Natursidan » Naturpodden

När Ola Jennersten var liten trodde han att det var omöjligt att få se lodjur. Nu när han har jobbat med tigrar i 30 år som naturvårdsexpert på WWF Sverige har lodjuren börjat röra sig i hans hemmamarker utanför Märsta. Möjligheten att använda åtelkameror har inte bara underlättat inventeringen av tigrar i världen. Det har också gett Ola hans drömbild på lodjur.

På många sätt blir kontrasten mellan synen på tiger så väl som naturen i Indien och Sverige tydlig i samtal med Ola Jennersten. Han bor utanför Märsta och vi sitter i hans kök och spelar in. I vårt samtal visar det sig att den stora tigern och det lilla lodjuret har fler saker gemensamt än man kanske tror.

Det händer att lodjur passerar i markerna utanför köksfönstret. Under tio års tid har Ola följt lodjurens förehavanden, något som underlättats av möjligheten att använda åtelkameror för att följa deras rörelser. Det är en teknik som han är välbekant med från sitt 30-åriga arbete med tigerns bevarande som naturvårdsexpert på WWF Sverige.

Åtelkameran avslöjade lodjuret

Tigerintresset väcktes redan under studietiden då han åkte till Indien med en studiekamrat. Idag är han aktuell med sin bok ”Tiger – kampen om att rädda en art”, men han har också följt lodjuren som rör sig i hans hemmamarker.

– Ja, men det finns väl inget som är så läckert i Sverige som lodjur. De är vackra, smidiga och riktigt duktiga jägare precis som tigern, om än i en annan viktklass. Och när jag var liten trodde jag att det var omöjligt att få se dem. Nu passerar det lodjur här regelbundet.

Ola har haft återkameror ute på platser där lodjuren passerar under tio års tid, men så i vintras satte han även ut en professionell systemkamera med två blixtar kopplade till en rörelsedetektor.

– I våras så hände det som jag har väntat på i typ tio år, nämligen att jag skulle få till en till bild på lodjur med ordentlig kamerautrustning.

När man inventerar tigrar är åtelkamerorna väldigt viktiga, men det är inte så Ola har tagit tigerbilderna i boken. De är tagna med hans vanliga kamera.

Annan syn på naturen i Indien

Om tigern är det stora topprovdjuret i Indien så är vargen dess motsvarighet i Sverige, men när vargen diskuteras i media här hemma så är det i negativa ordalag. Synen på naturen skiljer väsentligt mellan Indien och Sverige. Man skulle kunna tro att människor i Indien är mer hatiska mot tigrar och andra vilda djur som faktiskt dödar människor, men så är inte fallet, menar Ola.

– Jag hade med mig, vilket var väldigt kul, tre representanter från länsstyrelsen i Västerbotten som jobbar med stora rovdjur där. De slogs av den positiva andan.

Samhället gör mycket för att underlätta samlevnad mellan tigrar, människor och tamboskap. Det hela underlättas troligen av en annan inställning till naturen och de vilda djuren. Det är mer tillåtande. Förut hände det att bybor la gift i boskap som dödats av tiger, men idag sker det mycket sällan eftersom samhället reagerar mycket snabbare.

– Då kommer folk ut till de nästa morgon och hjälper dem och rapporterar för det är inte alltid de kan skriva. Och sen betalar man både en ren ersättning för kon och ibland går även miljörörelsen ut och ger en liten slant redan vid första mötet, berättar Ola.

Sara Wennerqvist har varit björntokig sedan hon var fyra år. Idag tar hon emot besökare som får spana efter björnar och andra djur från hennes gömslen, men den stora avskjutningen av björnar de senaste åren gör arbetet svårare för henne.

När Sara Wennervist var 15 år bestämde hon sig för att aldrig ha ett tråkigt jobb. Därefter har hon jobbat med späckhuggarsafari i Nordnorge och räknat valar på världshaven, och på senare tid har hon landat hemma i Gästrikland för det riktigt stora äventyret – att hjälpa andra att få uppleva den nordiska naturen.

Tålamod gav utdelning

Det var den 18 oktober som Sara kom hem till Emil för att spela in det här avsnittet. Två dagar tidigare höll hon ett föredrag om björnar på muséet Biotopia inne i Uppsala (som du kan se här). Och hennes björnintresse sträcker sig långt bakåt i tiden:

– Jag har varit tokig i björnar sedan jag var fyra år, men det var först när jag var närmare 40 år som det utvecklade sig. Då fick jag tillgång till en skogskoja där jag började mata hackspettar och småfåglar. Efter ett par år började det komma björnar, och då fokuserade jag mer på dem. Den femte säsongen jag hade skogskojan började jag ha gäster.

Hennes företag heter Wild Nordic där besökare får uppleva vilda djur från gömslen. På vintern är det bland annat kungsörn, havsörn och duvhök som står för underhållningen, på sommaren brunbjörn och under hösten ormvråk.

Verksamhet försvåras av björnjakt

Sara kan leva på en liten bit svensk skog utan att fälla ett enda träd. Men ingen människa är en ö. På senare år har den omfattande björnjakten gjort hennes verksamhet allt svårare att bedriva.

– Utan björnarna hade det varit en väldigt liten verksamhet. Då hade det inte varit som idag med tre heltidstjänster på sommarhalvåret och ungefär två på vinterhalvåret.

Sara vet själv hur svårt det är att få syn på en björn. Under flera år försökte hon få syn på björnar genom att sitta och spana i skymningen under maj på lämpliga platser. Efter att ha spanat i 160 timmar fick hon se björn fyra gånger. Nu kan hon bjuda in gäster som kan få titta på björnar från hennes gömsle under sommaren, men det är fortfarande inte lätt.

– Björnar är enormt skygga och har blivit allt räddare eftersom det är en sådan väldig björnjakt nu för tiden. Man måste vara otroligt försiktig med dofter och ljud. De har upp till hundra gånger bättre luktsinne än hundar. Och jag vill ju absolut inte att vi ändrar på något naturligt beteende. Det ska vara rätt sorts mat som vi ger dem och väldigt lite. Som ett snacks.

EU:s svar på naturkrisen är naturrestaureringslagen. Nu har Sverige två år på sig att ta fram en restaureringsplan, men regeringen vill göra så lite som möjligt. Jörgen Sundin är sakkunnig om biologisk mångfald på Naturskyddsföreningen och förklarar hur allt hänger ihop.

I det här avsnittet reder Jörgen Sundin ut hur naturrestaureringslagen hänger ihop med art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet och konventionen om biologisk mångfald. Han är sakkunnig i biologisk mångfald på Naturskyddsföreningen med en bakgrund på både Naturvårdsverket och Miljödepartementet (medan det fortfarande fanns), så han kan verkligen det här.

Få saker kan vara så positiva som naturrestaurering. Att som människa få ge tillbaka och låta naturen få återhämta sig. Men i dagens samhälle har biologisk mångfald blivit en brännhet och politiserad fråga.

Sverige motarbetar

Trots att Sverige redan skrivit under FN:s ramverk för biologisk mångfald och dess mål om att skydda 30 procent av land, sjöar och hav så har regeringen motverkat naturrestaureringslagen, det mer formella namnet är EU:s naturrestaureringsförordning, som vill göra just detta. 

– Medlemstaterna ska nu ta fram nationella restaureringsplaner där de ska beskriva hur de ska leverera på de krav som är uppställda i förordningen. Det handlar om vilka områden som ska restaureras och hur mycket som behöver återställas av olika naturtyper och kommer att bli väldigt avgörande för hur ambitionsnivån ser ut i det här arbetet. Det finns också krav i förordningen på hur bedömningarna ska göras, men det är här de stora riskerna finns ur ett naturperspektiv. Risken är att många medlemsstater kommer att lägga sig på en betydligt lägre nivå än vad vetenskapen säger.

Skogslobby eller vetenskap?

Den svenska regeringen har skickat ut ett regleringsbrev till myndigheterna som ska ta fram en restaureringsplan som tyvärr visar att ambitionsnivån är låg, menar Jörgen:

– Det är sällan man styr en myndighet så här hårt när de ska ta fram underlag. Den stora frågan är dock hur man kommer att styra Naturvårdsverket vid redovisningen av referensarealer för utpekade naturtyper, för de blir helt avgörande för ambitionsnivån i restaureringsplanen. Vi kan troligen vänta oss ett beslut där de närmaste veckorna. Om regeringen baserar beslutet på vad skogs- och jordbrukslobbyn vill i stället för vad vetenskapen säger undermineras det mest grundläggande i förordningen.

Här behöver den ideella naturvården vara insatt och vaksam så att vi inte sitter med en urvattnad restaureringsplan om två år. Avsnittet spelades in ute i Rävbacken utanför Uppsala den 4 september 2024. Förutom Jörgen Sundin hörs även råmande kor och gäss som flyger förbi.

Få artister har engagerat sig i biologisk mångfald som Stefan Sundström. Emil V. Nilsson träffade honom för att prata om lodjur och naturskogar, och om hur livsmedel hänger ihop med mångfalden. Dessutom bjöd han på surmört.

• Lyssna på avsnittet av Naturpodden längre ned i artikeln.

De flesta känner tog till Stefan Sundström som musiker, men de som följer honom på Instagram ser att han har ett stort engagemang i hållbarhetsfrågor. Han har även nördat in sig på vårt enda vilda kattdjur. Därför börjar vi prata om lodjur när jag träffar honom i hans hem på en av Mälaröarna.

Stefan och lodjuren

Naturskildraren och programledaren Martin Emtenäs och Stefan Sundström har turnerat runt om i landet med scenshower om natur i Riksteaterns regi. I föreställningen “Vi som bor här” kom det fram att de gärna skulle sitta i skymningen och spana efter lodjur, vilket ledde till att jag bjöd hem båda till mina trakter. Stefan var den som nappade. Så i våras satt vi tysta och frös tillsammans i två timmar medan mörkret sänkte sig öven nejden.

– Vi fick ju höra lodjur, fyller Stefan i med ett stort leende. Det var ju fantastiskt. Sedan har jag en gammal hang-up på lodjur, sedan jag var ett litet barn och snöade in på lodjur när jag var fyra-fem år.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Det var när vi gjorde oss klara för att resa oss och gå, lite stela efter att ha suttit hela kvällen, som ett lodjur skrek ut sitt brunstrop några hundra meter bort. Men lodjuren har varit en del av Stefans liv under lång tid. Som liten tog hans föräldrar med honom till Skansen där han fick se något som var både imponerande och lite skrämmande.

– När jag står och tittar in i den här buren på Skansen, så klipper lodjuret en gråsparv och stoppar in i munnen. Wow, det där fastnade i mig. Sedan läste jag en massa böcker om lodjur. Att de sedan finns i en natur som man själv har varit i, att man kan tänka att “bakom den där klippan kanske det finns ett lodjur” liksom.

Surmört, strömming och odlad lax

Även om Stefan Sundström har ett djupt intresse för den vilda naturen, så är det nog hans odlingar och matintresse som via böckerna gjort honom känd utöver musiken. Texterna vittnar om ett djupt engagemang för att ta hand om maten som han skördar i den egna trädgården, där inte minst mjölksyrajäsning av grönsaker har varit en viktig del, bland annat den fermenterade tomatsåsen “röd-grön röra“. Från sin pappa fick han också ett intresse för både skog och fiske som ledde fram till att han prövade att göra surmört.

– Farsan var så där att “mört, det ger man till katten”. Som de flesta är. Men det hade varit kul att snacka med farfar om det, men det hann jag liksom inte med innan han dog. Han var född under fattiga förhållanden redan 1882.

Att äta surmört och andra fermenterade insjöfiskar var utbrett i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var en del av självhushållningen. Men det är inte bara på grund av kulturhistorien som Stefans syrar mört, utan det handlar om att den odlade laxen är så destruktiv, inte minst eftersom den kräver foderfisk, bland annat skarpsill och strömming som kommer Östersjön. Stefan är rädd för att strömmingen kommer att dö ut när de stora trålarna dammsuger havet, så det behövs något annat att lägga på tallriken om det ska vara hållbart. Men det som väckte ett intresse för just surmörten var en bok.

– Det var en bok jag läste redan som barn, av naturfotografen Hans Lidman, som var väldigt naturromantiskt skriven och hette “Laxögat”. I ett kapitel kommer han gående genom skogen och så känner han på långt håll “lukten av surmört”. Då kommer han fram till en gammal 90-årig gubbe som lägger in surmört varje år. Det här var i det inre av Hälsingland.

Äta oss ur naturkrisen

Efter att ha ätit en lunch bestående av korntunnbröd, potatis, smör och surmört fortsätter vi att prata om maten och den biologiska mångfalden. Jag funderar på om Stefan tror att vi kan äta oss ur naturkrisen.

– Nä, vi kan bara svälta oss ur den, skrattar Stefan och slår knäna i bordet. Nej, men seriöst så tror jag absolut att vi måste göra det. Sverige är superimportberoende vad det gäller livsmedel, och det är en jävligt farlig situation. Man pratar så jävla mycket om försvarsberedskap i det här landet men då menar man tanks och soldater, men det man inte pratar om så mycket är maten.

Det Stefan ser framför sig är ett land där maten odlas lokalt. Där det finns mycket fler småbönder på landsbygden. För om samhället ska fungera utan fossila bränslen och globala transporter förändras hela produktionskedjan. Och det är i produktionen av livsmedel som Stefan tar sin utgångspunkt när han funderar kring biologisk mångfald, inte i de sällsynta och hotade arterna. Hans trädgård, och Mälarviken där han fiskar, blir det ekosystem som föder honom.

– Det tycker jag är en helt skön och fantastisk grej. Den har blivit som en grön bubbla som jag kan vara i. Och folk börjar garva bara man säger ordet surmört, det blir ett skämt liksom och jag kan väl skämta med i det, men jag tycker det blir lite löjligt tillslut. För det handlar om käket, det handlar om biologisk mångfald och hur vi ska överleva den kris som kommer.

Naturpodden: Stefan Sundström

Under hösten 2024 kommer podcasten Naturpodden återuppstå här på Natursidan. Inför det första avsnittet kommer här en intervju med Emil V Nilsson, som ligger bakom podcasten.

• Lyssna på Naturpodden längre ned i artikeln eller i ditt podcastprogram.

Emil V Nilsson har, förutom att driva Naturpodden, även varit redaktör för Svensk botanisk tidskrift, varit aktiv inom Rovdjursföreningen och så har han gett ut boken Rävbacken om arbetet med att återskapa en bit mark i Uppland. Det kommer han fortsätta arbeta med, men han kommer också att återuppliva Naturpodden här på Natursidan.

Två avsnitt per månad

Framöver kommer det publiceras ungefär två avsnitt i månaden och det kommer bland annat bli samtal med kunniga personer om vårt förhållningssätt till mat, en djupdykning i naturrestaureringsförordningen, fladdermöss och mycket annat.

Men först blir det ett avsnitt som vänder mikrofonen åt andra hållet – ett samtal med Emil V Nilsson om hans syn på biologisk mångfald, livet och såklart om Naturpodden:

– Jag är ju biolog i grunden och har doktorerat i växtekologi. Jag tror att det har varit som min uppfostran och förändrade hur jag ser på världen och livet. Faktum är att jag började med att läsa filosofi och det var då jag bestämde mig för att läsa biologi. Det är liksom läran om livet. Det innefattar ju allt. För mig är det inte så stor skillnad på att vara intresserad av vargar jämfört med att vara intresserad av varglav. Det är två aspekter av livet och olika organismer som påverkar ekosystemen, det tycker jag är jättespännande, säger Emil V Nilsson.

Naturpodden: Intervju med Emil V Nilsson

---