Natursidan » Naturpodden

Ängsväxter och pollinerande insekter har det svårt i dagens Sverige, men det finns hopp. Om skötseln vid vägkanterna ändras så kan ängsväxterna sprida sig där, som gröna korridorer genom landskapet. Det är grundtanken bakom Naturskyddsföreningens projekt Världens längsta blomsteräng som nu går in i slutspurten.

Projektet Världens längsta blomsteräng har som mål att nå upp till 1 000 kilometer vägkanter som sköts för att gynna våra vilda ängsväxter. Det häftiga är att det finns 600 000 kilometer vägar i Sverige, med en riktigt stor yta vägkanter, så potentialen är enorm.

Det hela började med Ebba Werner, en ängsentusiast som länge engagerat sig i ängsmarker i Halland som såg vägkanternas potential, men också hur den förstördes när vägkanten slogs redan runt midsommartid. Ebbas vision blev verklighet i och med att projektet startade för tre år sedan. Emelie Envall är projektkoordinator och nu närmar sig slutspurten. I september ska allt vara klart, är det tänkt, och det är jättemånga som engagerat sig.

– Just nu har vi kommit halvvägs till projektets mål om 1 000 kilometer. Vi är på god väg och det är väldigt många inblandade, från små vägföreningar till Svenska kyrkan och privatpersoner.

En beteendeförändring kring vägkanterna

På Naturskyddsföreningens hemsida kan man se en karta med alla registrerade vägkanter i projektet. Och det är inte alla vägar som ingår.
– I det här projektet så jobbar vi bara med gångvägar, cykelvägar och låghastighetsvägar. På de statliga vägarna är det Trafikverket som har rådighet och de har sitt eget projekt.

En viktig ambition är att försöka få en mer allmän inställning bland väghållare att slå artrika vägkanter sent på säsongen.

– Vi har hittills haft många men ganska små insatser per plats, men vår grundambition är att skapa en beteendeförändring kring vägkanterna och deras skötsel. Därför vill vi ha med oss kommunerna på det här.

För den som vill medverka i att gynna mångfalden i en vägkant är det viktigt att slå växtligheten efter att växterna blommat och satt frö. Men den stora frågan för många är hur man ska få av växtligheten. Är det fortfarande bäst att slå med lie?

– Det är faktiskt det bästa fortfarande, men man kan även slå med en röjsåg som har gräsklinga.

För den som vill finns det även handhållna slåtterbalkar. Det blir enklare om det slås av än mosas. Lien har dessutom fördelen att vara tyst, vilket kan vara populärt bland grannarna. Det viktiga är att växtligheten slås av och tas bort efter att växterna blommat och satt frö.

Slutspurt för projektet

Som en del i projektet så skapas en kommunutmaning där varje kommun peppas att vara med och tävla om att vinna titeln som Sveriges kommun med den längsta blomsterängen eller med flest vägkanter som är omställda till ängsskötsel. Kommunerna kan spela en viktig roll för att öka medvetenheten för ängsväxterna och de har dessutom rådighet över stora markytor som idag ofta brukas som gräsmatta.

Nu under 2025 går projektet in i sin slutspurt. I september ska det vara klart. På Naturskyddsföreningens hemsida finns ett rikt material för alla som vill vara med, från hur du kan samla in fröer till varför ängarna är viktiga.

– Det här projektet bygger på att vi är många och det finns en stor möjlighet för alla att göra en insats, avslutar Emelie Envall entusiastiskt.

Två personer som engagerat sig för vargar och andra rovdjur är Per Axell och Misha Istratov. I det här avsnittet berättar de mer om sitt engagemang och lyfter problem med hur rovdjuren, inte minst vargen, behandlas i Sverige idag.

Att få höra vargar yla är något av det mäktigaste man kan få vara med om i Sveriges natur. Samtidigt pågår licensjakten på varg i Sverige just nu, något som har uppmärksammats internationellt av både CNN och The Guardian. Både Misha Istratov och Per Axell har fått höra ylande varg i Siggeforareviret nordväst om Uppsala.

– Att få höra valparna var en speciell ynnest. Det sätter igång något uråldrigt och primalt i en. Speciellt det här djuret som det finns en nidbild kring om att det är farligt. Att få fundera över vad känner jag nu, jag hör dom, skrämmer det mig? Mig fascinerar det, berättar Misha.

Rovdjursavvisande stängsel fungerar

Siggeforareviret grundades under vårvintern 2020 av en hane från Närke och en hona från Värmland. De tog snart ett område på tusen kvadratkilometer i besittning, en stor del av nordvästa Uppsala län. Det finns gott om gårdar med bland annat får i reviret. De djurägare som har stängslat med godkänt rovdjursavvisande stängsel har inte fått några får dödade av varg. Det är något som Per Axell har jobbat med ideellt de senaste åren.

– Svenska rovdjursföreningen har hållit på med det ända sedan de första vargarna återinvandrade till Sverige. Länsstyrelsen ger ett bidrag till stängslet men sedan får djurägaren bekosta resten själv.

Under de senaste 200 åren finns det inga dokumenterade angrepp från vild varg på människor i Sverige. Ändå finns det så många kontroverser kring denna art, trots att vargen funnits i Skandinavien lika länge som älgar och människor. Det här är något som Misha Istratov har tittat närmare på, inte minst genom att titta på olycksstatistik med olika djurslag.

– Det sker mängder med olyckor med vildsvin och med älgar. De kan skada jakthundar och har till och med skadat människor, men det är ändå ingen som pratar om det, utan det är vargen man pratar om. Vetenskapen kan visa att det inte finns några troll i skogen, men varför håller vi på med samma fördomar från medeltiden när det gäller vargen?

Pengar för rödlistade djur

För att bryta den negativa rapporteringen kring varg och andra arter har Misha Istratov startat en organisation med några vänner som kallas Artkrisen. De har bland annat arrangerat en konsert för de rödlistade arterna för att samla in pengar till personer som vill göra åtgärder för rödlistade svenska arter.

– Nu kan ni som har velat driva igenom ett projekt för bevarande av biologisk mångfald söka medel hos oss, berättar Misha stolt. Utlysningen är öppen fram till sista februari.

I Sverige är det jordbruk och skogsbruk som är det stora hotet mot vår biologiska mångfald. Genom att bruka utan att förbruka hoppas riksdagspolitikern Rebecka Le Moine (MP) att vi ska kunna stoppa förlusten.

Rebecka Le Moine är riksdagsledamot för Miljöpartiet och talesperson för biologisk mångfald inom sitt parti. Intervjun gjordes på hennes kontor i Gamla stan i Stockholm där vi pratade om hur ekosystemen är hotade idag och vad vi kan göra för att lösa livskrisen i Sverige.

Jordbruk och skogsbruk hotar mångfalden

Det är två stora faktorer som ligger bakom varför det är så många arter som är rödlistade i Sverige, och det är jordbruk och skogsbruk.

– Det är ganska stora saker att ta tag i. Vi har ju monokulturer både i jordbruket och skogsbruket. I skogen försvinner ekosystemet och ersätts av plantager. Vi behöver lära oss att bruka utan att förbruka, och att börja ge tillbaka till naturen, med restaurering och rewilding.

För den som inte är så biologiskt kunnig kan det se ut som att allt står bra till i Sverige. Från skogsindustrin får vi höra att det finns fler arter i landet idag än tidigare – men de säger inte att det är bland annat invasiva främmande arter som fisken svartmunnad smörbult som kommit in, medan vi förlorat arter som är knutna till levande ekosystem, som fågeln svart stork. Och skogsindustrin lyfter ofta fram att en del fågelarter ökar på grund av kalhyggesbruket.

– Men samtidigt vill jag betona att man inte behöver vara biolog för att förstå. Ta dig ut till ett kalhygge. Titta, känn efter och fundera själv på vad det här faktiskt har inneburit för alla som levde här [i skogen] fram tills nyss. Och dra parallellen till ett samhälle, vad skulle hända om man plötsligt tog bort alla bostäder? Och jämnade samhället med marken? Det är precis det som händer arterna i skogen.

Låt EU:s jordbruksstöd gå till mångfald

I skogsbruket kan naturnära metoder ge oss möjligheter att bruka utan att förbruka. Inom jordbruket finns det metoder som kallas regenerativa.

– Det är där jag tror hoppet ligger, att vi faktiskt kan göra detta. Många skulle må bra av att veta att de resurser vi använder, må det vara ett hus som byggs av virke från bygden eller mat som serveras till barnen i skolan, kommer från närproducerade råvaror. Vilken stolthet det skulle kunna innebära!

När det gäller jordbruket i Sverige så är det väldigt bidragsberoende idag, men stöden går till allra största del till rent konventionell odling. Runt en tredjedel av inkomsten till många gårdar kommer från EU.

– EU-stödet, från den gemensamma jordbrukspolitiken i EU (CAP), är fortfarande riktad efter storleken på gården. Så den är inte styrande mot något som vi egentligen behöver värdesätta mer, djurvälfärd, klimat och biologisk mångfald. Det finns otroligt mycket potential i att använda de här pengarna på ett styrande sätt.

Luckra upp gränsen mellan jordbruk och skog

Sverige har dessutom ett väldigt tudelat landskap idag, som antingen är klassat som skogsmark eller jordbruksmark. Om den gränsdragningen skulle kunna luckras upp kan nygamla sätt att använda marken som gynnar mångfalden växa fram. Ett sådant exempel är skogsbete.

– Så var det ju inte för hundra år sedan eller ens sjuttio år sedan. Brynmiljöerna är otroligt viktiga miljöer för insekter och fåglar. Att få till mer skogsbete är ett förslag som jag tycker är väldigt bra.

Samtidigt finns det röster inom miljörörelsen som är kritiska till nötboskap oavsett hur de används, eftersom de släpper ut metan. Av rena klimatskäl menar de att vi behöver ta bort de betande djuren.

– Nu har inte jag de exakta siffrorna i huvudet, men man kan tänka sig att det gäller i de intensiva djurfabrikerna. Metan är relevant att peka ut, men vi har också djur som bidrar med sitt betande. Det behövs inte så många djur för att det ska bli väldigt stor skillnad för den biologiska mångfalden. Då tänker jag att metanutsläppen inte är det stora problemet.

Att som människa kunna bidra till ekosystemet kan vara ett sätt att finna mening med livet.
– Vi behöver få till strukturer som gör att de pengar vi tjänar faktiskt får en positiv inverkan på ekosystemen. Med rätt styrmedel så tror jag att det går att lösa. Jag är i grund och botten ganska positiv för jag tror att människor vill känna den här meningsfullheten. Jag tror att många människor längtar till ett sådant sammanhang.

Tillståndet för Sveriges skogar är världelöst ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Skogsbiologen Sebastian Kirppu berättar om hur kalhyggesbruket som fullständigt dominerat de senaste 60 åren varit en katastrof för skogens ekosystem.

Kaffet kokar precis när Sebastian Kirppu svänger in på parkeringen vid Fiby urskog tillsammans med hunden Taiga. Vi har stämt träff för att prata om den svenska skogens tillstånd här, där det både finns artrik naturskog i det lilla naturreservatet, men även stora kalhyggen hela vägen fram till reservatsgränsen. Sebastian Kirppu är skogsbiolog och har inventerat oskyddade skogar i Sverige sedan 1990-talet. Idag är han anställd av föreningen Skydda skogen.  

Inget går bra för den svenska skogen. Miljömålet levande skogar uppnås inte, bland annat för att det saknas viktiga livsmiljöer. Hela 2080 arter är rödlistade på grund av avverkning och när Sverige rapporterar hur det står till för skogen till EU är tillståndet otillräckligt eller dåligt. Jag blir därför inte så förvånad över Sebastians svar när jag frågar hur det står till med den svenska skogen.

– Det är värdelöst, säger Sebastian bestämt. Vi har aldrig haft så många planterade träd som vi har idag. Det har aldrig varit så liten volym av naturskog, aldrig så få gamla träd, aldrig så lite senvuxen ved, aldrig så liten areal gammal skog. Det vi har är snabbväxta plantager samtidigt som de sista resterna av naturskogar fortfarande avverkas.

60 år av kalhyggen

Kalhyggesbruket som fick ordentligt fäste i skogen för 60 år sedan är den stora orsaken till att det går så dåligt för skogens biologiska mångfald. Det bedrivs över 97 procent av den brukade skogen och idag avverkas de sista resterna av kontinuitetsskogar, det handlar om 5-10 procent av den oskyddade skogsarealen. Att skogsindustrin nu systematiskt bryter mot både miljöcertifiering och lagar beror på att det inte finns några andra skogar att avverka.

– Virkesåkrarna som är planterade är upp till 60 år och inte gamla nog för att avverka om det inte är väldigt hög produktivitet. Skogsbruket har tagit på sig en ekologisk skuld.

Från 1960-talet, då kalhyggesbruket slog igenom på allvar, har allt mer skog avverkas. Idag är det nästan dubbelt så stor yta som avverkas årligen jämfört med slutet av 1950-talet.

– Sverige är bland de länder i världen som har skövlat sin skog allra värst de senaste 60 åren. De största hyggena gjordes under 1960-1980 talen när mekaniseringen hade gått framåt, men idag gör det större skada för den biologiska mångfalden när de små fläckarna av naturskog som finns kvar avverkas. För på den tiden fanns det så mycket mer naturskog kvar i landskapet.

Skogsbruket räknar ålder fel

Ett annat problem som Sebastian tar upp är skogsindustrins sätt att räkna skogens ålder, nämligen beståndsålder som på ett ungefär motsvarar trädens medelålder i ett område (ytan som avses kallas ibland trakt). Men i en kontinuitetsskog finns det både unga träd som drar ner medelåldern och gamla träd som drar upp den, medan det i själva verket kan ha varit skog på platsen i flera tusen år.

– Vi har då skapat den mänskligt påhittade idén om att en skog har en viss ålder på grund av att medelbeståndsåldern är så gammal. Då har man missuppfattat vad skog är, men den enda typen av skog som man kan bedöma en riktig ålder på är den planterade skogen.

Samtidigt har barrskogen tidigare brukats med varsamma traditionella metoder så länge det funnits människor i Skandinavien. Idag borde vi kunna inspireras av sådant hållbart skogsbruk för att hitta sätt att bruka skogen mer skonsamt.

– Jag tror inte att de här bönderna som hämtade lite ved och virke i skogen tänkte ur ett ekologiskt perspektiv, utan de tog det som behövdes. Och så visste man att barnen och barnbarnen behövde ha skog i framtiden.

Guldåldern var på 1990-talet

På 1990-talet var skogsdebatten inte alls lika infekterad som den är idag. Det fanns en respekt för kunskap i båda lägren, menar Sebastian. Det var i den kulturen som han började sin yrkesbana.

– Jag skulle kalla det guldåldern, när alla pratade med varandra på ett respektfullt sätt. Alla respekterade vetenskaplig kunskap. Det var då jag kom ut som nyutexaminerade folkhögskolebiolog.

Idag råder det en vetenskaplig konsensus om att vi behöver återställa 30 procent av degraderade ekosystem och bevara 30 procent av land, vatten och hav. Samtidigt är bara 6 procent av den produktiva (alltså artrika) skogsmarken skyddad i Sverige. Så avverkningen borde stoppas på de 5-10 procent av oskyddad naturskog som finns i Sverige idag om staten ska följa FN:s konvention om biologisk mångfald och EU:s naturrestaureringslag. Men den svenska regeringen jobbar i stället för att avverkningstakten ska kunna öka ännu mer.

Allt fler naturintresserade vill lära sig mer om fladdermöss. Helena Backius är en av dem som engagerat sig i föreningen Batlife Sweden. I det här avsnittet berättar hon om hur man kan uppleva fladdermöss och vad man kan göra för att underlätta för dem, allt från att bygga holkar till att göra deras jaktmarker bättre.

Helena Backius är fladdermusentusiast och för några år sedan tog hon sitt intresse till en ny nivå. Hennes intresse kretsar mycket kring naturmiljöerna vid Södra Hyttan utanför Hällefors i den norra delen av Örebro län, nära gränsen till Dalarna. Det är också i Södra hyttan som vi sitter och spelar in samtalet, inne i det mysiga huset som kallas Blåshuset. Men fladdermöss var inte det första som Helena Backius nördade in på.

– Första gången var det rovdjur, och särskilt vargar. Då tänkte jag att jag ska bli nörd på något, och så gjorde jag det i några år.

Fladdermöss och människor

Fladdermössen växte sakta på Helena. Hon visste att det är en otroligt spännande djurgrupp där det fanns mycket att hämta. En brunn att ösa ur. Men sedan visade sig det sociala vara viktigt också.

– Folk som är intresserade av fladdermöss är otroligt spännande människor, säger hon med emfas. Det är en community som är helt fantastiskt rolig att befinna sig i.

Helenas intresse ligger verkligen rätt i tiden. När hon öppnade dörren för fladdermusintresset hade föreningen Batlife Sweden redan startat, med syftet att öka intresset och sprida kunskap om fladdermössen.

– Det gick i lavinfart, snart var föreningen en stor fungerande organism som gör jättemycket för fladdermöss, flikar Helena in.

För att ta reda på vilka fladdermöss som finns i ett område behöver man tekniska hjälpmedel. Man kan använda en handhållen apparat som spelar upp fladdermössens ljud på en frekvens som människor kan höra, den kallas ofta fladdermusdetektor eller med sitt finare namn heterodyndetektor.

– Då letar man på olika frekvenser och hör ett tickande ljud och beroende på hur det låter och på vilken frekvens det hörs så kan man gissa sig till vilken art det är.

Ett sätt som blivit vanligare på senare tid är att köpa en mikrofon som man kopplar in i en mobiltelefon eller surfplatta.

– Med hjälp av en app kan man faktiskt se hur ljudet ser ut på ett spektrogram. Den gör också om det till hörbart ljud för människor.

Roligast i naturen

Helena tycker det är roligast att gå ut i naturen för att försöka höra och även se fladdermöss, se hur de flyger, vad de gör och använda all information för att analysera vilken art det är, men det går också att sätta ut inspelningslådor. De kan spela in under natten.

– Sedan plockar man in den på morgonen och tittar på filerna.

På Södra Hyttan tar Helena och hennes vänner ibland emot skolklasser som får bygga holkar till fladdermöss. Det är ett pedagogiskt sätt att få eleverna att börja tänka på fladdermöss, men annars tycker Helena det är lite tveeggat med holkar.  

– Det är ju bra att bygga holkar, men allra bäst är det att bevara de hålträd som finns.  

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Levande natur ger fladdermössen mat

Mycket tyder också på att det är mindre flygande insekter ute i vår natur. För det är inte bara boplatser som saknas för fladdermössen.

– Det måste också finnas jaktmarker i närheten, då måste det ju finnas insektsrika miljöer i närheten. Så då är nästa sak man kan göra för fladdermössen att se till att det finns vatten, för många insekter har ett av sina levnadsstadier i vatten.

I Södra Hyttan jobbar de med att återförvilda Lankälven som rinner mellan husen. Under naturguidningar brukar de förmedla att man behöver titta under ytan i älven för att se vad som kommer att kunna finnas för fladdermössen att äta längre fram. Dessutom måste det vara mörkt där fladdermössen ska vara.

– Om man har ett hus där man tror att det bor fladdermöss så ska man inte sätta upp fasadbelysning.

Helena Backius rekommenderar även dig att gå ”all in” på fladdermöss. Ett bra sätt att börja kan vara att gå med i Batlife Sweden. Kanske kan det bli en julklapp till någon du känner?

Naturisar kan erbjuda stora naturupplevelser på vintern, men många är oroliga över säkerheten. Här går skridskoentusiasten Jonas Ettemo igenom grunderna. Han har åkt långfärdsskridskor sedan början av 1990-talet och gått igenom isen fler gånger än han kan minnas.

Jag träffar Jonas Ettemo vid Dalkarlskärret i Hammarskogs naturreservat strax söder om Uppsala. När jag kommer är han redan ute och åker skridskor med en vän så att det riktigt sjunger i isen. Dalkarlskärret är en liten sjö som lägger sig tidigt och enligt Jonas är det redan minst fem centimeter kärnis.

Innan vi börjar prata om säkerhet så frågar jag Jonas om han haft några stora naturupplevelser ute på isarna. Det här är ju ändå Natursidan.

– Vi har ju en följeslagare och det är havsörnen. Med jämna mellanrum ser vi lodjursspår, vi brukar även se vildsvin och den stora vildsvinsupplevelsen var ner mot Hjulstabron [söder om Enköping] när vi kommer in mot ett sund så låg det en hel kull med vildsvin infrusna i isen. Lite makabert, men storslaget.

Kunskap, utrustning och sällskap

Många är lite oroliga över naturisar, men Jonas har testat isen både när den håller och när det brister. Han har plurrat så många gånger att han inte håller räkningen, men med rätt utrustning är det inte något stort problem. Det har också gjort att han blivit riktigt duktig på att veta när isen håller.

– KUS är en förkortning som står för kunskap, utrustning och sällskap. Så innan man ger sig ut bör man ha någon form av kunskap.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Jonas tipsar om att man kan gå med i en förening som håller på med skridskor på naturis, eller så kan man läsa på i böcker, men det allra viktigaste är att man är ute på isen och lär sig. På så sätt kan man få kunskap. När det kommer till utrustning så är Jonas lite okonventionell.

– Jag tycker faktiskt att ispiken, vårt känselspröt, är det absolut viktigaste säkerhetshjälpmedlet ute på isen. För har jag en bra ispik och använder den så hör jag när isen börjar bli annorlunda, den ser annorlunda ut – då är den annorlunda och då har man två val. Antingen så går man inte ut på den isen, eller så går man runt den.

Fem centimeter kärnis

En kärnis på minst fem centimeter håller för minst 125 kilo per kvadratmeter, men det går inte att förlita sig bara på det. Tjockleken kan variera och isens bärighet försämras på våren. Men det behövs mer utrustning än bara en ispik för en säker isfärd. En mobiltelefon ska man ha med sig så att man kan ringa och larma om något händer. Isdubbar behövs för att kunna ta sig upp ur vattnet om man går igenom isen och man ska ha med sig ett ombyte i en vattentät påse. Packar man ner ombytet i en ryggsäck så fungerar den utmärkt som flytväst om oturen är framme och man hamnar i vattnet.

– Men då är det viktigt att man har ett grenband på ryggsäcken så att man ligger högt i vaken, förtydligar Jonas.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Minneslista: Ha med dig detta ut på isen

• Kunskap
• Utrustning
  • Ispik
  • Isdubbar
  • Ombyte i vattentät påse
  • Ryggsäck med grenband
  • Mobiltelefon, vattentätt
  • Minst en i sällskapet ska ha räddningslina
• Sällskap

Jonas tipsar även om Skridskonätet där det även finns mer information om säkerhet.

En stor del av skogslandskapet har idag förvandlats till kalhyggen och plantager. Företaget Plockhugget är en aktör som arbetar för skonsammare och naturnära metoder som också ger god ekonomi till skogsägaren. I detta avsnitt av Naturpodden samtalar Annevi Sjöberg med Emil V. Nilsson om skog och skogsbruk.

Hyggesfritt skogsbruk är ett begrepp som framställs som en räddning för det svenska skogsbruket nu när allt fler får upp ögonen för hur förödande alla kalhyggen och plantager med monokulturer av gran eller tall är för biologisk mångfald. Idag är det trakthyggesbruk (med kalhyggen) som bedrivs på minst 97 procent av den brukade skogsmarken och endast 2-3 procent med hyggesfria metoder. Samtidigt är hyggesfritt ett vitt begrepp. Många intresseorganisationer vill därför hellre pratar om naturnära skogsbruk, men det finns flera definitioner även av det begreppet.

Annevi Sjöberg jobbar på företaget Plockhugget AB som har ett certifikatsystem för virke som avverkas med metoder som ska vara skonsamma för skogen. Man skulle kunna säga att det är ett sätt att ta ut virke samtidigt som man har skogen kvar.

– Vi har utvecklat en skogsbruksstandard som vi kallar för hyggesfri men som är inspirerad mycket av naturnära skogsbruk, berättar Annevi. Enligt oss så handlar naturnära skogsbruk om ett förhållningssätt, det är ett antal skogsbruksmetoder som fungerar bra att tillämpa i skogen som lever upp till detta förhållningssätt. Det är visserligen hyggesfria metoder, men vi tycker inte att alla hyggesfria metoder är bra.

Därför är inte allt hyggesfritt bra

Skogsstyrelsen har tagit fram en definition av hyggesfritt skogsbruk. Både Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen jobbar med definitioner av naturnära skogsbruk och som bygger på EU:s riktlinjer. I dessa tillåts trakthyggen, det som i dagligt tal kallas kalhyggen, på upp till fyra hektar. Men enligt många naturorganisationer och företaget Plockhugget kan inte hyggen ingå i ett naturnära skogsbruk. Det finns också metoder som brukar klassificeras som hyggesfria som är tveksamma, menar Annevi.

– Överhållen skärm och schackrutehuggningar kan man kalla för “hyggen light”. Enligt Skogsstyrelsens definition tar man vid överhållen skärm ut majoriteten av träden, men man lämnar tillräckligt många träd för att de ska täcka himlen. Sedan, när föryngringen har nått 2,5 meter, kan man ta bort resten av träden förutom 25 träd per hektar som måste lämnas. Så efter 10-15 år har nästan alla större träd och undervegetationen försvunnit. Överhållen skärm kan göras på olika sätt men tillämpas det som ovan, blir det en rätt ensartad plantageskog i alla fall.

När metoden schackrutehuggning tillämpas delas ett skogsområde in i rutor, mindre än de hyggen vi ser i landskapet idag, som sedan avverkas i två eller flera etapper. Om man använder markberedning och plantering blir resultatet efter etapperna ensartade plantageskogar bestående av odlade trädslag. Schackrutehuggning kan dock tillämpas på olika sätt, med olika intensitet och med mer eller mindre hänsyn till bevarande av höga naturvärden och säkerställande av tillgång på död ved. Men huggning efter ett förutbestämt mönster med påföljande markberedning, plantering och onödig städning av undervegetation är inte bra för biologisk mångfald och heller inte nödvändigtvis ekonomiskt smart för skogsägaren. Därför är det inte så som Plockhugget jobbar.

– Vi rekommenderar skogsägare att ta ut större träd. Inte alla stora träd, det ska också få finnas evighetsträd som aldrig tas ut. Kan man ta ut träden ett och ett eller i mindre klungor, så kan man också få god ekonomi i sitt skogsbruk utan att påverka det skogliga ekosystemet lika mycket som med de här andra metoderna, förklarar Annevi.

Även tallföryngring fungerar

Det är vanligt att man likställer selektiv avverkning enligt naturnära principer med exempelvis blädning och dimensionsavverkning, men det är inte samma sak. Dessa metoder kan vid rätt förutsättningar användas inom naturnära skogsbruk men inte utan de övergripande principerna som karaktäriserar naturnära skogsbruk. En vanlig fundering vid den typen av skogsbruk är om det fungerar också för att få bra föryngring av tall.

– Ja, när jag pratar med dem som jobbar på det här sättet i praktiken under lång tid, bland annat Timo Pukkala i Finland, Peter Arne från Finnerödja skogstjänst och Anders Tivell, båda från Tiveden, eller Martin Jenzen så säger de att det räcker med en lucka på max 0,1 hektar (1 000 kvadratmeter). Ofta behövs inte en så stor yta. Det varierar beroende på vilken skogsmark man är på. Man måste observera utifrån lokala förutsättningar. När det uppstått en naturlig lucka i skog med likande förutsättningar så är det bra att se efter hur stor luckan är och om det blir någon föryngring .

På så sätt kan man lära sig av sin egen skog, menar Annevi. I det naturnära skogsbruk som Plockhugget förespråkar ska det som regel inte planteras träd. Föryngringen bygger på de arter som finns i omgivningen. Träden får sköta det själva, precis som de gjort i tusentals år. Och just plantering och markberedning är annars en väldigt stor kostnad för skogsägarna.

Ett nytt skogsbruk behövs

Trakthyggesbruket rullades ut med en rasande fart i Sverige, sett ur ett historiskt skogsperspektiv, utan att det funnits tid till eftertanke. Nu finns det gott om forskning som visar på hur skört skogslandskapet blir med sådana metoder, men än så länge har det varit svårt för skogsindustrin att anamma andra sätt att bruka skogen. Samtidigt trycker många privata skogsägare på för att skogsägarföreningar och andra entreprenörer ska erbjuda hyggesfritt skogsbruk, dels för att det över en längre tid ger minst likvärdiga inkomster till skogsägaren men även för att det blir en betydligt trevligare skog att vara i. Som människa, men även som tjäder, blåbär, trattkantarell eller knärot.

Nu ska några aktörer där Plockhugget ingår ta fram en certifiering för naturnära skogsbruk som kommer att kallas EverCover. Under intervjun hade certifieringen inte fått något namn utan gick under arbetsnamnet AEFC. Blir du nyfiken? Snart arrangerar Plockhugget även ett kostnadsfritt webbinarium om naturvärden och brukad skog den 23 januari 2025 som du hittar här.

Han är fågelskådaren som ville göra något vettigt innan han kilar vidare. Ända sedan han började att inventera oskyddade skogar för fyra år har han letat efter arter som kan få ett avverkningsanmält område att stå kvar. Sedan dess har Magnus ansträngningar på fritiden gjort så att flera hundra hektar skog räddats från sågklingan.

Jag träffar Magnus Kasselstrand i en skog utanför Dalhem i nordöstra Småland. Han är engagerad i Tjust fågelklubb som arbetar med hela ekosystemet, inte bara fåglarna. Här uppåt gränsen till Östergötland finns det fortfarande en del naturskogar kvar i ett landskap som annars är sargat av skogsbolagen. Skogen som vi befinner oss i ska visa sig vara ett hem åt arter som järpe, knärot och grön sköldmossa.

Vettigare än fågelskådning

Magnus har länge varit fågelskådare men har på äldre dagar börjat inventera oskyddade skogar för att hjälpa skogsbolagen att följa lagen.

– Jag tyckte att jag behövde göra något vettigt. Man har ju begränsad tid kvar i livet, och den skog som fanns på 1960-talet är ju till stora delar borta idag. Det var därför som jag ville försöka rädda den skog som finns kvar. Nu har jag varit i en 400 avverkningsanmälningar och kikat.

Magnus mår bra av sitt nya skogsintresse. Han hittar nya oskyddade skogar tack vare karttjänsten Skogsmonitor. Det handlar inte bara om att han känner att det är meningsfullt att rädda skogar från kalavverkning, utan också att han får röra på sig. Och han blir en upptäcktsresande i sitt eget landskap:

– Jag kommer till nya ställen som jag aldrig hade kommit till annars, berättar han. Och det står ett antal hundra hektar gammal skog kvar, som inte hade funnits längre om jag inte varit där.

Idag är det ett lagbrott att hugga ner en skog med arter som knärot, ullticka och tallticka. När Tjust fågelklubb överklagar att Skogsstyrelsen inte avstyrt en avverkning till Mark- och miljödomstolen så får de oftast rätt. Just knäroten har väckt en onödigt hätsk debatt, menar Magnus, men tycker samtidigt att det är en väldigt bra indikatorart för skog med höga naturvärden.

– Den här skogen som vi står i nu har alla kriterier och indikatorer på att vara en skyddsvärd skog, förklarar Magnus. Den är tät och ogallrad med olika arter av träd, vi har kärrmarker och mycket död ved. En järpe spelar och runt mig där jag står finns det kanske hundra rosetter av knärot.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Grön sköldmossa är skyddad av EU

När vi kommer till en del av skogen med gott om rejält murkna lågor av gran börjar Magnus spana efter en liten mossa längs med trädstammarna.

– Här ligger en granlåga som i stort sett har börjat förmultna. Då brukar det vara intressant att titta på de delar som håller på att bli som mjöl. Där kan nämligen grön sköldmossa växa.

Till skillnad från knärot, som är fridlyst enligt svensk lagstiftning, är grön sköldmossa fridlyst tack vare EU:s art- och habitatdirektiv. Det betyder att svenska regeringen inte har samma rådighet över artens juridiska status.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Idag är avverkningsanmälningarna överklagade. Mark- och miljödomstolen har fattat ett beslut mot skogliga åtgärder tills Skogsstyrelsen bestämt sig för hur de ska gå vidare efter att de blivit uppmärksammade på Magnus alla artfynd.

Idag vill i stort sett alla politiker återställa våtmarker. I det här avsnittet av Naturpodden berättar Anna Froster som skrivit boken Våtmarker att samtidigt som många återställs dikas andra fortfarande ut. En fjärdedel har försvunnit och resten mår inte bra. Det drabbar den biologiska mångfalden och leder till kraftiga utsläpp av klimatgaser.

Anna Froster är en av Sveriges främsta naturskildrare. Hon har gett ut tiotalet böcker, skriver artiklar i Sveriges Natur som är Naturskyddsföreningens tidning, och är redaktör på populärvetenskapliga Forskning och framsteg. Nu är hon aktuell med reportageboken Våtmark som är Naturskyddsföreningens årsbok.

Från dyrkade till övervunna

Själva Sverige förändrades i grunden när våtmarkerna dikades bort. Marker som tidigare gav pålitliga höskördar skulle bemästras med spadar och diselångande maskiner. Vattnets flöde genom landskapet snabbades upp och gömdes under mark, något som avslöjas av alla cementbrunnar som sticker upp ur åkermarken.

– De blir en illustration av det försvunna vattnet, i det äldre jordbrukslandskapet ringlade det en massa bäckar. Sedan har man gradvis rätat ut dem, gjort diken, och så kom den sista spiken i kistan när man gjorde underjordiska täckdiken. Då har allt liv försvunnit från den en gång porlande bäcken, förklarar Anna.

Trädgårdsjordens mörka hemlighet

Ur klimatperspektiv är det de utdikade torvmarkerna som är den största boven. De var tidigare myrar med vitmossa som lagrade kol i form av torv under tusentals år, de var ”the original carbon capture and storage”, den i praktiken oprövade teknik som är många politikers dröm för att rädda klimatet. Men nu har många torvmarker dikats ut och plöjts upp. En sådan ligger utanför Annas skrivbordsfönster i Västergötland och har fått det passande namnet Röven.

Samtidigt som politiker drömmer om tekniska lösningar som ännu inte finns bryts torvmossar fortfarande upp. Anna berättar den märkliga historien om företaget Neovas brytning av torv på Grimsås mosse, något som regeringen nyligen gett tillstånd till. Där spelade storspoven tidigare om vårarna. Torven läggs i påsar och säljs som plantjord av trädgårdsbranschen.

I väntan på våtmarkernas återkomst

Vi vet vad som behöver göras. Att återställa våtmarker gynnar den biologiska mångfalden och håller i många fall kolet kvar i marken. Det gör att storspovens drill kan få ljuda över mossarna och kanske kan det även få odinsvalan – som svart stork kallades tidigare – att komma tillbaka.

– På sistone har våtmarker mest nämnts för deras klimatfunktion, men de är också viktiga för mångfalden som lever där och som har tryckts tillbaka av alla utdikningar, och även för vattenrening samt för att skapa en motståndskraft för översvämningar och torka, berättar hon. Man behöver kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Samtalet spelades in hemma hos Erik Hansson som skapat Natursidan. Läs det han skrivit om boken Våtmark här.

När Ola Jennersten var liten trodde han att det var omöjligt att få se lodjur. Nu när han har jobbat med tigrar i 30 år som naturvårdsexpert på WWF Sverige har lodjuren börjat röra sig i hans hemmamarker utanför Märsta. Möjligheten att använda åtelkameror har inte bara underlättat inventeringen av tigrar i världen. Det har också gett Ola hans drömbild på lodjur.

På många sätt blir kontrasten mellan synen på tiger så väl som naturen i Indien och Sverige tydlig i samtal med Ola Jennersten. Han bor utanför Märsta och vi sitter i hans kök och spelar in. I vårt samtal visar det sig att den stora tigern och det lilla lodjuret har fler saker gemensamt än man kanske tror.

Det händer att lodjur passerar i markerna utanför köksfönstret. Under tio års tid har Ola följt lodjurens förehavanden, något som underlättats av möjligheten att använda åtelkameror för att följa deras rörelser. Det är en teknik som han är välbekant med från sitt 30-åriga arbete med tigerns bevarande som naturvårdsexpert på WWF Sverige.

Åtelkameran avslöjade lodjuret

Tigerintresset väcktes redan under studietiden då han åkte till Indien med en studiekamrat. Idag är han aktuell med sin bok ”Tiger – kampen om att rädda en art”, men han har också följt lodjuren som rör sig i hans hemmamarker.

– Ja, men det finns väl inget som är så läckert i Sverige som lodjur. De är vackra, smidiga och riktigt duktiga jägare precis som tigern, om än i en annan viktklass. Och när jag var liten trodde jag att det var omöjligt att få se dem. Nu passerar det lodjur här regelbundet.

Ola har haft återkameror ute på platser där lodjuren passerar under tio års tid, men så i vintras satte han även ut en professionell systemkamera med två blixtar kopplade till en rörelsedetektor.

– I våras så hände det som jag har väntat på i typ tio år, nämligen att jag skulle få till en till bild på lodjur med ordentlig kamerautrustning.

När man inventerar tigrar är åtelkamerorna väldigt viktiga, men det är inte så Ola har tagit tigerbilderna i boken. De är tagna med hans vanliga kamera.

Annan syn på naturen i Indien

Om tigern är det stora topprovdjuret i Indien så är vargen dess motsvarighet i Sverige, men när vargen diskuteras i media här hemma så är det i negativa ordalag. Synen på naturen skiljer väsentligt mellan Indien och Sverige. Man skulle kunna tro att människor i Indien är mer hatiska mot tigrar och andra vilda djur som faktiskt dödar människor, men så är inte fallet, menar Ola.

– Jag hade med mig, vilket var väldigt kul, tre representanter från länsstyrelsen i Västerbotten som jobbar med stora rovdjur där. De slogs av den positiva andan.

Samhället gör mycket för att underlätta samlevnad mellan tigrar, människor och tamboskap. Det hela underlättas troligen av en annan inställning till naturen och de vilda djuren. Det är mer tillåtande. Förut hände det att bybor la gift i boskap som dödats av tiger, men idag sker det mycket sällan eftersom samhället reagerar mycket snabbare.

– Då kommer folk ut till de nästa morgon och hjälper dem och rapporterar för det är inte alltid de kan skriva. Och sen betalar man både en ren ersättning för kon och ibland går även miljörörelsen ut och ger en liten slant redan vid första mötet, berättar Ola.

Sara Wennerqvist har varit björntokig sedan hon var fyra år. Idag tar hon emot besökare som får spana efter björnar och andra djur från hennes gömslen, men den stora avskjutningen av björnar de senaste åren gör arbetet svårare för henne.

När Sara Wennervist var 15 år bestämde hon sig för att aldrig ha ett tråkigt jobb. Därefter har hon jobbat med späckhuggarsafari i Nordnorge och räknat valar på världshaven, och på senare tid har hon landat hemma i Gästrikland för det riktigt stora äventyret – att hjälpa andra att få uppleva den nordiska naturen.

Tålamod gav utdelning

Det var den 18 oktober som Sara kom hem till Emil för att spela in det här avsnittet. Två dagar tidigare höll hon ett föredrag om björnar på muséet Biotopia inne i Uppsala (som du kan se här). Och hennes björnintresse sträcker sig långt bakåt i tiden:

– Jag har varit tokig i björnar sedan jag var fyra år, men det var först när jag var närmare 40 år som det utvecklade sig. Då fick jag tillgång till en skogskoja där jag började mata hackspettar och småfåglar. Efter ett par år började det komma björnar, och då fokuserade jag mer på dem. Den femte säsongen jag hade skogskojan började jag ha gäster.

Hennes företag heter Wild Nordic där besökare får uppleva vilda djur från gömslen. På vintern är det bland annat kungsörn, havsörn och duvhök som står för underhållningen, på sommaren brunbjörn och under hösten ormvråk.

Verksamhet försvåras av björnjakt

Sara kan leva på en liten bit svensk skog utan att fälla ett enda träd. Men ingen människa är en ö. På senare år har den omfattande björnjakten gjort hennes verksamhet allt svårare att bedriva.

– Utan björnarna hade det varit en väldigt liten verksamhet. Då hade det inte varit som idag med tre heltidstjänster på sommarhalvåret och ungefär två på vinterhalvåret.

Sara vet själv hur svårt det är att få syn på en björn. Under flera år försökte hon få syn på björnar genom att sitta och spana i skymningen under maj på lämpliga platser. Efter att ha spanat i 160 timmar fick hon se björn fyra gånger. Nu kan hon bjuda in gäster som kan få titta på björnar från hennes gömsle under sommaren, men det är fortfarande inte lätt.

– Björnar är enormt skygga och har blivit allt räddare eftersom det är en sådan väldig björnjakt nu för tiden. Man måste vara otroligt försiktig med dofter och ljud. De har upp till hundra gånger bättre luktsinne än hundar. Och jag vill ju absolut inte att vi ändrar på något naturligt beteende. Det ska vara rätt sorts mat som vi ger dem och väldigt lite. Som ett snacks.

EU:s svar på naturkrisen är naturrestaureringslagen. Nu har Sverige två år på sig att ta fram en restaureringsplan, men regeringen vill göra så lite som möjligt. Jörgen Sundin är sakkunnig om biologisk mångfald på Naturskyddsföreningen och förklarar hur allt hänger ihop.

I det här avsnittet reder Jörgen Sundin ut hur naturrestaureringslagen hänger ihop med art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet och konventionen om biologisk mångfald. Han är sakkunnig i biologisk mångfald på Naturskyddsföreningen med en bakgrund på både Naturvårdsverket och Miljödepartementet (medan det fortfarande fanns), så han kan verkligen det här.

Få saker kan vara så positiva som naturrestaurering. Att som människa få ge tillbaka och låta naturen få återhämta sig. Men i dagens samhälle har biologisk mångfald blivit en brännhet och politiserad fråga.

Sverige motarbetar

Trots att Sverige redan skrivit under FN:s ramverk för biologisk mångfald och dess mål om att skydda 30 procent av land, sjöar och hav så har regeringen motverkat naturrestaureringslagen, det mer formella namnet är EU:s naturrestaureringsförordning, som vill göra just detta. 

– Medlemstaterna ska nu ta fram nationella restaureringsplaner där de ska beskriva hur de ska leverera på de krav som är uppställda i förordningen. Det handlar om vilka områden som ska restaureras och hur mycket som behöver återställas av olika naturtyper och kommer att bli väldigt avgörande för hur ambitionsnivån ser ut i det här arbetet. Det finns också krav i förordningen på hur bedömningarna ska göras, men det är här de stora riskerna finns ur ett naturperspektiv. Risken är att många medlemsstater kommer att lägga sig på en betydligt lägre nivå än vad vetenskapen säger.

Skogslobby eller vetenskap?

Den svenska regeringen har skickat ut ett regleringsbrev till myndigheterna som ska ta fram en restaureringsplan som tyvärr visar att ambitionsnivån är låg, menar Jörgen:

– Det är sällan man styr en myndighet så här hårt när de ska ta fram underlag. Den stora frågan är dock hur man kommer att styra Naturvårdsverket vid redovisningen av referensarealer för utpekade naturtyper, för de blir helt avgörande för ambitionsnivån i restaureringsplanen. Vi kan troligen vänta oss ett beslut där de närmaste veckorna. Om regeringen baserar beslutet på vad skogs- och jordbrukslobbyn vill i stället för vad vetenskapen säger undermineras det mest grundläggande i förordningen.

Här behöver den ideella naturvården vara insatt och vaksam så att vi inte sitter med en urvattnad restaureringsplan om två år. Avsnittet spelades in ute i Rävbacken utanför Uppsala den 4 september 2024. Förutom Jörgen Sundin hörs även råmande kor och gäss som flyger förbi.

Få artister har engagerat sig i biologisk mångfald som Stefan Sundström. Emil V. Nilsson träffade honom för att prata om lodjur och naturskogar, och om hur livsmedel hänger ihop med mångfalden. Dessutom bjöd han på surmört.

• Lyssna på avsnittet av Naturpodden längre ned i artikeln.

De flesta känner tog till Stefan Sundström som musiker, men de som följer honom på Instagram ser att han har ett stort engagemang i hållbarhetsfrågor. Han har även nördat in sig på vårt enda vilda kattdjur. Därför börjar vi prata om lodjur när jag träffar honom i hans hem på en av Mälaröarna.

Stefan och lodjuren

Naturskildraren och programledaren Martin Emtenäs och Stefan Sundström har turnerat runt om i landet med scenshower om natur i Riksteaterns regi. I föreställningen “Vi som bor här” kom det fram att de gärna skulle sitta i skymningen och spana efter lodjur, vilket ledde till att jag bjöd hem båda till mina trakter. Stefan var den som nappade. Så i våras satt vi tysta och frös tillsammans i två timmar medan mörkret sänkte sig öven nejden.

– Vi fick ju höra lodjur, fyller Stefan i med ett stort leende. Det var ju fantastiskt. Sedan har jag en gammal hang-up på lodjur, sedan jag var ett litet barn och snöade in på lodjur när jag var fyra-fem år.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Det var när vi gjorde oss klara för att resa oss och gå, lite stela efter att ha suttit hela kvällen, som ett lodjur skrek ut sitt brunstrop några hundra meter bort. Men lodjuren har varit en del av Stefans liv under lång tid. Som liten tog hans föräldrar med honom till Skansen där han fick se något som var både imponerande och lite skrämmande.

– När jag står och tittar in i den här buren på Skansen, så klipper lodjuret en gråsparv och stoppar in i munnen. Wow, det där fastnade i mig. Sedan läste jag en massa böcker om lodjur. Att de sedan finns i en natur som man själv har varit i, att man kan tänka att “bakom den där klippan kanske det finns ett lodjur” liksom.

Surmört, strömming och odlad lax

Även om Stefan Sundström har ett djupt intresse för den vilda naturen, så är det nog hans odlingar och matintresse som via böckerna gjort honom känd utöver musiken. Texterna vittnar om ett djupt engagemang för att ta hand om maten som han skördar i den egna trädgården, där inte minst mjölksyrajäsning av grönsaker har varit en viktig del, bland annat den fermenterade tomatsåsen “röd-grön röra“. Från sin pappa fick han också ett intresse för både skog och fiske som ledde fram till att han prövade att göra surmört.

– Farsan var så där att “mört, det ger man till katten”. Som de flesta är. Men det hade varit kul att snacka med farfar om det, men det hann jag liksom inte med innan han dog. Han var född under fattiga förhållanden redan 1882.

Att äta surmört och andra fermenterade insjöfiskar var utbrett i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var en del av självhushållningen. Men det är inte bara på grund av kulturhistorien som Stefans syrar mört, utan det handlar om att den odlade laxen är så destruktiv, inte minst eftersom den kräver foderfisk, bland annat skarpsill och strömming som kommer Östersjön. Stefan är rädd för att strömmingen kommer att dö ut när de stora trålarna dammsuger havet, så det behövs något annat att lägga på tallriken om det ska vara hållbart. Men det som väckte ett intresse för just surmörten var en bok.

– Det var en bok jag läste redan som barn, av naturfotografen Hans Lidman, som var väldigt naturromantiskt skriven och hette “Laxögat”. I ett kapitel kommer han gående genom skogen och så känner han på långt håll “lukten av surmört”. Då kommer han fram till en gammal 90-årig gubbe som lägger in surmört varje år. Det här var i det inre av Hälsingland.

Äta oss ur naturkrisen

Efter att ha ätit en lunch bestående av korntunnbröd, potatis, smör och surmört fortsätter vi att prata om maten och den biologiska mångfalden. Jag funderar på om Stefan tror att vi kan äta oss ur naturkrisen.

– Nä, vi kan bara svälta oss ur den, skrattar Stefan och slår knäna i bordet. Nej, men seriöst så tror jag absolut att vi måste göra det. Sverige är superimportberoende vad det gäller livsmedel, och det är en jävligt farlig situation. Man pratar så jävla mycket om försvarsberedskap i det här landet men då menar man tanks och soldater, men det man inte pratar om så mycket är maten.

Det Stefan ser framför sig är ett land där maten odlas lokalt. Där det finns mycket fler småbönder på landsbygden. För om samhället ska fungera utan fossila bränslen och globala transporter förändras hela produktionskedjan. Och det är i produktionen av livsmedel som Stefan tar sin utgångspunkt när han funderar kring biologisk mångfald, inte i de sällsynta och hotade arterna. Hans trädgård, och Mälarviken där han fiskar, blir det ekosystem som föder honom.

– Det tycker jag är en helt skön och fantastisk grej. Den har blivit som en grön bubbla som jag kan vara i. Och folk börjar garva bara man säger ordet surmört, det blir ett skämt liksom och jag kan väl skämta med i det, men jag tycker det blir lite löjligt tillslut. För det handlar om käket, det handlar om biologisk mångfald och hur vi ska överleva den kris som kommer.

Naturpodden: Stefan Sundström

Under hösten 2024 kommer podcasten Naturpodden återuppstå här på Natursidan. Inför det första avsnittet kommer här en intervju med Emil V Nilsson, som ligger bakom podcasten.

• Lyssna på Naturpodden längre ned i artikeln eller i ditt podcastprogram.

Emil V Nilsson har, förutom att driva Naturpodden, även varit redaktör för Svensk botanisk tidskrift, varit aktiv inom Rovdjursföreningen och så har han gett ut boken Rävbacken om arbetet med att återskapa en bit mark i Uppland. Det kommer han fortsätta arbeta med, men han kommer också att återuppliva Naturpodden här på Natursidan.

Två avsnitt per månad

Framöver kommer det publiceras ungefär två avsnitt i månaden och det kommer bland annat bli samtal med kunniga personer om vårt förhållningssätt till mat, en djupdykning i naturrestaureringsförordningen, fladdermöss och mycket annat.

Men först blir det ett avsnitt som vänder mikrofonen åt andra hållet – ett samtal med Emil V Nilsson om hans syn på biologisk mångfald, livet och såklart om Naturpodden:

– Jag är ju biolog i grunden och har doktorerat i växtekologi. Jag tror att det har varit som min uppfostran och förändrade hur jag ser på världen och livet. Faktum är att jag började med att läsa filosofi och det var då jag bestämde mig för att läsa biologi. Det är liksom läran om livet. Det innefattar ju allt. För mig är det inte så stor skillnad på att vara intresserad av vargar jämfört med att vara intresserad av varglav. Det är två aspekter av livet och olika organismer som påverkar ekosystemen, det tycker jag är jättespännande, säger Emil V Nilsson.

Naturpodden: Intervju med Emil V Nilsson

---