Allviken får komma för att träna på att klara sig själva. De delar också delvis personal med HVB-hemmet.

Våren 2022 misstänker polisen att narkotika hanteras på stödboendet.

De spanar utanför och gör till slut ett tillslag.

De hittar drygt 7 kilo cannabis . Inplastade haschkakor märkta “Malaga”.

Även vågar och vacuumförpackare tas i beslag och enligt polisen tyder det på att narkotika vägs och förpackas inne i bostaden.

En boende och en anställd grips på plats. Båda häktas och nekar till brott. Till slut erkänner den yngre killen, den boende, att det är hans droger men han vill inte säga var eller från vem han fått dem. Han döms för grovt narkotikabrott.

Den anställda, som även jobbat på Allviken, åtalas aldrig men får sluta på sin tjänst. Nu anställs flera nya personer. Darko, tycker att de är olämpliga för jobbet och bestämmer sig för att sluta:

– Det var inte trevligt längre. Och då tänkte jag det är dags att stämpla ut.

Ekots granskning visar att flera personer som anställs efter knarktillslaget sen begår brott under pågående anställning, däribland ringa narkotikabrott, trafikbrott men också misshandel.

Men Allviken fortsätter att ta emot fler ungdomar. Det har visat sig vara en ekonomisk succé. I flera år har vinsten legat runt en miljon.

Men 2023 blev det nästan 10 miljoner.

Ägaren Marielle Ragvals säger också att hon alltid gjort sig av med personal som begått brott eller på annat sätt varit olämpliga. Som till exempel kring narkotikatillslaget på hennes stödboende:

– Det stämmer att det fanns misstankar riktat mot en personal. Och det jag vill säga är att om det nu finns narkotika gömd i en lägenhet så är väl den förmodligen gömd och ingenting som ligger synligt.

Det luktade cannabis. Poliserna som gjorde det där tillslaget sa att det stank av cannabis. Det luktade väldigt starkt av cannabis I den här personens lägenhet. Där personalen också gick in och ut utan att knacka på dörren?

– Ja. Det är svårt för mig att svara på. Eftersom att jag inte var inne i den lägenheten. Men det jag kan säga är att när det här inträffade så gjorde jag allting by the book. Den här personalen som misstänktes aslutade jag också.

Marielle Ragvals säger att flera av de här uppgifterna, som anmälts till IVO - och som myndigheten enligt handlingarna ställt frågor till företrädare för Allviken om, har hon aldrig nåtts av.

–Det här är ingen information som jag har fått tidigare. Det är såklart ingenting som jag önskar. Utan jag tillsammans med alla mina anställda. Vi jobbar av hela vårt hjärta för att försöka hjälpa de här ungdomarna att vända sitt liv.

Marielle Ragvals framhåller att hon samarbetat med IVO och varit transparent.

Men Ekots granskning visar att olika myndigheter har haft kunskap om långt över 100 allvarliga händelser. Bara här, på detta enda HVB-hem.

Det handlar om poliser, föräldrar, socialtjänst och kriminalvård. Berättelser om misshandel, droganvändning, fusk med drogtester, olämplig personal och att hemmet är oerhört ostädat. Vi kan se att Ivo känt till minst 50 av dessa missförhållanden.

Trots larmen till Ivo stoppas aldrig verksamheten – istället fattar IVO beslut, om att Allviken HVB ska få tillstånd att ta hand om fler ungdomar. Först från sju till åtta och sedan förra året från åtta till nio.

“IVO:s sammantagna bedömning är att Allviken vård AB med den planerade utökningen och har förutsättningar att bedriva verksamheten med god kvalitet och säkerhet”

Två år efter knarkbeslaget på Stödboendet kommer det kritik från IVO – det handlar om att man i enstaka fall anställt en person innan man fått in registerutdrag från polisen. Och att man i en välkomstbroschyr skrivit att de frivilliga urinproven är obligatoriska.

På Inspektionen för vård och omsorg förklarar tillsynschef Peder Carlsson hur myndigheten får ungefär 30 000 olika informationer årligen.

– Det vi gör är att vi går igenom all den informationen för att titta vad står det här? Vad innebär det? Vad måste vi göra? Vad måste vi agera på då?

Strax efter att Ekot begärt ut alla anmälningar och andra handlingar om Allviken väljer Ivo att starta en ny tillsyn av bolaget.

– Och jag kan ju inte kommentera den pågående tillsynen i nuläget för jag vill inte påverka den på det sättet. Det du beskriver här, om jag pratar i generella termer, en verksamhet som har så mycket påpekanden, det här är ju inte alls bra. Så här ska det ju inte egentligen gå till.

Men är det ni som har varit dåliga som myndighet? Är det reglerna som har varit fel eller är det resurserna från regeringen som är för liten?

– Ja möjligen en kombination av alla tre. Det finns också ett stort ansvar som åligger kommunen att följa upp sina placeringar.

Socialsekreterarna baserar ju ofta sina bedömningar på vad Ivo har skrivit i sina tillsynsrapporter. Det spelar ju roll om ni då gång på gång säger att verksamheten här är trygg och säker?

– De måste naturligtvis använda flera informationer än Ivo. Men det är klart att Ivos information som finns om verksamheten ska vara korrekt. Och självfallet så är ju uppfattningen att här borde vi ha agerat tidigare. Min uppfattning är att vi inte har gjort det vi borde i ett tidigare skede.

Peder Karlsson säger också att IVO håller på att förändra sitt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och de i höst utvecklat ett fördjupat samarbete med till exempel polisen.

– I dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.

Socialtjänsten i Hugos hemkommun har nästan ingen kontakt med honom när han är där och hans föräldrar tar med honom in till stan och fikar när de kommer. Hur han egentligen har det vet mamma Sara inte så mycket om:

– Efter att du hörde av dig också så säger han ju att jag berättade inte för dig mamma. Jag berättade inte alls allt. Det är så mycket du inte vet.

Men nu hon vet vad IVO visste har hon svårt att förstå varför Allviken får fortsätta:

– Nej det är helt obegripligt. Det är helt obegripligt att de inte tar det här på allvar. Jag fattar faktiskt inte hur de kan ignorera det här.

Hugo tror att det är fel att samla så många killar med samma problem på ett ställe.

– För då liksom, en missbrukare tar med sig narkotika till sitt boende, då kommer det trigga igång andra, en kedjereaktion i princip. Att man måste känna sig tuffare, bättre än varandra det är lite machokultur i de här boendena.

Sara, Hugo, Hanna och Samir heter egentligen något annat. Hanna har vi bytt ut rösten på.

Vid en rad tillfällen har poliser valt att anmäla HVB-hem till Ivo efter upptäckter av bland annat knark, våld och olämplig personal. Vår granskning av 14 fall visar att det sällan lett till några omedelbara åtgärder från Ivo, att Ivo inte återkopplat till poliserna - och att hemmen kunnat fortsätta. Hör det granskande reportaget där Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson mött frustrerade poliser, arga anhöriga - och en tillsynsmyndighet som vill göra om sig själv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Mitt första intryck är att det här är ett ganska nedgånget ställe, en sliten villa, berättar polisen Patrik.

Där är en kall vinterdag i februari i år som Patrik och hans poliskollegor och skickas hit till det gamla röda huset på landet för att genomföra en husrannsakan. 

– En trött 90-säng, liksom inga sängkläder. Det är äckligt täcke, det är jätteskitigt på golvet.

De letar efter en mobiltelefon och har fått instruktioner från åklagaren att söka igenom vartenda utrymme tills den hittas.

– Vi är ju nere och kryper på golvet och kollar under sängar och i lådor och liksom alla tänkbara ställen.

Det här är ett hem för vård och boende, ett så kallat HVB, dit unga kommer för att få vård. Det kan ske frivilligt eller med tvång men det är för sin egen skull man placeras här.

 – Men sen känner man ju liksom på reglar och på golv och så här att det är ju liksom... Det är ett fettlager som liksom... Här har någon aldrig dammsugit, dammat liksom. Det är äckligt på golvet. Det är äckligt på möblerna.  

Patrik och hans kollegor hittar knivar i nästan alla rum och även flera tecken på att de unga använt droger.

– Det äckligaste är ju att det är ju råttbajs i alla rum. Alltså överallt, inte litegrann, utan överallt. Det är ju liksom... Det är riktigt jävla äckligt i de här rummen. 

Till slut hittar poliserna mobiltelefonen som de letade efter. Men Patrik tar också med sig något annat från HVB-hemmet. 

– Ja, men det är ju en känsla som jag tar med mig när jag lämnar byggnaden. Och det är ju liksom att... Precis på samma sätt som när man har besökt dödsbon eller lägenheter med svår psykisk ohälsa där det aldrig städas. Det är att doften sätter sig i kläderna och i nässporren och i huden, i porerna. Alltså att man tar med sig den äckliga doften. Man vill hem och duscha, det är det jag minns.

Väl tillbaka på polisstationen kan Patrik inte släppa tankarna på det han varit med om och han gör en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.  

– Det var det minsta jag kunde göra. Och det är väl just med tanke på att det bor barn där som är där av en anledning. Och att de ska på något sätt då få vård och kunna komma på fötter igen.  

I slutet av sommaren publicerade polisen en rapport om att flera HVB-hem drivs av kriminella. Enligt uppgift till Ekot berodde det på en frustration inom Polismyndigheten över att inspektionsmyndigheten Ivo inte agerat tillräckligt.

Men vad har egentligen hänt när Patrik och andra poliser som hört av sig till Ivo?

Ivo får ta emot en stor mängd klagomål på HVB-hem (hem för vård och boende), det kan vara placerade barn eller föräldrar hör av sig för att de är missnöjda.

Men vad händer när polisen vänder sig till Ivo.

Det HVB-hem som polisen Patrik anmäler är inte det första han besökt. Han har många gånger gått in i bostäder där det bott missbrukare och människor som lever med psykisk ohälsa. Han har sett det mesta. I sin anmälan kallar han HVB-hemmet ett sanitärt ruckel:

– Ja, en märklig miljö ändå för att liksom... Ungdomar som blir... Ska vara på den här platsen och få vård på något sätt.

Ägaren till det här HVB-hemmet håller inte alls med om den här beskrivningen. Det beskrivs som en omsorgsfull och utvecklande miljö där ungdomar kan blomstra.

Men vi kan se att Ivo tidigare tagit emot flera klagomål om just det här stället. Så här säger en av killarna som bott på en av de här hemmen:

– Man hörde råttor på nätterna. Hygienen där...det var ju inget fint. Det var inget bra där. Det var farligt.

Så här säger en mamma till en annan kille, som hade sin son här för flera år sedan. När hon kom dit reagerade hon på hur smutsigt det var där:

– Va, ska det verkligen vara såhär? Det här känns inte någon bra. Jag fick bara en dålig känsla direkt.

När hon kommer på ett oanmält besök och ska gå på killarnas gemensamma toalett blir hon chockad.

– Shit alltså... Sen ser jag att fönstren är väldigt smutsiga. Och det är bajs på väggarna, avföring som bara hänger där och torkat fast. Sen också minns jag att det var väldigt kallt . De hade stängt av värmen. Barn ska inte vistas i sådana miljöer. Ingen ska vistas i sådana miljöer.

Ivo har efter det här gjort flera inspektioner men inte anmärkt på boendemiljön.

Polisens Patriks anmälan leder inte till någon omedelbar åtgärd från Ivo utan man meddelar Patrik att frågan ska tas upp i den årliga tillsynen

– Och när jag läste det så blev jag ganska förvånad över att svaret var ganska tunt. Och också förvånad över att jag inte fick ett fyllare svar trots att jag hade varit ganska tydlig med anledningen till varför jag anmälde det, och bland annat då var det tydligt med att jag är polis.

Den tillsynen har just inletts nu i höst, nästan sju månader efter att anmälan gjordes.

På Ivo får vi träffa Peder Karlsson som är avdelningschef för tillsyn:

– Den beskrivning du ger här och som finns, den är ju förskräcklig, och jag tycker att det här är naturligtvis inte vad man kan bedöma som kvalitet.

Är det någon skillnad på om en polis slår larm om missförhållanden på ett ställe? Jämfört med om en förälder eller ungdom slår larm?

– Vi värderar ju all information som kommer in. Det är ju lika viktigt när en ungdom eller kanske ibland viktigare när en ungdom själv tar kontakter. Men vi värderar ju all information vi får och tar ställning till den utifrån vårt uppdrag och vilka möjligheter vi har. Vi måste verifiera och få fram den typen av brister som behövs för att vi ska kunna agera utifrån myndighetens uppdrag.

Peder Karlsson vill inte kommentera det enskilda fallet eftersom den årliga tillsynen för just det här hemmet inletts och då är ett pågående ärende.

Han bekräftar att om uppgifterna i anmälan är tillräckligt allvarliga har Ivo möjlighet att fatta beslut och åka ut samma dag. Ivo har också stängt några HVB-hem utifrån uppgifter de fått från polisen.

Men kan nu visa att under de senaste två åren har enskilda poliser – vid minst fjorton tillfällen anmält olika typer av missförhållanden på HVB-hem till Ivo. Vi har undersökt vad som hänt i just de här fallen, och trots polisernas anmälningar om allvarliga missförhållanden har alla kunnat fortsätta sin verksamhet.

Polisen Therese berättar varför hon gjorde en anmälan:

– Därför att det kom in flera olika händelser kring det här specifika HVB -hemmet, hur personalen verkade sakna utbildning när det gällde utåtagerande ungdomar. Dels bemötandet och sen att de verkade nästan som att de verkade straffa ungdomarna på något sätt genom att... Ja, men det var någon dörr... någon ungdom som inte hade möjlighet att stänga dörren om sig till sitt rum. Eller att den inte fick gå till skolan.

Polisen Jonatan säger att han fick uppgifter om ett boende som han ansåg vara väldigt problematiska och oroväckande.

– Det handlade bland annat om narkotikahantering och narkotikabruk bland de här ungdomarna på boendet. Men vissa andra missförhållanden som uppgifter om att det inte fanns tillräckligt med mat. Och det här kände jag självklart att jag inte kunde blunda för.

Till ett boende har polisen skickats 24 gånger på ett år – alltså nästan varannan vecka. Polisen skriver i sin anmälan att HVB-hemmet inte verkar ha kapacitet eller kompetens att hantera personerna som bor där.

På ett annat boende står mat framme, är 30 grader varmt och luktar förfärligt enligt anmälan. Polisen pekar också på att personal VET att ungdomarna tar droger och att känslan är att det är ungdomarna som styr.

Vi har gått igenom vad som hänt i de fall där enskilda poliser gjort anmälningar de senaste två åren. Anmälningarna ledde oftast inte till någon omedelbar insats från Ivo, mer än att man skickade klagomålet vidare till företaget. I den årliga tillsynen tar Ivo upp kritiken och tycks ofta nöja sig med ägarens svar. I en handfull fall får verksamheten någon slags kritik och de flesta poliser har inte heller kontaktats för att myndigheten ska få mer information.

Så här säger polisen Jonathan:

– Jag har inte fått någon återkoppling, faktiskt.

De hörde inte av sig alls?

– Nej, inte som jag känner till. Jag har inte hört något i alla fall. Det gör mig såklart besviken att inte en oro tas på allvar.

Inte heller Therese fick nån återkoppling från Ivo:

– Vi sitter på olika uppgifter och jag tror att de kan vara behjälpta av oss och vi kan vara behjälpta av dem. Så att...samverkan.

Men du fick aldrig någon följdfråga?

– Nej fick ingen följdfråga.

Peder Karlsson, tillsynschef på Ivo, igen:

– Vi brukar i normalfallet inte återkoppla till alla som tipsar oss. Och det är inte så heller att alla ber om det.

Men kan det inte vara värt att göra just det just om det är en polis som har rört av sig?

– Återigen, vi hanterar all information som kommer till myndigheten på ett likartat sätt, som jag sa har vi väldigt stora mängder information in som vi hanterar och försöker värdera för att prioritera våra resurser och var vi ska inspektera.

Men här är det ju poliser som har hört av sig med sina mobilnummer, mejladresser, kontaktuppgifter. Nästan ingen har blivit kontaktad av Ivo för mer information eller för samarbete på något sätt.

– Jag har ingen riktigt bra förklaring till hur vi har jobbat i de ärendena men vad jag vet är att i dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.

Ivos Peder Karlsson är självkritisk till Ivos hantering av polisernas anmälningar som vi gått igenom.

– Vi håller på att förändra vårt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och också naturligtvis värdera grunderna för hur man får ha tillstånd.

Killen som hördes tidigare i reportaget kallar vi för Hugo. Han hamnade på ett av de här hemmen som poliserna anmält efter att han fastnat i drogmissbruk i ettan på gymnasiet och tagit en överdos. Han beskriver hur det var att bo här:

– Alltså det var lortigt överallt.

Hur kändes det att vara i det då?

–Man blev lite äcklad. Liksom för hur det såg ut. Hur det var. Hur de kunde tillåta det. Liksom hur det kunde fortsätta. Utan att det blev någon ändring.

Flera HVB-hem som anmälts har i svar till Ivo tillbakavisat polisernas kritik. Ägaren till det boende som Hugo bodde på uppger för oss att man tar all kritik om boendemiljön mycket allvarligt och undersöker och åtgärdar eventuella problem.

Men det ska visa sig att städning inte är det enda problem som finns på det här stället. I nästa del hör du mer av Hugos berättelse.

Hugo heter egentligen något annat. Den andra killens mamma gör också det. Hennes röst är utbytt.

Ekots granskning visar att företagare som har asbestsaneringsföretag som dömts ut som hälsofarliga kan fortsätta, och att de som arbetar på byggena riskerar fortsätta att utsättas för asbesten gång på gång.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Agneta Bjernevalls man insjuknade efter att ha andats in asbest på jobbet.

– Jag tänkte... jag klarar inte det här. Jag kommer inte att klara det här att han inte finns, säger hon idag.

Bert dog ett par år senare. Han utsattes för asbest innan den förbjöds. Nu är reglerna kring asbesthantering strikta.

Agneta vill inte att någon ska behöva gå igenom det hon gjort och är oroad över att Ekots granskning visar att verksamheter som missköter sig kan fortsätta.

Sven Carlsson
[email protected]

Camilla Ziedorn
[email protected]

Nära en skola i Kinna låg tonvis med asbesthaltiga rivningsmassor och skräpade på marken i flera månader, och obehöriga tog sig in på platsen. Det visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Man har utsatt någon för asbest helt omedvetet själv. Det känns inte bra någonstans, säger Billy Malmkvist, som var en av dem som jobbade med rivningen.

Asbest är totalförbjudet sedan över 40 år. Ekots granskning visar vad som händer när det cancerframkallande ämnet frigörs i samband med att äldre byggnader idag rivs eller renoveras.

Sven Carlsson
[email protected]

Camilla Ziedorn
[email protected]

I Sydostasien uppskattas hundratusentals människor hållas fångna i fabriksliknande anläggningar, där de tvingas utföra bedrägerier. De kriminella nätverken bakom använder sig ofta av nätkasinon för att tvätta pengar eller som fasad för bedrägerierna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots korrespondent i Sydostasien, Axel Kronholm, har fått följa med in på en tidigare bedrägerifabrik i Filippinernas huvudstad Manilla.

Axel Kronholm
[email protected]

Sven Carlsson
[email protected]

Försäkringsbolag ställer olika krav på hur personer som blivit utsatta för sexualbrott ska bete sig för att ha rätt till ersättning, visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Simon” nekades ersättning efter att han anmält, vad han beskriver som en våldtäkt, bland annat för att han utsatt sig själv för risk och ”stannat kvar i situationen”.

Samtidigt menar experter att det inte är rimligt att ställa den typen av krav på hur man agerat vid sexbrott, då det till exempel är mycket vanligt att bli passiv.

Försäkringsbolaget Hedvig vill inte kommentera Simons fall, men säger efter en intervju med Ekot att de kommer förtydliga i sina villkor att aktsamhetskrav aldrig ska tillämpas vid sexualbrott.

Maria Ridderstedt
[email protected]

Finansmannen Jonas Wahlström, som genom sitt bolag Hvalfisken, äger mycket skog i Sverige, har i flera år velat få bort renarna från sin mark utanför Jokkmokk i Norrbottens län.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots granskning kan nu visa att han till och med vid ett tillfälle ansökte om skyddsjakt på ren.

Skyddsjakt på ren är olagligt i Sverige eftersom renarna ägs av någon.

Varken finansmannen eller andra företrädare för bolaget vill kommentera Ekots uppgifter.

Maria Ridderstedt
[email protected]

Alexander Gagliano
[email protected]

i samarbete med Sameradion

En stor privat skogsägare har på flera sätt de senaste åren legat i konflikt med myndigheterna och motsatt sig deras försök att skydda gammal norrländsk skog, visar Ekots granskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tallar som var flera hundra år gamla, med höga naturvärden, har systematiskt huggits ned under några få år, och myndigheterna har inte kunnat stoppa det. 

Varken finansmannen eller andra företrädare för bolaget vill kommentera Ekots uppgifter.

Maria Ridderstedt
[email protected]

Alexander Gagliano
[email protected]

i samarbete med Sameradion

När Joline tvångsomhändertogs togs det som en av flera orsaker upp att hon blivit sexuellt utnyttjad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sexuella orsaker tas upp i beslut om tvångsvård för var tredje flicka, men bara var sextonde pojke som omhändertas, visar Ekots undersökning av närmare 300 LVU-domar.

Även sexuella övergrepp flickor utsatts för anges bland skälen för att de ska omhändertas på grund av "eget beteende".

– Jag tyckte det var så jävla dåligt. Att man blivit sexuellt utnyttjad det är ingenting man kan rå för. Det är någonting som en annan person gör mot en, säger Joline, en av de som omhändertagits.

Joline heter egentligen något annat.

Daniel Velasco
[email protected]

I år fyller John 39. Många av hans vänner har dött i överdoser, så många att John slutat räkna. Ekots reporter Randi Mossige-Norheim träffar honom i lägenheten han fått av socialtjänsten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det har varit svårt att få tag i John. Han byter nummer hela tiden. Men nu, över tio år sedan vi träffades första gången på Sergels torg i Stockholm, så ses vi igen.

För första gången sedan jag lärde känna John har han en egen lägenhet, som han fått genom socialtjänsten, med golvvärme i badrummet och en liten bastu.

- Den person du träffade där på Sergels torg, han som var jag, var djupt nere i missbruk, och tänkte bara på nästa dos heroin, säger John.

Nu får John behandling för sitt missbruk med metadon. Det ska hålla honom borta från heroinet.

John undrar hur han någonsin ska komma in i samhället, få ett jobb och betala skatt.

Det här är del 13 i serien Följa John. De andra delarna i serien kan du lyssna på i Ekot granskar-podden.

Randi Mossige-Norheim
[email protected]

Det var efter att 11-åriga Bryna kommit på ett akutbesök på BUP på grund av en allvarlig självskada som hon fick antidepressiva läkemedel. Nu kritiseras kvaliteten på läkemedelsuppföljningarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är allt fler barn som får antidepressiva läkemedel i Sverige, och vården ska hålla noggrann koll på medicineringen eftersom det hos deprimerade ungdomar som tar de här läkemedlen finns en viss ökad risk för till exempel självmordstankar, självskadebeteende och aggressivitet.

Håkan Jarbin, som är chefläkare på BUP Halland, har varit med och utformat Läkemedelsverkets rekommendationer för hur man ska behandla barn med ångest och depression. Han understryker att sådana här läkemedel är viktiga och räddar liv.

– Biverkningarna kan vara svåra att upptäcka. De kan ligga rätt nära symptomen, säger Håkan Jarbin.

Brynas mamma Jennie Jakobsson menar att hon inte förstod fullt ut vilka biverkningarna kunde vara:

– Jag tänkte ju att det var hennes mående. Jag känner ju att man lade mycket vikt på att jag skulle fixa det, säger hon.

Tre specialistläkare, som gått igenom Brynas journaler för Ekots räkning, menar att BUP följt för dåligt hur läkemedlet påverkat henne.

I Brynas journaler står det visserligen att hon upplevs som något stabilare, men också att hon har ångest, kan bli mycket arg, har svårt att sova och fortsätter att skada sig själv.

Det går inte att se vad som är symptom på sjukdomen eller en eventuell biverkan på läkemedel säger Håkan Jarbin:

– Man skulle vilja veta: hur har hennes ångest, självskador, nedstämdhet, dödstankar varierat innan medicinen, och efter den lägre dosen?

BUP Västerbotten har själva konstaterat att effekterna av läkemedelsbehandlingen skulle ha följts upp på annat sätt.

Kerstin Eliasson är chef där. Hon vill inte svara på några frågor om det specifika fallet.

– I efterhand när vi har, när man tittar på ärenden så kan man ju se att vi skulle kunna gjort på ett annat sätt. Vi skulle kunna ha följt upp på ett annat sätt. Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, säger Kerstin Eliasson, verksamhetschef på BUP Västerbotten.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Är det akut – ring nödnumret 112.

SPES

MIND – självmordslinjen

Jourhavande Medmänniska

Maria Ridderstedt
[email protected]

Victoria Gaunitz
[email protected]

Bryna kom akut till BUP efter att hon skurit sig i ansiktet 11 gånger. Ett drygt halvår senare tar hon sitt liv. Hon har då inte fått någon annan behandlingsinsats än medicin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots granskning visar en rad brister i Barn- och ungdomspsykiatrins vård av 11-åriga Bryna. Trots att hon hade ångest, självmordstankar och skadade sig själv fick hon ingen samtalsbehandling. Den enda behandlingsinsatsen från BUP var medicin.

– Det kändes som en quick fix, så att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie Jakobsson.

– Jag kände ju mer och mer att att hon måste få prata med någon, för att bara medicinera och inte få berätta om hur man mår och hur man känner, för det var ju mycket hon bar på.

Ekot har låtit tre specialister i barn- och ungdomspsykiatri granska Brynas journaler och de är bland annat mycket kritiska till att hon inte fick samtalsbehandling.

En av dem är Håkan Jarbin, överläkare på BUP Halland:

– Man ska aldrig bara ge läkemedel och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar, säger han.

BUP Västerbotten har själva hittat flera brister i vården av Bryna och Inspektionen för vård och omsorg är kritisk på flera punkter, bland annat för att Bryna inte fick någon samtalskontakt.

Men chefen för BUP Västerbotten, Kerstin Eliasson, vill inte svara specifikt om Brynas fall eller kommentera experternas kritik:

– Rent generellt är det bästa är alltid att kombinera samtal med medicinering. Så är det.

– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag, som vi har gått igenom, som vi också verkligen måste lära oss av, så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Är det akut – ring nödnumret 112.

SPES

MIND – självmordslinjen

Jourhavande Medmänniska

Maria Ridderstedt
[email protected]

Victoria Gaunitz
[email protected]

Mannen som sköt 21-åringen i Nyköping var redan dömd för bland annat stölder, men hade fått vara på fri fot inför fängelsestraffet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

En kväll i september 2020 promenerar 21-åringen hemåt med några vänner. Alla beskrivs av polis och åklagare som helt vanliga killar utan kopplingar till kriminalitet. Plötsligt stannar en bil intill dem. Ut kliver en beväpnad 23-årig man som börjar skjuta. 21-åringen dör av skotten.

Ekots kartläggning av nära 11 000 fängelsedömda personer som påbörjade sitt straff 2019 och 2020 visar att var femte som var på fri fot före straffet, närmare 2 200 personer, har dömts av en tingsrätt för brott som de begått under tiden i frihet.

Alexander Gagliano
[email protected]

Gustav Elfving
[email protected]

Maria Ridderstedt
[email protected]

Den man som försökte råna Patricia Wigh hade sex månader tidigare dömts till fängelse för ett annat rån, men inte påbörjat sitt fängelsestraff ännu.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I samband med de senaste årens platsbrist i svenska fängelser har antalet personer som går fria i väntan på placering på anstalt blivit fler för varje år. Just nu är det runt 2600 personer. Per månad är det runt 500 fler än 2017, när det fanns gott om plats. Det visar Ekots genomgång.

Patrica Wigh hade varit och köpt glass när hon plötsligt blev omringad av några unga killar i en gränd i Gamla stan Stockholm:

– Sen så var det en kille som bara tog upp en pistol som han liksom tryckte så mot min mage för han vill ju inte att någon annan skulle se den heller.

Men Patricia skriker och rånarna springer från platsen. Två av de tre grips av polisen. Senare visar det sig att en av dem redan var dömd till över ett års fängelse för ett rån under vapenhot mot ett ungt par. Men fängelsestraffet hade inte påbörjats, trots att det gått nästan sex månader sedan domen vunnit laga kraft den dag han försökte råna Patricia Wigh.

– Det mest fruktansvärda är väl att han, att han får den friheten att förstöra människors liv, säger Patricia Wigh.

Maria Ridderstedt
[email protected]

Gustav Elfving
[email protected]

Alexander Gagliano
[email protected]

I slutet av höstlovet 2018 kom Eva Osterman Lind hem och hittade sin son död. Senare förstod hon att Manfred i förväg hade berättat detaljerat om sina självmordsplaner för personal på BUP.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Det blev inte rätt det som gjordes med honom. Det känns som att vi liksom fick inte chansen riktigt att rädda honom eftersom vi inte förstod allvaret i det här, säger hon.

Eva tyckte att vården av Manfred brustit på flera sätt, men barn- och ungdomspsykiatrin såg inget fel i vården och beslutade att inte anmäla fallet till Inspektionen för vård och omsorg.

När Eva anmälde den vård Manfred fått fick BUP kritik på flera punkter från Ivo.

Ekots granskning visar att barn- och ungdomspsykiatrin i landet de senaste fem åren upptäckt vårdbrister och Lex Maria-anmält detta till inspektionen för vård och omsorg i samband med 22 självmord.

I ytterligare fem fall, där vården själva bedömt att de inte gjort fel, hittar Ivo brister i vården efter att vårdnadshavare anmält.

Ekot har varit i kontakt med anhöriga i de här fem fallen och de upplever att vården inte verkat vilja lära sig något av det som hänt. En av dem är Manfreds mamma Eva.

BUP i region Uppsala uppger att de hela tiden försöker lära sig och förbättra vården. De har efter Manfreds självmord genomfört flera utbildningsinsatser för personal kring riskbedömning och självmord hos barn och unga.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Är det akut – ring nödnumret 112.

SPES

MIND – självmordslinjen

Jourhavande Medmänniska

Maria Ridderstedt
[email protected]

Victoria Gaunitz
[email protected]

Allvarliga brister i anti-dopningsarbetet avslöjas i Radiosportens och Ekots granskning

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Flera olympier vittnar om tillfällen då dopningskontroller varit så bristfälliga att de hade kunnat fuska, om de velat.

"Skadan av att man inte håller en idrottare under uppsikt under en dopningskontroll är potentiellt jättestor", säger skridskostjärnan Nils van der Poel.

Dessutom kan ett elektroniskt system från den internationella anti-dopningsbyrån Wada utnyttjas för att förvarna elitidrottare om dopningstester.
Wada har avböjt en intervju, men skriver att det finns skyddsmekanismer och att det skulle vara både svårt och arbetsintensivt att utnyttja systemet för att fuska.

Emelie Rosén, Ekot
[email protected]

Alexander Lundholm, Radiosporten
[email protected]

Det saknas personal inom BUP i stora delar av landet, framförallt psykologer. En av de psykologer som arbetat inom BUP, men valt att sluta, är Diana Abelin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I nästan alla regioner i landet har man i någon mån svårigheter med att behålla och/eller rekrytera kompentent personal till Barn- och ungdomspsykiatrin, det uppger verksamheternas chefer för Ekot.

Inom den regionalt drivna Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm arbetar idag runt 270 psykologer och varje år de senaste fem åren har omkring 50 slutat.

Maria Ridderstedt
[email protected]

Victoria Gaunitz
[email protected]

När Hedda är sexton år ställer hon sig på en bro och överväger att hoppa. Hennes mamma Anna, som tagit bilen för att leta efter sin dotter, ser henne på bron.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hedda hade mycket ångest  och självskadebeteende redan på mellanstadiet.

Hon har gått på olika samtal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Upprepade gånger har hon fått vänta på insatser. Den diagnos som visar att hon har lindrig autism och lindrig adhd kom först efter mer än fyra års kontakt, och nästan ett år efter att hon själv frågat om just det. Den diagnosen har hjälpt henne att förstå och att nu sluta skada sig själv. Hon önskar att den hjälpen kommit tidigare.

Ekots genomgång av anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg visar att köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin runt om i landet får stora konsekvenser för barn och unga.

I anmälningarna vittnar föräldrar om hur deras barn med självskadebeteende och självmordstankar försämras och om barn som blir så kallade hemmasittare medan de väntar på stöd från BUP.

Hedda och Anna heter egentligen något annat. Det är inte Hedda som syns på bilden.

Du som behöver stöd kan exempelvis vända dig till de här organisationerna:  

SPES

MIND - självmordslinjen

Jourhavande medmänniska

BRIS

Maria Ridderstedt
[email protected]

Victoria Gaunitz
[email protected]