Natursidan » Naturpodden

För naturguiden Lovisa Larsson ger kanoten möjligheter för fler att hitta den biologiska mångfalden. Omgiven av Tivedens skogar ordnar hon artvandringar, skriver dikter men framför allt så paddlar hon kanot med gäster.

Turer med Lovisa Larsson börjar ofta vid ett vindskydd på stranden av den långsmala sjön Bergvattnen i Tiveden. Här blir det aldrig stora vågor. Efter att Lovisa berättat hur man styr genom att dra paddeln på olika sätt, får deltagarna ta plats i kanoterna.

Urgammalt färdsätt

Att ta sig fram på vatten i en kanot är ett urgammalt sätt att ta sig fram i naturen. Även i Sverige har det funnits sådana farkoster under lång tid. I stort sett alla urfolk har haft någon form av lättare farkost som går att ta sig fram med på vatten med hjälp av en paddel, men den kanot som vi kallar kanadensare har sitt ursprung i norra Nordamerika.

– Det som vi kallar kanadensare har sitt ursprung i näverkanoten. Man syr ihop nävern med rötter och tätar med en blandning av sot och kåda, men det är även trä inuti. Det blir väldigt lätta och väldigt trevliga kanoter att paddla, berättar Lovisa.

När européerna kom till Kanada och ville jaga bäver för att sälja skinnen använde de kanoter för att ta sig fram i landskapet. Näverkanoterna fanns i olika storlekar, från sådana som två personer paddlade till långa farkoster där upp till tjugo personer fick plats. Men européerna gjorde en egen variant.

– De gjorde en form och ångbasade träribbor som de la i formen och nitade ihop med mässingsnitar. Sedan klädde de den med en bomullsduk som målades med en blandning som gjorde den vattentät. Där har du den dukade träkanoten som bland annat jag använder fortfarande när jag tar ut gäster. Det blir en lite tåligare kanot som du kan laga i fält med en bit av din skjorta och lite lim, säger Lovisa.

Att paddla på nordiska vatten

Naturligtvis passar kanoten lika bra i svensk natur. Här finns gott om älvar och sjöar. Fördelen med kanoten är att du kan lyfta upp den på land och bära över den till nästa sjö. Det kallas ”portage” på engelska och har getts namnet mårka på svenska efter det nordsamiska ordet för samma sak.

– Jag och några vänner paddlade i norra Finland passerade vi ett museum om skoltsamer, berättar Lovisa. Då såg vi en av deras små båtar i trä, sydd med björkrötter, gjord för att kunna bäras.

Från myrmarkerna i nordvästra Finland paddlade Lovisa och hennes vänner älven Ivalojoki till Enare träsk. Det tog ungefär fyra veckor, och var betydligt grundare och stenigare än i Tivdeden, med väldigt mycket packning vilket innebar många tunga lyft.

– Det var väldigt fint att få vara i den fjällnära miljön. Vi såg inte ett kalhygge på fyra veckor. Och även om vildmarken ställer krav på dig – du måste ha mat, du behöver ta dig fram, du ska hålla dig någorlunda torr – så slipper du vardagens alla måsten med räkningar och inkomst.

Att hitta till vildmarken i Tiveden

Men i Tiveden håller sig Lovisa till en sjö, oftast Bergvattnet. Där, i det kuperade skogslandskapet, har hon samarbeten med andra företagare som kan ordna boende i närheten. En liten tysk resebyrå skickar gäster landvägen upp till Laxå, som är den närmaste tågstationen. Ute på vattnet försöker Lovisa fånga den där känslan från det nästan väglösa landskapet runt Ivalojoki.

– De flesta gäster tycker det är lite bökigt med mårkan. Men jag försöker få till känslan av att ”nu är vi här”, säger hon. Det som händer i världen bortanför sjön spelar inte så stor roll just då. Att det ger en närvaro och en stillhet.

Genom att lära sig mer om en plats och dess historia innan det praktiska arbetet börjar blir det lättare att restaurera ordentligt. Det menar Ingemar Södergren på släktgården Gunnarsbo i Forsmark, östra Uppland.

Ingemar är landskapsarkitekten som nästan utbildade sig till biolog och därefter jobbade på länsstyrelsen med naturvård, för att sedan säga upp sig. Nu jobbar han med gården, fördjupar sig i naturen och historian kring Gunnarsbo, och håller kurser om skog och natur.

Gamla träd trots brukets närhet

Trots att gården ligger knappt två kilometer från Forsmarks bruk, där det varit järnbruk från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet, har Ingemar hittat granar som är över 200 år gamla. Skogen runt gården är en extremt artrik kalkbarrskog med arter som violgubbe (rödlistad som ”sårbar” (VU)), koppartaggsvamp (VU), garnlav (”nära hotad” (NT)) och rosenticka (NT).

Skogskarta från 1846

Vi sitter runt köksbordet samtidigt som det sprakar hemtrevligt från vedspisen. Ingemar går och hämtar en bok för att visa Kronprins Carls skogskarta från 1846. Det finns nämligen en missuppfattning om att det inte skulle ha funnits några äldre träd i omgivningarna runt Forsmarks bruk som bara ligger ett stenkast bort.

– Den här kartan gjordes för att visa hur mycket timmer det fanns i skogarna, berättar Ingemar. De har ritat in var det finns skog för ved [ljusgrönt] och timmerträd [mörkgrönt]. Och här i Forsmark är det en av delarna i Uppland där det är gott om timmer.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Platsens betydelse

Ingemar menar att naturvården måste lära sig platsen där det ska restaurera ordentligt innan det praktiska arbetet kan börja. Många av hans tankar har vuxit fram när han och hans pappa fällt granar på gården, men också under hans tid på Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

– Det första jag skulle vilja lyfta fram är att gå långsamt framåt. Att inte börja med att hugga, utan att först ta sig tid för att lära känna platsen, säger han.

Med tiden ville Ingemar ge något tillbaka till granarna, för att han hade huggt ner granar under flera år.

– Det som jag kände att granen behövde var en statushöjning, för det är så mycket prat om gran som något negativt [inom naturvården] trots att det är Sveriges artrikaste träd, betonar Ingemar.

Upp till 230 år gamla granar

Så Ingemar skaffade sig en trädborr och fick ut borrkärnor från 50 granar på inägomarken på Gunnarsbo, utspritt på 45 hektar. Han ville även slå hål på myten om att det inte skulle finnas någon gammal skog runt järnbruken i Sverige.

– Första trädet jag borrade var 160 år, berättar Ingemar. Jag borrade i många träd som var 130, 140, 160, 190 och 200 år. Och det äldsta trädet jag borrade var 230 år gammalt [se filmen här ovanför]. Det här är alltså på inägomark, väldigt nära gården. Det är inget träd som jag borrat som är längre bort än 400 meter från gården.

• Ladda ner Ingemars rapport om granarna på Gunnarsbo.

Varje år räknar hundratals floraväktare hotade växter i Sverige. Maria Forslund räknar den ovanliga fältgentianan i Roslagen.

Den tidiga fältgentianan (se faktaruta) är ängarnas kronjuvel. Växtens blomning och frösättning är anpassad efter tiden för höskörd på ängarna i det traditionella jordbruket. När jordbruket industrialiseras övergavs ängarna och kopplingen mellan människan och tidig fältgentiana bröts. Men inte fullständigt. Än finns det hopp.

Maria Forslund jobbar på länsstyrelsen i Uppsala med åtgärdsprogram för hotade arter. En av arterna som har ett sådant är fältgentiana. Maria och hennes kollegor har tagit fram ett handelsprogram för växten och idag, den femte juli 2024, tog hon med mig ut i Roslagen för att räkna plantor på några platser.

– Vi står nu i en av lokalerna som ingår i handlingsprogrammet, den här lokalen heter Hyttan och ligger i närheten av Östhammar, berättar Maria.

Igenväxning är fältgentianans största problem

Fältgentianan är en ganska späd växt och den tidigblommande varieteten består av en stam som grenar ut sig på några få punkter. Längst ut på grenarna sitter dess blålilla blommor med fyra blomflikar omslutna av två breda och gröna foderflikar.

Det är gott om sly och den stora ormbunken örnbräken när vi går genom betesmarken för att leta efter fältgentiana. Och det dröjer inte länge innan Maria fått syn på några plantor:

– Här inne under några örnbräken växer flera stycken, säger hon. Örnbräken brukar vara ett problem, kanske skulle det vara fler fältgentianor om ormbunken inte fick breda ut sig så mycket, men å andra sidan hindrar de korna att beta av fältgentianan. Visserligen så smakar fältgentianan illa, men oerfarna eller hungriga djur kan äta den ändå.

Ängarna var fältgentianans hem

I det traditionella jordbrukslandskapet växte den tidiga fältgentianan i ängsmark eller marker som betades sent (i alla fall vartannat år). Ofta togs höskörden på ängarna först i mitten av juli och vid sent bete släpptes djuren på efter att åkrarna skördats i augusti. Det betydde att tidig fältgentiana fick gott om tid att blomma och sätta frö innan liar eller mular började jobba. Eftersom växten bara blir två år gammal, den blommar det andra året, så försvinner den fort när markerna växter igen. Eller om man släpper på djuren tidigare.

Innehåll från extern tjänst

Det här innehållet levereras från en extern tjänst. Genom att visa det accepterar du tjänstens dataskyddspolicy

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtube.com

– Vi brukar säga att det är ok med slåtter eller betesdjur från den senare delen av juli och framåt, berättar Maria.

Trots att tidig fältgentiana blivit så sällsynt så är det bara i ett naturreservat där växten finns som sköts som ängsmark i Uppsala län. Den platsen heter Bondskärets naturreservat och är känd för sina orkidéer. Fältgentianan finns i den sydvästra delen av reservatet.

Räknas av frivilliga floraväktare

Maria Forslund är även floraväktare. Det innebär att hon räknar samtliga individer av hotade växter som tidig fältgentiana, hällebräcka och finnögontröst. Visserligen jobbar hon på länsstyrelsen men de flesta floraväktare består av engagerade personer från allmänheten som valt en eller några växtarter som de rapporterar in på sin fritid. Maria visar mig hur hon brukar räkna plantorna. Efter ett par timmar av räknande har vi tillsammans fått ihop över femhundra plantor.

– Det var väldigt trevligt med kalvarna, säger Maria när vi träffas åter. Det var då jag insåg att det kanske är därför det är så många avbetade fältgentianor här. Kalvarna har inte hunnit lära sig att de är äckliga än. Men det är ändå över 500 exemplar som vi hittat och förra året hittade jag 200. Så det är mer än dubbelt så många i år.

Visserligen går det betande djur här på lokalen redan i början av juli, men växten finns kvar. Än finns det hopp för den tidiga fältgentianan.

Ny teknik kan avslöja vilka djur som rör sig i naturen. I södra Östergötland finns ett ideellt lodjursprojekt där de inblandade följer hur djuren rör sig i naturen. Det gör det enklare att förstå att dessa svårsedda djur överhuvudtaget existerar.

Kjell Bäcklund och hans vänner har satt upp tiotalet viltkameror i markerna runt Kisa i Östergötland. Här hoppas de få lodjur på film och lära sig mer om hur de rör sig i landskapet. Området tillhör Kinda kommun och projektet genomförs i samarbete med kommunbiologen där. På senare tid har även Naturskyddsföreningen i Kinda och Svenska Rovdjursföreningen blivit en del av projektet. Några lodjur har också varit märkta med gps-sändare från forskningsprojekt som SLU bedrivit, som hanen Linus och honan Isa. Isa är mer än 15 år, om hon fortfarande lever. Rörelsemönstren från de märkta lodjuren och egen snöspårning har varit utgångspunkten när de satt ut åtelkameror i området.

Kamerorna har ökat kunskapen om dessa annars så hemlighetsfulla djur, men de har också öppnat dörren till hela områdets biologiska mångfald. För varken Kjell eller några av hans vänner som är med i projektet är biologer.

– Allting är nördigt spännande till att börja med. På ett vis är det ingen ny kunskap vi får ur ett vetenskapligt perspektiv, men för oss blir det ett sätt att medvetandegöra att lodjuren finns här, berättar Kjell Bäcklund.

Nyfiken på lodjur

Med hjälp av de unika fläckmönster som lodjur har i pälsen har de kunnat identifiera två olika individer som återkommande passerar kamerorna. En tredje individ passerade bara en gång. De har satt ut allt fler kameror och har successivt lärt sig var det är bäst att placera dem. Det finns flera aktiva personer i projektet, bland annat Anton Hedström och Tomas Pettersson.

– Jag är fascinerad av lodjuren och gillar att vara ute i skog och mark. Just det här området är ett område där lodjuren rör sig frekvent, och jag blev intresserad av att försöka förstå dom mer och komma dom närmare, säger Tomas Pettersson.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Kameror som känner igen djur

Men lodjursprojektet har även ett samarbete med Fredrik Gustafsson i företaget Qulinda. Hans företag utvecklar smarta viltkameror med bildigenkänning där bilderna sänds till en databas. Där finns en maskininlärning som utvecklas för att känna igen olika arter av däggdjur. Här har WWF Sverige bidragit med medel. Med tiden kan den kanske även känna igen individer av lodjur, men även automatisera rovdjursinventeringen.

– När jag kom in på det här området, det var elva år sedan, var det i ett projekt i Kenya som handlade om konflikten mellan människa och natur. Och nu har vi tagit tag i det här problemet också på hemmaplan, berättar Fredrik Gustafsson.

Den som vill bidra till Fredriks försök kan köpa en uppkopplad åtelkamera från företaget. För det är tydligt att tekniken kan avslöja att det finns djurarter i ett område som kan vara svåra att få syn på:

– När vi kom till en ny park i Sydafrika för ett år sedan hade vi med oss 20 kameror som vi satte upp första dagen. När vi satt och kollade på bilderna som kommit in andra dagen fick ägaren syn på en brun hyena. Och då sa han att ”jag visste att det fanns brun hyena här men jag har inte sett någon sedan 1996”, säger Fredrik.

Svåra att få syn på

Det ursprungliga syftet med projektet var att lära sig hur lodjuren rör sig i landskapet för att lättare kunna få syn på dem. Under pandemin ville Kjell försöka få syn på lodjur och fick tips om detta område väster om Kisa. Sedan var han fast. Han blev lodjursnörd.

– Och det här är ju också ett samarbete med Kinda kommun. Det här är kommunal mark på ungefär 900 hektar. På hela det här området har vi tillstånd för att arbeta med inventeringskameror. Och vi delar informationen om de vilda djuren med kommunen, förklarar Kjell.

Men lodjur är kända för att vara notoriskt svåra att få syn på. Så hur är det egentligen, har Kjell Bäcklund eller Fredrik Gustafsson fått se något lodjur ute i naturen, i det vilda i Sverige?

– Det där är ju en jobbig fråga, suckar Kjell och ler undvikande.

– Jag har aldrig sett lodjur, fyller Fredrik i. Min hobby är att titta på bilderna som Qulindas kameror skickat in på kvällarna. Och det dyker upp ganska mycket lodjur framför kamerafällorna som vi har runt om i Sverige.

– Vårt syfte är att försöka lära oss var lodjuren rör sig mest frekvent, säger Kjell. Då skulle man med lite tur kunna hitta en plats och veta när man ska sätta sig där och spana för att kanske få en möjlighet att få se ett lodjur.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Skogen och skogsbruket måste hamna i fokus för Sveriges klimatpolitik. Nu måste skogspolitiken förändras till annat än skogsindustrins behov, menar Jeanette Eggers som är forskare i skoglig planering på Sveriges lantbruksuniversitet.

Aktivist. Det är ett begrepp som är något av en vattendelare i Sverige. En del kopplar ordet med våldsam civil olydnad medan andra ser engagerade personer som försöker göra skillnad. Inom statlig förvaltning blir personer och organisationer som kallas aktivister – korrekt eller felaktigt – ofta bannlysta. Det kan utesluta viktiga röster i demokratiska diskussioner.

Jeannette Eggers har själv valt att kalla sig för aktivist. Hon är forskare i skoglig planering på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och menar att hon bara tagit konsekvenserna av den forskning som hon själv och andra bedriver. Enligt henne behöver fler forskare lämna institutionernas trygga värld för att vända sig utåt mot allmänheten. Jeanette ser det som en del av universitetens tredje uppgift.

En framtid för mer än kackelackor

Idag finns tre stora hot som hänger över mänskligheten. Det är risken för ett världskrig, klimatkrisen och massutdöende av arter. Och alla tre existensiella hot måste vi hantera samtidigt, men i dagens Sverige är det enbart upprustning av försvaret som samhället satsar på. Det här är frågor som Jeannette Eggers funderat mycket på:

– Livet kommer ju klara sig, jag tänker på kackelackor, råttor och parkslide, men mänsklig civilisation står inför en kollaps om vi fortsätter som vi gör. Och många arter tar vi då med oss i avgrunden.

I Sverige utgör skogen 70 procent av landytan. Därför är det inte så märkligt att just skogsbruket hamnar i fokus när massutdöendet av arter och klimatkatastrofen diskuteras ur vårt perspektiv. Här har skogsbruket överutnyttjat möjligheten att avverka träd under decennier.

– Man har avverkat nästan allt som går att avverka. Nu är det ganska tomt i skafferiet. Skogsindustrin har ökat sin kapacitet och behöver öka flödet av träråvara in till massaindustrier och sågverk.

Kyrkans skogsutredning visar vägen framåt

I Sverige har skogen främst setts som en virkesresurs från samhällets sida. Det synsättet har blivit kraftigt ifrågasatt på senare tid, inte minst i den skogsutredning som Göran Enander har lett för Svenska kyrkan. Även Jeannette Eggers har bidragit som forskare till utredningen. Skogens andra värden har ju lyfts tidigare också, så som biologisk mångfald och rekreation, men de sköts fortfarande ganska mycket med vänsterhanden menar Jeanette:

– Det Göran Endander har gjort i utredningen är att lyfta upp andra värden, för vi behöver ett perspektivskifte där vi inte kräver av naturen att anpassa sig till våra behov, utan där vi anpassar våra behov efter bärkraften i naturen. Annars går det åt skogen långsiktigt.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Kunskapsförakt bland politiker

Ekosystemen är basen till allt. Om inte de fungerar så kan vi inte ha någon ekonomi heller. Ekonomin måste ses som en del av helheten, inte tvärt om, menar Jeanette Eggers. Det finns ett enormt gap mellan den vetenskapligt baserade insikten om vad som behöver göras, och vad som enskilda individer så väl som samhället i stort sedan gör i praktiken.

– Det finns ett jättestort gap och det växer. Vi har pratat om hållbar utveckling i decennier. Men vi kommer allt längre bort från det eftersom ekonomin är så tillväxtberoende.

Samtidigt blir samhället allt mer avvisande mot personer som lyfta upp klimatkatastrofen och massutdöendet av arter. Det här är ju vetenskapligt etablerad kunskap på global nivå, men tar inte samhället dessa frågor på allvar?

– Verkligen inte, svarar Jeannette Eggerst bestämt. Våra politiker uppvisar ett kunskapsförakt som är slående. Det gäller inte bara i skogliga frågor utan även frågor om köttätande, kriminalitet, bildning – ja, allt möjligt. Det är jätteallvarligt.

Erik Hansson har skapat Natursidan och gett ut boken "Upplevelser i Sveriges natur". Här berättar han om tio olika platser runt om i Sverige som alla naturintresserade borde se minst en gång i sitt liv. Vilka har du kvar på din lista?

Man blir inte profet i sin egen hemstad, brukar man säga. Erik Hansson är naturjournalisten och författaren som skapat Natursidan. Nyligen kom hans bok ”Upplevelser i Sveriges natur” ut och därför träffade jag honom på Uppsala stadsbibliotek. Jag fick möjlighet att prata med honom om några av hans favoritplatser i naturen. Boken har blivit utsedd till Årets pandabok 2025 av WWF Sverige.

1. Abisko

Det går att ta tåget hela vägen till Abisko. Här är fjällen lättillgängliga, det går att ta linbana direkt upp på kalfjället och den mäktiga kanjonen Abiskojåkka ligger precis intill E10.

– Man kan hoppa på tåget i Stockholm på eftermiddagen och så är man framme på förmiddagen dagen efter. Då kan man snöra på sig kängorna och vandra direkt ut i vildmarken, berättar Erik.

2. Ånnsjön och Storlien

I området mellan Storlien och Ånnsjön finns allt från kalfjäll till skogsland. Här finns marker som lockar dig som är intresserad av fåglar. Erik berättar om när han fick se dubbelbeckasinernas spelplats:

– De spelar på ett ganska platt berg där dubbelbeckasinerna hoppar runt, låter och spänner upp sig för varandra när man själv bara försöker hålla stånd mot myggen. Det är en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

3. Höga kusten

Den norrländska kustremsan mellan Härnösand och Örnsköldsvik är bergig och dramatisk på ett sätt som för tankarna till norska kusten. Eller som ett skärgårdslandskap på stereoider. Här finns Skuleberget med sin utsikt och Skuleskogen med sitt orörda skogslandskap. Erik tipsar om att det passar bra för ett lite längre besök:

– Här går det att ta promenader i gamla skogar eller längs med kusten bland dramatiska klippformationer. Det är helt enkelt ett väldigt fint område att hyra en stuga i och bara åka runt i området några dagar.

4. Ängsö nationalpark

Stockholms skärgård är fantastisk med alla sina öar, men just Ängsö nationalpark är lite bortglömt trots sin närhet till huvudstaden. Det är en av Europas äldsta nationalparker som rymmer en spännande historia som berättar om hur synen på naturvård förändrats i Sverige:

– Man fick för sig att man bara skulle låta naturen ha sin gång där och slutade att hävda marken med lie och betande djur. Då växte markerna igen vilket fick ansvariga att förstå att man behöver hålla efter området för att växter ska klara sig – det måste vara öppet.

5. Tiveden

För dig som vill uppleva vild och otuktad natur med gigantiska klippblock och skogsvandringar till storlommens sång är Tiveden nationalpark ditt kommande resmål. I området finns dessutom flera företag som arbetar med naturturism som tjäderspaning, kanotturer och ridturer, men även naturnära skogsbruk.

– Det finns många sjöar i området och mitt i skogen en stor sandstrand. Det är ett väldigt häftigt område – dramatiskt, vackert, lite mystiskt och John Bauerskt. Dessutom är det relativt lättillgängligt även om det kräver bil att ta sig dit.

6. Tåkern och Omberg

Namnen Tåkern och Omberg har båda att göra med dimma. Det är nämligen så att ”tåke” eller ”tåka” är ett dialektalt ord för dimma eller tocka. På samma sätt är ”omma”, vilket uttalas med ”å”, på samma sätt som bindeordet ”om”, ett gammalt ord för dimma. Och Dimmornas berg och dimmornas sjö lockar många besökare från när och fjärran.

– Tåkern har ju fördelen att Omberg ligger precis i närheten. Tåkern är superfint med de stora vasshaven där rördrommen gömmer sig och fina betade strandängar. Men sedan ligger Omberg i närheten med bokskogar, branta stup ner i Vättern, fina ekhagar och kärr med orkidéer. Det gör hela området till något man kan stanna vid i flera dagar, menar Erik.

7. Tinnerö eklandskap

Erik Hansson vill gärna slå ett slag för stadsnära natur, som Gammelstadsviken i Luleå, älvdeltat utanför Umeå, Getterön utanför Varberg, och så Tinnerö eklandskap utanför Linköping:

– Ekmiljöerna är helt otroliga, med betade marker, ängar och fågelsjöar på promenadavstånd från Linköpings centrum.

8–9. Öland och Gotland

När man skriver en bok om Sveriges natur är det lätt att den domineras av områden i södra Sverige. Erik Hansson är uppväxt i Helsingborg och har stuga på Öland, så han har verkligen försökt att inte låta dessa delar av landet ta över. Och Erik kommer även ett lite oväntat avslöjande: han har aldrig varit på Gotska Sandön.

– Om man får klumpa ihop Öland och Gotland lite grand så är det verkligen en helt otrolig natur på båda öarna. Stora och Lilla Karlsö exempelvis, och så nationalparken Gotska Sandön som är min stora skam, men den nämns åtminstone i boken.

10. Kullaberg

Skånes nordvästra spets rymmer inte bara dramatisk natur utan även naturmiljöer som många missar, allt ifrån fina betesmarker och ängsmarker till skogsmiljöer i branter som aldrig avverkats.

– Det är lite av en personlig favorit. Det var en fest när man var liten och fick komma dit och hoppa runt på klipporna.

Välkommen till ett vindskydd på Frösön strax utanför Östersund i Jämtland. Där sitter Emil V. Nilsson och pratar om varg, Vargsymposiet, och bevarandet av fjällräv de senaste decennierna med Karin och Mats Ericson.

Mats Ericson startade Vargsymposiet där de stora rovdjuren diskuterades ur alla synvinklar under 25 år, men han har även jobbat med fjällräv. Under många år var både Karin och Mats arrangörer av Vargsymposiet och de arbetar tillsammans. De har även byggt utställningar till flera naturum i Sverige och har prisats för sitt arbete både av Marie-Claire Cronstedts stiftelse och SLU Artdatabanken.

Karin Ericson är naturinformatör. Hon skriver och fotar, designar och producerar utställningar, guidar och skogsbadar. Mats Ericson är biolog som jobbat med rovdjursförvaltning, men även med naturinformation, som naturfotograf och skribent.

I början av 1990-talet vandrade en varghane in från Finland till Gillhov i Jämtland. I samband med det tog återetableringen av varg fart i Sverige och debatten stormade i media. Det var orsaken till att Mats Ericson arrangerade det första Vargsymposiet 1994. Han ville att alla olika intresserade skulle kunna mötas och få ta del av kunskap om varg, till att börja med, och med tiden alla stora rovdjur i Sverige.

– Jag startade en gång Vargsymposiet när det var våldsamt mycket skriverier om varg. En av de första föryngringarna, sedan vargen mer eller mindre försvann, var i Jämtland, förklarar Mats.

En unik mötesplats för alla åsikter

Grundtanken med symposiet var att sprida information, bjuda in forskare, att träffa människor som var både för och emot varg, och rennäringen. Det utökades snart och redan andra året inkluderades lodjur, året där efter alla fyra stora rovdjur – men namnet förblev det samma. Och det var alltid gästföreläsare från andra länder. Mats Ericson menar att lokalerna låg långt bort från allfartsvägarna bidrog till framgången:

– Vargsymposiet var egentligen den enda arenan där folk med olika åsikter kunde komma och träffa varandra.

Det var inte bara föreläsningarna som var viktiga. Karin Ericson vill gärna framhålla de spontana möten som hände under fikapauser och middagar, eller över en öl på kvällen.

– Man satt tillsammans runt ett bort och åt gott, drack lite gott och diskuterade frågorna på ett avslappnat sätt. Jag vet ju att det var det som många uppskattade, berättar hon.

Vargens okontroversiella släkting

Fjällräven har inte alls varit i hetluften på samma sätt som vargen. Rödrävens lite mindre släkting har tidigare funnits i hela fjällkedjan, men var mycket nära utrotning. Mats Ericson har jobbat med det norsk-svenska fjällrävsprojektet Felles Fjellräv och funderar på varför det gått så smidigt med den arten.

– När man började att hjälpa fjällräven på traven mot slutet av 1990-talet med lite stödutfodring och genom att ta bort rödrävar som kom för nära fanns det 30–40 fjällrävar i hela Skandinaviska fjällkedjan. Idag, efter många års arbete, har vi runt 600–700.

Fjällrävens framgång följer även fjällämmelns uppgång och fall. Tyvärr är klimatförändringen, framför allt töväder under vintern som förstör deras gångar under snön vid töväder, ett stora problem. Men tidigare under historien har det även funnits varg i fjällkedjan. Fjällräven kunde då ta del av kadaver från flera stora rovdjur. Men eftersom vargen äter ren, och eftersom det bara finns tamren i fjällkedjan idag, blir arten kontroversiell i norra Sverige, till skillnad från fjällräven.

Kunskap viktigt för acceptans

Efter 30 år som aktiva inom rovdjursinformationen har Karin och Mats Ericson en unik position för att fundera över vägar framåt. Mats är försiktig och har inga konkreta förslag på vad man bör göra för att öka acceptansen för stora rovdjur i Sverige, men Karin menar att fysiska möten mellan människor är viktigt. Dialog. Samtal. Ansikte mot ansikte. Det saknas även en vilja från politiker idag att sträva mot samexistens.

– Och ibland så känns det som att problemen med samexistens överdrivs, inte bara i rennäring utan även bland andra tamdjursägare och jägare, menar hon. Vi vet att acceptansen är stor bland den stora allmänheten.

Karin berättar även en historia om hur hennes pappas sambo blev av med sin björnrädsla i Rumänien där det finns gott om brunbjörn. Först hade de suttit i gömsle och tittat på björnar, där fascinationen säkert gjorde sitt till. Men det var när hon tog en promenad på egen hand och plötsligt kom på att det fanns björnar i området som rädslan kom, för att sedan försvinna:

– Då gick det en gammal gumma framför henne som var på väg till sin lilla åkerlapp. Då tänkte pappas sambo att det nog var lugnt. Och hon sa faktiskt efteråt att hon inte var rädd länge.

Sverige skulle behöva arbeta hårdare för att uppnå långsiktigt livskraftiga populationer av rovdjur och för ökad samexistens mellan rovdjur och människor. För att få reda på hur Naturskyddsföreningen arbetar med dessa frågor träffade Emil V. Nilsson både Johan Landenmark och Isak Isaksson i Florarnas naturreservat där det fortfarande finns vargar och lodjur kvar.

Det ligger en decimeter snö när vi kommer fram till Vika gård i utkanten av Florarnas naturreservat. Snart är vi ute på Vikasjöns is och skidar söderut. Johan Landenmark och Isak Isaksson är båda biologer och jobbar som sakkunniga på Naturskyddsföreningens rikskansli i Stockholm. Föreningen har satsat extra på arbetet med stora rovdjur nu när Sveriges regering har anammat en politik som riskerar att leda till att vargen återigen utrotas. Men vad är det rent konkret som de arbetar med på Naturskyddsföreningen med dessa frågor? Vi går in i den mysiga Norrbergskojan för att fortsätta samtalet.

Akut läge för vargen

Den metod som stora rovdjur förvaltas med i Sverige idag handlar i princip bara om jakt. Det handlar om att döda vargar, lodjur, björnar och järvar – arter som är strikt skyddade enligt EU:s art- och habitatdirektiv och därför, i strikt bemärkelse, inte får dödas annat än i extrema undantagsfall. Men det kan komma att ändras, mycket på grund av vår landsbygdsministers arbete mot vargen i Sverige och inom EU. Isak Isaksson menar att vi som värnar om naturen nu måste öka vårt engagemang.

– Vargen är ju ändå en framgångssaga, som mest hade vi 450 vargar i Sverige. Men nu är det dags igen, nu har vi en regering som gör allt för att sabotera all biologisk mångfald, inklusive för rovdjuren. Nu har vi förstärkt på Naturskyddsföreningen så att vi ska kunna jobba mer med rovdjur just för att det är ett akut läge.

Sverige gör egen tolkning för att försämra skydd

Grunden för EU:s art- och habitatdirektiv är Bernkonventionen. EU:s medlemsstater röstade i september 2024 för att vargens status ska ändras från strikt skyddad djurart till skyddad djurart, ett förslag som även Bernkonventionens ständiga kommitté nu bifallit. Nästa steg är att även skyddsstatusen ändras i art- och habitatdirektivet. Johan Landenmark förklarar vad det är som hänt:

– Sverige har på den senaste tiden verkat för att man ska sänka skyddsstatusen för varg i EU. Det finns undantagsregler för förbuden som gäller för att avsiktligt döda de strikt skyddade rovdjuren, men inom Sveriges egen förvaltning har man gjort andra tolkningar av undantagsreglerna som tillåter betydligt mycket mer dödande än andra länder.

För visst finns det undantag, men det är mycket specifika krav som måste vara uppfyllda för att de ska gälla. Sverige har gjort en helt annan tolkning av dessa undantag än vad till exempel Tyskland har gjort. För Tyskland har inte tillåtit licensjakt och har varit mycket restriktiv med skyddsjakt trots att de nu har över 1600 vargar i landet. Därför kommer förändringen av vargens skyddsstatus i EU knappast påverka Sveriges vargförvaltning nämnvärt.

– Många länder har följt vargdebatten i Sverige. Vi har en ganska liten vargpopulation men en mycket hård förvaltning, berättar Johan Landenmark.

Pinsamt få vargar i Sverige

Det verkar vara så att rovdjurspolitiken i Sverige framför allt dikteras av starka intresseföreningar som är mot varg snarare än allmänhetens intressen (länk till opinionsundersökning, pdf), till viss del även oavsett vilken politisk färg som regeringen har haft. Naturskyddsföreningen har bland annat skrivit ett brev till EU-kommissionen som uttrycker stor oro över regeringens starka påtryckning om att sänka vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus i Sverige av rent politiska motiv, något som åsidosätter gedigen vetenskap.

– Jag tycker det är pinsamt att vi inte kan tillåta en större stam av vargar i Sverige. Man ska komma ihåg att Naturvårdsverket för några år sedan fick i uppdrag att ta reda på vilka län som var intresserade av att ta emot vargar österifrån och det var inga län som tackade ja till detta erbjudande. Så hur ska man då lyckas sänka referensvärdet till det politiskt bestämda målet när det bygger på att man måste få in friska gener från öster? Dagens vargar är lika nära släkt som helsyskon, berättar Isak Isaksson.

I Florarnas naturreservat rör sig en varghane född i Norge som kan minska inaveln i den skandinaviska vargpopulationen. Han kallas för Ronny efter en naturbevakare i området och rör sig tillsammans med en äldre tik som kallas för Flora. För även om det ser nattsvart ut rent politiskt i Sverige så finns det hopp i naturen. Vargar och lodjur bryr sig inte om människornas politik. Deras fokus är betydligt mer jordnära. Kanske kan vi lära oss något av dem?

I ett djuplodande samtal förklarar Vänsterpartiets ledamot i miljömålsberedningen varför deras utredning om Sveriges nationella och internationella åtaganden gällande biologisk mångfald och kolinlagring misslyckats.

Kritiken mot hur arbetet i den senaste miljömålsberedningen fungerat är stenhård. Uppdraget har varit att utreda hur Sverige ska kunna nå sina mål och internationella åtaganden för biologisk mångfald och kolinlagring. Tidigare har Maria Gardfjell från Miljöpartiet och Joakim Järrebring från Socialdemokraterna kritiserat utredningen och nu även Andrea Andersson-Tay här på Natursidan. En era av parlamentariska utredningar med samsyn över blockgränserna verkar ha gått i graven i och med detta.

– För mig så har det varit en sorg att sitta i miljömålsberedningen för jag har tänkt mycket på de värden som går förlorade om vi inte skyddar naturskogarna. Det känns absurt att jag suttit med en grupp människor som inte bryr sig. Som bara ser till ekonomiska intressen. Jag har insett att de inte kan så mycket och inte är villiga att ta till sig den kunskap som finns. Det är väldigt sorgligt om man tänker på att det är vi som ska styra landet.  

Oppositionen förutom C starkt kritisk

En annan som suttit i miljömålsberedningen är Maria Gardfjell. Hon har deltagit som representant för Miljöpartiet och även hon är mycket besviken på hur arbetet i utredningen har fungerat, berättar hon i ett samtal till Naturpodden:

– Innan beredningen fanns det en uppgift att skydda naturskogar, berättar Maria, nu med den här uppgörelsen riskeras de istället att avverkas. Bara för att Tidöpartierna inte begriper bättre riskerar skogsägare att bli av med möjligheten att få ersättning för sin skog.

Därmed hålls en infekterad pseudodebatt vid liv. Det finns nämligen en fråga som har varit viktigare för Tidöpartierna än uppdraget om att nå nationella och internationella åtaganden om biologisk mångfald och kolinlagring. Det har varit frågan om äganderätten.

–  Jag blir helt galen på jiddret kring äganderätten. Det är klart att skogsbruket måste följa vår miljölagstiftning, annars blir det total anarki, säger Maria Gardfjell.

Men nu står vi här. Låt oss höra vad Andrea Andersson-Tay har att säga i frågan. Det hör du i senaste avsnittet av Naturpodden.

Naturturism är ett sätt att tjäna pengar på naturen utan att exploatera den. Genom Outdoor people of Bergslagen arbetar Alexander Baker och hans vänner med naturvård och turism, det som kallas regenerativ turism. Därför blev de nominerade till Stora turismpriset förra året.

Södra Hyttan är några byggnader samlade runt en före detta masugn i Bergslagen. Här jobbar Alexander Baker, en certifierad naturguide som arbetar med regenerativ turism utgående från Naturstation Södra Hyttan i norra Örebro län. Mellan byggnaderna rinner Lankälven som Alexander och hans kompisar återförvildar. Det är en viktig del i deras naturvårdsturism, förklarar Alexander Baker. Han är en del av Outdoor people of Bergslagen, ett nätverk av professionella natur- och kulturarvsguider, och naturvårdare, med utgångspunkt i Södra Hyttan

– Vi jobbar som småföretagare eller mikroföretagare med hållbar turism, med att skapa meningsfulla möten och nya relationer med de platser och naturfenomen som vi träffar på.

Bättre kulturliv än i Paris

I Hjulsjöbygden där Södra Hyttan ligger finns det bara några hundra bofasta, men de är desto mer företagsamma.

– Jag bodde och studerade i Paris men kände att jag kunde vara mer delaktig i kulturlivet här i Hjulsjöbygden. Här var det mer levande och tillgängligt, förklarar Alexander.

Så han lämnade Paris för Hjulsjö.

Turism som gynnar naturen

På senare tid har en mer genuin turism efterfrågats. Det handlar om att gå längre än att vara hållbart. I stället är det den positiva effekten som turismen kan ha på en plats eller ett naturområde som besökare vill uppleva. Ofta kallas det för regenerativ turism, och Outdoor people of Bergslagen vill sudda ut gränsen mellan lokalbefolkning och besökare liksom mellan turism och naturvård. Det var därför de fick Örebroregionens turismpris och blev nominerade till Stora turismpriset. En sak de gjort är att få Lankälven att bli vildare.

– Föreställ dig att du står framför en älv och så är det helt tyst. Det är bara ett tomt, svart flöde av vatten som passerar. Ju mindre naturligt ett vattendrag är desto tystare låter vattnet. Därför har vi lagt tillbaka många av de stora stenblock som tidigare rensats från älven, både med grävmaskin och för hand. På så sätt kan vi skapa platser där öringen trivs.

Och Lankälven är en viktig del i arbetet med naturturism på Södra Hyttan. Det är inte bara öringen som de vill gynna, utan också flodpärlmusslan vars larver liftar uppströms med öringarna. Outdoor people of Bergslagen har en guidning just om den.

– Och rent praktiskt så får deltagarna vara med och tillföra död ved till Lankälven, berättar Alexander.

Ett naturpolitiskt ramverk skulle kunna sätta naturkrisen på agendan också i den svenska riksdagen. Med tydliga mål, en naturlag och ett naturpolitiskt råd kan naturen, precis som klimatet, fastna på den politiska agendan.

Idag försvinner skogarna i skördarnas gripklor, strömmingen fiskas bort från Östersjön och betesmarkerna växer igen, men i riksdagen är naturen i stort sett frånvarande. Samtidigt pratas det i alla fall om klimatet denna varma och regniga vinter. Två som varit drivande för att sätta naturen på den politiska agendan är Åsa Ranung från WWF och Jörgen Sundin från Naturskyddsföreningen.

I riksdagen får klimatet en röst mycket tack vare det klimatpolitiska ramverk som röstades igenom i riksdagen den 15 juni 2017. WWF Sverige och Naturskyddsföreningen lägger därför fram förslaget om att riksdagen ska rösta igenom ett naturpolitiskt ramverk.

– Vi behöver kunna hantera naturkrisen och ge den biologiska mångfalden den plats och prioriteten som den behöver på den politiska agendan. För att kunna nå miljömålen och våra internationella åtaganden om att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. Det naturpolitiska ramverket som vi föreslår består av ett naturpolitiskt mål, en naturlag som ger riktningen för politiken och ett naturpolitiskt råd som kan stödja och utvärdera regeringens insatser kring naturen.

För Sverige saknar inte åtaganden som, om de genomfördes, skulle kunna hejda naturkrisen. En viktig grund är FN:s konvention om biologisk mångfald där det globala ramverket för biologisk mångfald som kallas Kunming-Montreal överenskommelsen.

– Jag var själv med i Montreal för två år sedan när det här globala ramverket antogs, berättar Åsa Ranung. Det var ett otroligt stort ögonblick i den globala naturvårdens historia. Målet om att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald med 30 procent skyddad natur till år 2030, men också se till att det finns förutsättningar för åtgärder på plats för att få till full återhämtning till år 2050. Det här har 196 länder i världen enats om och nu handlar det om att genomföra de här åtagandena.

Både morot och piska viktigt

Det naturpolitiska ramverket vilar på tre ben: ett naturpolitiskt mål, en naturlag och ett naturpolitiskt råd. Jörgen Sundin börjar med att förklara vad det naturpolitiska målet innebär:

– Det är viktigt att ha ett tydligt, långsiktigt mål för naturpolitiken. Precis som vi har ett klimatpolitiskt mål idag. Och där ser vi att det är viktigt att det här målet har en tydlig riktning som säkerställer att Sverige lever upp till och genomför de internationella åtagandena som vi vi har skrivit under eller antagit. Så det mål som vi har föreslagit är väldigt mycket i linje med det globala ramverket för biologisk mångfald. Eftersom det här är ett mål som talar om hur vi ska genomföra internationella åtaganden har det sådan tyngd att det också bör beslutas av riksdagen. Då kan det få en långsiktighet över mandatperioderna som ger politiken en tydlig riktning.

Men det är med lag som landet ska byggas, sägs det. Och i det naturpolitiska ramverket ingår det en naturlag.

– Man kan säga att det är ryggraden i det här förslaget, förklarar Jörgen Sundin. Det är en ganska kort lag med fem paragrafer i vårt förslag. Den reglerar regeringens arbete. Och en väldigt viktig del i naturlagen är ett krav på att när varje ny regering tillträder ska den ta fram en naturpolitisk handlingsplan som ska beskriva på väldigt konkret nivå, politiken för att nå de naturpolitiska målen.

Naturfrågor förankras i hela samhället

Slutligen ingår det ett förslag om ett naturpolitiskt råd i ramverket. I det rådet ser Åsa och Jörgen gärna nyckelpersoner från flera olika delar av samhället, eftersom hela Sverige måste ingå om vi ska kunna komma till rätta med naturkrisen.

– Om vi återigen jämför med det klimatpolitiska ramverket så har vi ett klimatpolitiskt råd och på motsvarande sätt så ser vi att det behövs ett naturpolitiskt råd. Det ska ha rollen att både stödja och backa upp regeringen för att ta fram naturpolitiken men också att årligen analysera och utvärdera regeringens naturpolitik och sammanställa det i en rapport till riksdagen, säger Åsa Ranung. Det här är någonting som måste vara integrerat i alla områden och därför behöver rådet bestå av en samlad kompetens inom en rad olika områden, inte bara från miljöområdet utan också från andra sektorer som ekonomi och samhällsvetenskap, helt enkelt för att kunna utvärdera om den samlade politiken är tillräcklig för att kunna möta målen och vända förlusten av den biologiska mångfalden.

För dig som vill fördjupa dig i ängar och skötsel kan Thomas Tranefors vara en förebild. Han har restaurerat ängsmark i 18 år och varje år har nya arter dykt upp. Intresset började med fåglar och boken "Ängar" har varit en viktig inspirationskälla längs vägen.

Man kan säga att Thomas Tranefors kärlek till ängsmarken började med en ortolansparv. Idag jobbar han som miljöstrateg på Tranemo kommun och bor på en gård i utkanten av samhället Uddebo i södra Västergötland. Thomas är född och uppvuxen i bygden och återvände hem efter att ha utbildat sig till biolog. Men hans stora passion för naturen i ängsmarken började med fåglarna.

– Jag minns en morgon då det helt plötsligt satt en ortolansparv på en stängselstolpe. Då blev jag helt till mig. Jag kan fortfarande minnas den observationen. Direkt efteråt åkte jag till biblioteket och letade upp boken ”Fåglar i jordbrukslandskapet”. I den fanns det ett speciellt kapitel som bara handlade om ortolansparv och beskrev varför den hade minskat. Det var ju kopplat till jordbrukslandskapet. Då började drömmarna om att göra åtgärder på enbackarna för att få ortolansparven att häcka igen.

Idag riskerar ortolansparven att dö ut från Sverige, bland annat på grund av jordbrukets storskaliga förändring under 1900-talet. Men på Thomas föräldrars gård där ortolansparven dök upp fanns det fortfarande lite öppen mark med några spännande växter.

– Vid en liten sjö fanns det en backe med lite backsippor, någon kattfotsplanta och bockrot. Jag fick min pappa att köpa in en motormanuell slåtterbalk så att vi kunde slå den marken som en äng.

Illustrationer och arter blev viktiga

Vid samma tid fick Thomas tag på boken ”Ängar” av Urban Ekstam och Mårten Aronsson, med bilder av Nils Forshed. Den blev helt avgörande för hans ängsintresse. I boken presenteras olika ängar runt om i Sverige och där hittade Thomas ett mål för sitt arbete.

– I boken finns stora, tydliga bilder på själva ängen och vilka arter man kan hitta. Dessutom är bilden på bokens framsida med alla dessa prästkragar, sommarfibblor och jungfrulin helt fantastisk. Kopplingen i boken mellan bilden av ängen, historien och vilka arter som man kan förväntas hitta, där arterna blir kvitton på hur bra ängen är, har påverkat mig mycket.

En art som utmärker fina ängsmarker i södra Västergötlands höglänta skogsbygder är granspiran. Med sina humlepollinerade röda blommor är den något av en klenod i många ängar, men idag minskar den i Sverige. Som så många andra ängsväxter passar den inte in i det industrialiserade jord- och skogsbruket. Det är en av arterna som Thomas fastnade för i boken ”Ängar”.

Inspiration från Erik på Snaråsatorp

En gård i närheten har inspirerat Thomas. Den heter Snaråsatorp och där slog den sista brukaren, Erik Andersson, flera hektar ängsmark med lie ända in på 1980-talet. Hans ängar var steniga och gick inte att slå med slåtterbalk och häst. Det finns till och med en bild på när Erik slår ängsmarken år 1983 och en bild på Thomas vid samma plats 2012.

– Det ligger inte så långt från mina föräldrars gård, berättar Thomas. Det var till och med så att Erik cyklade rakt igenom vår gård när han skulle till affären och köpa lite mjölk.

Snaråsatorp inventerades år 1988. I rapporten står det att det finns gott om svinrot och slåttergubbe i markerna, men även att det funnits granspira tidigare. Efter att Thomas flyttat tillbaka till hembygden som utbildad biolog fick han möjlighet att arbeta med området.

– Jag jobbade som kommunekolog och i samarbete med länsstyrelsen fick vi medel för att restaurera den här hackeslåttermarken igen. Då tog jag dit en grävmaskin och la igen ett dike som grävts igenom marken. Några år senare kom det upp små plantor av granspira.  

Ängsvädden exploderar

Thomas intresse för mångfalden har fördjupats över åren. Idag är han också intresserad av vildbin, de runt 270 arter av ofta håriga, flygande steklar i Sverige där många samlar pollen och dricker nektar från vilda växter.  

– Även om vilda växtarter blir ett kvitto på hur bra ängen är, är ovanliga bin på ängen ett ännu bättre tecken på att man gjort ett bra jobb. Bina kommer av sig självt om förutsättningarna är rätt.

Ett sådant tydligt kvitto fick han på sin egen äng för två år sedan. För Thomas flyttade till den egna gården Mjällbo utanför Uddebo år 2005. Här fanns det enorma askar draperade av lunglav och gott om hassel, men de gamla ängs- och hagmarkerna hade planterats igen med gran. Så fort boningshuset var någorlunda beboeligt började Thomas ta ner gran.

– I det här förfallet så fanns det något väldigt vackert. Här kunde jag göra skillnad. Bland alla dessa granar så fanns det en liten glänta där det växte prästkragar. Så på vintern tog jag fram motorsågen och började fälla gran. På våren brände jag fjolårsgräs och till sommaren tog jag fram lien och började slå.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Prästkragarna har ökat successivt och varje år är det någon ny art som Thomas upptäckt på ängen. Det har dykt upp växter som gökärt, åkervädd och ängsvädd.

– Ängsvädd är en av de arterna som exploderat på ängen. Eftersom jag slagit ängen i 18 år börjar den bli utmagrad. Jag slår den inte förrän i slutet av augusti – för jag har andra ängar som är mer näringspåverkade som jag slår tidigare – och det har gjort att ängsvädden ökat väldigt mycket här. Det är numer ett formidabelt hav av ängsvädd här på ängen.

Ett tydligt kvitto på rätt hävd

För två år sedan upptäckte Thomas att det ovanliga guldsandbiet lever på ängsvädd här på hans äng. Det är ett en centimeter långt bi med en alldeles orange bakkropp. Honorna samlar pollen från ängsvädd som de drar ner i gångar som de gräver ut i sandig jord, men övergödning och igenväxning hotar biets framtid i Sverige.

– Några dagar senare såg jag ett litet mörkaktig gökbi som flög bland ängsvädden. Jag fångade in det för att kunna titta på det närmare. Det var ett silvergökbi.

Honor av gökbin lägger ägg nere i bogångarna till andra bin. Nästan en tredjedel av alla runt 270 biarter i Sverige är parasiter. Just silvergökbiet lägger bara ägg hos guldsandbiet. Och silvergökbiet är bara känt från några få platser i Sverige.

– Det är ju en riktig drömart som jag letat efter på andra lokaler med guldsandbi i kommunen i 15 års tid, men aldrig hittat tidigare.

Thomas Tranefors arbete med sina ängsmarker visar att trägen vinner. Just tid är kanske den viktigaste komponenten i naturvård. Och Thomas fortsätter sitt arbete. Nu ska han se över stängslen, sedan när det börjar torka upp till våren så bränner han fjolårsvegetation på ängarna. Men när växterna börjar blomma är det dags för ängsskötaren att bara njuta av blomsterprakten. För vem vet, rätt som det är kan det dyka upp någon ny art.

Ängsväxter och pollinerande insekter har det svårt i dagens Sverige, men det finns hopp. Om skötseln vid vägkanterna ändras så kan ängsväxterna sprida sig där, som gröna korridorer genom landskapet. Det är grundtanken bakom Naturskyddsföreningens projekt Världens längsta blomsteräng som nu går in i slutspurten.

Projektet Världens längsta blomsteräng har som mål att nå upp till 1 000 kilometer vägkanter som sköts för att gynna våra vilda ängsväxter. Det häftiga är att det finns 600 000 kilometer vägar i Sverige, med en riktigt stor yta vägkanter, så potentialen är enorm.

Det hela började med Ebba Werner, en ängsentusiast som länge engagerat sig i ängsmarker i Halland som såg vägkanternas potential, men också hur den förstördes när vägkanten slogs redan runt midsommartid. Ebbas vision blev verklighet i och med att projektet startade för tre år sedan. Emelie Envall är projektkoordinator och nu närmar sig slutspurten. I september ska allt vara klart, är det tänkt, och det är jättemånga som engagerat sig.

– Just nu har vi kommit halvvägs till projektets mål om 1 000 kilometer. Vi är på god väg och det är väldigt många inblandade, från små vägföreningar till Svenska kyrkan och privatpersoner.

En beteendeförändring kring vägkanterna

På Naturskyddsföreningens hemsida kan man se en karta med alla registrerade vägkanter i projektet. Och det är inte alla vägar som ingår.
– I det här projektet så jobbar vi bara med gångvägar, cykelvägar och låghastighetsvägar. På de statliga vägarna är det Trafikverket som har rådighet och de har sitt eget projekt.

En viktig ambition är att försöka få en mer allmän inställning bland väghållare att slå artrika vägkanter sent på säsongen.

– Vi har hittills haft många men ganska små insatser per plats, men vår grundambition är att skapa en beteendeförändring kring vägkanterna och deras skötsel. Därför vill vi ha med oss kommunerna på det här.

För den som vill medverka i att gynna mångfalden i en vägkant är det viktigt att slå växtligheten efter att växterna blommat och satt frö. Men den stora frågan för många är hur man ska få av växtligheten. Är det fortfarande bäst att slå med lie?

– Det är faktiskt det bästa fortfarande, men man kan även slå med en röjsåg som har gräsklinga.

För den som vill finns det även handhållna slåtterbalkar. Det blir enklare om det slås av än mosas. Lien har dessutom fördelen att vara tyst, vilket kan vara populärt bland grannarna. Det viktiga är att växtligheten slås av och tas bort efter att växterna blommat och satt frö.

Slutspurt för projektet

Som en del i projektet så skapas en kommunutmaning där varje kommun peppas att vara med och tävla om att vinna titeln som Sveriges kommun med den längsta blomsterängen eller med flest vägkanter som är omställda till ängsskötsel. Kommunerna kan spela en viktig roll för att öka medvetenheten för ängsväxterna och de har dessutom rådighet över stora markytor som idag ofta brukas som gräsmatta.

Nu under 2025 går projektet in i sin slutspurt. I september ska det vara klart. På Naturskyddsföreningens hemsida finns ett rikt material för alla som vill vara med, från hur du kan samla in fröer till varför ängarna är viktiga.

– Det här projektet bygger på att vi är många och det finns en stor möjlighet för alla att göra en insats, avslutar Emelie Envall entusiastiskt.

Två personer som engagerat sig för vargar och andra rovdjur är Per Axell och Misha Istratov. I det här avsnittet berättar de mer om sitt engagemang och lyfter problem med hur rovdjuren, inte minst vargen, behandlas i Sverige idag.

Att få höra vargar yla är något av det mäktigaste man kan få vara med om i Sveriges natur. Samtidigt pågår licensjakten på varg i Sverige just nu, något som har uppmärksammats internationellt av både CNN och The Guardian. Både Misha Istratov och Per Axell har fått höra ylande varg i Siggeforareviret nordväst om Uppsala.

– Att få höra valparna var en speciell ynnest. Det sätter igång något uråldrigt och primalt i en. Speciellt det här djuret som det finns en nidbild kring om att det är farligt. Att få fundera över vad känner jag nu, jag hör dom, skrämmer det mig? Mig fascinerar det, berättar Misha.

Rovdjursavvisande stängsel fungerar

Siggeforareviret grundades under vårvintern 2020 av en hane från Närke och en hona från Värmland. De tog snart ett område på tusen kvadratkilometer i besittning, en stor del av nordvästa Uppsala län. Det finns gott om gårdar med bland annat får i reviret. De djurägare som har stängslat med godkänt rovdjursavvisande stängsel har inte fått några får dödade av varg. Det är något som Per Axell har jobbat med ideellt de senaste åren.

– Svenska rovdjursföreningen har hållit på med det ända sedan de första vargarna återinvandrade till Sverige. Länsstyrelsen ger ett bidrag till stängslet men sedan får djurägaren bekosta resten själv.

Under de senaste 200 åren finns det inga dokumenterade angrepp från vild varg på människor i Sverige. Ändå finns det så många kontroverser kring denna art, trots att vargen funnits i Skandinavien lika länge som älgar och människor. Det här är något som Misha Istratov har tittat närmare på, inte minst genom att titta på olycksstatistik med olika djurslag.

– Det sker mängder med olyckor med vildsvin och med älgar. De kan skada jakthundar och har till och med skadat människor, men det är ändå ingen som pratar om det, utan det är vargen man pratar om. Vetenskapen kan visa att det inte finns några troll i skogen, men varför håller vi på med samma fördomar från medeltiden när det gäller vargen?

Pengar för rödlistade djur

För att bryta den negativa rapporteringen kring varg och andra arter har Misha Istratov startat en organisation med några vänner som kallas Artkrisen. De har bland annat arrangerat en konsert för de rödlistade arterna för att samla in pengar till personer som vill göra åtgärder för rödlistade svenska arter.

– Nu kan ni som har velat driva igenom ett projekt för bevarande av biologisk mångfald söka medel hos oss, berättar Misha stolt. Utlysningen är öppen fram till sista februari.

I Sverige är det jordbruk och skogsbruk som är det stora hotet mot vår biologiska mångfald. Genom att bruka utan att förbruka hoppas riksdagspolitikern Rebecka Le Moine (MP) att vi ska kunna stoppa förlusten.

Rebecka Le Moine är riksdagsledamot för Miljöpartiet och talesperson för biologisk mångfald inom sitt parti. Intervjun gjordes på hennes kontor i Gamla stan i Stockholm där vi pratade om hur ekosystemen är hotade idag och vad vi kan göra för att lösa livskrisen i Sverige.

Jordbruk och skogsbruk hotar mångfalden

Det är två stora faktorer som ligger bakom varför det är så många arter som är rödlistade i Sverige, och det är jordbruk och skogsbruk.

– Det är ganska stora saker att ta tag i. Vi har ju monokulturer både i jordbruket och skogsbruket. I skogen försvinner ekosystemet och ersätts av plantager. Vi behöver lära oss att bruka utan att förbruka, och att börja ge tillbaka till naturen, med restaurering och rewilding.

För den som inte är så biologiskt kunnig kan det se ut som att allt står bra till i Sverige. Från skogsindustrin får vi höra att det finns fler arter i landet idag än tidigare – men de säger inte att det är bland annat invasiva främmande arter som fisken svartmunnad smörbult som kommit in, medan vi förlorat arter som är knutna till levande ekosystem, som fågeln svart stork. Och skogsindustrin lyfter ofta fram att en del fågelarter ökar på grund av kalhyggesbruket.

– Men samtidigt vill jag betona att man inte behöver vara biolog för att förstå. Ta dig ut till ett kalhygge. Titta, känn efter och fundera själv på vad det här faktiskt har inneburit för alla som levde här [i skogen] fram tills nyss. Och dra parallellen till ett samhälle, vad skulle hända om man plötsligt tog bort alla bostäder? Och jämnade samhället med marken? Det är precis det som händer arterna i skogen.

Låt EU:s jordbruksstöd gå till mångfald

I skogsbruket kan naturnära metoder ge oss möjligheter att bruka utan att förbruka. Inom jordbruket finns det metoder som kallas regenerativa.

– Det är där jag tror hoppet ligger, att vi faktiskt kan göra detta. Många skulle må bra av att veta att de resurser vi använder, må det vara ett hus som byggs av virke från bygden eller mat som serveras till barnen i skolan, kommer från närproducerade råvaror. Vilken stolthet det skulle kunna innebära!

När det gäller jordbruket i Sverige så är det väldigt bidragsberoende idag, men stöden går till allra största del till rent konventionell odling. Runt en tredjedel av inkomsten till många gårdar kommer från EU.

– EU-stödet, från den gemensamma jordbrukspolitiken i EU (CAP), är fortfarande riktad efter storleken på gården. Så den är inte styrande mot något som vi egentligen behöver värdesätta mer, djurvälfärd, klimat och biologisk mångfald. Det finns otroligt mycket potential i att använda de här pengarna på ett styrande sätt.

Luckra upp gränsen mellan jordbruk och skog

Sverige har dessutom ett väldigt tudelat landskap idag, som antingen är klassat som skogsmark eller jordbruksmark. Om den gränsdragningen skulle kunna luckras upp kan nygamla sätt att använda marken som gynnar mångfalden växa fram. Ett sådant exempel är skogsbete.

– Så var det ju inte för hundra år sedan eller ens sjuttio år sedan. Brynmiljöerna är otroligt viktiga miljöer för insekter och fåglar. Att få till mer skogsbete är ett förslag som jag tycker är väldigt bra.

Samtidigt finns det röster inom miljörörelsen som är kritiska till nötboskap oavsett hur de används, eftersom de släpper ut metan. Av rena klimatskäl menar de att vi behöver ta bort de betande djuren.

– Nu har inte jag de exakta siffrorna i huvudet, men man kan tänka sig att det gäller i de intensiva djurfabrikerna. Metan är relevant att peka ut, men vi har också djur som bidrar med sitt betande. Det behövs inte så många djur för att det ska bli väldigt stor skillnad för den biologiska mångfalden. Då tänker jag att metanutsläppen inte är det stora problemet.

Att som människa kunna bidra till ekosystemet kan vara ett sätt att finna mening med livet.
– Vi behöver få till strukturer som gör att de pengar vi tjänar faktiskt får en positiv inverkan på ekosystemen. Med rätt styrmedel så tror jag att det går att lösa. Jag är i grund och botten ganska positiv för jag tror att människor vill känna den här meningsfullheten. Jag tror att många människor längtar till ett sådant sammanhang.

Tillståndet för Sveriges skogar är världelöst ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Skogsbiologen Sebastian Kirppu berättar om hur kalhyggesbruket som fullständigt dominerat de senaste 60 åren varit en katastrof för skogens ekosystem.

Kaffet kokar precis när Sebastian Kirppu svänger in på parkeringen vid Fiby urskog tillsammans med hunden Taiga. Vi har stämt träff för att prata om den svenska skogens tillstånd här, där det både finns artrik naturskog i det lilla naturreservatet, men även stora kalhyggen hela vägen fram till reservatsgränsen. Sebastian Kirppu är skogsbiolog och har inventerat oskyddade skogar i Sverige sedan 1990-talet. Idag är han anställd av föreningen Skydda skogen.  

Inget går bra för den svenska skogen. Miljömålet levande skogar uppnås inte, bland annat för att det saknas viktiga livsmiljöer. Hela 2080 arter är rödlistade på grund av avverkning och när Sverige rapporterar hur det står till för skogen till EU är tillståndet otillräckligt eller dåligt. Jag blir därför inte så förvånad över Sebastians svar när jag frågar hur det står till med den svenska skogen.

– Det är värdelöst, säger Sebastian bestämt. Vi har aldrig haft så många planterade träd som vi har idag. Det har aldrig varit så liten volym av naturskog, aldrig så få gamla träd, aldrig så lite senvuxen ved, aldrig så liten areal gammal skog. Det vi har är snabbväxta plantager samtidigt som de sista resterna av naturskogar fortfarande avverkas.

60 år av kalhyggen

Kalhyggesbruket som fick ordentligt fäste i skogen för 60 år sedan är den stora orsaken till att det går så dåligt för skogens biologiska mångfald. Det bedrivs över 97 procent av den brukade skogen och idag avverkas de sista resterna av kontinuitetsskogar, det handlar om 5-10 procent av den oskyddade skogsarealen. Att skogsindustrin nu systematiskt bryter mot både miljöcertifiering och lagar beror på att det inte finns några andra skogar att avverka.

– Virkesåkrarna som är planterade är upp till 60 år och inte gamla nog för att avverka om det inte är väldigt hög produktivitet. Skogsbruket har tagit på sig en ekologisk skuld.

Från 1960-talet, då kalhyggesbruket slog igenom på allvar, har allt mer skog avverkas. Idag är det nästan dubbelt så stor yta som avverkas årligen jämfört med slutet av 1950-talet.

– Sverige är bland de länder i världen som har skövlat sin skog allra värst de senaste 60 åren. De största hyggena gjordes under 1960-1980 talen när mekaniseringen hade gått framåt, men idag gör det större skada för den biologiska mångfalden när de små fläckarna av naturskog som finns kvar avverkas. För på den tiden fanns det så mycket mer naturskog kvar i landskapet.

Skogsbruket räknar ålder fel

Ett annat problem som Sebastian tar upp är skogsindustrins sätt att räkna skogens ålder, nämligen beståndsålder som på ett ungefär motsvarar trädens medelålder i ett område (ytan som avses kallas ibland trakt). Men i en kontinuitetsskog finns det både unga träd som drar ner medelåldern och gamla träd som drar upp den, medan det i själva verket kan ha varit skog på platsen i flera tusen år.

– Vi har då skapat den mänskligt påhittade idén om att en skog har en viss ålder på grund av att medelbeståndsåldern är så gammal. Då har man missuppfattat vad skog är, men den enda typen av skog som man kan bedöma en riktig ålder på är den planterade skogen.

Samtidigt har barrskogen tidigare brukats med varsamma traditionella metoder så länge det funnits människor i Skandinavien. Idag borde vi kunna inspireras av sådant hållbart skogsbruk för att hitta sätt att bruka skogen mer skonsamt.

– Jag tror inte att de här bönderna som hämtade lite ved och virke i skogen tänkte ur ett ekologiskt perspektiv, utan de tog det som behövdes. Och så visste man att barnen och barnbarnen behövde ha skog i framtiden.

Guldåldern var på 1990-talet

På 1990-talet var skogsdebatten inte alls lika infekterad som den är idag. Det fanns en respekt för kunskap i båda lägren, menar Sebastian. Det var i den kulturen som han började sin yrkesbana.

– Jag skulle kalla det guldåldern, när alla pratade med varandra på ett respektfullt sätt. Alla respekterade vetenskaplig kunskap. Det var då jag kom ut som nyutexaminerade folkhögskolebiolog.

Idag råder det en vetenskaplig konsensus om att vi behöver återställa 30 procent av degraderade ekosystem och bevara 30 procent av land, vatten och hav. Samtidigt är bara 6 procent av den produktiva (alltså artrika) skogsmarken skyddad i Sverige. Så avverkningen borde stoppas på de 5-10 procent av oskyddad naturskog som finns i Sverige idag om staten ska följa FN:s konvention om biologisk mångfald och EU:s naturrestaureringslag. Men den svenska regeringen jobbar i stället för att avverkningstakten ska kunna öka ännu mer.

Allt fler naturintresserade vill lära sig mer om fladdermöss. Helena Backius är en av dem som engagerat sig i föreningen Batlife Sweden. I det här avsnittet berättar hon om hur man kan uppleva fladdermöss och vad man kan göra för att underlätta för dem, allt från att bygga holkar till att göra deras jaktmarker bättre.

Helena Backius är fladdermusentusiast och för några år sedan tog hon sitt intresse till en ny nivå. Hennes intresse kretsar mycket kring naturmiljöerna vid Södra Hyttan utanför Hällefors i den norra delen av Örebro län, nära gränsen till Dalarna. Det är också i Södra hyttan som vi sitter och spelar in samtalet, inne i det mysiga huset som kallas Blåshuset. Men fladdermöss var inte det första som Helena Backius nördade in på.

– Första gången var det rovdjur, och särskilt vargar. Då tänkte jag att jag ska bli nörd på något, och så gjorde jag det i några år.

Fladdermöss och människor

Fladdermössen växte sakta på Helena. Hon visste att det är en otroligt spännande djurgrupp där det fanns mycket att hämta. En brunn att ösa ur. Men sedan visade sig det sociala vara viktigt också.

– Folk som är intresserade av fladdermöss är otroligt spännande människor, säger hon med emfas. Det är en community som är helt fantastiskt rolig att befinna sig i.

Helenas intresse ligger verkligen rätt i tiden. När hon öppnade dörren för fladdermusintresset hade föreningen Batlife Sweden redan startat, med syftet att öka intresset och sprida kunskap om fladdermössen.

– Det gick i lavinfart, snart var föreningen en stor fungerande organism som gör jättemycket för fladdermöss, flikar Helena in.

För att ta reda på vilka fladdermöss som finns i ett område behöver man tekniska hjälpmedel. Man kan använda en handhållen apparat som spelar upp fladdermössens ljud på en frekvens som människor kan höra, den kallas ofta fladdermusdetektor eller med sitt finare namn heterodyndetektor.

– Då letar man på olika frekvenser och hör ett tickande ljud och beroende på hur det låter och på vilken frekvens det hörs så kan man gissa sig till vilken art det är.

Ett sätt som blivit vanligare på senare tid är att köpa en mikrofon som man kopplar in i en mobiltelefon eller surfplatta.

– Med hjälp av en app kan man faktiskt se hur ljudet ser ut på ett spektrogram. Den gör också om det till hörbart ljud för människor.

Roligast i naturen

Helena tycker det är roligast att gå ut i naturen för att försöka höra och även se fladdermöss, se hur de flyger, vad de gör och använda all information för att analysera vilken art det är, men det går också att sätta ut inspelningslådor. De kan spela in under natten.

– Sedan plockar man in den på morgonen och tittar på filerna.

På Södra Hyttan tar Helena och hennes vänner ibland emot skolklasser som får bygga holkar till fladdermöss. Det är ett pedagogiskt sätt att få eleverna att börja tänka på fladdermöss, men annars tycker Helena det är lite tveeggat med holkar.  

– Det är ju bra att bygga holkar, men allra bäst är det att bevara de hålträd som finns.  

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Levande natur ger fladdermössen mat

Mycket tyder också på att det är mindre flygande insekter ute i vår natur. För det är inte bara boplatser som saknas för fladdermössen.

– Det måste också finnas jaktmarker i närheten, då måste det ju finnas insektsrika miljöer i närheten. Så då är nästa sak man kan göra för fladdermössen att se till att det finns vatten, för många insekter har ett av sina levnadsstadier i vatten.

I Södra Hyttan jobbar de med att återförvilda Lankälven som rinner mellan husen. Under naturguidningar brukar de förmedla att man behöver titta under ytan i älven för att se vad som kommer att kunna finnas för fladdermössen att äta längre fram. Dessutom måste det vara mörkt där fladdermössen ska vara.

– Om man har ett hus där man tror att det bor fladdermöss så ska man inte sätta upp fasadbelysning.

Helena Backius rekommenderar även dig att gå ”all in” på fladdermöss. Ett bra sätt att börja kan vara att gå med i Batlife Sweden. Kanske kan det bli en julklapp till någon du känner?

Naturisar kan erbjuda stora naturupplevelser på vintern, men många är oroliga över säkerheten. Här går skridskoentusiasten Jonas Ettemo igenom grunderna. Han har åkt långfärdsskridskor sedan början av 1990-talet och gått igenom isen fler gånger än han kan minnas.

Jag träffar Jonas Ettemo vid Dalkarlskärret i Hammarskogs naturreservat strax söder om Uppsala. När jag kommer är han redan ute och åker skridskor med en vän så att det riktigt sjunger i isen. Dalkarlskärret är en liten sjö som lägger sig tidigt och enligt Jonas är det redan minst fem centimeter kärnis.

Innan vi börjar prata om säkerhet så frågar jag Jonas om han haft några stora naturupplevelser ute på isarna. Det här är ju ändå Natursidan.

– Vi har ju en följeslagare och det är havsörnen. Med jämna mellanrum ser vi lodjursspår, vi brukar även se vildsvin och den stora vildsvinsupplevelsen var ner mot Hjulstabron [söder om Enköping] när vi kommer in mot ett sund så låg det en hel kull med vildsvin infrusna i isen. Lite makabert, men storslaget.

Kunskap, utrustning och sällskap

Många är lite oroliga över naturisar, men Jonas har testat isen både när den håller och när det brister. Han har plurrat så många gånger att han inte håller räkningen, men med rätt utrustning är det inte något stort problem. Det har också gjort att han blivit riktigt duktig på att veta när isen håller.

– KUS är en förkortning som står för kunskap, utrustning och sällskap. Så innan man ger sig ut bör man ha någon form av kunskap.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Jonas tipsar om att man kan gå med i en förening som håller på med skridskor på naturis, eller så kan man läsa på i böcker, men det allra viktigaste är att man är ute på isen och lär sig. På så sätt kan man få kunskap. När det kommer till utrustning så är Jonas lite okonventionell.

– Jag tycker faktiskt att ispiken, vårt känselspröt, är det absolut viktigaste säkerhetshjälpmedlet ute på isen. För har jag en bra ispik och använder den så hör jag när isen börjar bli annorlunda, den ser annorlunda ut – då är den annorlunda och då har man två val. Antingen så går man inte ut på den isen, eller så går man runt den.

Fem centimeter kärnis

En kärnis på minst fem centimeter håller för minst 125 kilo per kvadratmeter, men det går inte att förlita sig bara på det. Tjockleken kan variera och isens bärighet försämras på våren. Men det behövs mer utrustning än bara en ispik för en säker isfärd. En mobiltelefon ska man ha med sig så att man kan ringa och larma om något händer. Isdubbar behövs för att kunna ta sig upp ur vattnet om man går igenom isen och man ska ha med sig ett ombyte i en vattentät påse. Packar man ner ombytet i en ryggsäck så fungerar den utmärkt som flytväst om oturen är framme och man hamnar i vattnet.

– Men då är det viktigt att man har ett grenband på ryggsäcken så att man ligger högt i vaken, förtydligar Jonas.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Minneslista: Ha med dig detta ut på isen

• Kunskap
• Utrustning
  • Ispik
  • Isdubbar
  • Ombyte i vattentät påse
  • Ryggsäck med grenband
  • Mobiltelefon, vattentätt
  • Minst en i sällskapet ska ha räddningslina
• Sällskap

Jonas tipsar även om Skridskonätet där det även finns mer information om säkerhet.

En stor del av skogslandskapet har idag förvandlats till kalhyggen och plantager. Företaget Plockhugget är en aktör som arbetar för skonsammare och naturnära metoder som också ger god ekonomi till skogsägaren. I detta avsnitt av Naturpodden samtalar Annevi Sjöberg med Emil V. Nilsson om skog och skogsbruk.

Hyggesfritt skogsbruk är ett begrepp som framställs som en räddning för det svenska skogsbruket nu när allt fler får upp ögonen för hur förödande alla kalhyggen och plantager med monokulturer av gran eller tall är för biologisk mångfald. Idag är det trakthyggesbruk (med kalhyggen) som bedrivs på minst 97 procent av den brukade skogsmarken och endast 2-3 procent med hyggesfria metoder. Samtidigt är hyggesfritt ett vitt begrepp. Många intresseorganisationer vill därför hellre pratar om naturnära skogsbruk, men det finns flera definitioner även av det begreppet.

Annevi Sjöberg jobbar på företaget Plockhugget AB som har ett certifikatsystem för virke som avverkas med metoder som ska vara skonsamma för skogen. Man skulle kunna säga att det är ett sätt att ta ut virke samtidigt som man har skogen kvar.

– Vi har utvecklat en skogsbruksstandard som vi kallar för hyggesfri men som är inspirerad mycket av naturnära skogsbruk, berättar Annevi. Enligt oss så handlar naturnära skogsbruk om ett förhållningssätt, det är ett antal skogsbruksmetoder som fungerar bra att tillämpa i skogen som lever upp till detta förhållningssätt. Det är visserligen hyggesfria metoder, men vi tycker inte att alla hyggesfria metoder är bra.

Därför är inte allt hyggesfritt bra

Skogsstyrelsen har tagit fram en definition av hyggesfritt skogsbruk. Både Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen jobbar med definitioner av naturnära skogsbruk och som bygger på EU:s riktlinjer. I dessa tillåts trakthyggen, det som i dagligt tal kallas kalhyggen, på upp till fyra hektar. Men enligt många naturorganisationer och företaget Plockhugget kan inte hyggen ingå i ett naturnära skogsbruk. Det finns också metoder som brukar klassificeras som hyggesfria som är tveksamma, menar Annevi.

– Överhållen skärm och schackrutehuggningar kan man kalla för ”hyggen light”. Enligt Skogsstyrelsens definition tar man vid överhållen skärm ut majoriteten av träden, men man lämnar tillräckligt många träd för att de ska täcka himlen. Sedan, när föryngringen har nått 2,5 meter, kan man ta bort resten av träden förutom 25 träd per hektar som måste lämnas. Så efter 10-15 år har nästan alla större träd och undervegetationen försvunnit. Överhållen skärm kan göras på olika sätt men tillämpas det som ovan, blir det en rätt ensartad plantageskog i alla fall.

När metoden schackrutehuggning tillämpas delas ett skogsområde in i rutor, mindre än de hyggen vi ser i landskapet idag, som sedan avverkas i två eller flera etapper. Om man använder markberedning och plantering blir resultatet efter etapperna ensartade plantageskogar bestående av odlade trädslag. Schackrutehuggning kan dock tillämpas på olika sätt, med olika intensitet och med mer eller mindre hänsyn till bevarande av höga naturvärden och säkerställande av tillgång på död ved. Men huggning efter ett förutbestämt mönster med påföljande markberedning, plantering och onödig städning av undervegetation är inte bra för biologisk mångfald och heller inte nödvändigtvis ekonomiskt smart för skogsägaren. Därför är det inte så som Plockhugget jobbar.

– Vi rekommenderar skogsägare att ta ut större träd. Inte alla stora träd, det ska också få finnas evighetsträd som aldrig tas ut. Kan man ta ut träden ett och ett eller i mindre klungor, så kan man också få god ekonomi i sitt skogsbruk utan att påverka det skogliga ekosystemet lika mycket som med de här andra metoderna, förklarar Annevi.

Även tallföryngring fungerar

Det är vanligt att man likställer selektiv avverkning enligt naturnära principer med exempelvis blädning och dimensionsavverkning, men det är inte samma sak. Dessa metoder kan vid rätt förutsättningar användas inom naturnära skogsbruk men inte utan de övergripande principerna som karaktäriserar naturnära skogsbruk. En vanlig fundering vid den typen av skogsbruk är om det fungerar också för att få bra föryngring av tall.

– Ja, när jag pratar med dem som jobbar på det här sättet i praktiken under lång tid, bland annat Timo Pukkala i Finland, Peter Arne från Finnerödja skogstjänst och Anders Tivell, båda från Tiveden, eller Martin Jenzen så säger de att det räcker med en lucka på max 0,1 hektar (1 000 kvadratmeter). Ofta behövs inte en så stor yta. Det varierar beroende på vilken skogsmark man är på. Man måste observera utifrån lokala förutsättningar. När det uppstått en naturlig lucka i skog med likande förutsättningar så är det bra att se efter hur stor luckan är och om det blir någon föryngring .

På så sätt kan man lära sig av sin egen skog, menar Annevi. I det naturnära skogsbruk som Plockhugget förespråkar ska det som regel inte planteras träd. Föryngringen bygger på de arter som finns i omgivningen. Träden får sköta det själva, precis som de gjort i tusentals år. Och just plantering och markberedning är annars en väldigt stor kostnad för skogsägarna.

Ett nytt skogsbruk behövs

Trakthyggesbruket rullades ut med en rasande fart i Sverige, sett ur ett historiskt skogsperspektiv, utan att det funnits tid till eftertanke. Nu finns det gott om forskning som visar på hur skört skogslandskapet blir med sådana metoder, men än så länge har det varit svårt för skogsindustrin att anamma andra sätt att bruka skogen. Samtidigt trycker många privata skogsägare på för att skogsägarföreningar och andra entreprenörer ska erbjuda hyggesfritt skogsbruk, dels för att det över en längre tid ger minst likvärdiga inkomster till skogsägaren men även för att det blir en betydligt trevligare skog att vara i. Som människa, men även som tjäder, blåbär, trattkantarell eller knärot.

Nu ska några aktörer där Plockhugget ingår ta fram en certifiering för naturnära skogsbruk som kommer att kallas EverCover. Under intervjun hade certifieringen inte fått något namn utan gick under arbetsnamnet AEFC. Blir du nyfiken? Snart arrangerar Plockhugget även ett kostnadsfritt webbinarium om naturvärden och brukad skog den 23 januari 2025 som du hittar här.

Han är fågelskådaren som ville göra något vettigt innan han kilar vidare. Ända sedan han började att inventera oskyddade skogar för fyra år har han letat efter arter som kan få ett avverkningsanmält område att stå kvar. Sedan dess har Magnus ansträngningar på fritiden gjort så att flera hundra hektar skog räddats från sågklingan.

Jag träffar Magnus Kasselstrand i en skog utanför Dalhem i nordöstra Småland. Han är engagerad i Tjust fågelklubb som arbetar med hela ekosystemet, inte bara fåglarna. Här uppåt gränsen till Östergötland finns det fortfarande en del naturskogar kvar i ett landskap som annars är sargat av skogsbolagen. Skogen som vi befinner oss i ska visa sig vara ett hem åt arter som järpe, knärot och grön sköldmossa.

Vettigare än fågelskådning

Magnus har länge varit fågelskådare men har på äldre dagar börjat inventera oskyddade skogar för att hjälpa skogsbolagen att följa lagen.

– Jag tyckte att jag behövde göra något vettigt. Man har ju begränsad tid kvar i livet, och den skog som fanns på 1960-talet är ju till stora delar borta idag. Det var därför som jag ville försöka rädda den skog som finns kvar. Nu har jag varit i en 400 avverkningsanmälningar och kikat.

Magnus mår bra av sitt nya skogsintresse. Han hittar nya oskyddade skogar tack vare karttjänsten Skogsmonitor. Det handlar inte bara om att han känner att det är meningsfullt att rädda skogar från kalavverkning, utan också att han får röra på sig. Och han blir en upptäcktsresande i sitt eget landskap:

– Jag kommer till nya ställen som jag aldrig hade kommit till annars, berättar han. Och det står ett antal hundra hektar gammal skog kvar, som inte hade funnits längre om jag inte varit där.

Idag är det ett lagbrott att hugga ner en skog med arter som knärot, ullticka och tallticka. När Tjust fågelklubb överklagar att Skogsstyrelsen inte avstyrt en avverkning till Mark- och miljödomstolen så får de oftast rätt. Just knäroten har väckt en onödigt hätsk debatt, menar Magnus, men tycker samtidigt att det är en väldigt bra indikatorart för skog med höga naturvärden.

– Den här skogen som vi står i nu har alla kriterier och indikatorer på att vara en skyddsvärd skog, förklarar Magnus. Den är tät och ogallrad med olika arter av träd, vi har kärrmarker och mycket död ved. En järpe spelar och runt mig där jag står finns det kanske hundra rosetter av knärot.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Grön sköldmossa är skyddad av EU

När vi kommer till en del av skogen med gott om rejält murkna lågor av gran börjar Magnus spana efter en liten mossa längs med trädstammarna.

– Här ligger en granlåga som i stort sett har börjat förmultna. Då brukar det vara intressant att titta på de delar som håller på att bli som mjöl. Där kan nämligen grön sköldmossa växa.

Till skillnad från knärot, som är fridlyst enligt svensk lagstiftning, är grön sköldmossa fridlyst tack vare EU:s art- och habitatdirektiv. Det betyder att svenska regeringen inte har samma rådighet över artens juridiska status.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Idag är avverkningsanmälningarna överklagade. Mark- och miljödomstolen har fattat ett beslut mot skogliga åtgärder tills Skogsstyrelsen bestämt sig för hur de ska gå vidare efter att de blivit uppmärksammade på Magnus alla artfynd.