500 avsnitt • Längd: 30 min • Månadsvis
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl
The podcast Kaliber is created by Sveriges Radio. The podcast and the artwork on this page are embedded on this page using the public podcast feed (RSS).
Fler utrymningsvägar i Oceanas badtorn. Skänningeanstalten lägger ned kritiserade kontrollgruppen. FN:s generalsekreterare påstod att en familj flydde sitt hus på Samoa p g a klimatförändringarna. Kaliber sökte upp familjen.
En överläkare som fått sparken från Sahlgrenska efter att ha ansetts vara en patientsäkerhetsrisk fick nytt jobb efter fina referenser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Läkaren är en av de två överläkare som stängdes av från sina tjänster på Sahlgrenska i höstas efter att Kaliber avslöjat flera missförhållanden.
Det handlade bland annat om kränkande patientbemötande och brister i suicidriskbedömningar av självmordsbenägna patienter.
Läkaren stängdes av i oktober och fick sedan sparken i december.
Men Kaliber får tips om att läkaren fått nytt jobb inom psykiatrin i Västernorrland - vilket också Tidningen Ångermanland rapporterat om.
– Ja, hon har varit under en period. En period då som hyrläkare har hon jobbat som.
Tomas Almroth, enhetschef för läkarna inom vuxenpsykiatrin i Region Västernorrland, säger att regionen, när läkaren i februari togs in som hyrläkare, inte hade kännedom om att hon hade avskedats och IVO-anmälts av sin tidigare arbetsgivare.
– Det framgick inte i referenstagningen.
Uppgifterna går isär om varför det i den referens som är tagen från en chef på Sahlgrenska inte framgår att läkaren hade avskedats. Bemanningsföretaget som tog referensen och anlitade läkaren, Vårdbemanning Sverige, skriver i ett mejl till Kaliber att företaget nu ska utreda det.
Vi begär ut de nedtecknade referenser om läkaren som regionen fick ta del av, av bemanningsföretaget innan regionen tog in henne som hyrläkare.
Då ser vi att referensen från Sahlgrenska inte nämner att läkaren nyligen har avskedats därifrån och IVO-anmälts för att hon kan utgöra en patientsäkerhetsrisk.
Referensen kommer från läkarens närmsta chef på Sahlgrenska, Anders Bergstedt, och är positivt hållen.
– Då har jag inte stuckit under stol med den här händelsen som ert radioprogram ledde till att hon fick lämna. För det har jag sagt till läkaren, det kan inte jag utelämna. I övrigt är ju läkaren en uppskattad kollega bland alla oss kollegor, säger Anders Bergstedt.
Kaliber har under lång tid sökt läkaren utan att få svar på våra många frågor. Men efter att det här reportaget först publicerades, hör hon av sig via mail. Vi har därför uppdaterat reportaget för att inkludera hennes svar.
Hon skriver bland annat att hennes intention aldrig har varit att uppmana någon till självmord och att det kan kan låta hårt att skriva ut patienter som självskadar på avdelningen, men att det är i linje med riktlinjer och beprövad erfarenhet.
Hon menar också att det i Ellas journalanteckningar finns information som ger stöd för att hon gjorde rätt som skrev ut Ella.
Kaliber tog redan i höstas del av del journalanteckningar från Ella. Och Sahlgrenska gick också igenom Ellas journalanteckningar under den arbetsrättsliga utredningen - som resulterade i att läkaren fick sparken.
Ella och Alexandra heter egentligen något annat.
Reporter: Joel Wendle
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Gustaf Vilhelmsson
Monas exman förhalar bodelningen i flera år och Lauras före detta hotar med att hon ska bli satt på gatan. Om ekonomiskt våld när bodelningen blir ett vapen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber visar hur bodelningen kan användas som ett vapen vid skilsmässor, där det går att förhala, ljuga och ekonomiskt svälta ut den svagare parten – trots att det varit ett känt problem länge.
”Mona” berättar hur en utdragen bodelningsprocess gör att hon blir låst och inte kan gå vidare i sitt liv.
– Det här ekonomiska eftervåldet. Det gör ju att folk går under, man sätts hos kronofogden, berättar Mona.
Hennes ex-make har förhalat processen i över två år, vilket har lett till enorma advokatkostnader och ekonomisk osäkerhet.
“Laura” fick ett beslut i handen där hennes ägande inte hade tagits med, samtidigt som hennes före detta kräver pengar från henne.
När två personer skiljer sig är det vanliga att de själva kommer överens om hur de ska dela tillgångarna. Om de inte kommer överens kan domstolen förordna en bodelningsförrättare som i första hand ska få det tidigare paret att enas. Om inte det går ska förrättaren reda ut ekonomin och ta ett beslut.
Kalibers genomgång av förlikningar och överklaganden av bodelningsbeslut visar att det tagit över ett år i en majoritet av de 118 ärenden där det går att se hur lång tid bodelningsförrättaren har tagit på sig, men det finns flera fall där det tagit tre år eller mer.
Lagstiftningen gör det möjligt för en part att förhala processen och orsaka ekonomiskt lidande för den andra. Men justitierådet Margareta Brattström har fått i uppdrag av regeringen att utreda hur bodelningarna kan bli mer effektiva och om det går att sätta en tidsgräns. Syftet är bland annat att motverka ekonomiskt våld.
– Det är ju självklart att den ska inte hålla på mer än längre tid än nödvändigt.
Reporter: Jonna Burén
Producent: Annika H Eriksson
Slutmix: Henrik Henriksson
Robin döms till fängelse och blir en av de allt fler intagna med psykisk ohälsa som är svåra att hantera för Kriminalvården. Lösningen blir isolering.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Robin sätts i isolering i månader i sträck.
– Alla säger ju att den här riktningen med allvarligare diagnoser som bipolaritet, psykos och liknande, ökar, säger Tomas Kleveholt, som jobbar som sjuksköterska inom Kriminalvården och är vice ordförande för Vårdförbundets Kriminalvårdsklubb.
Det kan också leda till farliga situationer inne på anstalterna.
– Tankarna går ju så snabbt. Det känns som att man verkligen...det känns som att man slåss för sitt liv, säger kriminalvårdaren Peter Ragnefors, som attackerades av en intagen som var i psykos.
Allt fler fångar i fängelserna sätts i långvarig isolering, bland dem fångar som mår för psykiskt dåligt för vara ute på en vanlig avdelning.
– Den här personen som blir isolerad på grund av psykisk ohälsa kommer ju inte ingå i några program, så han kommer ju inte vara bättre ut den dagen han lämnar Kriminalvården, säger Christer Hallqvist, ordförande för kriminalvårdssektionen på fackförbundet Seko.
Samtidigt minskar SRI-platser på anstalterna, platser för Särskilt Resurskrävande Intagna, till exempel personer med psykisk ohälsa. Och fler sätt i isolering. Vilket enligt kriminalvårdare vi pratat med riskerar att göra att personer med psykisk ohälsa mår sämre och begår nya brott när de kommer ut.
– Det kan bli så att den risken ökar. Vi skulle ha mycket bättre förutsättningar om det såg ut på ett annat sätt i beläggningsläget och ha andra förutsättningar att kunna arbeta med varje klient individuellt. Det kan vara extra ömmande att den här typen av klienter hamnar i kläm, säger Torbjörn Nyberg, chef för Kriminalvårdens kapacitetsenhet.
Robin, Jenny och Anders heter egentligen något annat.
Reporter: Joel Wendle
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Göran Wiland
Robin är psykotisk under flera dygn. Han blir inlagd, men får gå hem igen. Han är knivbeväpnad i en mataffär. Hämtas av polis. Och släpps. Sedan dödar han sin pappa.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jenny och Anders har sökt hjälp för sin son Robin under flera år. Men upplever att det bara blir korta insatser som inte hjälper.
Under några februaridagar läggs han in på en psykiatrisk avdelning på grund av psykos. Men får gå hem 12 timmar senare. Han hämtas av polis i en mataffär två dagar senare, dit han knivbeväpnad flytt från inbillade förföljare. Efter fyra timmar i arresten släpps han. Morgonen efter har han i psykos dödat sin pappa.
Läkarens anteckningar från när Robin skrevs ut, visar att han hörde en röst och tittade oroligt mot väggarna.
Enligt verksamhetschefen för psykiatrin på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, Magnus Skog, kan det vara tillräckligt att vårda en patient i psykos under så kort tid. Och att de röster Robin hörde vid utskrivningen inte behöver betyda psykos.
– Generellt låter det som att det har gått väldigt fort här. Och en mer vanligare handläggning skulle vara att ha kvar ytterligare en tid för observation, säger Joar Guterstam, docent i psykiatri vid Karolinska institutet.
En polisman beskriver Robin som ”en hök” som tittar oroligt omkring sig när han släpps ur arresten.
– Nu får jag ju gå på de handlingar som finns, och där har man gjort bedömningen att hans tillstånd beror på hans berusningsgrad, säger Peter Sörstedt, polisområdeschef i Älvsborg.
Robin, Jenny och Anders heter egentligen något annat.
Reporter: Joel Wendle
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Göran Wiland
Linus misshandlas och våldtas av sin sambo. Erik utsätts för psykisk terror av sin fru. Ingen av dem vågar berätta för sin omgivning. Om män som utsätts för våld av en partner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Att var så psykiskt nedtryckt i någonting, vara så kontrollerad, men det är också jättesvårt att förklara för någon som inte varit det. Vad för slags rädsla och panik du lever under när de situationerna dyker upp. Hur du febrilt försöker överbevisa: det är inte som du säger.
Erik utsätts för psykisk och fysisk misshandel av sin fru, men håller det som händer för sig själv och berättar inte för någon. Så var det även för Linus:
– Hur skulle jag kunna kontakta polisen, vem skulle tro på mig, en kille liksom som kommer här? Och detsamma med vården, hur skulle jag våga?
Deras vittnesmål är vanliga när det gäller män som utsätts för våld av en partner, det säger Chris-Emelie Denstedt som är utredare på den nationella Stödlinjen för män. En telefonlinje dit män som utsätts för våld i nära relationer kan ringa.
– Man begränsar sitt umgänge, begränsar sitt nätverk, att man kanske blir mer och mer isolerad tillsammans med den som utsätter en för våld. Det kan påverka självkänslan, det kan påverka ens psykiska mående, självklart negativt. Ens förmåga att arbeta, ens förmåga att studera till exempel, så det kan ju vara mängder av saker som blir påverkade av det här.
Den vanligaste formen av våld i parrelationer är psykiskt våld. Och det är fler kvinnor än män som uppger att de utsätts, visar en rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, där personer i Sverige fått svara på frågor. Mest utsatta för det grova och dödliga våldet är kvinnor. Men det finns också män som våldtas, slås blodiga och trycks ner av personer som de lever med. Fast det hör vi inte så mycket om.
Lyssna på Skamfylld hemlighet - om män som utsätts för våld av en partner men inte får samma hjälp som utsatta kvinnor.
Reporter: Lisbeth Hermansson
Producent: Annika H Eriksson
Slutmix: Oscar Lindholm
REPRIS: I drygt 15 års tid har problemen pågått om hur det ska bli ett stopp på pyrotekniken på fotbollsläktarna. Olagliga föremål som avfyras och flera gånger lett till brännskador och hörselskador. Det fortsätter år efter år hur är det möjligt?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Söndag 20 oktober 2024 är det derby i Stockholm. Hammarby mot Djurgården, med nästan 28 000 personer på läktarna. Men matchen får avbrytas när flera knallskott hörs i arenan och det kastas bengaler och något som liknar fyrverkerier in på planen.
Matchen spelades klart inför tomma läktare. Men händelsen har återigen satt fart på debatten om hur olaglig pyroteknik fortsätter att komma in på svenska fotbollsarenor.
Under en match mellan IFK Göteborg och Malmö FF på Gamla Ullevi 2016, exploderar ett knallskott bredvid assisterande domare Mathias Klasenius.
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är ju otroligt högt ljud. Men också väldigt chockerande på något sätt. Jag hade ingen chans att se vart den kom ifrån heller. Jag visste knappt om det var något som var inkastat mot mig med avsikt eller om det var en olycka. Jag hade ju ingen aning om vad det var som hade inträffat. Men en otroligt hög smäll, säger Mathias.
Den matchen spelades aldrig klart. Och under hösten samma år kom en skärpning mot bangers på svenska fotbollsarenor.
Såväl bengaler, bangers och annan liknande pyroteknik är förbjudna sedan länge på de svenska fotbollsarenorna. Trots att både fotbollsklubbar och polis är medvetna om problemet och riskerna, så som brännskador och hörselskador, fortsätter pyrotekniken att strömma in på arenorna.
I år har flera personer dömts för att de bränt bengaler eller försökt smuggla in dem på arenor – straffet är dagsböter.
När Kaliber under hösten besöker matchen mellan Hammarby och Malmö FF på Tele 2 arena i Stockholm, är det uppenbart att supportrar tänder bengaler på givna tillfällen och synkroniserat.
Ordningsvakterna står och väntar på att de ska sluta brinna, tar de ifrån supportrarna och lägger de på marken för de ska kunna svalna.
– Det är direkt livsfarligt helt enkelt, säger Per Engström, sektionschef på NOA, polisens nationella operativa avdelning.
Per Engströms enhet jobbar med idrottsrelaterad brottslighet. Han menar att fotbollsklubbarna har ett jobb att göra när det gäller att ändra vissa av supportergruppernas värderingar.
– Och det är ju frågan om en kulturförändring egentligen, att få de här individerna att förstå att det här är brottslig verksamhet och att den är farlig framför allt. Och det är ju ett arbete som klubbarna och arrangören har, säger Per Engström.
Hösten 2024 gjorde Kaliber tillsammans med Radiosporten en rundringning till de 16 allsvenska klubbarnas säkerhetschefer. 13 av dem svarade – och de flesta menar att pyrotekniken ofta smugglas in kroppsnära, vilket gör det svårt att upptäcka utan att kränka besökarnas integritet.
– Det skulle ju innebära att vi behöver känna i skrevet och på brösten på våra besökare och det tror jag ingen vill egentligen, alltså det finns ju en lagstiftare som ändå har satt en gräns för vad som är integritetskränkande och vad som inte är det, Jonas Arlmark på IFK Göteborg.
Programmet sändes första gången den 18 november 2024. Nu inför den allsvenska premiären sänds det igen.
Reporter: Malin Marcko
Producent: Annika H Eriksson
Pär har haft smärtor i flera timmar. Två gånger har han ringt 112, men ingen ambulans larmas ut. Istället tar han sig hem. Då stannar hans hjärta.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Då vänder jag mig över honom. Och ser att han är inte där.
Pär ligger utsträckt på trägolvet i vardagsrummet i Billsta utanför Örnsköldsvik. Hans sambo Kristina börjar göra hjärt- och lungräddning på honom.
Pärs fall blir ett av de 22 händelser som SOS Alarm har anmält som Lex Maria till Inspektionen av vård och omsorg, IVO, under de senaste tre åren.
I majoriteten av fallen så handlar det om att patienternas symtom inte bedömts på ett korrekt sätt av larmcentralen och att ambulanser inte har larmats ut - eller att larmet inte har prioriterats tillräckligt högt.
Pär överlever. Men i 14 av 22 fall har patienterna dött. Fredrik Jonsson är chefläkare på SOS Alarm.
– För det första är det ju otroligt tragiskt att någon har avlidit på grund av att vi kan ha gjort ett fel beslut, det är ju vidrigt. Men med tanke på volymen samtal och vårdkontakter så är det få skulle jag nog ändå vilja påstå
Även inom ambulanssjukvården leder felbedömningar till att personer avlider.
I 36 av de totalt 125 fallen som anmälts av ambulanssjukvårdsgivarna själva - framgår det att patienterna har dött.
Och lärdomarna från anmälningarna, som skickats till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, delas inte alltid vidare nationellt. Trots att samma misstag upprepas bland vårdgivare. Något som bland annat ambulansspecialistsjuksköterskan och forskaren Erik Höglund reagerar på.
– Det är ju ingen som sammanställer det på det sättet som ni har gjort så att vi kan liksom inte dra några lärdomar på systemnivå: “vad är det som sker?”.
Daniel Lilja är avdelningschef på IVO.
– Det finns vissa delar som vi nationellt måste dela än mer kunskaper om det som inträffar och de åtgärder som har visat sig vara effektiva. Så det kan man alltid bli bättre på. Har det hänt på ett ställe så ska det inte behöva hända på ett annat egentligen.
Reporter: Andreas Ericson
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Paulina Dehlin
Vad händer när domstolarna antar att Kriminalvårdens behandlingsprogram för sexualbrottsdömda fungerar när de bestämmer vem som får vårdnaden om ett barn? Del 2/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I över 20 år har domstolar dömt barnförövare till behandling för sexualbrottslingar – utan bevis på att vården fungerar.
– Jag menar på att det är som ett experiment som har fått fortgå utan någon form av ordentlig utvärdering, säger advokat Camilla Orefjärd är specialiserad på barnfrågor.
Kaliber har gått igenom hovrättsdomar under femårsperioden 2016-2020 där en förälder är dömd för sexualbrott mot barn eller barnpornografibrott. Det rör sig om 300 dömda barnförövare. Och vi stöter gång på gång på fall där straffet blir skyddstillsyn och behandling istället för fängelse.
Kriminalvårdsbehandlingarna som dömda barnförövare genomgår används senare som ett argument för att få vårdnad och umgänge med barn. Men kan en domstol avgöra hur stor risken är att en dömd barnförövare återfaller i brott, när de ska besluta om barnets bästa?
Lyssna på Kalibers serie En mammas mardröm del 2: Barnförövarna och återfallen
Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn.
Reportrar: Josephine Freje och Sophia Djiobaridis, Imperiet Media
Delresearch: Klara Broberg, Imperiet Media
Ljudmix: Emil Drougge
Producent: Annika H Eriksson, Kaliber
Om hur svenska domstolar tvingar mammor att lämna sina barn till dömda barnförövare. Del 1/2. Vi vill varna för skildringar av sexuella övergrepp mot barn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Svenska domstolar ger dömda barnförövare fri tillgång till barn.
”Marie” är en av dem som drabbats. Den man hon levde med erkände och dömdes för sexuellt ofredande mot hennes äldre dotter. Efter avtjänat straff, flera år senare, ville han ha vårdnad om Maries och hans gemensamma två barn, som vi kallar Alma och Alvin. Det blir starten på en lång rad polisanmälningar, barnutredningar, orosanmälningar och vårdnadstvister. Det slutar med att Marie tvingas lämna över barnen till den dömde barnförövaren.
– Det är det svåraste jag någonsin har gjort, säger Marie, och fortsätter:
– Och gör jag inte det här, då riskerar ju jag att bli av med barnen.
Granskningen visar på flera fall, där dömda barnförövare får vårdnad om sina barn – efter beslut i domstol. Det kan handla om gemensam eller ensam vårdnad – eller oövervakat umgänge.
Inga Tidefors är professor i psykologi och är specialiserad på personer som begår sexualbrott mot barn.
– Har man en gång gått över den här gränsen så är ju benägenheten att göra det igen större.
När vi går igenom fallen från vår granskning ser vi att domstolarna för olika resonemang då det gäller vårdnadstvister, där den ena föräldern är dömd för sexualbrott mot barn. I några fall räcker det med själva brottet för att bli diskvalificerad som vårdnadshavare. I andra fall, precis som när det gäller Marie, får den dömde barnförövaren ensam vårdnad om sitt barn.
Advokat Camilla Orefjärd, sitter i styrelsen för föreningen Lex Tintin, som startades för att få till ett bättre skydd för barn som riskerar att utsättas för någon typ av våld.
– Det är ett lotteri. Det beror på vilken domstol, var i landet du befinner dig, det beror på vilken domare du får, vilka nämndemän som sitter där. Och det är ju i sig egentligen väldigt rättsosäkert att man inte på förhand egentligen kan se vart det här barkar, det leder ju till en rättsosäkerhet.
Vi vill varna för att programmet innehåller skildringar av sexuella övergrepp mot barn.
Serien En mammas mardröm görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar: Josephine Freje och Sophia Djiobaridis
Delresearch: Klara Broberg
Ljudmix: Emil Drougge
Producent: Annika H Eriksson, Kaliber
Climate change is real, but do the UN agencies and even the Secretary-General himself, really stick to the facts? This is an English version of Kaliber's investigation 'Klimatkatastrofen' from December 2024.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Climate change is real, but is it as bad as it sometimes sounds?
According to the IPCC - the scientific authority that all UN member states rely on - there is no doubt that our greenhouse gas emissions have warmed the planet and are negatively impacting the climate, with melting ice, rising sea levels, and an increase in certain extreme weather events.
But UN agencies, as well as UN Secretary-General António Guterres, take it much further. We are told that:
1.7 million children die every year due to climate change.
Women and children are 14 times more likely to die in natural disasters than men.
The number of weather disasters has increased fivefold since the 1970s.
Families in Samoa are abandoning their homes and moving inland because of climate change.
In this special episode of Kaliber, tailored for an international audience, we dig deep into these claims and ask: will the narrative of the apocalypse help us at all?
Reporter: Ola Sandstig
Producer: Annika H Eriksson
Legally responsible publisher: Sabina Schatzl
Contact: [email protected]
Återkommande bränder på återvinningsanläggningar och ett starkt beroende av Kina - när batterierna når sitt slut ingår de i kedja som kan innebära ett geopolitiskt säkerhetsproblem.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Hade vi vetat vad vi vet i dag hade vi aldrig sysslat med det här. Det kommer att brinna överallt i Sverige i batterihantering, säger Thomas Karlström, vd för en mellanlagringsanläggning i Trollhättan där batterier exploderat och brunnit två gånger på ett år.
När uttjänta litiumjonbatterier batterier ska återvinnas krävs försiktighet. Batterierna kan självantända och brinna explosionsartat.
– Incidenter har vi ju här i vår anläggning så gott som dagligen, att vi får ett batteri som ger en rökutveckling, säger Roland Karlsson, produktionschef på en återvinningsanläggning i Halmstad.
Samtidigt finns en oro över hur Sverige och Europa i dag är beroende av andra länder, framförallt Kina, genom import av råmaterial för att bygga batterier - och export för återvinning.
– Rent politiskt, geopolitiskt sett, så sitter Europa i en rävsax, säger Erik Jonsson, Statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning, SGU.
– Att ha en viss tillverkning av batterier i Europa är faktiskt en säkerhetsfråga för oss. För vi är utsatta idag, säger Kristina Edström, professor vid Uppsala universitet som forskar på batterier.
Enligt Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L), skyndas arbetet på för att öka oberoendet, och öka säkerheten vid återvinningsfaser.
– Både Sverige och EU kan vara bättre än vad vi har varit.
Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill Eriksson
Producent: Johan Sundström
Produktionsteknik: Johan Hörnqvist
Slutmix: Mattias Miselli
Batterierna finns i våra hem, i våra elcyklar och våra bilar. Men de kan självantända och brinna explosionsartat. Cornelia kom hem till sitt hus, som stod i full brand.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Midsommardagen 2018 började Cornelias hoverboard brinna medan den laddades, vilket ledde till att hennes hem förstördes.
– Fönster och sådant exploderade liksom. Så det var ju bara massa höga smällar.
Sedan branden hemma hos Cornelia 2018 har runt 500 bränder startat där litiumjonbatterier varit inblandade, och bränder på grund av elsparkcyklar och elcyklar ökar mest enligt siffror från Elsäkerhetsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
Ökat antal litiumjonbatteribränder
– En brand i litiumjonbatterier kan liknas vid brand i brandfarliga vätskor som bensin eller diesel som vi traditionellt är vana vid. Normalt sett så förvarar vi inte en flaska bensin hemma, just för att den är brandfarlig. Men nu har vi plötsligt då stoppat in det här batteriet i vårt hem, säger Jesper Thuning, insatsledare på räddningstjänsten i Stockholm.
I Storbritannien, Kanada, Singapore och flera andra länder har ett antal regler och förbud införts när det gäller elsparkcyklar och elcyklar. Detta har skett även i Sverige, till exempel förbud mot att ta med sig hoverboards eller elsparkcyklar på tunnelbanan i Stockholm, och elcykelbatterier får inte längre tas med in på flera arbetsplatser och offentliga lokaler runt om i landet, bland annat i Riksdagen. Men några ytterligare kontroller eller förbud när det gäller elcyklar och elsparkcyklar behövs inte i nuläget, säger Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).
– Fler och fler köper produkter från nätet. Och där har ju man ett enskilt ansvar. Att se till att produkterna har de säkerhetskrav som gäller. Så här är det viktigt att titta efter den här CE -märkningen och se till att den också är korrekt, säger Romina Pourmokhtari.
Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill Eriksson
Producent: Johan Sundström
Produktionsteknik: Johan Hörnqvist
Slutmix: Mattias Miselli
Om det ökade hotet mot Sverige, den skärpta lagen ska som ska stoppa terrorbrott och spionage och de som bryter mot lagen: kantarellplockare, motionärer och turister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Antalet anmälningar om misstänkta brott kopplade till svenska skyddsobjekt har ökat de senaste åren. I snitt anmäls två brott om dagen.
Säkerhetspolisen och polisen har gått ute med varningar om att utländska säkerhetstjänster kan anlita personer för att kartlägga svenska anläggningar.
– Ett upplägg kan vara att du som någon typ av europeisk medborgare får ett erbjudande om att åka till Sverige. Du får en hyfsad bra betalning för att göra det här uppdraget och du vet kanske inte ens vem det är som har beställt det här, det har du ingen aning om, men du kanske ska åka till ett objekt och bara framkalla en reaktion, säger Per Engström, sektionschef på polisens nationella operativa avdelning NOA.
Men när Kaliber tittar närmare på de drygt 400 personerna som under de senaste fem åren dömts för brott mot skyddslagen, visar att hälften gjort sig skyldiga till brott av oaktsamhet – personer som plockat svamp, cyklat inne på olika skjutfält där Försvarsmakten haft verksamhet eller tagit bilder på Drottningholm slott.
En av de som dömts är Staffan, som är en av femton personer de senaste fem åren som i domar säger att de missförstod försvarsmaktens skyltning vid örlogsbasen i Karlskrona, och gjorde sig skyldig till att ha paddlat in i ett skyddsobjekt.
– Väldigt snart känner jag i alla fall att det här var fel. Det var generalfel. Då hörde man en megafon – ”ni där i kajaken. Vänd om”.
Försvarsmakten själva svarar angående sin skyltning av skyddsobjekt att de arbetar för att uppmärkning och avspärrningar ska vara så tydliga som möjligt att följa. Och skriver att det ska vara lätt att göra rätt.
Stämmer det att väderkatastrofer har blivit fem gånger så många på 50 år och att människor på Samoa flyr sina hem p g a klimatförändringar? Kaliber skärskådar påståenden från FN och generalsekreteraren. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.
Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.
Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.
Kaliber faktagranskar påståenden från olika FN-organ om klimatförändringar och deras påverkan. Dör verkligen 1,7 miljoner barn varje år p g a klimatförändringar och dör 14 gånger så många kvinnor som män i väderkatastrofer? Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.
Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.
Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.
Gillette sätter sig i tandläkarstolen. Allt ska bort, får hon veta. Tandläkaren drar ut 20 tänder på en och samma gång. I bilen på vägen hem blöder det kraftigt ur käkarna. Och fler patienter drabbas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En tandläkare i Göteborg drog ut 20 av Gillette Orahams tänder – på en och samma gång.
– Ta bort allt och göra fint, bättre. Jag sa okej. Han är läkare, han måste veta. Jag är inte läkare, säger Gillette.
Kliniken i Göteborg har riktat in sig på personer med utländsk bakgrund, anställt arabisktalande personal för att kommunicera med patientgruppen och genomfört en anmärkningsvärt stor mängd tandextraktioner och implantat.
Behandlingarna som tandläkaren har utfört är omfattande. Och har kostar mycket pengar. Men över en viss summa går Försäkringskassan in och täcker större delen av kostnaden.
Både Försäkringskassan och Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har reagerat på klinikens behandlingar.
– Ja det vi ser det är ju att man har genomfört onödiga ingrepp och det är ju en patientsäkerhetsrisk. Där man har...inte haft grund till olika behandlingar, säger Marie Åberg, avdelningschef på Ivo.
Trots att tandläkaren varit känd av myndigheterna under mycket lång tid, har de inte agerat. Redan 2013 blev tandläkaren sparkad från Folktandvården. Sedan dess har Ivo kritiserat tandläkaren vid flera tillfällen, bland annat för att han dragit ut tänder och ersatt dem med implantat utan att det varit motiverat.
För Gillette Oraham innebar behandlingen att hon blödde kraftigt i munnen efter ingreppet.
– Blod, blod, blod, blod. Min man han gav till mig bara handduk att...blod, säger hon.
Klinikens behandlingar har till stod del finansierats av tandvårdsstödet, som Försäkringskassan står för. Det extremt avvikande behandlingsmönstret var något som man reagerade på redan 2018. Men trots det var det först i början på förra året som de stoppade tandläkarens möjlighet att använda statligt tandvårdsstöd.
– Med facit i hand så önskar vi ju att vi hade kommit till skott tidigare och att vi hade agerat tidigare, säger Line Skjervik, enhetschef på Försäkringskassan.
I slutet av oktober 2024 beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, att dra tillbaka tandläkarens legitimation.
– Du kan ha världens bästa hotell. Och du har några klagomål. Det betyder inte att hotellet är dåligt. Jag har ett extremt vårdpanorama, det skriver de själva. Vilket betyder att jag har behandlat extremt många patienter. Så om några patienter är missnöjda...det är ju tråkigt. Men det betyder ju inte att jag är en kass tandläkare för det, säger tandläkaren.
Adam och Linda köper hundar av Igor. Men de visar sig vara smuggelhundar och saknar rabiesvaccin. Ingen vet hur många hundar i Sverige som smugglats hit, men veterinärer och tullare ser ett ökat hot om rabies med varje insmugglad hund.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Två söta valpar letar efter nytt hem” står det i annonsen. På bilden syns två vaniljfärgade valpar. ”Linda” hoppas att en av de två valparna kan bli deras. Hon åker till en förort i Stockholm för att möta upp säljaren.
Hunden är enligt säljaren ”Igor” fyra månader gammal och kommer från Bulgarien, och den är chippad och vaccinerad mot rabies.
När Linda kommit hem med valpen vill hon besiktiga den. Veterinären reagerar på hundens papper – det saknas en giltig signatur och hon blir tillsagd att vara uppmärksam så att hunden inte biter någon. Och att vaccinera sig mot rabies.
Även ”Adam” köper en hund från säljaren Igor.
– Den skulle vara fyra månader. Den skulle vara rumsren, det skulle vara en helt laglig och helt bra hund liksom. Passet och allt såg riktigt ut. Men det var ju uppenbarligen bara fejk alltihop fick vi reda på sen, säger Adam.
Han tar med sig valpen till distriktsveterinären Hanna. Men allt verkar inte stå rätt till.
– Jag har ju en stark misstanke om att det här är en illegalt införd hund, en smuggelvalp, säger hon.
Veterinärer ska anmäla när de stöter på en misstanke om rabies. Men det räcker inte med att de ser att det är en smuggelhund och att hundens papper är falska. Hunden behöver visa symtom på rabies eller komma ovaccinerad direkt från ett område med mycket rabies – något som en veterinär inte kan veta om smuggelhunden, då papperen är falska.
– Jag blir ju oerhört frustrerad. Jag vet ju att folk tjänar stora pengar på de här valparna. Det här är inte något som görs i god tro av säljarna utan det här är ju organiserat. Så jag blir frustrerad. Jag blir arg och jag blir orolig, säger Hanna.
Rabies – en dödlig virussjukdom som kan drabba alla djur, inklusive oss människor. Det finns inget bot när symptomen väl börjar visa sig. Viruset har funnits i Sverige, men utrotades på 1800-talet.
– Det sägs att det här är fruktansvärt otäck sjukdom för människor. Det kan man föreställa sig också. Man blir förändrad i psyket och man får kramper, smärtsamma kramper, säger Susanna Sternberg Lewerin, veterinär och professor i epizootologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Det har inte hänt ännu, vad man känner till, att det kommit in en rabiessmittad hund i Sverige. Men det har nyligen hänt i länder nära oss i Europa.
– Den enda sätt som det skulle komma till myndigheternas kännedom, det är ju om man går till en veterinär och en veterinär plockar upp att dokumentationen är fel. Och där har också veterinärer tystnadsplikt, så att om det inte finns en reell misstanke om rabies så kan de inte anmäla det till myndigheterna. Så det blir en gråzon där det kan vara svårt för oss att få kännedom om de här hundarna och sen så kan det också vara de som aldrig kommer till en veterinär, säger Emelie Pettersson, biträdande stadsveterinär på SVA.
Om hur branden på Lisebergs vattenland Oceana startade, att personer döms för brott de inte förstår att de begått och om Madeleines kamp för en protes.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dömd utan att förstå
Sofie, som har en intellektuell funktionsnedsättning, dömdes till rättspsykiatrisk vård trotts att hon har samma mentala ålder som en sex-sju-åring. I det svenska rättssystemet finns det inga undantag för personer som kanske inte förstått att de har begått ett brott.
Det finns möjligheter att undvika en rättsprocess i Sverige. Men Kalibers granskning som publicerades under 2021, visade att man ändå ställer personer med intellektuella funktionsnedsättningar till rätta. Något som sker i ett antal fall varje år.
Sofie var inom den slutna rättspsykiatrin i tre år, och enligt hennes föräldrar var hon inte sig lik när hon släpptes ut. Sedan granskningen har det publicerats en rapport av Acta publica som handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar hanteras i rättsväsendet. Den visar på att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortsätter att dömas till fängelse och rättspsykiatrisk vård, och att en hel del av brotten begås inom LSS, som till exempel gruppbostäder.
Lisebergsbranden
I februari började Lisebergs vattenpark Oceana att brinna. Branden spred sig från rutschkanorna till det fem våning höga badtornet. Under byggnationen var inte brandskyddet på plats, och det saknades nödutgångar på det övre planen i badtornet. En person dog och anläggningen förstördes i branden.
Statens haverikommission har nu kommit fram till det var ett svetsningsarbete som startade branden. Kaliber har även tagit del av dokumentation som visar att rutschkanorna var av ett material som, om det utsattes för brand, blir övertänt inom två minuter.
Protesvården
Kaliber kunde i våras berätta om hur protesvården skiljer sig över landet – det handlar bland annat om olika långa väntetider, och olika bedömningar om en patient behöver mer än en protes. Det kan också handla om, om patienterna får hygienproteser, som de kan använda för att kunna duscha och bada.
Madeleine Möhlenbock bor i Göteborg och för två år sedan var hon med om en olycka. Hon behövde genomgå sex stora operationer och var tvungen att amputera nedre delen av benet. Sin första och enda protes hon fick sommaren 2022 går inte att duscha med. Istället fick hon en duschbräda att sätta tvärs över badkaret.
När Madeleine vänder sig till Västra Götalandsregionen får hon först kalla handen. Men efter granskningen har regionen svängt, hon ska få en hygienprotes.
– Man känner sig som en människa igen, att jag liksom, jag kan resa överallt, jag kan bara ha med mig den och kunna stå upp och duscha, förut har det ju varit väldigt begränsad, säger Madeleine.
Reidars hus började brinna och Kristoffer fick el genom kroppen. Kaliber har kollat på riskerna med att antalet solcellsanläggningar ökat explosionsartat och hittar farliga och olagliga installationer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I december 2022 anländer solcellsmontörerna till det faluröda huset i Storvik i Gästrikland, där Reidar Vikström bor med sin sambo. Det året hade elpriset rusat och Reidar anlitar en takfirma som har kampanj på ett paket med solceller.
– Grannarna hade gjort med det här bolaget, de var jättenöjda. De skulle inte sätta upp en solcell om de inte fick göra ett takjobb också. Då kände vi att vi kör på dem, säger Reidar.
Men när alla solpaneler är monterade på taket saknas en växelriktare. Den kommer först efter ett par månader.
– Men då låg elektrikern efter jättemycket också för det var väl lika hos alla andra också. Då låg strömriktaren i garaget i typ tre veckor, säger Reidar.
En morgon, efter att Reidar jobbat natt, går han och lägger sig i sovrummet. Efter någon timme vaknar han av ett sprakande ljud. Huset brinner, och garaget är övertänt. Solcellsinstallationen var inte avslutad och ett kablage som hängde ner från anläggningen var inte säkrat.
Antalet solcellsanläggningar har ökat kraftigt de senaste åren. Vid årsskiftet fanns omkring 250 000 anläggningar i landet. Allt ifrån villatak till solcellsparker. Det har gjort att även oseriösa företag inom branschen blivit fler.
Kaliber har gått igenom alla anmälningar till Elsäkerhetsverket som rör solceller sedan 2021. Där finns ett fyrtiotal företag som har brutit mot elsäkerhetslagen genom att sätta upp solceller utan behörighet.
Elsäkerhetsverket är den myndighet som ska kontrollera elinstallationsbolag. De senaste fem åren har myndigheten förbjudit elva företag från att arbeta med elinstallationer.
Olagliga elinstallationsarbeten ska polisanmälas, säger Mikael Carlson, teknisk expert på Elsäkerhetsverket.
– Problemet ligger väl i de aktörer som har för bråttom och vill göra snabba affärer och inte gör det tillräckligt bra och inte vet om vilka krav man måste uppfylla och hur man bör bygga de här anläggningarna för att de ska vara säkra, säger han.
Men det finns också andra risker med att starkströmsanläggningar på taken.
När Kristoffer Persson skulle utföra ett ventilationsarbete på ett fyrvåningshus med solpaneler fick han ström från hand till hand när han tog i ett dörrhandtag.
– Det är väl som en konstant stöt. Men är den tillräckligt stark så spänner musklerna sig själva, så att man sitter fast där. Man fick rycka ifrån liksom. Man fick väl lite puls för att det var obehagligt, säger Kristoffer.
Det finns fler exempel på elolyckor, besiktningsmän och kunder som fått el igenom sig, men också på när paneler släppt och blåst iväg.
Enligt den utredningen som Räddningstjänsten gjorde efter branden i Reidars hus, var det kablarna från solpanelerna som inte hade kopplats in som var orsaken till branden. Och företaget som utförde arbetet på Reidars tak var inte registrerat för att installera solceller.
Drygt ett och ett halvt år efter branden kunde Reidar och hans sambo flytta in i huset igen. Och det blir inga nya solceller.
– Jag var väl egentligen inne på att vi skulle göra det, men sambon var väldigt tveksam. I värsta fall, det kan ju hända igen. Det finns ju ingen garanti att det inte gör det. Då hoppar vi över det, säger han.
En överläkare inom den slutna psykiatrin ger tips om suicidmetoder. En annan hotar med bältning. Ella och Alexandra börjar spela in läkarsamtal, eftersom tidigare larm inte verkar ha setts som allvarliga. Förrän nu.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I mars i år försöker Ella, som är i 25-årsåldern, att ta sitt liv. Hon skrivs in på en av de tre allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Avdelningens överläkare anser inte att Ella behöver vara tvångsinlagd, men hon får stanna kvar frivilligt på avdelningen. Ella gör då ett nytt självmordsförsök – inne på avdelningen.
Hon överlever, och någon dag senare har hon ett läkarsamtal. Hon väljer att spela in samtalet då det tidigare har skrivits anteckningar i hennes journal som inte stämmer, berättar hon för Kaliber.
Under samtalet säger överläkaren att Ella inte är suicidal på riktigt. Och plötsligt börjar överläkaren berätta hur man går till väga om man verkligen vill ta sitt liv.
– Om jag är suicidal, och tänker ta livet av mig. Jag går på kvällstiden. Tar med mig snöre i lugn och ro, inte framför folk, och dessutom inom vården…, säger överläkaren i det inspelade samtalet.
Ella skrivs ut efter samtalet, utifrån överläkarens policy om att patienter med självskadebeteende inte ska vara inlagda på hennes avdelning.
Tre dagar följer Ella överläkarens instruktioner för hur man ska göra om man verkligen vill ta livet av sig.
Mathias Alvidius är verksamhetschef för de slutna psykiatriska avdelningarna vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Han får lyssna på inspelningen, där överläkaren skriver ut Ella, som nyligen gjort två självmordsförsök.
– Nu är det ju taget ur sitt sammanhang. Det vill säga jag känner inte till det här vårdförloppet. Jag vet inte vad som har hänt tidigare. Så jag har svårt att yttra mig om det. Men jag vill ändå vidhålla det, att man ska vara försiktig med att skriva ut patienter utan att ha gjort en klok bedömning och ha helt enkelt relativt mycket på fötterna. Det skulle jag absolut vilja hävda.
Men som verksamhetschef då för psykiatrin. När du hör att en patient som av en överläkare får höra att om man verkligen vill ta livet av sig, då går man ut på kvällen med ett snöre. Och att patienten tre dagar senare gör just det. Och gör ett nytt allvarligt suicidförsök. Hur allvarligt ser du på det?
– Jag tänker så här att om en patient, och då yttrar jag mig generellt…om en patient har gjort tidigare suicidförsök, i synnerhet om de är i närtid, och den patienten informerar oss om att han eller hon har för avsikt att göra det igen, och den personen till exempel skrivs ut och därefter i närtid gör ytterligare ett suicidförsök, då bedömer jag det som en undvikbar handling. Och då har vi helt enkelt misslyckats.
I september 2023 skickas ett mejl till Mathias Alvidius, verksamhetschef inom psykiatrin på Sahlgrenska. Det handlar om en annan överläkare.
”Jag är livrädd för överläkaren här och önskar bli flyttad”, står det i mejlet som är skickat av en patient på en av de tre allmänpsykiatriska avdelningarna på Sahlgrenska.
Enligt vittnesmålen till Kaliber har även denna överläkare haft ett kränkande bemötande, och gjort snabba utskrivningar av självmordsbenägna patienter.
Kaliber har varit i kontakt med ett 20-tal personer, patienter, anhöriga och anställda, som ger en samstämmig bild av de två överläkarna. Något som också får stöd i de journalanteckningar som patienter låtit oss ta del av.
Chefer inom psykiatrin har länge fått flera larm om läkarna som gjorts av patienter, anhöriga och personal, men inget har hittills setts som allvarliga.
Det kan ju inte vara helt ny information för dig det här?
– Att det finns utmaningar för oss, det är jag naturligtvis medveten om, säger Mathias Alvidius, verksamhetschef, och chef över de slutenvårdsavdelningar där överläkarna jobbar.
Har du förtroende för de här två överläkarna?
– Det behöver... jag reflektera över. Och tala om tillsammans med deras chefer.
Fyra dagar efter intervjun med verksamhetschefen stängs de två överläkarna av under tiden som det pågår utredningar.
Mathias Alvidius vill inte ställa upp på en ny intervju men svara i ett mejl:
”Uppgifterna som har framkommit är allvarliga och i huvudsak nya för verksamhetsledningen. De behöver utredas närmare och vi kommer också att undersöka om det är så att tidigare signaler om brister inte tagits på tillräckligt stort allvar.”
De två överläkarna har inte velat svara på frågor från Kaliber trots upprepade försök.
Ellas självmordsförsök efter samtalet med överläkaren kunde stoppas, tack vare sin bästa vän Michelles agerande.
– Jag kan väl känna att...att...det är mitt fel också på många sätt att hon kanske mår dålig kring den här situationen, för att jag ändå satt henne i en situation där hon...har behövt ändå frukta för mitt liv, och mått väldigt dåligt. Så där är jag väl besviken på mig själv men jag är ändå som tacksam för att hon finns och fanns där då, säger Ella.
Ella och Michelle heter egentligen något annat.
Hit kan du vända dig om du har självmordstankar:
Ring 112 om du behöver akut vård eller hjälp
Nationella hjälplinjen: Tillgänglig dygnet runt via telefonnummer 903 90 eller hjalplinjen.se.
Självmordslinjen: Öppen dygnet runt, telefonnummer 901 01. Det går också att använda en chat.
Vårdguiden: Telefonnummer 1177
Jourhavande präst: Kopplas via telefonnummer 112. Alla dagar kl. 21-06, chatt alla dagar kl. 20-24
Humanistisk medmänniska: Telefonnummer 010 551 5590 Tar emot samtal kl 19-23 alla kvällar utom tisdagar.
Jourhavande medmänniska: Telefon: 08-702 16 80. Alla dagar kl. 21-06.
Lina är 17 år när hon börjar missbruka lustgas. Hon får köldskador, tuppar av under en mopedfärd och får domningar som inte släpper. Ändå kan hon inte sluta. Expresslevererad gas är bara ett klick bort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är 2023. 17-åriga Lina har lidit av ångest under flera år. Hon har testat lustgas när hon festat, men när hon hamnar i nya kretsar börjar hon och en person till ta mer och mer.
– Sedan blev det liksom en vardag för oss båda. Vi tog väl ungefär två lådor om dagen, ja det är sex tuber i en låda, då. Men… sedan börjar vi ta ännu mer och det blev kanske tre lådor var om dagen, säger Lina.
På väg hem från några vänner får hon skjuts bak på en moped och tar lustgas under färden. Hon tappar medvetandet och ramlar av mopeden på en 70-väg.
– Sedan vaknade jag upp efter någon minut då ligger jag på motorvägen och någon gubbe försöker prata med mig, och jag fattar inte vad som hänt. Sedan kollar jag åt sidan och då står min vän där och gråter, då förklarar hon bara lite kort att jag flög av och nästan hamnade under en lastbil. Då kollar jag bakom mig och ser att det är långa köer från båda hållen, sedan efter ett tag kommer mina föräldrar till platsen och hämtar upp mig, säger Lina.
År 2020 börjar överläkaren Johanna Grass och kollegorna på Giftinformationscentralen lägga märke till en ökning av samtal med frågor om lustgasrelaterade skador. Hittills i år är siffran uppe i över 400 skadade personer.
– Vad det här också kan ge är svåra proppar i blodkärlen. Vi har haft några fall som mycket väl kunde ha dött. Vi har haft några fall med folk som har fått svåra köldskador ner i luftröret eller matstrupen där det kunde gått väldigt illa men där det har gått bra. Och det är mer den akuta användningen. När man släpper gasen ur de här tuborna så är den väldigt, väldigt kall. Och om man andas direkt ur tuben så kan man få en svår köldskada i munnen. Sedan har vi de som inte kan gå. Det är ju ett allvarligt fall. Jag tycker det är allvarligt om man får en demensbild när man är 22. Problemet med lustgas när man tar det ofta och upprepat det är det här vitaminet vi slår ut, vitamin B12, säger Johanna Grass.
Det kan till exempel leda till känselbortfall, svaghet i musklerna, nervskador och lågt blodvärde.
Linas mamma Camilla märker hur dottern får skador av sitt missbruk, B12-vitaminen slås ut och hon får känselbortfall i händer och fötter. Det blir så pass allvarligt att hon måste läggas in på sjukhus och få B12-injektioner – det fanns risk för proppar i lungorna.
– När man är mitt i det så släcker man bara bränder, man bara räddar situationen här och nu. Man hinner aldrig samla kraft, tid och ork till att kunna ligga steget före. Utan det är bara släcka bränder, rädda situationen här och nu. Så det är så mycket känslor på en gång. Man känner sig så fruktansvärt maktlös och otillräcklig, säger Camilla.
På nätet kan du köpa storpack från grossister och extra tåliga ballonger, och man kan ofta få expressleverans.
När Kaliber söker på lustgas i en databas med domar framgår det att lustgas återkommer som berusningsmedel i samband med brott. Hittills i år återfinns ett trettiotal domar som rör brott där lustgas använts.
Det framgår även i handlingarna att det finns 33 fall sedan 2022 där barn och unga blivit omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga, på grund av lustgasanvändning tillsammans med annan problematik. Flera av de unga har behövt uppsöka vård för lustgasskador. I några av fallen har barnen varit så unga som 12 och 13 år.
Regeringen förbereder nu ett lagförslag när det gäller försäljningen av lustgas. Förslaget innebär bland annat att privatpersoner inte längre ska kunna köpa större mängder lustgas i berusningssyfte. Och de under 18 år ska inte kunna köpa lustgas alls.
– Jag tycker att det här är en djupt otillfredsställande situation som vi har just nu där det här är oreglerat. Det leder till skador hos inte minst många unga människor och är farligt helt enkelt, säger socialminister Jakob Forssmed (KD).
Lina och Camilla heter egentligen något annat.
Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson
Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.
Lyssna på serien som är nominerad till Prix Europa och AIB Awards: Andnöd. En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. En granskning av dykarbranschen. Del 1/4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.
– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.
Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.
På dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.
– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.
Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.
– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.
Jörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.
– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.
År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.
När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.
– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?
Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.
– Det var nära, säger han.
En annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.
Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.
– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.
Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.
– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.
Dykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.
– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.
Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.
Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.
– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.
Med åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.
– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär.
Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren
Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.
Han tog också stryptag på dig?
– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?
Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.
Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september är i kapp.
– Jag blir tyvärr inte förvånad när jag hör det för jag upplever att vi har rört oss mot en normalisering av strypvåld som är bokstavligt talat livsfarlig och där behöver vi verkligen agera, säger Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister.
Brita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.
– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.
För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.
Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.
– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.
Reporter Lisbeth Hermansson.
Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.
Alex och Esther hamnade mitt i en brand som egentligen inte borde kunna sprida sig. Det handlar om populära modulhus i trä, där elden tar sig in i väggarna mellan lägenheterna. Trots larm får husen fortsätta att byggas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den 10 augusti 2023 börjar ett femvåningshus brinna på Lindängen i Malmö.
Elden sprider sig snabbt, på bara någon timme har hela vindsvåningen brunnit ner. Räddningstjänsten kämpar med att släcka branden men det är som att elden hela tiden får fyr på nytt.
Huset är byggt av moduler i trä och elden letar sig ner i stommen, via hålrummen mellan lägenhetsmodulerna. Det brinner i väggarna.
”Det är ett nytt fenomen som jag inte har varit med om, att det kryper så långt ner som till tredje våningen.” Så säger insatsledare Magnus Khölin på räddningstjänsten Syd.
Räddningstjänsten får leta efter elden med värmekameror, och skadorna hinner bli så stora att huset måste rivas.
Kaliber och P4 Malmöhus granskning visar att branden inte är den första. Hus har brunnit och förstörts i både Uppsala och Luleå och hundratals har tvingats lämna sina hem. Det är samma företag, Lindbäcks, som byggt husen.
Trots att räddningstjänst och forskare larmat om risken med bränderna sedan 2013 så har företaget fortsätt att bygga hus med hålrum. Tusentals lägenheter finns över hela Sverige. I flera fall har det uppdagats att husen har brister i brandskyddet som åtgärdats. Men man fortsätter bygga, Stefan Lindbäck är VD för Lindbäcks Group:
”Jag tror det är lite för naivt att tänka att vi stannar upp med utvecklingen. Däremot så är det viktigt att se till att de lösningar vi gör är robustare än vi gjorde igår”, säger han.
Han poängterar också att husen följer Boverkets byggregler. Dessutom har de utvecklat metoden för kontroller av brandtätning så att brister inte ska finnas i nya hus.
Nu ändrar Boverket byggreglerna, hålrum där brand kan spridas blir förbjudet. Men reglerna gäller inte för de tusentals bostäder som redan finns.
Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.
Reportrar Elsa Henriksdotter, Kaliber och Dusan Marinkovic, P4 Malmöhus.
Kommer brandskyddet på Lisebergs vattenland Oceana ändras? Hur gick det för den visselblåsande socialsekreteraren Rikard? Och har Skatteverket skärpt sina rutiner när det gäller post till skyddade personer?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfälla
När Lisebergs vattenvärld Oceana, som skulle öppnats nu i sommar, förstördes i en kraftig brand i februari undersökte Kaliber tillsammans med P4 Göteborg hur brandskyddet under byggtid såg ut – och vi kunde visa att de inte fanns några utrymningsvägar i de övre delarna av tornet. Det här var en granskning som publicerades i mars. Nu utreder Liseberg hur Oceana kan bli säkrare vid en ev återuppbyggnad.
– Vi jobbar ju med tredjepartsgranskningar, brandskyddsdokumentation. Det är klart att all information ingår ju i den utredningen, också det som de experter ni har pratat med har kommit fram till, säger Lisebergs vd Andreas Andersen.
Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare
Säkerheten för Skatteverkets tjänst där de ansvarar för post till dem som har skyddade personuppgifter har skärpts. Det visar Kalibers granskning, där redaktionen för andra gången testat postförmedlingstjänsten genom att skicka spårsändare till personer med skyddade personuppgifter.
– Det är ju avgörande för att man inte ska bli röjd. Det känns som att de verkligen lagt resurser på rätt ställe i det här fallet. Det känns jättebra och hoppfullt, säger en av kvinnorna som var med på testet.
Den tystade staden
För ett år sedan avslöjade Kaliber att flera orosanmälningar som polisen skickat till socialtjänsten i nordöstra Göteborg hade försvunnit. Orosanmälningarna gällde en 14-årig kille, vars familj är en del av ett känt släktbaserat kriminellt nätverk i Göteborg. Enligt polisen var det nio orosanmälningar som vare sig hade registrerats eller utretts.
Nu har socialsekreteraren som lät blir att registrera anmälningarna dömts till 30 dagsböter för tjänstefel i ett så kallat strafföreläggande.
De tystade larmen före polismordet
Hösten 2023 granskade Kaliber vad socialtjänsten gjort innan det uppmärksammade mordet på polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Då berättade visselblåsaren Rikard, som vi kallade honom, att socialtjänsten agerade alldeles för tamt när det fick in allvarliga orosanmälningar på unga gängkriminella, som hade kapacitet att döda människor.
Rikard hade fått sparken för att arbetsgivaren sa att han hade gjort olagliga slagningar i deras datasystem. Själv menade Rikard att han varit för obekväm för arbetsgivaren för att han ifrågasatte hur socialtjänsten hanterade orosanmälningar på unga gängkriminella.
Rikard polisanmäldes av arbetsgivaren och åtalades för dataintrång. I april friades han. Göteborgs tingsrätt menade att åklagaren inte lyckats visa att slagningarna inte hade med Rikards arbete att göra.
– Det kändes jätteskönt att det blev en friande dom.
Lyssna på Kalibers säsongsavslutning, där flera granskningar följs upp. Lyssna här eller i SR Play.
Det kommer ett besked om dödsolyckan men är det hela sanningen? Del 4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Några dagar efter att Pär Erlandsson dött i samband med ett reparationsarbete i Göteborgs skärgård hittas en anonym lapp på ett skrivbord på dykarskolan.
”Det tar lång tid att åtgärda trasig utrustning, man fortsätter att använda utrustning som man vet är dåligt och trasig, utrustning för reservdykare saknas fler gånger”
Lappen kommer från en dykelev som gjort praktik på samma företag som Pär Erlandsson dök för: Svensk Sjöentreprenad.
Bara enstaka olyckor och tillbud går att hitta i den offentliga statistiken. Men Per Almbratt har länge misstänkt att det är något som inte stämmer. Han hör mycket från sina gamla elever.
– Men det är ord mot ord, säger han.
Det är en typ av händelse som återkommer, det bildas en ispropp där luften går in i hjälmen – och luften stryps.
– Det är ju självklart livsfarligt. När det går bra, så går det ju bra, men när det inte går bra, så dör man ju, säger Jens Rosendahl som är huvudskyddsombud i dykkoncernen Marcongruppen.
Kaliber pratar med över 100 dykare och över hälften vittnar om allvarliga händelser. Flera berättar om när de trott att de skulle dö. Men bara enstaka tillbud går att hitta hos Arbetsmiljöverket.
Arbetsgivarorganisationens ordförande Jörn Ryberg säger att man anmäler alla allvarliga incidenter, men att exempelvis luftstopp inte är en allvarlig incident.
I slutet av april 2024 kommer ett besked från Statens Haverikommission. De kommer inte att inleda en utredning om Pärs död, de bedömer att dödsfallet orsakats av ett sjukdomsfall.
Men Pärs kollegor har farhågor om brister i den utrusningen som han använde – kan Pär ha fått en frysning i andningsluften?
– En av oss har dött. Då tycker inte vi inte att det är rimligt att man lämnar den frågan outredd, säger Jens Rosendahl.
Del 4 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.
Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.
Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.
– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.
Det är två luftflaskor, som vanligt.
– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.
Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.
En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.
Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.
– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.
Efter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.
– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.
När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.
– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger.
– Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.
Pärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.
– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras.
En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:
“Jag kan ha användbar information.”
Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.
En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.
Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.
Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.
– It’s kind of danger money, säger han.
17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.
Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.
– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.
Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.
– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.
Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.
En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. Kaliber och P4 Göteborg granskar dykarbranschen. Del 1.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.
– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.
Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.
På dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.
– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.
Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.
– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.
Jörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.
– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.
År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.
När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.
– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?
Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.
– Det var nära, säger han.
En annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.
Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.
– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.
Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.
– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.
Dykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.
– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.
Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.
Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.
– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.
Med åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.
– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär.
Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.
Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson
Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren
De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.
– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.
Sammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.
Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.
– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.
Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.
– Det här är det värsta som har hänt mig.
Vi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.
– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.
Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?
– Ja, vi utreder.
Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.
– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.
Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.
Reportrar: Frida Grönholm och Ola Sandstig
Producent: Annika H Eriksson
Fler och fler berättar. Kriminalvårdare och intagna uppger att en särskild grupp kriminalvårdare på ett av landets största fängelser systematiskt har misshandlat och förnedrat fångar. Del 2/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kriminalvårdarna Joakim, Amanda och Elin är tre av de omkring 30 kriminalvårdare som berättar om en osund kultur på Skänningeanstalten.
Det handlar om att interner utsätts för trakasserier, förnedring och övervåld av en grupp kriminalvårdare.
– Man kände sig smutsig. Det är därför jag skrev ner allting för att kunna gå därifrån och känna att jag i alla fall försökt göra någonting för att förhindra det eller förbättra det, säger kriminalvårdaren Joakim Rosenberg, och skickar ett brev där han larmar ledningen.
Kaliber berättar om flera incidenter där intagna har utsatts – för anstaltschefen Emil Ahlquist som reagerar och säger att det inte stämmer överens med deras värdegrund.
– Nej, det är inte utifrån den kriminalvård som jag står för överhuvudtaget.
Emil Ahlqvist har gjort en kartläggning förra året där han pratat med kriminalvårdare och sett brister i arbetsmiljön.
– Brister är, det som har kommit mig till känna tänker jag att det har funnits en kultur, lite machokultur, sexism, trakasserier, mobbing och även utfrysning har det funnits på arbetsplatsen.
Han säger att han jobbar med att försöka lösa problemen på anstalten med t ex utbildningsdagar.
Lyssna på hela granskningen här eller i SR Play.
Reportrar: Ola Sandstig och Frida Grönholm
Producent: Annika H Eriksson
Fången Moussa berättar att han utsätts för övervåld och kriminalvårdaren Nadja blir vittne. Larm om våld och trakasserier på en svensk anstalt. Anklagelserna riktas mot en särskild grupp anställda. Del 1/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fången ”Moussa” drabbas av ett krampanfall inne på Skänningeanstalten. Men istället för att hjälpa honom på plats lyfter en grupp kriminalvårdare i den så kallade kontrollgruppen upp Moussa i armarna och tar honom till vaktrummet, där han berättar att han utsätts för övervåld.
– Jag tror på riktigt att nu dör jag, nu är det över, berättar han.
Två kriminalvårdade blir vittnen.
– Och då drar de ner honom och då knäar någon av personalen honom och då skriker han larmchefen då på honom: ”Du sätter dig, du ställer dig inte upp. Nu tar du emot den här hjälpen din jävla idiot”, berättar ”Nadja”.
Två dagar efter anfallet går Moussa till sjukvården på fängelset för att dokumentera sina skador och berätta hur de har uppkommit. Samtidigt skriver också Moussa en anmälan till JO, Justitieombudsmannen, att han har blivit misshandlad.
– Det är folk som sitter där inne nu och det är därför jag valde att göra JO-anmälan. Men jag tänkte, det här måste tas upp, jag tänker inte ge upp.
Anstaltschefen Emil Ahlquist säger att han inte kommenterar enskilda ärenden, men vi berättar ändå att kriminalvårdaren Nadja sett vakterna misshandla en intagen. Han känner inte till det.
– Ja, jag kan inte svara på det för jag har inte alls hört den bilden.
Efter tre månader svarar Kriminalvården på Moussas JO-anmälan. De skriver; det finns inget stöd för att personalen varit för våldsam eller uttalat sig olämpligt. Kriminalvårdschefen bedömer att skadorna i revbenen inte har uppstått av ett knä utan kom till när Moussa sattes ner i stolen som har ett armstöd i trä. Det står att Moussa har varit utåtagerande och det var tvungna att få kontroll över honom. Nadja och hennes kollega får inga frågor om vad de sett.
Det är fler som berättar om hur de bevittnat kontrollgruppens beteende mot de intagna - både kriminalvårdare och interner. En av dem är kriminalvårdaren Joakim Rosenberg. Han var utlånad till Skänninge under en period och menar att metoderna som används på anstalten skapar situationer som kan leda till stora risker.
– Alltså attityden och gängse praxis som jag upplevde där på Skänninge var att i stället för att ja, men det lågaffektiva är det första verktyget vi testar, så är det att: är de hårda och otrevliga, ska vi vara hårdare och tillbaka för att visa att det är vi som bestämmer, det går ju rakt emot all kriminalvård som jag är van vid.
Fängelsechefen Emil Ahlquists bild av Skänningeanstalten skiljer sig från det som personal och fångar berättat för Kaliber.
– Rent bokstavligt så har min dörr stått öppen sen jag började här utifrån att ta till mig berättelser, vittnesutsagor, någonting som jag kan agera på, säger Emil Ahlquist.
Lyssna på hela Kaliber här eller i appen.
Reportrar: Ola Sandstig och Frida Grönholm
Producent: Annika H Eriksson
Flera personer är misstänkta för att ha orsakat skredet vid E6 i september 2023. Kaliber om SVT Nyheter Västs granskning om turerna före och efter vägraset, bland annat om kartor som inte stämmer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Robin Moti och hans vän kör på E6:an från Göteborg mot Uddevalla, klockan är halv två på natten den 23 september 2023. Regnet slår hårt mot vindrutan och Robin saktar ner på grund av den dåliga sikten.
När de närmar sig Stenungsund försvinner plötsligt vägen framför dem. Robin tvärbromsar, men bilen hinner inte stanna. De kör rakt ner i hålet.
E6:an ligger som ett utkastat pussel av asfaltsbitar bland stora gropar som uppstått.
Vägen bröts av på flera ställen, på en sträcka av E6:an där runt 20.000 fordon kör dagligen. Istället får bilar, bussar och lastbilar ta andra eller mindre vägar.
Intill skredområdet finns en anlagd slänt – som snabbt få uppmärksamhet riktad mot sig.
Byggprojektet som skulle bli en företagspark med industri, kontor och lager fick kritik från SGI, Statens Geotekniska Institut, redan tre år tidigare.
Även Länsstyrelsen varnade att de kunde komma att stoppa byggplanerna. De anser att det bland annat finns risk för erosion. Planerna ändrades, och bygget fortsatte.
Elin Schwartz, reporter på SVT Nyheter Väst, har granskat händelserna före och efter skredet i Stenungsund. Bland annat undersökningarna av marken som gjordes inför bygget.
– Det gjorde man på flera ställen men inte vid den aktuella slänten som sedan rasade i skredet, säger hon.
Ingen visste om vad slänten bestod av, om det fanns bärande berg eller inte. Nu är tre personer misstänka för att ha orsakat skredet, och en undersökning av var marken egentligen bestod av hade kunnat förhindra skredet menar experter.
– Skredet hade ju inte uppstått, om man hade vetat det, tror jag, säger Mats Karlsson, forskare i geoteknik på Chalmers.
Reporter: Elin Schwartz, SVT Nyheter Väst
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Oscar Lindholm
Programledare: Annika H Eriksson
Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-Jag kände bara en obehaglig rök.
Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.
-Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.
Han inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.
-Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.
Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.
Huvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.
– Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.
Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.
– Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.
Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.
Hur har översvämningsdrabbade kommuner rustat sig framåt? Reportern vann Olle Bengtzon-priset 2024 för programmet. Priset lyfter fram journalistik som kritiskt granskar samhällsbyggande och stadsplanering. Lyssna igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.
– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.
Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.
– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.
Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning
Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.
Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:
– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.
Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.
– Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.
Elin fick sepsis på semestern. Hon var nära att dö. Hon klarade sig men fick amputera ben och fingrar. Madeleine blev påkörd av en bil och tvingades amputera ett svårt skadat ben. Hör om hur de kämpat för att få de proteser de behöver för att få ett bra liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sjukdomar och trafikolyckor med amputationer som följd gör att tusentals människor behöver proteser – armar, fingrar och ben. Men vilken hjälp du får beror på var du bor. Kaliber har granskat protesvården.
– Det är sorgligt att det ska behöva vara så och att det finns människor därute som sitter med kassa hjälpmedel, för att de kanske inte ens vet att det finns nånting bättre, säger Elin Rantatalo, som efter att hon drabbades av sepsis för några år sedan tvingades amputera sina ben och fingrar.
Hon har kämpat för att få rätt hjälpmedel efter amputationerna.
Madeleine Möhlenbrock bor i Göteborg. För två år sedan tvingades hon amputera sitt ena ben, efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon promenerade på en trottoar. Hon behöver en hygienprotes så hon kan stå när hon duschar och badar. Madeleine har inte fått det av sin region så hon betalar nu en sådan protes själv.
– Jag tycker det är jättedåligt att man inte har samma riktlinjer i hela Sverige för om man förlorar en kroppsdel oavsett om det är sjukdom eller olycka är ju ett trauma i sig - och man vill ju ingenting hellre än att komma tillbaks till sitt tidigare liv i den mån det går.
Hör deras berättelser i Kaliber.
När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.
Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.
Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.
De vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.
Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.
På hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.
Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.
Här kan du läsa hela programmet
Reportrar: Alice Lundberg och Markus Alfredsson
Producenter: Eskil Lundgren och Markus Alfredsson
Slutmix: Gustaf Vilhelmsson
Programledare: Annika H Eriksson
I Kaliber i dag om vad som händer i samhället när alternativa utlåtanden till sjukdomssymptom får fäste och sprids av ett statligt finansierat handikappförbund. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ja, man mådde ju dåligt. Jag tyckte att jag hade lite stickningar i ansiktet, och sökte hjälp.
Det är 2004, och Karin i Borlänge berättar att hon inte kan sluta tänka på stickningarna, och får svårt att sova och koncentrera sig.
Men Karin vill inte gå till vårdcentralen, för hon är rädd att de ska tro att hon lider av psykisk ohälsa. Via en person som jobbar med alternativ vård får hon tips Istället får hon tips om att kontakta en tandläkare, säger hon.
Det är en privat mottagning, dit bland annat personer som tror att de är elöverkänsliga rekommenderas att vända sig till. Karin bokar en tid och åker dit och skriver under ett avtal där hon samtycker till behandling. Tandläkaren säger att hon har röta i käkbenet. Hon gapar stort samtidigt som tandläkaren plockar fram tången, salivsugen och borren.
Karin stålsätter sig. Det knakar när tången fäster kring tanden mot roten. Tanden dras ut. Och sedan nästa. Och sedan fortsätter det.
– Ja, jag tittar mig själv i spegeln, och det såg ju fruktansvärt ut. Man var ju helt förstörd, man var helt förstörd. Man var ju där med tungan hela tiden. ”Var är tänderna någonstans?” Det är alldeles tomt.
Alla tänder på Karins högra underkäke är nu borta tillsammans med en del av käkbenet och Karin skickas hem.
I mer än 30 år har tandläkaren haft sin mottagning, och uppskattar själv att omkring 2.000 patienter kommit och gått genom åren. Flera av dem har sett sig själva som elöverkänsliga eller har haft andra upplevda sjukdomar som det saknas belägg för att de existerar.
Vi tittar närmare på ett trettiotal av patienterna. Och hittar två personer som fått samtliga tänder och även käkben bortopererat, precis som den behandling som tandläkaren påbörjat hos Karin.
Tandläkaren har tidigare varnats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, 2004.
2006 blir tandläkaren sedan av med sin legitimation efter att flera journaler granskats. Efter överklagande får tandläkaren tillbaka legitimationen 2008 för att Kammarrätten anser att det finns vissa osäkerheter kring metoderna som gör att de bestämmer sig för att låta tandläkaren behålla legitimationen mot att hon får en prövotid där hon ska förbättra diagnostiken för att säkerställa att befogad behandling utförs.
Tandläkaren anmäls igen, fast då långt senare, och då av andra tandläkare.
Det leder till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, på nytt drar in legitimationen, efter att nya patientfall granskats.
Själv tycker tandläkaren att den kritik som riktats mot henne är felaktig.
– Jag vill inte diskutera HSAN:s utlåtande.
För en av patienterna som fick samtliga tänder och käkben bortopererade, skulle det börja med en amalgamsanering på grund av upplevd elöverkänslighet. Men det skulle sluta med en tom mun, som nu är en väl dold hemlighet under protes.
– Det är svårt att veta egentligen, när det gäller elöverkänslighet, ingen egentligen har väl gått till botten till vad egentligen orsaken är. Jag har ju aldrig gjort några ingrepp som inte patienten har varit med på. Men det finns ingen garanti för någon vård överhuvudtaget och misslyckande sker alltid i all form av vård.
Varför drar du ut friska tänder?
– Men det beror på hur man definierar friskhet, och som jag säger, jag vill inte diskutera min behandling nu, säger tandläkaren.
Tandläkaren som opererat bort käkben på Karin och dragit ut ett stort antal tänder på patienter, bland dem flera personer som upplever sig vara elöverkänsliga, får inte längre utföra behandlingar. Men strax före årsskiftet överklagar hon, hon vill ha tillbaka sin legitimation för att kunna fortsätta sin verksamhet. Förvaltningsrätten slår fast att det bland annat handlat om grov oskicklighet, och beslutet om indragen legitimation står fast.
– Det är precis som att det blir som att vända på en hand när jag är där.
Helén bor i ett rött hus på den uppländska slätten. Hon mår dåligt, går ner i vikt, och tänker att det kan bero på elektromagnetisk strålning. Hennes vårdcentral har inte kunnat hitta något fel på henne, så i sin jakt på att försöka bli fri från sina symptom, söker hon alternativ vård hos en funktionsmedicinsk klinik, berättar hon.
– Och jag åker hem och känner hur jag typ lämnar kroppen av mitt dåliga mående. Det känns som att jag dör. Och det tror jag beror på att jag fick så mycket vitaminer och mineraler som var flera hundra och flera tusen gånger starkare än dagsbehovet.
Det finns flera vårdgivande personer, tandläkare och läkare i Sverige som ägnar sig åt att bota patienter med upplevd elöverkänslighet – ett tillstånd som vetenskapligt inte existerar. Vi har läst åtskilliga handlingar som beskriver behandlingar med exempelvis stora mängder vitaminer och mineraler. Något som i vissa fall kan vara skadligt. Och diagnoser ställs, som inte är erkända av Socialstyrelsen. Och efter anmälningar som leder till återkallade legitimationer, fortsätter flera av dem att ge råd till patienter, vilket också är tillåtet.
De läkare och tandläkare vi granskar, uppger att dom tillsammans har behandlat tusentals patienter.
Finns det en risk för att man skadar patienten?
– Det beror väl på vilken behandling det är man ger.
Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare och överläkare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.
– Den stora risken, skulle jag säga är att man bidrar till bekräftelse av att det här är orsakssambandet och eventuellt då bidrar till att man missar en nödvändig medicinsk utredning. För det är jättesorgligt när vi ser att man har missat det för att personerna själva har blivit så övertygade om att det är elektromagnetiska fält, så de har inte sökt medicinsk hjälp och fått utredning.
Lena Hillert betonar vikten av att den som känner sig sjuk ska söka sig till rätt vårdinrättningar eftersom symptomen kan bero på något som kräver medicinsk vård.
– Det är väl det budskap som vi försöker få ut, att man ska alltid när man upplever besvär, få en sedvanlig grundlig medicinsk utredning.
Trots att vetenskapen säger att överkänslighet mot elektromagnetisk strålning inte går att bevisa, fortsätter medlemmar i Elöverkänsligas Riksförbund, en organisation med omkring 2.200 medlemmar, att bekräfta människors tro på det, från fall där det rör symptom som stickningar och domningar, till psykisk ohälsa. Även i extrema fall med dödlig utgång.
2022 står en pappa åtalad för att ha dödat sitt ena barn och försökt att döda sitt andra. Pappan har länge klagat på hjärtbesvär, stickningar, domningar och smärta. Han har ringt Strålsäkerhetsmyndigheten och berättat om problemen som han upplever gäller både honom och resten av familjen. Och han har också haft kontakt med en person från Elöverkänsligas Riksförbund som bekräftar hans känslor av strålning i lägenheten.
Under madrasserna lägger han folie, i lägenheten går han på tå för att undvika det han uppfattar som strålning från lägenheten en våning under.
Mordet får stor uppmärksamhet i media, och där sprids också pappans berättelse om upplevd strålning som han berättar om under rättegången. Han säger att han till slut inte sett något annat alternativ än döden för att slippa strålningen.
Och under rättegången kallas ett vittne för att styrka pappans försvar om att han begick dåden påverkad av elektromagnetisk strålning. Det är Bengt Håkansson, från Elöverkänsligas Riksförbund.
– Jag åkte dit till lägenheten och mätte mikrovågor ifrån mobilmaster.
Han åker till lägenheten där mordet skedde och går runt med sin mätare.
– Och man tittar ju runt lite, och utsikten var ju fantastisk där uppifrån. Men ingen mast som lös rakt in i lägenheten. Det borde egentligen ha varit väldigt bra, men mätaren visade någonting helt annat.
I rättegången berättar Bengt Håkansson om sin slutsats, att det är strålningen i lägenheten som är problemet.
– Ja, han borde ha flyttat direkt. Det var ett klart flyttfall.
Pappan döms till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök. I rätten läggs ingen vikt vid Bengt Håkanssons vittnesmål om strålning.
Och i utredningen finns ingenting som tyder på att pappan och hans familj utsattes för den starka strålningen som pappan beskrivit.
Vi har sökt pappan, men inte fått något svar.
Elöverkänsligas Riksförbunds ordförande Marianne Ketti är övertygad om att elektromagnetisk strålning gör både henne och andra människor sjuka, så till den grad att döden kan ses som ett alternativ.
I det här fallet med pappan, var det rätt att bekräfta hans uppfattning om att det var strålningen som var orsaken till hans mående?
– Jag kan ju inte bekräfta, jag känner inte honom, men det skulle kunna vara så. Det är en fullt möjlig reaktion så att säga, på strålningen. Fast steget är ju långt till att ta sina barns liv, men att ta sitt eget liv. Det har vi fall varje år.
Trots att rätten slår fast att det rörde sig om vanföreställningar, ser Marianne Ketti det ändå som troligt att pappan begick dåden på grund av strålning.
– Nej, men jag, jag vet ju att jag har ju påringningar från medlemmarna. Ja, nästan dagligen, flera gånger i veckan i alla fall, som mår väldigt dåligt i sin lägenhet. Men jag har inte hört att de har tagit någon annans liv. Men sitt eget liv, för att de inte kan få gehör från grannarna.
För Arja och Helén har den upplevda elöverkänsligheten idag försvunnit sedan flera år tillbaka.
När Arja tänker tillbaka på tiden när hon upplevde sig sjuk, kan hon ibland känna att det kanske var livet som kom emellan. Att stressen från att vara mamma med barn, aktiviteter, jobb och annat fick henne att må dåligt. Att det blev för mycket.
– Det kan vara hur många olika orsaker som helst. Att det är stressigt, och alltihop. När man är mitt i livet och så där att det blir för mycket. Jag hade svårt att säga nej, så att man hjälper utöver sin egen familj så är man ute ändå, överallt, och ringde på jobbet att de behöver några extra till natten. Ja, vad gör man? Vem ringer man till? Till de som säger ”ja”, så att jag hade väl ingen gräns tillslut. Man märker att man bara kämpar emot så tar man mer på sig jobb för att inte tänka på det.
Helén om hur hon mår idag:
- Jag jobbar mycket framför datorn. Jag pratar ganska mycket i mobilen. Idag är det inga problem med elen överhuvudtaget. Det är helt annorlunda, det är ett friare liv. Jag mår mycket, mycket bättre fysiskt. Det är en helt annan värld för mig. Jag tror inte att det är elen i sig som är orsaken. Sedan kan ju strålning i sig vara skadligt, mer eller mindre beroende på vad det är. Men jag tror att grundorsaken sitter fysiskt, psykiskt eller andligt.
Att Arja och Helén inte längre upplever sig som elöverkänsliga är något som Marianne Ketti, ordförande för Elöverkänsligas riksförbund sedan tio år tillbaka, ställer sig frågande till.
- Nej, jag tänker, jag har sagt till många som har ringt till mig, ”jag har blivit frisk”, har de sagt. ”Säg inte så”, säger jag, ”säg att du blivit symptomfri”, säger jag. Det går inte att bota det.
Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.
Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.
Slutmix: Johan Hörnqvist
Programledare: Annika H Eriksson
Tusentals personer säger att de är drabbade av elöverkänslighet - något som den samlade vetenskapen inte kunnat bevisa existerar. Kaliber om statliga miljoner till ett förbund som gör motstånd mot forskningen. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– De här lysrören, det kändes som ett strykjärn mot huvudet, och jag kunde inte gå rakt.
Det är 1992, och Arja kliver in i en mataffär i Upplands Väsby när hon plötsligt tycker att hon känner av de flimrande lysrören i taket. Tron på elöverkänslighet blir starkare hos henne.
– Jag hade ingen längtan efter döden, men det, det är den fruktansvärda sjukdomen, att man är så sjuk och har så ont i huvudet.
I en annan del av landet, på den uppländska slätten, bor Helén i ett rött hus i en glänta mellan snöklädda åkrar och högresta granar.
Det är 2006 när Helén upplever en starkare sjukdomskänsla. Hon säger att hon känner yrsel och smärta, och börjar att rasa i vikt. Helén går till vårdcentralen, men där hittar de ingen orsak.
Vid den här tiden får Helén höra talas om elöverkänslighet från en släkting som själv tror sig vara drabbad. Ju mer Helén tänker på elöverkänslighet, desto mer tror hon på det som en förklaring. Och som ett problem som i sådana fall går att lösa.
– Vi fick ju tömma hela huset på datorer, på mobilerna, på alla batterier vi hade i allting.
All teknik som finns i ett normalt tjugohundratalshem, blir ett hot, enligt Helén.
Vi får kontakt med människor som har eller har haft besvär som de själva beskriver som diffusa smärtor, trötthet. Yrsel. Sömnsvårigheter. Nästäppa. Domningar. Stickningar. Svimningar. Flera av dem har också pratat om hur att uppleva sig som elöverkänslig kan väcka självmordstankar. Och flera av dem har fått bekräftat av andra som tror på elöverkänslighet att deras ohälsa beror på strålning.
Och ett namn återkommer bland flera av de vi pratar med, det är Bengt Håkansson från Elöverkänsligas Riksförbund, ett förbund med 2.200 medlemmar.
– Min entré där, det var bland annat att jag skrev en rätt lång artikel i deras tidning, eller i vår tidning, ska jag säga nu, Ljusglimten. Rätt snart så fick jag överta frågespalten “teknikfrågan” där jag svarar på frågor om teknik. Och, ja, vad som bekymrar folk. Jag har ju några som lyssnar och som behöver hjälp och råd. Det har väl varit det viktigaste.
– Det här har ju många namn.
Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.
– Det mesta har ju varit vad man kallar dubbelblindprovokationer, det vill säga att man har gjort en försöksuppsättning som man så långt som möjligt tror, att det här är någonting som triggar besvären hos personerna. Och ibland har man gjort öppna prov innan, det vill säga att de vet ”nu är du exponerad, nu sätter vi på den här utrustningen”, och man har valt försökspersoner då som har sagt ”ja men det här är någonting som utlöser besvär hos mig.” Man har också tagit personernas i andra studier, inte mina, men man har tagit utpekad utrustning och gjort i deras hemmiljöer, för man tänkte att ”om vi gör det här i laboratorier så kanske vi missar någon faktor”, men inte där heller fick man något samband.
Studier har kunnat visa att det är en negativ förväntan som kan orsaka besvären, något som kallas ”noceboeffekt”. Det innebär att människor kan uppleva sjukdomssymptom för att de är övertygade om att de ska inträffa i en specifik miljö.
Samtidigt har Lena Hillert utsatts för försök till misskreditering, då personer påstått att hon varit anställd av Telia.
– Jag har aldrig varit anställd, jag har aldrig fått ett öre från Telia. Man försökte ju misskreditera mig. För att, så att säga, minska min trovärdighet. Det är ju naturligtvis inte roligt, säger Lena Hillert.
Ordförande för Elöverkänsligas Riksförbund, Marianne Ketti, upplever själv att hon började drabbas av elöverkänslighet för många år sedan.
När vi påtalar för Marianne Ketti att elöverkänslighet inte vetenskapligt går att bevisa, avfärdar hon den erkända forskningen.
– Den bygger inte på någon saklighet.
Marianne Ketti är övertygad om att forskningsresultat och myndigheter som arbetar med strålsäkerhet, så som Strålsäkerhetsmyndigheten, är korrupta.
– Strålsäkerhetsmyndigheten kan du inte lita på. De har ett vetenskapligt råd, och delvis hänger det här...sitter det här, från det här vetenskapliga rådet då, så sitter det folk från en organisation som heter ICNIRP. Vi har försökt komma åt dom här länge.
ICNIRP, den organisation hon är kritisk mot, är en icke vinstdrivande internationell sammanslutning av forskare och experter inom området icke-joniserande strålning och människors hälsa. Det är också därifrån den senaste forskningen kan hämtas som stöd för bland annat myndigheter i Sverige, till exempel gällande de gränsvärden som mäts kring hur hög strålning som får förekomma i samhället utan att det innebär risker.
Vi kommer i kontakt med flera myndighetspersoner och forskare som berättar om hot som de blivit utsatta för från medlemmar i förbundet.
Jimmy Estenberg jobbade som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten fram till 2021. En dag får han ett samtal. Det kommer från en medlem i Elöverkänsligas Riksförbund, berättar han.
– En person hade letat upp mina barns födelseannonser...och då var de ju några år gamla, så det är ingenting som låg i dagens tidning direkt. Det var ju en väldig tydlig markering från dem att de hade koll på mig och min familj.
Vi frågar Marianne Ketti, som varit ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund i 10 år, om hoten.
– Ja, vi hotar ingen, sådant jobbar inte vi med i förbundet, vi jobbar seriöst. Jag tycker det är förjäkligt om man hotar politiker, om man hotar någon annan, oavsett om jag inte sympatiserar med dem så tycker jag att ingen människa ska vara utsatt för hot i sin yrkesutövning eller vad man nu jobbar med. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.
Varje år får Elöverkänsligas Riksförbund omkring 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta på grund av att elöverkänslighet räknas som ett funktionshinder efter ett regeringsbeslut 1995. Bidraget är utformat så att pengarna ska gå till påverkansmöjlighet i samhället som ligger i medlemmarnas intressen.
– Det finns ingen koppling till det i just det här organisationsbidraget, utan fokus som vi tittar på utifrån statsbidrag, det är helt enkelt om de har uppfyllt de kriterier för en organisation, och för att kunna organisera sig som verksamhet, säger Zara Warglo, som är avdelningschef för Avdelningen för behörighet och statsbidrag på Socialstyrelsen.
Mellan åren 1995 och 2000 betalade Regeringskansliet ut statsbidrag till handikapporganisationerna, men år 2000 tog Socialstyrelsen över ansvaret för att betala ut pengarna.
– Och sedan fick vi ta över det här uppdraget, och sedan dess då, 2000, så har de ungefär sammanlagt fått ut 33 miljoner kronor. Här får man väl titta på det i ljuset av just den funktionshinderspolitik, tänker jag, som var runt millennieskiftet, där man var väldigt noggrann med att trycka på att man skulle inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren och en funktionsnedsättning då som kunde leda till ett funktionshinder.
– Vi skulle ju gärna se att man gör en översyn av den här förordningen. Vi kan inte ändra i en förordning. Men däremot så har vi ju påtalat det för Regeringskansliet, säger Zara Warglo.
Regeringskansliet vill inte ställa upp på en intervju men skriver i mejl att ett nytt förslag till förordningen förbereds inom Regeringskansliet.
Till Kaliber uppger majoriteten av riksdagspartierna att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen ses över.
Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.
Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.
Slutmix: Johan Hörnqvist
Programledare: Annika H Eriksson
Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa struntar i löprundan utomhus när det är mörkt. Emma har en app och Sara bär kniv. Många kvinnor upplever att de är otrygga utomhus och begränsar sina liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber handlar om hur rädsla och otrygghet påverkar unga kvinnors vardag och vad de gör åt det.
Sedan början av 2000-talet har Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visat att kvinnor är den grupp som upplever störst otrygghet när de vistas utomhus under kvällstid i sitt bostadsområde, särskilt unga kvinnor. Och flera internationella studier visar att rädslan att utsättas för sexualbrott särskilt påverkar kvinnors upplevda otrygghet.
I programmet möter vi fyra kvinnor som på olika sätt tagit till verktyg och strategier för att lösa den upplevda otryggheten: Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa löptränar inte ensam ute när det är mörkt. Emma använder en app och Sara bär kniv.
– Jag kan ju inte gå ut och träna när det är mörkt. Så känner jag ju. Jag är jätterädd för att bli våldtagen eller överfallen, där jag skulle bli skadad för livet. Det är det jag är rädd för, berättar Filippa.
– När jag är ute och går kanske jag kollar mig över axeln, inte har på jättehög musik i lurarna och är allmänt vaksam över min omgivning. Och kanske håller nyckeln i handen så här, som ett vapen, säger Emma.
– Jag har ju en kniv, men det är ju inte en kniv som jag någonsin ämnar använda, utan det är bara att det känns tryggt, säger Sara, som är ett påhittat namn.
Efter att Nazli gått en kurs i feministiskt självförsvar är hon inte rädd längre:
– Jag tänker inte så mycket på överfallsvåldtäkter eller vad som skulle kunna hända utan jag tänker att det är en vanlig kväll bara. Och det är så skönt, jag känner mig väldigt lätt och befriad utav det.
Kalibers undersökning visar att det är vanligast att kvinnor väljer att gå omvägar för att undvika platser som upplevs som otrygga, prata i telefon med en anhörig eller inte ha hörlurar i öronen när de går ensamma. Men det handlar också om att undvika klackskor för att kunna springa eller undvika att åka taxi ensam.
Att otryggheten upplevs så stor att kvinnor begränsar eller beväpnar sig på olika sätt tycker Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, är allvarligt:
– Om vi börjar prata om att man beväpnar sig eller inskränker på sin rörelsefrihet på olika sätt har man ju ett problem på samhällsnivå.
Även Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg medverkar i Kaliber. Att tusentals kvinnor som svarat på Kalibers enkät begränsar sina liv ibland eller ofta och inte går ut ensamma på kvällar och nätter kommer inte som en chock för henne.
– Jag begränsar själv mitt liv och jag tänker väldigt mycket på vart jag går, framför allt när det är mörkt.
Jämställdhetsministern beskriver det hela som ett misslyckande och ”ett massivt jämställdhetsproblem” och säger att hon och regeringen arbetar med både förebyggande insatser och hårdare straff för sexualbrott.
Socialsekreteraren och de försvunna orosanmälningarna i gängmiljön nu är personen brottsmisstänkt. Upprättelse för kallingeborna om det förgiftade dricksvattnet. Varghybrider med högt varg-DNA ska bort tycker flera riksdagspartier. Kaliber följer upp.
Hos polisen finns en lista över ett antal män som de misstänker är kapabla att mörda sin partner. Informationen finns så vad görs för att stoppa dem? Del 1 av 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ja, första gången. Då hade han ju slagit mig i magen. Så polisen kommer. Vi sitter i mitt kök. Det är en massa poliser liksom. Och jag vet att jag gråter väldigt mycket. Och jag grät för att jag ångrade att jag hade ringt dem.
Första gången, säger Jasmin. Men det är inte första gången hon blir slagen, sparkad eller strypt av sin pojkvän. Det är däremot första gången hon ringer polisen.
Hon försöker ta tillbaka anmälan mot pojkvännen. Åklagaren driver fallet ändå, och Jasmins pojkvän döms till fängelse. Så hade det kunnat sluta. Men det gör inte det.
Lista över potentiellt farliga män
Kriminolog Anders Östlund har utifrån riskfaktorer baserat på kriminologisk forskning sammanställt en lista på män i region Mitt som löper stor risk att vara våldsam mot sin partner. Just nu är listan på 41 män. Men listan är antagligen längre.
Idag råder nämligen sekretess mellan olika myndigheter, i huvudsak för att värna den enskildes integritet. Tanken är att skydda personliga uppgifter från att spridas i andra sammanhang än där man lämnat dem.
Men det innebär också att polisen bara har tillgång till sina egna register. Om tex socialtjänsten får veta att en av dessa män misshandlat sin partner igen, att våldet eskalerar, är det inte alls säkert att polisen får veta det. Det tycker kriminolog Anders Östlund är ett problem.
– Nu bygger högriskgruppen bara på det som polisen känner till. Och polisen för ju inga register över folks personliga problem. Utan det är något som dyker upp i förhören när de har begått de här brotten. Och det är de uppgifterna vi använder. Men vi skulle ju behöva underbygga det med kunskap ifrån de som verkligen känner till de här personernas problem. Och där står vi ju och stampar för tillfället.
Ny lag skulle hjälpa utsatta kvinnor
Syftet, med listan är att skydda potentiella brottsoffer. Men det är en sak att ha kännedom om männen, och en annan att veta vad man ska göra med informationen.
Polismannen Jale Poljarevius ansvarar för ett nationellt arbete mot partnervåld. Istället för att bara gripa och lagföra män som redan begått grova brott, vill de hitta männen, ha koll på dem och försöka stoppa våldet innan det är för sent. Då krävs en poliskår som gör sitt yttersta. Idag är det inte så, menar han.
– Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra. Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt och sånt tycker jag är lite märkligt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, säger Jale Poljarevius.
Enligt en ny lag från 2021 får man göra undantag från sekretessen. Sjuksköterskor och socialtjänstens handläggare får nu bryta sekretessen och dela livsviktig information med polisen, för att skydda kvinnorna. Kalibers genomgång visar att lagen knappt används.
Jasmin heter egentligen något annat.
En grupp fångar på landets fängelser genomgår bedömningar om risken för att de återigen ska misshandla sina närmaste. Och bedömningen är träffsäker. Så vad händer när de kommer ut? Del 2 av 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
På ett av landets fängelser sitter Josef. Han har hotat sin exflickvän med kniv, dunkat hennes huvud i en vägg, tagit stryptag på henne och sparkat henne när hon legat på marken. Vittnen, blåmärken och exflickvännens berättelser blir det som till slut fäller honom. Han ska sitta 12 månader i fängelse, och om ingen visste tidigare så vet nu samhället med säkerhet vad han har gjort.
Kriminalvården gör egna riskbedömningar
När Josef släpps från fängelset har han av frivården bedömts ha ”en anmärkningsvärt, mycket riskabel brist på ansvarstagande för ett i hög grad gränsöverskridande beteende”. Och så träffar han Agnes. Hon berättar hur svartsjuka övergick i psykisk förnedring och våld.
– Först bara lite i taget. Och sen mer och mer att jag förstod att det liksom var en svartsjuka som inte var normal. Vid ett tillfälle uppsökte jag vård då jag var orolig för hur illa det var. Tidigare hade det mer eller mindre mest bara vart blåmärken eller liknande. Jag kände att jag behövde veta om någonting var brutet. Både på grund av hur skadan hade uppkommit. Och hur det kändes.
Kaliber har i del 1 av denna granskning berättat om den lista på högriskpersoner som upprättats i region Mitt, av kriminolog Anders Östlund. Tanken är att den ska användas för att skydda kvinnor som lever i fara. Den bygger bara på den kännedom som polisen har om männen.
”Inte haft möjlighet att bryta sekretessen”
Men för dem som dömts och avtjänar straff inom kriminalvården så finns sedan flera år tillbaka verktyg för att identifiera de allra farligaste. Kriminalvården gör nämligen särskilda riskbedömningar för återfall i partnervåld när en person avtjänar straff för den här typen av brott. Risken delas in i låg, mellan och hög. I oktober i år är det 466 personer som sitter i fängelse och som bedöms ha hög risk för återfall i partnervåld.
Kalibers genomgång visar att polisen inte får kännedom om Kriminalvårdens riskbedömningar.
– Kriminalvården, trots att de kan ha bedömt att det finns hög risk för våldsutövande, trots att de kanske haft en klient som har pratat om att den har tankar på att skada en närstående eller att de vill hämnas eller liknande. Så har de inte hittills i alla fall haft någon möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen om detta, säger Moa Mannheimer på Socialstyrelsen.
”Hur ska de skydda andra människor?”
Josef är en känd återfallsförbrytare, som Kriminalvården bedömt har ett grovt gränsöverskridande beteende. Men när Agnes till slut anmäler honom så dröjer det innan polisen tar tag i fallet, och han hinner begå nya våldsbrott mot ytterligare en kvinna.
– Alla visste vad som kunde ske igen, och nu har det gjort det. Och vad tänker man då kring efter mig då. Hur ska de skydda andra människor? Andra kvinnor? säger Agnes.
Agnes och Josef heter egentligen något annat.
Sommaren 2021 skjuts en polis till döds i Göteborg. Ett år senare, i samma område, händer det igen ett nytt mord. Kaliber avslöjar nya detaljer om vad som sker inne på socialtjänsten före morden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Juni 2021 mördas polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Ett mord som chockar hela Sverige. ”Abdi”, 17-åringen som sköt, hade fått flera allvarliga orosanmälningar. Han kommer döda eller bli dödad. Personal som jobbar med samverkan i området var också oroliga. Men Abdi tvångsomhändertas inte veckorna före mordet. Efter mordet tillsätts en haverikommission av Göteborgs kommun. Hade det kunnat förhindras? För att det inte ska kunna hända igen.
Ändå händer det igen i Biskopsgården ett år senare. Den här gången är det en ung gängmedlem som mördas av ”Kamal”, en 19-årig kille, som också varit föremål för orosanmälningar och utredningar hos samma socialtjänst, innan han blev myndig, men där han inte tvångsomhändertogs. Socialtjänstens ansvariga menar att bevisen inte var starka nog.
Kaliber har fått tillgång till omaskade orosanmälningar, en hemlig utredning och okända mejl och ger en unik inblick i vad som hände innan morden. Kaliber handlar också om personer som inifrån socialförvaltningen berättar om oro, upprördhet, frustration och tystnadskultur.
Socialarbetaren Susanna jobbar hårt för att Abdi ska komma bort från gatorna. Men det är för sent. En sommarkväll skjuts en polis till döds.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber kan se att det är fullt möjligt att som minderårig vara djupt involverad i ett kriminellt gäng, med allt vad det innebär med myndigheternas vetskap utan att det händer någonting. Det trots att frågan om hur myndigheter handskas med unga kriminella, har fått mer uppmärksamhet än någonsin sedan mordet på polismannen Andreas Danman ett år tidigare, sommaren 2021, med haverikommissioner och rapporter.
Men har socialtjänsten, polisen och Göteborgs Stad verkligen gått till botten med vad som hände innan polismordet och tagit lärdom av misstagen?
Till slut så läcker i alla fall en sekretessbelagd utredning till Kalibers redaktion. Ocensurerad. Med hjälp av ett flertal källor, öppna och dolda, kan vi nu berätta vad som verkligen hände de fem veckor som föregick mordet på Andreas Danman.
Och okända mejl visar hur socialförvaltningen under en månads tid försökte förmå det kommunala Bostadsbolaget att flytta Abdi och hans familj från området i hopp om att komma bort från gängkriminaliteten. Men där flytten aldrig blev av.
I reportage efter reportage framställs läkarna som oberoende och sakliga experter när de pratar om den hypade fetmamedicinen Ozempic. Men vad som inte kommer fram är att flera av dem har en ekonomisk relation till tillverkaren, Novo Nordisk.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
2017 godkänns en ny diabetesmedicin i USA med ämnet semaglutid. Det är ett hormonliknande preparat som också visar sig dämpa hunger och vara effektiv för viktnedgång.
Under 2022 rasar många kändisar i vikt, och när Jimmy Kimmel skämtar om medicinen på Oscarsgalan blir Ozempic snart synonymt med viktnedgång. Den globala förskrivningen ökar lavinartat och i Sverige gör efterfrågan att apotekshyllorna gapar tomma efter diabetesläkemedlet. Det lanseras även som ett rent bantningspreparat, under namnet Wegovy.
Flera läkare berättar i svensk media om det nya preparatets möjligheter för fetmabehandling. Men i bara en artikel står det att läkaren också har fått ersättning från de läkemedelsbolag som tillverkar medicinen. Det handlar om betalningar för att de till exempel föreläst eller varit rådgivare åt bolaget.
Kalibers kartläggning visar att en femtedel av dem som uttalat sig i medierna om det hypade diabetes- och fetmaläkemedlet har fått ersättning av bolaget. Dessa personer, de flesta läkare, står för 60 procent av alla expertkommentarer om medicinen.
Förra året tog anställda inom den svenska sjukvården emot 106 miljoner kronor i arvode från läkemedelsindustrin. Det visar branschorganisationens egen sammanställning. Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt, ifrågasätter att läkare överhuvud taget tar emot arvoden från industrin.
– Ja, det är i strid med grundlagen och skulle om det är tillräckligt grovt kunna utgöra då tjänstefel.
De läkare Kaliber pratat med säger att de följer alla regler som branschen upprättat. Och branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, Lif, tycker att deras regelverk är tillräckligt.
– Våra regler är tillräckliga för att ge läkemedelsföretagens stöd och ramar för hur samverkan med hälso- och sjukvården ska ske på ett sunt och transparent sätt i enlighet med grundlagens krav.
Våldet har blivit grövre och de ungdomar som idag blir behandlade på SiS-hem är mer kriminellt belastade än tidigare. Efter en rad uppmärksammade rymningar granskar P4 Göteborg och Ekot SiS-hemmen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Morgonen den 8 maj kliver de två killarna upp som vanligt, vid sju-åttatiden på SiS-hemmet Nereby i Bergsjön. De ska till skolan, men det blir inte som vanligt – vad händer? Alice Lundberg du är reporter på P4 Göteborg
– Ja det här börjar som en helt vanlig morgon. Precis innan klockan åtta har behandlingspedagogerna en överlämning till lärarna. Den här morgonen är det lugnt. Skolan börjar tio över åtta och fram tills ungefär lunch den här dagen inget speciellt som sticker ut.
– Men det är senare det händer nåt?
– Det är först under en bensträckare efter lunchen som något avvikande händer. Enligt källor från SiS-hemmet som vi har pratat med, märker två lärare som är ute på gården med ungdomarna att de här två killarna står och hänger vid staketet som går runt institutionens område. De ”rekade”, ”kände och klämde”. Något som även framkommer i incidentutredningen.
Det här uppmärksammar lärarna och det är ju ett avvikande beteende. Men när det är dags för dom att lämna över till de lärarna som ska ta över och sista lektionen. Berättar dom inte om det som dom har sett.
– Och vad händer då?
– De två ”nya” lärarna håller i sista lektionen för dagen. Då helt ovetandes om att de två killarna hade rekat vid staketet precis innan. Men nu är ungdomarna är mer uppspelta än vanligt. Så den tänkta lektionen blir i stället till pedagogiska lekar. En ungdom sätter sig i ett avskilt rum tillsammans med en av lärarna för att arbeta i kapp en del uppgifter. Då bestämmer sig läraren som är kvar med de andra ungdomarna att i förväg gå tillbaka till avdelningen. Och det här bryter mot rutinen som säger att medarbetare INTE ska vara ute själva med ungdomar.
Väl ute på gården börjar de röra sig åt olika håll direkt. En går till studsmattan, en går till basketplanen och lägger sig ner för vad man tror är att vilseleda läraren samtidigt som de två killarna springer runt hörnet mot staketet. Läraren tror att de leker kurragömma men följer sen efter och ser att de har börjat klättra upp över staketet. Då larmar läraren till behandlingspedagogerna som är på avdelningen och som snabbt springer till platsen, men när de kommer fram är de två killarna redan uppe i det här staketet. De tar sig över det och springer snabbt in i skogen.
Hittills i år är det 219 ungdomar som har rymt. 106 av dem har rymt antingen från SiS-hemmet eller när de varit ute med personal. Så drygt hälften har ju inte varit dramatiska utan handlar om det som SiS kallar för avvikningar, att unga till exempel inte har kommit efter ett hembesök.
SiS står för Statens institutionsstyrelse och bedriver både tvångsvård och sluten ungdomsvård på det som kallas särskilda ungdomshem. Det är alltså hem för ungdomar med olika problem. Det kan vara allt från unga kriminella till unga med missbruk av olika slag. Många ungdomar kommer från familjer med problem och de flesta har haft det svårt i skolan.
Det finns 21 ungdomshem med drygt 700 platser spridda runt om i Sverige. De är olika varandra och har olika säkerhetsklasser där 1 är den högsta och 3 den lägsta. Det var först 2020 som SiS fick i uppdrag att säkerhetsklassa ALLA hem och det är ett arbete som man håller på med just nu.
Och på vilket hem olika ungdomar placeras beror då på ett antal faktorer. Man kollar dels på kön, ålder, kopplingar till gäng och risk för hot och våld. Sen har de olika säkerhetsklasserna olika kriterier för vilka som bör placeras där, som till exempel pågående rättsprocess gällande ett grovt och allvarligt brott, information som indikerar mycket stor fritagningsrisk eller dom eller beslut om utvisning.
När Ekot granskar 160 händelserapporter om våld mellan ungdomar från SiS-hemmen så hittar de flera fall av misshandlar och mobbning mellan de intagna ungdomarna. Granskningen visar också att våldet har blivit grövre, så här säger Helena Finér, sektionschef för ungdomsvården på SiS:
– Jag blir både ledsen och bestört över det. Och framförallt att det finns ett upprepande att vi har inte lyckats bryta det här utan att det är vid upprepade tillfällen och där måste vi bli mycket bättre på att så fort vi ser att det förekommer så måste vi agera för att skydda de ungdomarna.
Och nu vill SiS ha större befogenheter att kunna låsa in ungdomarna säger generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark när hon blir intervjuad i Ekots lördagsintervju.
– Det här är en fråga som jag på riktigt är riktigt riktigt oroad över. Det vi nu har gjort är att vi skickat en begäran till regeringen och det handlar om att kunna låsa bostadsrummen under nattetid. Vi kan inte garantera de här ungdomarnas säkerhet.
Trots en ny postlagstiftning som skulle bidra till att stoppa droger i posten så känner langaren Johan sig säker på att inte åka fast.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Än så länge så har jag ju skickat hela året och det är ingen skillnad. Det kommer fram snabbt och prydligt och utan problem. Lagen har varit i kraft nu i nio månader. Så någonting borde man ju sett, man borde hört någonting, säger ”Johan”.
Det var en enig riksdag som klubbade igenom ändringarna i postlagen som ska göra det möjligt för alla som hanterar brev och paket att larma polisen om de misstänker något olagligt innehåll.
Narkotikaförsändelser via brev och paket ökar varje år, enligt polisen så är det omkring en miljon försändelser som innehåller droger som går genom den svenska posten varje år. Mindre brev skickas direkt hem till folks brevlådor, medan större brev och paket lämnas över till ombud där dom kan hämtas ut. Det är alla dessa försändelser som den omarbetade postlagen, som innebär lättnader i tystnadsplikten, är tänkt att förhindra, bland annat med hjälp av postombuden som pekas ut av polis och tull som viktiga delar i det arbetet.
Flödet utifrån och in i landet är det tullen som har möjlighet att stoppa. Vi träffar Tullkriminalens chef för område Väst, Ingela Östmark, på en av postterminalerna.
– Trenden är fortsatt mycket beslag i post- och kreditflödet. Mycket varor, alla typer av varor. Det är allt från ja, som sagt, cannabis, Tramadol och den typen av narkotikaklassade läkemedel, är fortfarande väldigt mycket. Vi har farliga föremål. Så ja, det är en stor marknad som vi försöker stoppa. Varje dag vi är på jobbet. Så att det sen landar på ett utlämningsställe, ja, då har du ju ändå passerat våra kontrollmöjligheter. Och så klart att vi inte upptäcker allt i detta enorma flöde. Det är vi ju medvetna om, säger Ingela Östmark.
”Johan” har under nio års tid skickat droger till sina kunder, som han kallar det. Han menar att paketen oftast kommer fram.
– Med tanke på hur riskfritt det här är för mig, att bara lägga ett paket på lådan, så är det värt att få lite svinn. Så det gör ingenting. Så Postnord är väldigt pålitliga. Jag tycker att dom sköter sig väldigt bra.
På Postnord är Alexis Larsson säkerhetschef. Han tycker att det är beklagligt att det levereras olagligt innehåll i de brev och paket som de hanterar.
– Det är ytterst tråkigt att han använder våra försändelser för sin kriminella verksamhet.
Mikael driver en liten butik på Hisingen i Göteborg. Han är också postombud. Hos honom hämtades det ut flera kilo cannabis för några år sedan. Sen dess har den nya lagen trätt i kraft men Mikael känner att han inte fått någon information om den, han skulle också gärna ha velat veta att hans butik har använts i de här sammanhangen.
– Om jag vetat något hade jag kunnat prata med mina anställda också. Men tyvärr har jag inte blivit meddelad detta.
Information om en omarbetad lag som skulle bidra till att stoppa post med droger har inte nått fram till dem som skulle vara viktiga i kampen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Bengtsfors finns Emiliano som tillsammans med sin fru driver en bensinmack och kiosk. De är också postombud som många andra på liknande ställen runt om i landet. Sedan årsskiftet kan de också anmäla paket som de misstänker innehåller narkotika. Men det är inget Emiliano vet något om.
– Det kan jag missat så klart, ska gå tillbaka och dubbelkolla men idag, jag har ingen kännedom om den nya lagen.
– Vad tycker du om det, så här nio månader efter att lagen börjat gälla?
– Det tycker jag är konstigt. Vi jobbar också med tobak, vi får information i väldigt god tid. Det borde kommit automatiskt.
Den omarbetade postlagen som började gälla vid årsskiftet innebär att alla som är postombud, likt Emiliano, nu får larma polis om de misstänker något illegalt i ett brev eller paket. Lagen gäller alla; från brevbärare till postombud, och anställda på de stora terminalerna runt om i landet. Och det är företagen, eller postoperatörerna, som ska informera och utbilda sina medarbetare om den nya lagstiftningen och vad den innebär.
Inför lagändringen som trädde i kraft vid årsskiftet, hade polisen och Postnord olika åsikter i frågan om hur långt man skulle gå. Postnord ville inte se ett skallkrav, medan polisen, som såg positivt på förslaget, hade velat gå längre: att alla som hanterar brev och paket skulle bli skyldiga att larma om de såg nåt misstänkt. Stewe Alm på polisens Nationella operativa avdelning förklarar varför:
– Ja, det handlar ju då om att man hade även kunnat gett ett skydd. Och man hade kunde hänvisa till att man är tvungna rapportera. Och att man inte kan se mellan fingrarna på det här utan att då man måste göra det. Och det är. ju. Det är återigen då upp till var och en utav de anställda då att uppfatta det här som då en del av arbetet. Att man ska göra det här. När man ser när man observerar något misstänkt.
Postnords säkerhetschef Alexis Larsson delar inte polisens uppfattning om att en skyldighet att larma skulle skydda postombud och andra som hanterar brev och paket:
– Ja, det, jag svarar så här att det, det kan man ju förstå att så ser inte verkligheten ut.
– Hur menar du då?
– Nej, men det, visst har man en skyldighet och kan luta tillbaka på lagen. Men det tror jag att den som har blivit drabbad av det så att säga, den kriminelle som väntar på någonting, kommer visa ganska liten hänsyn och det kommer vara ett klent argument gentemot den personen.
Till slut blev det Postnord som vann, den omarbetade lagen landade i en möjlighet och inte en skyldighet och klubbades i riksdagen utan debatt. Alltså, alla de som hanterar brev och paket kan om de vill larma om de ser nåt misstänkt, men de är inte skyldiga att göra det.
Försäljning av narkotika via internet ökar. Men, den är svåråtkomlig för brottsbekämpande myndigheter. Kontakten mellan säljare och köpare sker bland annat via olika krypterade appar, och betalning sker ofta i kryptovaluta, som också är svår att spåra.
I förarbetet till den nya lagstiftningen lyfter de brottsbekämpande myndigheterna tillgången på information om misstänkta försändelser som det främsta sättet att komma åt narkotikaförsäljningen. Postombud och brevbärare pekas därför ut som viktiga kuggar i det brottsbekämpande arbetet av såväl polisen som tullen.
– Jag har hört kring den men inte genom mitt jobb. Det känns lite dumt. Det hade varit bra att veta eftersom vi hade kunnat hjälpa till, vet man att vi får så är man kanske mer varsam när man tar emot paketet för vi har ju inte vetat om att vi kan påverka överhuvdtaget, det säger Filippa Orshammar, postansvarig på Ica i Lindome utanför Göteborg.
Filippa är en av de 100 postombud vi pratat med och som inte känner till den nya lagen och vad hon nu har för möjlighet.
Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler. Det går att minimera skadorna. Men har varningarna tagits på allvar?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.
– Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.
Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.
– Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.
Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning
Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.
Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:
– Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.
Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.
– Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.
Om två föräldrars förtvivlade kamp för sina barn, när barnens autism misstolkas som omsorgsbrist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Redan när Karins och Peters döttrar Ines och Lova var små märkte föräldrarna att de inte var som andra barn.
– När jag jämförde med de andra barnen i mammagruppen så märkte jag att hon hade mindre driv till social kontakt, inte rörde sig mot de andra barnen, inte jollrade lika mycket och så där, berättar Karin om Ines, den äldsta dottern.
Men de här olikheterna är inte egentligen något problem – förrän de börjar skolan. Miljön är stökig för Ines och Lova och de mår allt sämre av att gå till skolan. Framför allt Ines stannar att oftare hemma.
– Det blev mer och mer att hon behövde stänga sig inne i sitt rum. Allt blev liksom svårare och svårare i de här perioderna. Hon blev känsligare och tröttare, säger Karin.
Efter en tid av kontakt med barnpsykiatrin konstateras att döttrarna har högfungerande autism. Trots denna vetskap går det allt sämre i skolan. Karin och Peter vänder sig till socialtjänsten i sin kommun Trosa för att få hjälp och stöd.
Då börjar socialtjänsten en utredning – och efter ett tag vill de tvångsomhänderta barnen.
– Det var fruktansvärt verkligen. Just maktlöshetskänslan och att inte, inte…känslan av att lyssna på vår version den finns inte, den existerar inte. Känslan av att tappa kontrollen och känna och tänka och veta vilka konsekvenser deras beslut kan få för våra barn, beskriver Karin.
Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet har gått igenom socialtjänstens utredningar om Ines och Lova – och ser flera allvarliga brister, bland annat i delarna som handlar om gränssättning.
– Om man använder alldeles för mycket av det som kanske andra anser är rimlig uppfostran med gränsdragning kan det lätt vara så inom neuropsykiatri att man får väldigt aversiva, alltså väldigt negativa, reaktioner och sätter på spel hela kontakten man har med sitt barn. Och har man ingen tillgång till sitt barn längre, ingen kontakt med sina barn, då kan man inte uppnå någonting alls. Och det frågan är vad som skulle hända om man bara stängde av en dator, skulle barnet gå till skolan då? Det tror jag inte, och det låter så simpelt att det nästan låter, lite dumt faktiskt, säger Sven Bölte.
Socialtjänsten i Trosa menade att det handlade om omsorgsbrist hos föräldrarna, men vill inte kommentera det enskilda fallet.
Kaliber har försökt ta reda på vanligt det är att beteendet hos barn med autism misstolkas som omsorgsbrist hos föräldrarna. Men det är svårt att dra några generella slutsatser från de domar vi läser, eftersom den formella orsaken till omhändertagande ofta är omsorgsbrist. Kaliber har dock pratat med flera experter som säger att de ser det här problemet gång på gång. Intresseorganisationen Autism Sverige har de senaste 20 åren sett många liknande fall.
– Över huvud taget tittar man ofta på saker som är ganska vanligt förknippade med autism. Det kan handla om social kontakt och social ömsesidighet som ju per definition är autism och där man ändå tolkar det som omsorgsbrist hos föräldrarna, säger Mats Jansson, sakkunnig utredare på organisationen.
Karin, Peter, Ines och Lova heter egentligen något annat. Hör hur det gick i familjen i granskningen.
En ny trend har nått Sverige. Att ha hundar med så mycket varg-dna i sig som möjligt. På grund av att lagen är otydlig finns varghybriderna mitt ibland oss.1/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber granskar kulturen kring varghundar och kommer fram till att det finns varghundar med betydligt mer varg-dna i sig än vad lagstiftaren har tänkt.
Varga har levt länge omgiven av sina varghundar, men kärleken till dessa djur har lett till konflikter och rädsla i samhället runt omkring.
Petra Ahlgren och hennes grannar levde i flera år med skräcken för varghundar som ibland rymde från sina inhägnader.
Den vilda aveln är en serie i tre delar.
Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.
Slutmix: Emil Drougge
Producent: Malin Marcko
En lucka i lagen gör att man kan ha hundar med hög andel varg i sig helt lagligt. Granskningen visar att det inte går att kontrollera om lagen följs, vilket ansvariga myndigheter inte förstått. 2/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Helt lagligt kan du importera varghybrider som har uppemot 95 procent varg-dna i sig för avel.
Åsa Martinsson och hennes hundar blev attackerade av en varghund i grannskapet. En attack som slutade med sjukhusvård för såväl Åsa som hennes hundar.
Riona Hansson är en av de som importerar varghundar med högt varg-dna. Hon menar att vissa linjer av de svenska varghundarna är så inavlade att de är som vilddjur som är livrädda för människor.
Kaliber fortsätter granskningen av aveln av varghundar och visar hur drabbade lämnas utan hjälp, på grund av att lagen inte fungerar. Den vilda aveln är en serie i tre delar.
Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.
Slutmix: Emil Drougge
Producent: Malin Marcko
Trots att det finns uppfödare som lagligt avlar fram varghundar med hög procent varg-dna i sig så får de inte berätta det i annonsen när de ska sälja sina valpar. Det kan få farliga konsekvenser. 3/3
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varghundsuppfödaren Anna Jensen blev polisanmäld när hon skrev i sina valpannonser att hennes djur har nära till sitt “vargursprung”. Samtidigt ställs hon inför ett dilemma när en familj som bor i ett renskötselområde vill köpa en valp av henne.
Reportrarna fortsätter sin jakt på de snåriga lagar som reglerar avel mellan vilt och tamt.
Den vilda aveln är en serie i tre delar.
Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.
Slutmix: Emil Drougge
Producent: Malin Marcko
Hela granskningen som podd: Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad och om orosanmälningarna som försvann.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers granskning Den tystade staden – om hur ett släktbaserat kriminellt nätverk påverkar Sveriges andra största stad Göteborg och dess nordöstra stadsdelar. Nu kan du lyssna på hela granskningen i en extrapodd.
Anställda på bibliotek och fritidsgård trakasseras, misshandlas och hotats av minderåriga med kopplingar till ett kriminellt nätverk. En av ungdomarna är 14-åriga ”Salim”, vars pappa är en del av ledarskiktet i det kriminella nätverket. Men personalen har varken velat polisanmäla händelserna eller skicka in några orosanmälningar om ungdomarna till socialtjänsten.
Polisen skickar dock in orosanmälningar gällande ”Salim” – flera stycken. Men inget händer och till slut visar det sig att sju av tio orosanmälningar har försvunnit på socialtjänsten. Ingen vet vart. Och de tre som registrerats har inte utretts.
– Min första reaktion är att det är att det är ett extremt allvarligt läge, att vi har kriminella klaner som sätter i princip ett samhälle i sådan skräck får man ytterst säga, så att man får de här konsekvenserna och det är klart att det är ytterst allvarligt, sa Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, efter att ha hört granskningen från Kaliber.
Efter granskningen blev det också känt att polisen polisanmält socialtjänsten för misstänkt tjänstefel och att en förundersökning inletts.
Visionen att bygga världens grönaste batteri utan kompromisser genomsyrar Northvolt. När Kaliber synar det gröna löftet hamnar vi på en av världens mest förorenade platser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Northvolts VD, Peter Carlsson, har sagt att anledningen till att de startade Northvolt var för att lösa ett stort problem: den globala uppvärmningen. Men för att kunna massproducera världens grönaste batteri så krävs en hel del råvaror.
Northvolt har valt att köpa en del av sina råvarumetaller från företaget Nornickel, världens största producent av nickel, som har sin bas i staden Norilsk i Sibirien. I maj 2020 orsakade Nornickel vad som bedöms vara Arktis näst största miljökatastrof genom ett läckage på runt 20 000 ton dieselolja i en lokal flod. Nornickels höga utsläpp av svaveldioxid är också något som fått ursprungsbefolkningen i området att protestera.
Professorn i företagsekonomi Niklas Zandén som forskat kring bland annat företagsetik och har läst Northvolts uppförandekod menar att företaget satt sig själva i en tuff situation.
– Man har satt sig själv i en svår situation där man valt en leverantör som under lång tid har blivit anklagad för en mängd olika problem i relation till både de sociala aspekterna och miljömässiga aspekterna. Det finns en lång historik av organisationer som har lyft upp att det här är ett problematiskt företag, att man då väljer att ha ett sådant företag som en av sina leverantörer lyfter naturligtvis en mängd frågor.
Northvolt har nu börjat fasa ut sin ryska leverantör på grund av Rysslands krig i Ukraina. Men med tanke på Northvolts ambitiösa uppförandekoder att bland annat lämna ett minimalt av tryck på miljön menar kritikerna att de aldrig borde ha börjat handla av dem.
Northvolt säger att de ställt miljökrav på det ryska företaget.
– Vi håller ju med om att det finns utmaningar lokalt och det var ju därför som vi tyckte att det var väldigt viktigt och bra att vi kan få vara med och påverka som en ny marknad till de här miljöförbättringarna, säger miljöchef Emma Nehrenheim.
Niklas Zandén pekar på hur svårt det är för kunder att ställa faktiska krav på leverantörer.
– Vi har ju ganska mycket forskning på det där som visar att det är oerhört svårt att sätta det trycket på en leverantör och få dem att ändra sig.
Fällande domar som i hovrätten blir friande och hur gick det men kontona på appen Tiktok som hänger ut skilda kvinnor? I veckans avsnitt berättar vi vad som hänt efter några av våra granskningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I december 2013 visade det sig att dricksvattnet i orten Kallinge i Blekinge var kraftigt förorenat. Vattnet innehöll PFAS-ämnen från ett brandskum som försvaret använda, alldeles intill dricksvattentäkten. Ungefär 5000 personer bor i Kallinge och några av dem gick ihop i en förening, PFAS-föreningen, och stämde det kommunala bolaget Ronneby miljö och teknik, som levererat dricksvattnet, för att få skadestånd. Resan genom rättsprocessen har varit lång. Först vann kallingeborna i tingsrätten och sedan förlorade de i hovrätten. Nu ska deras ärende upp på högsta nivå när Högsta Domstolen gett prövningstillstånd.
I ett konto på appen Tiktok hängdes skilda kvinnor med ursprung i Mellanöstern ut. Kvinnor som skilt sig från sina män och börjat leva sina egna liv i sina nya hemländer hängdes ut som "övergivna horor" med namn och bild. Salma, som vi valde att kalla henne, var en av de som hängdes ut. Granskningen fick många att reagera, frågan är om det hänt nåt med kontona på Tiktok?
Bara för att en fordran är oriktig, så betyder det inte att den är brottslig, så resonerar hovrätten när de friar mannen som vi undersökte i granskningen ”Kreditkriget” från 2019. Mannen genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp. Tingrätten dömde mannen till flera års fängelse för bedrägeri men i hovrätten frias han.
Om miljonerna i felaktig assistansersättning som flödat genom den svenska omsorgsjätten Humana och om vad bolaget egentligen visste.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I utredningen som internt kallas för ”det gula huset” har polisen i flera månader samlat bevis mot en kvinna och hennes tre personliga assistenter. Polisen hävdar att kvinnan, som heter Inge Marie, inte varit där hon borde vara.
Spaningsarbete och kartläggning från mobiltelefonsignaler visar att assistenterna och Inge Marie inte varit på samma ställe – när de varit schemalagda att vara hennes assistenter.
– I det här skedet blir det ju nästan som en omvänd spaning då. Att när vi inte ser henne så blir ju det till protokollet. Hon ska finnas på den här platsen, säger polisens förundersökningsledare Linda Källberg.
Till Kaliber medger Inge Marie att hon varit i Danmark under delar av tiden, på grund av pandemin. Hon säger att meningen var att assistenterna skulle följa med, men att det inte gick eftersom Danmark stängde gränsen mot Sverige under coronapandemin.
Genom åren har hennes assistans kostat sammanlagt nästan 11 miljoner kronor. Inge Maries assistenter har varit anställda av Humana Assistans. Det är de som har varit assistansanordnare, som det heter.
Humana är idag en av Nordens största omsorgskoncerner, som förutom i Sverige finns också Finland, Norge och Danmark. I Norge och Sverige är Humana den största anordnaren av personlig assistans.
2020 inleder Ivo en granskning av Humana Assistans. En granskning som kommer leda till att företaget kommer att förlora sitt tillstånd att bedriva personlig assistans – och till att bolaget nu slåss för sin överlevnad i domstol.
Humana menar att det i de flesta fall inte alls handlar om personer som har fuskat eller överdrivit sina behov. Istället, säger Humanas chefsjurist Josefin Mikaelsson, handlar det ofta om personer fick sitt beslut om assistans i en annan tid, då reglerna var betydligt generösare än idag.
Kaliber har pratat med flera personer som tidigare varit assistenter hos Humana, som säger att de larmade till arbetsgivaren om att personerna de skulle ta hand om, inte behövde hjälp.
– Det sa jag till min chef flera gånger att jag kan inte förstå att hon har blivit beviljad så här mycket assistans, för hon kan ju göra det mesta själv, säger en fd anställd.
Humana tillbakavisar uppgifterna.
Det är inte den informationen som jag har fått, säger Josefin Mikaelsson.
Hur ser ni på de uppgifterna?
– Ja, om det skulle vara så att vi skulle ha fått information om att en person inte har behov av hjälp och ändå inte vidtog några åtgärder, då hade det varit brott mot våra rutiner. /…/ Får vi sådan information, då ska vi anmäla det till Försäkringskassan.
Inge Marie Jensen dömdes i januari 2023 till två års fängelse för grovt bidragsbrott och folkbokföringsbrott. En av assistenterna dömdes också till fängelse i två år, den andra till fängelse i ett år, och den tredje till villkorlig dom.
Assistenterna har inte överklagat domen. Det har däremot Inge Marie Jensen, som bara erkänner brott under pandemiåren då hon bodde i Danmark – men står fast vid att hon fick assistans innan dess. Och att hon behöver assistans för att ha ett värdigt liv.
Om 14-årige "Salims" väg in i det kriminella nätverket och om orosanmälningarna som försvann. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I del 1 av granskningen Den tystade staden berättade vi om att kommunanställda i Göteborgsförorten Hammarkullen utsatts för trakasserier, påtryckningar och förtäckta dödshot av minderåriga i ett släktbaserat kriminellt nätverk. Kaliber kunde berätta att ingen velat polisanmäla händelserna. Det har heller inte gjorts några orosanmälningar.
Någon som däremot har gjort orosanmälningar är polisen. Redan i maj skrev polisen en anmälan om en 14-årig pojke vi valt att kalla Salim:
"Om det inte genomförs en akut åtgärd snarast från socialtjänsten kommer pojken gå i sin fars fotspår och vara fast i den kriminella banan".
Under 2022, fram till oktober, har socialtjänsten fått in nio orosanmälningar om Salim från polisen och en från störningsjouren. Men inget har hänt. Det visar sig att socialsekreteraren som tagit emot anmälningarna bara registrerar ett fåtal.
Polisen kontaktar socialtjänsten, som bestämmer sig för att utreda vad som hänt med orosanmälningarna, totalt sju stycken, som försvunnit.
– Min egen spontana känsla var nog en viss frustration. Då vi har försökt dokumentera så mycket det bara går för att faktiskt i slutändan kunna hjälpa de här barnen och ungdomarna som riskerar att fara extremt illa, säger kommunpolisen Christian Jensen.
I utredningen är kritiken massiv. Det står att den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts och genomgående saknas barnperspektiv. Det framgår inte om socialsekreteraren direkt fått frågan om hen har utsetts för påtryckningar. Man nämner inte heller att 14-åringens familj är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk där hot och utpressning är en del av affärsidén. Den övergripande förklaringen är i stället bemanningssvårigheter, hög arbetsbelastning och bristande rutiner.
Socialtjänsten har inte polisanmält den ansvariga socialsekreteraren. Karen Alvstad, avdelningschef på socialförvaltningen i nordost, vill inte kommentera varför eller om de försvunna orosanmälningarna har hittats.
– Jag tror inte att någon gömmer undan orosanmälningar, utan vad jag kunde se ur den här lex Sarah som du hänvisar till så finns det brister i dokumentationen och det har vi åtgärdat. Sedan vill inte jag gå in på detaljer.
Michael Tärnfalk är forskare i socialt arbete och utbildar socionomer på Uppsala universitet:
– Oavsett vilka rutiner man har, så man har utbildat sig till socionom och läst någon juridik, i alla fall inom socialrätt, så förstår man ju att dokumentationsskyldighet, den är ju liksom A och O. (…) Var och en som jobbar som socialsekreterare måste veta att man är myndighetsperson, man måste dokumentera saker och man kan helt enkelt inte gömma undan orosanmälningar. Det är för mig helt obegripligt.
Jonas Attenius (S), kommunalstyrelsens ordförande i Göteborg, skakar på huvudet när han hör om orosanmälningarna som försvunnit.
– Brist på rutiner, att orosanmäla eller vad då? Det är ju en del utav grunduppdraget inom socialtjänsten så att det tror jag att man inte har brist på rutiner. (…) Underbemanning har vi ett stort problem i socialtjänsten. I den delen kan det finnas skäl att på något sätt, men att…var det sju stycken anmälningar skulle ha tappats på det sättet? Det låter osannolikt.
Attenius berättar att han tar uppgifterna som framgår i Kalibers granskningen på djupaste allvar.
– Hur kan vi stötta våra medarbetare så att de får en vettig arbetsmiljö? För det är vad det ytterst handlar om för mig som ansvarig politiker här i Göteborg. Hur kan jag få de här känna sig trygga att orosanmäla, att gå vidare med polisanmälan? För det är de inte idag. Och det behöver vi fundera på, på riktigt. Alltså, hur gör vi det?
Kaliber har sökt socialsekreteraren som inte återkommit. Och genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna men de har inte återkommit.
Om hur politiska beslut än idag fortsätter att splittra samer och hur en ny lag riskerar att skapa ett A- och ett B-lag. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Hä inte samer som själva som har skapat det här från början. Man ställer samer mot samer för att skapa oordning. Mycket fult spel, säger Erik Östergren som är renskötare i området Vapsten utanför Tärnaby.
Svenska staten har de senaste 100 åren orsakat djupa konflikter mellan olika samiska grupper. Det handlar om politiska beslut som lett fram till förlorade rättigheter, tvångsförflyttningar och åtstramningar vem som får tillhöra en sameby och inte.
– Det är en otrolig sorg att behöva lämna sitt hem på ett sådant brutalt sätt. Och den färd som man var tvungen att genomföra under tvång, berättar Lisa Omma vars förfäder tvingades ta sin renhjord och lämna Karesuandoområdet och flytta längre söderut.
Just nu arbetas en ny lag om renskötsel fram och det riskerar att leda till nya splittringar mellan samebyar och skapa ett A- och ett B-lag inom den samiska minoriteten
Splittringen märks även i sametinget.
Splittringen mellan olika samiska grupper märks också i Sametinget, som är både en statlig myndighet och ett parlament med folkvalda samiska politiker.
Av resultatet i det senaste sametingsvalet framgår att det finns ett stort intresse bland icke renägande samer att ta del av de särskilda rättigheter, till kanske främst jakt och fiske i fjällen som medlemmar i samebyarna har.
Partiet Jakt- och fiskesamerna blir störst och får flest mandat, mer än dubbelt så många som tvåan och trean får tillsammans, partier som lockar renägande väljare.
Lars Miguel Utsi, ordförande i partiet Guovssonásti, som har många väljare bland renägande samer, säger att frågan om splittring och rättigheter är den tydligaste skiljelinjen mellan Sametingets olika partier:
– Den splittringen har ju gått in i Sametinget väldigt mycket och jag vet inte om Sametinget kanske också bidragit till att den splittringen så att säga har blivit synligare.
Men stämmer det att det samiska samhället åtminstone har varit väldigt hierarkiskt där renägarna stått högst i rang så att säga?
– Ja det kan nog stämma att det varit så. En splittring som staten har orsakat i grunden och det är, tycker jag, ett stort ansvar förs staten att se till så att den här splittringen kan läkas.
Moment 22
Många samer som står utanför rennäringen vill ha tillbaka rättigheter som funnits i släkten och det är samebyarna som avgör vem som får vara medlem eller inte. Men det finns ingen statistik över hur många ansökningar om medlemskap som görs eller hur många som avslås.
En annan viktig sak för medlemskap är renmärket, alltså tecknet i renens öra som visar vem som äger djuret.
Kaliber har begärt ut domar från Förvaltningsrätten där personer överklagat att de nekas medlemskap eller att registrera ett renmärke. Vi har fått ut ett drygt tiotal domar från de senaste fem åren. En handlar om medlemskap, resten om personer inte fått registrera renmärken. Det kan handla om barn till tidigare renägare som avlidit och där barnen nu anser att renmärket, liksom medlemskapet i samebyn har gått i arv. Men för att få registrera ett renmärke måste man först vara medlem i en sameby och det här beskrivs som ett moment 22.
En ny lag
Bakgrunden till att en ny lag för renskötsel nu utreds är en uppmärksammad dom i Högsta domstolen för drygt tre år sedan. I det målet stämde Girjas sameby staten eftersom samebyn själv ville ha rätten att bestämma vilka utanför samebyn som får jaga och fiska på renbetesmarken i fjällen.
Högsta domstolen gick på Girjas linje och gav samebyn rätt och Renmarkskommittén ska ta hänsyn till domen när förslagen till den nya lagen utformas. Men ett problem är de rättsliga förutsättningarna skiljer sig åt i de olika delarna av renskötelområdet.
I augusti ska kommittén presentera ett delbetänkande om rätten till jakt och fiske i fjällen – och om samebyarna liksom Girjas ska få mer att säga till om i förhållande till staten.
År 2025 ska hela utredningen om en ny renskötsellag, hur samebyarna ska organiseras och om samer utanför rennäringen ska kunna bli medlemmar för att få jaga och fiska, vara klar
Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad, samtidigt som de ansvariga duckar. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anställda i Göteborgsförorten Hammarkullen, på fritidsgården och biblioteket, upplever en ökad hotbild från ungdomsgäng i området, några så unga som 14 år. De flesta är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk som under många år haft en stor påverkan i Hammarkullen och i övriga Angered. Alla känner till släktnätverket och deras brottslighet går över hela skalan. Flera av dem är dömda för grova brott.
– Allting från narkotikahantering till bedrägeribrott där man genererar väldigt stora pengar, till våldsdåd, allting från misshandel upp till mord, säger Christian Jensen, kommunpolis i nordost.
Fritidsgården i Hammarkullen gör flera tillbudsrapporter under 2022, om ungdomar som kastar sten, sparkar på entrédörren och uttalar förtäckta dödshot mot personalen. Trots detta görs inga polisanmälningar.
– Jag pratade med dem själv. Och är det ju tagna och rädda av situationen. De säger till och med det själva, utan att jag frågar, att de inte vill medverka i någon form av polisiär utredning, säger en anonym polisman som vi kallar Anders.
På biblioteket såg personalen gänget sälja droger, men vågade inte ingripa. Triggade av en prideflagga hotade gänget skära halsen av alla homosexuella och tog under period nästan över lokalerna.
Elizabeth George Chandy är enhetschef för biblioteken i Angered, Hammarkullen och Hjällbo:
– Vi hade upprepade gånger inne ungdomar, lokalbor som var inne och ja, var aggressiva och utåtagerande och skrämde i väg andra besökare. Och gjorde situationen väldigt obehaglig för våra bibliotekarier som fanns i lokalerna och jobbar i lokalerna. (…) Det var ju liksom personer med ett våldskapital som vi förstod. Och det är ju där hotet ligger.
Enligt lagen är verksamheter som har med barn och unga att göra skyldiga att genast göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker eller får reda på att ett barn far illa. Inte heller det sker. Inga polisanmälningar. Inga orosanmälningar. Och det är ett mönster när det gäller det här nätverket. Christian Jensen:
– Vi kan ju se att det skapar ju en tystnadskultur, där folk är rädda för repressalier från vissa nätverkspersoner. Man är kanske i sin profession, men man vill inte anmäla för att man känner en rädsla helt enkelt.
Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete och lektor på Uppsala universitet, ser allvarligt på detta.
– Det är alldeles uppenbart att de här personerna som är portade på fritidsgården och personalen har en konflikt och personalen är helt enkelt rädd för de här personerna och de här personerna ger sig inte utan ger sig på personalen. Det här underminerar egentligen hela samhället i de delar där de här sakerna kan liksom förekomma. Det är ju rena maffiametoder egentligen.
Tobias Gröndahl är nytillträdd avdelningschef på socialförvaltningen i nordost:
– Är det så att det har glidit, blivit en glidning av vår verksamhet, att vi låter bli att göra orosanmälningar på grund av rädsla så har vi ju verkligen något att jobba med. Så det är allvarligt.
Genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna, men de har inte återkommit.
Om hur polisanmälningarna om förtal och förolämpningar har skenat i takt med utvecklingen på internet och om förutsättningarna för utsatta att få upprättelse när bara en bråkdel når domstolarna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– På något sätt är man rädd att någon som hört talas om det här ska tro att det finns en liten gnutta sanning och så vidare, så att, man är liksom rädd. Man vill inte berätta, säger Anna-Karin.
Hon vet inte varför kvinnan i grannskapet började smutskasta henne. De har inte haft nån närmare relation. Men hon tror, säger hon, att kvinnan som också skriver om andra personer, kan ha ansett sig sviken av omgivningen på något sätt.
Kvinnan skrev om henne på Facebook, och skickade mail i grannskapet och till myndigheter. Hon började sedan kontakta hennes kollegor och chefer i företaget för att påstå saker om Anna-Karin.
– Hon ropade till mig en dag att jag tycker du ska kontakta din arbetsgivare, och då förstod jag att det var riktigt illa.
Kvinnan dömdes mot sitt nekande för grovt förtal. En upprättelse, säger Anna-Karin, som många gånger tvivlade på att rättsprocessen skulle nå ända fram.
– Den känslan hade jag också, att det liksom var ett brott som inte hade samma trovärdighet på något sätt som andra brott, säger Anna-Karin.
I veckans Kaliber har reporter Johanna Hövenmark kartlagt ökningen av förtalsanmälningar. För drygt 30 år sen, 1990, gjordes 1 800 anmälningar om förtal eller förolämpning. I fjol var det 9 800 anmälningar.
Men få fall når domstolarna. I fjol väcktes 215 allmänna åtal av åklagare.
– Det är bättre i min uppfattning än vad det var förut. Och det är mycket med anledning av nya vägledningar som har tagits fram för åklagare för när man ska väcka åtal och liknande. Men med det sagt så är det fortfarande väldigt svårt, säger Ängla Pändel, advokat och ordförande för Institutet för juridik och internet.
På internet finns nu mängder av uppgifter som, om de hamnade i domstol, nog skulle bedömas som förtal eller förolämpning.
– Om det inte blir rättssak av de här anmälningarna… Risken är ju att till sist så rycker de flesta på axlarna och blir lite resignerade och tänker att det inte är lönt att anmäla det här, för det händer ändå ingenting, säger Nils Funcke, expert på yttrandefrihet.
Om hur hundratals kvinnor hängs ut med namn och bild som övergivna horor i konton på Tik Tok efter att de flytt till Europa och skiljt sig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Salma, som egentligen heter något annat, gifte sig i Syrien men trivdes inte i äktenskapet. När kriget bröt ut flydde hon till Sverige, och en tid senare skiljde hon sig från sin man.
Salma är en av de kvinnor som hängts ut med namn och bild på kontot. Då har hon varit skild i flera år. I en text på arabiska intill bilden beskrivs Salma som en övergiven och skild kvinna som träffat sin nya älskare på SFI.
- Jag tror att det är någon som känner mig som gett bilden, och som skriver om mig på det dåliga sättet.
Ingenting av det som skrivs om Salma är sant säger hon. Och vem som vill henne illa vet hon inte.
Christina Malmqvist, arbetar på nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck.
- Bara namnet här - det är ju en direkt uppmaning att mörda. Det är en förföljelse som är väldigt allvarlig av kvinnor som egentligen bara vill leva sitt eget liv.
Förtalsexperten Ängla Pendel säger att med den lagstiftning som finns idag är det kontoanvändaren som ska åtalas och inte Tiktok. Och i det här fallet är användaren anonym.
- I Sverige har vi inget straffrättsligt eller skademässig reglering av ansvaret hos sociala medieplattformar, utan vi har valt att lägga det ansvaret på individen.
Till Kaliber säger Tiktoks svenska presschef att de nu satt igång en utredning om kontona men i nuläget vill de inte ställa upp på en intervju.
Tiktok har stängt ner kontot, men redan har ett nytt liknande konto startat upp och på kort tid fått tusentals följare.
I Kaliber idag, i ett samarbete med P4-kanalerna i Västsverige, om en anonymiserad, organiserad hederskultur som försöker sätta klorna i de kvinnor som flytt den. Om en plattform som säger sig ta ansvar och om kvinnorna som söker upprättelse.
Agnes och Ella fick höga doser av starka mediciner utskrivna av en psykiatriker som plötsligt inte gick att nå. Kaliber om förtvivlade patienter och allvarliga anmälningar som utreds år efter år samtidigt som läkare får jobba kvar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Annelies dotter Agnes, som egentligen heter något annat, har sedan hon var barn haft svårt att hålla fokus på en sak i taget, och i mellanstadiet börjar hon må dåligt. De söker hjälp från skolan och BUP, men det är inte förrän Annelie får tag i en västsvensk psykiatriker som de känner att de når fram. Agnes blir utredd och får diagnosen ADD, precis det som Annelie misstänkt att hon haft hela tiden.
Agnes börjar gå på centralstimulerande mediciner som psykiatrikern skriver ut. Men en tid senare märker Annelie och hennes man Thomas att något är konstigt.
– Klockan var framåt halv elva på kvällen och hon satt och gjorde läxor, och hade märkbart svårt att sitta still. Hon hade mycket energi helt enkelt, på ett sätt som aldrig har haft förut. Vi bara "men herregud hon är ju hög. Hon är ju speedad liksom".
När Kai Knudsen, överläkare och universitetslektor i klinisk toxikologi, tittar på medicinerna Agnes fick utskrivna till sig kan han konstatera att doserna är höga och att psykiatrikern överskrivit rekommenderad dygnsdos.
– Där finns en alldeles särskild fara, det är att man blir hyperaktiv. Man blir speedad, och i värsta fall att man får en akut psykos för det här är alltså amfetamin man förskriver. Och med psykosen, om det blir det, följer en ökad suicidrisk, säger Kai Knudsen.
Men när Agnes föräldrar försöker få tag i Agnes läkare för att justera medicindoserna, går han inte längre att nå. Annelie skriver själv ner doserna för sin dotter innan de till slut får fatt i psykiatrikern.
Ella är en annan som försökt nå psykiatrikern. Hon har ADHD, har mått dåligt nästan hela sitt liv och i perioder tar hon droger. Den vanliga sjukvården upplever hon som för fyrkantig, men den västsvenska psykiatrikern är annorlunda. Psykiatrikern skriver ut starka mediciner även åt Ella.
– Det var ganska liberalt. Aldrig haft så mycket problem på apoteket. Hämta sin chef och liksom står och bara "vi får inte göra såhär". Men ja, det kunde vara tre månader ibland och då kunde det vara gatuvärde på många tiotusentals kronor liksom.
Samtidigt som hon börjar må sämre får hon allt svårare att få tag i psykiatrikern.
Kalibers granskning visar att det finns fler patienter som försöker nå mannen, och att IVO, inspektionen för vård och omsorg, startade en utredning mot honom redan i mars 2021 – som ännu inte är klar.
Mannen själv hävdar att han är oskyldigt anmäld, och att han brinner för att hjälpa sina patienter. Han tycker IVO:s utredning tagit alldeles för lång tid och att det påverkat honom negativt.
Marie Åberg är avdelningschef på IVO. Hon vill inte svara på några frågor om utredningen av den västsvenske psykiatrikern eftersom den fortfarande pågår, men hon säger att IVO försöker få ner sina handläggningstider.
– Det är ju så att vi har tyvärr för långa handläggningstider när det kommer till att utreda legitimerad personal. Och jag kan bara beklaga att IVO:s handläggningstider är långa, och vi ser över arbetssätten. Samtidigt behöver våra utredningar av legitimerad personal vara rättssäkra och tillräckligt underbyggda för att vi ska kunna till exempel anmäla till HSAN.
Allt fler svenskar dör av det narkotikaklassade läkemedlet oxikodon. Utskrivningarna ökar och fler illegala tabletter upptäcks. Linus är en av dem som blev beroende av "djävulstabletten", som Linus pappa kallar den.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lasses son Linus växer upp i Karlshamn och kommer i kontakt med oxikodon på en fest. Han blir snabbt beroende.
Läkemedlet oxikodon, som är en syntetisk opioid, skrivs ut för användning vid till exempel svår smärta. Men det finns vissa bieffekter med oxikodon, bland annat att den som tar det kan få svårt att andas. Överdoser kan leda till koma, blodtrycksfall, andningsuppehåll och vara dödliga.
Missbruket av opioider och oxikodon ökar på flera platser i Sverige och världen. I USA har över en halv miljon människor dött sedan millennieskiftet till följd av opioidanvändning. Trots kännedomen om detta menar Paulina Tuvendal, klinisk utredare vid Läkemedelsverket, att läkemedel likt oxikodon är nödvändiga.
– Att ha tillgång till starka opioider så som morfin och oxikodon är helt oumbärligt för en modern sjukvård. Sedan måste vi också göra vårt bästa för att minska riskerna för illegal användning och även att man av misstag tar för hög dos eller så.
Allt fler illegala oxikodontabletter kommer över gränsen till Sverige. På bara ett par år har antalet beslagna tabletter tiodubblats. Förutom den illegala importen av oxikodon så finns det även problem inom sjukvården med läkare som skriver ut stora mängder Oxikodon, enligt polisen.
– Det här är en ju en fråga som Socialstyrelsen måste ta på allvar. Man får ju hoppas att de följer utvecklingen väldigt noga, och att man ser till att man håller en restriktivitet kring förskrivningen utav den här typen av preparat, säger Stewe Alm på polisens Nationella operativa avdelning.
Socialstyrelsen har i uppdrag att följa utvecklingen i vården. De menar att utskrivningar nödvändigtvis inte är problemet, istället kan det bland annat handla om insmugglade tabletter. Daniel Svensson, utredare på Socialstyrelsen, ser samtidigt siffrorna för antalet döda ökar i samma takt som utskrivningarna
– Det finns helt enkelt mera tillgängligt ute i samhället och då kommer förekomsten av dödsfallen att öka andelsmässigt, det är ungefär det vi ser också. Vi behöver de här läkemedlen efter vissa operationer och så vidare, det är inte läkemedlet i sig som är problemet i sig utan det är hanteringen återigen.
Lasse märkte efter en tid att tabletterna tagit ett grepp om hans son.
– Jag menar, får du inte oxin i dig…du kan inte duscha, du kan inte äta. Jag sa till honom många gånger att ”detta kommer till att bli din död”. Jag kände det på mig. Jag förstod det liksom när jag förstod hur allvarlig tabletten var.
De omdebatterade övervakningskamerorna i Teslas bilar ska göras om. Förändringen kommer efter att den nederländska dataskyddsmyndigheten börjat granska kamerorna. Kaliber följer upp grävet från hösten 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers granskning Den dolda övervakning från september 2022 handlade om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla: bilens sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.
Detta har visat sig inte vara helt okontroversiellt. Kaliber intervjuade Johanna Chamberlain, doktor i civilrätt på Uppsala universitet, som menade att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter, och att det därför strider mot dataskyddsförordningen (GDPR).
Myndigheterna har inte agerat på detta förrän för omkring två år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till. Han tittade in i bilen och såg en röd punkt på skärmen, en inspelningssymbol som han känner igen från smarta telefoner.
Stefan upplevde detta som ett intrång i sitt privatliv och skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.
IMY skickade i sin tur ärendet vidare till Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor. Där skulle frågan avgöras om vem som skulle ses som personuppgiftsansvarig för filmerna som lagras från vaktkamerorna – Tesla eller den enskilda bilägaren.
Denna uppföljning handlar om beslutet från den nederländska dataskyddsmyndigheten, och vad det får för konsekvenser för bilägare i Sverige.
Kaliber om Brynas självmord. Ekots granskning av psykiatrin och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag. Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bryna kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin i Västerbotten för att få en neuropsykiatrisk utredning. Hon får en ADHD-diagnos, men hon har också tydliga autistiska drag och sätts upp på en väntelista till ytterligare en utredning. Hennes mamma Jennie märker att Bryna mår allt sämre och det blivit allt svårare för henne att gå till skolan.
En dag skär sig Bryna i ansiktet elva gånger med en glasbit. Bryna och mamma Jennie får nu komma på ett akut läkarbesök hos BUP. I journalen står det:
”Mycket ångest hos patienten speciellt kopplat till skolan och oförutsägbara situationer. Vissa depressiva symptom i bilden. Det bedöms rimligt att sätta in SSRI preparat.”
Förskrivningarna av SSRI-preparat till barn och unga ökar. De används framförallt vid svåra problem med ångest eller depression. För båda tillstånden rekommenderar bland annat Läkemedelsverket alltid samtal med barn och föräldrar. Men den enda behandlande insats som sätts in för Bryna är medicin.
– Det kändes som en quick fix att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie.
Håkan Jarbin har tagit fram riktlinjer för behandling av barn och unga med depression och ångest och varit rådgivare till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen kring deras riktlinjer och rekommendationer.
– Man ska ju aldrig bara ge läkemedel. Och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar.
– Det här är ju helt otillräckliga, så att det lyser av papprena hur dåligt skick hon är och hur hög risken hon har, säger Håkan Jarbin.
Mamma Jennie har anmält Brynas vård till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som kritiserar BUP i Region Västerbotten på flera punkter, bland annat för att man inte erbjöd någon samtalskontakt. Det här har BUP också själva konstaterat och anmält sig själva enligt lex Maria. Kerstin Eliasson chef för BUP Västerbotten säger sig dock inte kunna svara på frågan varför det blev så här.
– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag som vi också verkligen måste lära oss av så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.
Detta är Ekots granskning av psykiatrin efter Brynas självmord och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag.
Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se
Trots varningssignaler och nya lagar som ska skydda barn från att skadas och fara illa fortsätter barn att dödas av sina egna föräldrar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mattias son Theo har nyss fyllt åtta år och under en filt i bagageutrymmet ligger en ny BMX-cykel som hans son Theo har önskat sig i födelsedagspresent. Mattias ska hämta Theo hemma hos Theos mamma.
– Kommer fram till dörren, där det sitter en handskriven lapp. Som är fastklistrad på dörren. På lappen så står det: ”Dörren är olåst. Gå inte in. Tillkalla polis och ambulans”.
Varje år dödas runt fem barn av en förälder i Sverige. Flera av dödsfallen har blivit uppmärksammade i media och två har legat till grund för lagändringar – Lex Bobby och Lex Lilla Hjärtat – för att försöka hindra att något liknande ska hända igen. Men trots nya lagar och att fler polisanmälningar görs om våld, så fortsätter barn att dödas i samma utsträckning som tidigare.
Bo Runeson är professor vid Karolinska Institutet, där man studerat varför föräldrar dödar sina barn.
– Det kallas filicid. Man har väl ofta delat in det så att när det gäller mycket små barn så har det i relativt hög utsträckning varit mammor som har dödat sina barn ganska snart efter förlossning eller under de första tidiga åren. Och sedan har det i ungefär lika hög utsträckning varit både mammor och pappor, i stort sett. Och pappor, då, har dödat barn som varit några år äldre.
Kaliber har kartlagt 10 av de senaste fallen i Sverige där en förälder har dömts eller är misstänkt för att ha orsakat sitt barns död. I samtliga fall har myndigheter fått varningssignaler mot föräldern innan barnen dött. Bland annat via orosanmälningar och utredningar hos socialtjänsten, uppgifter i vårdnadsutredningar, eller utredningar inom psykiatrin.
Detta är något som Socialstyrelsen också sett i sina rapporter, berättar utredaren Moa Mannheimer.
– Det är inte bara rutinmässiga kontakter man har haft. Utan många av kontakterna med hälso- och sjukvården har till exempel handlat om man har långvariga hälsoproblem, eller allvarlig psykisk ohälsa hos föräldern. Omkring hälften av fallen i vår senaste rapport har både barn och gärningsperson haft kontakt med socialtjänsten. Så att myndigheterna har ju, tänker vi, i de här fallen kanske haft möjlighet att faktiskt göra mer.
I över hälften av fallen Kaliber granskat, där ett barn blivit dödat och en förälder dömts eller är misstänkts för brott, så var föräldrarna separerade eller i en pågående vårdnadstvist. Ett av fallen är den åttaåriga pojken i Luleå som hittades död hemma hos sin pappa. Under flera år hade mamman kämpat för att få ensam vårdnad och att pappan inte skulle få träffa sonen. Efter pojkens död så pågår en debatt om att införa en ny lag, Lex Tintin, för att stärka barnens rätt i vårdnadstvister.
En av de som engagerat sig i frågan är advokaten Ulrika Wangle.
– Lex Tintin handlar ju främst om barn när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Och där har vi väldigt mycket, menar jag på, en lagstiftning som måste säkerställa mer barns trygghet och att de faktiskt kan tillförsäkras att de får en god trygghet och omvårdnad. För där ser jag att man ligger ganska långt efter i lagstiftningen
I fallet med Mattias son Theo, hade fem orosanmälningar kommit in gällande Theos mamma innan den där dagen i juli 2019. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, granskade sedan fallet och hittade då hitta flera brister i kommunens arbete.
Maria Rosenquist, chef för individ- och familjeomsorgen i Trelleborgs kommun, säger att kommunen är självkritisk.
– Det här är ju såklart en väldigt tragisk händelse, och det är klart att man tittar ju på beslutet, och vi har lagt ned väldigt mycket tid på Ivos beslut, och tittat på vad vi faktiskt kunde gjort annorlunda och vad vi behöver utveckla. Vi har startat en helt ny enhet hos oss som ska jobba med förebyggande arbete riktat till barn och unga och deras familjer, och det handlar ju om att försöka ge barn och föräldrar tidiga insatser innan problemen behöver växa sig så stora att det ens kanske behöver bli en anmälan.
Kaliber om hat och hot mot renägande samer. Och politiska beslut som skulle minska konflikterna, men som istället har ökat dem. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
21-åriga Evelina är renskötande same i en by i Oviksfjällen i Jämtland. Evelina säger att hon upplevt fördomar sedan hon var barn och att hennes föräldrar varnat henne för vad som kan hända när hon lägger upp offentliga inlägg på sociala medier.
– Men ändå vart jag väldigt chockad när jag mötte den där första hatstormen. Det var ju första gången jag la upp en viral video och jag tror jag hade 160 kommentarer totalt varav 100 var hatiska.
Kaliber har tittat närmare på det hat och de hot som förekommer mot samer och deras rennäring och vad som lett fram till de konflikter som finns idag. Många hatiska kommentarer handlar om fördomar om att renägande samer tjänar ekonomiskt på att deras renar trafikdödas, på grund av ersättning de får.
Vi kontaktar även en man som dömts för hets mot folkgrupp efter en kommentar han skrivit på nätet, för att höra hur han tänkte, och var hatet kommer ifrån.
I Brottsförebyggande rådets senaste sammanställning av hatbrottstatistik identifierades 20 hatbrott mot samer. De vanligaste brottskategorierna då var olaga hot och hets mot folkgrupp.
Men mörkertalet bedöms vara stort och det saknas kunskap inom rättsväsendet om omfattningen, säger Martina Lindberg som är verksamhetsutvecklare och nationell samordnare för polisens arbete mot hatbrott:
– Det handlar ju både om forskningsmässigt men också att vi har väldigt få rättsfall. Vi jobbar för att bli starkare på det men vi har också ett väldigt lågt inflöde. Det vill säga vi har väldigt få som anmäler.
Renägaren Marcus Rensberg polisanmälde ett hot han säger att han tog emot från en markägare.
– Han uttryckte väl en del upprördhet till en början att renarna var på ett ställe som han inte tyckte att de skulle vara. Och det kan jag väl inte annat än beklaga, men sen tog det väl den vändningen att det gick till hot att han skulle skjuta renarna och han skulle spöa eller ja, ge oss som hade hand om renarna stryk om vi visade oss där.
Kaliber tittar även närmare på de politiska besluten som skulle minska konflikterna, men som istället har ökat dem. Kerstin Calissendorff är ordförande för Sanningskommissionen som granskar hur politiska beslut historiskt fram till idag har påverkat samerna, och konflikterna i fjällen.
– Att politikerna inte lyckats lösa de här olika intressemotsättningarna, många har ju funnits länge, länge. Jag ska inte säga att det saknats politisk vilja men det har saknats politisk förmåga.
Framgången för kallingeborna i tingsrätten vändes till förlust i hovrätten. Nu går de vidare till Högsta domstolen. Och hur gick det för Eva och Anders som förlorade miljoner när blufföretaget lurade dem?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
PFAS-skandalen i Ronneby kommun är det numera välkända fallet där dricksvattnet för 5000 personer i Kallinge under årtionden förorenades av kemikalierna PFAS. Föroreningarna kom från det brandsläckningsskum som Försvarsmakten övade med på den närliggande flygflottiljen alldeles nära vattentäkten i Kallinge.
Framgången för kallingeborna i tingsrätten, där de tilldömdes skadestånd, vändes till förlust i hovrätten. Herman Afzelius, ordförande i PFAS-föreningen, kommenterade då domen såhär:
– För mig är det helt orimligt att man kan vända den här domen. Det var inte väntat, jag har hela tiden trott att det inte känns rimligt att man ska kunna förgifta folk med kemikalier i en produkt och sedan komma undan ansvar. Sedan har vi varit beredda att ta det här till Högsta domstolen och nu verkar det som att det krävs att vi tar detta till Högsta domstolen för att få rätt.
Kaliber, med reporter Daniel Värjö, var bland de första som granskade den svenska PFAS-skandalen, 2019.
Hör mer om hur rätten resonerade i sin dom, vad som händer med fallet nu och vad man vet om PFAS-kemikalier, i programmet.
Under 2022 granskade Kaliber, i samarbete med Danmarks Radio, en falsk investeringsplattform vid namn Qteck som lurat svenskar på åtminstone 20 miljoner kronor. Kaliber och DR kunde berätta att Qteck var en mindre del av en större, internationell bedrägerihärva. Tyska myndigheter hade just då samtidigt slagit till mot ett call center i Bulgarien där bland annat företagsnamnet Qteck fanns med i beslagtagna datorer.
Eva Nilsson och Anders Öderyd var två av de som lurades på pengar av Qteck. De berättade då att de inte hade kunnat betala av lånen som bedragarna fick dem att ta. Hur har de gått för dem?
Kalibers reporter Markus Alfredsson berättar mer om granskningen och vad man vet om det polisiära fallet just nu. Vi får också höra hans danska kollega, reportern Ole Hall, om vilka reaktioner den danska redaktionen har fått efter granskningen och vad som hänt där efter att programmen sänts.
Kaliber om en cigarrklubb, bjudresor, fester och miljonaffärer för skattepengar i en kommun i södra Sverige.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber kan tillsammans med P4 Blekinge avslöja vad experter bedömer som vänskapskorruption och mutbrott. Karlskrona kommuns upphandlingschef, har tillsammans med en mellanchef med stort ansvar för broreparationer och en chef på ett företag som utför broreparationer åt kommunen har varit med i samma cigarrklubb och festat ihop, samtidigt som de gjort affärer med företaget.
– Jag menar att detta är klart olämpligt. Man kan ju alltid tala om laglighet och lämplighet. Och jag menar att detta strider mot lagstiftningen, säger Jan Turvall, expert på offentlig rätt vid Göteborgs universitet.
Trots att såväl kommunens upphandlingschef och företagschefen står som medlemmar på cigarrklubbens hemsida och har festat ihop så säger de att de inte känner varandra.
Mikael Augustsson är kommunens upphandlingschef:
– Nu i efterhand kan jag ju se att det är ju klar olämplighet för jag jobbar ju med de här frågorna i vardagen hela tiden, men det visste jag ju inte då, jag kände inte till honom då. Men skulle jag gjort annorlunda i dag? Ja, sannolikt.
Bara veckor innan en avtalsförlängning så bjöd även företagschefen in mellanchefen med stort ansvar för broreparationer - och två andra anställda på kommunen - på en studieresa till Tyskland. Företagaren säger till Kaliber att resan inte handlade om att vinna fördelar eller att det påverkar affärerna. Marcus Wildenius, chef för den förvaltning där anställda och chefer bjöds på resan, säger såhär:
– Ja det går ju helt emot de riktlinjer och policy som vi har och det är absolut inte bra för vårt varumärke och vi har dessutom gjort en lång resa för att stärka den interna kontrollen där vi gått igenom policy och där vi jobbat de sista åren med kulturfrågor och hur man ska agera i den tjänstemannarollen man har.
Vi följer upp tidigare granskningar: om en femårig pojke som rymde från ett HVB-hem och drunknade, om bolag som kräver tillbaka lån som aldrig betalats ut och om glömda sprängkistor runtom i landet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers tidigare granskning har genom intervjuer, journaler och HVB-hemmets egen Lex Sarah-utredning gått igenom vad som hände under natten och morgonen då femåriga John Walter avvek från HVB-hemmet han bodde på och hur han senare hittades drunknad i en å.
Här tar vi avstamp i domen mot de två anställda på boendet som i början av december i år dömdes för vållande till annans död. Vi går igenom bevisfrågan men också reaktioner på domen.
I granskningen ”Kreditkriget” som publicerades 2019 undersökte vi en person som genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp.
Nu har mannen med kopplingar till bolagen som krävt folk på pengar dömts för bland annat grovt bedrägeri.
Vi berättar mer om vad som hänt efter granskningen 2019 – om rättegången, domen och hur den nu dömda mannen ser på saken.
I granskningen ”De bortglömda sprängförråden” berättade Kaliber bland annat om Emil, som dog 2020 när han på uppdrag av Östersunds kommun skulle montera ned ett metallskåp som stod i skogen. Vad ingen visste var att skåpet innehöll sprängmedel. Gnistorna från skärbrännaren som Emil använde gjorde att skåpet exploderade. Emil omkom omedelbart.
Kalibers granskning visade att sådana här bortglömda sprängkistor stod kvar på flera ställen i landet. Och efter dödsolyckan i Östersund larmade också Arbetsmiljöverket och Östersunds kommun till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR om riskerna med sprängkistor som blivit kvar. Både MSB och SKR ansåg att det var viktigt att sprida den här informationen till alla landets kommuner för att också de skulle leta efter gamla och bortglömda sprängförråd.
Men den här planerade informationssatsningen sjabblades bort. Över hundra kommuner som svarat på frågor från Kaliber om de hade gjort de här inventeringarna, hade inte gjort det eftersom de inte fått vetskap om riskerna. Men när vi började ställa frågor om det här till MSB och SKR i våras, så hände något. Då började de arbeta med en informationskampanj, som gick ut till kommunerna nu under hösten.
Kaliber om en illaluktande bransch där stora pengar är inblandade och risken för upptäckt är liten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– De kom från golvet, för det var ju hål i golvet, de kom från väggarna, de satt bakom hönornas lådor och de satt och åt i deras matskålar.
När Annie kommer ut till sitt hönshus en kväll får hon smått panik. Det är stora råttor överallt och hon fångar 55 stycken på två veckor. Råttinvasionen har sitt ursprung i stora avfallshögar en bit bort.
I Marhult, där Annie bor med höns och hästar, har de här avfallshögarna vuxit sig större och större de senaste åtta åren. Hennes granne Micael Ängman är uppgiven.
– Det ligger lite av varje här blandat. Allt från byggavfall till… jag ser det ligger en liten tub med silikon och aluminium, plast och till och med en sko, så man kan tro att de har jämnat ett hus med marken och sen bara lagt det här. (...) Och du har ju kretskort och det är ju både kvicksilver och allt möjligt i sådan här grejer. (...) Det måste nog vara fyra fotbollsplaner stort och en hel byggnad där det ligger skräp inne i också, säger Micael Ängman.
Under senare år har ett par olika sopskandaler uppdagats i Sverige. Förra hösten började det brinna i avfallshögar utanför Botkyrka. En stor polisutredning pågår, den är kopplad bland annat till händelserna där och gäller misstänkt grovt miljöbrott. Och i Örebro avslöjades en annan avfallsskandal där fyra män dömdes för att ha dumpat och grävt ner giftigt avfall från batterier.
I Sverige är målet att avfall ska vara en del av kretsloppet. Miljöfarligt avfall ska tas om hand på ett ansvarsfullt sätt, resten ska i första hand återvinnas. Det som blir över efter det, bränns och förvandlas till energi. Först i sista hand ska det läggas på deponi, det som förr kallades för soptipp.
Men det här kostar pengar – ofta mycket pengar. Och för den som vill fuska finns stora pengar att tjäna. Affärsidén är enkel: att erbjuda sig att ta om hand avfallet till ett lite lägre pris, men sen strunta i att hantera det på ett korrekt sätt.
Myndigheter som Naturvårdsverket, polis och åklagare ser att avfallsbrottsligheten ökar, och att det finns exempel på organiserad brottslighet. Det är brott där det finns stora pengar att tjäna – samtidigt är risken för upptäckt liten och straffen låga.
Det saknas statistik över hur stort problemet med avfallsbrott är, men flera myndigheter bedömer att det är en brottslighet som ökar. I Kalibers enkät som 230 kommuner svarat på uppger 131 kommuner, alltså mer än hälften, att de har kännedom om olaglig avfallshantering. 128 av dem har anmält till polis eller åklagare.
Kaliber kollar idag närmare på en brottslighet som har visat sig vara svår att komma åt.
Kaliber om när personal som misstänks för sexualbrott får jobba kvar med ungdomar på statliga ungdomshem under utredningstiden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Och sedan vaknade jag av att det rycker i min kropp. Och då är det han som är på mig. Han våldtog mig då.
Victoria är en av flera unga tjejer som anmält att de utsatts för sexövergrepp när de varit placerade på statliga ungdomshem. Under tiden som brottet utreds får mannen jobba kvar, men på en annan avdelning.
– Jag kände mig äcklig. Och jag kände…jag vette fan, jag kände mig bara äcklig och jätteobekväm. Ganska rädd. För jag visste om att han skulle komma tillbaka. Jag visste om att han jobbade dagen efter.
Även Lina anmäler att hon blivit utsatt. Under tiden som anmälan utreds jobbar mannen kvar på ungdomshemmet.
– Bara att veta om att han går runt där på området, och jag vet om att jag är inlåst och inte kan ta mig någonstans.
Kaliber har också kunnat bekräfta att SiS agerat på samma sätt på ett annat ungdomshem i norra Sverige.
– När vi åkte där i bilen så lyssnade vi på musik och så sa han typ ”din musiksmak är bra”. Och sedan var det inte något mer med det. Sedan några minuter efter det så lägger han sin hand på mitt lår och säger ”du är ganska fin för att vara 14”. Och jag tänkte: ”What the fuck?”.
Där tilläts den anställde att arbeta kvar på institutionen när han utreddes för ett sexuellt ofredande. Mannen, som var i 30-årsåldern, ska ha arbetat med pojkar under utredningen, enigt SiS. Anmälan gjordes av en då 14-årig flicka som anklagade honom för att ha tafsat på henne under en bilfärd. Utredningen, precis lades ner för att det saknades bevis. Mannen nekade till anklagelsen och vill idag inte uttala sig till Kaliber.
Marie Åberg, avdelningschef på tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är kritisk:
– Vår bedömning här är att det är olämpligt att en arbetstagare som är misstänkt för sexuella övergrepp, och är under en pågående förundersökning, flyttas över och tillåts arbeta nära ungdomar vid en annan enhet inom SIS. Vår bedömning är att det är ett risktagande med de barnen och ungdomarnas säkerhet.
Statens Institutionsstyrelse, vars uppgift är att tvångsvårda barn och unga med psykosociala problem, håller delvis med om kritiken, enligt SiS ska man inte låta sexualbrottsmisstänkta arbeta med barn och unga när det handlar om vad myndigheten bedömer vara ett misstänkt ”allvarligt sexualbrott”. Det vill säga att man borde ha stängt av den man som anklagades för en våldtäkt, men inte de andra två männen. Var gränsen går får avgöras från fall till fall, säger Maria Åsebrandt som är institutionschef på behandlingshemmet i södra Sverige:
Bör man inte alltid stänga av personal från klientnära arbete när det gäller sexualbrottsmisstankar?
–Jag tänker att man måste se på varje enskilt fall och se de omständigheter som finns runtomkring. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt att man säga att man alltid eller aldrig ska göra någonting.
SiS Generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har avböjt att medverka i Kaliber, enligt pressavdelningen har hon inte möjlighet att prioritera en intervju av, som de skriver, ”ett flertal skäl”. Istället fick vi prata med Robert Stenbom som är HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på Statens institutionsstyrelse:
– Vi försöker nog alltid hörsamma kritik från IVO, syna den och se, och andra tillsynsmyndigheter, och se om den är befogad. I det här fallet, så, jag tycker inte att vi har äventyrat säkerheten. Jag tänker att just det faktum att vi gör en individuell bedömning är det som ska säkerställa att vi inte äventyrar någons säkerhet.
Kan du prata om den här individuella bedömningen då? Vad är det som ni gör där?
– Till exempel tittar på om det alldeles uppenbart obehövligt, till exempel, tittar på om det är så att man kan jobba någon annanstans. Och det behöver inte betyda i klientnära verksamhet.
Har man för avsikt i framtiden att agera annorlunda i den här frågan?
– Ja, men det tror jag. Det får man väl anta är sannolikt att vi lär oss även av det här, precis som alltid annars.
Hur ska ni göra då?
– Vi kommer att granska det och hur vi har agerat i de här fallen så klart, och har ju granskat det också, och tittar på och jobbar med att förändra, revidera våra riktlinjer helt enkelt för att de blir tydligare. Minska risken för otydlighet om hur vi ska agera.
Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och packningar. Men ingen vet hur mycket. Kaliber granskar de dolda utsläppen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och otätheter. Men ingen vet hur mycket.
Kaliber har undersökt ett 20-tal anläggningar som använder naturgas, vilket till allra största delen är metan. Det är kemiindustrier, stålindustrier och raffinaderier. Och det är bara ett par av dem som anger några utsläpp av metan alls. Ytterligare en anläggning anger siffror från en mätning som gjordes för tolv år sedan.
Men utsläppen är större i verkligheten. Kalibers granskning visar att metanutsläppen från de största gasnäten och från de raffinaderier och industrianläggningar vi har undersökt motsvarar 65 000 ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär vad 35 000 bilar släpper ut på ett år.
Vid Gasums gasterminal i Nynäshamn står Samuel Brohede. De ska mäta metanutsläpp med drönare, ett samarbete med Chalmers Tekniska Högskola för att utveckla den här nya metoden.
På en sådan här anläggning finns det ett stort antal möjliga läckagepunkter, säger han.
– Varenda ventil kan i princip läcka.
Det handlar alltså om små utsläpp på flera ställen, som tillsammans blir större, ofta dolda utsläpp.
–Mäter man inte, så vet man inte. Alls.
Vid anläggningen i Nynäshamn har de inte mätt tidigare på grund av att de tagit över anläggningen nyligen, för två år sen. Men i Lysekil har de gjort mätningar, trots att de inte måste. Det tycker företaget är viktigt, säger Benny Johansson på Gasum.
– Ursprungligen så var det miljöskäl. Men med priser som varit sista året så kommer även ekonomiska skäl in. För är väl ingen som undgått att se att naturgaspriserna har haft en enorm spik över sommaren.
Flytande gas, LNG, kommer med fartyg till Gasums två terminaler i Nynäshamn och Lysekil. Den allra största delen av naturgasen kommer till Sverige i en pipeline.
Nordion, som driver gasnätet, gör mätningar varje år och söker och åtgärdar läckor löpande och har på så sätt fått ned läckagen från gasnätet med nästan en tredjedel på bara ett par år.
–Genom det här systematiska arbetet har vi nått väldigt bra resultat när det gäller metanutsläppen, säger Saila Horttanainen, kommunikationschef på Nordion.
I klimatmötet i Glasgow förra året presenterades ett avtal - Global methane pledge - den globala metandeklarationen, som nu 130 länder har skrivit på, däribland Sverige. Målet är att utsläppen av metan ska minska snabbt med 30 procent till 2030.
För att Sverige ska klara att minska utsläppen av metan så mycket, och dessutom på kort tid, så behöver vi öka takten rejält, säger Mats Björsell på klimatanalysenheten Naturvårdsverket.
–Ja, det behöver vi absolut. Det pyser och läcker lite här och där i olika typer av anläggningar som använder naturgas eller biogas också för den delen. Problemet hittills har varit att hitta läckorna.
Företagen har inte några krav på att mäta hur stora utsläppen av metan är eller rapportera utsläppen. Sara Mälbrink jobbar med miljötillsyn på raffinaderier och förbränningsanläggningar på Länsstyrelsen Västra Götaland:
–Nej, det har det ju inte gjort. I alla fall inte de här raffinaderierna. Och så har de inte haft krav på sig att göra det. Och de har inga villkor i sina tillstånd som säger hur mycket metan som de får släppa ut.
Det pyser även från gasnätet. Johan Skansing är chef för drift underhåll på Gasnätet Stockholm. Här är läckagen omfattande. Förra året var det en fjärdedel av gasen i stadsgasnätet som läckte.
–Ja, men så, det är ett utsläpp som ska ner. Metan, det är en växthusgas, den ska inte läcka ut, vi ska ju använda den och det är därför vi jobbar med våra renoveringsplaner, våra framtidsplaner. Vi har ju ett mål om att läckagefritt nät 2040, säger Johan Skansing.
Hållbarhetschefen Eric Zinn jobbar på Göteborg Energis anläggning Gasendal, en anläggning som läckte ut metan motsvarande 83 ton koldioxid förra året.
– Det stämmer ja, precis. Och all verksamhet har ju lite läckage då, så även vår verksamhet, Gasendal läcker en del metan, säger Eric Zinn.
David Bastviken, professor i miljövetenskap vid Linköpings universitet betonar allvaret:
–Om vi underrapporterar och därför inte vidtar de åtgärder som skulle behövas. Då förvärrar vi klimatkrisen på sikt.
Så det här är nåt som Sverige måste få koll på?
–Ja, Sverige och alla andra länder. Det är viktigt. Det är centralt för att uppfylla Parisavtalet att minska utsläppen.
I tredje delen av granskningsserien Anna på Amiralsgatan undersöker Kaliber vad som är möjligt att uppnå med rehabilitering och hjälpmedel och varför Annas rehabilitering rann ut i sanden. Del 3/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För över sju år sedan var Anna med om en svår olycka i centrala Malmö. Hon gick på en trottoar i Malmö och fick en bil över sig. Hon förlorade ett ben, krossade en armbåge och fick en traumatisk hjärnskada.
Några månader efter olyckan kommer hon till ett rehabiliteringssjukhus. Här tränar Anna med sjukgymnast, arbetsterapeut, neuropsykolog och logoped. Saker börjar hända med Anna.
– Jag blev så glad när jag hörde henne säga en fullständig mening. En kort mening, men dock med ord som man förstod och hörde, säger barndomskompisen Maja.
Efter tre månader får Anna lämna rehabiliteringssjukhuset. I väntan på att få en ny handikappanpassad lägenhet flyttar Anna till ett korttidsboende. Men här slutar Anna kunna saker hon kunde några månader tidigare. De anhöriga efterfrågar en ny rehabiliteringsplan för Anna, men på korttidsboende är det ont om personal och Anna prioriteras inte i det.
– Om man har fått det svaret som anhörig eller patient att vi inte har tid att upprätta en ny rehabiliteringsplan, då har vi ju definitivt brustit, säger Helen Martinsson, avdelningschef för särskilda boenden i Malmö kommun.
Däremot så får Anna under den här tiden en del fysisk rehab, bland annat sjukgymnastik. Hon får en protes och börjar öva på att gå med den. I ett filmklipp på Anna som är över tre år gammal håller hon en arm om fysioterapeuten och går.
– Då kändes det som om det var möjligt att hon skulle börja gå. Och jag förstår ju att jag aldrig kommer ha en Anna som jag kan gå långa promenader mer som förr i världen. Men det kändes hoppfullt, säger Annas mamma Gunnel.
Men med åren har insatserna tunnats ut. I Malmö stod sjukgymnastik på schemat tre dagar i veckan. När Anna flyttade till Ängelholm för två år sedan minskade det till en gång i veckan. Idag sitter Anna i rullstol och hennes protes står i ett hörn av lägenheten.
– Idag har jag inte sett henne gå överhuvudtaget, så en klar tillbakagång, säger Gunnel.
Det är Annas god man som ska företräda henne och kräva att hon att få en bedömning om hjälpmedel och rätt vård. Den gode man Anna hade då och den hon har nu, båda från företaget Optio AB, säger att de inte kan kommentera sina huvudmän.
Varje hjärnskada är unik och det är svårt att veta om det som fungerar för en person också skulle fungera för någon annan. Men berättelsen om Camilla Westerdahl är ett visar tydligt att rehab faktiskt kan göra skillnad. Camilla var med om en bilolycka och hamnade till en början i koma. Ingen trodde att hon någonsin mer ska kunna tala, röra sig, äta själv. Ett år efter olyckan var hon fortfarande inte kontaktbar. Rehabiliteringen avslutades eftersom man inte tyckte att man gjorde några framsteg.
Men så kommer Camilla till en daglig verksamhet där en entusiastisk fysioterapeut jobbar. Christina Hansson jobbar med Camilla fyra, fem gånger i veckan. Två år efter olyckan ställer Christina henne i ett gåbord, sex år efter olyckan kan Camilla gå själv med en käpp. I takt med att Camilla blir fysiskt bättre kommer också talet. Först bara några lösryckta ord. Sedan meningar. 2012, 15 år efter olyckan ger hon ut en bok som hon har skrivit själv.
Varje år vårdas omkring 10 000 för traumatiska hjärnskador på svenska sjukhus. Om hjärnskadan är svår eller medelsvår får man ofta en individuellt anpassad rehabilitering på sjukhus, men sedan när man skrivs ut därifrån så tillhör man öppenvården och då fortsätter rehabiliteringen efter hur det ser ut på stället där man bor.
– Man landar lite grann mitt emellan olika vårdinstanser och de som har kunskapen, de är så pass få relativt sett att de har inte möjlighet att kunna ta sig an alla de här som då skulle kunna ha behovet av specialistvård under många år framöver, säger Jan Lexell, som är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och specialiserad på just traumatiska hjärnskador.
Anna lämnade Orup och det professionella rehabiliteringsteamet sju månader efter olyckan. Hon fick tre månader rehabilitering där. Han säger att han känner igen Annas situation.
– Det är ju en generell brist på resurser för att kunna arbeta både långsiktigt och uthålligt med den här typen av personer, säger Jan Lexell.
Gilbert Tribo (L) sitter i majoriteten i Region Skåne sedan 2018. Det är där Anna bor.
Men varför satsas det inte mer på rehabilitering?
– Ja, det satsas ganska mycket på rehabilitering. Bekymret är ju att det är väldigt många i primärvården, väldigt många olika sorters rehabilitering som ska ges i många olika sorters sjukdomar.
– Så klart är att det finns mängder av brister i Annas vård, men också i andra människors vård. Just i övergången och i långsiktigheten, säger Tribo.
Om hur snabbmatsbud utnyttjar sitt jobb för att trakassera och sexuellt ofreda kvinnor när de beställer mat hem till dörren.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En fredagkväll beställer Vanessa mat från Foodora hem till sin studentlägenhet. Hon får ett samtal från matbudet och möter honom vid porten för att hämta maten.
– Han börjar fråga mig en massa frågor om hur gammal jag var. Och om jag bodde själv. (…) Han blev typ aggressiv och försökte ta sig in mer och blir mycket mer på mig. Han försökte pussa mig och tafsa på mig och det var då jag tyckte det blev riktigt obekvämt och jag ryckte fram maten och försökte gå in, men såg att han börjar följa efter mig så här. Så jag tänkte jag kan inte gå in i min lägenhet för då vet han exakt vart jag bor så jag började backa i korridoren.
Vanessa lyckas filma med sin mobil. Man hör henne säga ”nej” och ”lägg av”. Han försöker kyssa henne, men hon vrider sig, så hon får en puss på kinden. Då släpper mannen henne och går.
– Jag ringde ju min vän och jag typ grät, jag kunde knappt prata. Hon och hennes kille kom direkt till mig och vi ringde polisen, jag minns inte riktigt vad jag sa för jag typ grät i telefonen.
Mannen dömdes senare mot sitt nekande för sexuellt ofredande.
Vanessa är inte ensam om sina upplevelser. Kalibers reporter Anders Lundqvist har intervjuat 16 kvinnor som varit med om liknande händelser när de beställt mat. Han har läst många fler inlägg i stängda grupper på sociala medier där kvinnor vittnar om sina upplevelser. Kajsa, vars matbeställning från en pizzeria blir starten på flera år av trakasserier och förföljelse.
– Han hade ju min adress, mitt telefonnummer. Det som oroade mig mest var att han skulle komma hem till mig. Han kunde ju skicka till mig att ’jag slutar jobbet i dag klockan tolv, jag kan komma och hämta dig så kan vi köra en tur’. Då släckte jag ner varenda lampa i hela huset och liksom vågade inte titta ut ur fönstret, säger Kajsa.
Kaliber har varit i kontakt med tre av de största aktörerna på marknaden, Foodora, Uber Eats och Wolt. Alla reglerar i sina avtal med restaurangerna hur den data som de delar med sig av får hanteras och ingen av aktörerna uppger att det är okej att använda personuppgifterna till annat än för att genomföra matleveransen. De har alla haft kontakt med kvinnliga kunder som trakasserats av bud. De säger att det inte är särskilt vanligt förekommande med tanke på hur många leveranser som görs, men att varje fall tas på största allvar och att budens agerande inte är accepterat.
När vi tagit del av kvinnornas upplevelser så ser vi att de flesta fallen där matbuden har trakasserat kvinnor är när beställningar har skett via Foodora. Daniel Gustafsson Raba är operativ chef på Foodora och han ser att en av anledningarna till det är så är att de är störst. Han beklagar att sådant här händer.
– Ja, först och främst så blir ju väldigt ledsen av att höra det och ganska illa berörd. Och om detta har skett så ber jag såklart så mycket om ursäkt för det. Det är inte acceptabelt och ingen ska få utsättas för detta tycker vi, säger Daniel Gustafsson Raba.
Två av Foodoras större konkurrenter, Uber Eats och Wolt har sedan några år bägge två system som gör att buden aldrig ser kundens nummer och har på så vis löst delar av problemet. Richard Lindeen är vice vd och operativ chef för Wolt i Sverige.
– Telefonnummer har vi valt som en del av vår tekniska lösning för att hantera datasäkerhet att dölja så vi använder en tredjepartstjänst med så kallade proxynummer.
Även Foodora har arbetat med att utveckla ett liknande system för att minska risken för att buden trakasserar kunderna. Precis innan det här programmet sänds så får vi ett mejl från Foodora där de säger att systemet med dolda telefonnummer sattes i drift förra veckan.
Sverige står inför en elkris, och gamla oljepannor väcks till liv för att producera el. Kaliber om myndigheten med elberedskapsuppdrag, som lät ett kraftverk försvinna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Svenska Kraftnät är systemansvarig myndighet som ansvarar för stamnätet i Sverige, för överföringen av el och för driftsäkerheten i elsystemet. De ansvarar också för elberedskapen, i tider av kris och eller krig. Svenska Kraftnät har inget inflytande över situation i Europa, som har drivit upp elpriserna under 2022. Men de har långtgående möjligheter och skyldigheter att påverka det svenska elsystemet i rätt riktning, vilket ingår i deras uppdrag.
2019 hade Svenska Kraftnät chansen att bygga upp en kraftreserv för att säkra eltillgången i södra Sverige. Det handlar om Öresundsverket, som ligger ett par kilometer från centrala Malmö och som skulle kunna försörja hela Malmöområdet och lite till med el. Men turbinerna står stilla.
Mikael Nilsson, chef för Öresundsverket, berättar att det var en kombination av låga elpriser och höga fasta kostnader som gjorde att ägaren Sydkraft Thermal Power, 2018 tog beslutet att lägga ner verksamheten och sälja kraftverket. Svenska Kraftnät godkände nedläggningen, trots att Öresundverket sedan starten var en del av den svenska elberedskapen. Men innan försäljningen av Öresundsverket hade gått igenom uppstod en ny möjlighet.
– Under tiden där så annonserade Svenska Kraftnät i slutet på, väldigt sent 2019, en kompletterande effektreservsupphandling. Och vi kände att den här finns en sista livlina för Öresundsverket. Men tyvärr så avbröts den upphandlingen, på grund av bristande konkurrens.
Enligt Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe var priset för högt:
– Vi menade då att det här var ett bud som vi inte såg att vi ville ta.
Hade ni inte råd med det? Eller vill ni inte ta det?
– Ja, vi tyckte att det var ett bud som inte vi ville, som var högt i den kontexten att vi därför ville vi inte ta det, säger Lotta Medelius-Bredhe.
I beslutet som jag har här, då skriver ni att motiveringen till beslutet är bristande konkurrens, eftersom endast en leverantör inkommit med anbud. Det står ju ingenting här om en kostnad.
– Nej, men, och det var ju som sagt, det är svårt om man har en upphandling, om man får in ett anbud, så är det ju svårt att bedöma relevansen i den kostnadsbilden.
Det uttalade behovet av en extra effektreserv löstes alltså inte.
– Nej, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Och är speciellt när man uttrycker att behovet kvarstår, menar Mikael Nilsson.
Per Wikström på branschorganisationen Energiföretagen håller med.
– Här lyfter man ju fram ett problem. Att tala om att det finns ett problem. Och sen löste man det inte. Och liksom frågan är så här. Vem ska lösa problemet? Säger Per Wikström.
När Kaliber idag frågar hur Svenska Kraftnät löste behovet svarar generaldirektören i ett mejl: citat ”Det är rimligt att anta att de aktörer som tidigare varit beredda att koppla bort sig sannolikt skulle komma att agera på prissignaler framöver och därmed minska belastningen vid topplast.” slutcitat.
Det betyder att Svenska Kraftnät antog att samma industriföretag själva skulle ta ansvar för att minska sin elförbrukning vid risk för elbrist. Tidigare har dessa företag haft avtal om att göra det mot ersättning, men idag finns inte de avtalen kvar.
Ett av industriföretagen Svenska Kraftnät syftar på är pappersmassafabriken Rottneros Bruk. Lennart Eberleh är VD för Rottneros AB.
– Jag tycker inte det är en bra strategi där man hoppas på att de stora tar sitt ansvar. För det är ju förknippat med förluster när vi stänger ner, för vi kan ju inte producera och leverera till våra kunder.
Svenska Kraftnät skriver i ytterligare ett mail att man inte räknar med att industriföretagen anpassar sin förbrukning i samma utsträckning som tidigare, när de hade avtal. Men att de, och andra företag ändå skulle agera på höga priser, citat: ”i vilken utsträckning kan vi inte veta.”
I slutet på oktober får Svenska Kraftnät kritik från EU-nivå.
ACER, en samarbetsorganisation för EU:s tillsynsmyndigheter inom energiområdet, menar i en rapport att Svenska Kraftnät har brutit mot den så kallade 70-procentssregeln, genom att de har strypt överföringen i elsystemet så att den ibland ligger under 70 procent.
Carl Berglöf, expert på elnätsteknik på branschorganisationen Energiföretagen, som var remissinstans i ärendet.
– Det ACER:s beslut säger är att Svenska Kraftnät inte får sitt undantag för den här 70-procentsregeln, och det innebär att Svenska Kraftnät kan inte fortsätta att begränsa kapaciteten på så sätt som man har gjort, utan ACER menar att det finns andra åtgärder som ska vidtas.
Det har ju varit mycket kritik mot Svk tidigare för att de har gjort för lite för att stävja flaskhalsarna i systemet, då bekräftar den här rapporten det?
– Just det, det är det som ACER också säger, att här finns det åtgärder som Svk har kunnat vidta, och uppmanar Svenska Kraftnät att arbeta mer för att säkerställa den typ av resurser.
De resurser som ACER menar att Svenska Kraftnät i större utsträckning kunde köpa upp är exempelvis förbrukningsreduktion eller elproduktion, i syfte att stötta elsystemet och öka överföringen av el, vilket också hade minskat risken för bortkoppling av elkunder i södra Sverige.
Som försvar skriver Svenska Kraftnät på sin hemsida att det har varit svårt att få tag på de resurser som behövts.
Idag säger Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe att hon ångrar beslutet att upphandlingen med Öresundsverket lades ner.
– Ja, det är klart att det hade ju underlättat, all elproduktion hade ju underlättat givet det läge vi har idag.
Anna har tidigare haft förmåga att delta i olika vardagliga sysslor, varit med ute på lunch, fika och picknick. När familjen besöker henne nu ligger hon ofta i sängen. Varför blev det så här? Del 2/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anna skadas i en uppmärksammad olycka efter en biljakt i februari 2015. Hon går på en trottoar i Malmö med sin barnvagn. En bil kastas upp på trottoaren och hamnar över Anna och hennes lilla son som ligger i vagnen. Båda skadas svårt, sonen återhämtar sig. Anna överlever men med svåra skador. Hon förlorar ett ben och får hjärnskador. Hon förlorar förmågan att tala. Hon börjar en lång och mödosam väg med rehabilitering och aktiviteter för att få ett meningsfullt liv.
Till en början gör hon framsteg. Hon är kommunikativ. Hon använder kroppsrörelser, mimik och gester.
– Tidigare gick hon två dagar i veckan, under den här bra god man-tiden så åkte hon i väg och så hade hon musik. Och så hade hon gå-träning och så vidare, så hon gick med med protes och då var hon ju uppe och gick mer eller mindre själv med protes. Och sen så har allting då gått tillbaks många, många, många steg, berättar brodern Erik.
Hon kan kommunicera konkreta önskemål – till människor som lärt känna henne väl. Hon får en protes och börjar träna på att gå med den. Hon har ett schema med dagliga aktiviteter. Men sedan händer något.
– Här finns ingenting och ingen kreativitet. Nej, hon vilar mest. Och jag orkar inte. Jag är för gammal, säger hennes mamma Gunnel.
Kaliber tar reda på vad som hänt, varför blev det så här och hur ser ansvaret ut?
Efter olyckan fick Anna en god man. Den personen ska ta hand om hennes ekonomi och bevaka hennes rätt. Målet är att hon ska ha en så bra livskvalitet som möjligt. Den personen ska uppmärksamma hennes behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet och daglig sysselsättning. Så beskriver hennes hemkommun, Ängelholms kommun, uppdraget.
Det är alltså hennes god man som ska se till att Anna lever ett så gott liv som möjligt och får de resurser hon har rätt till.
De senaste två åren har Annas gode män kommit från ett företag, Optio AB, som har sitt säte i Västerås, 52 mil från Ängelholm. De personliga besöken från dessa gode män har varit inga eller få. Den dagliga verksamheten för Anna är en timme i veckan som hon inte vill gå på. Anna använder inte sitt kommunikationsstöd. Kaliber får också veta att sjukgymnastiktiderna på vårdcentralen är slut och protesträningen som ska ske hemma ”fungerar inte”.
De gode männen från Optio kan inte svara på frågor om ett enskilt fall, men en av dem svarar på generella frågor. Hon säger bland annat att hon var god man för Anna i tio månader. Under den tiden besökte hon inte Anna. På frågan om hur hon gör för att se till att hon tolkar en huvudman rätt svarar hon att man antingen kan träffa personen personligen, genom Teams eller Skype, eller prata via personalen eller anhöriga, men att hon inte träffade Anna personligen på grund av covid. Företaget Optio och den nuvarande gode mannen vill också ”påtala vikten om Annas integritet i detta.”
Överförmyndarenheten i Ängelholm svarar på mail att de inte kan svara på frågor om Annas fall. Men överförmyndarnämndens ordförande Karl-Erik Asp, som inte heller han kan kommentera det enskilda fallet, säger bland annat att om det skulle komma en anmärkning eller oro för att den gode mannen inte företräder en persons bästa så är det tingsrätten som avgör om den gode mannen gjort rätt eller inte.
Hör mer om Optios och överförmyndarnämndens svar i programmet.
Annas bror Erik har överklagat beslutet om god man och yrkat om att själv få bli det, men innan programmet sänds får han avslag. Han kommer överklaga igen:
– Jag har sagt hela tiden att jag vill inte vara god man. Jag vill vara en bror som är där och fikar liksom och umgås med henne. Men nu har det liksom varit ohållbart och Anna har ju bara blivit sämre och sämre av det här Optio AB.
Årets vinnare av Guldörat 2022 i kategorin Årets avslöjande! Hösten 2021 granskade Kaliber Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Lyssna igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor.
Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer.
De som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket.
Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet.
Peter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet:
– De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det.
Hur ser du på de här uppgifterna?
– Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening.
Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna?
– Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang.
Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna?
– Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.
Kaliber granskar vad som hände spädbarnsmamman Anna. Om olyckan som fråntar henne det viktigaste i livet, och hur hon sedan blir alltmer isolerad. Del 1/3.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Anna var väldigt lätt att prata med. Hon pratar gärna, men hon är väldigt bra på att lyssna också. Man älskar att lyssna på henne, hon har alltid historier att berätta och hon berättar dem bra, en person som är rolig att lyssna på när hon berättar.
Det här berättar Maja. Hon och Anna lär känna varandra när de är barn, de umgås under gymnasietiden. Sen tappar de kontakten ett tag men börjar umgås igen när de precis har passerat 30 och båda bor i Malmö. De träffas och planerar för framtiden:
– Tre dagar innan olyckan så var vi och fikade på Möllevångstorget. Hon berättade bland annat om att hon funderade på att ta upp att skriva masteruppsats och på vad hon skulle skriva om. Och att hon då hade någon idé.
Den 11 februari 2015 hämtar Anna sin vän Ingrid, som bor i Estland, på tågstationen. Ingrid kommer för att se Annas barn för första gången. De kramar om varandra och promenerar genom stan med sonen i barnvagnen. De turas om att köra vagnen. Den här onsdagen är Anna lycklig säger Ingrid, för att en dröm har blivit verklig:
– She was so happy that she has found someone with whom they can actually live a nice, you know, family life together, säger Ingrid.
De går på trottoaren, längs Amiralsgatan. Nära ett beigefärgat tegelhus.
– We heard a big noise, like brakes or something. She was with the trolley next to her. I was just starting to look around what happened. Like, what is there? And I didn't see anything. But in the next second… I was laying down and next to my head was a big stone.
Ingrid hör ett kraftigt ljud. Hon vänder sig om, ser ingenting. I nästa ögonblick ligger hon på trottoaren. Intill hennes huvud är en stor sten.
Strax innan har polismannen Alen Tinjak i Malmö precis börjat prata med sin kollega om att ta en lunchpaus när de får se en bil framför polisbilen som de av olika skäl vill stanna. Men när poliserna markerar för bilen att stanna, gasar den istället. En biljakt inleds.
– Vi ligger efter och kollegan som kör bilen är en erfaren instruktör som utbildar poliser i utryckningskörning. Så det är en väldig bra förare och han förstår, eller båda två förstår: Vi ska inte hetsa dem. Kollegan väljer att ge dem lite avstånd så att vi är cirka 200 meter bakom dem… (…) Det är då jag ser ett vitt moln och jag meddelade, de har krockat. De har krockat, berättar Alen Tinjak.
Anna, som gått bredvid Ingrid, skadas svårt i olyckan. Hon får en bil över sig och svävar mellan liv och död. Hon överlever men förlorar det liv hon lever. Hon blir av med sitt hem, vårdnaden om sonen, sina vänner och förmågan att gå - och att tala.
Bit för bit blir Anna alltmer isolerad och ensam, kommer allt längre från det liv hon en gång levde, då hon var 33 och lyckligt nybliven mamma.
Om de som tjänar miljoner på prostitution med ett finare namn, och där unga betalar priset. Ett samarbete med P4 Värmland.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Ella”, som egentligen heter någonting annat, var tolv år när hon för första gången började chatta med en okänd kille på chatt-tjänsten Kik. Vid den här tiden upplevde hon att hemmet var otryggt, med mycket bråk och ett kylskåp som ekade tomt. De anonyma chattarna blir ett sätt för Ella att prata om hur hon mår, utan att någon dömer henne. Hon beskriver dem som en fristad.
Killen på chatten ber Ella ta av sig kläderna. Ella, som blivit kär i killen, gör som han säger. Han kräver fler filmer och bilder.
– Alltså det kom till den punkten. Alltså jag… jag utförde i princip våldtäkt på mig själv framför kamera för honom, på ett sätt jag aldrig hade gjort förut.
Sedan börjar fler killar att höra av sig till 12-åriga Ella.
– När man har gått över tröskeln att faktiskt skicka saker, då blir det väldigt normaliserat för en själv i ens egna värld. Det var liksom min lilla hemlighet tillsammans med de diverse personer som jag pratar med.
När Ella är 13 år börjar hon dricka. Och övergreppen på nätet blir värre. Det är här, när hon hamnat i en situation där hon behöver pengar snabb, som hon börjar sälja sex. Enklast att hitta kunder för 13-åriga Ella, är på sidor på nätet. Hon hittade sajten Sugardaters.
– På många andra sidor så är man ju tvungen att verifiera sin ålder på via BankID eller liknande eller, skicka bild på sitt pass. Och det kunde jag absolut inte göra. Jag hade ju inte ens ID. Jag var så jävla liten.
”Sugardating” är ett koncept som ett antal sajter på nätet använder, och som generellt beskrivs som en mötesplats för män och kvinnor där den ena betalar i någon form för att umgås med den andra. Sajten Sugardaters startades 2013 och enligt deras villkor och regler står det att prostitution och liknande verksamhet är förbjuden på fyra ställen. Men enligt polisen Simon Häggström, specialiserad på prostitution och människohandel, handlar konceptet sugardating och även specifikt sajten Sugardaters om prostitution men med en lyxigare beskrivning.
– I själva verket så är ju sugardating samma sak som prostitution. Det är bara det att man har gjort den här ändringen, för att lättare nå fram till i synnerhet ungdomar, säger Simon Häggström.
Idag finns 16 fällande domar mot män som köpt sex via sajten Sugardaters de senaste sex åren. Merparten av dem handlar om män som köpt sex av minderåriga.
Vd för det danska företaget som driver sajten Sugardaters, Allan Petterson, kommenterar uppgifterna om prostitution och att minderåriga sålt sig via sajten, via mail till Kaliber. Han skriver att det är olyckligt att minderåriga bryter mot reglerna och skapar profiler på sidan. Han skriver också att de upptäcker några av dem tidigt, att de kontrollerar alla bilder och profiltexter, och att de hjälper polisen på alla sätt de kan.
Ella tror att hennes liv skulle se annorlunda ut om sajten Sugardaters aldrig hade funnits.
– De gjorde det så jävla enkelt för mig att förstöra mitt liv. Det ska inte vara så här jävla lätt för en trettonåring att sälja sin kropp.
Kaliber har kartlagt Kalmars undre värld och händelserna som lett till tre dödskjutningar hittills i år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Worakan Banyaem var Filips vän. De träffades för första gången i tioårsåldern, de har spelat fotboll ihop och har känt varandra genom fotbollen sedan dess.
– Alltid ett leende på läpparna. Oavsett om det var vinter, sommar eller höst. Det var viktigt för honom att vi skulle ha roligt, han var väldigt generös med sin energi. Och framförallt på äldre dar så blev han som en storebror för de yngre killarna i laget, säger Filip.
En kväll i våras hittades Worakan på en cykelväg, inte långt från Filips lägenhet. Han hade blivit skjuten, och dog av sina skador samma kväll.
– Jag hade ingen aning att han skulle vara så involverad så att det skulle få den här utgången. Det var just därför det blev en sådan chock.
Kaliber denna vecka handlar om Kalmar. Här har man gått från industristad till en utveckling inom tjänstesektorn, Linnéuniversitetet växer och tusentals turister besöker Kalmar varje år.
Men de senaste åren har det också hänt något annat i Kalmar. 2020 börjar socialtjänsten se att väldigt unga pojkar, så små som tolv år, riskerar att dras in i gängkriminalitet, antalet anmälda narkotikabrott har ökat, och en allt mer affärsmässig droghandel har uppstått enligt polisen, och med den utvecklingen följer också grövre våld.
Kalibers reporter Erika Norberg har kartlagt Kalmars undre värld och pratar med Kalmarbor, socialtjänst, skolpersonal och polis för att lägga ett pussel över de senaste årens händelser och vad som lett fram till dagens situation.
Om ordningsvakter i Stockholms lokaltrafik och när resenärer menar att de går över gränsen och använder omotiverat våld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Minou och hennes vän har precis blivit tillsagda att lämna tunnelbaneperrongen av en ordningsvakt för att de haft med sig folköl. De är på väg därifrån, men hon vänder sig om och säger att hon tycker att vakten utövar maktmissbruk och borde skämmas.
– Och sen så lägger jag till då, vilket jag skäms över, i slutändan av meningen: (…) ”har du en mini-pitt eller?”
Ordningsvaktens blick förändras plötsligt och så säger han: ”det här är ett gripande” och tar tag i Minous hand med ett hårt grepp. Och sen går allt väldigt fort, berättar hon.
– Så vänder de mig, böjer mig framåt så att min rygg fälls fram som en fällkniv. Och så hör jag bara hur min kompis skriker: ni sätter inte handbojor på henne. Och här, här rasar liksom mitt blod ner. Mina ben blir helt svaga. (…) Och så hör jag hur de här handbojorna klirrar.
– Alltså jag förstår inte varför jag står där i de här handbojorna med den lilla, lilla händelsen och de proportionerna, alltså handbojor är ju till för kriminella eller folk som är en livsfara för andra.
Minou blir upptryckt mot en vägg. Sen beordrar ordningsvakten att Minou ska föras in i ett så kallat trygghetsrum.
– Och då liksom, öppnar de dörren och kastar in mig där och jag kommer ner på knäna.
43-åriga Julia, som lider av PTSD, berättar att hon var mitt i pågående panikångestattack när hon konfronterades av ordningsvakter i T-Centralen i Stockholm, för nästan två år sedan.
– De försöker få svar från mig, men när du trycker mig in i väggen, och sen trycker min hals – hur kan jag svara dig? Det är det som jag inte fattar, varför de gjorde så.
Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, hamnade i en diskussion med en ordningsvakt som tyckte att han var för berusad. Sen blir han överfallen bakifrån, berättar han.
– Jag spänner till och plötsligt ramlar vi på golvet och då, då får jag verkligen panik, vad händer? Vad ÄR det här? Den här manliga vakten börjar då liksom klättra upp, han tar stryptag, jag känner jag får ingen luft.
Kaliber har gått igenom de klagomål från resenärer som kommit in till SL. Av drygt 800 klagomål som gäller SL:s ordningsvakter finns 220 st fall där resenärerna upplevt omotiverat eller obefogat våld från ordningsvakterna.
Så vad säger SL om resenärernas klagomål? Erik Norling är ansvarig trafikdirektör på Trafikförvaltningen i Region Stockholm:
– Om man blir avlägsnad eller gripen av en ordningsvakt så upplevs det sällan som positivt, det är ju väldigt obehagligt och det kan se obehagligt ut. Så det är klart att man kanske har en bild när en sådan här händelse inträffar som man upplevt att det här har varit obehagligt. Kundklagomålen ger en bild av händelse, men den behöver inte vara en nyanserad och korrekt bild av händelsen alltid utan det finns ofta två sidor av myntet.
Kaliber har frågat de anlitade vaktbolagen, tre stycken, om kritiken mot deras ordningsvakter. Ett av bolagen svarar att ytterst få ärenden de hanterar är klagomål och att de utbildar sina vakter i bland annat konflikthantering och bemötande. De gör också kontinuerliga kontroller av sin personal för att se att de jobbar i enlighet med uppdraget.
Det andra bolaget menar att de alltid försöker att minimera antalet resenärer som känner sig felaktigt behandlade av deras ordningsvakter. Men att det inte går att komma ifrån att vissa resenärer kommer att tycka att ordningsvakterna gör fel i en konflikt, särskilt när alkohol är inblandat. Det tredje vaktbolaget svarar att de tar alla klagomål på allvar och utreder dem.
Om bilarna som övervakar oss utan att vi vet om det där den ansvariga myndigheten i Sverige inte vet vad som gäller.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers första program för säsongen handlar om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla. Det handlar om sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse – eller i alla fall kunna se om bilen utsätts för skadegörelse och vem som gör det. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.
Och det här är inte helt okontroversiellt. Motorjournalisten Felix Björklund berättar att det just nu pågår en diskussion i Tyskland kring dessa bilar då landets största organisation för konsumentskydd har stämt biltillverkaren vid en domstol i Berlin på grund av brott mot dataskyddet. I Kina har det under sommaren inrättats förbud för just teslor på flera ställen i landet, på grund av kamerorna.
– Man är rädd för spionage och kameraövervakning. Och Kina om någon vet vad man kan göra med kameraövervakning så därför har man helt enkelt förbjudit och säger att det är en tillfällig ordningsregel, säger Felix Björklund.
Men vad gäller i Sverige? Johanna Chamberlain är doktor i civilrätt på Uppsala universitet- hennes avhandling handlade just om personuppgiftsskydd och privatlivsskydd i svensk rätt. Hon menar att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter:
– Du får inte filma andra utan att det finns en rättslig grund. Så den här typen av filmning strider ju direkt mot dataskyddsförordningen (GDPR).
I Sverige finns det drygt 30.000 teslor, och i de flesta bilar finns möjligheten att aktivera vaktkamerafunktionen. Diskussionerna om detta har bubblat på forum, både utomlands och i Sverige, men inte kommit upp till en allmän debatt, trots att dataskyddsförordningen funnits i Sverige sedan 2018. Myndigheterna har inte agerat förrän för drygt ett år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till:
– Jag såg in på skärmen i bilen att det var en sån röd punkt som man känner igen från smarta telefoner där det står att den spelade in. (…) Känslan är väl helt enkelt att man är lite iakttagen. Jag gick faktiskt runt till fler teslor i garaget och flera av de reagerade på samma sätt.
Stefan, som upplevde det som ett intrång i sitt privatliv, skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.
IMY gör också bedömningen att filmerna från teslakamerorna handlar om personuppgiftsbehandling. Men frågan här är vem som blir personuppgiftsansvarig – om det är bilens ägare eller företaget Tesla. Myndigheten har därför skickat Stefans klagomål till sin systermyndighet i Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor, för att få ett svar på var ärendet ska avgöras.
Tesla svarar Kaliber att all lagring enbart hamnar lokalt i bilen och då är det den enskilde bilägaren som är personuppgiftsansvarig. Företaget svarar också att det bland annat är kamerorna har gjort att deras bilar är bland dem som i minst utsträckning stjäls och utsätts för skadegörelse. Någon kommentar om kritiken att kamerorna strider mot GDPR ger de inte.
Bil-journalisten Felix Björklund menar att det är viktigt att vi får regler för vad som gäller framöver:
– Om du ställer den bilen på ett torg när det är en demonstration, så kan du veta vilka som var på den demonstrationen. Det kan ju användas på massa olika sätt. Man är naiv om man tror att detta inte kan hända, säger Felix Björklund.
Förtydligande: I vår granskning tar vi upp de bilar som för närvarande finns i Sverige och som har den europeiska dataskyddsförordningen GDPR att ta hänsyn till. Runt om i världen finns det även andra biltillverkare som har och som jobbar med att utveckla en liknande teknik. I Sverige finns för närvarande inte bilar av något bilmärke med ett lika avancerat system som Tesla till försäljning än.
Hela granskningen som podd: Hör Eva Nilssons om hur hon hamnade på existensminimum i en jättelik internationell bedrägerihärva - och hör källor inifrån ett callcenter utomlands där bedragarna jobbade.
Kaliber om hur jakten på pengar gör Anjas affärsidé om bedrägerier och utpressning till en vinstmaskin i miljonklassen och om hur ansvariga handfallna tittar på och ständigt ligger steget efter.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Anja" heter egentligen något annat. Hennes röst är utbytt, och en annan person spelar henne på Kalibers bilder. Mot anonymitet berättar hon hur hon levt på att manipulera, lura och utpressa män på miljontals kronor under de senaste tolv åren.
Det började i tonåren. Anja bestämmer sig för att lura en äldre man som hon kommer i kontakt med på en telefondejting-linje. Dagen efter överför mannen flera tusen till henne, bland annat så hon kan köpa en tågbiljett hem till honom. Men Anja tar ut pengarna och blockerar hans telefonnummer.
– Det gick så fort och jag fick så mycket pengar, jag kände bara herre gud vad enkelt det var, jag kan ju göra det här igen.
Och det gör hon. Anja lär sig att både råna män, skaffa hållhakar, och utpressa så männen inte anmäler.
Idag lurar hon män genom det som kallas romansbedrägerier. Anja träffar män och ljuger om olika situationer hon behöver pengar för, och i många fall sätter männen över dem.
– Det är bara skådespeleri. Allting. Ingenting jag säger till dem kommer från hjärtat. Jag ljuger så mycket jag bara orkar.
Anja har lurat sig till flera miljoner under åren. Hon säger att hon är beredd på att en dag åka fast, men säger också att den risken är minimal.
– Det är svårt, det är jättesvårt för dem. Jag ligger flera steg före. Före bankerna, före polisen.
När männen själva inte anmäler till polisen, kommer hennes brott aldrig till polisens kännedom.
– Ja, det är bara bankerna som kan få stopp på henne om inte nån målsägare till slut kliver fram, säger Björn Sidenhjärta, förundersökningsledare vid bedrägerigruppen i Polisregion Mitt.
Bankerna ska övervaka transaktioner och be om underlag när oväntade summor sätts in på konton. Anja har ingen registrerad inkomst, och får regelbundet stora summor insatta på sitt konto. Vad vi kan se har bara en bank under ett tillfälle de senaste tolv åren ifrågasatt var pengarna kommer ifrån, men sedan nöjt sig med påhittade svar och kontot kunde fortsätta att användas. Kaliber kontaktar banken som inte vill svara på frågor.
En annan av bankerna vi kontaktar, och där Anja haft konton är Swedbank. Ralf Bagner är pressansvarig på Swedbank:
– I takt med att kraven enligt penningtvättslagstiftningen har skruvats åt, så ställer vi ju fler frågor till våra kunder, med jämna mellanrum. Samtidigt så är det ju så att de finansiella brotten också har ökat. Vi investerar enormt mycket pengar för att skydda våra kunder, men också för att försäkra oss om att våra system inte används som verktyg av kriminella.
Hur tänker du på att ni trots det används av kriminella för deras aktiviteter?
– Som jag sa, så är det ju så att banker har ju lagkrav på sig för att förhindra den här typen av brottslighet, ekonomisk brottslighet är ju ett samhällsproblem som långt ifrån bara drabbar bankerna, vi tar det här på allra största allvar och fortsätter att arbeta med att förebygga det.
Anja byter konton med jämna mellanrum och fortsätter att begå brott än idag.
Men hur känns det att veta att du lever ditt liv på stulna pengar?
– Eh, jag ser inte det som stulna pengar.
Hur ser du på det då?
– Jag är faktiskt väldigt stolt över det jag gör, jag har manipulerat dem. Men egentligen så har jag fått det frivilligt. Och vad jag vet så är det inte olagligt att vara gold-digger.
I lagens ögon, objektivt sätt, så är det ett brott du sysslar med?
– Fast jag tycker inte det är olagligt.
Men i lagens ögon så är det det.
– Jag bryr mig inte. Det finns värre saker de kan utreda.
Anja säger att hon tänker fortsätta med sina brott. Går hon inte att stoppa?
Om de bortglömda sprängförråden och hur svenska myndigheter sjabblade bort den viktiga frågan som skulle göra att olyckan, som den där Emil dog, inte kan hända igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Linas exsambo, Elviras bror, hette Emil. Fram till för ett och ett halvt år sedan var han verkstadsarbetare i Östersunds kommun.
Men en dag i november 2020 blir Emil tillkallad för att öppna låsen på två plåtskåp i ett stenförråd som ska rensas upp. Alla tror att skåpen är tomma. De ska bara öppnas, separeras från sitt betongfundament och köras till en återvinningsstation. Emil använder en skärbrännare för att kapa låsen. Det ena skåpet är tomt. Det andra exploderar och Emil omkommer omedelbart.
Skåpet som Emil försökt öppna var en så kallat sprängkista eller sprängförråd, full med svartkrut och tändhattar, bortglömt från den tid när det var vanligt att kommunerna själva utförde egna sprängningar vid byggen, från 1950-talet och framåt. På 90-talet gick många över till att köpa de här tjänsterna från auktoriserade sprängföretag som specialiserat sig.
Metallskåpet som var fullt med sprängmedel, märkt ”förråd”, hade alltså stått på kommunens mark och inte använts på över 20 år.
Östersunds kommun erkände arbetsmiljöbrott i samband med olyckan och dömdes i december 2021 till två miljoner kronor i böter.
I och med olyckan i Östersund får man upp ögonen för säkerhetsrisken med bortglömda sprängkistor. Kommunerna och polisen i Jämtlands län efterlyst tips från allmänheten och ännu fler okända sprängkistor som inte tillhör kommunerna dyker upp. Totalt minst ett 20-tal sprängförråd som använts av bland annat kommuner, företag och statliga verk. Och i ett av dem, som upptäckts nära Åre, finns hela 625 kilo sprängmedel.
"Det här är en inventering som behöver göras i hela landet", tänker säkerhetschefen vid Östersunds kommun. Likadant resonerar Arbetsmiljöverket och de slår larm till Sveriges kommuner och regioner, SKR och Myndigheten för samhällskydd och beredskap, MSB, om behovet av en riktad informationskampanj alla till landets kommuner.
Men i en enkät som Kaliber skickat säger 125 av de 142 kommuner som svarat att de inte har tagit reda på hur det ligger till med sprängförråd, efter explosionen i Östersund. Hälften uppger att orsaken är att de inte känt till att det kan finnas bortglömda sprängkistor.
Trots larmen om allvarliga risker och diskussioner mellan myndigheter och SKR om att det var viktigt med en riksomfattande informationskampanj blev den inte av. Varför?
Om hur Sverige hamnade i skenande elpriser, ansträngda elsystem och om omöjliga löften om snabb förändring.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Mats bor i Enviken i nordöstra Dalarna. I vintras fick han och hans familj en chock när elräkningen kom. Trots att han gör allt för att minska energikostnader – de eldar med pellets, har sjövärme och solceller – så blev decemberräkningen på 17 000 kr, fyra gånger så mycket som december förra året.
– Hade jag inte haft extrajobb nu, då hade det inte gått, säger Mats.
Strax efter Rysslands invasion av Ukraina lanserar Regeringen ett nytt begrepp som förklaring till energipriserna: Putin-priser.
Men det finns fler faktorer. Elsystemexperten Maja Lundbäck:
–Man har lagt ner planerbar produktion i södra Sverige. Vi pratar inte bara kärnkraftsanläggningar utan även kraftvärmeverk.
2015 höjde regeringen effektskatten på kärnkraft. Det bidrog till att fyra kärnkraftsreaktorer lade ner, nu senast två reaktorer på Ringhals som togs ur bruk 2019 respektive nyårsafton 2020.
Enligt en rapport från forskningsorganisationen Energiforsk, skulle elpriserna i höstas varit mellan 30 och 45 procent lägre om Ringhals nedlagda reaktorer fortsatt producera el, allt annat lika.
De höga elpriserna beror alltså inte bara på Putins Ryssland utan är också ett resultat av att Sverige, i takt med att planerbar elproduktion har tagits bort, blivit alltmer påverkade av elmarknaden på kontinenten.
– Vi blir ju mer och mer känsliga för variationer av kol-, olja- och gaspriserna för att vi måste importera, säger Maja Lundbäck.
Vattenfalls Torbjörn Wahlborg uttalade sig i SVT förra året om beslutet att stänga Ringhals 1 och 2.
”Beslutet var Vattenfalls, men jag kan också konstatera, hade vi inte haft effektskatten som vi hade 2015 så hade vi inte tagit det beslutet.”
Men energiminister Khashayar Farmanbar menar idag att beslutet inte hade med skatter eller politik att göra.
– Det är inte den bilden jag har. Men det är en bild som jag fått att det är ett kommersiellt beslut baserat på att det inte fanns lönsamhet i att uppgradera.
Varför tror du han säger så? Det här var ju en intervju förra året?
– Jag vet inte varför han säger det. Han har säkert sina skäl.
Men ni kan inte ha rätt båda två menar jag?
– Man kan ha olika bild av verkligheten också.
Energiministern har flera gånger sagt i medierna att svenskarna inom två år kommer att märka skillnad i elpriser, när Svenska Kraftnät förbättrar elöverföringen eller när vi bygger vindkraftverk till havs. Från P4 Extra i januari:
– Bygger vi vindkraftverk till havs så pratar vi om ett antal år, ett eller två år, säger Farmanbar.
Men Svenska Kraftnät skriver att det inte kommer finnas några vindkraftverk på havet inom två år, utan först framåt 2030. Lina Kinning på branschorganisationen Svensk Vindenergi säger samma sak.
– Ja, förutsatt att tillstånden kommer på plats så kan vi se de första havsbaserade vindkraftparkerna i Sverige från och med 2028 och framåt.
I veckans avsnitt av Kaliber berättar vi om efterspelet för tre av våra granskningar. Det handlar om att fler barn vräks, en nya lag om sexövergrepp på nätet och fängelsedomar för miljöbrott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hösten 2020 sände vi granskningen ”Återvunnen eller försvunnen?” som handlade om batteriåtervinning, och Urecycles anläggning i Karlskoga som då tog emot 70 procent av alla alkaliska batterier, sådana som du har i din fjärrkontroll och eltandborste.
Samtidigt dök vita säckar upp på flera ställen i Mellansverige. Säckar som hade dumpats och läckte. Och som innehöll den svarta massan från batteriåtervinningsanläggningen i Karlskoga. En del av massan hade grävts ner.
Vi följer upp vad som hänt sedan granskningen sändes, och det handlar om fängelsedomar, sanering och bränder.
I granskningen ”Barnvräkningar – den misslyckade nollvisionen” från december förra året, berättar familjen Andersson om den där decemberdagen 2018, när Kronofogden och hyresvärden knackar på familjen dörr. Mamman i familjen är sjukskriven, och något har gått fel med kommunikationen med Arbetsförmedlingen, så hennes ersättning har inte betalats ut. De har levt på familjens pappas inkomst, och hamnar efter med hyra, och kan tillslut inte helt betala den. Den kommunala hyresvärden säger upp deras kontrakt.
Trots en nollvision mot att barn ska bli av med sina fasta bostäder, en nollvision som antogs 2007 av den dåvarande alliansregeringen, har hittills aldrig nollvisionen uppnåtts under något år sedan dess. Istället har antalet barn som drabbats av vräkningar ökat igen de senaste åren. förra året drabbades 572 barn av vräkningar, det är 123 fler barn än vad som vräktes året innan, 2020.
Kaliber återkommer till familjen och det tillfälliga akutboende de just nu bor i, och ställer återigen frågor till ansvariga politiker hur nollvisionen ska uppnås.
Kaliber har i flera program granskat hur övergrepp mot barn utreds, och då främst livestreamade-övergrepp där tittaren instruerar på distans. Förövaren finns ofta i västvärlden bakom en dator och offren finns på andra sidan jorden, till exempel i Filippinerna framför en webbkamera, som i serien ”De dolda sexövergreppen” av reportrar Stina Näslund och Clara Lowden på produktionsbolaget Filt.
I granskningarna fick det svenska rättsväsendet kritik av bland annat barnrättsorganisationen Ecpat, för att lagstiftningen kring övergrepp över nätet generellt släpat efter. Sedan dess har lagar ändrat och nya tillkommit, och i sommar kommer bland annat en ny lag, som säger att våldtäkt, sexuella övergrepp och motsvarande brott mot barn även ska omfatta sexuella kränkningar som begås på distans.
Hot om våld, ätstörningar och ungdomar som köps ut ur klubbar. Kaliber om Sportbladets granskning av hockeygymnasier, och SVT Sports granskning av rytmisk gymnastik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sportbladet har i över två år, sedan Barnkonventionen blev lag, granskat ungdomsishockey i serien "Utgallrad". I dagens Kaliber tar vi upp deras senaste granskning av hockeygymnasier, och om hur föräldrar kan tvingas bli återbetalningsskyldiga om ungdomar vill byta hockeygymnasium, eller hoppa av. Något som den klubb som svarar Sportbladet säger endast sker om det handlar om byten.
Sportbladets reporter Patrik Brenning berättar mer om sin granskning, hur avtalen kring hockeygymnasierna fungerar, och bland annat avtal om återbetalningskrav.
Inom rytmisk gymnastik har det kommit vittnesmål om vikthets som lett till ätstörningar, hot om våld och smärtsam stretching i en granskning som SVT Sport har gjort under våren. En av dem som berättar är tidigare gymnasten Clara Göthberg.
– Jag har blivit kallad för ´kossa´. Jag har blivit kallad för ´elefant´. Jag har fått höra att jag inte ska dricka vatten på träningen för att jag blir för tung och klumpig. Jag har fått höra att jag ska bli slagen om jag inte skärper mig. Och jag har fått höra att ju ondare det gör, desto bättre är det. Jag har skämts. Jag har skakat i panik och jag har haft prestationsångest upp över öronen.”
Gymnastikförbundet säger bland annat såhär om vittnesmålen:
– Ja, jag blir ju naturligtvis bestört. Det här är ju ingenting som vi varken vill se inom gymnastiken, eller idrotten i stort. Idrotten för mig ska ju vara en plats för trygghet och glädje. Men naturligtvis så är tränare, precis som många andra, en del av en kultur, man ärver något, ett sätt att göra saker, "så här har vi alltid gjort". Och där kan ju vara en utmaning att bryta de mönstren.
En annan sak som tas upp i SVT Sports granskning är så kallad tvångsstretching. Något som både förbundet och Anna-Karin Wikström, en legitimerad fysioterapeut som ingår i det medicinska teamet inom Svenska gymnastikförbundet säger såhär om:
– Jag tycker att det är förfärligt. Växande kroppar är inte gjorda för att stretcha i ytterlägen på det här sättet, med någon extra vikt på. Det är mer okej när de sitter i egna positioner och stretchar på eget bevåg. Men inte när det är någon till person som är med och trycker på. Man håller inte för det. Att pressa på i ett sådant ytterläge. Alla går ju såklart inte sönder, men det finns ju risk varje gång man gör det att man faktiskt går sönder.”
Något som gymnastikförbundets generalsekreterare Pelle Malmborg håller med om:
– Med våld alltså, med hjälp av våld, komma till ytterläge, det är ju aldrig rätt. Självklart inte.
Gymnastikförbundet har efter granskningen tillsammans med flera andra länder kommit med ett förslag till internationella gymnastikförbundet om att inte tillåta minderåriga personer att tävla på landslagsnivå i seniormästerskap. Idag är gränsen för att tävla i ett seniormästerskap 16 år, med de vill se en höjning till 18 år.
Gymnastikförbundet jobbar också med att involvera gymnaster, ledare och föreningsstyrelser inom den rytmiska gymnastiken där de genom utbildning och föreningsträffar utgår från gymnasternas berättelser. Det är fortsättningen på ett arbete som pågått under en längre tid kopplat till träningsmetoder, ledarskap, synen på de aktiva och strukturer inom svensk gymnastik, enligt gymnastikförbundet.
Malin Träff, sakansvarig för barn- och ungdomsidrott på Riksidrottsförbundet, säger bland annat såhär om granskningarna:
– Först så skulle jag säga att det är smärtsamt att höra om de här unga som far illa. Och sedan är det ju så att även, eller kanske särskilt, när unga far illa inom idrotten så kommer det också med tankar på vårt ansvar, vi vuxna som ansvarar för de här verksamheterna, och känslan av att ha misslyckats med att skydda just de här barnen då.
I de fall, till exempel i internationella sammanhang, där barn ses som handelsvaror, säger Malin Träff att:
– Pengar, makt och framgång är otroligt starka drivkrafter för många. Så är det även inom idrotten och runt idrotten. I de allra grövsta fallen så skulle man nästan kunna kalla det för trafficking till och med…och vi behöver motverka det på alla sätt som vi kan, såklart.
Bedragarna som lurat personer på motsvarande fem miljarder kronor har sin arbetsplats i ett callcenter i Bulgariens huvudstad Sofia. Kaliber avslöjar hur bedragarna jobbade genom källor inifrån.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Flera svenskar har blivit lurade på pengar i en jättelik internationell bedrägerihärva som just nu utreds av tysk polis. Hör 20-åriga "Nikola" berätta om jobbet hos företaget med bedrägerier som affärsmodell och följ jakten på människorna som anses skyldiga till att ha lurat människor på motsvarande över fem miljarder svenska kronor.
I första delen av granskningen Bluffindustrin träffar Kaliber bland annat med Eva, som när hon närmar sig pensionen efter ett arbetsliv som undersköterska blir sporrad att investera i bitcoin. Efter att ha sett reklam i sociala medier anmäler hon sitt intresse på företaget Qtecks hemsida och blir snabbt uppringd. Hon investerar 2.500 kr till en början, men lång historia kort: det slutar med skulder på 900.000 kr.
Eva polisanmälde Qteck men utredningen lades ner. En annan som också anmält företaget är Anders Överyd i Gällivare, som vi träffar i det här avsnittet.
– Jag var ju under isen då, så jag... Man var ensam och så ringer de och är vältaliga och pratar och… De är ju välformulerade och är jätteduktiga på att snacka och då kunde de ju verkligen få mitt förtroende gentemot dem. Jag var extra sårbar och trodde på allt vad de sa. De blev som kompisar.
Personer från Qteck lyckas övertyga Anders om att han borde låna pengar för att investera. Och övertalar honom att han ska låta dem fjärrstyra hans dator för att hjälpa honom med att fylla i låneansökningar.
– Det känns så konstigt att jag ens gick med på det. Det är klart, då tog de över datorn och då tog de allting, säger Anders.
Alla som Kaliber har haft kontakt med om Qteck har polisanmält, men antingen har det inte blivit någon förundersökning alls eller så har den lagts ned.
Men i Tyskland jobbar polisen med en stor utredning efter att de fått rapporter om liknande bedrägerier. För drygt två år sedan anmälde någon i den lilla tyska universitetsstaden Göttingen att han blivit lurad på motsvarande två och en halv miljon kronor av företaget FX-leader. Och snart visar det sig att människor runtom i Tyskland fallit offer för samma liga, berättar åklagaren Manuel Recha.
– And the scam in Germany quickly was about 20 million Euros, altogether, säger Manuel Recha.
En del av pengarna, motsvarande tvåhundra miljoner svenska kronor, visade sig ha hamnat på Malta, en del hos en tysk privatperson.
Genom att följa bedragarnas digitala fotspår på servrar i Tyskland och Nederländerna hittar de också ett ukrainskt företag som sköter FX-leaders hemsida. De blir säkra på att det FX-leader sysslat med är rena bedrägerier. Därifrån letar de tyska myndigheterna sig vidare, och upptäcker kopplingar till ett bulgariskt företag, ett företag som Kaliber lyckats identifiera som Dortome.
I oktober 2021 genomförs en razzia i Dortomes lokaler i staden Sofia. Polisen förhör några av de anställda, och får veta att det finns ytterligare ett callcenter i närheten. Några av poliserna sätter sig i sina bilar och kör dit. När de kommer fram är det tomt på folk, och nedsläckt. Men datorerna finns kvar – och visar sig vara fulla av bevismaterial. Bland annat listor med falska identiteter och bolagsnamn. Det visar sig att bedragarna har mer än 80 företagsnamn till sitt förfogande, med tillhörande hemsidor, berättar åklagare Manuel Recha.
Och ett av dem är Qteck.
Kaliber har varit i kontakt med flera personer som jobbat på callcentret. "Nikola" är en av dem. För Kaliber berättar han om tankarna när han först klev in i det luftkonditionerade kontorslandskapet i Sofia, om arbetssättet och lögnerna. Idag ångrar han att han nånsin satte sin fot där.
På nätforum med varningar för bedrägerier finns flera namn som representanterna från FX-leader använt när de ringt. En David Morgan, en Sylvia Core, en Ross Matthews. Det här är namn som flera av de svenskar och danskar som blivit lurade av Qteck säger att de har varit i kontakt med.
– Ross Matthews… Det han sa till mig var bland det värsta jag hört någon gång i hela mitt liv. Han visste att jag hade en syster. Han sa rakt ut vad han skulle göra med henne om han träffade henne. Sexuella anspelningar om du förstår vad jag menar. Han drog in mina barn i det här, och säger samma sak, säger Johan, som egentligen heter något annat.
Vi har fått trovärdiga uppgifter om vem Ross Matthews egentligen är – en bulgarisk kampsportare i trettioårsåldern. Vi försöker få kontakt med honom. Både via telefon, sociala medier och mail.
Vi är framme i nutid, och kontaktar också ägaren till callcentret i Sofia för en kommentar. Parallellt pågår den tyska polisens arbete med att dokumentera och utreda fynden från tillslagen i räderna. Kommer de ansvariga för bedrägerierna att ställas till svars? Kommer Eva, Anders och "Johan" att få upprättelse?
Flera svenskar har blivit lurade på pengar i en jättelik internationell bedrägerihärva som just nu utreds av tysk polis. Hör Eva Nilssons berättelse om hur hon hamnade på existensminimum.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag tänkte att jag kanske kunde få en bättre pension. Jag är 62 år, blir 63 år, så jag tänkte att det kunde… Jag förstår att jag blir en sån där fattigpensionär ändå, för jag har inte jobbat hundra procent, jag har varit hemma med barn och varit ensamstående. Så då tänkte jag att jag kanske kunde leva lite bättre.
Eva Nilsson är undersköterska och fick upp ögonen för möjligheterna att investera, i till exempel bitcoin, när en kollega berättade om sina investeringar. Eva anmäler sitt intresse på en hemsida, och snart är det någon som ringer från ett brittiskt telefonnummer. Han säger sig vara baserad i London och jobba för företaget Qteck.
– Som berättade om det och att man skulle investera med 2.500 kronor. Och då tänkte jag att ”det är inte så farligt, det har jag till.”
Qtecks personal tar ibland över kontrollen över hennes datorer med programvaran Anydesk. Där visar de hur hennes pengar har investerats. Eva övertygas om att investera mer – och att låna pengar för att ha råd. Det är Qtecks personal som fyller i låneansökningarna, berättar hon. Det första privatlånet görs på 182.000 kronor.
– Och de lovade mig då att jag skulle få tillbaka mycket, mycket mer. Och ”vad vill du göra med pengarna?” och sådär. Man drömmer om vad man skulle kunna tänka sig. Att jag skulle vilja bjuda mina barn på en resa tillsammans.
Kurvorna på skärmen går uppåt, tills de inte gör det längre. Qtecks personal ringer Eva varje dag, berättar hon, och övertygar henne till slut om att hon måste låna mer.
– För att få tillbaka. Och då tänkte jag ju redan hur ska jag kunna betala tillbaka detta? Och då kände jag att det enda jag kan göra är att låna mer pengar då ju. Fastän att jag inte ville. För de lovade mig att jag skulle få så att jag kunde betala tillbaka.
I slutet har Eva skulder på 900.000 kr. Telefonnumret som Eva använde för att nå Qtecks personal har plötsligt inte längre någon abonnent. Eva förstår att pengarna är borta, och att hon har lån som hon aldrig kommer kunna betala tillbaka.
– Jag trodde jag skulle svimma och kände att jag ville ta livet av mig, men som tur är kom jag till sans och tänkte på mina barn och pratade om det för min väninna. Man känner ju sig så jättedum för att man har gått på en sån nit liksom. Jag polisanmälde ju, för det ska man göra.
Men polisen inleder inte någon förundersökning. De skriver att det inte finns ”anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”.
Polisen i Sverige har fått in åtminstone 42 anmälningar som gäller Qteck. I de flesta har förundersökningen lagts ner, ofta inom bara några dagar. I nio fall har det inte inletts någon förundersökning alls. Men när polisen i Västmanland fick in en anmälan om att en person blivit lurad på 1,6 miljoner så valde de att i alla fall försöka spåra pengarna. Björn Sidenhjärta är polisiär förundersökningsledare vid polisens bedrägerigrupp i Västerås.
– Jamen den skyldigheten tycker jag att man har som polisiär FU-ledare. Man måste ju utröna om det finns pengar att säkra upp någonstans. Man kan inte bara ta för givet att pengarna har gått utomlands och att vi inte kan göra något.
Men i det här fallet har pengarna – just det – försvunnit utomlands, till konton i ett Londonbaserat företag som genomför internationella penningtransaktioner.
Här slutar den svenska polisens arbete. Men också i Tyskland får tusentals människor liknande samtal som Eva, men från ett annat företag, FX-leader. De som ligger bakom FX-leader – som tyska myndigheter har jagat i två år - är också de som ligger bakom Qteck. Om det hör du i nästa avsnitt av Kaliber.
Granskningen är ett samarbete med Danmarks Radio.
Sandra hade precis fött sitt fjärde barn. Men istället för familjelycka och bebisbubbla tog hon livet av sig på den slutna avdelning, där hon vårdades för förlossningspsykos. Hur kunde det bli så?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sandra var en kvinna som älskade familjelivet. Men en månad efter att hon fått sitt fjärde efterlängtade barn, en dotter, börjar något förändras hos Sandra.
– Hon kunde gå till kylskåpet plötsligt och hälla ut alla mjölkprodukter för att hon var övertygad om att det var livsfarligt för barnen att dricka mjölken, säger Sandras syster Christine.
Sandras man ringer till slut efter akut psykiatrisk hjälp.
– När jag fick veta det här så då låg hon redan inlagd i slutenvården. Och jag blev ju alldeles chockad eftersom hon var helt som vanligt en vecka tidigare.
Sandra har fått en förlossningspsykos. Hon är paranoid, rädd och uttrycker att det vore bättre för hennes familj om hon inte fanns. En läkare bedömer att det föreligger risk för självmord och Sandra blir inlagd i slutenvården med vak flera gånger i timmen. Hon kommer att vara inskriven på avdelningen i Gubbängen i Stockholm i lite drygt tre veckor. Under den tiden skadar hon sig själv vid minst tre tillfällen. Eftersom Sandra inte får träffa sin bebis på avdelningen får hon istället permission att gå ut på promenader. Det är efter en sån här promenad som Sandras man ringer till avdelningen och säger att han är orolig över henne, att hon är än mer förvirrad och pratar konstigt, som han uttrycker det.
– Men sen drog de ändå ner på tillsynsfrekvensen, på morgonen efter tror jag att det var. Så att då tittade de till henne då en gång i halvtimmen, säger Christine.
Efter det händer det som gör att deras värld rasar. Sandra skadar sig själv så svårt inne på sitt rum att hon senare avlider av skadorna.
Chefen på avdelningen som Sandra var inlagd på menar att det är en svår balansgång att bolla patientens önskan om att bli lämnad ifred med det vårdbehovet man ser, att det handlar om att också bygga ett förtroende för att få fortsätta ge vård. De har dragit lärdom av den tragiska händelsen.
– Där har vi gjort det bästa som går för att förklara, inte bara vad som hände utan också hur vi ska förstå det och vad vi gör nu, säger han.
Kaliber har tittat närmare på fallet med Sandra, men också hur vården av de som drabbas av förlossningspsykos ser ut i Sverige. Det ska visa sig att få regioner i Sverige har en särskild vårdplan för nyförlösta kvinnor som behöver psykiatrisk vård.
Reporter: Malin Marcko.
Det skulle bli Europas största landbaserade laxodling i Sotenäs. Men vad som verkar vara en lovande affär ser nu, två år senare, ut att spricka. Granskningen tar oss till Irland och en välgörenhetstrust som ska hjälpa fattiga irländare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I mars 2020 kallade Sotenäs kommun till presskonferens. Anledningen var den nya storsatsningen – Europas största landbaserade laxodling värt mellan 17 och 20 miljarder kronor, som skulle sätta Sotenäs på kartan. Det multinationella företaget Lighthouse Finance, som står bakom satsningen, startar bolaget Quality Salmon för att kunna driva laxodlingen i Sverige.
Kommunen köper upp mark för fem miljoner, men när Niclas Jonasson, lokalreporter på Bohusläningen, försöker nysta mer i kommunens avtal tar det stopp.
- Stora delar av det här avtalet var maskat. (…) Vi kunde inte se var det skulle vara eller hur mycket pengar kommunen skulle få för arrendet. Då blir man ju genast ganska nyfiken, säger han.
Det visar sig senare att en av styrelsemedlemmarna i Quality Salmon har haft en obetald skatteskuld på drygt 10 miljoner kronor och han lämnar styrelsen. Och snart kommer det fram att Quality Salmon också jagas av kronofogden. De har inte betalat sina räkningar till flera av de företag som utfört tjänster åt dem. Sammanlagt uppgår skulderna till drygt 3,2 miljoner kronor. Skulderna beror, enligt VD och styrelseordföranden Roy Høiås, på att projektet har försenats, bland annat på grund av pandemin.
I mars 2022, någon vecka innan det här avsnittet sänds, döms Roy Høiås för oaktsamt bokföringsbrott för att han inte lämnat in årsredovisningen i tid. Han döms till villkorlig dom och böter. Dessutom får bolaget Quality Salmon en företagsbot på 30 000 kronor. Roy Høiås beklagar domen. Till Kaliber förklarar han:
– Bolaget har inte haft resurser, kapacitet och kunskap för att färdigställa den i tid.
Granskningen leder oss också till Irland och en välgörenhetstrust, där avkastningen ska gå till fattiga irländare. Hur hänger det här ihop med laxodlingen i Sotenäs? Kalibers reportrar Trifa Abdulla och Ola Sandstig åker tillbaka till Sotenäs en sista gång för att fråga kommunen om de här nya uppgifterna, och vart affären är på väg.
Linnéa förföljdes av en man, men trots flera överträdelser av kontaktförbudet togs inget beslut om utökat kontaktförbud med elektronisk fotboja. Kaliber tar reda på varför det tas få beslut om fotbojor till dem med kontaktförbud. Del 4/4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Linnéa flyttar till ett studentboende råkar hon ut för en man som börjar trakassera henne. Han står vid hennes dörr och skriker att hon ska öppna och tränger sig gång på gång in i hennes hem. Mannen får kontaktförbud, men trots det fortsätter förföljelsen. Han överträder kontaktförbudet gång på gång. Det går så långt att Linnéa fruktar för sitt liv, berättar hon för Kaliber.
– Jag börjar få panikattacker. Sitter i en mörk lägenhet. Jag vågar inte ha lamporna tända, för då kan han ju se att jag är hemma. Jag börjar få självmordstankar. Jag är rädd att han ska göra mig illa på något sätt, att han ska ha ihjäl mig.
Syftet med kontaktförbud är att skydda dem som förföljs, trakasseras eller utsätts för andra brott, genom att hindra förövaren från att ta kontakt med dem. Om kontaktförbudet inte hjälper finns möjlighet att ansöka om ett utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning, så kallad fotboja.
Den har en GPS-positionering och fästs vid förbudspersonens vrist. Om han eller hon kliver in i den skyddszon som satts, ofta runt den utsattes bostad, går ett prio-1 larm till polisen.
Men en rapport från BRÅ 2015 visade att möjligheten att sätta boja inte använts i den omfattning som man hade tänkt. Tre år efter att lagen kom hade fotbojorna knappt använts. Lagen justerades därför 2018 för att underlätta beslut om boja.
När det här programmet sänds, i mars 2022, finns 5 aktiva beslut om elektronisk fotboja. En alldeles för låg siffra, menar Susanne Gosenius som är brottsoffer- och personsäkerhetssamordnare hos polisen i Region Syd.
– Jag tänker att den borde vara högre. Vi måste kunna boja fler så att de här brottsoffren kan få lite lugn och ro. (…) Vi har ju utrustningen här. Vi har tekniken på plats. Vi har lagstiftningen på plats och ändå är det för få bojor.
Linnéa får ingen information av polisen om möjligheten att ansöka om utvidgat kontaktförbud med fotboja, något som vid tidpunkten för fallet var möjligt att göra efter en enda överträdelse. Hade mannen haft en fotboja hade det förändrat mycket, menar hon.
– Jag tror att jag hade kunnat slappna av i mitt hem. Jag hade kunnat be vänner komma hem till mig och jag hade kunnat känna mig trygg hemma i alla fall. Jag hade kunnat andas och inte ha den här spända känslan som jag har konstant.
Nu har Linnéa brutit upp och flyttat till en annat ort.
– Jag reflekterar mycket när jag träffar nya människor, att jag inte ska låta det gå för långt. Jag vill ju kunna prata om personliga saker, och hur det var innan och så, men det är väldigt svårt. Jag måste bygga upp mig själv innan jag vågar släppa in någon.
Kaliber har kontaktat polisen som haft hand om Linnéas fall. Hon vill inte ställa upp på intervju utan hänvisar till sin chef. Han vill inte heller vara med på en intervju, men säger i ett mailsvar att de på hans avdelning sällan jobbar med kontaktförbud och att det kan vara en förklaring till att de inte ansökte om fotboja. Om Linnéa inte har fått information om denna möjlighet är det beklagligt, säger han, och de kommer att ta lärdom av detta ärende.
Linnéa heter egentligen något annat. Hennes röst är inläst av en annan person.
Före detta stalkern Johan om vad som fick honom att sluta förfölja. Hör hans rannsakande berättelse och om vad samhället gör för att få stalkers att sluta. Del 3/4.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag fattar ju inte, varför vill hon inte ha mig? Jag var tvungen att verkligen försäkra mig om att jag inte skulle tappa bort henne eller förlora henne.
Det var när Johan jobbade i ett tillfälligt projekt i ett bostadsområde som han började stalka, förfölja en kvinna. Först träffas de några gånger under ungefär en månads tid. Sedan vill kvinnan, som Kaliber kallar Elin, inte fortsätta träffas.
– Hon var en ju väldigt snäll person och försökte säga det på ett schyst sätt, men det spelade ingen roll på vilket sätt hon sa det för jag köpte det inte i alla fall.
Johan skriver hundratals meddelanden och söker upp henne.
– Det blir som en terror. Jag kan säga att jag är på väg dit, att jag står här utanför. Ibland gjorde jag det, ibland var jag inte ens där, men jag försökte ändå ha kontroll på henne.
Elin polisanmäler Johan som till slut åker fast och döms för stalkningsbrottet olaga förföljelse. Men det är först långt efter sonat brott som han förstår hur illa han betett sig mot Elin och många andra. Nu försöker han gottgöra vad han gjort och be om förlåtelse, men att kontakta Elin kommer Johan aldrig kunna göra igen. Det skulle göra mer skada än nytta.
– Idag beter jag mig inte alls på samma sätt. Jag kan bete mig illa, men jag har också möjlighet att stanna upp och ta tillbaka och be om ursäkt för vad jag gjorde. Men jag får ju också inventera mitt liv och se vad har jag varit för person, vad har jag gjort. (…) Jag får inte ducka, inte smyga undan. Jag behöver fejsa det helt enkelt, säger Johan.
Johan och Elin heter egentligen något annat.
Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.
Eva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.
– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.
Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.
Nataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.
- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.
Långa väntetider på samtal och behandlingar skapar lidande för unga. Kaliber om krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hedda var 16 år gammal när hon ställde sig på räcket på en bro.
– Jag kände bara ”nej jag orkar inte mer. Jag vill bara bort härifrån.”
Hedda är en av flera unga som fått vänta länge på hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hedda hoppade aldrig från bron och mår idag bättre. Men väntan på hjälp har varit lång och hon kämpar än i dag för att komma iväg till skolan.
20 av 21 regioner har i dag svårt att klara vårdgarantin. De senaste fem åren har runt 200 av 500 klagomål och Lex Maria-anmälningar mot Barn- och ungdomspsykiatrin handlat om just långa väntetider. I över 40 av dem har IVO kritiserat BUP för långa väntetider. Det handlar till exempel om barn som fått vänta på behandling eller neuropsykiatrisk utredning.
Och i flera Lex Maria-anmälningar de senaste åren står hur unga tagit sitt liv, eller försökt ta sitt liv, och där BUP är självkritiska till väntetider och bemanning i samband med ärendena.
Idag saknas psykologer på BUP runt om i landet. Inom den regionalt drivna barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm arbetar idag runt 270 psykologer och varje år de senaste fem åren har omkring 50 slutat. En av dem är Diana Abelin. Hon säger att hon tyckte att själva jobbet inom barn- och ungdomspsykiatrin var intressant och givande men att de var för lite personal i förhållande till antalet barn och ungdomar som de skulle ansvara för.
– För att få till en förändring eller hjälpa ett barn och ungdom som mår dåligt psykiskt så kan mer intensiva insatser behövas, alltså man kan behöva träffas ibland flera gånger i veckan. Då upplevde jag inte alltid att det utrymmet fanns i mitt schema utan då fick man klämma in de tiderna, och det i sin tur gick ut över ens egen arbetsbörda och stressnivå, säger Diana Abelin.
Göran Rydén, verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Region Stockholm, säger att personalbristen är ett stort problem. Över 80 tjänster inom olika personalgrupper stod obemannade i slutet av förra året.
– Det är ju vårt största problem att vi har svårt att rekrytera. Och måste hitta sätt hur vi kan få personer.
Kaliber om filmer på övergrepp som sprids på nätet och som dykt upp på kommersiella porrsidor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Josefin" filmades av en sexköpare utan att hon visste om det.
– Det var vidrigt. Det var verkligen hemskt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Paulina tvingades sälja sex och utsattes för övergrepp - som filmades och spreds.
– Nu i efterhand känns det nästan som det värsta, om man ska jämföra någonting, så…de fysiska övergreppen går ju att bearbeta, det finns ett slut på dem. De här övergreppen pågår ju varje dag för jag vet inte om någon tittar på mig idag eller imorgon, det är bilder och filmer som kan vara vart som helst, det har varit det tuffaste.
Kalibers granskning visar hur filmer med barn, filmer där personer utsätts för övergrepp, och filmer med personer som inte vet om att de filmas eller har sagt ja till att filmen sprids cirkulerar på nätet och har dykt upp bland de klipp som finns tillgängliga på stora porrsajter.
Kalibers reporter Lisbeth Hermansson har sökt en av de största sajterna, Pornhub, med frågor om hur de kontrollerar de miljontals klipp som går att se på deras sajt, men de har inte återkommit med svar på frågorna.
Jan Olsson är kriminalkommisarie vid Nationellt it-brottscentrum vid polisens Nationella operativa avdelning, NOA.
– Det spelar ju ingen roll att du förmår den här sidan som har det här materialet upplagt på sig att ta bort det, för det finns ju alltid folk som har laddat ner det och kan lägga upp det igen. Konsekvenserna är långtgående jämfört med annan typ av brottslighet där man inte använder internet.
Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.
Eva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.
– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.
Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.
Nataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.
- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.
Kaliber granskar den oseriösa bärbranschen, letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta? Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi granskar den oseriösa bärbranschen och letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta trots att lagstiftningen skärptes 2018? Varför kan myndigheterna inte komma åt det här?
I Kaliber möter du ”Noah” som är en av de bulgarer som blev lurad att ta sig till Sverige för att tjäna tusentals kronor på bärplockning sommaren 2021 och lovades schyst boende. Istället dumpades han och flera andra på en grusplan i Älvsbyn i Norrbotten. Det blev inget av varken boende eller lön. Nu är ha tillbaka i Bulgarien och känner sig lurad av den man vi kallar bärbossen.
– Vi har plockat bär fyra-fem dagar men de har inte betalt en krona till oss. Han har lovat att han ska ge pengar, bilar, boende. Men han har lurat mig.
Du får också träffa Susanne Karlsson som på sin släktgård tog emot ett gäng strandsatta bulgarer och hjälpte dem med mat, vatten och varma kläder.
– Vad jag fick veta andra kvällen så var de 20-22 personer som verkligen satt i skiten, de tog sig ingenstans.
Vi söker i spåren efter bärbossen - som visar sig ägna sig åt affärer i bärbranschen i mer än en kommun - och når honom till slut för att fråga honom om hans ansvar. Han nekar till att ha begått något brott som rör de här människorna. Han har inget ansvar och har varken lurat eller vilselett någon, säger han till Kaliber.
Och vi tar reda på varför det är så svårt för myndigheterna att komma åt de personer som lurar hit utländska bärplockare men sedan inte ger dem det som utlovats.
Vi följer upp: Fler domar har fallit som gäller unga mördare. Och vad har hänt när det gäller anmälningar om ungdomsrån? Och så återvänder vi till Östersund och turerna kring ÖFK:s förre ordförande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Kalibers säsongsavslutning tar vi upp ett par tidigare granskningar och undersöker vad som hände efteråt.
Bland annat tar vi upp granskningen och domen i målet mot Östersunds FKs tidigare ordförande Daniel Kindberg. Vad hände egentligen efter granskningen? Och vad innebär domen som kom tidigare i månaden.
Dessutom ser vi vad som hänt med ungdomsrånen efter säsongens granskning. I granskningen "Ungdområnen och det delade samhället" kunde Kaliber avslöja att ungdomsrånen hade fördubblats på fem år. Hur ser det ut nu?
13-årige "Simons" familj vräktes och bor sedan tre år tillbaka på akutboenden. 2007 infördes en nollvision mot barnvräkningar. Ändå har flera tusen barn vräkts sedan dess och vräkningarna ökar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet möter vi "Simon" och hans familj i en kommun strax utanför Göteborg. När han var 13 år vräktes hans familj. Nu tre år senare bor familjen fortfarande på akutboende och har tvingats flytta runt mellan olika tillfälliga hem de senaste tre åren.
2007 presenterade den dåvarande alliansregering en nollvision mot vräkningar av barnfamiljer. Ansvaret för att förhindra vräkningarna hamnar på kommunerna, och nollvisionen har hittills inte lyckats. Istället har antalet barn som tvingats lämna sina hem ökat igen de senaste åren. Dessutom saknar majoriteten av kommunerna skriftliga rutiner för att förhindra barnvräkningar. Barnombudsmannen kräver lagändringar för att få kommunerna att leva upp till nollvisionen.
Företag som tjänar pengar på folks goda vilja att skänka pengar till antimobbning och nattvandring. Granskningen är nominerad till branschpriset Guldörat för Årets avslöjande. Därför sänder vi den i repris.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber och P4 Västs granskning Godhetsindustrin handlar om hur telemarketingkoncernen bakom flera stora kampanjer tjänar pengar på folks goda vilja att hjälpa till och skänka pengar. Pengar som egentligen skulle gå till bland annat nattvandring och antimobbning.
En av kampanjerna som tas upp i granskningen är den etablerade Nolltolerans mot mobbning. Dit har tusentals företag, kommunala bolag och kommuner genom åren bidragit genom att köpa så kallade sponsorpaket. Detta under löftet från säljarna att pengarna ska gå till att hjälpa skolor med antimobbningsarbetet på den egna orten. Stor del av pengarna har istället hamnat hos ägarna.
P4 Väst har fortsatt granskningarna kring insamlingsindustrin. På deras hemsida kan du lyssna på dessa.
Kaliber om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som lurats, pressats och tvingats till övergrepp och hur myndigheternas skydd brister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Flera kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning blir våldtagna av en 29-årig man som de känner, eller känner till, men han utger sig för att vara någon annan när de ses. Någon som är identisk honom till utseendet.
Och enligt åklagaren Elin Åkerberg så visar utredningen att den misstänkta 29-åringen kommit på ett sätt att utnyttja kvinnornas utsatta position.
– De har haft svårt att sålla i den informationen som han har lämnat, och svårt att värja sig mot de här lögnerna som han har förmedlat till dem via de här profilerna. Och det kan nog delvis ha lite med deras intellektuella funktionsnedsättningar att göra, att man haft svårt att se vad som varit sant och falskt. Det här är ju någonting som gärningsmannen har utnyttjat.
Inom polisen och Åklagarmyndigheten lyfts personer med intellektuella funktionsnedsättningar som en grupp som ska prioriteras. Och forskning visar att de är mer utsatta för sexuellt våld än andra, och de kan ha svårt att ta till sig information och förstå och svara på frågor. Målsägandebiträdet som företrädde de utsatta i Linköping, Ulrika Wangle har själv jobbat både inom Åklagarmyndigheten och som civil utredare vid polisen. Hon anser att bristen på specialisering och djupare kunskap riskerar att påverka rättssäkerheten.
– Har man då inte den kompetensen så ser jag ju också att det brister i förundersökningen, som gör att man kanske inte kan driva vidare en utredning, eller att det leder till ett åtal. Och det gör ju också att man då kanske inte då som en person med intellektuell funktionsnedsättning märker av att det är värt att anmäla, för att det inte leder någonstans.
Även åklagare Elin Åkerberg som jobbade med fallet i Linköping ser ett behov av kompetenshöjning.
– Specialistkunskap är ofta bra, samtidigt så tror jag att det här är brottsoffer som vi stöter på ganska ofta och då är det bra om alla har lite kunskap om hur man ska bemöta personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Så jag tror på en bred kunskapshöjning ändå, inom myndigheterna.
Eva Johnsson är vice överåklagare och arbetar på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, och säger att personer med osynliga funktionsnedsättningar är en grupp som ska prioriteras, och att den vägledning som tagits fram är forskningsbaserad, men det kan ändå finnas skäl att se över den, anser hon.
– I och med att ni lyfter den här frågan nu, så kommer det ju fram att det finns interna önskemål och då måste vi ju titta på om vi behöver se över vårt metodstöd och förbättra det, vi måste se över om det finns behov av ytterligare utbildning för att det är väldigt viktigt att de här personerna med de här funktionsvariationerna som vi vet förekommer, får komma till tals på rätt sätt. Man måste bemöta dem på rätt sätt och de måste få lov att bli hörda på rätt sätt, oavsett om de är offer eller förövare.
Det finns idag inga nationella riktlinjer eller särskilda direktiv, utan det är väldigt olika hur landets kommuner gör i sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor, där det här ingår.
I Östersund har man de senaste åren jobbat aktivt med förebyggande arbete. Bland annat genom att utbilda personalen inom LSS-verksamheten och ha möten med boende. Och temat för nästa möte är sex mot ersättning, eftersom det är något som kuratorn Alexandra Woxlägd stöter på i sitt arbete:
– Jag träffar kvinnor som har sökt kärleken utifrån sexuell kontakt, via ofta olika sociala medier, där de då får frågan om de vill utföra olika sexuella tjänster mot ersättning.
Samtidigt har polisen i Alingsås startat ett brottsförebyggande projekt, "Innan något händer”. Utredare Ekblad-Sjölund och barnförhörsledaren Susanne Karlsson jobbar med projektet.
– Det kom in förhållandevis många ärenden med intellektuellt funktionsnedsatta, och vi sa att "det här är ju inte klokt!". Och vi kände ju att de är väldigt skyddslösa och utsatta. Och till slut så kom vi fram till att vi måste försöka göra någonting åt det, det kan inte vara såhär, säger Susanne Karlsson.
Poliserna började att samla in anmälningar och utredningar som rör personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Här har vi ju ett femtiotal ärenden där vi har sexualbrott, och där en av parterna, eller båda, har en intellektuell funktionsnedsättning.
Statistik är viktigt, säger Eva Ekblad-Sjölund.
– När vi gick till vår chef här på vårt lokalpolisområde, så var det hans första fråga: "Hur ser statistiken ut?" Och det finns ingen statistik att hämta. Det finns ingen brottskod där man kan se att det är en intellektuellt funktionsnedsatt som förekommer, och det finns heller ingen markering någonstans i våra arbetssystem som vi har, vi jobbar i ett system som heter Durtvå, och det finns ingenstans där man kan markera det, utan då fick vi säga att vi hade de här ärendena som vi har funnit, och som sagt ja, en 45-50 ärenden.
Det är Brottsförebyggandet rådet, Brå, som skapar nya brottskoder, men initiativet måste komma från myndighetshåll, det säger Linn Brandelius, som är statistiker på Brå:
– Vi får ju önskemål från polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, de som jobbar med att utreda brott. Men sedan får ju de i sin tur krav från regeringen att följa upp brott, och oftast brukar ju önskemål komma från sådana typer av krav.
Hos Åklagarmyndigheten är även det här en fråga som ligger på vice överåklagare Eva Johnssons bord. Hon ser risker med brottskodning av det här slaget:
– Det kan ju vara integritetskänsligt, att utifrån först en lekmannabedömning, så ska vi koda om en person har en intellektuell funktionsnedsättning eller inte.
Och ju fler koder ett brott har desto sämre riskerar kvaliteten på kodningen att bli, enligt Brå.
Anna Lindström är verksamhetsutvecklare när det gäller polisens arbete med sexualbrottsutredningar. Och hon säger som överåklagare Eva Johnsson att brottskodning kan vara känsligt utifrån frågan om integritet.
– Det finns ju så många olika personer vi möter. Vi möter de här personerna där det är viktigt för oss att förbättra oss, vi har personer med missbruksproblematik, vi har med psykisk ohälsa, och så vidare. Och eftersom vi inte har den brottskodningen, utan att som sagt vi brottskodar utifrån brottsområdena, så det här är inte en helt enkelt fråga känner jag.
Men nu lyfts det ju både från polisen och kommuner behov av mer samordning och att man ska göra mer lika över landet, vad tänker du om det?
– Ja men det är ju nånting som vi får ta med oss och titta på.
Reporter: Lisbeth Hermansson
Producent: Johan Sundström
Tekniker och slutmix: Henrik Henriksson
Programledare: Annika H Eriksson
Kaliber följer några av dem som drabbades av explosionen på Övre Husargatan. Hur blir livet när den akuta fasen har lagt sig? Hur får man ihop vardagen när man inte kan komma tillbaka till sitt hem?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tidigt på morgonen den 28 september 2021 skakade en kraftig explosion ett flervåningshus i Göteborgsstadsdelen Annedal och hundratals boende blev hemlösa.
Under ett par veckor var explosionen på Övre Husargatan på allas läppar och på förstasidan i mer eller mindre varje tidning. Men nyhetsvärdet svalnade och reportrarna lämnade stadsdelen. Kvar blev alla boende och drabbade. I Kalibers avsnitt får vi möta några av de boende som på ett eller annat vis påverkades av explosionen den där morgonen.
Vi möter bland andra Anja som fått en tillfällig lägenhet på annan adress i staden. Men hon längtar tillbaka till Övre Husargatan och vet inte när hon får återvända till sin älskade lägenhet.
Coronapandemin har lett till att köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier ökat. Kaliber om dem som behöver hjälp att få barn om när hjälpen finns men tiden rinner ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Maria längtar efter att få barn. När hon får reda på att hon har få ägg kvar börjar hon och hennes sambo försöka direkt. Trots försöken blir det dock inga barn och paret börjar söka sig till IVF-behandlingar.
Kalibers avsnitt "Kampen för ett barn – när tiden rinner ut" är en granskning som handlar om coronapandemins konsekvenser för de som behöver hjälp för att få barn. Köerna för assisterad befruktning med donation av ägg eller spermier har till följd av pandemin ökat och det kan på vissa håll i landet ta minst tre år att få behandling.
För Marias och hennes sambos del har kampen varit lång och läkarbesöken många. Under ett besök fick Maria reda på att kötiden för en IVF-behandling låg på tre till fyra år, men då hinner hon fylla 40 år och kan inte längre få en behandling som finansieras av regionen.
Kaliber om vårdpersonal som dömts för brott, men som kan fortsätta att ta emot patienter som vanligt i flera år efter domen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En läkare döms för att ha ofredat två patienter på sin mottagning. En av dem är Alice, som är hos läkaren för att undersöka sin tå:
– Jag hamnar i total panik, och mitt hjärta går givetvis jättefort, för att nu har jag panik.
Några månader senare kliver en annan kvinna in på mottagningen. Vi kan kalla henne för Sandra. Hon har kommit för att hon under en lång tid haft problem med en fot. Läkaren undersöker hennes tå, men lägger sedan handen på hennes bröst.
– Så han hade liksom hela sin hand så här på bröstet. Nu måste jag härifrån. För han är så gränslös, och jag vet inte vad som kommer att hända. Alltså, "hur flyr jag så snabbt och effektivt som möjligt härifrån?"
Läkaren döms senare för sexuellt ofredande. När Region Stockholm får domen så väljer de att avbryta sitt avtal med läkaren. Lena Hanberg är chef för avdelningen för specialiserad vård inom Region Stockholm, som har hand om regionens avtal med olika vårdgivare.
– Det är klart att man kan överklaga en dom. Men här tycker vi att det är så viktigt att vi inte riskerar att patienter blir kränkta, att vi valde att säga upp det här avtalet.
När Region Stockholm säger upp avtalet är läkaren alltså bara dömd i tingsrätten, och han tänker överklaga domen. Men regionen tycker inte att det går att vänta på att målet ska prövas i högre instans.
– Utgångspunkten var att vi i så fall skulle utsätta kvinnor för risken att bli utsatta för den här typen av övergrepp. Och det kunde vi inte riskera.
Om någon dömts i tingsrätten men överklagar, kan Ivo begära att legitimationen ändå dras in i väntan på slutlig dom. Det ska de göra om det finns sannolika skäl för att HSAN i slutändan kommer att landa i att dra tillbaka legitimationen. Men samtidigt ska sådana här interimistiska återkallanden bara göras om det krävs för att till exempel garantera patientsäkerheten. Och i det här fallet tyckte inte Ivo att det var nödvändigt. Marie Åberg, Ivo:
– Av tingsrättens dom så framgick det i det här fallet varken att brottslighetens straffvärde, brottets art eller tidigare brottslighet skulle medföra en fängelsepåföljd. Och det saknades även en särskild anledning att befara att yrkesutövaren skulle göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Och med anledning av det så valde vi att inte yrka interimistiskt.
Ni såg inte att det skulle finnas någon risk att han skulle kunna tafsa på andra patienter?
– Nej, i det här ärendet så såg vi inte det.
Läkaren kan fortsätta att ta emot patienter i väntan på att rättvisan ska ha sin gång.
Kaliber om läkare som döms, men som kan fortsätta att ta emot patienter, ibland i flera år efter fällande dom. Och Kaliber hittar även brister i rapporteringen av domar till IVO från Domstolsverket, som ska rapportera när de dömer legitimerad vårdpersonal.
I somras dog en femårig pojke efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å inte långt från hemmet. Kaliber om vad som egentligen hände under morgonen som pojken försvann.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En femårig pojke dog i somras efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å i närheten av hemmet. Kalibers avsnitt i samarbete med P4 Värmland handlar om hur olyckan på HVB-hemmet i värmländska orten Hagfors kunde ske.
I en Lex Sarah-utredning står det att personalen på HVB-hemmet ringde 112 en dryg halvtimme efter att femårige John Walter rymt. Men polisen fick in samtalet om pojkens försvinnande först 53 minuter efter att han upptäckts försvunnen.
Hemmet hade redan innan drunkningen fått kritik. 2019 konstaterade Inspektionens för vård och omsorg, IVO, att hemmet hade brister för tredje gången i rad när det gällde dokumentation av barnen och att de hållit fast barn.
Om ungdomar som hamnat snett, men där insatserna inte räcker till och där det slutar i katastrof.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kalibers granskning Ungdomarna och morden - när insatserna inte hjälper handlar om ungdomar som döms för mord. Kaliber har gått igenom morddomar från de senaste fem åren där de dömda var minderåriga när de begått brottet. I nästan samtliga fall har personerna varit kända av socialtjänsten, blivit utredda och fått insatser, före morden.
I avsnittet möter vi "Anders" som häktades för mord när han var sjutton år. Under åren före mordet struntar han i insatserna från socialtjänsten som sätts in, samtidigt som brotten han begår blir allt grövre.
Kaliber granskar Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Kaliber har testat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor.
Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer.
De som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket.
Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet.
Peter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet:
– De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det.
Hur ser du på de här uppgifterna?
– Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening.
Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna?
– Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang.
Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna?
– Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.
I Danmark kan de som utsätts för stalking, olaga förföljelse, få hjälp och stöd via ett specialiserat stalkingcenter. Vilken hjälp och vilket stöd finns i Sverige? Del 2/4
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I en serie i två delar granskar Kaliber situationen för dem som utsätts för olaga förföljelse, det som kallas stalking.
I befolkningsundersökningar uppger ungefär var tionde person att de någon gång i livet varit utsatta för förföljelse. Men långt ifrån alla anmäler, experter inom området menar att mörkertalet är stort.
I det här programmet vänder vi blickarna mot Danmark, där finns ett speciellt stalkingcenter, som erbjuder behandling, hjälp och rådgivning - både för de utsatta och de som förövarna, de som stalkar, för att de ska sluta med sitt beteende.
I Skottland, men alltså även i vårt grannland Danmark, finns kompetenscentrum som endast jobbar med frågor som rör stalkning.
– I Sverige finns det inget ställe som man kan höra av sig till när det gäller stalkning. Och det skulle behövas, säger Susanne Strand, docent i kriminologi.
"Filip" har blivit rånad och utsatt för två rånförsök. De senaste åren har antalet ungdomsrån fördubblats. Kaliber om varför rånen sker - och hur samhället misslyckats med att minska brotten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Under senare delen av 90-talet ökar ungdomsrånen i framför allt storstäderna. Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar år 2000 efter att ha granskat utvecklingen i Stockholm och Malmö att det nästan bara är pojkar som begår rån och är ”i många fall, men långt ifrån alltid, bosatta i socioekonomiskt mindre välbeställda bostadsområden.” Brå varnade också för att ett ökat antal ungdomsrån kan leda till ökad främlingsfientlighet. I dag har antalet anmälda ungdomsrån ökat, och även på orter utanför storstäderna.
I Kalibers granskning möter vi Filip i Linköping. Han har vid flera tillfällen utsatts för rånförsök där flera ungdomar försökt råna honom. Vid ett tillfälle blev han rånad vid en busstation mitt i centrala Linköping. Han berättar i avsnittet hur dessa rån och rånförsök har påverkat hans vardag.
Reporter: Christian Ströberg
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Jan-Olof Leandersson
Programledare: Annika H Eriksson
"Alva" har varit förföljd av en man i över tio år men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse. För tio år sedan fick Sverige en lag som gjorde stalking brottsligt. Hur väl fungerar lagen? Del 1/4
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Tio år efter att Sverige fick lagen om olaga förföljelse, det som kallas stalkning, är det fortfarande få anmälningar och fällande domar. Kritiker talar om ett stort mörkertal som lagen inte förmår fånga in.
P1-programmet Kaliber har träffat Alva, som egentligen heter något annat. Hon har varit förföljd av en man i över tio år, men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse.
– Han liksom jaga och jaga och jaga. Och jag sa det till honom att jag vill inte ha någon kontakt med dig. Men han respekterade inte det utan han fortsatte och fortsatte och fortsatte.
”Alva” har varit förföljd av samma man sedan hon var 14 år, i över tio års tid. Mannen har haft kontaktförbud men det hjälper inte. Han överträder det gång på gång. Alva har polisanmält många gånger men mannen döms ändå inte för stalkningsbrottet olaga förföljelse.
Förra året gjordes 602 anmälningar om olaga förföljelse, enligt Brottsförebyggande rådets, BRÅ:s, statistik. De senaste åren har runt 100 personer dömts för brottet varje år. I jämförelse med hur vanligt stalkning beräknas vara är det mycket få säger Susanne Strand, som är docent i kriminologi vid Örebro Universitet. Hon är en av kritikerna till att det inte är fler anmälningar, åtal och domar.
– Det är inte bara polis och åklagare som behöver lära sig mer om det här brottet eller det här beteendet utan det är till och med våra lagstiftare som i högre utsträckning behöver förstå att det här är ett jättestort problem i vårat samhälle och då måste vi ta det på allvar.
Olaga förföljelse är ett samlingsbrott för upprepade trakasserier. Åklagare som P1 programmet Kaliber talat med menar att en förklaring till att det inte är fler anmälningar och domar kan vara att den som stalkar döms för andra brott med lägre straffvärde. Det kan också vara så att gärningarna som ingår i att upprepat förfölja en annan person, tex att ringa eller söka upp någon, tas upp ett och ett i taget och man inte ser sammanhanget.
Ingen kollade till Elin på hennes boende trots larm om att hon var suicidal och hon tog sitt liv. Kalibers granskning visar vad som går fel inom vården när det handlar om patienter som begår självmord. Fel som upprepas gång på gång.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Om en patient mår så dåligt som Elin ska det enligt regionen finnas en så kallad krisplan som ska identifiera risksituationer som kan få en patient att må sämre och beskriva vad man ska göra om en sådan situation uppstår. Det har visat sig vara ett viktigt verktyg i vården av personer som riskerar ta sina liv. Men Elin har ingen krisplan och vår granskning visar att hon inte är ensam om det.
Södra Älvsborgs sjukhus anmäler självmordet enligt lagen om Lex Maria. Deras utredning visar på brister i Elins behandling. I utredningen står det att en av de bakomliggande orsaker de hittat är att samverkan med socialtjänsten brast, att det inte fanns tillräckligt kvalitetssäkrade kommunikationsrutiner mellan sjukhus och kommun, mellan de möten de hade. De skriver också att det saknades en krisplan för Elin.
Granskningen av över 100 lex Maria-anmälningar visar på brister inom vården av personer som begått självmord. I anmälningarna brister det bland annat i suicidriskbedömningar och dokumentation.
Reporter: Sofia Boo
Producent och programledare: Annika H Eriksson
Slutmix: Jan-Olof Leandersson
Kritiserade skolor och nätverket runt dem - med kopplingar till extrema miljöer. Och om personer som säger sig lurats på ett bättre liv. Kaliber följer upp vad som har hänt i tidigare granskningar.
Kaliber om dem som ska vårda och rädda våra husdjur och hur de utsätts för hat och aggressivitet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Din hund eller katt har blivit som en familjemedlem. Samtidigt har priserna för veterinärvård och behandlingar av husdjuren skjutit i höjden – och veterinärkliniker och djursjukhus möter många kunder som ifrågasätter både priser och behandlingar – och ibland kan det bli aggressivt och riktigt hotfullt.
När Kaliber våren 2021 bestämmer sig för att titta närmare på djursjukvården är det just priserna som väcker vårt intresse i början. Vi skickar en enkät till drygt 200 veterinärkliniker i tio län runt om i landet och får svar från drygt hälften, 124 kliniker, som drivs av allt från mindre företag till stora koncerner.
I enkäten till veterinärklinikerna ställer vi frågor om kostnadsutvecklingen men också om de varit med om situationer då de blivit hotfullt eller aggressivt bemötta från en kund under det senaste året. Drygt hälften, 71 av 124 hade varit det, och drygt hälften av dem som svarade ja upplevde att det blivit vanligare de senaste fem åren.
Orsaken till det hotfulla eller aggressiva bemötandet är enligt enkätsvaren ofta diskussioner om priset, men det handlar också om kritik mot behandlingen/vården eller att de inte kunna ta emot kunden när han eller hon önskat. Det förekommer också diskussioner om försäkringsvillkoren.
Flera beskriver hur tonläget inte bara märks på plats utan också i sociala medier.
De som är missnöjda efter ett besök inom veterinärvården kan inte – som i andra sammanhang – vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden – något som konkurrensverket var kritiska till i sin rapport 2018.
Däremot kan de anmäla veterinären eller djursjukskötaren till ansvarsnämnden för Djurens Hälso- och sjukvård om de menar att de gjort något fel. Under 2019 och 2020 gjordes omkring 200 anmälningar varje år, klart fler än åren innan.
När vi frågade djurklinikerna om vad de ser som de viktigaste förklaringarna till de ökade kostnaderna inom djursjukvården så uppgav 55 av de som svarat på enkäten att en förklaring är att risken för att bli anmäld leder till extra undersökningar och dokumentation.
De är frivilligt instängda i hus och ständigt iakttagna av kameror. Deltagare i reality-serier vittnar om övergrepp och tystnadskultur. Kaliber lyfter P3 Nyheters granskning "Realityn bakom kameran."
Vi hör om det på nyheterna nästan varje dag, män som misshandlar kvinnor de har eller har haft en relation med. Ibland händer det värsta tänkbara och kvinnan som misshandlas dör. Samtidigt pratas det en nollvision för mäns våld mot kvinnor. Men hur effektiva är de behandlingar mot våld i nära relation som finns och vad kan man göra åt de män som inte slutar slå?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber sänder en repris med anledning av den uppblossade debatten kring kvinnovåld. Programmet från december 2019 handlar om en mördare som fortsatte misshandla och kriminalvårdens behandling som inte hållit måttet. Reporter Sofia Boo.
Kriminalvårdens nya behandlingsprogram PREDOV, som vi hör om i programmet, började användas i januari 2021.
Emmas pappa Johan, som medverkar i programmet, gick nyligen bort efter en kortare tids sjukdom.
Behöver du eller någon du känner hjälp och stöd när det gäller våld i nära relation kan du bland annat ringa Nationella kvinnofridslinjen på telefonnummer 020-50 50 50.
5000 kallingebor drack förorenat dricksvatten i årtionden. Hör om domen från Blekinge tingsrätt som kan komma att ändra hur svensk rätt ser på personskada.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den 13 april i år kom en mycket uppmärksammad dom. Den handlar om dricksvatten för 5000 kallingebor som förorenats av kemikalierna PFAS. Blekinge tingsrätt slår alltså fast att de 165 personerna i PFAS-föreningen ska få skadestånd för att PFAS-kemikalierna som förorenat deras dricksvatten i årtionden innebär en hälsofara och en personskada som handlar om ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen.
– Det är tusen känslor liksom som bara den minuten när domen kommer att fatta bara ja, vi vann liksom, du vet det. Det är så skönt, jag är så lättad. Det var så viktigt, Hermans Afzelius, ordförande, PFAS-föreningen.
– Är det så att en risk för framtida skada eller en risk för framtida sjukdom ska anses vara en personskada så behöver ju rättssamhällets samtliga instanser titta på den frågan i sådana fall, säger Mathias Kågell-Landgren, kommunjurist Ronneby.
Kaliber idag om en dom som kan komma att ändra hur svensk rätt ser på personskada.
– Det som är nytt med den här domen är att tingsrätten väldigt tydligt har konstaterat att förändringar i en kropp kan anses som en personskada även innan de förändringarna har lett till några negativa effekter. Det vill säga att bara att ha den här risken i sig, säger Mårten Schultz, professor vid Stockholms universitet i civilrätt med specialisering inom skadeståndsrätt.
Kaliber i har i två tidigare program granskat PFAS-föroreningarna och historierna bakom dem, både i Sverige och USA. Ett av programmet Den svenska PFAS-skandalen handlade om att varningsklockorna ringde flera år innan PFAS-föroreningarna hittades i dricksvattnet. Hos svenska myndigheter. Lyssna på dem och på uppföljningen här.
Den svenska PFAS-skandalen https://sverigesradio.se/avsnitt/1392508
PFAS – kemiföretagen visste https://sverigesradio.se/avsnitt/1442099
Kaliber om ökat hot och våld på statliga ungdomshem.
De har svårt att förstå vad de gjort - ändå ställs de inför rätta. Kaliber om personer med intellektuell funktionsnedsättning som straffas för brott - och kritiken mot systemet. Del 2/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sofie, som egentligen heter något annat, har begått brott och låsts in på obestämd tid. Men Sofie är inte vilken brottsling som helst, hon har en intellektuell funktionsnedsättning och bedöms vara på ett barns mentala nivå.
Det här är del två i vår granskning av hur det går till när personer med intellektuell funktionsnedsättning döms för brott. Om hur de straffas, och om lagändringarna som aldrig blev av.
Det svenska rättssystemet skiljer sig åt från nästan alla andra länders eftersom man på 1960-talet tog bort begreppet tillräknelighet. Det innebär att personer inte undantas från ansvar för brott för att de inte haft förmåga att förstå vad de gjort, på grund av till exempel en psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning.
Tova Bennet är doktor i straffrätt vid Lunds universitet och forskar på psykisk störning och ansvarsförmåga.
– I svensk rätt fokuserar man mer på vilken påföljd personen ska dömas till. Men din psykiska sjukdom eller funktionsnedsättning är inte i sig ett hinder för att döma dig för brottet.
Om Sverige, likt de flesta andra länder, haft tillräknelighet i lagstiftningen så hade en liten grupp personer inte kunnat dömas för brott. En person som inte anses tillräknelig, kan alltså i de flesta andra rättssystem gå fri från straff. I stället får de någon typ av vård.
Tanken med rättspsykiatrin är att den ska behandla den psykiska sjukdom som gärningspersonen har, och att personen när den blivit tillräckligt frisk ska släppas ut i samhället igen.
Problemet är bara att vissa psykiska diagnoser aldrig går över eller förbättras. Däribland intellektuell funktionsnedsättning.
Sofie i vår granskning är en ovanlig gärningsperson, men hon är inte unik.
De senaste åren har personer med svårare intellektuell funktionsnedsättning varje år gått igenom rättegång och dömts för brott. Många av dem dömdes till rättspsykiatrisk vård där de tvångsvårdas på obestämd tid. De har begått riktiga brott, mot riktiga brottsoffer som lidit fysisk och psykisk skada. Samtidigt har stora utredningar föreslagit att personer som inte anses kunna förstå eller anpassa sitt handlande inte ska dömas för brott. Systemet har blivit kvar.
Reporter: Ida Nordén
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Robert Egnelius
Programledare: Annika H Eriksson
De har svårt att förstå vad de gjort - ändå ställs de inför rätta. Kaliber om personer med intellektuell funktionsnedsättning som straffas för brott - och kritiken mot systemet. Del 1/2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sofie, som egentligen heter något annat, har autism och en intellektuell funktionsnedsättning, och behovet av dagligt stöd kvarstår även efter att hon blivit vuxen.
I Sverige har ungefär en procent av befolkningen en intellektuell funktionsnedsättning. Diagnosen brukar bedömas utifrån tre steg: lindrig, måttlig eller svår, där måttlig motsvarar ett barn i sex- till åttaårsålderns nivå, och svår motsvarar ett barn i tre- till femårsålderns mentala nivå.
Personer med dessa funktionedsättningar har rätt till stöd och hjälp i Sverige. Det kan handla om att man får bo i en gruppbostad och får hjälp av personal att klara av sin vardag.
Sverige har en närmast unik lagstiftning som inte undantar personer som har svårare psykisk störning från ansvar för brott.
Att man i svensk lag på 1960-talet tog bort tillräknelighet kallar Tova Bennet, doktor i straffrätt vid Lunds universitet, för "en historisk olyckshändelse". Men det finns särskilda regler som kan undanta vissa personer från en rättegång.
Det finns fler fall med rättsprocesser mot personer med svårare intellektuell funktionsnedsättning. Vi går igenom domar där personer med den här diagnosen förekommer. Det är alltså personer som generellt kan sägas ha en mental kapacitet motsvarande ett barn i förskole- eller lågstadieåldern ställs inför rätta och döms för brott - som de i flera fall inte förstår att de begått.
Vår granskning fortsätter i del två – då om de med intellektuell funktionsnedsättning som dömts och avtjänar straff.
Reporter: Ida Nordén
Producent: Johan Sundström
Slutmix: Bengt Pettersson
Programledare: Annika H Eriksson
Kaliber granskar en härva med ett bolag som misstänks ha lurat till sig många miljoner i assistansersättning och hur personerna bakom företaget misstänks ha utnyttjat arbetskraftsinvandrare.
Arbete mot mobbning och sökning efter försvunna personer: Kaliber och P4 Väst om telemarketingkoncernen bakom flera stora kampanjer - och hur de tjänar pengar på folks goda vilja att hjälpa.
Familjer som går sönder, barn som skäms och tystnad som breder ut sig. Kaliber handlar idag om människorna bortom rubrikerna, om de vars vardag krackelerar när sexualbrott mot barn uppdagas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Kalibers prisbelönta serie De dolda sexövergreppen kommer nu ett uppföljande program om de anhörigas perspektiv. Reporter: Stina Näslund.
Serien vann Radioakademins pris Guldörat 2020 för Årets avslöjande. Det är en granskning av en mörk vrå i vårt samhälle, där män i västvärlden utnyttjar barn i livestreamade övergrepp, som utförs på andra sidan jorden. Men som också visar att fler kvinnor är förövare, än vad som tidigare upptäckts i detta övergreppsmaterial. Även i Sverige.
Reportrar: Stina Näslund och Clara Lowden. Producent: Annika H Eriksson.
Här hittar du de första fyra delarna:
Del 1: Mamma sålde mig på Internet
Del 2: En växande epidemi
Del 3: Skadestånden som inte når fram
Del 4: Förövaren är en kvinna
Gymnasieungdomar slutar idrotta och tränare kämpar för att få tillbaka dem. Kaliber om ungdomsidrotten och restriktionerna under coronapandemin.
Den populäre tränaren döms för flera sexualbrott mot barn, däribland våldtäkt. Alla tror att detta var första gången han döms, men Kalibers granskning visar något annat.
20-åriga Reza Hoseini dödas av en man och hans tonårssöner på en buss i Kiruna. Kaliber om vad som hände tiden före mordet - och om varningssignalerna som samhället missade. Del 2 av 2.
20-åriga Reza Hoseini dödas av en man och hans tonårssöner på en buss i Kiruna. Kaliber om vad som hände tiden före mordet - och om varningssignalerna som samhället missade. Del 1 av 2.
Efter avslöjanden om sexualbrott mot barn inom idrotten har kraven skärpts. Alla som regelbundet jobbar med barn måste visa utdrag ur belastningsregistret. Kaliber granskar en grupp som det inte talas så mycket om: Domarna.
Våra pensionspengar ska placeras i linje med klimatmålen. Men AP-fonderna har investerat miljarder i bolag där de fossila utsläppen inte syns om man inte gräver djupare. Bland annat i Kina.
De statliga AP-fonderna har investerat många miljarder av våra pensionspengar i olje-, gas- och kolföretag, trots att regeringen förra året skärpte lagen med krav om hållbarhet i investeringarna. Hur är det möjligt?
De senaste åren har Värnamo skakas av uppgörelser mellan kriminella gäng, av sprängningar och skjutningar. Sånt vi ofta förknippar med förortsområdena i storstäderna. Kaliber om varför det sker i Värnamo.
Polisen har spanat på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnat tusentals samtal. Vid rättegången tiger de misstänkta säljarna. Dessutom försvinner en stor del av bevisningen.
Över hundra personer döms för att ha köpt narkotika av ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg. Men när säljarna ska dömas för att ha sålt narkotikan stöter åtalet på problem.
En bomb sprängs utanför polishuset i Helsingborg i oktober 2017. Polisen letar efter misstänka och hittar vad det tror är ett narkotikanätverk. En stor utredning inleds, som ska få svidande kritik.
Polisen spanar på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnar tusentals samtal. Men får problem med en helt avgörande fråga: vem är det egentligen som pratar?
Dumpat batteriavfall och olaglig export. Underkända skyddsrum. Dödsolyckan på statliga LKAB vi följer upp några av våra tidigare granskningar.
Uppskjutna operationer och inställda läkarbesök. Kaliber om vårdskulden i spåren av pandemin.
Om det nationella beredskapslagret, den statliga backupen till kommuners och regioners beredskapslager som ska kunna användas vid större kriser. Innehåller bl a skyddsutrustning. Det fanns inte mycket kvar när pandemin slog till. Hur kunde det bli så?
Vi fortsätter granskningen av de extrema fastornas intåg i människors önskan om ett hälsosammare liv. Om hälsoråd på nätet och vilka konsekvenser de får. I det här avsnittet ska det handla torrfasta, att bara leva på luft.
Kaliber granskar i en serie om två delar de extrema fastornas intåg i människors önskan om ett hälsosammare liv. Men vad stämmer i det som hälsoprofilerna förmedlar? Och vilket ansvar har de?
Kaliber granskar ett fall i Linköping där en skjuten person vittnade i en rättegång mot ett kriminellt nätverk. Hur hanterade myndigheterna skyddet av Azim och hans familj?
Kaliber om P4 Västs granskning av ett HVB-hem där flickor berättar om våld och hot. Och de som har ansvaret för tillsyn på hemmet börjar utreda sig själva för misstänkt jäv.
Vad händer egentligen när vi lägger våra batterier i den röda holken? Vi följer i spåren av batterierna och de leder oss utanför Sveriges gränser.
Rättsväsendet har under 2000-talet fått kritik för att få miljöbrott klaras upp, och lagen har skärpts. Men hur har det gått?
Kaliber följer upp tidigare granskningar om bland annat smitta inom hemtjänsten, klädjätten JC:s konkurs och rättegången om det förgiftade vattnet i Kallinge.
I Sverige finns över 64 000 skyddsrum. Platser som ska skydda dig och mig om det värsta händer. Kaliber om de svenska skyddsrummen. Kan vi lita på att de verkligen fungerar?
Snabbutredningar av barn och felaktiga diagnoser. Hundratals barn utreddes av ett privat bolag när köerna till Barn- och ungdomspsykiatrin skulle kortas. Men flera utredningar höll inte måttet.
Från Riksdagsförvaltningens IT-avdelning flyger varje år tjänstemän till IT-jätten Microsofts konferenser. Det trots att alla föreläsningar finns gratis tillgängliga på nätet.
Kaliber om hur anhöriga till äldre drabbas som en konsekvens av coronasmittan som tar allt mer tid och resurser i kommunerna.
Kaliber granskar fenomenet med sexualbrottsdömda kvinnor. Polis och barnrättsorganisationer larmar om att de ser allt fler kvinnor i övergreppsmaterial som anmäls på nätet.
24 svenska kommuner har någon form av samarbetsavtal städer i Kina samtidigt har sju kommuner avslutat sina samarbeten på grund av bristerna för mänskliga rättigheter i Kina. Det visar nya siffror som Kaliber tagit fram. Hur kontroversiella är avtalen?
Julmiddagarna för kulturmakthavarna blev rättssak. Och efter fem år har nu Högsta domstolen satt punkt: Middagarna var inga mutor. Men hur tydlig vägledning ger domen framåt?
Kaliber granskar processen kring skadestånd till brottsoffer i andra länder, om hur det som bestäms i vårt svenska rättssystem krockar med andra länders system och om pengar som fastnar på svenska bankkonton.
Förra våren sände Kaliber ett program som handlade om hur villkoren ser ut för de personer som kör ut alla våra nätköp ända till dörren. Det är nu nominerat till grävpriset Guldspaden. Lyssna igen.
Flera expertmyndigheter anser att svenskarna behöver köra mindre bil för att klimatmålet som Sverige satt upp ska kunna nås. Men frågan delar både de politiska partierna och deras väljare.
Det säljs pass, körkort, utbildningsintyg och handlingar som behövs för att ta sig in i EU. Kaliber om industrin kring falska handlingar som vuxit i takt med de senaste årens flyktingkriser i Europa.
Allt fler allsvenska elitklubbar inom herrfotbollen satsar på damlag. Kaliber om elitklubbarnas satsning på damlag och om hur Boråsklubben Elfsborg efter många års påtryckningar nu säger ja till damer.
Kaliber om de kvinnor och barn, som anslutit sig till terrorsekten IS och nu sitter fast i al-Hol-lägret i Syrien. Ekot och Expressen har i varsin granskning tittat på de krafter som försöker påverka situationen.
Kaliber handlar om de icke-legitimerade läkare som vikarierar på akutmottagningar, utan en erfaren kollega på plats. Inte säkert, sa Inspektionen för vård och omsorg redan 2015, ändå fortsätter det.
Kaliber handlar om vad amerikanska kemiföretag visste om riskerna med PFAS-kemikalier. I USA har de här föroreningarna fått stor uppmärksamhet i domstolar, media och nyligen även i en biofilm.
Hur effektiva är de behandlingar mot våld i nära relationer som finns idag och vad kan man göra åt de män som inte slutar slå?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Behöver du eller någon du känner hjälp och stöd när det gäller våld i nära relation kan du bland annat ringa Nationella kvinnofridslinjen på telefonnummer 020-50 50 50.
Inlåst handsprit och dålig information - en granskning om hur hemtjänsten i Hedemora hanterade en situationen med multiresistent smitta och om den oro som spreds bland personalen.
Vi granskar arbetssituationen för landets alkoholhandläggare. Kalibers enkät visar att hot, våld och påtryckningar inte är ovanlig
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ansvarig utgivare för detta avsnitt: Gunilla Sax
Kaliber följer upp några av våra tidigare program. Bland annat Fiskets felaktiga fångster, De religiösa entreprenörerna och Fotbollsdrömmar och luftfakturor.
För sex år sedan uppdagades att de hälsofarliga kemikalierna PFAS hade spridits till dricksvattnet i Kallinge. Orsaken var ett brandsläckningsskum som använts vid Försvarets flygflottilj. Skummet hade använts i decennier. Varför tog det så lång tid innan föroreningarna hittades? Kaliber kan visa att varningssignalerna hade funnits i flera år.
Besparingar och neddragning av personal. Så ser verkligheten ut i många svenska skolor. Det visar en granskning som Sveriges radios P4 kanaler gjorde tidigare i år. I veckans Kaliber ger vi helhetsbilden.
Vad driver en mamma att sälja övergrepp på sitt eget barn? Vi berättar om vilka de filippinska mammorna är som begår övergrepp på beställning av västerländska män.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi berättar också vad som händer på andra sidan jorden när de här brotten avslöjas.
Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.
Om livestreamade sexövergrepp på barn där förövarna sitter vid en datorskärm på var sin sida av jorden. Ett fenomen som bara ökar. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.
Distriktsveterinärerna är en del av Jordbruksverket och ska ansvara för djurskyddet i hela landet. Dygnet runt, året om. Men det är ett uppdrag som på flera håll är allt svårare att uppfylla.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Distriktsveterinärerna ska garantera tillgång till veterinär i hela landet. På så sätt ska de garantera djurskyddet. För inget djur ska behöva lida onödigt mycket eller onödigt länge.
Men för Distriktsveterinärerna är villkoren ibland väldigt tuffa. Kaliber granskar arbetsmiljön för statliga veterinärer som ibland måste jobba in på småtimmarna och köra mil efter mil. Samtligt som djurägare får vänta i timmar med sina sjuka djur.
Kaliber om resenärer som skadats, om förare som känner sig pressade och om resultat från besiktningen som är så bra att myndigheten anat oråd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi berättar om en granskning som P4 Göteborg har gjort.
Kaliber om orosanmälningar som läggs på hög, dokument som försvinner och om personal som förgäves larmar i Hedemora kommun.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En granskning som Kaliber gjort visar att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kritiserat Hedemora kommun i flera ärenden där kommunen inte agerat eller agerat för långsamt. IVO har även inlett en särskild granskning av kommunens socialtjänst.
Hans, som egentligen heter något annat, berättar för Kaliber om när hans 13-åriga dotter tog sitt liv när hon var omhändertagen enligt lagen om vård av unga.
Hit kan du vända dig angående självmord eller om du mår dåligt:
Vårdguiden 1177, ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.
Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60
Jourhavande medmänniska 08 702 16 80
Bris – Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt: chat.mind.se
Programmet sändes i mars i år. Nu har det nominerats till Prix Europa, ett europeiskt radio- och tevepris. Därför sänder vi det igen. Kaliber har nominerats i radiokategorin för bästa granskande journalistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programmet är en återutsändning från den 18 mars 2018.
Gunni blev bestulen av sin personliga assistent som tidigare var dömd för flera brott. Hennes assistansbolag hade inte kollat mannens belastningsregister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Gunni, assistenten och brottet handlar om hur dålig kontroll och oklara regler, gör att brottsdömda personer slipper igenom och kan jobba med de mest utsatta i samhället, och begå nya brott mot de som de ska hjälpa.
Varannan svensk fisketrålare som kontrolleras i Danmark har uppgett fel mängd av den sill och skarpsill som tagits upp. Det kan leda till att beslut om fiskets framtid tas på fel grunder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det här visar en granskning som Kaliber har gjort.
Kaliber följer upp några av våra tidigare program. Bland annat om mutmisstankar, ett svenskt vårdföretag utomlands, luftfakturor och ett tragiskt dödsfall på en arbetsplats.
Kaliber om bristande säkerhet och dåliga arbetsvillkor inom "sista milen-leveranser" snabba leveranser av paket och matvaror hem till dörren.
JC har gått i konkurs - klädkedjan som klätt generationer svenskar i jeans och varit en plantskola för designers. Kaliber har granskat JC i en serie program. Vi följer upp den senaste granskningen.
Nadja polisanmäler att hon tvingats till äktenskap med en man i ett land långt borta. Kaliber om hot och bristande skydd under rättsprocesserna.
Jasmine gifts bort och lämnas i ett land långt hemifrån. Hon är ett av många anmälda fall av tvångsgifte. Kaliber granskar hur det har gått sedan Sverige fick en lag mot äktenskapstvång för fem år sedan.
Vi uppmärksammar P4 Sörmlands och P4 Östergötlands granskning av ett familjehem, som bedömts vara olämpligt. De handlar bl a om dömda familjemedlemmar. Trots det placerade flera kommuner barn där.
Just nu rasar en strid om vilka värden som är viktigast i den svenska skogen. Det handlar om ekonomin och naturvärdena.
Del två i Kalibers granskning av skyddet av vårt dricksvatten om konflikterna kring vattenskyddsområden.
Del ett i Kalibers granskning av bristerna i skyddet av vårt viktigaste livsmedel - dricksvattnet.
Kaliber om konsekvenserna av Förenade Arabemiratens lagstiftning om ogifta, gravida kvinnor. Vi söker en kvinna i södra Filippinerna. Hon berättar vad som hände henne.
Kaliber: om landet som fängslar kvinnor vars enda brott är att de är ogifta och har haft sex. Och om hur det här hanteras av ett vårdföretag från Göteborg.
Kaliber uppmärksammar P4 Västernorrlands granskning om barn som nekats rätten till en vanlig skolgång när de felaktigt blivit placerade i särskolan. Granskningen vann Guldspaden 2019.
Kronofogden reagerade 2016 på att skulder de drev in till ett antal bolag tycktes sakna verklig grund. De tror att en och samma man står bakom bolagen och att hundratals personer kan ha drabbats.
Ett barn tvingades att tigga i nästan två år utanför olika matbutiker. Trots larm till myndigheter från förbipasserande händer inget tills hon försvinner.
Sverige ska ha en livskraftig rovdjursstam. Men rovdjur väcker starka känslor. En del går så långt att de tar lagen i egna händer för att stoppa djuren. Vilka är det?
Kaliber följer upp granskningen av klädkedjan JC och turerna kring den nya ägaren.
Stimpirater och funny money, en kritiserad friskola och juridik är några av uppföljningarna i Kalibers säsongsavslutning.
Redan innan Julias dödsolycka fick LKAB kritik för sitt arbetsmiljöarbete bland annat i samband med en annan, allvarlig fallolycka flera år tidigare. Den olyckan handlade också om rostiga golv.
Julia Markström hade några dagar kvar på jobbet som elektriker då golvet gav vika under hennes fötter i den statliga gruvjätten LKAB:s pelletsverk. Det här hände trots att det fanns varningssignaler.
Kaliber om vältränade hjärtan som slutar att slå, och arbetet för att motverka hjärtstoppen inom idrotten.
Affärsidén var enkel. Snus. Riktigt starkt snus. Svenska GN Tobacco lyckades erövra Ryssland. Men det finns frågetecken. Om skattepengar, en rysk TV-kanal och prillor med en egendomlig prislapp.
De började småskaligt på en liten ort i Jämtland. Idag finns deras produkter att köpa världen över. Kaliber granskar en uppstickare som erövrar nya marknader med sitt ovanligt starka snus.
Går det att åka på en solsemester till Medelhavet på ett miljövänligt sätt? P3 Nyheters reportrar provar att ta landvägen till Mallorca.
Vad är det som händer med laxen i våra älvar och åar? Som plötsligt blir sjuka och dör. Från Torne älv i norr till Mörrumsån i söder. Kaliber om jakten på orsaken och hur situationen ser ut just nu.
Om Östersunds Fotbollsklubb och byggboomen i Östersund. I februari mötte fotbollslaget Arsenal på bortaplan. Några månader senare anhålls klubbens ordförande, misstänkt för ekonomisk brottslighet.
Kaliber granskar en stor fristående skola. Vi upptäcker ett nätverk av skolor, skattepengar som gått till fastighetsaffärer i mångmiljonklassen och vi hittar ett ägaravtal som väcker frågor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vetenskapsskolan i Göteborg har fått upprepad kritik från skolinspektionen och man har bland annat fått kritik som rör brister i sexualundervisning, att pojkar och flickor suttit åtskilda och bön på lektionstid i skolans förskoleklass.
Huvudman, ägare och tidigare rektor för skolan heter Abdel-Nasser El-Nadi, som enligt en rapport ifrån försvarshögskolan är en aktiv och känd föreläsare inom salafistiska miljöer i Sverige, bland annat inom den kritiserade föreningen Sveriges Förenade Muslimer.
I vår granskning av skolan upptäcker vi ett nätverk av skolor, skattepengar som gått till fastighetsaffärer i mångmiljonklassen. Och vi hittar ett ägaravtal som väcker frågor.
Rapporteringen om Sverige i utländska medier ökade under valspurten 2018 jämfört med valet 2014. Två skilda bilder av landet växte fram under perioden mellan valen.
Ett läkemedel som använts länge inom vården och som kan häva en överdos finns nu i en ny form som får delas ut till missbrukare själva. Men motgiftet delas idag bara ut i tre av 25 svenska landsting.
Prix Europa-nominerat reportage. Prostituerade Sabina vill sätta fast en sexförbrytare och gillrar en fälla. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med dem som sålt henne.
Kaliber följer upp reportaget Saab och dödsfallen. Dessutom om en vägledande dom gällande svettbehandlingar i andra EU-länder.
19-åriga Amandine led av svåra tvång. Hon kunde till exempel inte äta utan sondmatade sig själv. Kaliber granskade Amandines situation för snart nio år sen. Hur mår hon idag?
Forskare ska hålla sig till sanningen. Det är självklart på alla högskolor och universitet. Men vad händer när nån fuskar?
Anders dog utomlands när han var på tjänsteresa för Saab. Familjen tycker inte att de får tillfredsställande svar från företaget om vad som hände när han tog sitt liv. Och Kaliber hittar fler dödsfall.
Det är förbjudet att köpa sex i Sverige. Ett land som svenskar istället åker till är Tyskland, som blivit ett centrum i Europa för prostitution. Kaliber har tagit sig dit för att granska verksamheten.
Hösten 2016 granskade Kaliber den stora omorganisationen på Nya Karolinska. Åsikterna gick isär: briljant ingenjörskonst eller vettlöst krångel? Nu har vi återvänt för att se hur det fungerar.
Jakten på jeansleverantören i Hongkong går vidare ett företag som spelade en avgörande roll när JC:s rekonstruktion gick igenom. Vad är det för företag? Och vem står bakom?
Kaliber granskar butikskedjan JC som satt jeans på flera generationer ungdomar. Från gulddagarna till hur företaget till slut hamnade i ekonomisk kris och räddades genom en företagsrekonstruktion.
Tanken var världens längsta skidtunnel i naturberg ett bygge i samarbete med näringslivet. Men när tunneln stod klar hade en infekterad debatt uppstått och kommunen fått gräva mest ur egen ficka.
Migrationsverket ska se till att lämpliga personer blir biträden åt asylsökande. Men fungerar kontrollerna? Hur kriminellt belastad kan man vara om man ska jobba med juridik på en svensk myndighet?
Luftfartsverkets personal i Förenade Arabemiraten ska bara jobba civilt. Men nu berättar personer från insidan att de dagligen flyglett militärplan. Även till krig.
Luftfartsverket samarbetar med ett bolag i Förenade Arabemiraten om civil flygledning, ett samarbete som myndigheten lovprisat. Men vad gör de egentligen? Och vem är samarbetspartnern?
Kaliber sänder del tre i P1 Dokumentärs serie om bombattentaten i Göteborg. I ett av dåden räcker inte bevisen och de åtalade nazisterna frias i hovrätten. Men fick rätten se alla bevis?
Kaliber sänder P3 Nyheters granskning om tv-spelet FIFA. Genom att slumpvis köpa spelare kan du bygga ditt drömlag i spelet. Men det kan bli dyrt och vissa menar att de fastnat i ett beroende.
Det här är historien om Robyn, som hade en dröm om att stå på den stora cirkusscenen. Men där allt gick i kras när hon blev våldtagen. Och hennes arbetsgivare, den hyllade cirkusen, svek henne.
Advokaten slarvade. Hon glömde bort att skicka Alis överklagan. Nu ska han utvisas - utan att han fått berätta det han vill för Migrationsdomstolen.
Den färdtjänstchaufför som ska köra Anne-Marie tränger sig in i hennes hem. Dessutom undersöks vad hänt med försvarsmaktens hundar, SOS Alarms svarstider och relationerna inom konstnärsnämnden.
Statens eget skogsbolag Sveaskog har lovat att avsätta en femtedel av sin skog till naturvård - och flaggskeppen i satsningen kallas ekoparker. Men lever man upp till sina löften?
Tre män dömdes till fängelse för att ha sålt kvinnor i Stockholm. Men vilka var de? Kaliber har åkt till Rumänien för leta efter männen bakom en prostitutionshärva.
En man som köper hennes kropp visar sig vara pedofil. Hon gillrar en fälla tillsammans med polisen. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med de som sålt henne. Reportrar: Maria Ridderstedt och Christian Ströberg. Producent: Markus Alfredsson
Misshandel, grov kvinnofridskränkning, sexuellt ofredande. Kaliber fortsätter granskningen av färdtjänsten och förarna. Kan man lita på att den som kör inte är dömd för något brott?
Kristina utsattes för ett övergrepp. Hur långt kan det gå innan en avstängning och kan kommuner erbjuda säkerhet utan att veta vem som kör? Om färdtjänstförare som sexuellt ofredar resenärer.
Hur såg de personliga kopplingarna ut när Försvarsmakten köpte in schäferhundar till sitt avelsprogram? Fanns det risk för jäv? Idag sänds den femte och sista delen: Hundkompisar.
Efter alla avsnitt kommenterar nu Försvarsmakten centralt hela granskningen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pressektreterare Jesper Tengroth vid Försvarsmaktens Högkvarter svarar på Kalibers frågor om granskningen.
Försvarsmakten köpte hundar för över 200 000 kronor styck till sitt avelsprogram. Men vad kostade hundarna i tidigare led, innan de kom till Sverige? Spåren leder oss till Danmark och Tyskland.
Försvarsmakten köpte in avelshundar för i snitt över 200 000 kronor styck. Men hur bra var de framavlade hundarna? Tredje delen av fem i den granskande serien Hundfabriken: Blodslinjerna.
Andra delen i serien om Försvarsmaktens hundar. Varför har Försvarsmaktens hundtjänstenhet köpt schäfrar för tio gånger mer än vad experter anser som normalt? Och har man följt lagen?
För över tio år sedan fick Försvarsmakten ett unikt uppdrag från regeringen: att bygga upp ett statligt avelsprogram för schäferhundar. Kaliber granskar verksamheten i en serie. Första delen: Bråket.
"Ingen ska behöva dö ensam". Det har gått snart 20 år sedan Riksdagen satte upp målet. Men hur ser det ut i Sverige 2017?
"Avslöjandet är det bästa som hänt oss." Hör Karin Hagman, kommunikationschef på Kommunal i panelsamtal med grävande journalister om hur det är att stå på andra sidan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hela kvällen finns tillgänglig för lyssning på Medieormen.
På scen under kvällen:
"Så gör vi när vi gräver" - i panelen:
Markus Alfredsson - producent/reporter, Kaliber, Sveriges Radio
Karin Mattisson - reporter/programledare, Uppdrag granskning, SVT
Camilla Ziedorn - reporter, Kalla fakta, TV4
Daniel Velasco - reporter, Ekot, Sveriges Radio
"Hur är det att bli granskad" med Karin Hagman, kommunikationschef på Kommunal - i panelen:
Nils Hanson, ansvarig utgivare, Uppdrag granskning, SVT
Camilla Ziedorn - reporter, Kalla fakta, TV4
Lisa Helgesson - chef undersökande journalistik, Ekot, Sveriges Radio
Dan Josefsson, frilansjournalist
"Fake news - så påverkas den grävande journalistiken" - i panelen:
Ida Lundqvist - producent P3 Nyheter
Karin Mattisson - reporter/programledare, Uppdrag granskning, SVT
Lisa Helgesson - chef undersökande journalistik, Ekot, Sveriges Radio
Nils Hanson, ansvarig utgivare, Uppdrag granskning, SVT
Dessutom:
Dan Josefsson, frilansjournalist, Dokument inifrån på SVT berättar om sin högaktuella granskning av "Fallet Kevin".
Daniel Velasco, reporter på Ekot Sveriges Radio, berättar om sin Prix Europa nominerade granskning "KGB-agenten och oljesmugglingen".
Sofia Boo, reporter på Kaliber i P1, Sveriges Radio, berättar om sin Prix Europa-nominerade granskning "Fasthållen till döds – Kriminalvårdens farliga grepp".
Djurvänner i Sverige räddar hästar i andra länder från att fara illa. Men den till synes goda gärningen har i flera fall förvandlats till det motsatta.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningsnämnden för radio och tv har fällt det här programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet:
Granskningsnämnden ansåg att det riktades kritik mot verksamheten och mot ordföranden i en namngiven förening. Ordföranden medverkade i programmet och bemötte delar av kritiken. När det gäller kritik avseende redovisningen av en insamling till en särskild häst framkom dock inte ordförandens närmare förklaring, trots att redaktionen hade tillgång till informationen. Programmet strider därför mot kravet på opartiskhet.
Kaliber special: Dan Eliasson beslutade ge ett företag tillgång till hemliga uppgifter i polisens system, utan kryptering godkänd av Försvarsmakten. Vi går på djupet om Ekots och P4 Stockholms avslöjande.
På ena sidan står regimmotståndare. På andra de som stöder diktatorn. Det pågår en dragkamp om de nyanlända ungdomarna från Eritrea. Men på vems sida hamnar skattepengarna?
Kaliber granskar idag hur statligt stöd till musikkonstnärer fördelas. Hur stor är risken för vänskapskorruption när de beslutande personerna inom konstnärsnämnden känner mottagaren?
Abdel dog under utvisning till Irak nu slutar Kriminalvården med farligt grepp. Kulturmakthavare åtalas för misstänkta mutor. Och vårdenheterna för självskadepatienter har fortfarande inte byggts.
Örnsköldsviks flygplats är först i världen med fjärrstyrda flygledartorn. Tekniken kan komma att dominera i Sverige om Luftfartsverket får bestämma. Men flera frågetecken dyker upp kring satsningen.
Unga killar tar allt mer potensmedel. Falska kopior flödar in i landet och de nya viagramännen kräver inga recept. I fokus står viljan att prestera. Kaliber sänder P3 Nyheters granskning Viagramannen.
I Sverige har problemen med gängkriminalitet ökat de senaste åren. Manchester och Toronto är två städer som haft samma problem men vänt den negativa trenden. Hur har de lyckats?
Vårdcentralerna har varit i fokus i debatten under senare år: Det saknas läkare och vården är kraftigt ansträngd. Hur mår egentligen läkarna som jobbar där? Kaliber tar tempen på primärvården.
Vår vanligaste matfisk miljömärks i svenska butiker, men Kaliber hittar flera problem som det inte skyltas med i fiskdisken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningen av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.
Makrillen, räkan och torsken är tre populära val i fiskdisken. Trots hållbarhetsmärkning förekommer både överfiske och bottentrålning - håller löftet om hållbar fisk?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningen av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.
De samiska språken är hotade och riskerar att dö ut. Men Sverige lever fortfarande inte upp konventionerna om att bevara minoritetsspråken konventioner regeringen skrev under för 17 år sedan.
18-åriga Sanna dog av en ovanlig sjukdom Addison eller binjurebarksvikt. Diagnosen går att behandla men Sannas provsvar glömdes bort och hon uppmanades äta isglass istället för att åka till akuten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Reporter: Daniel Värjö
Producent: Andreas Lindahl
[email protected]
Svenska medborgare har rätt till vård i ett annat EU-land -kostnadsfritt. Många svenskar har åkt till en dansk svettklinik för att få hjälp med överdrivna svettningar. Men behandlingarna ifrågasätts.
Kaliber återvänder till historien om Obol -kapitalförvaltningsbolaget som skulle frälsa svensk idrott med sponsorpengar på 00-talet, men som gick i konkurs med buller och bång. Vad har hänt sen dess?
Viktigt bevismaterial blir liggande i åratal och gärningsmän som skjutit med skarpladdade vapen kan gå fria. Kaliber granskar NFC och köerna som hindrar polisens utredningar om grova brott.
Migrationsverket fattade under förra året rekordmånga beslut i asylärenden och Kaliber undersöker om kvantitet har gått före kvalitet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Förra året fattade Migrationsverket 111 979 beslut i asylärende. Nästan dubbelt så många som året innan. Bakom varje beslut finns en människa och för var och en av dem är beslutet livsavgörande. En slarvigt genomförd asylutredning kan leda till ett felaktigt beslut.
Under året som gått har Migrationsverket haft fullt fokus på att korta de långa väntetiderna. Hur har det påverkat utredningarna och besluten?
Reporter: Johanna Sjövall
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Vi fortsätter granska stamcellstransplantationerna på Norrlands universitetssjukhus. En extern utredare konstaterade fel. Men en patient utreddes aldrig av honom. Kaliber -om patienten som försvann.
Stamcellstransplantation är en sista chans när inga andra behandlingar biter på akut lymfatisk leukemi. Men vad händer när de inte utförs på rätt sätt? Kaliber granskar Norrlands universitetssjukhus.
En aktuell och het politisk fråga om det ryska gasledningsprojektet Nord Stream 2 ska få använda Slite hamn på Gotland och hamnen i Karlshamn.
Kaliber återvänder till den infekterade frågan om de före detta barnhemsbarnen. Utländska forskare dömer ut den svenska upprättelseprocessen och är rädda för att den ska sprida sig till andra länder.
Missnöje i Västra Götalandsregionen mot SOS Alarms arbete får politikerna att besluta om egen verksamhet. Men plötsligt ändrar de sig. En kovändning där regionens högsta politiker är jävig.
Källor har levererat en hemlig rapport om missförhållanden av miljömärkning på fisk, mututredningar vidgas och Anticimex ändrar rutinerna. Kaliber blickar tillbaka på några av säsongens granskningar.
Abdel dog vid utvisningen. Vi granskar polisutredningen. Och så följer vi upp programmet om Marianne - som nu riskerar böter om sonen inte träffar sin pappa.
Vår vanligaste matfisk miljömärks i svenska butiker, men Kaliber hittar flera problem som det inte skyltas med i fiskdisken.
Kriminalvården tvångsutvisar personer som får avslag på sina asylansökningar och inte återvänder frivilligt till sina hemländer. Ibland måste de använda våld. Hur säkra är de grepp som används?
Makrillen, räkan och torsken är tre populära val i fiskdisken. Trots hållbarhetsmärkning förekommer både överfiske och bottentrålning - håller löftet om hållbar fisk?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningen som är gjord av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.
Kaliber fortsätter granskningen av Karolinska sjukhusets nya organisation. Hur blev en management-teori kallad värdebaserad vård visionen för Karolinska?
Briljant ingenjörskonst eller vettlöst krångel? Snart behandlas första patienten på jättesatsningen Nya Karolinska. Men hur många vet att sjukhuset också genomför en omfattande förändring på insidan?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Om två veckor ska första patienten behandlas på Nya Karolinska sjukhuset - ett projekt som har planerats i 15 år och är ett av de dyraste sjukhusbyggena i världen. Om det har det skrivits åtskilligt.
Men hur många vet att Karolinska samtidigt genomför en väldigt stor omorganisation?
Kaliber idag om ett pressat sjukhus.
Klinikerna, som i över hundra år har varit navet i sjukhusorganisationer, ska upphöra. I stället ska vården organiseras efter så kallade flöden, specifika patientgrupper. En organisation som är helt ny och för många svår att förstå.
Förhoppningen är att den nya verksamhetsmodellen också ska hjälpa till att lösa de ökande problemen sjukhuset har med stängda vårdplatser och växande köer på flera områden.
Nyheter i SVT:
”I nio månader har Linnea Nilsson väntat på att hennes mamma ska få en tid på Karolinska Solna. Operation har planerats fyra gånger men aldrig blivit av.
Men som det är nu så måste hon vara extremt försiktig, eftersom det går ett hål rakt in i hjärnan. Så då får man gå med hjälm på.”
Inslaget i SVT är från i våras. För den som är uppmärksam framgår att Karolinska har något viktigt på gång. Vi hör divisionschef på neurologmottagningen Göran Günther.
Göran Günther i SVT:
”Vi hoppas att en ny verksamhetsmodell som Karolinska nu går in i inom kort, en helt ny organisation, kommer att förbättra vården för patienterna och även arbetsmiljön.”
Den 5 juli är sjukhusledningen i Almedalen och presenterar sin nya organisation. Inspelningen kommer från Dagens Medicin Agenda och Moderator är Christina Kennedy:
”-Det är tufft i vården just nu. Ni har svårt att rekrytera personal. Kommer det här nya sättet jobba, hur kommer det att hjälpa till att lösa de problemen?
- Absolut, annars vi aldrig gjort det här. ”
Produktionsdirektör Andreas Ringman Uggla från den här inspelningen:
”- Det som är väldigt tydligt när man gör ett sånt här omvälvande förändringsarbete är att det finns väldigt många stenar att lyfta på.”
Och sjukhusdirektören Melvin Samsom är där och visar en presentationsfilm.
“To illustrate what we are doing I would like to show you a short film.”
Ur presentationsfilmen från Karolinska:
”Vi på Karolinska universitetssjukhuset vill öka värdet för våra patienter genom att skapa en ny modell. Huvudstrategin som vi bygger vår nya verksamhetsmodell på är därför värdebaserad vård.”
Det hela bygger på en amerikansk managementteori. En teori som, förenklat, handlar om hur man kan förbättra kvaliteten i vården och samtidigt spara pengar. Vi ska återkomma till det.
I Almedalen finns även representanter från Sahlgrenska I Göteborg och Akademiska i Uppsala som berättar om sina erfarenheter av värdebaserad vård. De har infört konceptet i liten skala, och de har kvar sin vanliga organisation.
På Karolinska går man nu betydligt längre. Sjukhusledningen har kommit fram till att det bästa sättet att införa värdebaserad vård, är en total omstöpning. Karolinska ska därför avskaffa sina kliniker och organisera vården på ett helt annat sätt. Produktionsdirektör Andreas Ringman Uggla förklarar i seminariet från Dagens Medicin Agenda:
”Det vill säga, slutar att kämpa emot en organisationsstruktur som inte är gjord för att utföra det arbete vi vill utföra, och vrider om den så att vi i stället kan ligga och harmonisera.”
Ledningen vill skapa en organisation där man kan följa patienternas väg i vårdkedjan och lättare mäta och förbättra kvaliteten. Vinsten för patienterna ska vara att de får bättre vård, och samtidigt ska sjukhuset komma tillrätta med de problem man brottas med.
Från Karolinskas presentationsfilm:
”Vi vill också möta våra utmaningar med en fragmenterad organisation, ojämn vårdkvalitet och återkommande problem med ekonomin.
Samma dag som den nya verksamhetsmodellen presenteras i Almedalen domineras nyheterna därhemma av att Karolinska tvingas ställa in alla icke-akuta operationer.
Det finns en växande kritik mot att sjukhusledningen sätter en sådan tilltro till ingenjörskonst och teoretiska modeller…
– Ja, man kan ju jämföra det med att många just nu upplever att de drunknar, en av kritikerna, läkaren Astrid Seeberger.
…och till en organisation som ingen vet hur den kommer att fungera:
– Det är klart att det går att göra annorlunda, men att göra allt detta på en gång, samtidigt som man flyttat in i nya lokaler, ser jag som ett väldigt, väldigt stort riskprojekt, säger förre sjukhusdirektören Birgir Jacobsson.
Det här är det första av två program om den stora omvandlingen på Karolinska.
Vi är på njurmedicinska kliniken i Huddinge. Den ska upphöra och tillsammans med endokrinkliniken bilda temat ”infektion och inflammation”. Exakt vad det innebär är svårt att sammanfatta. Målet är att kompetensen ska följa patienterna i högre utsträckning än i dag.
Om kliniken som finns i dag samlar en rad olika diagnoser och symptom som är kopplade till njurarna, blir den nya organisationen i flöden mer specifik. Vissa läkare och specialistsköterskor kanske enbart kommer arbeta med kronisk njursvikt, andra kanske enbart jobba på en dialysavdelning. Vi säger kanske, eftersom alla formella beslut ännu inte är tagna.
Kritiken är alltså utbredd här. Astrid Seeberger, överläkare i njurmedicin, säger att det finns en stor frustration på hennes arbetsplats just nu.
– Det saknas vårdplatser. Det saknas sköterskor, det saknas läkare. Varje vecka slutar folk, för de orkar helt enkelt inte längre. I ett sånt, läge att då införa en ny modell, som kräver väldigt många möten, en enorm administrativa belastningen, det skapar en stress för personalen som redan är så stressad.
Många vi pratar med beskriver hur omställningsarbetet har prioriterats före allt annat senaste året. Hur chefer och personal måste lägga ned mycket tid varje vecka på möten och utbildning. Hundratals workshops har hållits med upp till 15 medarbetare på varje. Dessutom pågår ett ständigt rekryteringsarbete. Nu när hela strukturen görs om i grunden, ska totalt 700 chefstjänster tillsättas, för att ersätta dem i den gamla organisationen.
Peter Bárány är just nu verksamhetschef för Njurmedicin. Han säger att alla möten som hålls sätter en stor press på arbetet.
– Det finns en stor oro för att vi inte ska hinna göra det här på ett bra sätt. Det här läggs ju ovanpå det övriga arbetet, och det är ett stort problem.
Hur många timmar sitter du?
– Jag sitter minst 25 timmar i veckan. Men för en läkare att hitta 3-4 timmar för ett möte i veckan, den tiden är svår att hitta.
Och fortfarande återstår en del att förstå när det gäller hur det kliniska arbetet med patienterna ska fogas in i den nya verksamhetsmodellen.
Peter Bárány verksamhetschef njurmedicin Huddinge:
– Det som blir komplicerat är ju att vi har många patienter med flera olika sjukdomar. Man har ju i modellen tänkt att man bara ska vara med i ett flöde, men vi har ju patienter som har två eller tre allvarliga sjukdomar och vilket flöde ska man vara i? Ska man vara med i alla tre eller hur det ska fungera för dem? Det är för mig oklart idag.
Vi har försökt att få en uppskattning av kostnaderna för det här omvandlingsarbetet. Det har inte varit lätt. Mycket av kostnaderna tas från Karolinskas ordinarie budget, som är 16 miljarder.
Det finns också en omställningsbudget som i år är på 600 miljoner. De pengarna går till programledning, att införa nya arbetssätt och till driftsättning av det nya sjukhuset.
En konkret siffra vi får från presstjänsten på Karolinska, är att man hittills i år betalat 26 miljoner till det konsultbolag som hjälper till med den nya verksamhetsmodellen.
När vi talar med flera chefer och experter, både tidigare och nuvarande anställda, anser de att den totala kostnaden för värdebaserad vård och ny verksamhetsmodell, måste röra sig om hundratals miljoner, i direkta och indirekta kostnader. De beskriver hur Karolinska, med sina 16 000 anställda, förutom att bli klart i tid till flytten, fokuserar helt och hållet på den nya verksamhetsmodellen.
Som vi berättade i början av programmet så har Karolinska sedan i våras haft växande problem med att hålla vårdplatser öppna och hålla uppe vårdproduktionen på planerad nivå. Det går knappt en månad utan att media rapporterar om allvarliga händelser.
Från P4 Stockholm:
”Allting flöt på som det brukar göra, och Hugo sövdes. Och vi får alltså reda på att operationen är inställd klockan 14, när Hugo redan ligger…”
Magnus Zetterström berättar för P4 Stockholm om när sonen skulle opereras på Astrid Lindgren.
”Jag förstod inte vad det hela berodde på. De pratade om akutplatser, vårdplatser. Jag ställde frågan till läkaren, så du kan vi åka hem? Alldeles riktigt, Ni kan packa väskan och åka hem.”
Melvin Samsom från Holland är sjukhusdirektör för Karolinska sedan två år. Vi frågar honom i vilken utsträckning de ökande problemen med platsbrist och köer är kopplade till det väldiga omställningsarbetet.
– It has to do with specific shortage of professions that we need to have.
For instance nurses for the evenings and in the nights. Sometimes also
operating nurses.
Enligt honom finns inget sånt samband. Dippen i vårdproduktion handlar om andra saker; brist på specifik kompetens, exempelvis sjuksköterskor på kvällar och nätter, och för operation.
– The other part is moving out care, so called ”poliklinisering”, so that we do it in day care, so to answer your question, no it is not related.
Och det handlar om vård som flyttas ut från sjukhuset, och en ökad satsning på dagkirurgi, säger han.
– That we are doing many things at the same time, that is true, of course.
Att vi gör många saker på en gång, det stämmer, säger han. Men NKS lokaler är designade för att främja en tematisering, en sammanslagning av klinikerna.
– NKS is built to facilitate a thematical organisation.
Om vi skulle flytta in med den gamla klinikstrukturen, så skulle vi sedan behöva lägga ett par år på omorganisation, så därför har vi beslutat att det är bäst att göra det nu.
– So we have decided within the leadership group that this is the best time to change it.
Men att de nya lokalerna är designade för en radikal omorganisation där man river ner klinikstrukturen, håller Birgir Jakobsson inte med om. Den förre sjukhusdirektören, som 2012 inledde Karolinskas förberedelser för NKS, gjorde då en helt annan bedömning.
– Jag var väldigt tydlig med det. Det talades om en tematisering och det bejakade jag. Det fanns ju redan en viss tematisering på sjukhuset. Jag sa: vi behåller den. Vi behåller klinikerna. Vi tänker inte göra en stor omorganisation. Vi ser ju det, att folk blir förvirrade, verksamheten tappar tempo, folk letar efter sina roller och efter nya samarbetspartners. Det sa jag redan från början, att vi gör inte det riskprojektet!
Om jag skulle säga att du är bakåtsträvare, hur skulle du försvara dig då?
– Absolut, du kan ha den åsikten. Men jag har jobbat inom sjukvården i 35 år och jag brinner för att förbättra och förändra sjukvården så att kvaliteten och patientsäkerheten ökar. Och jag har jobbat tillräckligt länge för att förstå att omorganisationer; att dra boxar och streck annorlunda, är en väldigt överreklamerad förbättringsmetod.
2014, året då Birgir Jakobsson går i pension och Melvin Samsom tillträder, tar arbetet fart på Karolinska med värdebaserad vård, en managementteori, framtagen av bland andra Michael Porter en amerikansk ekonomiprofessor, här på en konferens i Stockholm för ett par år sedan, utlagd på Youtube.
”The fundamental purpose of healthcare system is value for the patient”
Enligt honom är sjukvårdens mål att skapa värde för patienten.
Och värdet får man enligt Porter genom att ta behandlingens effekter delat med kostnaderna. Och för att kunna göra det, måste man bli bättre på att mäta vårdresultaten.
Det kan låta enkelt, men i själva verket är Porters program invecklat och har gett upphov till många missförstånd. Det säger Carl Savage, forskare på Karolinska Institutet, som i en kartläggning av en stor mängd vetenskapliga artiklar funnit en begreppsförvirring kring vad konceptet egentligen innebär. Han är positiv till mycket i Porters teori, men anser att förvirringen är ett bekymmer.
Vi träffar honom på en konferens om värdebaserad vård, där han och forskarkollegan menar att flera av de föregående talarna, missförstått begreppet ”värde”.
”Hur har vi pratat om värde idag? Det Porter menar med värde, är den här ekvationen..!”
Var finns då det sjukhus som gått i mål med Porters modell?
Carl Savage, doktorand KI:
– Det finns ingen som har gått i mål, det finns ingen i världen som bedriver värdebaserad vård.
Varför inte?
– Det är nytt. Folk har inte insett konsekvenserna.
Hur vet man att det funkar, då?
– Det vet man inte. Det är precis det man inte vet. Om du går in på Youtube och tittar på Michael Porters tal, så kommer han aldrig att de dig exempel på ett ställe som gör alla sex delarna i hans program, utan han väljer ut ett ställe till och var och en. Till exempel lyfter han fram Jönköping som han skriver om 2006, hur långt de ha kommit. Men frågar de som arbetar i Jönköping så säger de att de helt enkelt arbetar med kvalitetsförbättring. Så han tar upp det som ett exempel på värdebaserad vård. Men det är bara ett exempel på en del av värdebaserad vård.
Vi ska göra ett kort besök på ortopeden vid Sahlgrenska Mölndal, där de sedan 2013 arbetat värdebaserat med höftproteskirurgi. Genom att korta vårdtiden på sjukhuet har de minskat antalet infektioner och kortat köerna. På frågan om det verkligen är värdebaserad vård, svarar de att de använder de delar som passar deras arbete.
Inne på avdelning 233 får jag en rundvisning av läkaren Maziar Mohaddes som leder förändringsarbetet här på ortopeden och av vårdenhetschef Marta Olsson.
Marta Olsson, vårdenhetschef:
– Tidigare kom väldigt många, ungefär 80 procent och blev inlagda kvällen innan. Det händer nästan aldrig numer, de kommer sex eller halvåtta samma morgon som operation. Så vi har kortat vårdtiden på sjukhus.
Maziar Mohaddes, ortoped:
– Och det ser vi efter den förändring vi har haft de senaste två åren här, att komplikationsfrekvensen minskar, andelen patienten som behöver ny operation, på grund av att de till exempel har fått en infektion eller andra problem minskar.
Så den kortare vårdtiden handlar enbart om att man ska minska risken för infektioner, det handlar inte om att spara pengar?
– Vi har haft den utgångspunkten när vi har förändrat arbetssättet, att i första hand som gör man förändringen för att förbättra patientutfallen, vilket har bidragit till de resultat man ser: förbättrad nöjdhetsgrad ett år efter operation, och en sänkning av komplikationerna med 20 procent.
Åter till Karolinska. En viktig del som man tagit fasta på är att låta patient- och anhörigrepresentanter vara med och diskutera fram vilka mått som är viktiga. I en presentationsfilm om Karolinskas nya verksamhetsmodell, får vi träffa kirurgiprofessor Torbjörn Holm.
Ur presentationsfilmen:
”Torbjörn: Jag arbetar tillsammans i en projektgrupp eller arbetsgrupp., där alla professioner och discipliner som tar hand om patienter med kolorektal cancer ingår. Men det viktigaste av allt är att vi har en patientrepresentant, Johan, som har haft den här sjukdomen, och nu hjälper oss i det värdebaserade arbetet.
Johan: Jag tror det är helt avgörande att man låter professionen ytterst ta besluten, men att de besluten tas i samråd med patienten som får vara med och påverka.
Torbjörn: Han har givit oss idéer och uppslag till förbättringsarbete, till exempel….”
Den här filmen är från i våras. Vi ska komma tillbaka till professor Torbjörn Holm om en stund och höra hur han ser på läget idag, men först ska vi träffa Läkarföreningen, och ordföranden på Karolinska, Yvonne Dellmark.
– Det är jättebra att man försöker ta reda på vad patienterna vill och vad de tycker om vården, och använder det i förbättringsarbetet. Det är väldigt positivt. Däremot behöver man inte organisera om vården så här mycket för att åstadkomma det.
Hon säger att man fortfarande saknar en referens, till något sjukhus som lyckats genomföra något liknande.
– Vi har inte hittat något exempel där man har genomfört alla de här förändringarna samtidigt, så vi ser det som ett stort experiment.
Förra sommaren, när sjukhusledningen presenterade sitt förslag på ny organisation, för de fackliga representanterna, tog man upp ett tiotal pilotprojekt på värdebaserad vård. Men själva underlaget, med fakta och siffror, fick Läkarföreningen inte ta del av, säger de.
När vi begär ut de här piloterna, vill sjukhusledningen få det klassat som arbetsmaterial. Först efter lite krångel får vi ut dem.
Yvonne Dellmark för se underlaget:
– Jag kan inte se några nya uppgifter som man inte hade kunnat åstadkomma med vilket förbättringsarbete som helst.
Yvonne Dellmark är inte imponerad. Dessutom säger att hon att vissa av datumen inte verkar stämma.
– Det är ju några av de här flödena där det inte verkar finnas någon dokumentation, som du har fått ta del av i alla fall, från den tidpunkt då de skulle utvärderas.
Hur ska man tolka det? Att det sa att det fanns ett underlag fast det inte fanns?
– Det är så jag tolkar det. Att det faktiskt inte fanns ett bättre underlag.
Vi undrar varför sjukhusledningen tog upp piloterna som ett underlag för den nya verksamhetsmodellen, ifall de inte var relevanta?
– They were relevant in terms of patient flows and to see wether value based healthcare could work in a university hospital environment as we have.
Det var de, säger Melvin Samsom, de inleddes 2014 för att se hur vi kan bedriva värdebaserad vård på ett universitetssjukhus och för att se hur vi ska organisera oss. Men han hävdar att de aldrig varit avsedda att utgöra något stöd för den nya modellen.
– That was not intended to be the proof for the new "verksamhetsmodell.”
Så vad finns det för stöd?
Vad har sjukhusdirektören för belägg för att deras enorma satsning kommer att lyckas?
– Yeah, but there is no evidence for a non-organisational structure either, its a choice the you make.
But the clinics we have had them for hundreds of years, this is something new…
– Yes, and we know the problems are with the clinics, when we talk about the fragmentation of healthcare.
Det finns inget belägg för att rådande struktur fungerar heller, säger Melvin Samsom, och räknar igenom de brister som han ser i den nuvarande organisationen kring kliniker: fragmenterad vård, svårigheter att mäta kvaliteten och återkommande problem med kostnader.
– We can’t really grab the quality, we have this constant cost issues.
Men vad han bygger sina kalkyler på, att det nya organisationen ska lyckas, får vi inget svar på. Vi tar det här stegvis, ni får komma tillbaka om ett par år, så får ni se resultaten, säger han:
– The new organisational structure if focusing on solving this step by
step. Let’s come back to this in one or two years and we can show you the results.
Det finns alltså en kritik mot att den nya organisationen är dåligt underbyggd, samt att införandet sätter press på en redan pressad verksamhet. Något som ledningen bemöter med att nuvarande organisation har kommit till vägs ände och att nu är det bästa tillfället att göra det här.
Men kritiken är bredare än så, den handlar om toppstyrning, alltså sättet man genomför det här på.
Kaliber har talat med runt 15 höga chefer, inom olika verksamheter. Hälften av dem har valt att lämna Karolinska på grund av det som sker.
En av dem är verksamhetschef Peter Baranys företrädare på njurmedicin Huddinge, överläkare Maarit Korkeila. Hon vill inte bli intervjuad, men skriver i ett mail att:
”Det kändes meningslöst att sitta i ändlösa möten och workshops. Ledningen försöker skapa en ny modell utifrån Excel-ark och diagnosnummer. Men det finns många och ofta livsviktiga samband som inte syns i siffror. Toppstyrningen gör att man även tappar den starkaste inbyggda drivkraft som finns inom sjukvård, nämligen att göra något bra för patienterna och dela resurserna på bästa sätt, ’på golvet’ varje dag.”
Ytterligare en kritiker är Annika Bergquist, som här tackas av från sin tjänst som verksamhetschef för Gastrocentrum i Solna.
– Det har med den nya omorganisationen att göra. Jag är för en temaindelad vård. Men jag är väldigt emot att bryta sönder befintliga strukturer och genom åratal uppbyggda goda relationer, vilket det finns en väldigt stor risk att man gör nu. Problemet som jag ser det är att man inte möter verksamheterna där de är, utan man skapar ett system och drar alla över en kam.
Har du kommunicerat dina farhågor till sjukhusledningen?
– Absolut. Jag har vid ett flertal tillfällen och på olika nivåer kommunicerat det här. Jag får till svar att det är framväxande förändring där det finns möjlighet att vara med och påverka. Min erfarenhet nu är att den möjligheten att påverkar de viktigaste dragen för den verksamhet jag har lett och för de patienter som ingår där, det har inte varit möjligt.
Melvin Samsom anser att kritiken om toppstyrning är ogrundad.
– We are asking many people within the organisation to design the
organisational structure in the best way that fits their needs and their patients needs.
Han hävdar att även om ledningen tagit beslutet om ny organisation, så har designen och strukturen fått växa fram i dialog med verksamheterna. Men sedan behöver inte alla var eniga med det vi till sist bestämmer, säger han.
– That doesn’t entail the fact of course that everyone will agree with the
final decisions.
Förutom toppstyrning, klagar många vi pratar med, på konsultstyrning; att mycket av förändringsarbetet leds av personer, som saknar vårdbakgrund, kanske aldrig träffat en patient.
– De konsulter som varit inne som projektledare och presenterat olika scenarios för oss har ju en väldigt fyrkantig bild av verkligheten, säger
Yvonne Dellmark, ordförande Läkarföreningen Karolinska, tycker det märks på mötena:
– Med olika fyrkanter som vi kan välja att gå in i. Om vi föreslår en cirkel som passar verksamheten mycket bättre, så passar inte den i modellen och försvinner snabbt ut ur diskussionen.
Om detta vittnar många vi pratar med. Till och med reklampelaren för den nya organisationen. Vi hörde ju kirurgiprofessorn Torbjörn Holm tidigare i programmet, i den presntationsfilm för den nya verksamhetsmodellen, som Karolinska låtit göra.
Ur presentationsfilmen:
”Vad ska vi göra för att förändra våra arbetssätt, så att vi faktiskt uppnår de mål vi sätter upp?”
I slutet av filmen får han en fråga av patienten.
Ur filmen:
”Kommer ni att klara den här omställningen?
Jag tror faktiskt att vi kommer att lyckas. Dels för att personalen har en inställning att arbeta för att öka värdet för patienten, men också för att…”
Filmen är publicerades på Youtube i mars i år. I början av oktober söker vi upp Torbjörn Holm på hans kontor. Nu låter han inte lika positiv.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Det är ju fullkomligt obegripligt! Alltså det här, ingen förstår nå’nting!
Vi sitter framför datorn och Torbjörn klickar sig igenom en till synes ändlös radda av Power Points, fyllda med staplar och diagram, cirklar och trianglar i olika färger.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Du ser hur många! Det är ju helt sjukt!
Har du blivit lite besviken över det som du var så entusiastisk till?
– Ja, i viss mån. Jag tycker att man har gjort det mycket mer komplext och svårt än vad de kanske borde ha behövt vara. Den grundläggande principen är god, men vägen dit har blivit alldeles för krånglig.
Vi frågar sjukhusdirektören, varför de ger managementkonsulterna ett sådant inflytande och vad det är för unik kompetens de tillför.
– They help us to design the new "verksamhetsmodell" and the bring in aspecific expertise that we dont have, sager Melvin Samsom.
What is so unique about their expertise?
– Well, they are consultants so they can bring in specific analysis to help
our change leaders, to really do the work.
Konsulterna hjälper oss att utforma vår nya verksamhetsmodell, och för med sig en kompetens som vi inte har, säger Melvin Samsom. De är konsulter och de kan göra specifika analyser, som hjälper våra förändringsledare att få arbetet gjort.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Det finns ett glapp mellan de som styr vården och de som utför vården. Och det ökar ännu mer med alla konsulter, eftersom deras språk är oftast väldigt obegripligt för oss som är i verksamheten. Och vårt språk i verksamheten är också obegripligt för konsulterna, för de kan inte de medicinska termerna, de kan inte verksamheten, de vet inte vad vi egentligen håller på med.
Det tycks ha blivit några konsultledda möten för mycket för kirurgiprofessor Torbjörn Holm.
– Det här är ju ingen som orkar läsa!
Bortom alla svårbegripliga Powerpoints, tycker han sig skönja en organisation som påminner rätt mycket om den gamla, och där problemen inte är lösta
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Det är nya namn. Vi kallar kliniker för ett flöde i stället, vår klinik delas upp i tre olika flöden, men det vi gör med våra patienter kommer ju vara i stort sett detsamma.
Briljant ingenjörskonst eller ett vettlöst krångel? Det får framtiden utvisa.
Säkert är att det redan kostat åtskilliga skattemiljoner och otaliga mötestimmar, för stressad personal. Och att upplevelsen av toppstyrning har fått erfarna läkare att säga upp sig eller tappa sugen.
Torbjörn Holm, professor kirurgi:
– Risken är väl att alla vi som varit väldigt entusiastiska för den tematiska organisationen kanske blir desillusionerade och kanske tappar geisten.
Reporter: Per Shaprio
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse.
– Jag har fortfarande ett märke i höger öga.
Kan man se det?
– Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där.
Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem.
– Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig.
Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.
– Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst.
Dina syskon hade du någon kontakt med dem?
– Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt.
Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna.
– Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.
Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten.
– Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar.
Förklarade hon någonsin varför?
– Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.
Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta.
Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att… kände du kärlek från dem någon gång?
– Jag har tänkt många gånger på det här… Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll… eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.
Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt.
Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman:
”Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt.”
Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten.
”Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.”
Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats.
Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick.
Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag.
– De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig.
Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären:
“De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta.”
Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås.
”Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan.”
Johnny Lindén tar fram lunta med papper.
– Här är hela arkivhandlingen från Göteborg.
Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad.
– Det är inte mycket som står.
Hjärnskadad pojke.
– Ja.
Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad?
– Det vet inte jag vad det kommer från.
Men har du någon hjärnskada?
– Nej. Det tycker jag inte själv. Haha.
Kletar i barnbespisningen i skolan.
– Ja, ja.
Att du hade dåligt bordsskick?
– Det kan det ha varit.
När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås.
– Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism.
På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.
– Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft.
Vad fick ni göra då?
– Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft.
En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna.
– Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för.
När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny.
– Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet.
Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande.
– Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med.
I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.
– Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun.
Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt.
Men vad gjorde ni då?
– Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta.
Men hur var det för dig att sitta inlåst?
– Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt.
I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga.
– Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll.
Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.
– Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det.
Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex.
– Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat. Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.
Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar.
Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg.
– Och hon slog och hon slog och hon slog.
Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen.
– Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker.
Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.
– Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår.
Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen.
– Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i.
Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister:
”Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden.”
Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada.
Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt.
– Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar.
Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med
Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan.
– Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden.
Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan.
Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav.
Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011:
”Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt.”
– Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen.
– Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet.
Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor.
– Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén.
– Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell.
I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag:
– Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär.
Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.
– Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt.
En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser.
– Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.
Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor.
– Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén.
Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art.
– Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde.
Pernilla letar i sina papper.
Så vad står det här i beslutet?
– Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen.
Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning.
– Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att… Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt.
De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art.
– Och det är tydligen inte allvarligt… med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen… det är inte allvarligt. Jag förstår inte.
I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning.
– Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat.
Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker.
– Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande.
Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev.
– Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas.
Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?
– Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev.
Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis.
Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen.
Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med.
– Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades.
Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.
– Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.
Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut.
– Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell.
– Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det var för att skydda de mest utsatta barnen som Lex Bobby kom till 2008. Men har lagen minskat risken för att barn ska fara illa?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det är Isolde. Vi var på Österlen. Här dansar hon runt, hon kom på hur en lampa fungerar också och satt och tände och släckte den hela kvällen.
Det är en ovanligt varm höstdag och Mattias har tagit ledigt från jobbet för att träffa mig. Hans dotter Isolde är ett av de barn lex Bobby kom till för att skydda. Vi tar kaffet med oss och går en trappa ner för att titta i en kartong han inte har orkat öppna på flera år.
Isolde var ett efterlängtat barn när hon kom för 7 år sen, men strax efter hon fötts tog relationen mellan Mattias och Isoldes mamma slut, Isolde bodde hos sin mamma och en utdragen vårdnadstvist började.
– Enligt henne skulle jag komma dit någon timme på helgerna och sen skulle jag inte vara mer med än så. Så där började det… Det här är sådant som jag letade upp när du ringde. Jag har inte orkat plocka med Isoldes små tavlor som hon har målat. Jag fick alla bilder från förskolan så det här är sådant som hon har gjort.
Vill du ta en paus eller vill du fortsätta?
– Nej, vi fortsätter, det är så här. Det här har inte jag tittat på ordentligt. Man orkar till en viss gräns, man hanterar sorgen för den är varje dag. Den blir inte lättare med åren, det finns inget som säger enligt mig att sorg går över eller liknande, och varje gång jag lyfter fram något sådant här, läser någonting eller tittar på det så sörjer jag. Därför har jag inte orkat. För den här sorgen är nog att hantera till vardags.
Mattias dotter blev tre och ett halvt år. Hon dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att Mattias hade anmält oro för henne till Socialtjänsten.
Det är ovanligt att barn dör på grund av brott i Sverige. I genomsnitt har 5 barn per år dödats de senaste 5 åren. Men när det händer och det hade funnits varningssignaler om att barnet var i behov av skydd ska det göras en grundlig utredning av vad som gick fel. På så sätt ska man kunna hitta bristerna i samhällets skyddsnät, rätta till dem och förhindra att det händer igen. Det är det lex Bobby gå ut på.
Kaliber idag kommer att visa att viktig kunskap om barnen som dödats missas och att fallen som utreds är så få att frågan är om det ens går att hitta generella brister.
Kaliber kommer också visa att det inte skulle behöva vara så. Men först ska vi gå vi gå tillbaka 10 år i tiden för lex Bobby kom till efter en händelse som skakade om Sverige.
Ur Ekot:
“I göteborgstrakten har polisen satt in stora resurser för att leta efter en 10-årig pojke som försvann igår.”
I januari 2006 anmäldes 10-årige Bobby försvunnen av sin mamma och styvpappa och många engagerade sig i sökandet efter honom. Nästan tre veckor senare kom det fram att det var de som hade misshandlat honom till döds.
Ur Ekot:
“Enligt åklagaren så blev pojken svårt plågad innan han dog. Han fick bland annat ström genom kroppen och hade blivit lämnad naken i snön.”
Det som hände Bobby skulle inte få hända igen. Lex Bobby trädde i kraft två år efter hans död och det fanns en stor politisk enighet om att den behövdes. Flera andra länder hade börjat göra den här typen av haveriutredningar långt tidigare. Staffan Janson är barnläkare och gästprofessor i pediatrik vid Uppsala universitet och han är en av dem som länge hade jobbat för att den här typen av haveriutredningar skulle införas i Sverige också:
– Vartenda dödsfall på ett bygge till exempel utreds ju i detalj. Är det den mänskliga faktorn, är det någon teknisk faktor eller är det någonting annat som har ställt till detta? Och på det viset lär man sig och det viset minskar man antalet dödsfall inom andra sektorer, inom byggnadssektorn, inom trafiksektorn, inom flyget.
Staffan Janson har jobbat med utsatta barn i 40 år och han övertygad om att det man kan få ut av sådana här utredningar kan rädda liv:
– Det är jag alldeles säker på. Man kan till och med bygga upp det som kan kallas för lathundar. Man kan skriva på en enda sida, kanske med tio punkter: det här och det här och det här. Är det så att du misstänker 4 av de här tio sakerna? Reagera!
Lex Bobby trädde i kraft i januari 2008 och det är på Socialstyrelsen som utredningarna görs - men redan innan de kan komma igång har det uppstått problem.
Polisen är skyldig att meddela Socialstyrelsen när de lägger ner en utredning mot någon som misstänkts ha dödat ett barn. Det händer väldigt sällan så då går ansvaret över till åklagaren som ska rapportera när i en dom i ett sådant här mål har vunnit laga kraft. Men Socialstyrelsen får inte in de här underrättelserna som de ska, berättar Marie Nyman som tog över som projektledare för lex Bobby-utredningarna i april år:
– Nej, det är här det har fallerat. Vi får inte det, utan vi får ofta påkalla, ringa runt och fråga om det finns någon dom. Så det här är ju ett förbättringsområde som behöver ske, att det sker per automatik. För risken är ju att vi kanske missar någon.
Åklagare och polis säger till Kaliber att de inte har lyckats få in rapporteringen av de här fallen i sina rutiner. Det har informerats om att det ska göras, men i praktiken glöms det ofta bort. Så Marie Nyman och hennes kollegor tvingas leta efter fallen de ska utreda. Det gör de bland annat genom att ringa runt till åklagarna och genom att hålla utkik efter dem i media:
– Alltså, dagstidningar, kvällstidningar, SVT och Sveriges radio som rapporterar om sådana här saker som vi brukar hålla ögonen på.
Men hur går det till då, gör ni en anteckning om dem då?
– Ja, vi antecknar och har lite koll på dem.
Och så begär ni in det här sedan då från åklagaren?
– Ja, jag tror att de flesta har uppmärksammats. Jag tror inte att media har missat någon. Men skulle det vara så att vi inte får in någon underrättelse, ja då sker det ju ingen sådan här dödsfallsutredning på Socialstyrelsen.
Det har missats fall och det är inte det enda som inte har fungerat med lex Bobby. Det här är inte heller första gången lagen granskas.
När utredningen kan börja begär Socialstyrelsen in skriftlig dokumentation om barnen från de myndigheter som hade varit i kontakt med dem. Det kan till exempel vara från socialtjänsten, sjukvården, skolan och polisen för att sedan börja leta efter vad som kan ha gått fel.
– Och då gäller det att systematisera det här läsandet. Det är ofta en otrolig mängd att läsa. Och där håller vi nu på med… jag vet att vi har fått kritik för att vi kanske inte har gjort det här på ett riktigt systematiskt sätt tidigare. Men jag vet att man sen den här kritiken kom till oss har vi ändå försökt bättra det och det har blivit mycket bättre och nu försöker vi skruva lite extra på det och ha en metodik i våra utredningar.
Ja, Socialstyrelsen är kritisk till att åklagare och polis inte rapporterar dödsfallen som de ska men de har också själva fått kraftig kritik för hur de sköter utredningarna. För fyra år sen gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera Socialstyrelsens arbete med utredningarna och 2014 kom de med en nästan 100 sidor tjock rapport. I den får Socialstyrelsen underkänt på flera punkter. Så här lät det i P4 Jönköping i september 2014:
”En färsk rapport ifrån Statskontoret visar att den här lagen i princip är helt tandlös. Johan Sörensson du är chefsjurist på Statskontoret, varför har det blivit såhär? Vi har ju övervägt att man ska korrigera den här lagen men vi bedömer att det inte är tillräckligt utan vi tror både att det behövs fler fall och att man också behöver gå djupare i varje fall för att hitta likheter, för att hitta förbättringsåtgärder.”
Statskontoret föreslog både att regeringen skulle överväga att göra om lagen och att de skulle flytta utredningarna från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Kritiken mot Socialstyrelsen handlar bland annat om att Statskontoret inte anser att det räcker att läsa den skriftliga dokumentationen för att få reda på vad som har gått fel och kunna rätta till felen. Man behöver också prata med dem som varit inblandade. Men Socialstyrelsen tar inte personlig kontakt. De har tyckt att det vore oetiskt att göra det. Att en utredning inte får starta förrän rättsprocessen är över innebär att det ofta har hunnit gå lång tid sen barnet dödades och då har man inte velat riva upp känslor hos personalen. Marie Nyman jobbade inte som projektledare på Socialstyrelsen när kritiken från Statskontoret kom, men nu är hon ansvarig för utredningarna. Så hur ser det ut idag?
– Det vi funderar på nu det är att kunna göra det i fall där vi ser att det skulle vara viktigt att få kompletteringar.
Men ni ska fortfarande bara göra det i vissa fall?
– Mmm
Är det inte en förutsättning för att få veta mer att man pratar med dem som har jobbat med det?
– Det beror ju på vad som kommer fram i de handlingar vi får in så att säga. Vi tar även in rutiner och handlingsplaner och sådana saker. Det gäller ju att skapa sig en bild av hur det här kunde hända.
Men i arbetet med Kalibers granskning har jag pratat med flera barnläkare, psykologer och psykiatriker och de säger alla att det inte går att skapa sig en bild av vad som hänt utan att prata med de inblandade.
– Det är naturligtvis inte så att någon måste prata men många vill. Många ser brister, missförhållanden som de är oerhört olyckliga över och som de inte vill ska drabba andra barn.
Åsa Landberg är barnpsykolog och har bland annat jobbat inom barn och- ungdomspsykiatrin och på Rädda Barnen. I sitt jobb har hon också träffat personal som har varit inblandad i fall där barn har dött.
– Man behöver ge dem som är nära barnen en möjlighet att berätta sin historia, ge sin syn på saken.
Åsa Landberg säger att mycket av det som händer i myndigheters kontakter med utsatta barn aldrig hamnar i journaler och skriftliga dokument. Saker som att man kanske inte har haft tid, inte har fått stöd av ledningen eller inte har rätt utbildning:
– Det finns en risk för att de här dödsfallsutredningarna drabbas av samma tillkortakommanden som utredningarna kring barnen. Det handlar om för mycket fokus på skriftlig dokumentation, bristande helhetssyn, bristande barnperspektiv. Ska man göra strukturförändringar, ska man ha förslag så måste man också prata med de människor det rör.
Marie Nyman på Socialstyrelsen säger att ett hinder för att prata med de som varit inblandade också är att det är stor personalomsättning inom till exempel Socialtjänsten och vården.
– Men om de är kvar så är det klart att visst de har säkert viktig information. Men vi tänker att den personen, kanske inte är så viktig, utan mer vad man har för rutiner och struktur i organisationen för att upptäcka sådant här.
Vad finns det för skäl att inte kontakta dem?
– Vi vill se varje ärende, varje ärende är unik. Alltså en del i det här är ju att det blir otroligt mycket mer arbetskrävande. Det tar ju mer resurser. Jag tror att ska man göra det så behöver man åka ut till verksamheterna, åka ut till kommunen och landstinget. Och det är ju kanske inte bara en verksamhet, utan kanske fem verksamheter i ett ärende. Så det blir ju otroligt mycket mer tid man kommer att få lägga på varje ärende. Så det gäller ju att avväga där, syftet med att göra de här utredningarna och vad det ska leda till.
Men vad är syftet med dem?
– Man ska ha en kunskapsuppbyggnad kring att inte det här ska hända igen. Att vi ska lämna förslag på åtgärder till regeringen.
Att kontakta anhöriga till barnen som har dödats har aldrig diskuterats på Socialstyrelsen. Men i en del andra länder som gör dödsfallsutredningar spelar offrets familj en viktig roll för att få reda på vad som har hänt.
– Här är hennes små händer och hennes små fötter och här är hennes annons. Så hon är begravd den 6 september.
Mattias vill berätta sin historia. Hans dotter Isolde dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att hennes mamma hade hotat Mattias med att ta sitt eget och hennes liv. När man till exempel hamnar i konflikt som Mattias och Isoldes mamma gjorde har man inte så mycket annat val än att lita på att samhället kliver in och skyddar barnet.
– Man är fruktansvärt maktlös. Helt maktlös. Det som är absolut tyngst och jobbigast i mitt liv, som jag känner det är att, hur mycket människor i min omgivning än säger att det fanns ingenting du kunde göra så tycker ju inte jag det. Jag har ju inte kunnat skydda mitt barn. Men jag vet inte vad jag skulle ha gjort mer. Jag föreslog för min jurist att jag skulle åka dit och sparka in dörren och hämta henne och fick svaret, gör inte det. Då kommer du aldrig att få träffa henne igen. Jag gjorde inte det och nu är hon död. Nu är hon borta. Ring sociala och gör en orosanmälan, sa juristen och det gjorde jag. Jag ringde upp och gjorde en orosanmälan och får frågan, tror du att hon kommer att göra något sådant? Ja, vad fan ska man svara? Jag tror ju inte det. Jag tror ju inte det om någon. Så frågan är ju bara egentligen… Jag ska inte få den frågan, utan det borde ha agerats på det.
Mattias ansökte också i tingsrätten om att det skulle göras en vårdnadsutredning av Isoldes hemförhållanden men fick avslag. Efter Isoldes död riktade Inspektionen för vård och omsorg, IVO kritik mot socialtjänsten för att det inte hade gjorts en ordentlig skyddsutredning. Isoldes mamma dömdes för mord till rättspsykiatrisk vård.
Vi vet inte om Isoldes död finns med bland de lex Bobby-utredningar som har gjorts av Socialstyrelsen för de är sekretessbelagda, men med stor sannolikhet gör den det. Det står inte i lagen att Socialstyrelsen måste kontakta varken personal eller anhöriga, men Mattias hade velat få ge sin bild av det som hände.
– Jag önskar att man hade valt att fråga mig vad jag ville. Det enda jag hade kvar var ju att på något sätt göra det korta liv, tre och ett halvt år som Isolde levde, meningsfullt. Det är klart att det river upp känslor. Det är klart att det är jobbigt, jag sitter här och gråter. Men det är väl ändå mitt val i så fall att säga nej tack? För för mig hade det varit av största vikt att få vara med och påverka. För mig hade det varit ett sätt att se att det finns någon form av vilja att förändra sättet vi hanterar sådana här situationer på.
Socialstyrelsen har ansvar för genomförandet av dödsfallsutredningarna men även om alla fall som ingår i lex Bobby skulle utredas lika grundligt som en flygolycka så skulle utredningarna bli få och det är här kritiken mot lagens utformning kommer in. Som lex Bobby är skriven är det enbart fall där barn dör på grund av brott som ska utredas.
Staffan Janson som är barnläkare och har jobbat med utsatta barn i 40 år kan inte förstå varför inte fler dödsfall utreds.
– Alltså hela idén med den typen av lag som lex Bobby är, borde ha blivit, är att man ska utreda alla oklara dödsfall hos barn så i grunden så att man ser mönstren av detta.
Sedan lex Bobby trädde i kraft 2008 har 35 barns död utretts. Socialstyrelsens uppgift är att hitta gemensamma nämnare och ringa in bristerna i skyddsnätet men fallen är enligt Staffan Janson så olika och så få att det inte går att hitta gemensamma mönster och komma med konkreta förslag till förbättringar.
– Vi har i alla fall hitintills inte kunnat se att de här rapporterna har lärt oss någonting som vi kan ha användning av. I alla fall ingenting nytt, utöver det vi redan vet, Och det är ju det vi önskar. Vi vill ju ha en ny användbar kunskap och det är klart att det finns mycket att lära sig här.
Staffan Janson och många andra som jobbar med utsatta barn har under lång tid påpekat att det skulle gå att få fram den kunskap som behövs för att förhindra att barn far illa om man vidgade lagen och gjorde som man gör i en del andra länder. I England och flera delstater i USA till exempel, utreds också oklara dödsfall bland barn. Bland dem finns det också barn som också kan ha varit i behov av samhällets skydd.
För att få reda på hur många fler barn som skulle kunna utredas i Sverige om vi gjorde liknande har Kaliber begärt ut statistik över de barn i Sverige som har dött av odefinierad, oklar eller yttre orsak de senaste 5 åren. Skulle de fallen också utredas rör det sig inte längre om 5 barn per år utan om 120 barn.
Jag ber Staffan Janson titta på ett av de fall vi vet inte har granskats enligt lex Bobby. Det handlar om en 5-årig flicka med grava funktionsnedsättningar som dog samma år som Isolde. Det hann göras 7 orosanmälningar om henne till Socialtjänsten innan hon dog om misstanke om våld och bristande omsorg.
– Det här är ju då ett fall där det uppenbarligen är grav vanvård och här kan man ju nästan direkt se att här finns det ett antal saker som man skulle kunna lära sig av, eftersom man inte har reagerat riktigt från myndigheternas sida.
En del av de dödsfall som finns i statistiken vi har tagit fram, kan man enligt Staffan Janson snabbt hitta en naturlig förklaring till och lägga åt sidan, men bland de här 120 barnen finns det också barn som har varit i behov av skydd. Barn som har tagit livet av sig och barn som har dött av vanvård:
– Kan man göra detta med många fall så är det klart att kunskapsmängden kommer att bli väldigt stor. Vi kommer att kunna lära ut saker som vi inte kände till tidigare till personal som har hand om framför allt små barn så att de kan reagera i tid och se till att detta inte händer. Det handlar ofta om att sätta in stöd i familjer där man kan få en klar misstanke om att här står det inte rätt till.
Känner du till någon åtgärd som har införts på grund av de här utredningarna?
– Nej, det gör jag inte.
Tycker du att det är meningsfullt att fortsätta med dem som det ser ut idag?
– Nej, det är inte meningsfullt, utan det meningsfulla är att man tänker om här. Att man lär sig av de genomtänkta utredningar som görs i USA eller England, kanske framför allt i England eftersom de är mera lika oss och tar hem den kunskapen och skriver om den här lagen.
Snart har det gått nio år sedan lex Bobby trädde i kraft, fyra år sedan Statskontoret rekommenderade regeringen att se över lagen och två år sedan de föreslog att ansvaret för utredningarna skulle flyttas över från Socialstyrelsen till IVO. Ingenting har ändrats i lagen och Socialstyrelsen tar ännu inte kontakt med de inblandade, vilket alla vi har pratat med säger är nödvändigt för att kunna stärka skyddet för utsatta barn.
Marie Nyman som är projektledare för utredningarna tycker ändå att Socialstyrelsen har tagit till sig av kritiken:
– Vi har en intern rutin för att det här ska gå till så att det blir tydligt. Vi håller på att utveckla utredningsarbetet för att det ska bli bättre och det är utifrån Statskontorets kritik som vi gör den här satsningen nu så att det tycker jag att vi har gjort.
Hur många utredningar har gjorts sen Statskontoret kom med kritiken? 2014 och 2015?
– Då måste jag titta efter… ja, det var bara, 2014 var det ett ärende och 2015 var det ett ärende, eller 2015 var det nog två ärenden men ett har vi inte fått in någon underrättelse på förrän här i våras så det har dröjts på det. Och sen har vi gjort en i år och vi har tre på gång som vi ska göra. Men alltså det är ju så här det är, det är ju få ärenden.
Men vad är meningen med att utreda ett fall per år?
– Vi är ju skyldiga att utreda så då måste vi göra det.
Sedan kritiken mot lex Bobby kom har antalet utredningar minskat från i snitt ungefär 5 per år till 1 2014 och 1 2015. Marie Nyman säger att de har utrett alla dödsfall de har fått rapporterade till sig och kan inte svara på varför utredningarna har blivit färre, trots att antalet barn som dödas inte har blivit det.
En av orsakerna kan vara att de inte hittar alla fall som inte rapporteras som de ska. Polis och åklagare säger till Kaliber att de ser över sina rutiner.
Resultatet av lagen som skulle förhindra att det som hände 10-åriga Bobby skulle hända igen redovisas för regeringen i en rapport vartannat år. I den senaste som kom i år skriver Socialstyrelsen själva att de hittills inte har kommit fram till några nya slutsatser och att förslagen till åtgärder inte heller är nya.
På Socialdepartementet pågår en översyn av lagen men man har precis bytt utredare så vi kan inte få veta vad man har kommit fram till hittills.
Vi har också försökt få en intervju med barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regner som är ytterst ansvarig för lagen och också erbjudit henne att lyssna på det här programmet i förväg, men har fått svar att hon inte har möjlighet att medverka den här gången.
Mattias, som förlorade sin dotter Isolde hoppas att anhöriga ska få en chans att vara med i utredningarna i framtiden för han tror att han hade haft viktig kunskap att bidra med:
– Ja, absolut. Jag tror fortfarande att jag har det. Om det kan rädda ett enda barn så är det värt att riva upp de här såren.
Reporter: Micha Arlt
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Larmnumret 112 är en trygghet för många, en livlina. Därför är det viktigt att någon svarar snabbt och att snabb hjälp skickas ut. Kaliber granskar idag SOS Alarm och hur de sköter sitt uppdrag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Här var då min sons rum, och man ser ju att det är väldigt mycket svart och där är ett väggfäste för en teve och teven var helt i hopsmält.
Jag är i Ljungby i Småland, i vad som är kvar det hus där Katrin Marnell bodde till en kväll i mars förra året. Nu finns bara två ytterväggar, och några sotiga innerväggar. Hon berättar att hon och hennes pojkvän just skulle till att somna när hon stördes av ett ljud:
– Jag hörde ett konstigt ljud och gick ut upp och tittade genom fönstret, såg inget gick och lade mig igen. Sen gick min pojkvän upp i vardagsrummet så såg att det kom lågor.
De sprang och hämtade barnen, 4-åriga Frida och 8-årige Tim som redan hade somnat.
– Jag tog inga kläder, ingenting. Jag var i bra trosorna, Frida hade pyjamas på sig, vi fick inte ens på oss skor. Vi tog dem som de var, vi tog inte ens skor på oss.
I grannhuset bor Katrins svärmor:
– Vi sprang bara in här och ropade det brinner, det brinner.
De ringde 112 och berättade vad som hade hänt och fick snart beskedet att en brandbil var på väg. Och eftersom räddningstjänsten ligger bara tre kilometer från huset trodde de att hjälpen skulle komma snabbt.
– Alltså de svarade ju fort, men de kom aldrig kändes det som. Och vi ringde ju från flera telefoner och de sa att de var på väg fast de hade blivit skickade fel.
Katrin fick veta att räddningstjänst var på väg – vad hon inte visste var att den räddningstjänst som larmats ut låg nära 20 mil därifrån.
Katrin är inte ensam om att ha råkat illa ut – det finns flera fall.
Kaliber handlar idag om SOS Alarm – det företag som har i uppdrag att stå för mycket av vår trygghet och säkerhet, och som snabbt ska larma ut ambulans och räddningstjänst vid olyckor eller sjukdomar.
Men på senare år har SOS alarm fått kritik. Det har framför allt handlar om man inte svarar tillräckligt snabbt på nödnumret 112, men också om felbedömningar och hjälp som skickats åt fel håll.
SOS Alarm har försökt få ner svarstiden genom att ändra sitt arbetssätt. Men Kaliber kan idag visa att hjälpen inte kommer fram snabbare. Det tar istället längre tid att larma ut rätt räddningstjänst. Hur blev det så?
Jag har åkt till räddningstjänsten i Mora. Det är stort larm och räddningsmanskapet har 90 sekunder på sig innan bilen ska rulla ut genom dörrarna.
Det är flera länkar i räddningskedjan innan en räddningsbil eller ambulans kan åka ut på en olycka eller sjukdomsfall. Kaliber ska tittat på två av dem:
Först ska någon svara på nödnumret 112 och ta reda på vad som har hänt. Regeringen har gett det uppdraget till SOS Alarm.
Sedan ska ambulans eller räddningstjänsts larmas ut, och på de flesta håll i landet är det SOS Alarm som sköter även det.
Och det är viktigt att både svarstiden och tiden för att larma ut är kort. Det säger Johan Szymanski som är räddningschef i Mora och Orsa kommuner:
– Det viktigaste för oss är att den nödställde får hjälp så snabbt som möjligt och då gäller det ju att SOS svara så snabbt som möjligt när man väl ringer och att man larmar ut så snabbt som möjligt.
SOS Alarm är ett bolag som ägs av staten och Sveriges kommuner och landsting gemensamt. Kommuner och landsting skriver avtal med och betalar SOS Alarm för att bolaget ska larma ut ambulanser och räddningsbilar. Men i Mora har SOS Alarm under senare år inte uppfyllt avtalet och larmat ut inom den tiden som man har lovat:
– Det vi har uppmärksammat då är över flera års tid nu så har SOS inte hållit de tider som vi har avtalat om, säger Johan Szymanski.
Från att någon ringer 112 och säger att det hänt en olycka eller att det brinner ska det normalt inte ta mer än 120 sekunder, alltså två minuter innan hjälp skickas ut.
Det handlar om mediantiden, den får man om man sorterar alla tider i storleksordning och pekar ut den tid som ligger alldeles i mitten. Ibland går det alltså fortare ibland tar det längre tid, men normalt ska det alltså inte ta mer än 120 sekunder.
Men på senare år har det alltså tagit SOS Alarm längre tid att larma ut en räddningstjänst. Man har leget på både 130 och 140 sekunder säger Johan Szymanski.
Men vad spelar de här sekunderna egentligen för roll?
– Och skulle man exempelvis ha, låt säga ett barn som håller på att drunkna då kan tio, tjugo eller trettio sekunder vara avgörande. Föräldrarna kanske ser att det här barnet håller huvudet ovanför vattenytan men hinner försvinna under vattnet innan vi kommer fram och då är tio sekunder eller tjugo sekunder oerhört viktigt, säger Johan Szymanski.
Han säger att tidigare var SOS Alarm bra på att hålla tiderna, men att det förändrats på senare år – och han tror att det beror på att SOS Alarm arbetar på ett nytt sätt. Tidigare togs 112-samtalen emot av den närmaste SOS-centralen, numera svarar SOS-operatörer på 112-samtal från hela landet. Men för SOS-operatörerna blir det svårt att hitta var hjälpen behövs – och det är det som gör att tiderna för att larma ut en räddningsbil har ökat menar Johan Szymanski:
– Så den lokala förankringen, lokalkännedomen har försvunnit. Man hittar helt enkelt inte. Det tror jag är problemets kärna. Man kanske svara i Göteborg eller Malmö och så kommer larmet från Mora eller Venjan eller någon annan liten ort i Dalarna. Och då är det naturligtvis svårt att avgöra var den hjälpsökande behöver resurserna.
Så varför har SOS Alarm börjat jobba på det här nya sättet? Det visar sig handla om att man inte uppfyller regeringens krav i den första delen av räddningskedjan, utan tar alldeles för lång tid på sig att svara på 112-samtal.
I genomsnitt ska det inte ta längre än 8 sekunder innan någon svarar. Och ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Det är krav som regeringen ställer men som SOS Alarm inte har uppfyllt de senaste åren.
– Hej, Lena heter jag.
– Hej Claes, välkommen!
Jag är på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm och träffar Claes Eliasson som är chef för alarmering och beredskap.
– Vad vi har gjort är att använda våra resurser så effektivt som möjligt. Och vi har alltså gått över till något som vi kallar nationell mottagning. Där alla operatörer i hela Sverige kan ta emot besvara ett nödsamtal var man än ringer in ifrån. Och det gör vi för att då kapa de här längsta svarstiderna så att ingen ska behöva sitta och vänta på svar i ett nödläge när det finns en ledig operatör någonstans i Sverige.
Förra året fick den som ringde 112 vänta drygt 13 sekunder på att någon skulle svara, och då hade ändå tiden gått ner sen året dessförinnan. Och mer än var tionde som ringde fick vänta mer än 30 sekunder.
Hur har det då gått under 2016?
– Under våren har vi sett svarstider på 10-12 sekunder under våren och under sommaren uppåt 16 sekunder. Och tyvärr har de inte riktigt gå ner riktigt under september.
Claes Eliasson säger att det beror främst på att antalet samtal där någon verkligen behöver hjälp har ökat:
– Antalet med ett faktiskt hjälpbehov ute i samhället ökar, vårdärendena ökar, det blir ett ökat tryck på sjukhus etcetera och även räddningstjänstärenden ökat något. Men också att vi jobbar med ett kvalitetsarbete där vi blir bättre på att dokumentera de hjälpinsatser vi gör och det gör att samtalstiderna ökar något.
SOS Alarm når alltså fortfarande inte upp till kravet från regeringen om den som ringer 112 inte ska behöva vänta längre än 8 sekunder i genomsnitt, och att ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Men Claes Eliasson menar ändå att arbetet har gett ett visst resultat. De allra längsta tiderna har minskat:
– De allra längsta kunde ligga på ett par, tre minuter, där är vi nere i en halvering av det. Men då ska vi också säga att det handlar om något enstaka jämfört med en nio-tio tusen per dygn samtal. Men det är ju ändå väldigt viktigt att vi fokuserar just där för det kan ju vara där en allvarlig situation har inträffat.
Men kan han se några nackdelar med det förändrade arbetssättet?
– Nej, i princip inte. Varje operatör kan ju hävda det här med geografin och lokalkännedom, men det är ju så att det finns ingen operatör i världen som kan hela Stockholms geografi utantill, det byggs om och det är stort och det är oerhört mycket gator, så man måste jobba med de kartsystem vi har och det är oerhört moderna kartsystem. Och jobbar man med det kan man positionera precis överallt, om man jobbar rätt, säger Claes Eliasson.
Det flera räddningstjänster pekar på, att försöket minska tiden för att svara på 112, har gjort att tiderna i nästa del av kedjan, att larma ut räddningstjänst, blir längre eftersom SOS-operatörerna har svårt att hitta när det svarar på samtal från ett större område – så är det inget som Claes Eliasson känner igen.
Men när Katrin i Småland ringde 112 var det en annan SOS-central än den lokala som svarade och operatören hade stora svårigheter att hitta rätt:
– Och vi ringde ju från flera telefoner och sa verkligen Kånnavägen och Ljungby och de sa att de är på väg liksom…
Enligt den utredning som SOS Alarm gör senare så har operatören uppfattat Kånnavägen men stavar fel och skriver o i stället för å. När det inte blir någon träff tar operatören bort Ljungby i sökfältet och får upp en väg som heter Skonarevägen. Den ligger nästan 20 mil därifrån på en helt annan ort, men trots det larmas räddningstjänsten i delen av landet ut.
Under tiden ser Katrin hur branden sprider sig:
– Det vällde ut svart rök och vi hörde fönster som exploderade och gick vi runt kunde vi se lågor slå ut.
Vad tänkte du när du såg det?
– Panik, alltså vad ska man göra, var ska man ta vägen…
Två andra SOS-centraler ta emot ytterligare samtal och två räddningsärenden skapas, vilket enligt utredningen gör att SOS-operatörerna har svårt att få överblick över händelsen. Först sju minuter senare har SOS Alarm lyckats lokalisera platsen på kartan och efter det kan man larma ut rätt räddningstjänst.
Katrin tror att om rätt räddningstjänst larmats ut snabbare hade man kunnat begränsa branden:
– Jag tro att de hade kunnat ha branden bara i själva vardagsrummet och resten av huset hade klarat sig. Det är min gissning för att det skulle gå mycket, mycket bättre.
Katrins hus ligger på en gata med villor och små industrier, på andra sidan centrum ligger räddningstjänsten i Ljungby. Carl Håkansson är räddningschef här.
– Vi upplevde ju inte att det skulle varit något anmärkningsvärt förrän vi kommer dit och vi fick rätt mycket synpunkter av folk på plats, och kanske med all rätt. Men vi visste ju inget om att ett antal minuter tidigare hade larmet gått till en helt annan räddningstjänst i en helt annan del av landet.
Liksom räddningschefen i Mora menar Carl Håkansson att SOS Alarms arbete med att korta den allra första delen av räddningskedjan nämligen att svara när någon ringer 112, har lett till att tiden i nästa del i kedjan har ökat. Det tar längre tid att larma ut en räddningstjänst.
Förändringen har införts stegvis, en del av landet åt gången, och i slutet på 2015 svarar nu SOS-centralerna på samtal från hela landet.
– Det tar längre tid innan de vet mer om positionen och olyckan och det tar längre tid där av att vi får larm och det SOS kanske har förbättrar är att de svara snabbare men, ja, det är ju en del i kedjan men det får ju inte ske till bekostnad av att man larmar oss senare, säger Carl Håkansson.
Men hur lång tid tar det då från att SOS Alarm har svarat på 112 till att en räddningstjänst skickas ut? Kravet är ju att det i mediantid inte ska ta längre än 120 sekunder, alltså två minuter vid allvarliga händelser.
Men siffrorna för Sverige visar att sedan 2012 har man inte klarat det kravet och sedan 2014 har mediantiden varit nästan 20 sekunder för lång, alltså omkring 140 sekunder.
Vi återvände till räddningschefen i Mora Johan Szymanski:
– Är det en drunkning eller någon som ligger i ett brinnande hus såär ju de här sekunderna oerhört viktiga och då har vi råd att vänta så länge.
När jag får hjälp att hitta fler siffror kan jag konstatera att tiden har ökat allt sedan 2010 och sedan januari 2014 och fram till juni i år har SOS Alarm inte lyckats uppfylla kravet på skicka ut en räddningstjänst vid allvarliga händelser inom 120 sekunder, en enda enskild månad.
Det här fått cheferna för samtliga räddningstjänster i Dalarna att i ett brev till SOS Alarm och kräva förbättringar. Och ser man inte en förbättring före nyår kommer räddningstjänsterna i Dalarna att överväga att lämna SOS Alarm enligt Johan Szymanski.
– Vi ville klargöra att vi har fått nog, vi tyckte inte att vi hade varit tillräckligt tydliga tidigare. Men vi ville tala om att det här håller inte, ni måste bli bättre.
Men att de långa tider för att larma ut en räddningstjänst skulle bero på att SOS-centralerna stegvis har gått över till att svara på 112-samtal från hela landet, det är inget som Claes Eliasson, chef för alarmering och beredskap på SOS Alarm håller med om. Han ser snarare att det beror på förändringar i samhället:
– Det är mycket som har förändrats i samhället. Vi bygger om våra larmplaner regelbundet, förväntningarna på oss förändras, vi har språkutmaningar, det är så mycket i samhället som förändrats så det blir lite förenklat att ta ut en faktor och säga att det är det som det handlar om.
Han pekar också på att tiderna ha gått ner något de senaste månaderna:
– De här sista 3-4 månaderna så har vi brutit den här trenden och de har gått ner. Så de är på väg ner just nu.
De har ökat sedan 2010 sa du och att man har fåt ner dem de senaste månaderna kan det verkligen vara ett trendbrott, eller bara en tillfällig dipp?
– Det kan vi ju inte svara på, det kan vara precis som du säger, men de arbeten vi gör så är det i varje fall enligt plan.
Fram till 2012 klarade SOS Alarm att larma ut räddningstjänst inom 120 sekunder vid allvarliga fall. Sedan dess har tiderna ökat och ligger nu på omkring 140 sekunder. År 2012 var också då SOS Alarm stegvis började gå över till svara på 112-samtal i större områden.
Men går det verkligen inte att få veta om det här hänger samman?
Borde inte SOS Alarm eller räddningstjänsterna ha statistik där man se om det gör någon skillnad på tiderna för att larma ut beroende på var samtalet tas emot, om samtalet tas emot av närmaste SOS-centralen eller av någon annan central?
Men Claes Eliasson säger att SOS Alarm inte mäter så idag:
– Vi följer upp totalen på hela Sverige.
Men ni mäter inte för enskilda centraler och skillnaden mellan om man tar emot på närmaste central?
– Nej, nej inte idag.
Men Kaliber har fått ta del av siffror som inte redovisats officiellt. De visar skillnaden på den tid det tar att larma ut en räddningstjänst om den närmaste SOS-centralen har svarat eller om man svarar på en annan central.
Och det visar sig att det – med ett enda undantag – tar längre tid om man svara på en annan central än den som är den närmaste SOS-centralen. Skillnaden är i vissa fall så stor som 30 sekunder. Men när jag presenterar den uppgiften för Claes Eliasson säger han att det är siffror han inte känner igen:
– Det känner jag inte igen men däremot kan jag inte dementera det för så kan det naturligtvis vara, det är inte omöjligt, men det är inga siffror jag känner igen.
Men kan det verkligen stämma? Vi har ju fått del av siffor som visar det här. Vi återkommer till det här senare i programmet.
Och ibland tar det inte bara längre tid, ibland skickas en ambulans eller räddningstjänst ut åt helt fel håll, det som hände Katrin när hennes hus brann ned, och man larmade ut en räddningstjänst i en helt annan del av landet.
Under 2015 registrerade SOS Alarm i snitt 32 positioneringsavvikelser i månaden, det vill säga en om dagen. Under 2016 fram till och med juli har det ökat till 36 i månaden.
– Ja, någonstans drygt noll komma en promille av alla samtal och det är väl runt en om dagen. Men då ska vi också säga att det är alla felpositioneringsavvikelser som vi har, vilket kan vara då i de flesta fall väldigt obetydliga fel husnummer eller något liknade till lite allvarligare naturligtvis, säger Claes Eliasson.
Finns exempel på där det har gått riktigt illa?
– Ja, det finns det absolut, som tur är det väldigt, väldigt få varje år.
SOS larmar alltså inte bara ut inte räddningstjänst utan också ambulans i stora delar av landet. Och handlar det om ett livshotande tillstånd ska det gå på 100 sekunder – en minut och 40 sekunder – alltså 20 sekunder snabbare än en brandbil. Det läser jag i SOS Alarms årsredovisning där man konstaterar att man fram till 2015 har klarat målet. Men under 2016 har tiderna för att larma ut ambulans ökat.
– Det tittar vi på och har för närvarande inget riktigt bra svar men vi analyserar det, säger Claes Eliasson.
Men när jag bestämmer mig för att mer noggrant titta på ambulanssifforna upptäcker jag något underligt. Är det så att SOS Alarm inte redovisar hela sanningen om hur lång tid det tar att larma ut ambulans?
Jag har åkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i ambulansgaraget träffar jag Per Andersson som är verksamhetschef:
– En ambulans idag är som ett litet sjukhus, vi kan ge väldigt kvalificerad vård.
I juni 2015 startade Uppsala läns landsting tillsammans med Västmanland en egen larmcentral. Ett skäl är att ambulanssjukvården har blivit mer avancerad. Ett annat skäl var att man var missnöjd med hur SOS uppfyllt kontraktet med landstingen.
Och nu efter nästan ett och ett halvt år säger Per Andersson är de är nöjda med hur det har gått.
– Erfarenheterna som vi bedömer det, men då är vi ju part i målet, de är enbart goda. Alla punkter vi kan mäta, olika tider så är det förbättringar och vi känner också att vi har fått ett större inslag av medicinskt innehåll i tjänsten, den är mer utvecklingsbar, vi har fått mer kontroll över våra resurser, säger Per Andersson.
Det är fortfarande SOS Alarm som svarar på 112-samtalen och behövs det en ambulans så ringer de upp landstingens larmcentral och lämnar över ärendet. Totalt tar uppringningen och överlämningen i genomsnitt 40 sekunder. Men trots den extra tiden har den totala tiden för att skicka ut en ambulans inte ökat. Den är lika lång eller till och med något kortare. Men hur är det egentligen möjligt?
– Vi tror ju att det är en kombination av kompetens, rätt stöd och i viss mån geografisk kompetens, de som jobbar kan de här områdena, och som känner dem väl. Vi har många personer som roterar mellan ambulans och larmcentral och som rör sig på vägarna och som kan sätta adresser snabbare.
Men det är nu jag upptäcker att det finns något som inte stämmer. De siffror Per Andersson visar mig från SOS Alarm och från landstingens larmcentral talar om att det tar ungefär tre minuter att larma ut en ambulans.
Men vid livshotande tillstånd ska det ju gå nästan dubbelt så fort, alltså under 1 minut och 40 sekunder, vilket är det mål som SOS alarm säger sig ha uppfyllt fram till och med i år.
Hur hänger det här ihop egentligen? Det är en fråga som också landstinget i Uppsala ställde sig – och de upptäckte då att SOS Alarm i sin redovisning bara räknar med en del av den tid det faktiskt tar att larma ut ambulans.
– Ja, om vi tittar på SOS Alarms tider så upptäckte vi under senaste perioden i samband med en avvikelse att vi hade uppgifter från anhöriga hur länge en person varit uppkopplad mot 112 och vi hade uppgifter från ärendet som var kortare och då visade sig att det vi då fick redovisat så ingick inte hela tiden på SOS Alarm från det att samtalet besvarades tills att ambulans larmades ut, säger Per Andersson.
Så när SOS Alarm säger att de klarar att larma ut en ambulans inom 100 sekunder, det vill säga 1 minut och 40 sekunder, talar de alltså inte om hela samtalet från att de svarat på 112 tills att de larmat ut en ambulans.
Till skillnad från tiderna för att larma ut räddningstjänst där hela tiden är medräknad börjar de för ambulans att mäta tiden en bit in i samtalet – efter att de har konstaterat att det handlar om ett vårdärende. Något som man blev mycket förvånad över på Uppsala läns landsting.
– Det väckte stor förvåning hos oss och var en nyhet. Måhända var vi naiva, men det väckte stor förvåning. Ja, frågan är ju om vi ställt för få frågor och bara utgått från det som vi själva har känt har varit så självklart, om det nu var naivt eller inte, men det har inte förespeglat oss att man bröt upp det på det sättet, sen kanske det finns skäl för det som vi inte har förstått men i de redogörelser vi har haft har det aldrig diskuterats, säger Per Andersson.
Varför redovisas bara en del av tiden när man larmar ut ambulans? När jag träffar Claes Eliasson på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm kan han inte svara på frågan och ber att få återkomma. Senare får jag ett svar från SOS Alarms presschef Helena Söderblom som säger att eftersom det skiljer mycket mellan hur avtalen ser ut med olika landsting, har man valt att redovisa på det här sättet. Men, säger hon, självklart borde det framgå tydligt på vilket sätt SOS Alarm väljer att redovisa.
Men jag har en fråga kvar att ställa till Claes Eliasson. Det handlar om SOS Alarms nya sätt att arbeta, där SOS-centraler stegvis gått över till att svara på 112-samtal inom ett större område, och där man tog steget fullt ut i slutet på förra året och började svara på samtal från hela landet.
De siffror som Kaliber tagit del av visade ju att den tiden för att larma ut räddningstjänst var längre om samtalet till 112 hade tagits emot på någon annan SOS-central än den som är närmast – men det var inget som Claes Eliasson då sa sig känna igen. När jag par dagar söker honom per telefon säger han att jo, det stämmer, så är det.
– Vi kan se att det tar något längre tid att larma ut räddningstjänst från en annan plats i landet. I januari, omedelbart efter att gemensam nationell mottagning infördes så var skillnaden 20 sekunder. Det har vi successivt arbetat ner och i september är nu den här skillnaden 13 sekunder och den fortsätter kontinuerligt att minska, säger Claes Eliasson.
SOS alarm, det företag som ska stå för en stor del av vår trygghet och säkerhet, har alltså under senare år fått allt svårare att uppfylla de krav som regering, landsting och kommuner ställer. Tiderna för att svara på 112 har varit för långa och i många år har det tagit för lång tid att larma ut räddningstjänst.
För att korta svarstiden på 112 har SOS Alarm låtit SOS-centraler svara på samtal från hela landet. Men Kaliber har kunnat visa att det inte har gjort att hjälpen kommit fram snabbare, utan tvärt om eftersom det har fått till följd att tiden för att larma ut räddningstjänst blir längre.
Kaliber är snart slut men först återvänder till Katrin i Ljungby i Småland, som fick vänta länge på att SOS Alarm skulle hitta rätt adress och kunna larma ut rätt räddningstjänst.
– På morgonen var det bra lite rök, men branden var släckt i varje fall.
Och du vaknade och såg det, hur kändes det?
– Det kändes konstigt, att inte ha något, att allt var borta.
Vad tänker hon då om det som hände?
– Jag tycker det är väldigt dåligt, för det ska ju gå fort och dom som sitter där borde förstå bättre och kunna skicka ut snabbt.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det har stormat kring företaget Uber. I Sverige lades samåkningstjänsten Uber pop till slut ned. Men många förare dömdes. Vilket ansvar tar Uber och hur påverkar företaget arbetsmarknaden?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När samåkningstjänsten Uber pop lanserades i Sverige blev den snabbt populär. Det behövde inte längre kosta så mycket att ta sig hem från krogen som med vanlig taxi.
Det fanns bara en hake. Tjänsten Uber pop var inte laglig. Efter 600 dagar lade företaget ned den. Men förarna fick ta smällen - omkring 60 har hittills dömts i domstol.
Kaliber idag handlar om det världsomspännande företaget Uber och deras förare - både i Sverige och i USA där allt började.
Vi är i Stockholms tingsrätt en solig dag. Daniels fall ska upp i rätten: för första gången i sitt liv ska han stå inför en domstol, efter att ha kört som förare för Uber Pop. Och därför är han misstänkt för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.
Eftersom Daniel vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in vad han säger
– För mig känns det så här: det här borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag blev pappa för två veckor sen. Och här står jag, åtalad för ett brott, efter att ha kört för Uber som jag trodde var ett lagligt jobb. Det känns så konstigt. I hela mitt liv har jag aldrig varit i domstol eller blivit åtalad.
Daniel körde för företaget UBER som på bara några år gick från noll till att bli en av världens största aktörer på taximarknaden. Ett företag som hyllats av resenärerna, men är illa sett av den etablerade taxinäringen. Uber har vuxit sig allt större genom låga priser och att tjänsten är enkel att använda. Men de har fått kritik för aggressiva affärsmetoder och att de brutit mot lagen.
Kaliber handlar idag om dom som får betala priset för billiga resor och lagbrott. Vad händer med förarna som körde för Uber pop i Sverige och vad är det som gör att Uberförare i New York protesterar utanför UBERs kontor där? Följ med till UBERs hemland USA och till Europakontoret i Amsterdam. Men vi börjar på ett informationsmöte i Stockholm förra sommaren.
”Jättekul att ni är här för att lyssna på oss. Vi… jättekul liksom, vi har gjort Uber pop här sen i september och det funkar fantastiskt bra. Så…”
Han som pratar är i 25-årsåldern och står i en konferenslokal på ett hotell i Stockholm. Åhörarna som har kommit hit är framförallt män mellan 25 och 50 år, de flesta med utländsk bakgrund. De är här för att höra hur det är att köra Uber pop.
Det omtalade företaget Uber startade 2010 i San Fransisco i USA och skakade då om taxivärlden med sin tjänst. Med den nya digitala tekniken behövde man inga taxiväxlar, köer eller kontanter. Nu finns företag med liknande tjänster men UBER är överlägset störst.
Ubers affärsidé är att via en app i telefonen sammanföra privatpersoner med förare som vill köra dem. Med ett enkelt knapptryck kan man beställa en bil till den geografiska position man befinner sig på och få en uppgift på om hur mycket resan kommer att kosta.
När Uber började etablera sig i Europa mötte företaget på motstånd i många länder. I till exempel Frankrike protesterade andra taxiförare och brände bildäck. Men för Sverige som haft en avreglerad taximarknad sedan 1990 var det lätt för Uber att etablera sig. Här kan i princip vem som helst starta ett taxibolag och det får finnas hur många taxibilar som helst. Man skulle kunna säga att Ubers förarna är frilansare och i Sverige ska alltså alla ha taxiförarlegitimation.
Men när Uber lanserade tjänsten Uber POP under hösten 2014 vände man sig till privatpersoner utantaxiförarlegitimation och då blev det mycket uppståndelse. Tillbaka till Ubers representant som står där på rekryteringsmötet:
”Jag tänkte göra en snabb presentation om den här tjänsten Uber och Uber pop. Uber är ett teknikföretag, många tror att vi är ett taxiföretag men det är vi inte. Det vi är hör för att prata om idag är inte en taxitjänst, det är en samåkningstjänst. Vi har även taxitjänster.”
Det är alltså som samåkningstjänst som Uber försöker lansera Uber POP. Vanliga privatpersoner utan taxiförarlegitimation och taxitrafiktillstånd började skjutsa kunder i egen bil. Pop-resorna var enligt företaget 60 procent billigare än vanlig taxi. 80 procent av notan gick till föraren som skulle stå för bil, bränsle, försäkring och skatt, Uber tog 20 procent.
”Vi har gjort det här sen september. Hundratals förare som kör, funkar väldigt bra, vi har ingen press från skatteverket eller polisen. Det funkar bra…”
Men bara två månader efter att det här mötet hölls kom den första tingsrättsdomen om att det var olagligt att köra för Uber POP.
Men trots det fortsatte Uber med sina informationsmöten för att locka förare dit. Daniel var en av dem som gick på mötet.
Vid den tidpunkten hade Daniel ett jobb: att dela ut tidningar mellan 02 och 04 på natten, sex dagar i veckan. Han och hans fru hade fått veta att de skulle bli föräldrar och han behövde ett nytt jobb. En kompis tipsade honom att han kunde köra Uber POP. Det här var alltså efter att den första domen fallit och ändå fortsatte Uber att rekrytera förare till tjänsten.
– Vi blev alla lurade och vi blev alla utnyttjade. Varför ger man folk ett jobb ifall de vet att de kommer att dömas i domstol?
I november i fjol blev Daniel stoppad av polisen när han körde för Uber pop. Han fick höra att han var misstänkt för olaga taxitrafik.
– Jag åkte till Uber och sa: hey, jag har blivit stoppad av polisen: man kan inte göra så här, skjutsa folk mot betalning i Sverige. Då sa Uber så här: Nej, polisen försöker bara stoppa dig. Domstolen ska först bestämma sig. Så du kan fortfarande köra Uber pop till dess att domstolen säger att vi måste stänga ner.
Daniel litade på Uber, men blev stoppad en gång till av polisen och den här gången slutade han för gott.
– Jag är fortfarande så ny här i Sverige. Jag känner inte till lagarna här. Om jag visste att Uber pop var olagligt så skulle jag aldrig ha kört för Uber pop.
I rättssalen där rättegången mot Daniel hålls, håller kammaråklagare Hans Ranholm sitt slutanförande. Och där får företaget Uber sig en känga:
”Man ska som grundregel inte tala illa om någon som inte befinner sig i rättssalen, som inte kan försvara sig. Men jag tror inte att det är en alltför stor överdrift att säga att det sätt som Ubers verksamhet genom den här Uber POP-appen, den var inte så snygg. Det är utan tvekan så att XX och en hel del andra som anmälde sig som förare har blivit utnyttjade.”
– Hej!
– Välkommen!
Hos trafikpolisen i Solna har polisinspektör Anders Thonfors förhört ett 80-tal av de förare som blivit åtalade för bland annat olaglig taxitrafik efter att ha kört för Uber pop. Anders Thonfors har arbetat som polis i 30 år och han är förbannad på hur Uber har hanterat förarna.
– Ja, det är ett utnyttjande av de här människorna, ett bondfångeri. Det handlar ju om att tjäna pengar och inget annat. Man har utnyttjat dem och de har ingen chans själv att sätta sig in i vad är det för lagar och regler som gäller i Sverige. Det har de inte fått någon information om, i vart fall ingen som de har förstått.
Uber har ju sagt till förarna inom Uber pop att fortsätta att köra trots att tingsrätten i första skedet sa att det var olagligt, liksom Transportstyrelsen att det stred mot lagen.
Vad tycker du om det?
– Lagtrots. Punkt. Det är väl inte så mycket att säga om det. Man struntar i vad myndigheter säger, man fortsätter.
Trafikpolisen har redovisat ett drygt hundratal fall i Stockholm och Göteborg. Kalibers granskning visar att hittills har cirka 60 män dömts i tingsrätten för att ha kört för Uber pop. I mars i år kom den första vägledande domen i hovrätten. Den man som dömdes då fick dagsböter för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.
Uber pop blev särskilt populärt bland unga. Men Uber pop fick också mycket kritik under den tid som den existerade i Stockholm och Göteborg. När vi gjorde jobb om Uber pop för Sveriges Radio förra sommaren så sa tre av tio förare öppet till oss att de inte betalade skatt.
På det här rekryteringsmötet som vi då besökte med dold mikrofon så var Ubers representanter noga med att understryka att de inte skulle lämna in inkomstuppgifter om Uber pops förare till Skatteverket.
”Vi betalar skatt för vår del som vi tjänar på det här. Du bestämmer själv vad du ska göra med dina pengar. Den enda som känner till att du tjänar pengar är Uber och det är du. Det är ditt eget ansvar hur du eventuellt deklarerar det här.
Så ni lämnar inga uppgifter till skattemyndigheterna?
Nej.”
Det är förarnas eget ansvar att betala skatt, men flera av dem som vi talat med har tolkat Ubers information som att de inte behöver det.
Enligt Skatteverket har man fram tills nu upptaxerat 280 personer som körde för Uber pop. (Uppdaterad siffra samma dag som programmet sändes: 304 st). De får alltså betala restskatt för sina inkomster från Uber pop.
Efter all kritik om skatten gjorde Uber det möjligt för förarna att genom appen skicka inkomstuppgifterna direkt till Skatteverket. Men det är fortfarande upp till föraren att göra det.
Nyheter från EKOT 11 maj 2016: ”Uber pop läggs ner”
Motståndet blev för stort: i maj i år lades Uber pop ner i Sverige och idag har Uber i Sverige endast tjänster där legitimerade taxiförare kör på uppdrag av företaget Uber.
Så är det också i New York, USA. Idag är det bara legitimerade taxiförare som får köra i själva staden New York. Men där har Uberförare börjat protestera mot företaget och opinionsbildare känner en oro över hur Uber ska påverka arbetsmarknaden i stort.
Vi åker dit för att se vad som hänt de här sex åren då Uber har funnits. Hur har företaget Uber påverkat den amerikanska arbetsmarknaden?
Vi åker taxi med Uber. I appen knappar vi in var vi vill bli hämtade.
”Okej, det är Leonardo som kommer…”
Vi åker in till Manhattan och här, inne i de trendiga kvarteren i Soho är det många som använder tjänsten. Uber har blivit det självklara valet för många unga, som sociologistudenten Kelthy More som använder Uber istället för vanlig taxi.
– Jag använder mig av Uber främst I city och det är som ersättning för taxi. Det är mycket bekvämare. Du behöver inga kontanter och det är mycket lättare när du kan nå någon genom en app i mobilen.
Varför använder du Uber istället för taxi?
–Du måste vänta på en taxi och kolla om det kan komma en. Uber är mer kontrollerat och du får en inom några minuter.
(– I primarly use Uber here in the city and it’s a substitution for a cab or a taxi. And it’s a lot more convenient, you don’t have to have cash on you, and it’s an easier way than you can always someone on your phone.
Why are you using Uber instead of a cab?
– A cab you have to wait, and hail a cab to see if it is coming. And Uber, you are just gonna have one and it’s more controlled because you can call when you want to and it gonna be there in a few minutes.)
Och Uber har vuxit snabbt: på sex år har Uberförarna gått från noll till 36 000 i New York och därmed tagit upp konkurrensen om passagerarna med de klassiska gula taxibilarna .
Enligt bedömare låg företagets marknadsvärde på mellan 60 och 70 miljarder dollar i fjol. Den 40-årige grundaren Travis Kalanick är idag en av USAs hundra rikaste personer.
Uber har också blivit ett av de bolag som många tar upp som exempel i den nya delningsekonomin som kan förklaras med olika sätt att hyra, dela och låna saker istället för att äga dem.
Vissa menar att delningsekonomin kan komma att förändra sektorer inom samhället och på det viset kan den här nya ekonomin få stora politiska konsekvenser.
Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. Många gillar flexibiliteten i jobbet, men tycker ersättningen är för låg och att det är svårt att påverka företaget.
Reporter:” Just nu så står vi på en gata mitt i Chinatown och väntar på en förare som ska ta oss på en tur till Brooklyn. Vi har pratat med ganska många förare när vi har varit ute och åkt. De har inga problem att åka med oss som kunder men när vi väl vill slå på mikrofonen och göra en intervju, är det svårare. Nu tror jag att han kommer här, ja perfekt!”
Han heter Salman och han och hans förarkollegor på Uber har börjat organisera sig. I januari bestämde sig Uber plötsligt för att sänka priset på resorna, vilket genast drabbade förarna eftersom de kör på provision. Salman var en av de som var med och protesterade utanför Ubers kontor i Queens. Men det gav inte mycket effekt.
– De gjorde inget, de agerade inte. När anställda strejkar runt om i världen pratar ledningen med dem. Även om de inte kan lösa problemet så diskuterar de I alla fall med dem.
(– But they didn’t take any action. Even they didn’t talk about this. When the employees go on strike everywhere in the world, the management talks with them, they discuss with them, they are addressing their problem, if they can not solve the problem: at least they can discuss with them. )
Salman säger att Uber, till skillnad från andra företag vars anställda inte är nöjda, inte ens brydde sig att ta diskussionen med förarna, men så är de ju inte anställda utan partners. Han känner sig inte nöjd med att jobba för Uber.
– Jag gillar det inte, men jag har inget val, därför gör jag det. Uber är ingen god arbetsgivare. Jag säger det om och om igen. För de tar inte hand om sina förare, de tar inte hand om dem som tjänar pengar åt dem.
(– In short I don’t like it, but I have no choice therefore I am doing it. UBER is not a good employer. I am saying again and again they are not good employers
Because they are not taking care of the drivers, they are not taking care of the people that is earning for them.)
I ett blogginlägg förklarade Uber att man sänkte priserna för att få fler kunder, men man medger också för oss att kommunikationen till förarna kunde varit bättre.
Vi åker till huvudstaden Washington DC, Här har Ubers tjänst, som liknar Uber POP i Sverige, kommit att bli ett alternativ till en dåligt utbyggd kollektivtrafik och ett taxisystem som många är missnöjda med. Här på stationen träffar vi 23-åriga Rashmie som väntar på ett tåg. Hon tycker att Uber är ett smidigt sätt att ta sig runt i sta’n och använder tjänsten 3-4 gånger i veckan:
– Det kan vara svårt att ta sig runt, speciellt inne i city, då är det bra med Uber. För folk i utkaterna som ska in till downtown kan det ta för lång tid med tunnelbananan eller bussen. Och det är dyrt att köra med egen bil. Jag tycker Uber är bekvämt.
Har du funderat på arbetsvillkoren för förarna?
–Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken.
(– Especially in a city like DC, it could be difficult to get around, Uber could be a good option. In DC a lot of people live in the outskirts in the city and need to go to the downtown. With a Metro and the bus it can take a long time. But it is also expensive to drive your own car. I find Uber to be pretty convenient.
Have you been thinking of the working conditions for the drivers of Uber?
– I must admit that that had not crossed my mind.)
Någon kilometer från Capitol Hill där kongressen ligger, finns en av USAs största banker, JP Morgan Chase. Där träffar vi Fiona Greig, som är chef för en av bankens analysenheter.
JP Morgan Chase har tittat på hur många av deras sex miljoner kunder i USA som får inkomster från delningsekonomin, som Uber. Av dem drygt 3 procent som fått inkomster från denna sektor under de senaste tre åren. En liten andel, men ökningen var ändå dramatisk säger Fiona Greig.
–Vi pratar om en liten sektor, men den växer väldigt fort.
(– We have talking about a small sector! It is growing very, very fast.)
Fiona Greig ser fördelar med att delningsekonomin ger fler jobb, med låg tröskel som hjälper folk att komma in på arbetsmarknaden. Det är bättre att få en egen inkomst istället för att låna av familj och vänner eller att ta ytterligare lån via kreditkortet. Men nackdelarna ser hon också: att de här jobben inte direkt ger fördelar som hälsoförsäkring eller pension.
Fiona Greig tror att den här sektorn på vissa sätt kan göra arbetsmarknaden mer effektiv.
– För den som blivit av med jobbet kan man till exempel köra Uber i väntan på att hitta ett riktigt bra jobb, istället för att ta första bästa, säger Fiona Greig.
(– Rather, than, when I lose my job I take any job, I can actually be more patient because I have source of income from driving selling, and I can wait for the better match. It can actually make that market more efficient. )
I New York jobbar Uber-föraren Salman vidare i sin bil.
Han har en examen i marknadsekonomi från hemlandet Pakistan och jobbade som säljare i hemlandet Pakistan, men han har svårt att hinna söka andra jobb. För att kunna försörja familjen jobbar han 12-13 timmar om dagen, sex till sju dagar i veckan, från ett på dagen till 01-02 in på natten. Dörren till det amerikanska näringslivet förblir stängd.
–Jag har ingen annan möjlighet. Jag har försökt att få ett jobb men ingen är beredd att ge mig det. Jag har en examen. Jag har försökt i Virginia, jag har försökt i New York, men ingen är beredd att ge mig ett jobb. Det är därför jag kör.
(– But I have no other option, I tried to get some job, but nobody is ready to give med a job over here. I have a MBA. I tried, I tried in West Virginia, I tried in New York – nobody is ready to give me work. Therefore I am driving.)
I somras blev Salman påkörd av en lastbil. Som tur var skadade han sig inte, men det gjorde bilen. Bilen var försäkrad, men under de två månader som bilen var på verkstaden och försäkringsbolaget redde ut vem som skulle betala kunde han inte jobba. Han och hans fru och de två barnen fick leva på kreditkorten.
Hur överlevde du under dessa månader?
–Med kreditkortet.
Hur lång tid kommer det ta att återbetala det?
– Kanske lång tid, två-tre år?
(So how did you survive during those month?
– With the credit card I said to you
So how long will it take you to repay it?
– Maybe long time, I was not expecting this much, it will take more than 2-3 years?)
Så Salman räknar alltså med att det kommer ta två-tre år att betala skulden.
Det här är ett exempel på den riskförskjutning som många pratar om när arbetsmarknaden förändras på det här sättet.
I den ekonomiska modell som Uber jobbar efter, där är förarna utbytbara om de inte får höga ratingpoäng. Idag finns en oro att Ubers arbetsmodell ska sprida sig till andra sektorer på arbetsmarknaden som tillverkningsindustrin eller restaurangbranschen.
Eftersom förarna inte är anställda kan Uber med en enkel knapptryckning sänka priset eller stänga av en förare från plattformen. Då kan det röra en förare som kan ha tagit ett lån för att köpa en bil, bara för att kunna jobba för Uber. Det är något man har märkt på organisationen Coworker, som försöker organisera arbetare som jobbar ”on demand” alltså: vid behov.
Michelle Miller är en av grundarna till Coworker och här ingår bland annat 5000 Uberförare från hela landet. För ett år sen fick hon leda ett seminarium om de här frågorna tillsammans med president Barack Obama om de här frågorna. Michelle Miller säger att det är allt vanligare att arbetarna inte är anställda utan sitter så här på lösa kontrakt.
–Det är verkligen en trend I ekonomin där alltfler företag försöker få folk att jobba för dem, få sina företag att växa utan att ge dem en anställning.
–Så som situationen är tänker jag allt oftare på att det som sker i Uber sker för allt fler arbetare i det här landet.
(– And it is really a broader trend of the economy where more and more companies are trying to get people to work for them, to perform their work that they need, to grow their companies, without directly employing them.
– What the situation actually is, I often think about Uber, in particular, as more of a structural story as what is going to happen to a lot more workers in this country.)
Hon säger att Uber-förarna tydligt har märkt av prissänkningarna som gjordes i januari. De har förlorat mellan 100 och 200 dollar varje vecka.
– De är redan lågavlönade från början, de lever ur hand i mun, så få mindre betalt kan verkligen få dig att hamna i en skuldfälla.
(– These workers are low wage workers to begin with, these are workers who probably live pay check to pay check if that. And so, missing that amount of money, really puts you on a cycle towards debth.)
Uber lockar förare med formuleringen: bli din egen chef. Men i själva verket styrs förarna av Ubers effektiva datasystem, en algoritm som kan ge bonus till den förare som kör mycket men som tillfälligt stänger av den förare som tackar nej till en körning. Men de träffar aldrig någon chef och det här gör något med den här yrkesgruppen menar Michelle Miller.
– Det här är de verkliga konsekvenserna av vad som händer när vår arbetsmarknad och säkerheten för arbetare bestäms av en uppsättning av algoritmer och beslut om vinst. Och det finns inga skyddsnät för de här arbetarna. De kommer fortsätta att arbeta för de är desperata. De har inte mycket val. Skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta, är att äta och inte äta.
(– This are the real life impacts of what happens when our labor market and labor security is determined by a set of algorithms and profit decisions. And there is no safety nets underneath for these workers to see that there are safe. They will continue to work because they are desperate, and they don’t have a lot of choice. The difference between working and not working is eating or not eating. )
– Förut hade arbetsgivaren ett ansvar gentemot sina arbetare: om det hände en olycka på en byggarbetsplats så var det arbetsgivaren som stod för omkostnaderna. Så är det inte idag i exemplet Uber, menar Michelle Miller: nu har risken har förflyttats från företagen till de individer som utför jobbet.
(– The risk used to sit with your employer and your government, the financial risk used to sit with them, for taking care of you if something went wrong, and now all of this risk has shifted on to these individuals. )
Michelle tror att Ubers sätt att fungera kan komma att påverka arbetsmarknaden i stort och där ser hon en stor utmaning hur man ska hantera det.
– Jag tror att den viktigaste lärdomen är att Ubers ekonomiska struktur kommer att påverka många andra sektorer.
(– I think what is important here all of this: Uber is an economic structure which is going to infiltrate multible other sectors.)
Tillbaka till Uber-föraren Salman som engagerade sig i protester mot företaget. Han har bjudit in oss till sitt hem i Queens. Barnen leker i vardagsrummet, dottern är 4 och sonen 1 år gamla. Salman säger att det är för barnens skull som han kämpar som Uberförare.
– Jag kämpar för dem och för mig, men ja, jag gör det för barnens skull.
(– I think that I am struggling for them for me and for them as well… so I am doing for them. So if I am not taking care in their activities but I am doing my part.)
Hans fru Naila förklarar att hon ibland känner sig som en ensamstående mamma, eftersom Salman så sällan är hemma.
– Det är tufft att vara gift med en Uber-förare. Jag måste vara väldigt förstående. Men ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att han ska jobba för Uber mer. Jag vill inte att han ska köra taxi. Jag vill att han ska göra något bättre.
(– For a woman I must say its tough to got married with a Uber driver! Cause they don’t have much time and you have to be patient and you have to be very you know… You have to be really understanding. Should I tell you the truth? I don’t want him to work with Uber no more. I don’t want him to drive the cab no more. I want him to do something better. )
Vi lämnar familjen I Queens. Vi får åka med Uberföraren Dean Barry, som jobbat länge som taxiförare.
– Uber drog in på marknaden som en tsunami.
(– Uber came in to the market like a tsunami.)
Han beskriver Ubers etablering i USA som en tsunami.
– Ingen visste riktigt vad det var och de tog över.
(– Nobody know what kind of business it was and it’s taking over.)
Han själv tycker att flexibiliteten är det bästa med att köra Uber, att han själv kan välja när han ska köra och när han ska vara ledig.
– Jag gillar flexibiliteten i jobbet, du kan jobba när du själv vill, du kan till exempel parkera bilen i garaget och gå hem när du själv vill. Jag känner till många som slutar köra för de gula taxibilarna, eftersom intäkterna blir mindre.
(– Because the flexibility of the job, you work any time you like and you stop any time you like. If you don’t make enough you have to drive work many hours. But you have the flexibility to go and leave the car in the garage. And come home, those kind of things, are a lot of people are leaving the yellow cab because is a shift to shift to shift situation. Because the revenue of the yellow cab is going down.)
Men Uber är inte det enda företag han kör för. Som förare måste man vara tillgänglig på alla taxiföretags appar överallt för att få ihop tillräckligt med körningar. På instrumentbräden har han fullt med telefoner och skärmar för att hänga med. Att köra taxi i New York är som att köra ett flygplan säger han.
Dean Barry tycker att Uber måste betala förarna mer. Vissa dagar måste han köra 25 till 30 mil för att få ihop förtjänsten och det är för mycket.
–Det är mycket körning.
(–It’s lot of driving in Uber.)
Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. De flesta är nöjda med flexibiliteten i arbetet, men tycker att ersättningen är för låg och de anser att de har små möjligheter att påverka sin arbetssituation.
På plats i New York får vi besöka Ubers huvudkontor, men någon intervju får vi inte göra. Väl hemma i Sverige får vi reda på att vi är välkomna till Ubers Europakontor i Amsterdam.
Europakontoret ligger i ljusa lokaler i centrala Amsterdam. Vi passerar ett pingisbord och en hörna med soffor och TV-spel. De runt 300 anställda, de flesta i 25-30-årsåldern.
31-årige Pierre-Dimitri Gore-Coty som är högsta chefen på stället och en riktig senior i Uber-sammanhang har inget eget rum utan även han sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.
Vi frågar hur Uber ser på förarnas betydelse?
– Förarna är mycket viktiga för oss eftersom de är våra kunder. Vi säljer den tekniska plattformen till dem. Vi ser dem som våra nyckelkunder.
(–The drivers are extremely important for us because they are our customers. So essentially we are selling to drivers to use the technology platform, we are selling to them. Obviosly we see drivers as our key customers.)
Pierre-Dimitri Gore-Coty ser alltså förarna som kör för Uber, framför allt som kunder, och inte som representanter för företaget. Om de inte är nöjda kommer de sluta använda appen.
Vi frågor om Ubers affärsmetoder, de upplevs av många som aggressiva, hur ser han på det?
– Jag vet att många upplever Uber på det sättet. Den snabba expansionen kan uppfattas som aggressiv.
(– I know many people perceive uber like that. I think for me the aggressive comes on the back on two things, the company has expanded enormously quickly.)
Han menar att Ubers snabba expansion kan uppfattas som aggressiv samtidigt som man har gett sig in i en bransch som på många håll i Europa är kraftigt reglerad med till exempel taximonopol.
Han tar upp de protester som varit mot Uber från taxiindustrin i europeiska städer där det funnits ett taximonopol och en reglerad marknad.
– Vår historia är bredare än så, det handlar om teknik.
(– We feel our story is broader than this, it is technology.)
Under intervjun pratar Pierre-Dimitri Gore Coty mycket om att framtiden snart är här, och om att många ägnar för mycket tid åt att titta bakåt än framåt.
– Till viss del är det för mycket fokus på att titta bakåt istället för framåt, dit framtiden är på väg.
(–Too much focus to some extent on looking backward instead of looking forward where the future is headed. )
I Sverige har Kalibers granskning visat att runt 60 män har åtalats och dömts för att ha kört för Uber pop. Förarna fick ta smällen, åklagare och polis går så långt att de säger att det är ett utnyttjande.
Men vad säger Ubers Europachef?
– Jag kan inte säga mycket mer än att jag är ledsen för vad de har fått gå igenom.
(–I can’t say much but I am sorry for the drivers who had to go through that.)
Uber har i vissa fall betalat advokat och böter åt förarna. Och Gore-Coty beklagar att enskilda förare har drabbats och vi frågar om de hade räknat med den här risken när de introducerade Uber pop i Sverige?
– Vi trodde aldrig att det skulle gå så långt för de enskilda förarna.
(–At no point we thought that it would go that far for the individual drivers.)
Men varför fortsatte de trots att transportstyrelsen först sa att det var olagligt och sedan förarna börjat fällas i tingsrätten?
– Ja, men samtidigt är de komplexa beslut, eftersom vi inte hade det slutliga juridiska beslutet.
(– Yes but on the same time those are complex decisions when we don’t have final legal decision.)
Uber ville få saken prövad i högsta instans och samtidigt var tjänsten populär och både fler kunder och förare anslöt sig.
– Vi ville vänta på det slutliga beslutet från domstolen.
(– I think that we had to wait for the final decision from the court. As far that I can say, when you have appeal the final decision, no final verdicts actually have been made.)
I Frankrike har över 200 förare åtalats och dömts för olaglig taxitrafik efter att ha kört Uber pop. Men här åtalades och dämdes även själva företaget och ansvariga chefer. Pierre-Dimitri Core-Coty och hans chefskollega i Frankrike, dömdes i nu i somras till böter för att ha drivit en olaglig transportservice.
I dag har polisen i Sverige också inlett en förundersökning gentemot företaget Uber som, vad Kaliber erfar, rör just beställaransvaret: att Uber drev tjänsten Uber pop trots att det går emot lagen. Ingen person är misstänkt för brott i nuläget. Pierre-Dimitri Gore-Coty säger att man tar den svenska förundersökningen på stort allvar.
– Vi tar det här på stort allvar och följer processen och utredningen. Vi samarbetar med åklagaren och myndigheterna.
Tror du det kommer bli på samma sätt som i Frankrike?
– Jag vet inte. Det får framtiden utvisa.
(– We take this extremely seriously, we are following the process and the investigation we collaborate with the public prosecutor, the public authorities to get to the end of the process, hopefully.
Do you think that we will see the same situation that you were facing in France this very year?
– I don’t now, future will tell.)
Tillbaka i Sverige och föraren Daniel igen. Idag faller hans dom och vi träffas för att höra hur det har gått.
Vi ringer till Stockholms tingsrätt.
”Domen kom för en halvtimme sen. Då döms han för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen. ”
– Det känns svårt när du äntligen har fått ett jobb och du jobbar där och sen så blir du åtalad – jobbet du har haft är olagligt och du blir dömd för det. Så, det känns verkligen smärtsamt just nu. Men, men, sån’t är livet. Du måste ändå gå vidare. Känslan av att bli dömd i domstol, jag känner mig som en fånge. Det känns smärtsamt. För mig blir det att lära sig en läxa: att inte lita på någon.
– Jag har läst så mycket om Sverige som land, att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i Europa. Jag trodde aldrig att företag som Uber kunde finnas här. Det här blir en lärdom om att aldrig lita på någon.
Vi har pratat med flera dömda förare och domen är inte det enda som påverkar dem. Det handlar till exempel om att de blir av med körkortet under en begränsad tid, de förlorar jobbet, de får nej när de ansöker om att bli taxiförare och på grund av att de är straffade får de vänta upp till två år extra på ett svenskt medborgarskap.
I Solna jobbar polisinspektör Anders Thonfors vidare med sina utredningar om förare som kört för Uber.
När vi tittar tillbaka på den här perioden om några år, vad tror du att vi kommer komma ihåg av det?
– Ja, ett exempel på hur man inte ska ha det. Man kan ta med sig teknikförändringarna till framtiden och modernisera. Men Uber är väl ett bra exempel på hur man inte ska ha det. Betänk om man hade så på andra områden i samhället, då hade vi ju inget samhälle kvar av det samhälle vi känner nu. Det blir det nå annat samhälle.
Vad blir det för samhälle då?
– Ja, vad ska vi kalla det för? Vilda västern? Som man hade på 1800-talet. Fast i nutid.
Reportrar: Karin Wettre och Maria Ridderstedt
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Många hyr idag rum eller lägenheter via airbnb när de är på semester. Den populära uthyrningssajten där privatpersoner kan hyra av andra privatpersoner runt om i världen. Men gäller det här för alla?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Betalar du med kreditkort? En eller två personer i rummet?
– Två.
– Här är nyckeln.
– Frukosten är i frysen, brödet hänger vi på dörren.
(– You pay with your credit card? Will you have one or two persons in the room?
– Two.
– This is the key.
– The breakfast in the fridge, the bread on the door.)
Det här är Tim Davis, han har just landat efter flygresan från USA och checkar in på det här hotellet i en förort i södra Stockholm.
Tim är systemutvecklare och DJ. Han bor i vanliga fall på Manhattan i New York men reser över hela världen för att spela på klubbar. Han har just kommit från Arlanda. Det här är första gången som han besöker Sverige. I kväll ska han spela på en klubb på Östermalm.
Hotellet som vi är på håller på att renoveras, överallt är byggnadsställningar och färgburkar, det ser mest ut som en byggarbetsplats. Det var inte så här han hade tänkt sig att bo. Han hade tänkt hyra en hel lägenhet i centrala Stockholm via bokningstjänsten Airbnb.
– Jag brukar på vandrarhem när jag reser, men bestämde mig för att göra något annorlunda. Jag kollade inte efter vandrarhem i Sverige, utan vill pröva Airbnb. Jag tyckte det var en bra idé att spara lite pengar och få en hel lägenhet för samma pris som ett hotell, säger Tim Davis.
(– I usually stay as hostels when I travel, but decided to try something different, I didn’t look at hostels for Sweden, I wanted to try Airbnb. I thought it was a good idea to save some money and get a full apartment for the same price as the hotel.)
Airbnb är en webbaserad tjänst där privatpersoner kan hyra rum eller hela hem av andra privatpersoner runt om i världen. De som vill hyra eller hyra ut skapar en profil med bild och namn på sidan.
Det snabbt växande förtaget Airbnb finns idag i 191 länder och har över två miljoner boenden att erbjuda. Det betyder att företaget är har betydligt fler rum och finns på fler platser än världens största hotellkedja Marriott.
Det finns flera liknande tjänster, men ingen av konkurrenterna är i närheten av Airbnbs storlek. I Stockholm, Göteborg och Malmö har uthyrningen ökat explosionsartat de senaste åren. I Sverige finns idag över 13 000 värdar.
Airbnb erbjuder dig att boka boenden från lokala värdar och upplev en plats som om du verkligen bodde där. Men gäller det här erbjudandet för alla?
Vad händer när vi med hjälp av namn och bild får välja vem som ska hyra vår lägenhet eller utföra tjänster i vårt hem? Hur spelar fördomar in när företag som Airbnb låter privatpersoner låna eller hyra saker av varandra?
Är den här nya hyllade delningsekonomin lika öppen för alla?
I dag handlar Kaliber om Tim som inte lyckades boka en lägenhet i Stockholm, om Kristen som stötte på problem i Argentina och om svenska Sara som lever i Sverige men ständigt tvingas fundera över om hon utsätts för diskriminering. Vi kommer att undersöka den här frågan både här i Sverige och i USA där tjänsten startades.
Hemma i New York hyr Tim Davis ut ett rum i sin lägenhet via Airbnb till turister från hela världen och i somras skulle han alltså själv testa tjänsten i Stockholm.
– Men i Stockholm fick jag bara nej, folk som sa att datumen inte var tillgängliga, att de skulle åka nästa dag, säger Tim Davis.
(– But in Stockholm I was just getting a lot of people who said that the dates was not available, that they were leaving the next day.)
När man kontaktar en värd har de flesta värdar möjlighet att välja om man vill erbjuda sitt hem eller inte till den som frågar och alla Tim kontaktade avböjde hans förfrågan och sa att det inte var ledigt hos dem.
– Efter ett tag började jag se ett mönster. Jag skickade ut 15 olika förfrågningar och alla sa nej, men jag noterade också att datumen fortfarande var kvar på webbsidan.
(– After a while I was starting to see a pattern, I was sending out 15 different requests, and all of them were declined. But I also noticed that the dates were opened at the website.)
Efter att ha kontaktat 15 värdar på Airbnb men blivit avböjd av alla började Tim undra vad det var frågan om. Men han såg även att flera värdar lät lägenheterna ligga kvar på webbsidan som lediga. Tim Davis började misstänka att anledningen till att alla värdar nekade honom att hyra var hans hudfärg.
– Jag har aldrig varit i Sverige, så jag började undersöka: är det okej att åka dit? Kommer det bli problem? Kommer det bli ett stort problem för mig att vara där som är svart man?
(– I have never been to Sweden and so I started to researching: is it ok to go there? Is it, are there going to be problems? Is there going to be a big problem for me to be there as a black man? )
Han började undra om det är säkert för honom som en svart man att besöka Sverige.
– Som svart man i USA upplever du någon form av rasism varje dag, så du blir hårdhudad, och jag brukar inte låta mig påverkas av det här, säger Tim Davis, annars kan du aldrig njuta av livet.
(– As a black man living in America you almost experienced some level of racism almost every day, so you almost get a thick skin for it so if you let it get you down, then you will never enjoy life.)
– Men det lämnar en dålig eftersmak. Du är en person med goda intentioner, du vet att du är en DJ, du tycker det ska kul att åka, och så får du inget varmt välkomnande av Airbnb.
(– But it does leave a bad taste in your mouth, you are a person with a good intention, you know you are a DJ, you are excited to come, and you are not getting such a warm welcome from Airbnb.)
Men hur kan Tim Davis vara så säker på att det handlar om rasism, det kan ju vara något annat som gör att ingen vill hyra ut sin bostad till honom?
Vi bestämmer oss för att testa själva. Påverkar din hudfärg din möjlighet att hyra?
Vi får hjälp av totalt sju personer, både män och kvinnor, som lånar ut sina Airbnb-konton till oss eller låter oss skapa nya konton i deras namn. En av dem är Sara, som är 25 år, utbildad undersköterska och bor i Stockholm. Så här förklarar hon varför hon vill hjälpa oss.
– För att jag bär på en kropp som svart kvinna och jag stöter på olika händelser i mitt liv och jag vill kunna se om det här också är någonting som stämmer in på just det här scenariot då.
Har du någon gång känt dig, misstänkt, trott, vetat att du blir diskriminerad?
– Ja det har hänt några gånger att man får glåpord skriket efter sig på sta’n att det är någon som kommer fram och puttar på en bara man står vid perrongen, eller det kan vara blickar, sådana grejer liksom. T ex om man går i affären och det är ngn efter en som sådana grejer kan man inte ta på, om jag ska handla smink eller kläder. Någon går bakom en.
Vad händer i dig när sådana saker händer?
– Man känner sig förminskad först och främst, man känner sig att man får ta ett ansvar, man får aldrig liksom vara en enskild individ, man bestraffas som ett kollektiv fast man är en person och man får ta alla andras fördomar om en folkgrupp, man får aldrig vara en enskild individ, det tycker jag är tufft.
Under tiden vi gör det här testet så åker vi till USA – för där har den här frågan fått mycket uppmärksamhet i år.
Vi kontaktar en värd i New York via Airbnb, och vi får ja direkt. När vi har landat tar vi taxi till adressen som vi fick på sms.
Vi ska bo hemma hos ”Andrew” på Manhattan. Vi har betalt via bokningssajten, men pengarna får Andrew via Airbnb först 24 timmar efter att vi checkat in utan att vi anmält några problem.
Nu står vi på en trottoar och väntar på en man vi aldrig träffat, men som vi ska dela lägenhet med den här veckan. Det känns lite nervöst, trots att vi har sett på tidigare gästers recensioner av det här boendet att alla som bott här verkar supernöjda. Vi har skickat sms att vi är på plats.
– Ledsen att jag är sen.
Inga problem!
– Hur är läget?
Bra.
– Har ni väntat länge?
Nej, bara fem minuter.
(– Sorry I’m late
No problem
How is it going?
Where you here long?
Only five minutes)
Andrew tar oss med in genom en tung plåtdörr full med klotter in i en trång hall och upp för två branta trappor. Vi kommer in i lägenheten med två sovrum. Lägenheten är inredd med tunga creméfärgade sammetsgardiner och antika möbler. I ett kök i med träluckor och lantlig känsla står alla tänkbara köksmaskiner.
– Välkomna! Det här är ert rum, det här är sköldpaddornas. Bry er inte om dem, säger Andrew.
(– So Welcome, obviously this is your room, this is the turtles don’t mind them.)
I det ena rummet sover han och det andra ska vi sova.
– Jag ska visa lite i rummet först. Lamporna har dimmer. Här finns en make up-spegel och här är handdukar. Luftkonditioneringen kan ni stänga av och på.
(– I’ll show you your room first …so there is these two lamps and then there is sealing light in behind there, it’s a dimmer. There is a makeup mirror and there is towels in there.The air-condition you can turn it off and on.)
Andrew visar oss runt i lägenheten och berättar allt fungerar. Han säger att han har hyrt ut ett rum i sin lägenhet på det här sättet i drygt ett år. Varje vecka kommer det nya personer från hela världen hit och han verkar älska det.
– Alla som kommer hit är på sitt allra bästa humor och är verkligen uppspelta över att vara i New York, så det är mycket kul och ger energi med alla de här människorna från hela världen omkring sig.
(– Everybody is on their best behavior they are really exited to be in New York – so it’s a lot of fun in sense of the energy it brings into your life and then you meet all of these exciting people around the world that invites you to come and stay with them.)
Men så tjänar han också en hel del pengar på detta.
– Det är bra pengar helt enkelt.
(– The financial reward for doing this is significal.)
Hans hyra på 2 800 dollar, d v s ungefär 24 000 kr i månaden betalas helt av uthyrningsverksamheten. Dessutom går han motsvarande drygt 10 000 kr plus varje månad.
– Jag gör 4000 dollar i månaden, så det är nästan 50 000 dollar per år, säger Andrew.
(– It’s 4000 a month basically, is how much I am making, so that’s almost 50 000 dollar a year.)
50 000 dollar alltså runt 420 000 kronor per år säger Andrew att han tjänar på att hyra ut ett rum i sin lägenhet på Manhattan. Då är det kanske inte så svårt att förstå varför Airbnb har blivit så stort i New York. Men det har även skapat en hel del debatt, om att riktiga jobb hotas inom hotellindustrin och om att bostadsbristen i sta’n påverkas av att folk hyr ut så här till turister istället för till folk som verkligen behöver någonstans att bo.
I Berlin förbjöd man nyligen korttidsuthyrning av hela lägenheter. Och så fungerar det även här i New York. Därför har vi valt den här lösningen - att hyra ett rum hos en person som bor kvar i lägenheten. Men trots att det är olagligt finns tusentals hela lägenheter att välja på när vi tittar runt bland objekten på sajten.
Så vi bor alltså lagligt. Men Andrew som vi bor hos, han har inte tillstånd från sin hyresvärd att hyra ut så här, så om det kommer fram kan han förlora sitt hyreskontrakt. Därför vill han inte att vi använder hans riktiga namn i det här reportaget.
Bara några kvarter från Andrews lägenheten bor Tim Davis som upplevde sig diskriminerad i Stockholm och som vi träffade i somras. Vi går dit för att höra hur han bodde under resten av sin Europa-turné.
Hej!
Hallå!
– Hej Maria, trevligt att träffas.
( Hi!
Hello!
– Maria hello, nice to meet you. )
Han bor i en lägenhet på 24:e våningen med en fantastisk utsikt över Manhattan.
– Det här är förmodligen den bästa utsikten i världen!
Ja, vilken utsikt!
(This might be the place with the best view in the world!
Yeah!
What a view!
How are you?
Good!)
Tim, som går under artistnamnet DJ Justice spelar några av sina favoritmixar för oss.Han har just kommit hem ifrån Europa där han har bland annat spelat på klubbar i Amsterdam, Berlin och Ibiza. Men då valde att bo hotell, säger han. Efter problemen som han haft med Airbnb i Sverige ville han inte riskera att bli nekad boende igen.
– Jag kunde inte ta det, att någon skulle säga att de här datumen inte var lediga när jag redan var på väg. Så jag bokar hotell, ger dem mitt kreditkortsnummer, kommer dit, får nyckeln. Det är väldigt förutsägbart, men det var så jag gjorde under hela min resa.
(– I couldn’t deal with any type of discrimination, that somebody said, no these dates are not available because I was already on my way there. So I book a hotel, give them my credit card, show up, they give you the key, it is all very predictable, so I did it under my whole journey.)
Tim Davies historia är inte unik och faktum är att det till och med forskats om i fall värdarnas uppfattning om gästens etnicitet kan påverka möjligheten att få hyra rum eller lägenhet via Airbnb.
Forskaren Ben Edelman, har tillsammans med några kollegor på Harvard Universitetet i Boston, gjort en studie som visar att det är lättare att få hyra rum och lägenhet via Airbnb om värden tror att man är vit. Forskarna skapade över 6 000 låtsaskonton utan foton, men med namn som är stereotypa för svarta eller vita i USA.
Testet visade att förfrågningarna från konton med typiskt afro-amerikanska namn hade 16 procent svårare att få hyra rum eller lägenhet via Airbnb. En siffra som Ben Edelman menar skulle vara 0 procent om du bokade ett hotellrum via en bokningssida på nätet och bara behöver fylla i dina kreditkortuppgifter.
– Airbnb har designat sin plattform så att diskriminering möjlig, eftersom man kräver namn och starkt uppmanar sina användare att ladda upp ett foto på sitt ansikte, säger Ben Edelman, Airbnb har alltså gjort problemet till fakta.
(– Airbnb has designed its platform in a way that makes discrimination likely.
– So Airbnb has put this problem into fact, into a fact by creating an environment where guests are required to reveal racial sensitive information.)
Efter att Harvardstudien presenterades i december förra året ville Airbnb inte göra någon stor sak av det. Deras svar var i princip att diskriminering, det är ett samhällsproblem som följt med till deras sida.
Men under våren och sommaren har allt fler personer i USA börjat dela sina berättelser på bloggar och i sociala medier under hashtaggen Airbnbwhileblack. Där finns berättelser om allt från en konstig känsla till rent rasistiska påhopp från värdar som avbokat gäster med hänvisning till deras hudfärg.
I maj i år så stämde 25-åriga Gregory Selden Airbnb efter att han nekats att hyra ett ställe i Philadelphia som han sedan kunde boka med ett fejkat konto med en profilbild av en vit man.
Frågan om rasism har blivit ett PR-problem för Airbnb i USA och i somras tog företaget kontakt med experter och knöt flera konsulter till sig för att göra en handlingsplan.
En av dom som har fört samtal om detta med Airbnb finns i Washington, så vi åker dit till ”The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law”, som är en medborgarrättsorganisation som grundades av president John F Kennedy på 60-talet och som bland annat jobbar med diskrimineringsfrågor. Vi träffar Kristen Clarke, president på ”The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law”, och hon börjar med att berätta om hur hon själv misstänker att hon utsatts för diskriminering på Airbnb.
– För två år sen ungefär när jag och min skulle åka till Argentina och Buenos Aires.
(– About 2 years ago I was taking a trip to Argentina to Buenos Aires.)
Gång på gång nekades hon att hyra ställen som fortsatte att annonseras som lediga.
– Det gjorde mig oroad. Som en medborgarrättsjurist och afro-amerikans kvinna vill jag förvissa mig om att jag behandlas med värdighet.
(– It made me feel unsettled – as a civil rights lawyer and as an Afro-American women I want to make sure that I am treated with dignity. If I am spending my money somewhere that I am spending it and being respected.)
Till slut hittade hon ett ställe att bo på, men hon kunde inte släppa tanken på att hon hade blivit nekad på grund av sin hudfärg.
– Det måste varit min hudfärg som fick dem att säga nej.
(– It had to be my race which made them turning me down.)
Precis som Tim är hon inte så sugen på att använda Airbnb efter den här erfarenheten.
Men borde inte alla ha rätt att själva bestämma vilka som ska komma in i deras hem, frågar jag Kristen Clarke.
– Alla har ju rätt att bestämma vem som ska komma in i deras hem, till exempel bara studenter eller kvinnor, men i samma ögonblick som du bestämmer dig för att tjäna pengar på det och ingå i delningsekonomin måste man följa lagen, säger hon.
(– Everybody has the right to decide who they let in to their private home, just women or students but the moment that you decide to profit of that decision and to make money and to enter the sharing economy rules have to apply.)
I USA är det medborgarrättslagarna från 60-talet som reglerar att du inte får neka att sälja någon varor eller tjänster på grund av deras hudfärg. I Sverige är det diskrimineringslagstiftningen som reglerar att man inte får missgynna någon på grund av deras hudfärg när man handlar med varor och tjänster.
– Vi kan inte ignorera det här. Kampanjen #airbnbwhileblack har satt ljuset på det här problemet. Det är inget isolerat problem. Många svara användare räknar med detta.
(– Discrimination is not a problem that we should ignore when it rears its ugly head and airbnbwhileblack, the social media campaign that is shining a spotlight on this problem makes clear that this is not an isolated problem. There is many black users who encounters that. )
Kristen Clarke menar att vårens kampanj på sociala medier, #airbnbwhileblack, har effektivt har belyst de problem som Airbnb har med diskriminering, och att Airbnb som ett stort globalt företag borde göra allt de kan för att stoppa detta, menar hon.
Det som borde spela roll är ju vad en person säger och vad andra värdar har för erfarenhet av den personen sedan förut. Hon tycker att Airbnb låter fotot och namnet spela för stor roll i uthyrningsprocessen.
Men hur gick det då med vårt eget test hemma i Sverige.
Vi träffar Sara igen. Hon är en av dem som lånat ut sitt Airbnb konto till oss.
Vad tror du att det här testet kommer att visa?
– Jag vill ju att det här testet kommer att visa att det är lika för alla som handlar på Airbnb men jag tror ju magkänslan säger att jag kommer särbehandlas.
Vi har alltså fått låna flera användares Airbnb-konton i Sverige. Kontona innehåller bara namn, bild och bostadsort, men inga tidigare recensioner eller presentationer.
Vi började med att använda de svarta personernas konton och frågade 200 Airbnb-värdar i Stockholm, Göteborg och Malmö om deras objekt var ledig några specifika datum.
Av dem svarade lite mer än hälften ja, här ser vi alltså ingen diskriminering alls.
Men resten då de som svarade nej eller inget alls, det är ju de som vi är intresserade av här. Skulle de ha gett en annan person ett annat svar?
Vi frågar dem som har svarat nej igen – men nu från ett konto som tillhör någon av testpersonerna som är vita, och som är blonda och blåögda - snabbt svarar nästan var tredje ja.
Av dem som svarade nej i första omgången, så ändrade sig alltså var tredje person.
Slutsatsen vi kan dra i vår undersökning är att problemen med diskriminering på Airbnb tycks finnas även här i Sverige. Och att det finns en mycket större risk att drabbas av diskriminering på Airbnb jämfört med om man bokar boende på ett hotellrum via en bokningssida som till exempel booking.com eller expedia.com, där du bara behöver ett kontokort.
Så här svarade några av värdarna som först sa nej till vår svarta testperson.
”Nej tyvärr, vänner kommer på besök.
Tyvärr kommer vi inte att vara hemma dessa datum.
Nej tyvärr är inte bostaden tillgänglig, hade glömt att ändra i kalendern.
Jag är ledsen men vi kan inte då.
Ledsen men jag måste vara hemma då.
Tyvärr är det inte ledigt då.”
Och så här lät samma värdar när en vit person upprepade frågan.
”Ni är mer än välkomna.
Absolut, det funkar bra. Välkommen!
Absolut den är ledig.
Det är ledigt, bara att boka.
Ni är hjärtligt välkomna att bo i vår lägenhet under dessa datum.
Det ordnar vi, vilken tid kommer ni på fredag?”
Svårast att få hyra är det för de svarta männen. Det är lite lättare för de svarta kvinnorna att få hyra men av dem är det Sara som bär slöja som oftast blir nekad att hyra något.
Vad är dina spontana tankar när du har hört detta?
– Ja, helt ärligt jag är jätteupprörd, det är bara en, det är en så’n äcklig känsla att vet du vad, någon tycker någonting om dig fast du aldrig har sett mig i hela ditt liv inte pratat med mig, det är fett hemskt, helt ärligt.
När vi går igenom testet får Sara tårar i ögonen.
– Det är bara ett bevis på att mänskligheten är så, vi människor vi utsätter andra människor för saker som vi inte ens vet att vi gör, även om det är undermedvetet eller inte men vi tänker inte på att det faktiskt är en människa som sitter där så du känner inte den, det är en hemsk känsla faktiskt och att behöva bära med sig den hela sitt liv, man anpassar sig, men det är en jobbig känsla.
Men vad säger Airbnb om det här då?
Vi har under flera veckor försökt få en intervju med någon av företagets representanter i Norden eller i USA. De har avböjt att medverka, men de är medvetna om att det förekommer diskriminering på deras plattform.
Så här lät det när en av företagets grundare Brian Chesky pratade om detta i somras i amerikansk TV:
”Vi var sena på den här frågan. Vi var så fokuserade på tilliten och säkerheten, vi ville att alla ska måste ha en verklig identitet, så tilliten och säkerheten gjorde att vi riktade in oss på andra kriser och när vi gjorde det tappade vi fokus på den här viktiga frågan.”
(“You know, I think that we were late on this issue. I think that we were so focused on the notion of trust and keeping people safe, we wanted everybody to have a real identity, make sure, because we were responding to other crises, of trust and safety, and while that happened we took our eye of the ball of this incredibly important issue.”)
Resultatet av att Airbnb fokuserade på den här frågan nu under sommaren blev en rapport som publicerades nu i september. Det är även den rapporten som man hänvisar till när vi vill ha en intervju. Där ber man om ursäkt för att ha agerat långsamt i den här frågan.
Det ska bli enklare att anmäla om man upplever sig diskriminerad, Airbnb tar på sig att försöka ordna ett annat boende i sådana fall och värdarna ska kunna gå en webbaserad kurs om fördomar. Dessutom vill man få fler att gå med på att man kan boka boende hos dom direkt utan att först få ett godkännande av värden.
Kristen Clarke på ”The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law”, tycker att det här är ett viktigt steg i rätt riktning men inte tillräckligt.
– Jag tycker inte att man ska visa bild och namn förrän man bokat, säger Kristen Clarke.
(–I think that it should no longer require people disclose photos and names prior to reservation.)
Foto och namn är bara viktigt när man väl har bokat säger hon. När man låter värdarna se hudfärgen på den som de tänker hyra ut till, om personen ifråga har slöja eller turban kan de leda till diskriminering och det måste vi få bort ur processen, menar Kristen Clarke.
– Det är viktigt att veta vem du ska lämna nyckeln till när en reservation har gjorts, men den informationen behöver man ju inte lämna innan reservationen är bekräftad. Det är där jag tycker Airbnb ska börja.
(– It’s important to know who you are going to hand your key out to when’s a reservation is in place but there is no need why that information should be revealed to host prior to confirming a reservation so that’s where I think that Airbnb need to start.)
Vi pratar om att Airbnb inte är det enda företag som förmedlar varor och tjänster med namn och bild på säljare och konsument inom den växande delningsekonomin. Men som ett av de största och mest kända företagen menar Kristen Clarke att de har ett särskilt ansvar.
–När vi tillåter för mycket diskretion, historiskt sett har det visat sig att det är då diskriminering visar sig. Så det här är ett gyllene tillfälle för Airbnb att ta täten och bli en förebild för andra företag inom delningsekonomin.
(– When you allow people come and choose who can come and stay, clean your house, bring you food. When we allows too much discretion – historically that’s when we see discrimination coming to play – so this is a real moment for Airbnb to be the leader that’s it wants to be and take action that will help make it a role model for other companies in the sharing economy space.)
Hon lyfter fram företaget UBER som ett positivt exempel i det här sammanhanget. I deras app som gör att man kan beställa en taxitjänst i mobilen ser föraren och resenären inte varandras namn förrän beställningen är gjord.
Flera svarta kändisar har hyllat appen på sociala medier för att det är lättare för dem att beställa en bil på det här sättet. I New York stoppar man ju de traditionella gula bilarna på gatan och många, särskilt afroamerikanska män upplevde svårigheter med detta.
Även Ben Edelman som forskar om det här på Harvard Universitetet menar att bilderna och namnen måste bort om man på allvar vill få bort diskrimineringen:
–Policyn verkar vara att frågor om public relations är mer i fokus än att komma till rätta med diskriminering. Det viktiga är god PR.
(–This policy looks that it was designed more with public relations questions in mind and less on mind on actually fixing discrimination. Looks like it was designed to get good PR, and it did get some good PR. But was it designed to fix discrimination? To stop discrimination from accruing and to do that as quickly and thoroughly as possible? I would say no.)
Men Airbnb säger att de ska experimentera med att minska bildernas betydelse. Det här är alldeles för vagt menar Ben Edelman.
–De lovar inte att agera utifrån vad experimentet visar och de lovar definitivt inte att det blir några resultat.
(–They don’t promise to actually act on the result of the experiment, they certainly don’t promise that their experiment will have any particular results.)
Men skulle värdarna inte skrämmas bort om man plötsligt var tvungen att säga ja eller nej till någon som man inte sett? Det tror inte Ben Edelman.
–Airbnb är kommersiellt, det är designat för att tjäna pengar till värdarna, värdarna kommer vara nöjda med vilket system som helst som göra att de tjänar pengar. Och det här är själva slutsatsen. Om Airbnb verkligen skulle vilja genomföra förändringar så skulle de kunna stoppa diskriminering. Men det har bestämt sig för att inte göra det.
(–You know, Airbnb is a commercial service, it’s designed to make money for the host, the host will be happy with any system that continues to give them money. And this is the real bottom line, seems to me like Airbnb could really press this change throw if they really wanted to stop discrimination. But they decided not to. )
Både Ben Edelman och Kristen Clark menar att Airbnb måste ta ansvar för hur man konstruerat sin plattform och att det är de som har möjligheten att förändra det här genom att ta bort namn och bild ur processen. Men samtidigt är det ju värdarna som fattar beslutet att säga ja eller nej.
När vi frågar den svenska diskrimineringsombudsmannen, DO, får vi svaret att det är värden som man skulle kräva på skadestånd ifall DO fick in ett sådant här ärende.
Normalt är den privata sfären undantagen diskrimineringslagstiftningen, men om man lägger ut sin lägenhet eller ett rum på en kommersiell sida som Airbnb och tar ett pris som motsvarar ett hotellrum, skulle det räknas som att man säljer en tjänst, och omfattas av lagen enligt DO. Men än så länge har detta inte prövats rättsligt i Sverige (med airbnb alltså).
Men vad säger värdarna själva? De som sa nej till våra testpersoner. Vi ringer upp några av dem för att höra, men ingen vill berätta om det här i radio. Några får vi ändå prata med en stund, men ingen av dem vill kännas vid någon diskriminering, i alla fall inte att det har skett medvetet.
Vår värd i New York, Andrew, har hört talas om problemen med diskriminering, men samtidigt så menar han att när man släpper in någon i sitt hem är det viktigt att man känner att man har kontroll.
–Som värd måste du tillåtas ha total kontroll över de här situationerna, och om du får se en person som du inte tror du vill hyra ut till ska du helt enkelt kunna neka.
(–As a host you are allowed to sign off who you allowed to stay there you are in total control of the situation so if you see people that you don’t think you wane host you can simply deny them.)
Och det här är också skälet till att Airbnb inte vill ta bort foton ur processen, de menar att det är en för viktig del i processen att skapa tillit.
Hemma hos Tim några kvarter därifrån fastnar vi vid det stora fönstret och tittar på utsikten.
Och även om Tim Davies tappade lust att själv hyra boende via Airbnb säger han att kommer han fortsätta erbjuda turister att hyra ut ett rum i hans lägenhet via tjänsten. Men värdarna borde fundera över sin världsbild, menar han.
–Konceptet är svinbra och visst det är någons hem vi pratar om så det är ju den personen som i slutänden måste bestämma vem man vill släppa in i sitt hem. Men på samma gång måste de förstå att världen är väldig uppdelad, de borde vara lite mer accepterande mot folk som reser. Du vet aldrig vem du möter. Det finns många härliga människor runt om i världen och om du begränsar dig till människor som bara ser ut som du, kan du verkligen gå miste om härliga människor och riktigt bra konversationer, avslutar Tim Davis.
(–I think that the concept is great and there is someone’s home so in the end of the day they get to decide who they want to let in in their house but in the same time they should understand that the world is a very diverced place, they should be a little more accepting of people that travels.
You never know who to meet. It is a really big world out there and there is a lot of great people out there and if you restrict yourself to people who just look like you, you could really missing out some really great people, and some really good conversations.)
Reportrar: Maria Ridderstedt och Karin Wettre
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det kommer allt fler nya mediciner för patienter med sällsynta och allvarliga sjukdomar. Kaliber granskar särläkemedlen som hjälper svårt sjuka men kostar så mycket att det går ut över annan vård.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Jag har då inga njurar som fungerar, så jag ligger i dialys fem dagar i veckan a fyra timmar. För att rena det dina njurar gör i vanliga fall, gör den här maskinen åt mig.
Hur mår du när du ligger här?
- Det är väl okej, det blir ju väldigt mycket tid av ens liv att ligga i maskin. Du har ganska ont när man sticker med metallnålar som är ganska grova för att kunna få den här dialysmaskinen att fungera och få ett bra flöde. Blodet går grunt hela tiden, ju fortare blodet går runt desto bättre dialys får jag.
Hanna ligger under en gul filt i en sjukhussäng i Halmstad. Persiennerna är neddragna och blodet pumpas runt genom plastslangar och en maskin som renar det, en behandling som heter dialys.
Hanna har den ovanliga och livshotande sjukdomen aHUS, atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom. Den leder till blodbrist och till slut slås njurarna ut.
- AHUS för mig är ett liv i maskin, som det ser ut nu. Och det finns då ett läkemedel som gör det möjligt för mig att få en njure och blir transplanterad och slippa maskinen 20 timmar i veckan, och tillbringa den tiden med min familj och mina barn.
Soliris är det första läkemedlet för patienter med aHUS.
Det kan göra Hanna frisk.
Och är, per patient och år, bland de dyraste läkemedlen i världen.
Cirkapriser: Soliris 4,5 miljoner kronor per patient och år, Vimizim 3,8 miljoner, Kyprolis 2,5 miljoner.
Kaliber idag handlar om priset för särläkemedel, det vill säga nya läkemedel för patienter med ovanliga och allvarliga sjukdomar.
För att få fram nya och bättre särläkemedel har EU infört regler som gynnar läkemedelsbolagen. Och nu ser vi resultatet – fler nya läkemedel och högre kostnader i sjukvården.
I Sverige hamnar kostnaden på landstingen och staten.
Samtidigt som de nya läkemedlen kan hjälpa svårt sjuka med sällsynta sjukdomar så trängs annan vård undan. En svår ekvation.
Kaliber har tittat närmare på två av de dyraste särläkemedlen, Soliris och Translarna.
- Vi står i vårt kök och det är ganska stort för att killarna ska kunna köra med sina rullstolar här inne.
I det här röda huset med vita knutar bor Carin. Hon är mamma till två pojkar med den ovanliga och allvarliga muskelsjukdomen Duchennes muskeldystrofi. Huset är ombyggt för att pojkarna ska kunna växa här med sjukdomen. Det saknas trösklar och i hallen finns en stor vit hiss. För sjukdomen förvärras med tiden.
- Och sen toaletten är lite större, med höj- och sänkbara handfat. Sen är det stort utrymme för att kunna använda just en stol inne i duschen eller senare kanske en brits för att kunna duscha. Så man har ju sett lite framåt.
Tänker du framåt?
- Jag vågar nästan inte det. Det är ju lite läskigt. Det är lite skrämmande. Man vet ju lite grann om det man har läst om sjukdomen. Men man försöker att inte tänka på det hela tiden. För att orka med att leva så måste man glömma bort det ett tag.
Men du vet att det kommer att hamna en brits här?
- Ja, så kommer det ju att bli. Förhoppningsvis så sent som möjligt.
Duchennes muskeldystrofi drabbar ungefär tio personer i Sverige varje år, oftast pojkar. Muskelfibrerna bryts succesivt ned, den motoriska utvecklingen stannar av. Det är vanligt att drabbade inte längre kan gå vid tio års ålder.
Det nya läkemedlet Translarna kan bromsa sjukdomsförloppet. Det kan hjälpa ungefär var tionde patient, och det är bara de som kan få läkemedlet.
I Sverige är det Carins söner och ett tiotal till som får Translarna. I dagsläget får Carins yngsta son det av läkemedelsbolaget. De flesta andra har fått det för att de varit med i en studie.
- Det här är ju vårt hopp som vi lever på. Vårt hopp för framtiden. Det känns som att den gör väldigt bra för Rasmus.
Cirkapriser: Translarna drygt 3 miljoner kronor per patient och år. Procysbi 1,6 miljoner, Revestive 2,2 miljoner, Vyndaqel 1,2 miljoner.
- Hej, tjena välkommen!
En som jobbar med att göra bedömningar om nya särläkemedel är värda sitt pris, om de är kostnadseffektiva, är Lars Sandman. Han är professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet och också etisk rådgivare till NT-rådet, landstingens gemensamma organ som tar fram rekommendationer om nya läkemedel ska användas i landstingen.
- Det som blir problematiskt är naturligtvis att vi skulle kunna säga att ett liv är oändligt mycket värt, vi borde kunna lägga hur mycket som helst, då riskerar vi ju liv i en annan ände av systemet. Lägger vi otroligt mycket på en patient eller en liten patientgrupp så kommer andra patienter att bli utan, vi förlorar liv i den andra änden i stället. Så i någon bemärkelse kommer vi alltid att ställas inför problemet att vi faktiskt måste sätta ett pris på ett liv, hur obehagligt det än kan kännas.
Nya dyra läkemedel för sällsynta sjukdomar väcker alltså frågan vad ett läkemedel för en patient får kosta. Och de ställer landstingen inför ett dilemma - vård ställs mot annan vård.
Att det har kommit fler särläkemedel är ett resultat av att USA, Japan och EU har infört regler som gynnar läkemedelsföretagen. Systemet i EU gör att bolagen bland annat får ensamrätt för ett särläkemedel i tio år och därmed ingen konkurrens om priset.
I EU är det europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, som godkänner särläkemedel. För att klassas som ett särläkemedel ska det rikta sig mot ovanliga sjukdomar som är livshotande eller innebär mycket allvarliga tillstånd och så ska läkemedlet vara mycket bättre än de som redan finns eller innebära en helt ny behandling för sjukdomar där det tidigare saknats behandling.
Samtidigt som fler allvarligt sjuka kan få ett bättre liv så varnar den internationella organisation OECD för de ökande globala kostnaderna.
Läkemedelsbolagen ökar försäljningen och marknaden går starkt framåt.
EvaluatePharma jobbar med statistik och rapporter kring läkemedel.
- Hello. Oh my name is Lisa Urquhart. I am editor of EP Vantage, which is a part of EvaluatePharma
EvaluatePharma ser en enorm utveckling.
2010 såldes särläkemedel för 70 miljarder dollar globalt.
Förra året var siffran 102 miljarder dollar.
Och 2020 förväntas försäljningen vara uppe i 178 miljarder dollar.
- It’s growing quite strongly, actually. It’s growing at 11 percent annually.
Marknaden för särläkemedel växer med runt 11 procent per år och det är dubbelt så mycket som den totala läkemedelsmarknaden växer.
Det är en attraktiv marknad, bland annat för att läkemedelsbolagen kan ta ett högt pris och för de regler som ger bolagen ekonomiska fördelar, säger Lisa Urquhart.
- I think it’s a very attractive market as well, particularly for drug developers. Because, mainly, the prices that developers can take and the fact that there is limited competition.
Det finns ingen statistik över hur mycket särläkemedel säljs för i Sverige.
Kaliber har därför tagit fram nya, unika siffror i samarbete med SKL, Sveriges kommuner och landsting.
Vi har kollat vad de läkemedel som idag klassas som särläkemedel av EU kostade i Sverige 2015.
Och summan blev närmare 1,2 miljarder kronor.
Det är ungefär fyra procent av landstingens kostnader för läkemedel.
Årsnota: Revlimid 239 miljoner, Soliris 130 miljoner, Vidaza 52 miljoner, Elaprase 49 miljoner, Vyndaqel 34 miljoner.
Kostnaderna för särläkemedel hamnar till större del på landstingen än vad övriga receptbelagda läkemedel gör.
Det beror på att särläkemedlen i större utsträckning är utanför högkostnadsskyddet och subventioneras då inte av staten.
De flesta landsting och regioner, 19 av 21, svarar i en enkät som Kaliber har gjort att kostnaderna för särläkemedel ökar.
Flera landsting uppger också att de ökande kostnaderna för särläkemedel går ut över annan vård.
- Hej, Anders Carlqvist söker jag.
Anders Carlqvist är läkemedelschef i Västra Götalandsregionen:
- Det finns ju alltid en alternativ användning av alla pengar. Om du lägger pengar på något så kunde du ha lagt de på någonting annat, och alla vet ju att det finns behov inom vården, så att någon viss undanträngningseffekt är det alltid.
De ökande kostnaderna gör att sjukvården hamnar inför svåra avvägningar om de resurser som finns, säger han.
- Alltså man skulle önska att man kunde ge all behandling till alla patienter som behöver det. Men nu är det så att gapet mellan vad som är möjligt att göra medicinskt och med läkemedel och de resurser som finns ökar.
Kaliber kan konstatera att nästan alla landsting lägger mer och mer pengar på särläkemedel.
Behandlingarna tränger undan annan vård samtidigt som de kan vara livsavgörande för svårt sjuka patienter.
Hur mår du? Hur känner du dig?
- Huvudvärk, yr, lite skakig är man ju absolut efter varje behandling.
Vi återvänder till Hanna, som precis har avslutat fyra timmar i dialys.
Hon kom hit från jobbet som sjuksköterska och ska hem till barnen.
- Livet fortsätter ju även om jag ligger fastlås i en maskin.
Hanna är en av omkring 45 personer i Sverige som lider av sjukdomen aHUS.
För henne är det självklart att landstingen ska bekosta medicinen.
Hur tänker du kring prissättningen? Det är ju läkemedelsbolaget som sätter priserna. Har du tänkt något kring det?
- Det krävs ju oerhörda forskningsresultat och forskning bakom till att få fram ett sånt här läkemedel och jag tänker att det någon gång måste betalas tillbaka.
Trots att läkemedlet Soliris och njurtransplantation skulle göra att Hanna slipper den här dialysmaskinen och att Translarna skulle bromsa den allvarliga muskelsjukdomen hos Carins barn, så är det inte självklart att de får behandlingarna.
Det beror på att läkemedel, trots att de är godkända som särläkemedel i EU, kan bedömas vara för dyra eller ha för dålig effekt i förhållande till priset i Sverige.
Det är NT-rådet som ger rekommendationer till landstingen om ett läkemedel bör användas eller inte.
Rådet är landstingens gemensamma organ där NT står för nya terapier.
I dagsläget avråds landstingen från att använda ett tiotal särläkemedel.
Det kan bero på att läkemedlen bedöms vara för dyra i förhållande till vilken effekt de har, eller att det ännu inte har utretts hur kostnadseffektiva de är.
Stefan Back är ordförande i NT-rådet:
-Vid extrema kostnader så är det ju så att det blir ju undanträngningseffekter också. Det ska ju också vara en jämlikhet och solidaritet mot andra sjukdomstillstånd och andra behandlingar inom landet, så att man inte får undanträngningseffekter. Vi är ju satta just för att göra de här kostnadseffektivitetsbedömningarna och övervägandena.
Varför är det då viktigt att komma med sådana här rekommendationer?
- Ja, vi vill ju ha tillgång till läkemedel på samma sätt i hela Sverige. En jämlik läkemedelstillgång och läkemedelsanvändning.
Meningen med att avråda från ett läkemedel som anses för dyrt eller där effekten är otydlig är alltså att vården ska vara rättvis och jämlik i hela landet oavsett vilken sjukdom man har.
Men NT-rådets rekommendationer ifrågasätts. När NT-rådet i juni 2015 rekommenderade landstingen att inte ge behandling med Soliris för sjukdomen aHUS väckte det debatt.
En som var kritisk till NT-rådets beslut var Diana Karpman, överläkare i Region Skåne och professor i pediatrik vid Lunds universitet.
- Det går helt emot läkarkoden att avstå en behandling som finns och som dessutom är extremt effektiv. Så om du frågar mig som läkare så är det förstås oacceptabelt. Däremot kan jag förstå resonemanget att det är för dyrt. Resonemanget är att, om man tar samtliga särläkemedel, så är det en enorm kostnad om man tar allihop. Men varje särläkemedel för sig, för den patientgruppen den ska bota är inte så dyr. Det är bara ett fåtal patienter, så det är liksom ingenting.
Hanna, som har haft sjukdomen aHUS i 14 år, är också kritisk till NT-rådets beslut.
- Det handlar om en så stor livskvalitetändring för den som får Soliris, så man kan inte prata kostnad. Dels kan personen få gå tillbaka till jobb och samhället slipper betala massa sjukpengar till personen i fråga.
Soliris är dokumenterat väldigt effektivt, till skillnad från vissa andra särläkemedel. Så i det här fallet handlar NT-rådets beslut enbart om priset, som ju läkemedelsbolaget sätter.
NT-rådets ordförande Stefan Back:
- Hade det varit ett dåligt läkemedel och lika dyrt, då hade det varit ett väldigt enkelt beslut. Likadant om man har sjukdomar som inte påverkar möjligheten för fortsatt liv. Är behandlingen extremt dyr, så är det inte alltid man får ett ok från oss.
Så vad är grundproblemet?
- Grundproblemet är prissättningen.
Hur ser ni på den?
- Det är företagets roll. Det är de som sätter priset, vi sätter inte det.
NT-rådet har kommit med två olika rekommendationer för Soliris för två olika sjukdomar, aHUS och PNH. PNH är också en ovanlig sjukdom, som runt 60 personer i Sverige har. Här är NT-rådets rekommendation lite öppnare, de som bedöms verkligen behöva läkemedlet bör få behandlingen.
När det gäller läkemedlet Translarna så är NT-rådets rekommendation att de pojkar som varit med i studier får fortsatt behandling om läkemedlet har en effekt man kan se. Men NT-rådet avråder från att nya patienter behandlas med Translarna eftersom man vet för lite om hur effektivt det är i förhållande till kostnaden, säger ordföranden Stefan Back.
– Vi vet ju inte vilken prisnivå det hamnar på och vilka effekter som finns på läkemedlet, om det är försvarbart eller inte.
Även det beslutet har lett till kritik, bland annat från Mar Tulinius, professor vid Göteborgs universitet och överläkare på Drottning Silvias barnsjukhus. Han har lett en av studierna av Translarna och har ägnat många år åt att diagnosticera och behandla barn med muskelsjukdomar.
- Jag är övertygad om att desto tidigare man kan börja med läkemedlet desto bättre effekt når man på lång sikt. Och allt som kan hjälpa dem att förlora funktioner lika fort är bra.
Så kostnaden spelar mindre roll egentligen?
- Jag tycker att det är försvarbart att ha den kostnaden med tanke på att allt som bromsar upp den här sjukdomen ökar livskvalitén så pass mycket och gör att pojkarna behåller funktion längre. Så på det sättet tycker jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart.
- Rasmus börjar du bli redo? Är du redo? Då får du ställa dig i startposition… Spring så fort du kan Heja dig hejaheja heja.
Rasmus, som har Duchennes muskeldystrofi och får Translarna, är mitt uppe i tester här på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Var tredje månad går han i trappa, testar hur långt han kan gå på sex minuter, lyfter vikter, springer på tid och blåser i maskin.
Mamma Carin väntar utanför.
- Jag tycker inte att man kan sätta nåt pris på ett barns liv. De är värda hur mycket som helst. Ovärderliga. Mina barn är ju min dröm som gick i uppfyllelse. Så det känns jättekonstigt att det ska behöva kosta så mycket.
Vad tycker du om ett läkemedel som kostar tre och halv miljon kronor per år och patient? Är det rimligt?
- Jag tycker att det är helt vansinnigt. Det är svårt att förstå det som vanlig förälder liksom.
Var ska vi kapa kostnaden?
- Det är väl läkemedelsbolagen i första hand som kan kapa dem, tror jag. För det finns ju ett behov av det, så det borde kunna gå att sänka kostnaden för det och få in pengar ändå.
På andra våningen i ett kontorshotell i Göteborg sitter Roger Johansson som är vd för den nordiska delen av PTC Therapeutics, vars viktigaste produkt är Translarna. Vi vill veta varför bolaget har satt priset som de har gjort.
- Här sitter vi. Välkommen! Vi har två små rum här…
Translarna kostar drygt 3 miljoner kronor per patient och år och tillhör därmed de dyrare läkemedlen.
Även om försäljningen beräknas öka med 150 procent i år, så har bolaget ännu inte gått med vinst och enligt PTC har det har tagit 18 år och kostat 4,5 miljarder kronor att utveckla läkemedlet.
- Lång utvecklingskostnad, stora investeringar och få patienter. Då får man den här typen av kostnadsläge på ett läkemedel.
Vad säger du om priset?
- I ett företag så måste det finnas nåt slags incitament för att starta detta. Det är också därför man har ett regelverk som hanterar särläkemedel. Man stimulerar företag att forska och utveckla den här typen av läkemedel och då måste det finnas en möjlighet att också tjäna pengar och få tillbaka det man investerar. För oss kommer det att dröja många, många år ens om vi någonsin kommer break even, trots att vi har det prisläget som vi har. Det är det svaret jag har.
Soliris är alltså ett av de dyraste läkemedlen i världen. Det kostar uppemot 4,5 miljoner kronor per patient och år.
Även överläkaren Diana Karpman, som arbetar med svårt njursjuka barn som blir hjälpta av Soliris tycker att läkemedelsbolaget Alexion har satt ett orimligt pris.
- Jag tycker det är enormt. Alltså priset är ofattbart enormt. Vinsten är enorm. Den diskussionen måste man ta för att de har vissa lättnader och incitament för att utveckla läkemedel. Det tar flera, flera år att utveckla. De har monopol i ett antal år. Så då får man ha en diskussion med läkemedelsindustrin om prissättningen.
Alexion har sålt Soliris för över 10 miljarder dollar sen 2008, enligt årsredovisningarna. Succén har lett till att bolaget under samma period gjort en vinst efter skatt på 2 miljarder dollar.
- Det är klart att det är exceptionellt stora siffror, när det är en produkt som riktar sig till en mindre patientgrupp. Sätter man det i sitt sammanhang, så ser vi då att i läkemedelsindustrin så är det en tydlig trend mot mera specialist- och nischläkemedel. Och den här prisfrågan blir också aktuell förstås, säger Johan Unnerus, analytiker på Swedbank.
Kaliber har försökt att få en intervju med Alexion. Vi vill veta varför priset är satt som de är, hur Alexion ser på kritiken om att Soliris är orimligt dyrt och om bolaget har planer på att sänka priset.
Enligt kommunikationsavdelningen i Schweiz har Alexion inte möjlighet att ge en intervju, men kan svara på våra frågor via mejl.
Bolaget svarar i ett uttalande att det är ungefär 100 personer i Sverige som har de två sjukdomarna PNH och aHUS, att Soliris har ett stort värde för vården och att det lilla antalet patienter innebär en begränsad kostnad för landstingen.
Men Alexion svarar inte på frågorna om varför bolaget har satt priset som man har gjort.
Det finns olika uppfattningar om priset ska kunna sätta stopp för ett läkemedel.
Det är ett komplext problem där många gånger höga kostnader för läkemedel till enskilda patienter med svåra sällsynta sjukdomar ställs mot annan vård.
Vi har därför tittat närmare på om landstingen ändå gett de särläkemedel som NT-rådet avråder ifrån. Och vad det får för konsekvenser.
Kalibers granskning visar att landsting har gett särläkemedel som till exempel Soliris trots att NT-rådet avrått att ge behandling.
I Västra Götalandsregionen säger de att man följer NT-rådets rekommendationer och att de är viktiga, men i vissa fall måste beslut om enskilda patienter ändå fattas.
Regionen har till exempel gett en patient behandling med Soliris och en patient Translarna efter NT-rådets avrådan. För i slutändan är det den behandlande läkaren eller kliniken som får besluta att ge läkemedlen ändå.
Vi frågar Anders Carlqvist, som är läkemedels- och hjälpmedelschef där, vad en rekommendation då spelar för roll?
- I vissa fall, som de du nämner nu, så spelar dem ju inte så stor roll.
Vad blir konsekvensen på det stora hela?
- Alla pengar har ju som jag sa en alternativ användning. Och nåt annat blir inte gjort eller nån kö blir längre, eller någonting.
I Region Skåne får alla aHUS-patienter som drar nytta av Soliris läkemedlet, enligt överläkare Diana Karpman. Hon är med i den expertgrupp i regionen som beslutar om en patient ska få Soliris eller inte.
Hon anser att NT-rådets rekommendation öppnar upp för orättvisor eftersom det i slutändan är läkare eller kliniker som fattar besluten.
- Ja, det gör det eftersom de har fattat beslut på gruppnivå, vilket innebär att man kan på en individuell nivå fatta andra beslut. Där kanske inte finns expertis i just den här sjukdomen, för de är sällsynta sjukdomar. Och då kan skillnaden vara mellan liv och död beroende på var du bor i landet. Vilket egentligen inte är acceptabelt, tycker jag.
Vi återvänder till NT-rådets etiska rådgivare Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik. Han tycker att det är viktigt att landstingen följer rekommendationerna för att vården ska vara jämlik.
_ Det finns ju också en risk om vissa landsting är duktiga på att vara följsamma medan andra inte är det så finns det en risk att de landstingen spelas ut mot varandra, både i relation till patienter, till professionen, men också i relation till läkemedelsföretag, eller de som producerar de här läkemedlen.
Vad blir konsekvensen då?
‑ Jag tror att den stora konsekvensen är dels att det upplevs som orättvist att vissa patienter får de här läkemedlen som vi har sagt nej till och andra inte.
Behandlande läkare har stor makt över om patienter ska få ett särläkemedel eller inte. Och de behöver alltså inte följa NT-rådets avrådan.
Kalibers granskning visar också att läkare som är med och fattar såna beslut kan ha kopplingar till läkemedelsföretaget som säljer läkemedlet de beslutar om.
Till exempel när det gäller Translarna.
Studien, som nyligen avslutades, bekostades av läkemedelsföretaget PTC och leddes av överläkare Mar Tulinius. Samtidigt som han i sin roll som överläkare inom Västra Götalandsregionen är med och beslutar om patienter ska få Translarna så är han också rådgivare åt PTC och har fått ersättningar från bolaget.
- Jag har fått konsultarvode för att delta i vissa möten och någon enstaka gång även för att hålla föredrag för kollegor.
Hur ser du på din delaktighet i att få ut läkemedlet och samtidigt ha lyft ersättning från läkemedelsbolaget?
- Jag ser det som två helt olika saker. Det som har jag fått arvode för har handlat om en specifik uppgift där jag har deltagit med min erfarenhet av läkemedlet. Och jag kan inte se hur man skulle kunna undvika att ha den typen av möten. Man måste ändå få samla den kunskap som finns hos dem som har den kunskapen. Jag har inte fått betalt för att göra studierna, det tror jag är väldigt viktigt.
Det har inte påverkat dig på något sätt. Att du har lyft en ersättning?
- Nej det tycker jag inte. Jag kan inte se att det har påverkat mig på något sätt. Det har inte varit den typ av arvoden.
När det gäller Soliris har läkemedelsbolaget Alexion bekostat en internationell studie som överläkare. Diana Karpman var samordnare för i Sverige. För det fick hon betalt av Alexion.
Karpman har också hållit föreläsningar på Alexions utbildningar. Men hon har då inte tagit betalt, säger hon.
- För studien fick vi ersättning för att det var genom landstinget, så det är reglerat. Men man kan tacka nej till arvode för föreläsningar och det gör jag. För min del är det så att jag bedriver forskning inom detta område och vill vara oberoende av läkemedelsföretaget för att min forskning ska vara oberoende.
Efter att systemet i EU med att få fram fler nya särläkemedel infördes, så har det har det också blivit fler särläkemedel på marknaden. Men det har också lett till svåra ekonomiska avvägningar i sjukvården.
Det finns också kritik mot att läkemedelsbolagen sätter orimliga priser.
Vad det gäller framtiden så är ett hundratal nya särläkemedel på väg. Och kostnaderna förväntas öka ännu mer.
Det är ett komplext problem utan enkla lösningar.
Flera vi har pratat med tycker att systemet behöver förändras för att få ned priserna.
En av dem är professor Lars Sandman.
- Jag tror att det krävs någon form av förhandling eller kanske någon form reglering på en mer central nivå. Dels kanske vi måste förhandla på en högre nivå, inte bara i Sverige och framförallt inte bara de enskilda landstingen, men lyfta det till en nordisk nivå eller kanske till och med europeisk nivå. Kanske behövs någon form av reglering kring vad som är en rimlig kostnad.
För personer med ovanliga sjukdomar kan läkemedlen förändra livet.
Numera har Hanna alltid telefonen på och bredvid sig. För hon har blivit lovad läkemedlet Soliris så fort det dyker upp en ny njure så att hon kan göra en njurtransplantation.
- Jag har haft tur. Jag har haft ett fantastiskt landsting som har hjälpt mig.
Vad kommer att hända när du får Soliris tänker du?
- Jag tänker att jag kan träna ännu mer än jag gör idag. Jag kan återgå till mitt jobb som narkossköterska vilket jag älskar och framförallt att jag får en frihet. Och tiden jag tillbringar i den här maskinen slipper jag. Så tiden och livskvaliteten kommer att bli enorm för mig.
Reportrar: Daniel Värjö och Samira Othman
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Det stora antalet flyktingar som kom till Sverige krävde snabba lösningar. Migrationsverket dammsög landet på boendeplatser men mångmiljonupplägget med fartyg gick på grund.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Hej, jag heter Egil och är kapten här ombord på Ocean Gala.
Egil Aune är kapten på det stora kryssningsfartyget som var tänkt att bli Sveriges största asylboende.
– Detta skulle vara huvudrestaurangen, och så får vi se hur många de skulle ha blitt, så hade vi öppnat upp mer å mer. Ju mera gäster vi har ombord, ju mera hade vi behövt öppna upp. Nu är vi inne här i Show-loungen, det var huvudshow-loungen, men det är inte så mycket show idag.
Egil och hans besättning är inhyrda för att driva skeppet som ett boende för flyktingar. Men hundra besättningsmän har redan åkt hem, det är alldeles tomt, det finns inga flyktingar här. Men vi var klara säger Egil, och så tar han med oss på en rundtur. Båten har fjorton däck och högst upp skulle en basketplan ligga. Swimmingpoolen är täckt med plank. Det är som att vara på en finlandsfärja, men där dom flotta taxfree-butikerna är ombyggda för Migrationsverket med ett mottagningskontor och ett stort väntrum med utsikt mot vattnet.
– Planen var ju det att Migrationsverket skulle ha sitt folk här, också skulle vi ha aktivitetsledare ombord, vi skulle ha personal till att aktivera och hjälpa flyktingarna ombord här. Så det var vi klara med.
Det måste ju kännas väldigt snopet?
– Vad kan man göra, så här är det i livet. Allt är klart att ta emot. Jag syns de va väldigt intressant, å jag tror vi hade kunna lyckats väldigt bra. Men tyvärr så gick det väl inte så.
Migrationsverket anser att rederiet inte uppfyllt kraven i deras avtal, och har alltså stoppat planerna på asylboende ombord. Rederiet anser att myndighetens beslut är taget på felaktiga grunder, och har hittills skickat fakturor på totalt 81 miljoner svenska kronor – och kostnaderna för rederiet rinner hela tiden iväg och nu hotar de med att stämma staten på stora pengar. Det här är en del i invecklad härva, och för att förstå hur det har kunnat bli såhär, så måste vi backa tillbaka bandet flera månader…
Ur Ekot
Migrationsverket klarar inte längre att få fram boenden för nyanlända flyktingar. På de ankomstboenden där asylsökande ska bo som mest i ett par dagar…… Här i Sverige behövs upp emot 20 000 nya boendeplatser för asylsökande innan sommaren……….. Det börjar byggas tältläger i Sverige för att ge plats åt några av dom flyktingar som ……
Flyktingströmmen under sommaren och hösten 2015 ställer Migrationsverket inför en tuff utmaning att hitta boenden till asylsökanden. Vid det akuta läget var det över 160 000 flyktingar som kom till landet förra året, och Migrationsverket såg båtar som ett alternativ, och söker efter fartyg.
Rederiet Floating Accommodations visar sitt intresse. Bolaget drivs av de två norska bröderna Tandberg, som har erfarenhet vid katastrofer. Efter orkanen Katrina i New Orleans, med sovsalar för studenter, vid orkanen Ike och vid jordbävningen i Haiti.
Migrationsverket skriver ett avtal med bolaget som anger att när norrmännen har tillstånden klara, kan deras asylboende på båten användas som asylboende för 1790 flyktingar.
Rederiet letar kajplats åt det stora kryssningsfartyget, men hittar ingen. De får nej i stora städer som Stockholm, men så hittar de en i Härnösands kommun och Espen Tandberg, en av delägarna, träffar i januari det socialdemokratiska kommunalrådet Fred Nilsson.
– Jag tog emot honom och jag lyssnade på vad han sa. Jag log lite åt hans enorma entusiasm, som en väldigt typisk försäljare. Men sa att det här tål att tänkas på. Han gav ju också en del uppgifter på volymen av det här å han talade då inte om 2000 boende, men kanske hälften av det här. Han angav också värden för hur mycket vatten, och sånt där, de skulle behöva för att klara av det här, säger Fred Nilsson.
Härnösand är en liten kommun som tagit emot många flyktingar. Vi är kända för att vara en flyktingvänlig kommun säger Fred Nilsson. Men nu, när han hör norrmännens planer, börjar han dra öronen åt sig.
– Väldigt kort efter hans besök så förstod vi innebörden i det här och satte oss ner, politiker, jag kallade, eller jag inbjöd politiker från alla de politiska partierna, ledningen för de politiska partierna i kommunfullmäktige. För att föra en dialog om det här, för vi insåg ju ganska snart att det här skiljde sig från alla andra förslag.
På vilket sätt?
– Volymen och placeringen. Det är ju så här att när Migrationsverket upprättar ett boende i en kommun, var det än är, så utgår man ju på något sätt från hur det samhället är planerat. Och man kräver bygglov, man kräver räddningstjänstens godkännande. Allting som måste finnas för att det ska vara ett acceptabelt boende. Det gör dom överallt. Och alla partier var överens om att det här inte var en önskad lösning i Härnösand. Vi var överens om det.
Kommunalrådet i Härnösand, Fred Nilsson, säger att Migrationsverket lovat att inte trotsa honom - ingen asylbåt ska lägga till i hans kommun. Migrationsverket börjar se problem. Det är svårt att hitta kommuner som vill ta emot flyktingfartyg. De har kontakt med fem fartygsleverantörer som söker kajplats, och båtarna hamnar på regeringskansliets bord.
Kaliber har tagit del av mailväxlingar mellan en hög tjänsteman på justitiedepartementet och en tjänsteman på Migrationsverket som avhandlar båtarna.
Hej, ville bara kolla så att jag uppfattade dig rätt idag, är det så att alla fartygsplaner nu är rökta? Alltså den potential ni såg på 4000 platser är borta.
En av cheferna på Migrationsverket, som har ansvar för upphandlingarna med båtar svarar.
Hej, Vi ger aldrig upp utan vi tror fortfarande på fartygsplatser.
Däremot efter att jag själv pratat med kommunalråden i Härnösand, Timrå och Norrköping så förstår jag att kommunerna inte vill ha fartyg och att de vet att de kan avstyra via bygglovskravet.
Ändå förlänger Migrationsverket sina villkorliga avtal med tre fartygsleverantörer. De får längre tid på sig att fixa ledig kajplats och de tillstånd som krävs för att öppna asylboende på båtarna.
– Jag är Kjell Tandberg och jag är en av ledarna i Floating Accommodations.
Vi ringer upp Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, bolaget som tänker segla passagerarfartyget Ocean Gala till Sverige.
– Det är ju helt otroligt. Den myndigheten som står för över en miljard svenska kronor i upphandling må ju veta vilka tillstånd som krävs.
Tandberg bryr sig inte om kravet på bygglov, och menar att andra regler gäller till sjöss än på land. Migrationsverket ville ta reda på vilka tillstånd som behövs, om ett bygglov är nödvändigt och förlängde därför tidsfristen säger Tandberg. Men i april funderar Tandberg på det politiska läget i Sverige som förändrat sin asylpolitik. Allt färre flyktingar kommer till landet, vill Migrationsverket fortfarande fullfölja avtalet?
– Ja den 17 april ställde vi spörsmålet om de vill genomföra avtalet, och det var Migrationsverket som insisterade på att de ville genomföra avtalet.
Den kommunikation vi tagit del av visar att både Migrationsverket och Justitiedepartementet börjar tvivla inför flyktingfartygen. I slutet på april vill en hög tjänsteman diskutera båtar med en av cheferna på Migrationsverket:
Hej! Tack för bra möte i fredags! Mkt uppskattat att ni kom! Alltid lika bra att ses.
Undrar om du har möjlighet att höras i morgon? Skulle gärna vilja prata vidare med dig om ngr frågor (bland annat … och hur ni ev kan tänka taktiskt så att ni inte hamnar med för många dyra båtplatser).
Och sen, i början av maj blir frågan om att gå ur tecknade avtal med fartyg aktuell, samma höga tjänsteman skickar konkreta frågor till Migrationsverkets avdelning.
Vad krävs för att gå ur tecknade avtal för fartyg? Vilka kostnader skulle det enligt avtalet medföra?
Den här kommunikationen om fartygen pågår i flera månader, men i media och i Härnösands kommun är den så kallade asylbåten Ocean Gala nästan glömd. Politikerna i Härnösand har andats ut, ända till i juni, då plötsligt ett fartyg dyker upp på radarn. Det har lämnat tyska Kiel och stävar mot Härnösands kommun - Ocean Gala - destination Utansjö hamn.
Så här lät det i lokalradion morgonen den 14 juni.
P4 Västernorrland, Sveriges radio. Och det är alltså på väg ett enormt fartyg mot Utansjö hamn norr om Härnösand. En oerhört spännande historia. En kommun som säger att, ehhmm nä, det ska inte vara något flyktingboende där. Och så har man redare som säger att, jo, det ska bli flyktingboende här, och vi kan göra så här och si och så. Och kommunen säger att Migrationsverket har sagt att de inte kommer att göra något mot kommunens vilja, och hela den där biten…
När Ocean Gala seglar mot Utansjö hamn så vet varken Migrationsverket eller Fred Nilsson, kommunalrådet i Härnösand, om att båten ska lägga till just där. Och dom som bor i Utansjö är lika förvånade.
– Ja, jag åkte hit som så många andra och tittade, å förundrades över vad är det som händer. Å förstod väl egentligen ingenting, vad gör den här? Det begrep vi ju inte.
Här bor lokalpolitikern, vänsterpartisten Lars-Gunnar Hultin.
– Det var mycket folk och bilar, man hade kunnat stå där och sälja varmkorv tror jag och tjänat en hacka. Nej, det var mycket folk och många intressen och många frågetecken. Och många människor som var oroliga och som undrade vad det är som händer.
Vad sa dom?
– Nja alltså, i Utansjö så tar vi ju emot väldigt mycket flyktingar, vi tog emot 150 stycken, så vi fördubblade ju vår befolkning och det gör vi på ett väldigt bra sätt. Det funkar jättebra, befolkningen hjälper till, det har blivit ett lyft för Utansjö. Men att där lägga till 1800 personer till, det blir ju fullständigt omöjligt. För dom människorna kan ju inte bara sitta på båten, det måste man förstå. Dom vill ju gå i land och det är nästan omöjligt att begripa vad det får för konsekvenser.
Båten väcker känslor i byn. Det här är en gammal bruksort som avfolkats med tiden, pappersmassefabriken lades ner för åtta år sedan. Kvällen efter att båten lagt till knackar vi på Utansjögården. Där är det ett möte om något helt annat, men om båten finns mycket att säga.
– Jag heter Marion Andersson, Det är en väldigt tjusig båt, den pryder kajen så fint där nere, eller hur? Alla turisterna kommer hit och tittar, Förstår du vilken dragningskraft den här båten har? Utansjö på kartan. Alla vet var Utansjö finns nu, och så kommer dom och tittar på båten, igår såg dom stå på bron och titta.
– Och jag har gjort bort mig, för jag har sagt att jag tycker om båten, och då har jag fått veta idag att det är inte några fler än jag som tycker det.
Vem har du fått veta det av?
– Ja, jag har varit på PRO… Och dom sa, så där får du inte säga Marion. Det där är fel.
Varför det?
– Ja för man tycker att det ska inte vara någon båt här med invandrare, och jag tycker ju det. Vet ni vad, jag tänker så här. Helt Underbart, nu kanske vi får en bensinstation, för det har vi ingen. Om det kommer människor hit så sker det saker också, det måste vara mat, bensin.
– Men vad ska dom göra på båten?
– Nu måste jag få säga en sak, dom som åker på Åland, vad gör dom? Det är ju roligt, Birka som går förbi här flera gånger….
– Det är en helg det, nu ska de ju bo här i ett år kanske, det funkar ju inte. Och vi kan ju inte ha 1700 stycken som drar omkring på byarna här på kvällarna, det är ju en omöjlighet.
Hur tänker du då?
– Man ser ju på andra boenden så är det ju mycket mer problem än vad vi haft här. Mycket bråk och sånt, jag tror att det blir mer av sånt om vi får hit så många människor. Det finns inte utrymme för dom att vara helt enkelt, säger en man i byn.
Det är många frågetecken när båten Ocean Gala kommer till Härnösands kommun. Redan vid det här laget räknar regeringskansliet och Migrationsverket med en rättslig process.
Ett SMS från en hög tjänsteman på justitiedepartementet skickas till en av cheferna på Migrationsverket, dagen efter att Ocean Gala förtöjt.
15 juni
Håll oss gärna i bilden om hur det utvecklas. Kanske god idé att ni hyr in juridisk spetskompetens innan skadeståndssituationen blir skarp? hur disk(uterar reds anm) ni kring det?
Migrationsverket svarar:
Vi jobbar hårt med båtarna och den ligger på vår högsta nivå (…) men lovar att återkoppla så fort jag vet något.
Rederiet som ligger bakom planerna på asylboendet ombord på Ocean Gala är redo att ta emot flyktingar säger de. Och de anser att avtalet ska träda ikraft efter att båten blivit inspekterad som boende och fått godkänt. Kontraktet är värt stora pengar för rederiet. Det kostar Migrationsverket drygt 800 000 kronor per dygn att hyra fartyget från och med att avtalet träder ikraft men fortfarande vet inte Migrationsverket vilka tillstånd som är nödvändiga för ett passagerarfartyg. Så här lät det i Studio Ett i P1 den 17 juni.
– Vad som gäller är att den här entreprenören har fått fram till den 3 juli på sig, att visa att det finns en hamn och att alla nödvändiga tillstånd finns på plats, säger Fredrik Bengtsson som är Migrationsverkets presschef.
– Finns inte dom här tillstånden på plats till den 3 juli, då blir det inte heller ett asylboende.
Programledare: Men bara så att vi förstår tydligt, vilka tillstånd är det då som behövs för att det här ska bli av före den 3 juli?
– Ja det har vi inte satt ut, för det är vi inte på det klara över utan är det så att det krävs bygglov från kommunen där båten ligger, då är det de som ska uppvisas. Är det andra typer av kommunala tillstånd som behövs, så är det de som ska komma in, och då är det en kontakt mellan entreprenören och kommunen som måste lösas, säger Fredrik Bengtsson.
Tiden går och samtidigt rinner pengar iväg för Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, som bland annat måste betala löner till de 140 besättningsmännen ombord på Ocean Gala och hyra för kajplatsen.
– Man ska tänka på att ett fartyg går efter internationella regler, vi räknas som ett passagerarfartyg, antingen om vi ligger i hamn eller om det seglar, eftersom att man måste ha en besättning dygnet runt. I priset så ingår det ju att ta fartyget till Sverige, och bygga om efter de specifikationer som Migrationsverket bad om, säger Tandberg.
Tidsfristen för det villkorliga avtalet går ut den 3 juli. Tandberg skickar den första fakturan till Migrationsverket som nu kollar upp om Ocean Gala har alla papper i ordning om boendet ska kunna öppna. Verkets beslut tas tre dagar senare.
Ur Ekot 6 juli
”Migrationsverket stoppar det planerade asylboendet ombord på kryssningsfartyget Ocean Gala som förtöjt i Härnösands kommun. Orsaken är att hamnägaren saknar nödvändiga tillstånd för att ta emot fartyget. ”
Migrationsverket river avtalet om asylboende på Ocean Gala, dom lutar sig mot ett förbud från länsstyrelsen en vecka efter att båten lade till i Utansjö hamn. Hamnen saknar tillstånd och är inte byggd för att ta emot avfallsvatten från en passagerarbåt. Om båten hade varit fullbelagd hade nästan 2000 personer bott där. Det finns också miljöföroreningar i marken. Förbudet mot Utansjö Industrihamn har överklagats av hamnägare, och nu ligger ärendet hos mark- och miljööverdomstolen.
Länsrådet, Sten-Olov Altin suckar när vi träffar honom i Härnösand, han väntar på hur det ska bli med båten.
– Ja, nu är vi här i början av september, och att vi inte har kommit längre än vad vi faktiskt har gjort här nu, det kan jag tycka är lite tråkigt eftersom att vi redan direkt konstaterade att den här hamnen ju varken har tillstånd för, eller är lämplig för att ta emot ett passagerarfartyg. Att inte fartyget har lämnat det kan jag tycka är lite tråkigt.
Så båten ligger alltså kvar efter nära två månader. Vi återvänder till kaptenen Egil Aune som också väntar på vad som ska hända. Han och de 45 besättningsmän som är kvar, underhåller båten under tiden.
Vad tänker du om det här gamla industriområdet, när du kom hit med båten, det var ju du som körde båten hit.
– Ja det är ju lite trist att se en nedlagd industri, om man tänker hur det var för några år sedan så var det full aktivitet här, du har Utansjö här uppe som var en liten landsbygd där det var full aktivitet med skola och butik och nu är det inget kvar där.
En hjullastare jobbar en bit bort i Utansjö hamn. Det var inte meningen att dom som bodde på båten skulle röra sig överallt, säger Egil. Men i det stora massamagasinet, säger han, också pekar han på en oval jättelik byggnad framför oss. Där skulle vi ha fotbollsplan och andra aktiviteter. Sen hade vi tänkt att skjutsa upp folk till grindarna, och ha bussar in till Härnösand.
– Planen var att skjutsa dem opp till gaten där, och så skulle vi ha skyttelbussar som tar dem till Härnösand och sådär. Här vid båten, här är inga problem, om du ser massamagasinet där, där skulle det vara fotbollsplan och där skulle det vara aktiviteter för barn. Men du kan inte gå vidare, för det är gaska stort det här området ser du. Så det skulle blir begränsat. Men vi hade gjort klart här, vi hade till och med staket som gick längs kajkanten här, så dom inte skulle falla i sjön, om barnen var ute och lekte. Det hade vi satt upp, men det har vi tagit bort nu. Så det var gjort klart, och det var Migrationsverket som sa till oss att vi fick sätta upp staketet runt kajkanten, och så gjorde vi. Dom kom här och sa att vi måste sätta upp så här…
Och Härnösand då, där allt började, där rederiet redan i januari tog kontakt med det socialdemokratiska kommunalrådet, Fred Nilsson, som inte ville ha Ocean Gala i någon hamn. Vad tänker han nu om hur allt har gått till?
– Ja det är ju så här att om det ska gå bra för flyktingarna som kommer till Sverige, så är det kommunerna som ska lösa det. Det är kommunerna som ska fixa skolutbildning, det är kommunerna som har socialtjänsten som ska lösa allt detta. Allt det här är ju kommunala, den kommunala sfären som löser och därför måste ju migrationspolitiken kopplas mellan statens migrationsansvar och kommunerna som levererar. Och då måste det vara ett lysande samarbete mellan kommun och stat, mellan migrationsverk och enskilda kommuner, och vi har jättelångt kvar att komma dit. Men jag hoppas att det tas steg på vägen dit och det måste ske snabbt och det måste också innebära att dom regelverk som idag hindrar detta, för det finns sådana regelverk som har med upphandlingar att göra, att dom görs och det görs med hast.
Det var Migrationsverket som skrev avtalet och gjorde upphandlingen med båtbolaget om Ocean Gala, men det blev en tvist mellan båtbolaget och Migrationsverket och nu har jurister från båda sidorna kontakt. Vad som kommit ut av samtalen är än så länge hemligt. Kjell Tandberg igen:
– Vi har till den 15 juli, hade vi en prislapp på cirka 11 miljoner, eller 11,1 miljoner US dollar.
Kaliber har sökt ansvariga chefer på Migrationsverket, men de vill inte medverka, men verkets presschef, Fredrik Bengtsson, intervjuade vi häromdagen och vi frågade då varför stora båtar kom upp som ett alternativ för asylboenden?
– Jag tror att om man ska förstå den här frågan, så måste vi måla bakgrunden till varför vi landande där vi landade. Sommaren 2015 så började det stora antalet asylsökande komma till Sverige och Europa på ett slag som vi inte tidigare har sett. På drygt fyra månader tog Sverige emot 120 000 asylsökande personer. Vi hade i praktiken dammsugit hela Sverige efter så kallade Bert Karlsson-boenden, vandrarhem, gamla nedlagda hotell. Vi var till och med inne på gymnastiksalar vid den här tidpunkten. Där fanns inte längre möjlighet för oss att upphandla på vanligt sätt, om man uttrycker sig slarvigt, utan vi var tvungna att gå utanför boxen. Vid den tidpunkten så tittade vi på om det skulle kunna vara möjligt med boende på vatten. Och vi har gjort det tidigare, under Balkankrisen, under 90-talet, och vi var villiga att se om det var möjligt även denna gång.
Det var ju en direktupphandling som gjorde att, i det här fallet Ocean Gala som kom seglande upp till Utansjö hamn, gjorde att Härnösands kommun reagerade och kommunalrådet i Härnösand han blev ganska förvånad över det här, vad säger du om hans reaktion?.
– Jag har full förståelse för hans reaktion, vi visste inte heller att fartyget skulle lägga till i Utansjö. Utan så som avtalet, det villkorade avtalet var skrivet, det var att det här företaget skulle kunna visa att det fanns en hamn som tog emot det här fartyget. Vi hade inte kravställt var någonstans i landet det skulle vara, så att det var även en nyhet för oss.
Så ni visste inte att Ocean Gala var på väg upp till Utansjö Industrihamn?
– Nej.
Om vi går in på det här avtalet, så sa du i studio ett att ni var lite osäkra på vilka tillstånd som krävdes. Hur kommer det sig?
– Det här var en ny företeelse i upphandlingsförfarandet och att anlägga en stor passagerarbåt vid en svensk hamn, med allt vad det innebär. Det är annorlunda än att öppna ett vandrarhem för 200 asylsökande i en ort i Småland. Av den anledningen så skrev vi ganska tydligt att erforderliga tillstånd måste kunna uppvisas för att det här avtalet ska börja gälla.
På grund av tvisten mellan Migrationsverket och rederiet vill inte Fredrik Bengtsson gå närmare in på några detaljer. Men hur ser han då på kritiken från rederiet, att pengarna rullar iväg.
– Kort sagt är det ju så, tittar vi på hela den här asylboende-branschen, om man får uttrycka sig så, så har det ju varit under ett antal år, entreprenörer har kunnat tjäna väldigt mycket pengar. Just eftersom det har varit riskfyllt så har man också kunnat få bra betalt för dom tjänster som man har erbjudit staten, i detta fall Migrationsverket. Det ligger lite i sakens natur, men åter igen jag vill inte närmare gå in och prata Ocean Gala i det läget vi befinner oss just nu.
Tillbaka till lilla Utansjö, som nu blivit känt i hela Sverige. Fortfarande finns det delade känslor kring Ocean Gala. Marion Andersson har följt med i alla turer kring båten under sommaren, och hon förstår inte varför man inte gemensamt hittat en lösning på dom hinder som stått i vägen för asylbåten.
– Ja men allt är ju möjligt, eller hur? Allt är möjligt bara man vill, man har ju farit till månen fram och tillbaka. Jag förstår inte varför det är sådant motstånd. Och sen, jag träffar ju mycket pensionärer och dom tycker att det är bedrövligt men ingen har ju fått mindre pension. Och ingen har blivit utan sjukvård heller, så jag förstår inte varför det är sådant motstånd.
Fartyget står kvar, Ocean Gala, vit och glänser i en hamn i Ångermanälven. Frågan vad Migrationsverkets upphandling i slutändan kommer att kosta staten hänger fortfarande i luften. Lars-Gunnar Hultin står vid strandkanten ett par hundra meter ifrån båten och funderar.
– Det är ju skumt tycker jag alltså, dels, vad är det för människa som sitter på Migrationsverket och skriver på ett sådant här avtal för en miljard.
Har du inte den förståelsen att Migrationsverket behövde snabba lösningar?
– Det ursäktar ingen dumhet i världen alls, man får ju inte vara vårdslös med skattemedel för det, och inte teckna på avtal som du inte vet vad dom leder till eller om dom fungerar. Vi har inte sett det än, men jag misstänker att Migrationsverket kommer att krypa till korset och göra någon jämkning så att vi ändå kommer att förlora några hundra miljoner, det skulle inte förvåna mig.
Reportrar: Eva Brännman och Viktor Åsberg
Producent: Andreas Lindahl
Aleh ser sig ständigt om över axeln när hen är ute. Hen har fått avslag på sin asylansökan men vågar inte återvända till sitt hemland. Hur förföljd måste du vara för att beviljas asyl?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ropen skallar, kärlek till alla!
– Ropen skallar, kärlek till alla!
– Jag känner mig perfekt!
Stockholm Pride juli 2016. Ett tjugotal personer paraderar bakom banderollen “It’s better to be gay than a dictator”. Bättre att vara bög än att vara en diktator, en fras som syftar på ett officiellt uttalande från Vitrysslands president Aleksander Lukasjenka som härom året sa “Bättre att vara diktator än att vara bög”.
– Sedan kommer Sveriges förenade belarusier! We love you, welcome!
Först i ledet, framför själva banderollen går Aleh, dagen till ära klädd i en vit skimrande fotsid klänning. Runt armar och hals en matchande fjäderboa. Hen slänger kyssar till alla hen passerar och leendet når upp till öronen. Det är Alehs fjärde Stockholm Pride. I hens hemland Belarus, på svenska oftast kallat Vitryssland, har det hittills bara genomförts en Prideparad utan attacker från polis och högerextremister.
Aleh är glad. Där och då känns livet underbart.
– För mig är det väldigt svårt att beskriva mina känslor, för det är något underbart som händer i mitt liv. Det är Prideparad i Stockholm, det är en stor fest för alla.
– Jag tänker att i Vitryssland så skulle det ha varit omöjligt för dig att gå runt i den här vackra klänningen och gå runt med en regnbågsflagga.
– Jag tror inte att jag skulle kunna klara att gå mer än tjugo meter utan att bli nedslagen eller arresterad och sedan misshandlad.
Men det finns smolk i glädjebägaren. Under hela paraden, liksom varje dag, har Aleh hoppat till varje gång hen har sett polis. Aleh lever nämligen som gömd flykting.
– När jag ser poliser, då är jag väldigt rädd att polisen kommer fram och tar mig till förvaret och sen jag hamnar tillbaka till helvetet.
Dagens Kaliber handlar om gömda hbtq-flyktingar i Sverige. I internationella konventioner och i svensk lagstiftning säger vi att personer som förföljs i sina hemländer på grund av sin sexualitet och kön kan få skydd här. Men det finns de som menar att asyllagen inte tillämpas på rätt sätt.
Migrationsminister Morgan Johansson håller inte med, vilket vi återkommer till senare i programmet.
Vitryssland, som bara ligger en timme med flyg från Stockholm, kallas ofta för Europas sista diktatur. Det är ett land som kritiseras både av Sverige och EU på grund av bristen på mänskliga rättigheter i landet. Ett land som UD varnar besökande svenska hbtq-personer för att vara öppna.
Sedan juli 2015 lever Aleh som gömd flykting. Hens partner, som hen kom tillsammans med till Sverige i början av 2013, deporterades tillbaka till Vitryssland i fjol efter att paret hade fått avslag på sin asylansökan för fjärde gången.
Hur många hbtq-flyktingar som lever som gömda i Sverige vet ingen. Migrationsverket för ingen statistik över hur många av de drygt 20000 personer som hittills sökt asyl i år som är hbtq-personer. På grund av detta har inte heller Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, RFSL, några siffror. De möter bara en bråkdel av de hbtq-flyktingar som kommer till Sverige men uppger att deras asylrättsjurister, än så länge i år, har haft hand om cirka hundra fall där de har varit offentliga biträden för asylsökande hbtq-personer. Dessutom ger de varje vecka enskild rådgivning till cirka tjugo asylsökande och deras juridiska biträden.
Innan vi träffade Aleh på Stockholm Pride möttes vi på en organisation där Aleh jobbar som volontär med huvuduppgiften att ta emot gäster. Det är en fast punkt i vardagen. För tillfället bor Aleh hemma hos en kompis, men ibland har hen inte haft någonstans att sova utan hoppat på en nattbuss och åkt runt, runt och runt. Några nätter har hen sovit på centralstationen. Ett annat problem är pengar. Vissa dagar äter Aleh bara lunch och fika på platsen där hen volonterar.
Aleh bjuder även mig på kaffe och tar sedan fram en tjock pärm.
– Här är beslut.
– Är det här det första beslutet?
– Första beslutet.
– Detta är februari 2014. Det är från Migrationsverket. Och då överklagade du och så fick du Förvaltningsrätten i Malmö, Migrationsdomstolen där är det i oktober 2014. Och så överklagade du igen och då är det Kammarrätten i Stockholm och Migrationsöverdomstolen och det är då i slutet av november 2014. Det är många sidor här, plastmappar fyllda.
Alehs berättelse är lång. Som sextonåring ertappades hen, som identifierar sig som transperson, när hen hade sex med en jämnårig pojke på en födelsedagsfest. Glåporden lät inte vänta på sig, och ryktet om att Aleh var gay spreds fort. Hen tvingades fly sin hemstad Grodno i västra Vitryssland och bosatte sig hos sin farmor på landsbygden.
Alehs sexualitet och könsidentitet har lett till att hen diskriminerats på olika arbetsplatser – och också blivit av med jobbet. Aleh berättar om en gruppvåldtäkt, om hur hen har gift sig med en kvinna efter påtryckningar från familjen och hur hen har blivit misshandlad av polis.
Migrationsverket säger i sitt beslut att det Aleh berättar är trovärdigt, men att det hen har varit utsatt för inte kan räknas som förföljelser då det är “enskilda och separata händelser utan koppling till varandra”.
Efter att ha fått avslag i alla instanser sökte Aleh och hens partner asyl på nytt, och åberopade nya skäl till att få flyktingstatus. Även denna gång blev det avslag.
Aleh tror inte att ett nytt överklagande skulle leda någonstans.
– De kommer att svara samma sak.
Hen ser ingen framtid i Vitryssland. Förutom att vara hbtq-person lever Aleh med hiv som i hens hemland oftast behandlas med de första generationernas bromsmediciner som har starka biverkningar. I Sverige har Aleh, även som gömd flykting, rätt till vård för sin hiv-infektion.
Situationen för hbtq-personer i Vitryssland har hårdnat under de senaste åren, vilket även Migrationsverket har uppmärksammat. Människorättsorganisationer rapporterar om hur hbtq-personer förföljs, trakasseras, misshandlas och hotas av myndigheter, polis, högerextremister och andra i samhället. Och till och med mördas.
Det är i Vitryssland olagligt att vara medlem i en organisation eller förening som inte är registrerad hos myndigheterna. Vintern 2013 ansökte en grupp på cirka 60 hbtq-aktivister om att bilda Gay Belarus, men fick avslag. Samtliga blev sedan enligt organisationen förföljda av myndigheter och polisen som i och med registreringsansökan fick tillgång till hela medlemsregistret.
– Hej!
– Hej!
– Så kan jag röka en cigg?
– Ja, det kan du göra.
– Jag kan?
– Ja, ja, klart du kan.
– Jag är tillbaka efter tre minuter.
På en gaybar i Stockholm träffar vi den vitryska hbtq-aktivisten Siarhei Androsenka. I Vitryssland var han klassad som kriminell eftersom han var ordförande i den förbjudna organisationen Gay Belarus som bland annat har arrangerat Pride i landet.
– Socker för mig.
– Socker för dig.
– I Belarus homosexuella män, alltid blivit misshandlade. Det är inte en ny situation för oss. Men jag tror nu, belarusiska samhället är mer aggressivt och belarusisk polis gillar inte homosexuella män.
– Det är just män som de inte gillar?
– Först män eftersom Belarus är ett mycket partriakalt land.
Hbtq-personers låga förtroende för polisen gör att många väljer att inte polisanmäla hatbrott.
– Jag kommer ihåg en situation när polisen bröt revben på en man på en plats där homosexuella män träffas i Minsk. Jag var också misshandlad på en polisstation och jag hade blod i ansiktet och på sjukhuset var det diagnosticerat.
Men nu är han i Sverige och säger att han för första gången i sitt liv gillar polisen eftersom den här till skillnad från i Vitryssland skyddar sina medborgare.
– Till exempel polisen kom till min skola och presenterade sitt arbete och talade också om antidiskrimineringslagen och mänskliga rättigheter och alla personer i Sverige har samma rätt. Det är mycket viktigt och polisen sa homosexuella, lesbiska och transsexuella har samma rätt som muslimska kvinnor och andra. Det är mycket viktigt.
Men allt är inte bra i Sverige. Siarhei Androsenka och hans partner har en två år lång asyl-process bakom sig. Han säger att de hade en bra advokat, men att det ändå inte hjälpte. Det blev tre negativa beslut.
– Vi var inte förberedda för process. Men jag trodde att det skulle vara lättare.
Men till slut, efter att ha sökt ännu en gång med nya detaljer, fick de i november i fjol flyktingstatus och permanent uppehållstillstånd.
– Jag och min pojkvän vi är mycket glada. Bor här. Vi älskar Sverige och vi älskar Stockholm. Vi är glada!
Siarhei Androsenka och hans partner fick asyl men inte Aleh. Enligt Migrationsverket ska man ha varit utsatt för en systematiskt förföljelse av kraftig art för att kunna få asyl. Men säger också att det inte finns någon manual till de här ärendena utan att det handlar om bedömningar.
Ulrika Westerlund som var RFSL:s förbundsordförande mellan 2010 och maj 2016 har länge drivit frågan om asylsökande hbtq-personers rättigheter.
– RFSL har ju jobbat med att stötta asylsökande hbtq-personer sedan i början av sjuttiotalet så det är en lång lång historia där det är ganska svårt att få en fullständig överblick och det beror på bristen på statistik. Men vi ser ju det vi ser hos oss. Då kan man väl säga att det enligt oss är en fortfarande, trots olika åtgärder som har gjorts, så är det en rättsosäker situation där prövningar av väldigt likartade fall kan bli helt olika beroende på vilken handläggare man har och hur skicklig din advokat är.
– Ja handläggaren på Migrationsverket och advokaten eller biträdet som man har fått tilldelat sig, där inte alla är kunniga på hbtq-personers asylskäl men kanske ändå åtar sig de här fallen och sen inte driver det på ett tillräckligt kompetent sätt, vilket då resulterar i att personerna får vad vi tycker är en felaktig bedömning och felaktigt beslut. Det är ju väldigt allvarligt för att det är ju människors liv som står på spel.
Migrationsverket, vilka åtgärder tycker du behövs hos dem?
– Vi skulle vilja se en utvärdering av utlänningslagen. Men vi tror också att det krävs tydligare riktlinjer på strukturell nivå från Migrationsverkets ledning. Det har gjorts en del sånt på hbtq-området, men vi tror att det behövs mer. Och så behövs det kontinuerliga fortbildningsinsatser av handläggare där, plus krav på vilka som ska vara biträden och advokater borde vara högre så att man måste kunna någonting om hbtq-personers asylskäl för att kunna få vara biträde till en hbtq-person. Och vi ser ju en jättetydlig skillnad om det är så att man har fått en kunnig advokat för företrädare än om man inte har fått det. Det är ju verkligen ett lotteri.
Vi frågar Ulrika Westerlund om det finns något fall där hon tycker att det är ok att neka hbtq-personer asyl. Hon svarar att alla människor som utsätts för förföljelse ska kunna få asyl i Sverige och att det också gäller hbtq-personer som utsätts för förföljelse på grund av sexuell läggning eller kön.
Det kan ju faktiskt vara så att en person säger sig vara hbtq-person för att få uppehållstillstånd eller att det en person säger sig ha varit med om inte stämmer. Det är väl rimligt att Migrationsverket utreder?
Självklart måste ansökningar utredas, säger Ulrika Westerlund, men hon tycker inte att det är rimligt att prövningarna till exempel baserar sig på vad hon menar är fördomar om hbtq-personer. Som till exempel att man ska skämmas för sin sexuella läggning, eller att man måste kunna berätta om en viss form av känslomässig process och att det är det som skapar ett rättsosäkert system.
Vi har följt vitryska Aleh som trots att hen kan vittna om år av omfattande trakasserier och misshandel i sitt hemland inte har fått uppehållstillstånd.
Vi träffar Susanna Fonsell, enhetschef Förvaltningsprocessenheten på Migrationsverket i Malmö, en avdelning som har hand om överklagandeprocessen gentemot domstol.
Hur ser Migrationsverket på situationen för hbtq-personer i Vitryssland?
– Migrationsverket är medveten om att situationen för hbtq-personer i Vitryssland är väldigt svår. Den kan till och med vara farlig. Vi vet att det råder en stor intolerans mot den här gruppen, och att acceptansen och förståelsen är väldigt låg, både bland allmänheten och bland myndigheterna. Kränkningar förekommer, enskilda hot och nedlåtande beteende. Jag tror att många inte vågar visa sin läggning öppet.
Vad är skälen till att Aleh har fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige?
– Vad som är viktigt att komma ihåg och kunna är att i varje enskilt fall så gör Migrationsverket en enskild bedömning, så det är just de skälen som Aleh har framfört om hans situation som hbtq-person i Vitryssland som bedöms. Det går inte att säga generellt att alla hbtq-personer behöver skydd, det är därför viktigt att titta på vad har just Aleh berättat. Migrationsverket har inte ifrågasatt Alehs sexuella läggning, inte heller ifrågasatt att det han har råkat ut för, alltså de trakasserier och de hot som han anför, att det inte skulle ha skett. Utan det här handlar om att det Aleh säger sig ha utsatts för, det är inte tillräckligt för att ett uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Och då görs ju den bedömningen i förhållande till utlänningslagens krav på vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att en person ska ha skydd som flykting.
Hen har misshandlats av polis, polisen har spridit rykten om Aleh och hens partner vilket lett till att de utsatts för förakt från omgivningen, och Aleh har trakasserats på olika arbetsplatser vilket lett till rättegång och tvingat Aleh att byta jobb. Samtidigt så har andra homosexuella vitryssar fått asyl i Sverige. Så vilken typ av trakasserier krävs för att man ska få asyl?
– Ja, det finns ingen manual för detta. Det gör det inte, utan man måste titta på varje enskilt ärende. Kraven i utlänningslagen är väldigt väldigt höga. Det ska vara frågan om en systematisk förföljelse och det ska vara av en kraftig art. Så även om de här enskilda tillfällena som du beskriver här i en människas liv kan upplevas som många så är det inte av den intensiteten som krävs.
Men för att kunna få asyl ska man känna en ”välgrundad fruktan för att förföljas på grund av sin sexuella läggning”, som jag förstår det. Och i ett land som Vitryssland där kränkningar av homosexuella är utbredd, varför tror ni inte att Aleh känner en sådan här fruktan, eller varför är den inte välgrundad?
– Aleh och alla andra som utsätts för diskriminering och hot och kränkningar vill jag ju tillägga, känner sig säkert i en väldigt svår situation. Men den måste ändå komma upp i den graden som utlänningslagen menar.
Som vi har berättat har Migrationsverket fått kritik av RFSL:s förra förbundsordförande Ulrika Westerlund för att besluten ibland är godtyckliga. Men det håller inte Susanna Fonsell med om.
– Jag vill ju säga om det här med att det sker godtyckliga bedömningar att det är precis tvärtom. Men jag kan förstå att överhuvudtaget när man tittar på rättstillämpningen och reflekterar över den att det många gånger kan upplevas som godtyckligt. Men det handlar ju om att det är individuella bedömningar. Och då är det allting som en person har åberopat som ska bedömas och det faktiskt bedömas på olika sätt. Tittar vi på våra domstolar så vet vi ju att utfallet blir inte alltid likadant där, fastän man kanske som lekman tycker att ”ja men det här är väl ett exakt likadant ärende.” Men det är det ju aldrig, för det är ju alltid unika omständigheter i varje ärende som rättstillämparen har att titta på.
Om Ulrika Westerlunds förslag på förbättringar som Migrationsverket kan göra för att asylprövningar för hbtq-personer ska vara så rättssäkra som möjligt säger Susanna Fonsell att även myndigheten tycker att det är viktigt att alla aktörer har en hög ambition i att kvalitetssäkra processen. Migrationsverkets senaste riktlinjer för handläggningen på hbtq-området är från 2015 och under hösten kommer rättsavdelningen att följa upp att de riktlinjer som gäller efterlevs.
Hon säger att Migrationsverket arbetar aktivt för att kontinuerligt bli bättre på området och att de också tycker att det är viktigt med fortbildningsinsatser och fördjupade kunskaper hos myndighetens hbtq-specialister, övriga beslutsfattare och handläggare och att det naturligtvis är viktigt att jurister och advokater som företräder en hbtq-person är insatta.
Vi går tillbaks till Aleh här har ju en hiv-infektion. I Vitryssland råder det ibland brist på den typen av mediciner, och en tredjedel av läkarna vill inte behandla hiv-patienter. Men ni menar ändå att Aleh kan få adekvat vård i Vitryssland?
– Ja, här har ju både Migrationsverket och Migrationsdomstolen sagt just det här som du säger, adekvat vård. Att vården finns i landet som behövs, det är det man menar med adekvat vård. Sen om den är bättre i något annat land, enbart det är ju inte grund för uppehållstillstånd, men med adekvat vård menas att den vård som en person behöver den finns att tillgå någonstans i landet.
Mot bakgrund då vad vi vet om Vitrysslands hållning mot hbtq-personer och vad Aleh har varit med om, hur tror du att hens framtid skulle se ut om hen återvände till Vitryssland i dag?
– Jag spekulerar inte överhuvudtaget, men vad Migrationsverket och Migrationsdomstolen har sagt är ju att Aleh kan återvända och att det inte föreligger en grund för skydd enligt utlänningslagens mening. Och situationen kan säkert fortsatt vara svår just på det här mellanmänskliga planet i kontakt med både enskilda och myndigheterna, men i den framåtsyftande bedömning som Migrationsverket och domstolen har gjort så ska Aleh kunna återvända.
Högste ansvarige politiker för asylfrågor är justitie- och migrationsminister, socialdemokraten Morgan Johansson. Han säger att han har förtroende för Migrationsverket.
– Jag skulle nog vilja säga ändå att Sverige har en rättssäker process, förmodligen en av de mest rättssäkra processerna i världen när det gäller asylhandläggningen. Och den bygger bland annat på att man regelbundet inhämtar landinformation. Och just när det gäller hbtq-frågorna så har Migrationsverket förstärkt sin kompetens på senare år, efter uppdrag från regeringen, med särskilda hbtq-specialister och med särskild utbildning. Samtidigt är det här ofta väldigt svåra beslut naturligtvis och avvägningar att göra.
Men Aleh själv menar att situationen om hen återvände till Vitryssland skulle bli mer än svår. Några veckor efter att vi har setts får vi ett telefonsamtal. Ett video-klipp med Aleh från Pride i Stockholm har spridits på sociala medier i Vitryssland och Aleh berättar att hen har blivit hotad till livet.
– Min video alla kolla och en kille säger gay peoples vi måste döda, kill.
– Hur mår du nu då, hur känns det?
– Jag vill vet inte, jag tror inte jag går till Vitryssland. Jag vill stanna i Sverige, jag har inte problem här. Bara problem med polis och migration.
Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
I säsongens sista Kaliber följer redaktionen upp några av de senaste årens granskningar och tar reda på vad som hänt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den här säsongen har vi bland annat granskat Jägarförbundets dubbla stolar, kollat på Gotlands nya försvar och gjort nyhetsdokumentärer om mordet på Lisa Holm och om när Sverige stängde gränsen för flyktingar.
Vi har också gjort serien Mirakelmetoden i fyra delar om en kontroversiell metod för att hjälpa personer med till exempel utvecklingsstörningar som inte kan prata att kommunicera via datorn. Men idag ska vi följa upp några andra granskningar.
Först återvänder vi till en prisbelönt granskning vi sände hösten 2014 om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande medel på människor när de skulle utvisas ur Sverige med flyg.
Händelserna polisanmäldes och utreddes, men åklagare lade ner förundersökningen för att brott inte kunde styrkas.
Men Kaliber tog reda på vad polis och åklagare egentligen hade gjort. Och vi kunde visa att de utsatta aldrig förhördes eftersom de, enligt åklagaren, inte var kvar i Sverige. Och Kaliber kunde i mars i år avslöja att en av dem faktiskt fanns i Sverige under hela förundersökningen.
Och nu har åklagare Lotta Karlsson återupptagit förundersökningen.
– Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att den här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, säger åklagare Lotta Karlsson.
I programmet "Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte" den 21 mars i år letade alltså Kaliber upp en av de som fått en injektion lugnande på flyget när han skulle utvisas. Så här lät det då:
"Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms. Han vill träffas. Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.
Det är här han är, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse. Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.
Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.
– Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.
Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.
– Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.
Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.
Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer. Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.
– Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.
Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.
– Det var så starka injektioner.
Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.
– Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.
Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.
Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.
10:05 "Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!"
Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.
"Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!"
Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.
Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.
Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin - läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014."
Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna lades alltså ned i slutet på förra året. Men nu efter Kaliber program har alltså Lotta Karlsson bestämt sig för att återuppta förundersökningen om misshandel.
– I och med att vi fick reda på att det fanns en målsägande i Sverige så finns det andra förutsättningar att utreda brott.
Vad är det ni ska undersöka?
– Vi ska ju framförallt höra den här målsäganden och se vad han har att säga.
Hur viktig kan just hans upplevelse vara?
– Den kan ju vara väldigt viktig för det här och för att han kan ge en bild av vad han anser ha hänt.
Vem eller vilka är misstänka här?
– Det vill jag inte gå in på nu. Vi har återupptagit förundersökningen, huruvida det är misstankar gentemot utpekade personer just nu det vill jag inte svara på, på grund av förundersökningssekretessen.
Vad tänker du om att det blev så här?
– Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att det här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, avslutar åklagare Lotta Karlsson.
Tvångsinjektionerna – offren som inge sökte: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/695135?programid=1316
Tvångsinjektioner av lugnande på utvisningsresor bryter mot svensk lag: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/448980?programid=1316
Kommer ni ihåg Karolina Ahlström? Hon var med i en granskning om gode män och förvaltare som Kaliber gjorde för drygt två år sen.
På senare tid har det varit mycket uppmärksamhet kring gode män och förvaltare. En undersökning som SVT gjorde nyligen visade att även i de fall där kommunen misstänker fiffel görs det sällan någon polisanmälan. Istället är det ofta en anhörig som slår larm. Precis som Karolina Ahlström gjorde.
Hennes pappa bor på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade i Boden. Men en dag berättade personalen att pappa Stefan aldrig hade pengar, inte ens till det allra nödvändigaste, som vinterkläder.
Och i förra veckan avslutades rättegången med den gode mannen som hade hand om pappans pengar.
"Huvudförhandlingen fortsätter i sal 2. Även Karolina Ahlström kallas till salen."
– Det var nervöst för jag var förväntansfull. Jag har väntat på det här i två och ett halvt år nu., på den här dagen. Sen när jag kom in i salen och såg förvaltaren och pappa sitta där i salen så fick jag ny kraft, ny energi och kände att nu ska jag göra det här för pappas skull, säger Karolina Ahlström när Kalibers reporter träffar henne i Luleå tingsrätt.
– Man kan väl säga om man vill vara lite skojig att det är ditt fel att vi sitter här idag. Eller i alla fall är det din förtjänst om man vill säga så, säger åklagare Mikael Holmquist i rättssalen.
Kanske hade den här rättegången inte blivit av om det inte hade varit för Karolina Ahlström - men nu är den 17 maj och idag börjar rättegången mot hennes pappas före detta förvaltare. I åhörarsalen i Luleå tingsrätt slår sig ett 15-tal personer ner och stämningen är spänd. Förvaltaren som är i 50-årsåldern är åtalad för grov förskingring alternativt grov trolöshet mot huvudman i sammanlagt 11 fall. Men precis som åklagare Mikael Lundquist inledde med att säga så började allt med Karolina Ahlström:
– Ja, det här handlar ju om att den här dottern till en av de som har drabbats börjar ana oråd och grävde helt enkelt fram material på egen hand som visade att det såg jättekonstigt ut.
Direkt efter att personalen hade berättat för Karolina att något inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi kontaktade hon överförmyndarnämnden i Boden - det är den som har ansvar för att kontrollera att förvaltaren sköter sig. Men därifrån tyckte hon inte att hon fick något gehör.
– Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest: den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är ju en väldigt pålitlig människa, sa Karolina då, som istället började gräva på egen hand. Eftersom förvaltaren hade slängt en hel del papper begärde hon ut årsredovisningar och fakturor från kommunen och så gick hon igenom mängder av kvitton från pappans konto på Coop. Och det är de kvittona som åklagaren nu har framför sig i en pärm i rätten när Karolina ska vittna:
Åklagaren: – Vi ska inte gräva ner oss i det här men det är ju väldigt många punkter som du tycker inte passar in på din pappa. Hur pass övertygad känner du dig om att det här kan han inte ha fått?
Karolina: – Väldigt övertygad.
Åklagaren: – Är det något särskilt som gör att du tycker att det känns orimligt att han skulle ha fått del av det här. Några särskilda poster?
Karolina: – Ja, det var väl utemöbler, det var hemmabiosystem, dvd-skivor, ljudböcker, tamponger, diverse skotertidningar, damtidningar, gummisnoddar till håret, ja.
En stor del av inköpen handlar också om mat - men Karolinas pappa har en skada på matstrupen och har sondmatning - det är livsfarligt för honom att äta så han får bara väldigt små smakportioner. Det har funnits två kort kopplade till pappans konto på Coop - ett som personalen på boendet har kunnat använda och ett som förvaltaren har haft för att kunna handla till hennes pappa med - och det är inköp med det kortet som Karolina har reagerat på:
– Det är ju tacomiddagar, det är renstekar, det är ju oxfilé, det är ju laxfilé. Det är enorma mängder mat och jag tror inte att min pappa sitter hemma på fredagskvällen och har taco-mys eller käkar renstek. Och det är ingenting som jag tror att boendet skulle tillåta att han får i smakportioner heller, säger Karolina.
Boden kommun anser inte att de har brustit i kontrollen, men det var först efter att Karolina hade polisanmält förvaltaren på egen hand och gått ut och berättat om det i tidningen som Boden kommun till slut också polisanmälde förvaltaren, då också för hans andra uppdrag. Sammanlagt handlade det om 14 stycken och elva av dem har gått till åtal.
– Man har ju viss möjlighet att agera och reagera och här har det ju pågått, jag har bara gått tio år tillbaka i tiden för skadeståndets del men det kan ha förekommit tidigare, säger advokat Rune Bäcklund företräder Karolinas pappa och de andra målsägarna.
– Det är uppenbart saker, ganska dyra saker som man borde lätt med ett telefonsamtal med personal eller anhöriga, eller den som sägs ha fått det kunnat fråga: har de fått det? Är det någon som använder telefon eller dator? Då hade det här blivit uppdagat och då skulle vi inte ha varit här, i alla fall inte i så många år.
Hur skulle du säga att förvaltaren har skött sitt uppdrag?
– Väldigt dåligt. För han har ju orsakat huvudmännen kravavgifter, dröjsmålsräntor, man har tidvis inte haft pengar till det nödvändigaste. Man har inte fått kläder, man har inte fått tillräckligt med mat och så vidare, säger Rune Bäcklund.
Förvaltaren nekar till alla anklagelser och hans advokat vill inte svara på några frågor. Han säger att han tycker att hans klient är dömd på förhand. Men inför rätten säger förvaltaren klart och tydligt att han tycker att han har gjort ett bra jobb - att han möjligen kan ha blandat ihop kontokorten någon gång eftersom han har haft flera huvudmän - men han har absolut inte begått något brott.
Bland åhörarna här är det fler som, precis som Karolina, är anhöriga till personer som har haft förvaltaren. Och under den första pausen går en man fram till den åtalade och skäller ut honom och säger att han ska erkänna vad han har gjort. När rättegången börjar igen får han en tillsägelse av domaren, men stämningen piskas upp ytterligare när den åtalade svarar med att le och i smyg för rätten - ge fingret åt oss i åhörarsalen.
Sammanlagt handlar det om 800 000 kronor som Rune Bäcklund nu kräver i skadestånd av förvaltaren för sina klienter och ungefär 180 000 av dem gäller Karolinas pappa.
När Karolina har vittnat klart kommer hon också och sätter sig i åhörarsalen. Hon ser samlad ut, men när det är dags för personalen på hennes pappas boende att vittna, börjar tårarna rinna:
Rune Bäcklund: – Du talade om kläder, hur har han haft det med skor och sådant?
Personal: – Ja, det har varit dåligt, det har det. Stefan går ju oftast i gympaskor. Han har fått gympaskor av mig, jag har tagit dit gympaskor åt Stefan och annan personal och sen från Ria. Om Stefan har fått utav sin förvaltare, det kan jag inte heller svara på för det vet jag inte.
Rune Bäcklund: – Men du och Ria har gett?
Personal: – Ja.
Rune Bäcklund: – Varför köpte han inte själv?
Personal: – För att han inte hade pengar. Det fanns inga pengar så då tog vi hemifrån, min son hade ändå vuxit ur dem.
Karolina Ahlström efter rättegången:
– Ja, jag har ju varit ganska iskall hela dan idag, jag ska vara stark, men sen på slutet så sista vittnesmålet så bröt jag ihop. När man fick höra vilken fruktansvärd misär han har levt i under de här åren och att jag inte har vetat om det. Fått gå till Ria Oasen, ett ställe där man kan få gå och hämta ut gratis kläder om man inte har så god ekonomi. Att han har fått springa där och hämta ut vinterkläder och skor. Att han inte ens har kunnat få köpa det för egna pengar. Fast det har funnits pengar, bara det att de har hamnat hos en annan familj.
Mycket av det som åklagaren använder är faktiskt saker som du har tagit fram. Vad tänker du om det?
– Då känns det verkligen som att allt slit var värt det. Det var värt sena nätter, sena kvällar, alla telefonsamtal och telefonköer jag fick sitta i och ringa runt till företagen och böna och be om hjälp. Det var, många känner pappa sen tidigare sen när han var frisk och har umgåtts med honom så det var inga problem. Alla var väldigt hjälpsamma.
Nu har ju din pappa fått en ny förvaltare. Hur funkar det nu?
– Det funkar jättebra nu, han har stenkoll på allt och jag märker ju vilken skillnad det är nu. Han har betalat av pappas skulder som den gamla förvaltaren har dragit på honom, allting är borta hos Kronofogden och han har upprättat ett sparkonto åt honom där han har en bra buffert nu. Pappa är mycket gladare nu när han vet att hans ekonomi inte är i fara längre, berättar Karolina Ahlström.
Den första rättegångsdagen är över - två och ett halvt år efter att Karolina polisanmälde förvaltaren är den del av åtalet som rör Karolinas pappa avklarad.
– Det är med lätta steg jag går ut härifrån nu, det är det. Det känns jättebra att det är avklarat, att pappas del är avklarad. Jag hade velat vara med på alla förhandlingar. Men det går inte, jag måste ju hem, avslutar Karolina.
Hela rättegången avslutades den 9 juni och domen kommer den 4 juli. Åklagaren yrkade på två års fängelse. Förvaltaren nekar till brott.
Karolinas pappa blev av med flera hundra tusen - utan att någon reagerade:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/336445?programid=1316
Nu om en uppmärksammad julmiddag som ledde till en mututredning.
Hösten 2014 sände vi granskningen "Stimpirater och funny money", då vi undersökte vart musikens upphovsrättspengar tar vägen.
Vi visade då bland annat att en julmiddag där Föreningen Svenska Tonsättare, FST, bjöd in landets kulturmakthavare, kunde uppfattas som en muta.
Uppgifterna ledde till att åklagare på Riksenheten mot korruption startade en förundersökning, där nu flera personer utreds för misstanke om brott.
Så här lät det i SVT:s Kulturnyheterna den 1 juni i år.
"Chefen för statliga konstnärsnämnden utreds för mutbrott. Den misstänkta mutan gäller Föreningen Svenska Tonsättares julmiddagar, där syftet kan ha varit att påverka makthavare inom musiklivet. Det var åtminstone så det lät när ordföranden intervjuades i radioprogrammet Kaliber.
– Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Och i sammanhanget tycker jag det är ganska billigt. Vi får ju mycket berättelser 'jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning' eller 'vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen' "
Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande i Kaliber. Men nu utreds ett 20-tal myndighetspersoner för misstanke om mutbrott. Chefsåklagare Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption sa så här i SVT:s Kulturnyheterna i början av juni:
"Vad är då skillnaden då på representation och det som kan uppfattas som en muta?
– Jag bryr mig inte om vad man kallar saker och ting, utan det vi tittar på, det är om det är en förmån i lagens mening och med det menas att det finns en påverkansrisk, säger Alf Johansson.
Vilka förmåner konkret skulle man kunna tro att svenska tonsättare skulle ha fått genom de här bjudmiddagarna?
– Man behöver inte få några förmåner utan det kan räcka med att det finns en påverkansrisk, Man ska vara mycket restriktiv som myndighetsperson, säger Alf Johansson.
Julmiddagarna har anordnats av Föreningen Svenska Tonsättare ska enligt åklagaren ha kostat mellan 1200 och 2000 kronor per person och bjudning. En av dem som utreds för misstanke om mutbrott är Ann Larsson, direktör för den statliga myndigheten konstnärsnämnden. Hon säger så här i ett mejl till Kulturnyheterna.
'Den kostnad som föreningen meddelade utåt var 250 kronor per person 2013.'
Ann Larsson säger också att hon välkomnar att den här typen av representation prövas."
Stimpirater och funny money:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/456551?programid=1316
En Kalibergranskning, som ledde till en omfattande debatt efter att det sändes i februari förra året, handlade om ett kontroversiellt och storskaligt försök som den svenska grisnäringen drev. Där testade de bland annat att fixera suggor bakom så kallade skyddsgrindar vid grisfödsel, så att de bara kunde stå och ligga, men inte vända sig om.
Försöket, som kallades djuromsorgsprogrammet eller kontrollprogram gris, pågick under ett år på tolv anonyma svenska gårdar och omfattade 4 400 suggor. Med försöket ville grisnäringen förändra de svenska djurskyddslagarna och reglerna eller få undantag från dem.
Efter att programmet sändes kom resultaten av försöket och också en rapport från Jordbruksverkets experter.
Kaliber besökte Kvarnlyckans Gård ett stenkast från Skånes sydspets. Det är en modern anläggning där slaktgrisar föds upp. Gården drivs av Mattias Espert, som också är vice ordförande i Sveriges Grisföretagare.Han berättar om syftet med djurförsöken.
– I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull, säger Mattias Espert.
Grisnäringen ville alltså undersöka om färre smågrisar dör vid grisfödsel om suggorna rutinmässigt fixeras bakom skyddsgrindar. Och även testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna diar kortare tid.
Är det där en skyddsgrind?
– Det är en skyddsgrind, svar ja.
På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall i några få dagar. Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och stå, men inte vända sig.
Hoppas du få använda den i större utsträckning?
– Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det, säger Mattias Espert.
Nästan två månader efter att Kaliber sändes, i slutet av mars förra året, kom resultaten av grisnäringens försök.
Dagens Eko 30 mars 2015:
"Det sker en mycket, mycket liten minskning av spädgrisdödligheten om suggorna inte kan vända sig när de föder. Det visar de tester som gjorts. Gunnar Johansson var försökets veterinär:
– Nej, det är verkligen inte en stor skillnad. Och jag skulle säga att det inte är någon skillnad om man ska uttrycka sig försiktigt.”
Resultaten visade alltså att det var marginellt färre spädgrisar som dog vid grisfödsel.
Försöket med att kultingar diade upp till en vecka kortare tid för att suggorna ska klara av att föda fler kultingar, visade på en något ökad produktion. Men det visade inte att det blev bättre för suggorna. Däremot minskade antibiotikabehandlingarna för diarré hos kultingarna.
Med resultaten ansökte branschorganisationen Sveriges Grisföretagare om ett så kallat kontrollprogram till Jordbruksverket. Med ett kontrollprogram kan alla lantbrukare som blir godkända få göra undantag från gällande djurskyddsregler. Och i november förra året kom Jordbruksverkets experter med sin bedömning av grisnäringens försök.
Gotlandsnytt 17 november 2015:
"Ja, det bör fortsätta vara förbjudet för grisbönder att regelmässigt fixera suggor bakom skyddsgrindar i Sverige. Det finns inga belägg för att skyddsgrindar skulle rädda fler smågrisar från att klämmas ihjäl vid födseln. Det anser experten Per Wallgren, som är både statsveterinär och professor i djurhälsa:
– Det var faktiskt ingen skillnad om man har suggan fixerad eller inte. Och därför är vår rekommendation då att man inte ska göra det. Suggan är ju rimligtvis mer komfortabel om hon inte är fixerad, vilket hon ju är i stora delar av Europa. Så vi är lite unika på det här i Sverige och det är vi rätt stolta över.”
När det gäller en kortare ditid gjorde experterna bedömningen att det kan accepteras.
Men efter experternas rapport har ansökan från Sveriges grisföretagare legat på is på Jordbruksverket.
Grisföretagarna ska komma in med kompletteringar innan Jordbruksverket fattar något beslut. Och ordföranden Ingemar Olsson säger nu till Kaliber att de inväntar vad andra undersökningar kommer fram till.
– Vi ska se litegrand vad som kommer in. Det pågår ju lite studier runt om. Dels i Sverige, men även utomlands där man tittar på de här bitarna. Det är väl alltid intressant att se vad man kommer fram till i de undersökningarna, säger Ingemar Olsson.
En undersökning som Sveriges Grisföretagare väntar in är den som Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, håller på med just nu. Det är ett djurförsök där 100 suggor fixeras vid grisfödsel och jämförs med 100 suggor som inte fixeras.
Ingemar Olsson säger att de inte släppt tanken på att få använda skyddsgrindar för att fixera suggan mer än vad som är tillåtet idag. Det kan finnas kvar i deras ansökan, trots experternas slutsatser.
– Jag vill inte säga varken bu eller bä förrän man ser mer resultat utav det. Och framför allt vad man kommer till på andra ställen. Visar det sig att det här fel väg, fel arbetssätt att jobba, att det finns bättre sätt, då är det givetvis det vi ska titta på. Men vi vill inte omkullkasta om det finns en eventuell möjlighet att gå vidare i detta spår, avslutar Ingemar Olsson.
Minskat djurskydd för ökad lönsamhet:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495082?programid=1316
Nu tar Kaliber sommarlov och är tillbaka den 5 september med nya granskningar.
På vår hemsida och i appen sverigesradio play kan du lyssna på alla våra tidigare granskningar.
Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Andreas Lindahl, Daniel Värjö, Anna Jutehammar, Annika H Eriksson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Den framgångsrike tränaren får lämna klubb efter klubb efter olämpliga relationer med unga idrottstjejer han tränat. Kaliber granskar vad Gymnastikförbundet gör för att skydda barn och unga.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
--Jag kom trea i fristående. Det var ganska kul att tävla grenfinal. Jag sitter bredvid tränaren och favoriten. Allt det där smekandet har börjat igen. Det är äckligt.
(illustrationer från nyhetssändningar)
"Åklagaren har valt att inleda en förundersökning mot en framgångsrik gymnastiktränare bakom polisanmälan står gymnastikförbundet. Uppgifter från en psykoterapeut med flera gymnaster som patienter ligger bakom förbundet att besluta göra en polisanmälan. Men det är oklart vad det konkret handlar om för misstankar."
"Förundersökningen mot den gymnastiktränare som polisanmälts av svenska gymnastikförbundet läggs ner. Om eventuella brottsoffer väljer att träda fram kan dock ärendet återupptas det skriver åklagaren i sitt beslut"
I höstas polisanmäldes en tränare. Det var inte första gången den Tränaren och Gymnastikförbundet varit i blåsväder. Kritiken har främst rört alltför hård träning av unga. Men i bakgrunden även det tabubelagda ämnet närmanden och sexuella relationer mellan tränare och unga gymnaster. Kaliber bestämmer sig för att granska gymnastikförbundets agerande. Om brott inte kunnat styrkas, vad sätter gymnastikförbundet själv för gränser kring relationer mellan tränare och unga gymnaster så att de inte kan utnyttjas i jakten på framgång?
Det var för fyra år sen kvinnlig elitgymnastik hamnade på sportsidorna med kritiska artiklar i Dagens nyheter och även reportage här i Sveriges Radio kaliber.
"Dagens eko kvart i fem. Blivande elitgymnaster pressas för hårt visar en undersökning. förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark.
--Det är en smärtsam läsning men den är tillräckligt beskriven så att vi måste ta den på allvar."
Efter kritiken genomför Gymnastikförbundet åtgärder för att förändra kulturen med hårda träningsmetoder och vikthets. Men tjejerna som slog larm trodde att debatten också skulle handla om något annat. Närmanden och dom nära relationerna mellan Tränaren och de unga gymnasterna. De är förvånade när de sitter i ett seminarium om problemen 2012.
--Sen berättade något annat i artikel som ingen tagit i. Den fysiska närheten. För den fanns där. Han gick och höll små fjortonåriga tjejer i handen.
Gymnastikförbundet håller förbundsmöte 2016. Den avgående ordföranden Malin Eggertz Forsmark berättar att sedan kritiken uppmärksammats har de öppet jobbat med att förändra ledarkulturen.
--Vi har fortsatt att arbeta på den utslagna vägen för att utveckla vår ledarkultur.
Gymnastikförbundet har nu infört uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridisk nämnd. Men hittills har inga bestraffningar utdömts. Och om det inte rör uppenbara lagbrott sköts utredningar internt utan insyn.
--Vi har också tagit fram verktyg för att stötta föreningar och ledare. Vi har varit oerhört transparanta hela vägen.
Men i princip sköter ni allt internt om det uppdagas att en tränare har problem med för nära relationer med gymnaster?
--Ja det är internt utifrån de är dom som är delaktiga i händelsen. Vi har en styrelse som måste ta ansvar från föreningen. Och du har förbund. Men nej det är inte offentliggjort.
Vi ska återvända till Malin Eggertz Forsmark och hur de utrett problemtränare som rapporteras ha relationer med sina unga gymnaster. Vi kommer i detta reportage granska turer kring en tränare som haft en maktposition i gymnastiksverige på hög nivå. Vi har valt att inte publicera hans namn därför kommer vi i det här reportaget kalla honom tränaren. Tränaren har varit aktiv i över tjugo år. Under åren är det flera som reagerat på Tränaren beteende.
"Nu ska vi prata gymnastik här i sportextra. Årets SM i artistisk gymnastik avgjordes i år i baltiska hallen i Malmö. Segrare blev blott 15-årige Jenny Lööw. Juniormästarinna och nu seniormästarinna. Ett stort grattis Jenny.
--Tack så mycket.
--Vad händer härnäst för din del?
--Ungdoms-OS i Spanien. Sen får vi se om det blir VM, OS"
Vid segerintervjun vet inte Jenny att hon snart ska få se en helt annan sida av sin tränare.
--Jag låg i soffan och min mamma låg i andra soffan. Och vi tittade på TV. Och det var en varm sommarkväll. Och då såg jag att jag fått SMS från tränaren och då tänkte jag att va har jag fått sms från tränaren. Det var konstigt för vi brukade inte sms:a så. Att han tyckte jag var väldigt söt och att han såg fram emot att fortsätta träna mig framåt, säger Jenny Lööw
--Man kan känna lite skam i mig för någonstans blir man väldigt glad över dom orden. Det var väldigt fint skrivet. Samtidigt som det börjar det snurra. Vad betyder det här? Den här relationen har inte vi. Såhär brukar inte vi prata till varandra. Vad menar han? Så
Hur gammal var du då?
--Femton
Tränaren fortsätter SMS:a. Men Jenny Lööw väljer att inte svara på SMS:en från den tjugo år äldre tränaren.
--Det här var inte sådana SMS som jag vill ha av en tränare. Så jag visade dom här SMS:en för mamma. Och vi kom överens om att jag inte skulle svara på de här SMS:en.
När hon inte svarar svalnar snabbt tränarens entusiasm för att träna henne. Andra favoriter får desto mer hjälp säger hon.
--Men jag svalde nog det hela. Men jag visste inte vilka konsekvenser det skulle bli framåt.
"Britney Spears I’m a slave for you. Nu star jag här med Sveriges bästa kvinnliga gymnast Karolina Bohman. Hej!
--Hur är läget?
--Det är bra fast jag har ont i ryggen. Men annars är det bra.
--Hur bra tänker du bli?
--Det är svårt att säga hur bra jag tänker bli. Jag satsar ju på OS 2004."
Karolina Bohman medverkar i P3 Ketchup. Hon förde dagbok. Ett halvår efter Jenny Lööw inte svarat på tränarens SMS-inviter är Karolina och tränaren på tävlingsresa.
--Den här resan har varit rolig ända till igår natt. Igår kväll var det bankett och efter det var det disko.
--Jag dansar precis som alla andra. Jag kan inte rå för att en massa killar ville dansa med mig. Och många gånger föste jag bort dom. Men sen ska även tränaren dansa så där nära med mig.
Tränaren säger till Karolina att han avslutar kvällen. Men Karolina vill dansa mer.
--Bara så du vet så går jag hem nu.
--Ok jag går med dom svenska landslagskillarna hem då.
--Ja, Och sen vill jag bara att du ska veta att jag tycker du beter dig billigt. Ja du beter dig billigt
--Han gick. Jag blev jätteledsen och ringde hem till mamma mitt i natten och grät
--Jag är så arg att jag nästan inte kan skriva om det. Ingen har någonsin sårat mig så. Det här är nog slutet på min gympakarriär i alla fall med honom. Hoppas någon annan vill träna mig.
--Nu i efterhand när jag läser om det och tänker tillbaks då tycker jag det ser ut som ett svartsjukedrama.
Hur gammal är tränaren då?
--35 jag var 16.
Karolina håller avstånd från tränaren efter hans kränkande ord. Så här skriver hon två år senare.
--Efter det har vi varit sura på varandra. Han tyckte vi hade tappat kontakten och att jag inte tycker om våran tränare då. Det är två år sen.
Men trots att Karolina är djupt sårad stannar hon kvar. För hon är beroende av honom för att nå sin OS-dröm.
--Det sluta med att jag fick be om ursäkt. Nästa sida har jag skrivit. Nu är vi vänner. Vi har dragit ett streck över det här. Jag vill fortfarande träna med den här tränaren. Han är den bästa i landet.
Tränaren kommer istället en annan gymnast mycket nära. Jenny Lööw som vi hörde ignorera SMS-inviter fick se nya SMS.
--En av de största favoriterna hon visade mig ett sms vid ett tillfälle som han skrivit till henne. Där han hade skrivit. Jag önskar att det var du som låg här i sängen med mig. Jag är ju helt paff när jag ser det här sms:et och tänker. Då har han gått på nästa då.
--Vi kunde bara sitta och prata och hon kunde sitta i hans knä. Det var det även när vi flög då. Mycket pilla i nacken och smeka på händerna.
Och hur gamla är favoriten och tränaren då?
--16 och 36.
Karolina Bohman läser ur dagboken:
--Han kan inte ha en normal relation till sina gymnaster. Som med favoriten till exempel. Ibland beter dom sig som ett gift par. Och innan det var det ju en annan gymnast.
--I mina dagböcker skriver jag att jag vill lägga det åt sidan. Jag vill inte tänka på vad dom håller på med för jag vill göra en bra tävling. Eller jag vill träna bra. Och jag tycker det är sjukt att ingen ingrep.
Vi ska möta ytterligare en gymnast. Hon som slog larm först.
"--Hej och välkomna till Lilla Sportspegeln. Snart blir det gymnastik.
--Hopp är knepigt. Jag springer inte så bra så när jag inte har fart brukar det inte bli så bra hopp."
Marisa da Silva är 11 år och med i Lilla Sportspegeln. Hon var elitgymnast på 90-talet. Hon gick ut för fyra år sen och berättade att tränaren även tidigare hade unga gymnaster i knät på träningsresor.
--I den där bussen så sitter tränaren bredvid och så sitter vi tjejer i hans knä turas om att sitta i hans knä. Jag var väl 11 och dom som var äldre var väl 13-14. Han smekte min hand och jag tyckte det var mysigt.
--Och så tänker jag på mina killkompisar. Om de skulle träna ett par 13-14 åriga tjejer i fotboll. Och om någon av dom skulle sitta och vara gosig med dom. Och då skulle jag direkt fråga vad fan håller du på med.
Hon reagerar på att tränaren kommer allt närmre sina gymnaster och går över gränsen. Hon berättar att gymnastikflickorna fick vara halvnakna inför hela träningshallen.
--Då får dom ta av sig sina dräkter så sätter han på den här pulsmätaren under deras halvutvecklade bröst. Och så står dom där. Jo men det finns inget sexuellt i det här. Det här är ju inom sporten. Vi gör det här för att mäta hjärtfrekvens.
Varför gör de inte det där avskilt i ett omklädningsrum eller så?
--Ingen aning. Det är ett ordentligt övertramp mot de här tjejerna.
Enligt flera källor umgicks Tränaren med gymnasters familjer och hade ofta unga gymnaster som sov hos honom.
--Och sen så kollade vi på film tillsammans satt i hans soffa. Favoriten sov väldigt ofta hos honom i veckorna också då vi hade morgonträningar. Anledningen var att hon bodde långt bort och han bodde nära hallen. Jag bodde också långt bort. Jag sov aldrig där.
Visste andra tränare om det?
--Ja. Det var inget som smusslades med.
Visste föräldrar om det?
--Ja
--Det är bara en riktig obehagskänsla inför hur han utnyttjade sin position och oss. Att han fick så fritt utrymme i den världen. Han liksom testade gränser. Och märkte väl att, nämen det bara är fritt fram här. Det är ingen som säger någonting, säger Marisa da Silva.
Kaliber ringer runt till ett 20-tal ledare inom gymnastiken som sett tränaren arbeta. Flera känner tidigt till Tränarens beteende, men har inte vågat berätta om det offentligt eftersom de är rädda för konsekvenserna. Med det finns också de som varnade.
--Att man omfamnar och kelar med småflickor kändes helt absurt, säger Lennart Engelbrektsson.
Lennart Engelbrektsson ledde en gymnastikklubb som idrottsförälder. Hans söner har varit på landslagsnivå. Han är numera svärfar till Karolina Bohman. Men vid millennieskiftet innan dom kände varandra reagerade han.
--Jag och min fru reagerade oerhört starkt på det där. Jag framför senare den här kritiken till den dåvarande sportchefen i Gymnastikförbundet.
Vad hände när du tog upp det med sportchefen?
--Vad hon gjorde kan jag inte svara på. Men jag fick ingen återkoppling och jag kan inte se att någonting hände.
Dåvarande sportchefen på Gymnastikförbundet kan inte minnas något sådant samtal när Kaliber frågar. Lennart Engelbrektsson hamnar så småningom i en infekterad konflikt med Gymnastikförbundet där han menar att dom inte skyddar barnen.
--Jag har alltid relaterad det till vad hade hänt om det var i skolan. Det är det jag har haft som rättesnöre alltså när jag reagerat. Så jag har alltid gjort det ganska eftertänksamt vid varje tillfälle.
Lennart Engelbrektsson reagerade på Tränaren, men också på en annan makthavare inom gymnastiken. Vi kallar honom Ledaren. Lennart följer med sin son på tävling. På plats vittnar en ung kvinnlig landslagsgymnast om att ledaren berusad säger till henne att hon ska utföra oralsex på andra gymnaster. Lennart varnar Gymnastikförbundet även för det här. Han tror dom ska reagera men inget händer så han tar upp det med vid ett telefonmöte som hölls för sju år sen. Kaliber har fått tag på en inspelning. Så här säger ordförande Malin Eggertz Forsmark.
--Den uppfattar jag att det finns en ordentlig genomgång. Och att det fanns en avstängningsdiskussion. Men jag ska följa upp det. Du säger att det hände ingenting. Den måste jag följa upp.
Lennart tycker att man skyddar ledare oavsett vad som hänt. Vi träffar Malin Eggertz Forsmark igen som just lämnat sin ordförandepost men sitter kvar som vice ordförande i Europeiska gymnastikförbundet.
Många som engagerar sig i Gymnastiken är föräldrar till gymnastiserande barn. Flera av dom vi pratat med har reagerat på olämpligt beteende, men få vill prata om det dom sett. Våra källor säger att personer på Gymnastikförbundet uppmanat dom att inte berätta för det kan innebära problem för de egna barnens idrottskarriärer om det kommer ut. Vi frågar Malin Eggertz Forsmark hur hon ser på det.
--Det är munkavle eller hur? För det var det. För jag uppfattar att det är några som säger att inte prata om det.
Och att konsekvensen är att det kan innebära problem hos gymnastiserandet hos deras barn.
--Jag håller fast vid det. Det låter förskräckligt. Och låter oacceptabelt.
Men när Lennart Engelbrektsson berättar vid telefonkonferensen med Gymnastikförbundet att han bland annat tänker ta upp sexuella trakasserier genom åren på en presskonferens hör vi något motsägelsefullt från Gymnastikförbundets ordförande. Hon tar själv upp att om han går ut med uppgifterna kan det få konsekvenser för hans sons karriär.
(bandinspelning från telefonkonferensen)
--Jag förstår det du säger att du är så trött att ingen litar på mig. Att nu gör jag det utåt, agerar utåt istället för inåt i rörelsen. Så tänker jag då både på verksamheten ni har och på din son som ska iväg på VM. Hur tänker du vinsten i det då? Med en offentlig presskonferens, säger Malin Eggertz Forsmark.
--Jag ser att en moralisk seger är större än en VM-medalj, säger Lennart Engelbrektsson.
Lennart Engelbrektsson tolkar idag Malin Eggertz Forsmarks uttalande om sonen i samtalet som ett förtäckt hot.
--Jag blev helt förbluffad att man inte tar i sakfrågan utan än en gång vill man skydda.
--Det hon säger är låt bli det här annars kan det bli problem för din son. Det var ju ett förtäckt hot upplevde jag det som.
Malin Eggertz Forsmark lyssnar på inspelningen från telefonkonferensen
--Att ta frågan vid det här tillfället innan du ska iväg och tävla hade kanske varit en tajmingfråga.
Så det har inget att göra med image-problematik för Gymnastikförbundet?
--Nej
Då tycker jag vi lyssnar på en annan bit.
--Får jag säga en sak. Imageproblematik. Vi har hela tiden varit transparanta.
(bandinspelning från telefonkonferensen)
--Eftersom du har en av dina framgångsrika gossar som fortfarande tävlar, vill du skapa en negativ uppmärksamhet i sporten utifrån ett massmedialt perspektiv som förmodligen kommer att grisa i det. Nu använder jag det uttrycket. Som kommer att hitta olika vinklar. Och så undrar jag om vi är betjänta av det? säger Eggertz Forsmark
--Jag ser det här Malin. Vi kommer att hjälpa svensk idrott. Alltså någon gång. Man måste höja sig över den här rädslan sin lilla värld och min lilla gosse. Någon jävla gång måste någon ställa sig över det här, svarar Engelbrektsson
Du sa att det var oacceptabelt att man tar upp barnen som tränar när man pratar om problem hos en tränare. Vad gör du här?
--Nej det låter ju som jag gör det. Och jag står fast att jag tycker det är oacceptabelt. Det här är sju-åtta år sen.
Han tolkar det som ett förtäckt hot som ska få honom att backa mot att ta upp kritik bland annat sexuella trakasserier bland annat hos ledare.
--Jag förstår det. Jag tycker aldrig att man ska ta fram barnen och de aktiva i de här diskussionerna vilket jag ju gör där. Det enda jag säger är att det varit en stor problematik kring föreningen och personen Engelbrektsson i sig. Det har varit väldigt många turer i föreningen. Och jag kan inte riktigt förklara varför jag säger som jag gör där.
Det blev aldrig någon presskonferens som tog upp närmanden och sexuella trakasserier som Lennart ville. Tre år senare går Marisa da Silva ut i media och varnar för bland annat Tränarens närgångenhet.
Till slut görs en extern utredning som ger skarp kritik kring ledarkulturen. Och här ser vi något överraskande i vår granskning. Gymnastikförbundet ger uppdraget att föreslå vad som ska göras åt den skarpt kritiken till Ledaren, alltså Ledaren som Lennart rapporterat för sexuella trakasserier. Malin Eggertz Forsmark.
--I backspegeln och när du säger kanske det inte var så lämpligt. Han innehade den rollen under ett halvår och sen förflyttades han från det uppdraget
Varför då?
--Därför att det blev ju precis som du beskriver inte särskilt bra eftersom han hade en historik som gjorde att det inte blev trovärdigt.
Ledaren vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Men skriver i mejl att han är ångerfull över uttalanden och ageranden men att han aldrig har underlåtit sig agera på missförhållanden av sexuell karaktär som han fått reda på.
Vi återvänder till Tränaren. Strax efter medieuppmärksamheten 2013 inleder den medelålders tränaren en relation med en av sina unga tidigare gymnaster som nu är myndig. Det här visar interna dokument från tränarens klubb Kaliber får ta del av. Klubben upptäcker detta och han lovar avsluta relationen. Men när det uppdagas att han ändå återtagit förhållandet får han lämna klubben.
Elizabeth Ekman är legitimerad psykoterapeut och handledare för Idrottspsykologer med KBT inriktning. Hon behandlar tre gymnaster som haft tränaren.
--Dom har ett trauma bakom sig som är kopplat till den här tränaren. Som har resulterat i mycket allvarliga problem. Bland annat i Posttraumatiska stressyndrom.
Gymnasterna berättar i behandlingen om extrem bestraffning, mobbing, närgångenhet, sexuella ofredanden, och kallar det själva för övergrepp.
Hur kan du vara säker på att det är sant det tjejerna berättar?
--Det är väl min professionella sak att bedöma vad som är sant. Det är vårt jobb att göra en sån bedömning, annars skulle vi inte kunna behandla någon.
Genom sitt uppdrag ser hon att tränaren har relation efter relation med unga gymnaster som hon tycker är oacceptabelt.
--Det är som en lärare ständigt skulle ha relationer med sina elever. Det finns ingen skola som skulle acceptera det.
Hur många gymnaster har han haft sexuella relationer med som du har fått uppgift om?
--Som jag vet. En två tre fyra. Det är nog fem.
Elizabeth Ekman skriver en anmälan till Gymnastikförbundet och varnar för att Tränaren systematiskt utnyttjar gymnasternas beroendeställning. Det enda som kan sätta stopp för hans beteende är avstängning. Avsikten är inte att polisanmäla tränaren för gymnasterna vittnat om händelser som ligger för långt tillbaka i tiden.
--Jag fick klara besked ifrån advokat och hovrättsdomare och de sa det kommer bara hamna i papperskorgen. För det går inte att bevisa. Det blir deras ord mot hans. Och att sätta de här tjejerna i den situationen det vill man inte. Dom kommer bara att uppleva och fara illa igen.
Gymnastikförbundet polisanmäler ändå. Men utan vittnen läggs förundersökningen ner.
Dagarna efter förundersökningen lagts ner gör Gymnastikförbundet ändå interna intervjuer med gymnaster. Sammanlagt har 15 gymnaster, föräldrar och tränare intervjuas och lämnar uppgifter. Men informationen stannar internt och finns inte i någon offentliggjord utredning berättar den nytillträdde generalsekreteraren Johan Fyrberg.
--Det är viktig att värna föreningars och enskildas integritet i de här frågorna.
Kaliber har tagit del av några av Gymnastikförbundets interna intervjuer. Gymnaster vittnar hur den medelålders tränaren skickar sms på lediga dagar.
”Önskar du var här”
”Jag tänker på dig när jag somnar”
Hon är då 14 år gammal. I början svarade hon artigt men efter ett tag så började hon svara på samma sätt som tränaren. I vittnesmålet beskrivs att tränaren visade argt beteende om hon inte svarade. Gymnasterna berättar att gymnastiken betyder allt för dem. Och han var den framgångsrike tränaren som var vägen till framgång. Tränaren hotade med att inte vilja fortsätta vara hennes tränare om hon inte gav respons. Hon blev fast i relationen.
”Han utnyttjar sin position. Tjejer i den åldern ska inte behöva uppleva detta.”
”Då och där är det normalt. Men nu mår man dåligt.”
”Hur mycket krävs det? Måste han bli dömd för detta ska få ett slut?
I våra telefonsamtal framhåller många att tränaren gett goda sportsliga resultat. Och när förundersökningen läggs ner får den framgångsrike Tränaren fortsätta sitt arbete i en ny klubb han gått till tidigare. Andra föreningar som känner till tränarens historia uppvaktar Gymnastikförbundet för att dom vill att tränaren ska hållas borta ifrån barnen. Vid den tidpunkten har Gymnastikförbundet redan stängt av honom från förbundsuppdrag, men han kan fortsätta träna enskilda klubbar.
I januari i år får den medelålders tränaren återigen lämna en klubb på grund av en ny olämplig relation med en ung kvinna i klubben som han tidigare tränat. Hon är myndig. Klubben säger att relationen strider mot en överenskommelse och deras värderingar.
Vi har sökt Tränaren i en månad men han vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Via mejl har han, som vi redovisar i programmet, ändå bemött kritiken. Här återger vi ordagrant hans bemötande:
”Redan i december 2012 presenterades en rapport i vilken kritik framfördes mot den dåvarande ledarkulturen inom svensk elitgymnastik. Jag var en av många elittränare som träffades av kritiken. För egen del har jag också redan för några år sedan offentligen uttryckt insikt om mina misstag och jag har varit medveten om att min ledarstil – i likhet med många andras – kan utvecklas och förbättras. Under de två år som jag senast varit aktiv inom svensk gymnastik har inte heller någon kritik riktats mot mig i min tränarroll från vare sig gymnaster jag tränat, föräldrar eller berörd arbetsgivare. Det är alltså inte riktigt att jag lämnade min senaste förening på grund av en relation med en gymnast.
Jag har flera gånger tidigare och vill så även nu bestämt tillbakavisa gamla påståenden om kränkningar, mobbning, brottsligt agerande m.m. liknande de som du nämner i ditt mejl. Dessa påståenden är inte korrekta. Jag kan inte se uppgifterna, återigen anonyma som i princip alltid (hur ska man för övrigt kunna försvara sig mot sådana), som annat än ännu ett led i den förtals-/smutskastningskampanj som pågått mot mig från vissa personer inom svensk gymnastik under många år. Att svensk kvinnlig artistisk gymnastik varit i disharmoni under ett stort antal år och konfliktytor funnits mellan t.ex. olika personer, föreningar och förbundet är ingen hemlighet.
Jag konstaterar att den polisanmälan som gjordes i saken lades ned omedelbart och jag har inte heller varit föremål för någon utredning av de bestraffningsorgan som finns inom idrottens värld. För egen del hade jag välkomnat en rättssäker prövning för att få en möjlighet att kunna rentvå mitt namn. Jag saknar anledning att nu, när vi snart skriver juni 2016, kommentera saken vidare och anser för övrigt att saken inte heller är lämplig att diskutera i medierna.”
Det har gått åtta år sen gymnastikförbundets dåvarande ordförande Malin Eggertz Forsmark säger hon fick uppgifter om att tränaren hade en relation med en av sina unga gymnaster.
--Det fanns i samband med 2008 års OS-kvalifikationer. Och att svaret var nej. Det fanns ingen relation.
Idag har man infört att landslagstränare inte ska vara ensamma med gymnaster, uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridiska nämnd. Men juridiska nämnden får inte ta upp missförhållanden som är äldre än två månader, berättar Thore Brolin ordförande i Gymnastikförbundets juridiska nämnd.
--Det finns en särskild regel i RF’s stadgar (Riksidrottsförbundet rds anm) som säger att vi inte får bestraffa om det gått två månader från det att förseelsen begicks eller blev känd. Så då kunde vi inte göra något åt det här. Så därför tog vi inte upp det överhuvudtaget.
De som hittills slagit larm om att de blivit utnyttjade av tränare har ofta gjort det först efter karriären är slut. Men när det inte framkommit lagbrott och äldre händelser inte kan tas upp för repressalier, kan tränaren fortsätta.
Så han är fri att ta nya uppdrag och träna unga gymnaster?
- Jag hoppas och tror att inga föreningar i Sverige kommer att anlita honom, säger Malin Eggertz Forsmark.
Enligt Kalibers källor genomgår nu sju av tränarens gymnaster psykologisk behandling bekostad av riksidrottsförbundet.
I Kalibers granskning har vi fått höra gymnaster som ställts inför val mellan att låta tränaren komma nära eller få allt mindre av tränarens stöd.
Vi ska återvända till Jenny Lööw som långt efter att hon slutat nu berättar varför.
--Jag älskade att hålla på med gymnastik. Det var det bästa jag visste. Och jag ville bli bäst i Sverige. Då hade jag i och för sig vunnit SM. Men jag hade så många mer mål. Jag ville komma till VM och jag ville komma till OS.
Efter att inte svarat på inviter fick hon som regerande svenska mästarinna inget ekonomiskt elitstöd längre.
--Vi skrev ett brev till dom som fattade det här beslutet. Och då fick vi ett svar som visade att tränaren inte ens sökt om bidrag för mig. Då blev det liksom, som han mer och mer slutade träna mig. Och att han till slut inte hälsade i hallen.
--Jag tror det som gör absolut mest ont är att jag inte själv fick välja när jag ska avsluta min karriär utan det liksom fattades ett beslut åt mig. Och att jag inte kan minnas min karriär med glädje.
Reporter: Erik Palm
Producenter: Annika H Eriksson, Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Försvaret på Gotland rustas upp igen för över en miljard kronor men blir en bråkdel av vad det var innan nedläggningen. Samtidigt är Gotland militärstrategiskt viktigt för både Nato och Ryssland.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber idag handlar om återuppbyggnaden av försvaret av Gotland.
– Vi befinner oss nu på Tofta skjutfält. Nästan mitt på den plats där den här nya garnisonen kommer börja byggas under nästa år, alltså i början på 2017.
Stefan Pettersson är chef för stridsgrupp Gotland. Han står på en grusväg som heter Stridsvagnsvägen. Här finns två stora garage med ett stängsel runt och omkring är det en låg barrskog.
– Det är förstå gången sen någon gång i början av 80-talet, tror jag, när man byggde K4 i Arvidsjaur som Försvaret bygger en helt ny etablering på det här viset, säger han.
Den nya garnisonen är en investering på 780 miljoner kronor och att etablera stridsgruppen kostar en miljard kronor de närmaste fyra åren.
Det var för elva år sen som det sista regementet på Gotland lades ned. Nu är säkerhetsläget ett annat. Ryssland, Nato och Sverige rustar i Östersjöregionen.
– Nu sätter en fast arméstyrka, ett reguljärt krigsförband här ute. Vars uppgift är att utgöra en viss tröskeleffekt. Och det är det man gör. Man återmilitariserar Gotland, kan man väl säga på ren svenska.
Det är en presskonferens för några speciellt inbjudna journalister på Karlbergs slott i Stockholm tisdagen den 26 april. USAs biträdande försvarsminister Robert Work och de nordiska och baltiska statssekreterarna står på en rad bredvid varandra. De har under dagen diskuterat säkerheten i Östersjöområdet och ländernas samarbeten. Robert Work får frågan hur viktigt Gotland är vid en konflikt i området.
– Gotland är ett nyckelområde. Vi skulle se väldigt, väldigt allvarligt på om det hotades, svarar han.
Kaliber idag granskar återuppbyggnaden av försvaret på Gotland.
”Det är en unik och bred plattform inför framtiden. Och betydelsen och tyngden i det kan inte nog understrykas. Det är mycket viktigt. Det vi nu presenterar är också en mycket viktig signal till omvärlden. Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” (Försvarsminister Peter Hultqvist ur Studio Ett 2015-04-17.)
En tydlig signal från regeringen: Sverige rustar militärt igen och Sverige rustar Gotland.
Men hur starkt blir försvaret av Gotland? Hur stark signal är det till omvärlden?
”Sverige är en militärmakt. En av världens mest påkostade och teknologiskt avancerade. Det är bara tre stater i världen som satsar mer pengar på militära utgifter räknat per invånare. Det är Israel, det är Sovjet och det är USA.” (SR ARKIV från 1973)
Vid kalla krigets slut i början av 90-talet var försvaret av Gotland omfattande.
– Det var möjligt att mobilisera 25 000 man. Och det fanns från alla truppslag. Det fanns ungefär 75 stridsvagnar, hundratals artilleripjäser. Och så hade vi naturligtvis hjälp av flyget och flottan som hade sina baser här. Och de skulle försvaras.
I en villaträdgård i Visby träffar vi militärhistorikern Bengt Hammarhjelm, som har skrivit flera böcker om försvaret av Gotland och var brigadchef på Gotlands sista regemente P18.
Då fanns det fyra regementen på Gotland. Och då kunde 6 000 gotländska soldater snabbt mobiliseras, både anställda i försvaret och de som gjort värnplikten.
– Alla viktiga förband kunde bemannas av gotlänningar om inga fastlänningar skulle komma, och det var man ju inte säker på att de skulle kunna komma över, säger Bengt Hammarhjelm.
– På Gotland fanns det ett invasionsförsvar i miniatyr. Sverige, fastlandet, hade ett invasionsförsvar, men Gotland hade också ett invasionsförsvar. Allt för att förhindra att fienden från öster snabbt skulle kunna ta ön, säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys på Lunds Universitet och som skrivit flera böcker om kalla kriget. Han säger att Gotland hade en framskjuten roll i det svenska försvaret. Och enligt honom fanns det tre skäl till att försvaret av Gotland var så viktigt under kalla kriget.
Det första skälet:
– Gotland hade en helt unik funktion under det kalla kriget som spaningsplattform in mot det då sovjetiska Baltikum och långt in i sovjetiskt territorium Så för det svenska försvaret var det helt vitalt att ha de här ögonen och öronen på ön.
Det andra skälet var att förhindra att sovjetiska styrkor kunde använda Gotland för ett fortsatt angrepp västerut.
– Och framför allt handlade det ju då om att man kunde flytta fram flygstridskrafter, robotförband av olika slag och lägga på Gotland. Den som kontrollerar Gotland, kontrollerar också Östersjön.
Det tredje skälet var försvarspsykologiskt:
– Om Gotland hade fallit, så skulle det haft en symbolisk betydelse för Sverige som nation och också för fortsatt motståndsvilja, bedömde man. Och det här återspeglades ju i den målsättning som gällde under hela det kalla kriget, nämligen att varje del av Sverige ska försvaras, säger Wilhelm Agrell.
Men händelseutvecklingen har gjort att det nu finns ett fjärde, ännu starkare skäl. Vi ska återkomma till det.
”Riksdagen antog ikväll regeringens samarbetspartiernas förslag om det svenska försvarets framtid. Beslutet i riksdagen innebär bland annat att försvarets verksamhet försvinner eller minskas på en rad orter i Sverige, bland annat i Östersund, Arvidsjaur, Kristinehamn och Visby. ” (SR Ekot 20041216)
Försvaret monterades ned och i vågen av regementsnedläggningar försvann det sista regementet P18 på Gotland 2005. Fem år tidigare hade de tre regementena KA3, A7 och Lv2 lagts ned.
P18-området såldes för 40 miljoner. Några år tidigare hade man investerat 50 miljoner i en toppmodern verkstad.
Försvaret ställde om från att vara ett totalförsvar, med en stor organisation som skulle kunna försvara Sverige vid ett storskaligt angrepp, till att bli ett insatsförsvar, ett mindre och mer lättrörligt försvar som var inriktat på punktinsatser, framför allt utomlands.
Hotet från Ryssland och risken för krig i Östersjöområdet ansågs då vara långt borta. Kvar på Gotland fanns Hemvärnet.
Tre år senare, i augusti 2008:
”Ryska och georgiska trupper strider nu i utkanterna av utbrytarrepubliken Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Och länderna närmar sig allt mer ett krig, enligt Georgien." (SR EKOT 8 augusti 2008)
En politisk reaktion i Sverige på kriget i Georgien blev att flytta 14 stridsvagnar till ett förråd på Gotland. Men ingen på plats kunde köra dem.
Mars 2014:
”Ukraina mobiliserar och söker samtidigt internationellt stöd i konflikten med Ryssland. Ukrainska militärbaser på Krimhalvön har belägrats av ryska soldater.” (SR EKOT 2 mars 2014)
Ryssland annekterade den ukrainska halvön Krim och började strida i östra Ukraina.
Ryssland rustade sin militärmakt. Natos allt större närvaro i de baltiska länderna och övningarna i Östersjön var störande för Ryssland.
”På midsommaraftonen kränktes kränkte alltså två flygplan svenskt luftrum. Samtidigt pågick en stor Natoövning i Östersjön, som Sverige deltog i.” (SR P4 Gotlandsnytt 5 augusti 2014)
”Sverige protesterade idag mot att ryska attackplan i onsdags kränkte svenskt luftrum söder om Öland." (SR Ekot 19 september 2014)
Händelserna i Ukraina och Östersjön vände upp och ner på försvars-Sverige. Politiker började nu prata om att förstärka försvaret av Sverige och av Gotland. Och JAS-plan började flyga över ön titt som tätt.
”10 miljarder mer till försvaret, uppgörelsen klar idag. Och Gotland får egen stridsgrupp”. (SR EKOT 17 april 2015)
Våren 2015 blev det en helomvändning av det svenska försvaret då riksdag och regering beslutade att Försvarets viktigaste uppgift nu var att försvara Sverige och kunna möta ett väpnat angrepp.
I regeringens beslut står det att ”ett enskilt militärt angrepp på Sverige är fortsatt osannolikt” men att ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas”.
Av de 10 miljarder Försvarsmakten får för att stärka förvaret går en miljard till att etablera stridsgrupp Gotland.
På Försvarsdepartementet sätter sig försvarsminister Peter Hultqvist på kortsidan av ett långt bord i en stor sal som heter Oden. Den har vinröda väggar och mycket marmor.
– Gotland är, som jag ser det, strategiskt från militär synpunkt och strategiskt från säkerhetspolitisk synpunkt, i händelse av en konflikt eller kris, så är ju kontrollen över Gotland väldigt viktig. Den som kontrollerar Gotland har ju också en avgörande betydelse för kontrollen av sjö- och luftvägar. Och det har ju en direkt bäring på också de baltiska republikernas situation, säger Peter Hultqvist.
Blivande soldater i Hemvärnet övar på Tofta skjutfält. Här dryga milen söder om Visby rustar Sverige upp försvaret.
– Vi står nu på den väg som på P18-tiden hette Stridsvagnsvägen, och det heter den fortfarande. Och bakom oss så har vi P18s gamla stridsvagnsgarage på Tofta skjutfält, säger Stefan Pettersson, som är chef för stridsgrupp Gotland, var förut kompanichef på nedlagda P18 och är nu tillbaka i Försvarsmakten efter att ha jobbat på Skatteverket och Kronofogdemyndigheten.
Blev du förvånad att det blev en stridsgrupp placerad på Gotland?
– Både och får jag väl säga. Utifrån de signalerna om hur den säkerhetspolitiska bilden förändrades, så vart jag inte det. Men samtidigt så att steget att etablera ett nytt förband på Gotland kändes ändå ganska långt fram om man ser till allt som krävs här ute, så jag trodde väl egentligen aldrig det, säger han.
Det är en helt ny garnison som ska byggas för 780 miljoner kronor. Det ska dras vatten, avlopp, el och värme och byggas vägar, drivmedelsanläggning, spolhall, garage, verkstad, kontor, vaktbyggnad, förråd och gym- och motionshall.
Stridsgrupp Gotland ska bestå av två kompanier, alltså två militära enheter, på totalt 300 man.
– Det är ju både kontinuerligt tjänstgörande, lite drygt 160 personer och resten är på tillfällig bas, säger Stefan Pettersson.
Det är mekaniserat skyttekompani, som är tungt beväpnat och lättrörligt, säger Stefan Pettersson. Det är utrustat med ett 20-tal stridsfordon 90. Och så är det ett stridsvagnskompani som jobbar på kontrakt och som övar på ön med jämna mellanrum. Det betyder att de som kan köra kompaniets 14 stridsvagnar inte annars befinner sig på Gotland.
– Anledningen till etableringen, det är ju som man skriver: att utgöra en första etablering och en bas för den fortsatta tillväxten på Gotland. Vi ska inte försvara Gotland själva, så har nog tanken aldrig varit utan vi är en del av det och utgör då en så kallad tröskeleffekt.
Så det handlar om en avskräckande effekt?
– Ja, det är en som använder det uttrycket. Jag tycker väl att tröskeleffekt låter väl mer…korrekt, säger Stefan Pettersson.
Vad är det då för hotbild som målas upp? Som stridsgrupp Gotland ska utgöra en tröskeleffekt emot?
Nu när de baltiska länderna är med i Nato och efter Rysslands agerande i Ukraina, är Gotland militärstrategiskt viktigare än under kalla kriget. Det anser Wilhelm Agrell, som säger att det nu finns ett FJÄRDE skäl att försvara Gotland utöver de TRE skäl som fanns under kalla kriget och som han berättade om tidigare.
– Och det är att Gotland blir vitalt för Natos möjligheter att förstärka de baltiska staterna. Men det som framför allt skulle farligt för Nato, det är att Ryssland i en konflikt skulle kunna ta kontroll över Gotland. Så plötsligt finns den här fjärde betydelsen, som är egentligen är mycket starkare än de andra tre, som bara gäller Sverige, säger Wilhelm Agrell.
I en lägenhet i Stockholm bor Karlis Neretnieks. Han har varit chef för Gotlands regemente P18 och rektor på Försvarshögskolan. Han ser en kapplöpning mot Gotland i händelse av en kris.
– Så länge vi själva inte kan försvara ön på ett trovärdigt sätt, så är risken för en kapplöpning överhängande. Men problemet där är att det är den som startar först, det är han som kommer ta ön, säger han.
Vad är det som Ryssland vill använda Gotland till då?
– Det är framför allt att basera långräckviddiga luftvärnssystem och sjömålsbekämpningssystem. Och de når ju 300-400 kilometer nu för tiden. Så det innebär: sitter man på Gotland så kan man i princip skära av alla flygföretag eller sjöföretag som är på väg mot Baltikum.
Och varför vill Ryssland göra det?
– Ja, det är ju helt enkelt för att Nato kan inte försvara Baltikum utan att tidigt sätta in flyg- och sjöstridskrafter för att hjälpa de här länderna. Och har Ryssland då hunnit först till Gotland så kommer Nato inte att kunna göra det. Eller, det kommer att ta så lång tid så att Baltikum är sannolikt förlorat innan Nato kommer till verkan.
Men hur sannolikt är det att Ryssland skulle angripa de baltiska länderna, det är ju som att förklara krig mot Nato?
– Det beror helt på omständigheterna. Vi såg vad som hände på Krim. Hur sannolikt var det? Det var helt osannolikt, men det hände ändå.
Men är det inte en skillnad att angripa Natoländer?
– Visst är det det. Det är en stor skillnad, säger Karlis Neretnieks.
– Det är självklart en mycket högre tröskel, säger Wilhelm Agrell, men det är nu tänkbart till skillnad från otänkbart.
– Gotland som det ser ut idag går inte att försvara och därför utgör Gotland ett utomordentligt tacksamt mål för att skaffa sig herravälde över Östersjön, säger Karlis Neretnieks.
De militära styrkor som finns på Gotland idag är Hemvärnets 460 personer. Från 2018 ska stridsgrupp Gotland vara etablerad.
Hur starkt blir försvaret av Gotland då?
Kaliber har försökt ta del av Försvarsmaktens egna analyser och värderingar. Det vi efter en månads mejlväxling till slut har fått ut är ett tiosidigt dokument som till stora delar är maskat för att dölja de sekretessbelagda uppgifterna. Men ett par meningar i inledningen av dokumentet handlar om Försvarsmaktens förmåga vid en högre konfliktnivå. Tillbaka till det om en stund.
Kaliber har pratat med ett dussintal försvarsexperter, ledande militärer och försvarspolitiker.
Det de har att berätta är en rad brister i försvaret av Gotland.
– Ja, den helt avgörande bristen, det är bristen på luftvärn och artilleri. För utan de två komponenterna kommer stridsgruppen ha begränsad verkan, säger Karlis Neretnieks.
Artilleri är alltså tyngre eldvapen som till exempel kanoner och raketer och luftvärn används för att bekämpa flygplan och helikoptrar.
Vad innebär det då militärt om man inte har det på ön vid ett angrepp?
– Ja, det finns ju inget modernt krig där inte flygstridskrafterna spelar en avgörande, eller väldigt viktig, roll. Och har man då inget luftvärn, så kommer man bli bekämpad innan man ens hamnar i strid på marken, säger Karlis Neretnieks.
Som Försvarsmakten är organiserad finns luftvärnet i Halmstad och artilleriet i Boden. Och de som kan köra stridsvagnarna som finns på Gotland är kontraktsanställda och bara tidvis på ön. Soldaterna och utrustningen måste transporteras till Gotland med färja eller flyg.
– Det är en utomordentligt allvarlig brist. Därför att, som jag sa, Gotland, om det sker någonting i Östersjön, kommer man försöka besätta överraskande. Det kommer innebära, vi kommer att få väldigt lite förvarning. Och personligen tror jag, att det inte är vi som kommer dit först med våra grabbar och tjejer utan det är någon annan, säger Karlis Neretnieks.
Hur snabbt kan de här styrkorna komma till Gotland?
– Det beror helt på, det beror helt på. Har vi höjt beredskapen innan så att personalen finns gripbara. Då kan det röra sig om kanske ett dygn. Men ska de först inställa sig, mobilisera, då kan det bli flera dygn helt plötsligt. Och ska vi börja frakta artilleripjäser från Boden till Visby. Ja, det kommer ta en stund, säger Karlis Neretnieks.
Risken är att stridskrafterna inte hinner fram till Gotland i tid eller att de inte kommer fram för att fienden förhindrar det.
Avgående arméchefen Anders Brännström bekräftar hur lång tid det tar att få styrkor till Gotland.
– Ja, det går ju på nåt eller några dygn, va.
Och han skulle framför allt vilja förstärka försvaret av Gotland med…
– Luftvärn vore ju väldigt bra att ha på Gotland, självklart va. Och i framtiden, vad vet man. Kommande försvarsbeslut finns det väl möjlighet att det blir en fortsättning på det steget som nu tas i och med stridsgrupp Gotland att det också blir en luftvärnsgruppering permanent där, beroende på hur säkerhetsläget utvecklas.
Vad hade det gjort för skillnad om det fanns ett luftvärn här?
– Det är väl klart att det hade blivit bättre tröskeleffekt, säger Anders Brännström.
I salen Oden på Försvarsdepartementet svarar försvarsministern på frågan om att det inte finns något luftvärn på ön. Han säger att man just därför pekat ut Gotland som ett väldigt viktigt övningsområde med luftvärn.
– Så att, det där är för mig en fullt legal och acceptabel ståndpunkt, va. Sen får vi se då vad nästa försvarsbeslut innebär, säger Peter Hultqvist.
Men både luftvärnet ska komma från Halmstad och artilleriet ska komma från Boden. Och de som ska köra stridsvagnarna kanske befinner sig någon annan stans. Vad innebär det för försvarsstyrkan?
– Ja, alltså. Det vi gör nu det är att etablerar en verksamhet med de här soldaterna på Gotland. Och det är väl naturligt att man kan diskutera hur de här flyttningsmanövrerna ska gå till och hur de här transporterna ska vara. Det är nog inte så att samtliga lösningar på alla problem ännu är presenterade, säger Peter Hultqvist.
På regementet P4 i Skövde övar befäl som ska tjänstgöra i stridsgrupp Gotland. Stridsvagnar och stridsfordon kör runt på dammiga grusvägar. Soldater springer hukat längs huskulisserna. Gustaf af Petersens är kompanichef.
– Det här är Stridsfordon 90. Den kan transportera soldater bak och den kan skjuta med automatkanonen eller kulsprutan, säger Gustaf af Petersens och får frågan hur han ser på att det inte finns luftvärn och artilleri på Gotland.
– Nu har vi det vi har och vi löser vår uppgift med det vi har. Sen kan man alltid önska sig mer.
Han säger att det blir svårare att försvara Gotland om inte styrkor från fastlandet kommer: luftvärn, artilleri och soldaterna som kan köra stridsvagnarna.
– Vi får ju hoppas att beslut tas i tid så att den förstärkningen kommer i tid. Vi, jag, kommer anpassa vår stridstaktik och taktik utifrån den uppgift vi får och då får vi se vad vi kan försvara med det.
Hur kan stridsgrupp Gotland försvara ön vid ett angrepp? Vad kan den göra?
– Ja, alltså. Vi finns ju på plats och kan vara förberedde på vissa saker och ha övat. Sen, som jag har nämnt flera gånger, så ska vi inte göra det här själva. Vi kommer ju tillsammans med resterande delar av Försvarsmakten, i en händelse av det händer någonting i värld omvärld, försvara Gotland, säger Stefan Pettersson, chef för stridsgrupp Gotland och fortsätter:
– Vi kan ju, om vi är på plats och har fått förvarning så kan vi ändå bjuda på ett visst motstånd och försvåra för potentiell angripare, vem det nu är, säger han.
– Den kommer kunna slåss. Står den till exempel på Visby flygplats, så kommer inte Visby flygplats kunna tas omedelbart, utan det kommer bli tämligen omfattande strider, säger Karlis Neretnieks som alltså själv varit chef för Gotlands regemente.
– Det gör ju naturligtvis att ryssarna kommer få det lite kinkigare om de försöker. Men uppgiften som sådan kommer fortfarande inte vara så värst svår. För stridsgruppen är, som jag sa, för liten och den saknar vitala komponenter.
Hur länge kan stridsgrupp försvara Gotland då?
– Den frågan är ju fullständigt omöjlig att svara på. Till att börja med, hela Gotland kan de inte ens försvara i över huvud taget. Vi talar om enstaka plats. Visby flygplats eller Slite hamn eller någonting sånt.
Men kan man försvara Gotland tills andra styrkor kommer?
– Näe, man kan försvara en plats under kortare eller längre tid. Att det skulle räcka till att tillföra förband till Gotland, så är det inte. För, som jag sa tidigare, all tillförsel som vi kommer att försöka göra i ett sånt läge, den kommer ju också att bekämpas, säger Karlis Neretnieks.
Tillbaka till dokumentet som Kaliber har fått ut från Högkvarteret. Det är till stora delar maskat.
Men det vi kan se är ett par meningar om Försvarsmaktens förmåga vid krig och konflikt.
Dokumentet är en analys och värdering av Försvarsmaktens förmåga efter det tillskott på tio miljarder som Försvarsmakten har fått, där satsningen på stridsgrupp Gotland är del. Det står att Försvarsmaktens bedömning fortsatt är att ”risktagningen är för stor relativt möjligheterna att möta olika händelseutvecklingar. Detta är särskilt påtagligt avseende uppgifter i högre konfliktnivåer”.
Det betyder i klartext att Sverige har svårt att försvara landet vid krig och konflikt.
På Försvarsdepartementet får försvarsminister Peter Hultqvist frågan:
Kan stridsgrupp Gotland som den är utformad nu försvara ön vid ett angrepp?
– Stridsgruppen kan ju när den väl är klar utgöra någonting som är tröskelhöjande, som har en försvårande omständighet för en eventuell angripare. Och det leder ju också till vi har en helt annan beredskapsmöjlighet på Gotland. Så att jag anser att det här är en viktig investering. Sen om det här är slutpunkten, det är väl för tidigt att säga. Men jag tror ju att den här frågan kommer att vara väldigt aktuell i nästa försvarsberedning också med Gotland.
Men hur avskräckande är det då när så mycket är på fastlandet vad det gäller luftvärn och artilleri och de som kan köra stridsvagnarna?
– Ja, närvaron utav 300 soldater på Gotland…
…fast det är ju inte 300, det är 160 som är fast placerade där.
– Ja, men det blir ju totalt sett med de här två kompanierna, så blir det ju 300. Och sen hur man nu löser en del interna bitar i Försvarsmakten, det återstår väl då att se, säger Peter Hultqvist.
Men det inte bara militära styrkor på fastlandet som Försvarsmakten och regeringen vill få till Gotland vid en krissituation. I regeringens beslut från juni förra året står det att ”Försvarsmakten ska öka förutsättningarna för att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd” och att ”i det sammanhanget är arbetet med värdlandsstödsavtalet med Nato av stor vikt”.
Och i förra veckan röstade riksdagen ja till värdlandsavtalet med Nato, som bland annat underlättar gemensamma militärövningar och att just kunna ge och ta emot militärt stöd.
Tillbaka till presskonferensen på Karlbergs slott i april när USAs biträdande försvarsminister Robert Work var i Sverige.
– Jag är mer övertygad än någonsin att vi tillsammans är starkare, att vi tillsammans är mer avskräckande, att vi tillsammans kan göra Östersjöområdet säkrare, säger Robert Work.
Professor Wilhelm Agrell säger att det är viktigt för USA och Nato att öva på Gotland och att kunna använda Gotland.
– Gotland en del av den process där det här värdlandsavtalet ingår. Och det där är viktigt för Nato, att man ska kunna operera via Sverige in mot de baltiska staterna i en krissituation och då blir Gotland väldigt viktigt.
Hur viktigt är det för försvaret av Gotland att det kommer styrkor från andra länder?
– Det finns ju inte så mycket på fastlandet. Så att för uthållighet på Gotland så kommer Gotland likaväl som Sverige att vara beroende av hjälpen från Natoländer och övriga EU-länder.
Det kostar alltså en miljard under fyra år att återuppbygga ett försvar av Gotland.
Och dessutom investeras 780 miljoner kronor i att bygga den nya garnisonen.
För elva år sen såldes det sista regementsområdet på Gotland för 40 miljoner.
Och det försvar som blir på ön 2018 är en bråkdel av det som fanns vid kalla krigets slut.
Då fanns det fyra regementen med pansar, luftvärn, artilleri, flyg- och marinstridskrafter på Gotland.
2018 blir det ett mini-regemente med pansar. Men inget luftvärn, artilleri och inga marinstridskrafter på Gotland. Flygvapnet från Blekinge har en bas på flygplatsen och övar ofta här.
Då fanns 6 000 gotländska soldater på ön som snabbt kunde mobiliseras, både anställda och de som gjort värnplikten.
2018 finns stridsgruppens 160 yrkessoldater och hemvärnets 460 man på Gotland. Och så finns stridsgruppens 140 tillfälligt anställda som måste ta sig till ön.
Alltså ungefär en tiondel så många soldater på ön.
Då kunde totalt 25 000 soldater mobiliseras till Gotland.
Det är lika många som antalet anställda militärer i hela Försvarsmakten nu.
Avgående arméchef Anders Brännström:
– Hade vi haft ett luftvärnsregemente som det fanns en gång i tiden. Hade vi haft ett artilleriregemente som det fanns en gång i tiden. Hade vi haft ett pansarregemente som det fanns en gång tiden, så skulle det bli väldigt mycket mer avskräckande än vad det blir nu. Så visst, under kalla kriget så var det ju ett betydligt starkare försvar av Gotland. Både än det är nu och vad det kommer att bli när försvarsbeslutet är genomfört. Något annat kan man inte säga, säger han.
– Man kan inte jämföra numerärer så som det var på den gamla tiden eller kalla krigets tid, då fanns det mycket rent numerärt på Gotland. Gör man bara den jämförelsen, så ter det sig ganska märkligt. Men dagens tekniknivå, dagens förband är inte att jämföra med det som var för 20-30 år sen, säger chefen för stridsgrupp Gotland Stefan Petterson, som var kompanichef på det gamla P18.
Även Wilhelm Agrell säger att det inte går att jämföra rakt av.
– Det är klart att Militärkommando Gotland när det var fullt mobiliserat hade en betydande förbandsmassa jämfört med hur det ser ut idag. Det var ju nästan lika stort som dagens svenska försvarsmakt. Men det var samtidigt en ganska ålderstigen utrustning man hade, säger Wilhelm Agrell.
Karlis Neretnieks, som varit chef för Gotlands regemente anser att tröskeleffekten, den avskräckande effekten, blir för låg.
– Det var fel att lägga ned försvaret på Gotland. Det kunde ha minskats, det kan jag hålla med om. Men att lägga ned det som man gjorde det var fullständigt på gränsen till sanslöst dumt. Här betalar vi nu för våra synder. Vi la ned organisationen, vi la ned infrastruktur eller sålde den för en struntsumma. Ja, vill man ha någonting på Gotland, så är det bara att betala för våra tidigare misstag, säger Karlis Neretnieks.
– Det blir ju mycket pengar och rätt lite effekt av det hela, kan man konstatera. Frågan är ju då om det här är rimligt. Jag tror att mycket handlar om försvarspolitiken som säkerhetspolitisk symbolhandling, både inåt mot den svenska allmänheten i stort. Man ska visa att man tar de frågorna på allvar. Det är också en markering gentemot omvärlden. Det är att stoppa ned flaggan djupt i jorden och säga att: här är vi nu, avslutar Wilhelm Agrell.
Reporter: Daniel Värjö
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Vid en husaffär är köparen är skyldig att undersöka huset noggrant. Många anlitar ett proffs och tror att man då är säker. Men hur skyddad är du egentligen när besiktningsmannen har gjort fel?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ja, man blir av med lite aggression i alla fall. För man är ju frustrerad och bitter. Men samtidigt ska det bli fantastiskt skönt att få ett nytt badrum. Men det är ju inte jag som borde betala för det här.
Det här är Kaliber där drömmen om ett hus blev en mardröm.
Om en husbesiktning som gick snett.
Om Marcus Lidstedts kamp för att få rätt mot det multinationella bolaget.
– Här har vi katastrofområdet. Här har vi badrummet och två golvbrunnar. Badrummet är från 90-talet, det är kanske inte modernt i färg längre men är fint och fräscht. Och vi förväntade väl oss inte att det skulle vara några problem, säger Marcus Lidstedt.
Vi är hemma hos honom i Mjölby i Östergötland. Vid ett vackert putsat gult hus från början av förra sekelskiftet. I trädgården fruktträd och gungor.
– Här uppe har det varit en balkong tidigare, vad jag förstår. Men den har man satt igen. Så har de satt in det här fönstret som skickar in väldigt fint ljus in i hallen och matsalen.
Marcus Lidstedt visar runt och berättar om hur drömmen om hur ett eget hus till familjen började ta form en sommar för några år sedan.
– Jag växte upp i ett sådant här hus i Skänninge. Min sambo växte upp utanför Mjölby men när vi flyttade hit bodde vi på Ringvägen som korsar den här gatan. Då pluggade vi. Sen bodde vi på Lagmansgatan som är åt det hållet. Vi har hela tiden…man har ju varit i området här, men jag har aldrig lagt märke till huset för här åker du bara förbi. Men sen så en sommar så kände vi att jag höll på att bli tokig, jag orkade inte bo i lägenhet längre, då började vi leta. Då kom det här ut. Vi blev förälskade direkt. Och vi fick det.
Härligt. Hur kändes det?
– Det kändes väldigt bra. Väldigt bra.
Att köpa hus är för många en av livets största affärer. Och en köpare är skyldig att undersöka huset noggrant. För säljaren ansvarar inte för fel som är möjliga att upptäcka vid en noggrann besiktning, så kallade dolda fel som redan finns när bostaden köps. En del köpare besiktigar själva. Men de flesta anlitar en professionell besiktningsman för en så kallad överlåtelsebesiktning. Om besiktningsmannen slarvar kan han eller hon bli skadeståndsskyldig. På så sätt ska husköparen känna sig trygg och säker - är det tänkt.
Marcus Lidstedt är revisor. Han tycker inte om att ta risker, vare sig i sitt yrke eller till vardags. Så innan han skriver på kontraktet för drömhuset kontaktar han den största firman på marknaden när det gäller överlåtelsebesiktningar i Sverige. Nämligen Anticimex.
På hemsidan står:
”Vi har i mer än 20 års tid utfört besiktningar och gör närmare 25 000 överlåtelsebesiktningar varje år./…/ Att sälja ett hus är en stor och komplex affär. Ett fel som upptäcks efter affären kan få konsekvenser för både köpare och säljare. I ett hus kan det finnas många fel och brister som är svåra att upptäcka för ett otränat öga. /…/Med en överlåtelsebesiktning får du reda på vilket skick huset är i och minskar risken för tråkiga överraskningar när köpet är klart/…/Vi har lång praktisk erfarenhet av besiktningar och kunskap om byggteknik./…/Du får personlig service på plats i ditt hus och har möjlighet att ställa frågor direkt till besiktningsmannen.”
En trappa upp i huset ligger badrummet. Där finns toalett, handfat, ett badkar och ett duschutrymme. Marcus tar bort locket till golvbrunnen i duschen och börjar berätta vad som hände den där lördagen i november förra året när han kliver in i duschen – något som senare ska kosta honom över 200 000 kronor. Men det har han ingen aning om just då när han vrider på vattnet.
– Och när man duschar är det bra att vattnet tar vägen någonstans, gärna ned i ett rör. För att göra det när man lägger klinkers så lägger man ett tätskikt i botten vad jag förstår och sen lägger man på klinkers. Tätskiktet ska ju gå ned i golvbrunnen och slutas till med den gråa tätringen som är längst ned här. Så ser det inte ut här. Vad som hänt här är att här har duschen varit på och det har varit lite för mycket skräp i golvbrunnen, vilket gjorde att vattnet steg mer än det tilläts flöda ut. Det är ju sådant som kan hända. Man ska ju rensa, men ibland glömmer man och jag hade varit på affärsresa i två veckor och innan var det lite stressigt så jag tänkte tar det när jag kommer hem. När jag kommer hem tar jag en dusch och det går väl en minut ungefär så ropar min sambo på mig att ’stäng av duschen, det rinner ned i källarentrén’. Mycket riktigt, på våningen under är det fritt flöde ned.
Vad är det som är under här?
– Här har vi en källarentré klätt i träpaneler…vattnet har stigit upp här, kommit upp under tätringen, tillåtits tränga ut kanske en halv kvadratmeter i diameter och sen har det hittat vägen ned. Så man kunde väl duscha där nere också men vattnet var lite smutsigare.
Så det började droppa där nere…?
– Ganska rejält, ganska rejält.
Vad tänkte du då?
– Det ska man inte säga i radio. Blir ledsen. Rädd, vad har hänt? Hur stora är skadorna? Får ju panik mer eller mindre, berättar Marcus Lidstedt.
Trots att Marcus är noggrann och tar hjälp av den största firman på marknaden och tror han att han gör allt rätt, så blir det ändå fel. Vad hade besiktningsmannen egentligen för kompetens? Och hur kunde det gå så snett?
Varje år säljs drygt 55 000 småhus och 10 000 fritidshus i Sverige. En bostad säljs i det skick som den är i just när kontraktet skrivs. De flesta köpare låter en besiktningsman undersöka huset. Men i Sverige kan vem som helst kalla sig för besiktningsman. Det finns inga formella krav på yrkesbevis, certifikat, att man verkligen kan det man utger sig för att kunna.
Det som finns är en ideell yrkesorganisation för ingenjörer som jobbar inom fastighets- och byggbranschen som heter SBR Byggingenjörerna. De bedriver utbildning för besiktningsmän och utfärdar godkännanden. För att bli godkänd besiktningsman av SBR krävs en dokumenterad byggteknisk utbildning och att man gått organisationens grundkurs för överlåtelsebesiktning. Därefter kan man bli certifierad av Sveriges tekniska forskningsinstitut, SP.
Idag finns 180 godkända besiktningsmän i landet av dem knappt 50 certifierade. Det finns inga exakta siffror på hur många besiktningsmän det finns totalt i Sverige. Men branschen själv uppskattar att det är mellan 500 och 600. Och åsikterna om deras kvalitet är många i de forum på nätet som diskuterar besiktningsmän.
Det är den 15 september 2010. Enligt besiktningsprotokollet är det halvklart väder och 14 grader i luften, när besiktningsmannen från Anticimex parkerar sin bil utanför det gula huset från 1910 på Bondegatan i Mjölby.
– Jag har kvar visitkortet här, men där står bara hans namn. Jag vet inte vad han har för kompetens.
Det var inget du frågade efter då?
– Nä, det var det inte. Det kanske var dumt. Jag utgick från att Anticimex skickar kompetent personal. Du skickar inte mig till kungliga operan för att göra en balett, jag är inte professionell nog. Då förutsätter jag att de inte skickar en sån yrkesperson hit, säger Marcus Lidstedt, och bläddrar i besiktningsprotokollet som enligt Anticimex kallas nivå två, som betyder en utökad besiktning av husets riskkonstruktioner och med fuktmätning ibland annat badrum.
– En grön bock.
Som betyder?
– Inget att notera. Det finns en liten legend vad en grön bock ska betyda. Denna symbol används då besiktningsteknikern inte ser några avvikelser i utrymmet eller byggnadsdelen.
Så då var du säker med ditt badrum?
– Det var jag.
Men besiktningsmannen såg inte allt som han borde ha sett.
– Jag undrar så klart vilka andra fel har han missat. Det oroar mest. Nu vet vi ju vad en av riskerna var. Jag tror han åkte hit, tyckte huset var trevligt, en trevlig säljare och det var ett trevligt besök och han noterade inte vad han skulle göra. Det är vad jag tror, säger Marcus Lidstedt.
Missen ska bli kostsam för Marcus när vattnet i duschen några år senare letar sig en helt ny väg ned genom huset. Med lätt panik och en vattenskada i huset ringer Marcus försäkringsbolaget som ger rådet att ringa Anticimex för att få skadan besiktigad.
– Han kommer hit, tittar ned i golvbrunnen och säger ’ja, den här golvbrunnen är felaktigt ansluten’. Så förklarar han hur det ska se ut och då säger jag att ni har ju haft det besiktigat när vi köpte huset. Borde han inte ha sett det här. Och det tar kanske en tio sekunder så säger han ’jo, det borde han ha gjort’. Jaha, då kommer jag att reklamera det här. ’Gör det du’, blir svaret då. Då ber jag honom titta i golvbrunnen vid badkaret också. Det är likadant här. Så här är lika stor risk. Jag fick ett protokoll från Anticimex där det konstateras att golvbrunnen är felaktigt ansluten vilket är orsaken till läckan. Felet är inte dolt. Så när jag kontaktar mitt försäkringsbolag så vill de inte de ersätta mig för skadan här i badrummet, berättar Marcus Lidstedt.
Anticimex som inspekterar skadan i Marcus hus erkänner nu själva att golvbrunnen är felmonterad. Ett fel som orsakade skadorna i huset. En felmonterad golvbrunn som en annan av bolagets besiktningsmän helt missade några år tidigare.
Nu tror Marcus att det ska gå lätt att få rätt mot Anticimex och att problemen snabbt ska lösas.
Men det är nu kampen börjar.
På Konsumentverket i Karlstad jobbar Daniel Gustafsson som jurist. Om till exempel en snickare, rörmokare eller golvläggare gör fel gäller tio års rätt att reklamera jobbet enligt konsumenttjänstlagen. Men för konsulttjänster, som en överlåtelsebesiktning, gäller inte den lagen. I stället är två år en skälig tid att reklamera; detta efter en dom i Högsta Domstolen från 2007.
Det här drabbar konsumenterna, anser Konsumentverket, som tycker det är en lucka i lagstiftningen och vill se en förändring.
– Man kan ju fråga sig varför just hantverkare ska ha större krav på sig med reklamationsfristen än vad en besiktningsman eller advokat eller vem som gör en så kallad immateriell tjänst. Absolut vore det önskvärt om det gick att vända sig mot en besiktningsman en längre tid. Det skulle ge en ökad trygghet, säg att det utsträcks till tio år då har man samma möjlighet att vända sig till besiktningsmannen om den gjort något fel som man har att vända sig till säljaren om dolda fel, säger Daniel Gustafsson.
Hur tänker då lagstiftaren, politikerna, om luckan i lagen? Den som både Marcus i Mjölby och juristerna på Konsumentverket i Karlstad vill täppa till.
Kaliber har sökt justitieminister Morgan Johansson för att prata om varför inte husbesiktningar omfattas av konsumenttjänstlagen. Men han vill inte vara med i en intervju. Istället hälsar genom sin pressekreterare Sofie Rudh att frågan om att förändra lagstiftningen var uppe hos dåvarande regering 2009. Sofie Rudh skriver i ett sms att:
”Då ansågs inte en justering av lagen var den bästa vägen. Inte heller denna regering arbetar med ändring av lagen. Det skulle bland annat krävas särregler för olika typer av uppdrag och det skulle bli svårt att samordna med befintliga regler i konsumenttjänstlagen. Mot bakgrund av detta tackar Morgan Johansson nej till intervju denna gång.”
Regeringen anser att branschens egen certifiering som sker genom SBR Byggingenjörerna räcker som skydd för konsumenter. Men den här är en certifieringen som inte är lagstiftad utan frivillig och Daniel Gustafsson på Konsumentverket håller inte med regerings resonemang:
– Det är många branscher som har certifieringar och det blir fel i många branscher trots certifieringar, så det tror jag inte kan, tror inte det i sig räcker för att få trygga konsumenter, även om det givetvis höjer ribban lite grann.
Och Kaliber kan i dag visa att det regeringen tycker är tillräckligt skydd för husköpare - inte räcker. Även Konsumentverket tycker att skyddet är otillräckligt.
Marcus Lidstedt har anmält Anticimex till Allmänna reklamationsnämnden, ARN.
– Tyvärr har jag inte den styrkan att anlita en advokat och bära den rättegångskostnaden om jag förlorar. Jag tror faktiskt att, det är därför jag driver det så hårt mot Anticimex, att jag har rätt. Ett konstruktionsfel är ett konstruktionsfel, det är inget som växer fram. Så jag tror nog det skulle kunna vinna i tinget, men den risken vill jag ju inte ta. Däremot gör jag så klart en ARN-anmälan. Deras beslut eller rekommendation är ju en indikation på vad en domstol skulle besluta, säger Marcus Lidstedt.
Varje år får reklamationsnämnden – dit missnöjda kunder kan vända sig - in mellan 1200 och 1500 anmälningar om jobb som gjorts på bostäder, som till exempel hantverkstjänster. Problem med husbesiktningar är en liten del av alla ärenden. Men en enskild kan drabbas hårt ekonomiskt om något går fel. Och kan man säga något om kunskapen hos landets besiktningsmän?
Kaliber har granskat samtliga anmälningar till Allmänna reklamationsnämnden som handlar om överlåtelsebesiktningar de senaste fem åren. Flest anmälningar mot sig har Anticimex - 117 av totalt 318. Men Anticimex är också det enskilt största besiktningsbolaget på marknaden. Få anmälningar leder till fällning för det är den som anmäler som ska bevisa att besiktningsmannen varit vårdslös.
Men hälften, eller 19 fällningar de senaste fem åren, gäller Anticimex.
Vår kartläggning visar också att i de fall där reklamationsnämnden fällt Anticimex är bara en av deras besiktningsman godkänd enligt de certifieringskrav som yrkesorganisationen SBR Byggingenjörerna ställer. Den certifiering som regeringen tycker räcker som skydd för konsumenterna. Bland övriga besiktningsmän som fällts av ARN finns dem som både har och saknar certifiering.
Daniel Gustafsson på Konsumentverket blir förvånad över att så många av besiktningsmännen som fällts saknade certifiering eller godkännande:
– Det är intressant det du säger att där det gick snett var det oftast en besiktningsman utan den här certifieringen.
Kan man dra någon slutsats som konsument om man ska anlita en besiktningsman, ska man titta efter att den är certifierad?
– Ja, de data talar ju onekligen i den riktningen, säger Daniel Gustafsson.
Vi hör av oss igen till justitieminister Morgan Johansson. Nu för att höra hur han ser på att branschens egen certifiering som regeringen sagt räcker som skydd för konsumenter mot besiktningar som går fel - inte har den effekt det var tänkt. Något som Kalibers granskning visar.
Och också vad han tycker om Konsumentverkets krav på en förändrad lagstiftning.
Men det är frågor vi inte får ställa. För ministern vill fortfarande inte vara med i en intervju.
I Mjölby står Marcus Lidstedt i byggdamm och river ned kakelplattor från väggarna. Allt ska rivas, ända ned till träbjälklaget. Sedan ska hantverkare göra nytt och göra rätt.
– Det gäller att få rätt vinkel, annars så fastnar du och halkar. Så ska du trycka till lite också. Det är väl bra för karaktären.
Vad heter det där?
– Det är väl en bilmaskin, va? Sägs det, jag är inte så kunnig på sånt. Men bilmaskin skulle jag säga, med ett litet huvud för att komma in bakom. Kanske borde haft en bred, den kanske inte fastnar lika lätt. Men ja, ja…
Vad gör ni idag?
– Tanken är att vi slår ned väggarna till bjälklag och isolering. Golvet…jag måste tänka på om vi ska vänta med det. Jag måste måla här på något sätt. Jag har ju hjälp i dag, men….
Marcus får ingen ersättning av Anticimex – trots att deras besiktningsman missade att se den felaktigt monterade golvbrunnen – som ledde till skador i huset. Anledningen är att mer än två år gått mellan överlåtelsebesiktningen och skadan.
– Det blir väl pasta till lunch så man får mer energi. Pizza sa vi, men jag vet inte…
Anticimex finns idag i 15 länder och har cirka 4 000 anställda. Skadedjursverksamhet är företagets huvudsyssla och därefter är överlåtelsebesiktningar en stor och viktig del. Den svenska delen av Anticimex gick 2014 med drygt 483 miljoner kronor – nästan en halv miljard - i vinst. Enligt företaget var vinsten extra hög på grund av försäljning av fastigheter och ett bolag i Luxemburg.
Med de siffrorna i minnet uttrycker Marcus Lidstedt sin besvikelse i ett brev till Anticimex - och får svar från företagets vd Mikael Roos:
– Han svarar mig så här: ’Hej Marcus. Tack för ditt mejl. Även om det naturligtvis är tråkigt att du är så missnöjd med våra tjänster. Vi strävar som du förstår alltid efter att leverera tjänsterna med högt kundvärde och bra kvalitet. Och när vi tyvärr emellanåt misslyckas vid enstaka tillfällen så försöker vi alltid lära oss för att bli bättre. När vi utför överlåtelsebesiktningar har vi liksom hela branschen, samma reklamationsvillkor…’
Kaliber kontaktar företagets vd Mikael Roos för att höra vad han menar med brevet han skrev till Marcus, där han beklagar att det ibland blir fel men ändå inte kan hjälpa Marcus.
Mobilsvar: ”Hej, du har kommit till Mikael Roos på Anticimex”.
– Hej Mikael. Jag heter Christian Ströberg ringer från Sveriges Radio. Du får gärna ringa mig på 011- 495….”
Men Mikael Roos tackar nej till en intervju med Kaliber och hänvisar i mejl till Per Bergström som är affärsansvarig.
Först lovar företaget att svara på våra frågor, men efter några dagar ändrar de sig och vill inte ställa upp alls. Till sist går de med på en intervju – men under förutsättning att inte svara på några frågor som har med Marcus Lidstedts ärende att göra eftersom det nu ligger hos Allmänna reklamationsnämnden.
– Hej, Per Bergström heter jag. Välkommen in.
Vi ställer ändå frågan till Per Bergström vad Mikael Roos egentligen menar i brevet som han skrev till Marcus Lidstedt.
I ett mejl skriver Mikael Roos att "ni strävar som du förstår alltid mot att leverera tjänsterna med högt kundvärde och bra kvalitet." Rent generellt; vad innebär en sån formulering?
– Ja, vi skulle ju inte kommentera det här enskilda ärendet sa vi. Utan vi får göra när det är färdigt så kan vi även kommentera det utlåtandet.
Nu var det ju inte det enskilda ärendet jag ville ha kommenterat utan rent generellt vad innebär en sån formulering att ni alltid strävar mot att leverera tjänster med högt kundvärde och bra kvalitet?
– Det är ju om jag ska kommentera det utifrån vad vi pratat om att vi jobbar med att utveckla våra tekniker, att följa upp det som blir fel, att försöka lära av misstag, och det är väl för att leverera bra kvalitet med högt kundvärde.
Hur mäter man sånt?
– Kundnöjdhet, vilket vi också mäter.
Så när man köpt en tjänst av er då får man också ett formulär där man får svara på ett antal frågor?
– Ja, absolut. Vi har alltså ett verktyg där det går ut ett mejl till kunderna. Vi har nyligen lagt ut överlåtelsebesiktning. Vi har successivt gått ut med alla våra tjänster så vi får en kontroll på vad våra kunder tycker.
Vad säger era kunder om överlåtelsebesiktningar?
– Ja, vi har inte hunnit få något resultat än, för det är helt nytt.
Okej, så pass.
– Men vi har väldigt många nöjda kunder, så är det, annars hade vi inte haft den position vi har, säger Per Bergström.
Anticimex väljer att fokusera på de kunder som är nöjda och Per Bergström vill inte prata om en av de missnöjda kunderna, Marcus Lidstedt.
Anticimex har cirka 200 personer som utför överlåtelsebesiktningar. Bara sex av dem är godkända enligt SBR Byggingenjörerna – och det som regeringen tycker räcker som garanti för att kunskapen är tillräcklig hos landets besiktningsmän. I stället har Anticimex en egen utbildning för sin personal, berättar Per Bergström och säger att många av besiktningsmännen också har någon form av byggteknisk utbildning i botten och gärna lite arbetslivserfarenhet från byggbranschen.
Så hur ska då en vanlig husköpare veta vem som har tillräcklig kunskap för att göra en ordentlig besiktning?
Blir det inte otydligt när ni har ett system och SBR har ett annat?
– Jo, klart om man utgår från den delen att måttet är den typen av certifiering då kan det väl vara otydligt att en har och inte den andre har. Men om man nu tittar på det faktiska som vi gör, så kanske det inte är så otydligt. Eftersom vi gör exakt samma sak.
Ni vet säkert vad ni gör men för kund blir det otydligt.
– Jo, absolut, absolut, Det kan absolut vara så att det är en otydlighet i vad som är rätt eller fel då, säger Per Bergström.
I de fällningar av Allmänna reklamationsnämnden som Kaliber granskat var ingen av Anticimex besiktningsmän certifierad. Endast en var godkänd av organisationen SBR Byggingenjörerna.
Men Per Bergström tycker inte att det säger något om kunskapen hos Anticimex besiktningsmän:
– Nej, jag vill påstå att det inte gör det. Sen att det blir fel ibland…men det blir ju fel även om man är certifierad. Jag är lite envis i att vi har en modell för utbildning och krav som gör att vi följer upp, vi vet när vi släpper ut någon, vi följer upp, på samma sätt som jag tror SBR gör, eller kanske mer intensivt eftersom vi har en koppling till varje kontor och tekniker. Sen blir det givetvis fel ibland och det är beklagligt att det blir fel. Så är det absolut.
Men det faktum att ingen är certifierad och en var godkänd. Säger det ingenting, menar du?
– Inte vad jag ser och vet om certifieringskraven. Återigen vill jag påstå att vi har väl så bra och samma utbildning och samma kontroll som övrig marknad har.
Men när jag ska välja besiktningsman eller företag. Hur ska jag tänka?
– Ja, där kan det finnas en poäng i det du säger att då letar man efter någon som är certifierad, kanske. Och är ju inte vi då, i det här fallet.
En missnöjd Anticimexkund har två år på sig att reklamera en besiktning, en gräns som ju Högsta domstolen tycker är skälig. Per Bergström säger att de kan göra undantag från tvåårsregeln om felet är grovt.
– Men beroende på hur uppenbart och hur stor en brist kan vara i förhållande till det ekonomiska värdet, givetvis.
Så trots att företaget som gjorde nästan en halv miljard kronor i vinst kan vara mer generös mot en missnöjd kund hänvisar de till en reklamationstid på två år.
– Det finns ju en betydande ekonomisk risk givetvis i att dra det här mycket, mycket längre. Så är det helt klart, och vi har inte tjänat de där pengarna på den här verksamheten givetvis. Utan nu har du tittat i en total verksamhet. Så om vi nu gör någon normal handelsvinst på besiktningen så är den bygd utifrån en sån här tvåårsgräns, säger Per Bergström.
Kaliber har i dag visat att det regeringen tycker är skydd för konsumenter mot fel som besiktningsmän gör – nämligen ett frivilligt system med godkännande och certifiering – inte har den effekt det var tänkt.
I Marcus Lidstedts fall var besiktningsmannen godkänd av både av organisationen SBR och Anticimex. Men han missade ändå att golvbrunnen i badrummet var felaktigt monterad. En miss som ledde till omfattande vattenskador.
Och trots att Anticimex själva erkänt att de gjorde en miss får Marcus ingen ersättning från bolaget, eftersom det gått mer än två år från besiktning till att skadan skedde.
I Mjölby är Marcus' badrum omgjort och nästan klart. Det har kostat Marcus drygt 200 000 kronor och en hel del arbete.
– Så här ser det ut nu, då.
Oj, vad fint det blev.
– Ja, det blev faktiskt jättefint. Så vi har nu golvvärme eldriven, vi har snyggt och prydligt plattor och en korrekt ansluten golvbrunn.
Ja, där är den nya.
– Ja, så här ska det se ut.
Gjort efter konstens alla regler?
– You bet!
Under våren har han övervägt att stämma Anticimex inför domstol, men om han förlorar tvisten får han ersätta företaget för deras rättegångskostnader. Plus betala sina egna advokatkostnader.
Sådana är reglerna. Och den risken vågar han inte ta.
I stället har han alltså gjort en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden och hoppas på att få rätt. Och på att luckan i lagen någon gång i framtiden täpps igen.
Vi ska också lägga till att när programmet var klart i fredags hörde Anticimex av sig i ett mejl, där de skriver att de nu startat en process för att låta tredje part certifiera företagets besiktningsmän. Det innebär också att de gör en översyn av sin process för överlåtelsebesiktningar.
Reporter: Christian Ströberg
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Ett socialt företag med alla papper i ordning eller brutna löften, svarta löner och sjukförsäkringar som inte finns? Vi fortsätter att söka svaren kring det hyllade biståndsprojektet i Rumänien.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Linköping 23 april 2016.
Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta firar 25-årsjubileum. På menyn potatisgratäng med exotisk planka och till kaffet musikunderhållning. Grundaren av Hjärta till Hjärta Sixten Widerstedt som utsetts till årets Linköpingsbo - dyker upp i festvimlet.
– En fantastisk utveckling som vi tackar Gud för. Just nu är det romerna och tiggarna som engagerar oss.
Det är ett rekordår. Över 6 miljoner kronor skänkte svenska folket i bistånd via Hjärta till hjärtas 2015. En dubblering på mindre än två år. Och mest uppmärksamhet har deras jobbprojekt med flätade korgar i Rumänien fått. I festlokalen ett bord uppställt med korgarna till försäljning.
Korgarna är tillverkade av de som förut satt och tiggde. Nu kan de tack vare våra insatser istället stanna hemma i Rumänien säger ordförande för Hjärta till Hjärta, Jörgen Ljung.
- Att vi lyckats med det. De tiggde i Linköping förut. Idag, eller nu är det lördag, tror jag det är 35 som flätar korgar. Nu ska vi sälja korgar här i Sverige.
– Jag har köpt korgar. Jag tycker det är jätteviktigt! Så fattiga människor som man ger en chans till att skapa ett eget arbete.
Det är många som kommit på Hjärta till Hjärtas stora fest. Volontärer, medlemmar, anställda i de fem secondhandbutikerna och enskilda givare.
De får en sista fråga innan festen kan börja. Vad skulle det innebära om det Hjärta till Hjärta berättat i sina biståndskampanjer som fått så många svenskar att ge sitt bidrag inte stämde?
– Jag skulle sluta mitt jobb rakt av. Det är ett förtroende som inte får brytas på nått sätt.
– Jag kan inte tänka i de banorna.
– Men vi vet ju, vi ser ju hur de har lyckas.
– Då är det så att man slutar att ge, det är bara så.
– Hej, hej! 1, 2, 3, 4. De är många i Norrköping. De är tillbaka.
– Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant.
Kaliber kunde i förra veckan avslöja att flera hoppat av korgflätningsprojektet och är tillbaka i Sverige för att tigga. Vi kunde också berätta om de ersättningsnivåer som arbetarna får per korg. I Hjärta till Hjärtas butiker säljs de för 350 kr - av det får korgarna strax över 30 kronor.
Efter vår granskning skriver Hjärta till Hjärta på sin hemsida.
Vi ser allvarligt på den kritik som framkommit i programmet och kommer att se över våra ersättningsnivåer till korgmakarna.
Men Hjärta till Hjärta säger att inga löften är brutna. Det man berättat om biståndsprojektet med korgflätarjobben i Rumänien är korrekt. Man har berättat sanningen för de svenska givarna. Men stämmer det?
De avhoppade korgflätarna som är tillbaka i Sverige har mer saker att berätta.
Det här är andra delen i Kalibers granskning av Hjärta till Hjärtas jobbverksamhet i Rumänien.
Florin är en av de som hoppat av korgflätarföretaget. Jag frågar honom om han fick något kontrakt när han började jobba.
– No no.
Betalas det skatt?
- No.
Samma svar ger Ion Greeruș som också hoppat av.
Har han skrivit på några kontrakt?
– Absolut no. Nej.
I Rumänien är inte sjukvård för alla. Man måste ha en officiell inkomst eller själv betala en avgift för att få tillgång till allmän sjukvård. Anita Lilburn som var den som hjälpte Ion att komma i kontakt med Hjärta till Hjärta, hon går tillsammans med honom in på den rumänska motsvarigheten försäkringskassans hemsida för att se om Ion finns registrerad. Ion tar fram sitt ID-kort och Anita skriver personnumret i webbformuläret på myndighetens sida.
– Persoana selectată nu este asigurată. Den här personen som ni har valt är inte försäkrad.
Vad betyder det Ion och Florin berättar? Kanske har de ha tappat bort sina kontrakt? Glömt att de skrivit på? Och kanske har de jobbat för kort tid för att synas i systemet?
Jag letar fler som flätat korgar.
Linköping
– Alla är från Pauleasca.
Med mig har jag har jag den reklamfolder som följer med varje korg. På bilden syns en man som bär en korg på axeln och ler in i kameran. Hans skratt blottar en saknad framtand. Samma bild pryder biståndsprojektets insamlingssida på nätet. Jag frågar runt om någon känner igen vem korgflätaren på bilden är.
– Titta, det är min bror!
Hans bror heter Vergil Geamanu och är inte i Rumänien för att fläta korgar. Inte heller är han anställd i Hjärta till Hjärtas sociala företag.
– Nej han har inte gjort någon korg.
– Nej.
Så han har aldrig gjort en korg?
– No!
Brodern är i Spanien för att söka jobb. Han ringer upp.
– Ja!
– Jag gör en intervju nu om dig.
– Jag har aldrig fått några pengar.
Vergil blir inte glad när han får reda på att hans bild frontar hela korgprojektet. Han berättar att bilden måste ha tagits när Hjärta till Hjärta var i hans hemby Pauleasca. En man de kallar Ricardo brukar ha med sig fotograf när han kommer.
– Jag bar en korg till hans bil.
Vergil var ombedd att hjälpa till att bära en korg till hans bil. Då måste bilden ha tagits.
Hjärta till Hjärtas huvudkontor mars 2016.
Biståndsansvarige Rickard Klerfors visar korgarna i secondhandbutiken. Jag frågar honom vem mannen som pryder omslaget på foldern som följer med korgarna är.
– Det är en bild från Rumänien. En man som jobbar med det här och tillverkar korgar.
Vad heter han?
– Oj där tappade jag.
Under bilden i foldern står:
– Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid.
På baksidan av foldern uppmanas de som vill fortsätta stödja Hjärta till Hjärtas sociala företagande i Rumänien att sätta in pengar via bankgironummer eller Swish.
Den som köper korgen kan läsa att den är tillverkad av anställda i ett socialt företag som Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med en rumänsk stiftelse som heter FDES. De anställda får genom sin officiella inkomst del av sociala förmåner som sjukförsäkring och pensionsrättigheter står det.
– Det ordnar vi för den här gruppen.
Många av era korgtillverkare de kanske deklarerar för första gången i år då?
– Ja visst absolut, det är precis så.
När vi träffas i mars 2016 har företaget 25 anställda korgflätare berättar Rickard Klerfors. Men många i Rumänien står fortfarande utanför systemet eftersom de saknar en officiell inkomst.
– Det är ett jätteproblem och där känner vi att det här med försörjningsinsatser att det är viktigt att det sker i den vita delen av ekonomin.
Men så de andra berättelserna från de som hoppat av. Som säger att betalningen - var svart. Inga kontrakt och Ion som inte dyker upp i sjukförsäkringssystemet.
Vi måste söka svaren på plats i Rumänien.
– I didn’t check Mr Klerfors name in any of this…
Bukarest april 2016. Den rumänska journalisten Stefan Mako hjälper mig att gå igenom företagsregister i jakt på namnet på det sociala företaget Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med den rumänska stiftelsen. Det som står beskrivs i deras insamlingskampanjer som vänder sig till svenska givare.
Vi skickar iväg ett antal frågor till myndigheter och register. I väntan på svar därifrån gör vi ett studiebesök. För vad innebär egentligen ett socialt företag? Och hur bedrivs företagande i Rumänien?
– Welcome to Carewash, we care for cars and people.
– My name is Rafael and I’m happy working here.
Rafael är 36 år gammal och har romsk bakgrund. Han har stått utanför systemet hela sitt liv berättar han. Nu putsar han det sista på en röd sportbil. Det här är hans första riktiga jobb.
- Yes first time working.
Rafael har tidigare nekats vård för sin hepatit C. Nu som anställd på biltvättfirman får han sjukförsäkringen som ger honom rätt till allmän sjukvård och han har påbörjat en behandling för sin allvarliga sjukdom.
– Hepatit, men jag fick ingen vård..
Hans lön är låg men med dricksen från kunderna klarar han sig. Han skulle gärna ha mer betalt säger han, men jobbet här har förändrat hans liv till det bättre.
– Haha! Ja med mat och allt man behöver.
– The biggest responsibility is with the people that are working here. With the people you can not mess.
Marian Ursan driver människorättsorganisationen Carusel som startade biltvätten. Socialt företagande är ingen särskild företagsform i Rumänien. De lyder under samma regler som vilket företag som helst. Den stora skillnaden är syftet säger han. Att hjälpa utsatta grupper långt från arbetsmarknaden till att bli inkluderade i systemet och få en lön som går att leva på.
– Let’s count together, 1, 2, 3, 4.
Företaget Carewash har 8 anställda. Marian plockar fram tre pärmar med årets aktuella bokföring, lönelistor och anställningskontrakt.
– This is standard, we didn’t exaggerate it. We are obliged by the legislation. And we have to keep this documents for many years.
Det blir extra mycket pappersarbete eftersom flertalet av deras anställda inte har något bankkonto - de får betalningen kontant men måste signera ett kvitto vid varje utbetalning och får en kopia där summan på dragen skatt står angiven. Han bläddrar och visar en hel pärm med signerade kvitton och utdrag från skattemyndigheten.
– So they check how much money they made and how much money we payed for them in terms of medical insurance.
Marian Ursan har också visat de anställda hur de själva kan kontrollera att de fått sin sjukförsäkring. För på den rumänska försäkringskassans hemsida finns ett webbformulär. Journalisten Stefan Mako skriver in de åtta arbetarnas personnummer, ett och
– So I’ve checked all the employees at the car wash and all have medical insurance according to their personal identity number.
Vi fortsätter leta efter det sociala företaget hjärta till hjärta startat tillsammans med den rumänska stiftelsen FDES.
– Hej, Jag söker Mr Valentin Preda.
Jag låter Stefan Mako boka en intervju med ledaren för stiftelsen Valentin Preda. Han tar emot på sitt kontor i centrala Bukarest. Det han berättar ger oss en möjlig förklaring till varför vi inte hittar något företag.
– De arbetar i en fristående form i sina egna hus, den legala formen är ett tjänsteavtal.
Valentin Preda säger att stiftelsen betalar korgtillverkarna för varje färdigflätad korg.
Något namn på företag nämner han inte någon gång under den över två timmar långa intervjun. Till skillnad från hjärta till hjärta talar han inte om anställningar utan kallar det en civiluppgörelse mellan varje korgtillverkare direkt med stiftelsen. Ett tjänsteavtal. Pengar får stiftelsen - från Hjärta till Hjärta i Sverige.
– Jag har stöd från Sverige, med den infrastruktur som man fått för att utveckla…
Jag har stöd av Hjärta till Hjärta säger han. Det är de som säljer korgarna i Sverige och samlar in pengar från svenska givare.
För pengarna har han anställt tre som han kallar field officers som ska leta efter nya affärsmöjligheter i Rumänien för utsatta människor. Själv tar han inte ut någon lön säger han utan jobbar helt gratis.
Betalas skatt? Sjukförsäkring och allt sånt för korgmakarna? frågar Stefan Mako. Självklart försäkrar Valentin Preda.
Skatt för personernas kontrakt?
– Självklart.
Sjukförsäkring?
– Självklart!
Pauleascadalen - Södra Rumänien i början av april 2016.
Byarna här i dalen står inte utritade på kartan och gatorna har inga namn. Bilen kör fast i en större bäckfåra som är huvudgatan genom byarna. Vi backar upp igen. Kliver ur och fortsätter den sista biten till fots. Men vi har kommit rätt. För jag känner igen mig från bilder som Hjärta till Hjärta publicerat härifrån och använt sig av i sina insamlingskampanjer på nätet och i sociala medier. Områdena här räknas som ett av de fattigaste i Europa och flera härifrån har varit i Sverige för att tigga. Snart hittar jag flera av korgflätarna, det är lördag men verksamheten är i full gång.
Han heter Nicolai och är i 50-årsåldern och sitter på marken och böjer och tvinnar tunna grenar till ännu en korg. Nicolai är van korgflätare - i 14 år har han kunnat hantverket säger han. Mest tid tar det att göra korgbotten, sen flätar han sig uppåt visar han.
– Du flätar två och två och tar dig uppåt.
Han är stolt över sitt arbete säger han. I byn finns bara en som är bättre och han sitter 10 meter bort. Han pekar mot sin son Mádalin - han är 24 år gammal och en bra dag kan han fläta en perfekt korg under två timmar.
Jag visar Nicolai bilden från Hjärta till Hjärtas second handbutik i Linköping på min telefon. I staplarna av korgar kan han peka ut flera som han och sonen tillverkat.
– Ja ja. Där!
Har de kontrakt?
– Nej.
Jag frågar sonen Mádalin samma sak.
– They promised me a job.
Did he sign any contract?
– No.
Vad heter företaget som han jobbar för?
– Jag vet inte.
Några hus längre bort jobbar en man över 70 år - som berättar samma sak.
- Hur kan vi veta? Vi har ju ingenting, vi skrev inte under några kontrakt.
De får material varannan vecka, levererar korgarna till ett uppsamlingsställe och får betalt per korg. Men inga anställningskontrakt eller några former av skatteinbetalningar har de sett till eller fått signera.
– Man sa att man skulle ge oss försäkring.
Nicolai och hans son Mádalin har varit med sen starten. Det kan jag få bekräftat från bilder på uppstartsmötet i februari 2015.
Då lät det så bra säger Nicolai. Men så blev det inte menar han.
Vad lovade de?
– Allt, allt, allt!
Han har framfört sin kritik direkt till Hjärta till Hjärta säger han, utan resultat.
– De gav oss jobb och vi skulle bli lurade, de gav oss jobb men inte till det här priset.
Några kilometer bort träffar vi Ions fru Sabina.
– Does she have contract?
– Vi har ingenting. Först började min man men nu har jag tagit över.
Den där sjukförsäkringen som ger henne rätt till sjukvård skulle hon verkligen behöva nu säger hon. För hon har ljumskbråck och skulle behöva träffa en läkare kanske också opereras.
Jag får tillåtelse att fotografera av hennes ID och kan på nätet kontrollera att hon liksom hennes man inte finns inkluderad i sjukförsäkringssystemet. Men på Hjärta till Hjärtas hemsida står ju att arbetarna är sjukförsäkrade säger jag.
– Nej, jag har inget sånt.
Kaliber har intervjuat nio korgflätare i biståndsprojektet. Ingen av de säger sig ha sett något kontrakt och ingen vet vad företaget de jobbar för heter. Det de berättar går rakt emot vad biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta skriver om i sina insamlingskampanjer som vill få svenskar att skänka pengar.
Tillbaka i Linköping:
– Ska jag stänga här?
– Ja det kan du göra.
Jag återvänder till biståndsansvarige på Hjärta till Hjärta Rickard Klerfors. Kan han visa oss några dokument eller andra bevis som ger svar på vad som är sant i den här historien.
Klerfors medger att det delvis står fel på deras kampanjsidor och i den folder som följer med varje korg. Hjärta till Hjärta och stiftelsen startade aldrig något nytt socialt företag som det står.
- Det var kanske olyckligt formulerat. Det är ju ett företag i den sociala ekonomi men just nu bedrivs det i den här stiftelsen namn.
Varför skrev ni då i sådana fall att ni hade startat?
– Ja då skulle man skriva att vi har startat en verksamhet inom den sociala ekonomin om man ska vara riktigt korrekt.
Rickard Klerfors beklagar den felaktiga beskrivningen i deras kampanjmaterial men i sak är inget förändrat säger han. Han har själv varit med och gjort upplägget och stiftelsen som man har samarbetsavtal med har bedrivit verksamheten - som ett företag.
– Vi har 25 individuella anställningsavtal som är underskrivna av de här personerna.
Var finns de kopiorna på kontrakten med underskrifter?
– De har självklart varje person som arbetar fått en kopia och en hos arbetsgivaren.
Jag visar biståndsansvarige Rickard Klerfors vad vi har hittat i vår granskning. Att de nio arbetare vi intervjuat har berättat samma sak. De har inte skrivit under eller sett något anställningskontrakt, säger de.
– Det kan jag inte svara på, säger Rickard Klerfors
Kan nio person tappat bort sina kontrakt?
– Jag vet inte varför man säger att man inte har ett officiellt kontrakt.
Rickard Klerfors besöker flera gånger om året Bukarest och har sett alla papper och allt har skötts korrekt säger han.
– Kontrakt, skatt, sjukförsäkring, pension, glasklart och det finns. Jag måste bara skriva några rader till Rumäninen så kan jag få ett exempel på de kontraktet för var och en. För det är vi skyldiga att ha.
Klockan är halv tre på eftermiddagen och Rickard Klerfors ringer upp stiftelsen FDES företrädare.
– Då tar vi inte alla. Det får va ett exempel, så man kan se lydelsen i ett av de här.
– Hallå, hur är läget? Jag skulle vilja få en kopia på e-mail. Bra! Vi hörs.
– Det är precis påväg att bli påsk i Rumänien. Den här ledaren för organisationen, som också är företagare och entreprenör, han sitter nu ensam på sitt kontor och de andra har fått ledigt för att förbereda påsken och han vet då inte var hans sekreterare och alla anställda håller alla de här papperna.
Jag frågar om vi kan få se något form av papper till att börja med. Kanske kan de skicka själva tomma kontraktet som de använder när korgtillverkare nyanställs. Dokumentet borde vara flitigt använt - för på ett halvår skriver Hjärta till Hjärta att de i biståndsprojektet gått från att 6 till 25 anställda. Rickard Klerfors ringer upp igen.
– Ett kontrakt utan namn… bra, hejdå.
– Han skickar det till mig men nu var han på möte så nu har han lämnat kontoret. Men även om det är på gång att bli påskledigt så ska han tillbaka dit och jobba färdigt så under kvällen kommer jag få hur ett sådant här anställningsavtal ser ut, utan några uppgifter, en oifylld blankett.
Men är det inte en brist att ni inte har några former av papper?
– Nej, den här frågan hade du kunnat ställt till mig när du bad om att vi skulle mötas igen då hade jag alltihop här. Jag tar fram alltihop här.
Alla papper kommer efter Rumänska påsken? När är den?
– Den är nu. På tisdag är man igång ingen. Jag tar fram alla de här dokumenten. Inga problem.
Högsta ansvarig på Hjärta till Hjärta Anders Holmefur har kommit in på Rickard Klerfors kontor. Han välkomnar Kalibers granskning.
– För oss är det nu prioriterat att ge dig den här information. för vi har inget att dölja.
Fem dagar senare. Den 3 maj 2016 ska vi få se dokumenten.
– Allmänhet, givare, intresserade människor av de här frågorna ska kunna få en insyn i hur det här bedrivs. Absolut. Ingenting att dölja, absolut. Tvärtom.
Tisdag eftermiddag den 3 maj ringer Rickard Klerfors upp.
– Vi kan inte ta hela den diskussionen en gång till.
Men beskedet nu är att det inte kommer komma några papper alls idag eller?
– Nej för det har varit för kort tid och det förklarade jag för dig. Ha en trevlig dag och du får höra av dig via email. Jag kan inte prata längre.
Kommer de här papperna komma?
– Tack så mycket, hej då.
Förra året slog Hjärta till Hjärta nytt insamlingsrekord. 6 miljoner kronor skänkte svenska folket. Mest ökning i givandet kommer till det Hjärta till Hjärta kallar ”Team roma” där korgprojektet ingår. En av de som skänker pengar regelbundet är statsminister Stefan Löfven. Det berättar han för Expressen under våren 2016.
– Varje människa får göra precis som man känner själv. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta.
Och den av regeringen tillsatta nationella samordnaren för utsatta EU-migranter Martin Valfridsson har skrivit flera facebookinlägg som gör reklam för korgförsäljningen och projektet. Valfridsson var också med på plats i Rumänien när hela projektet drog igång. Något som står beskrivet i den slutrapport som lämnades till regeringen i februari i år. Han vill inte medverka i det här programmet.
I vår granskning av biståndsprojektet med de flätade korgarna har vi under två månader undersökt om löftena Hjärtat till Hjärta ger– stämmer. Vi har hört berättelser om svartjobb, ett nystartat företag som inte existerar och anställda utan kontrakt .
I två veckor försöker vi få Hjärta till Hjärta att visa oss något dokument som motbevisar arbetarnas berättelser. På mejl skriver Rickard Klerfors att de inte kan visa något på grund av sekretess och tidsfrist.
Sedan vi sände första delen av vår granskning för en vecka sedan har vi återvänt till Pauleasca i Rumänien. Arbetare berättar för oss att samma dag vi sände, alltså i måndags, så var företrädare för Hjärta till Hjärtas projekt tillbaka i byn och delade ut kontrakt.
– Nu har vi det. Jag har kontraktet i huset.
– Ok.
– Kan jag titta på det?
– Ja.
Vi får se flera anställningskontrakt men samtliga saknar registreringsnummer och stämplar som enligt myndigheterna krävs för att de ska vara giltiga. De är utfärdade den 22 april 2016 – det vill säga drygt två veckor tidigare. Ersättningen per korg - är samma som innan. 15 lei - strax över 30 kronor. Längst ner på kontraktet stämpel från Stiftelsen FDES - Hjärta till Hjärtas samarbetspartner i Rumänien. Vem som signerat går inte att tyda.
Vi har frågor kvar att ställa till Hjärta till hjärta; har de de svenskar som skänkt pengar och köpt korgarna fått korrekt information om vad de har bidragit till? Har de betalat svarta löner till arbetarna i biståndsprojektet?
Vi har framfört kritiken som framkommer i programmet till stiftelsen FDES i Rumänien. Ledaren Valentin Preda tillbakavisar alla uppgifter vi har tagit fram. Han vill inte ställa upp på någon bandad intervju men framför i sms och på mejl att hela korgprojektet skötts enligt rumänsk lag och de har inte gjort någonting fel eller olagligt.
Vi gör ett sista försök att få svar från Hjärta till Hjärta och ringer verksamhetsansvarige Anders Holmefur.
– Jag återkommer imorgon. Hej då.
Efter det får jag ett sms. Anders Holmefur skriver:
"Vi har inget mer att säga nu. Vi har under så många timmar ägnat uppmärksamhet åt dina frågor. Finns det ytterligare kritik och allvarliga anklagelser så får vi återkomma i den form som vi själva väljer."
Reporter: Magnus Arvidson Produktionsbolaget Filt
Övriga reportrar: Nana Håkansson, Stefan Mako och Maria Turdén P4 Östergötland
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Biståndsorganisationen slår insamlingsrekord och Statsministern ger sitt stöd. De som tigger i Sverige får jobb som korgflätare i Rumänien men snart är flera tillbaka här för att tigga.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Välkommen till konferens om utsatta EU-medborgare och samverkan mellan Svenska organisationer…
Det är september 2015 och regeringen med minister Åsa Regnér håller en stor heldagskonferens om tiggerifrågan på Nalen i Stockholm.
– Sedan regeringen tillträdde i oktober förra året så har vi jobbat hårt med situationen för de utsatta EU-medborgare som ber om pengar på gatorna i de flesta av städerna i Sverige.
Konferensen sänds på SVT. Närmare 200 speciellt inbjudna gäster, ambassadörer, höga politiker och biståndsarbetare ska diskutera utifrån regeringens nya linje - att de som tigger på gatorna främst ska hjälpas i sina hemländer och inte här.
– Tack för alla era insatser hittills och tack för att ni är här och tack för gott samarbete framöver.
En av organisationerna som lyfts fram på scenen är Hjärta till Hjärta. På kristen grund driver de biståndsprojekt i främst Östereuropa. Rickard Klerfors är biståndsansvarig.
– Vi måste ut från det här, ursäkta mig, jultomtetänket och drabbade stackars offer. De är precis som vi. Vi vill ju se till att folk får arbete, det vill de själva. Jag har smugit in här några korgar bakom på scenen.
– Men visa dem!
– Ja jag kan visa upp en här.
– Det är väl spännande?
– Och jag tror att allmänheten gärna är med och stödjer att man kan jobba hemma och försörja sig.
Genom ett nystartat korgflätningsföretag i Rumänien har Hjärta till hjärta skapat arbetstillfällen. Och några av de som förut tiggde har redan åkt hem.
– Två av de personer som nu håller på att göra korgar i Pauleasca i Rumänien var förra vintern i Stockholm och i Linköping och tiggde. Nu har man så pass god inkomst av det här att man inte tänker resa hit, av den anledningen. Men när träffar dem sist så säger det här paret ”Vi vill till Sverige”. ”Men varför då ska ni inte va hemma?”, frågar jag. ”Jo ni är så trevliga ni är så bra, vi vill komma som turister - men vi vill inte sitta här och tigga”, säger Rickard Klerfors.
Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta slår insamlingsrekord. Deras hyllade jobbprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar och har beskrivs som en framgångssaga. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Det ska vi undersöka i två program.
–Vi kan gå tillbaka. det sitter någon annan där borta… Nu ska vi gå på stan.
Linköping Mars 2016. Rickard Klerfors på Hjärta till Hjärta visar runt och pekar ut var de som tigger brukar sitta. Han har bott i Rumänien över 10 år och kan språket.
– Bună ziua, Romania?
Han stannar till och pratar men en man som sitter och tigger utanför en stor hamburgerkedja.
– Tråkigt att sitta här?
– Trist.
– Jag tycker också det här är tråkigt.
– Jag tycker inte om att sitta här.
Rickard Klerfors har valt att inte lägga några pengar i muggarna.
– Jag ger inte till de som tigger på gatan. Frågan är inte om vi ska hjälpa utan hur vi ska göra det här.
(Startar bilen)
– Nu är vi på väg till Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta.
Oj vad stort det är!
– Ja det är en stor second hand. Det är ett sätt för oss att få in medel till den verksamhet som vi bedriver utöver att folk skänker pengar.
– Så vi går in och tar en kopp kaffe.
Det första som möter besökarna i receptionen till huvudkontoret är en reklamskylt som informerar om de handflätade korgarna.
– Här har du korgar.
Vi kommer in i secondhandbutiken som är stor som en Hockeyplan. Och korgarna har fått en egen sektion i butiken, ett femtiotal står travade på varandra.
– Så ser de ut. Det är ju hantverk. Ingen är den andre lik, säljslanor använder man och gör de här korgarna av.
Bredvid korgarna en reklambild som visar en solbränd man. Han bär en korg på axeln och ler in i kameran. Leendet blottar en saknad framtand. Den leende mannen pryder också omslaget på den folder som sitter fäst vid varje korg.
– Vi skickar med varje korg en beskrivning av vad det här handlar om, hur många människor som fått arbete genom det här.
Vad står det på framsidan?
– Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid. Jag tycker det är viktigt att trycka på det här med värdighet. det känns ju viktigt att man kan få ett jobb, göra det man har en tradition av, att vi bevarar det.
I foldern står att 10 personer i nuläget är anställda i det sociala företaget Hjärta till hjärta startat tillsammans med en rumänsk stiftelse. Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och får del av social förmåner som sjukförsäkring och pension. Men foldern som bara är några månader gammal är redan daterad berättar Rickard Klerfors. Idag är det 25 anställda i företaget.
– Och dessutom att en del av dem har kunnat återvända hem från tiggeri i bland annat Linköping till arbetet och inkomst hemma i Rumänien.
Det har gått bra för Hjärta till Hjärta insamlingskampanjer, på mindre än två år har penninggåvorna från svenska folket dubblerats och ifjol samlades över 6 miljon kronor in till organisationen. Och i årsrapporten för 2015 lyfts korgprojektet och fokuset på hjälp till EU-migranter i sina hemländer fram som en viktig förklaring till det ökade givandet. Hjärta till hjärta har också haft draghjälp genom uttalat stöd från höga politiker. Statsminister Stefan Löven på fråga från Expressen om man ska ge till de som tigger.
– Varje människa får göra precis som man känner själv.. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta.
Anders Holmefur är högsta ansvarig på Hjärta till hjärta.
– När vår statsminister och andra går ut offentligt och talar om att man stödjer Hjärta till hjärta då ökar våran trovärdighet och sånt gör att vi är oerhört tacksamma och vi vill verkligen vara måna om att varje peng som kommer in också kommer till användning i de här områdena. Vi var nere för bara någon månad sen och då kom en gubbe som flätar korgar och så sa han ”Kommer ni fortsätta med det här?”, ”Ja självklart! Råvarorna finns, kunnandet finns och vi har kunder i Sverige som frågar efter det här”. Han svarade ”nu har jag satt in fönster och dörrar i mitt hus då ska jag planera att gå till tandläkaren och få laga mina tänder om jag vet att det finns en fortsatt möjligheter att jobba”.
–Vi börjar se, enskilda exempel på, hur man vänder tillbaka nu och hittar försörjningsmöjligheter. När det sprider sig i Sverige att det finns jobb i hemmiljön, där det innan inte fanns någonting, då blir det väldigt spännande.
Hjärta till hjärta kan ge många exempel på hur bra det har gått. Men det finns också andra berättelser ska det visa sig.
– Det är många av husets dörrar som har det där knarret.
Anita Lilburn är en av dem som engagerat sig för EU-migranterna som kom hit.
– Det är väldigt svårt. Man styr och ställer och tror att man gör det bästa och det inte säkert att det är det.
Här i villan med sjötomt och utsikt över Dånviken står en sliten flygel i vardagsrummet.
Spelar du piano?
– Ja.
Hon sätter sig och börjar spela ett stycke Bach som hon tycker passar ämnet vi ska prata om - EU-migranter som tigger.
– Jag gillar Bach väldigt mycket.
Anita var med när de som tigger dök up i Sverige.
Nyhetsinslag: Nu på sista tiden har det ökat kraftigt senaste månaderna. Tiggeriet är utbrett i Sverige. 44 kommuner har svarat att det förekommer.
Runt 2011 ställdes Sverige inför nya utmaningar. Då började stora grupper från Rumänien och Bulgarien anlända hit.
Nyhetsinslag: Jag är säker på att vi kommer att se en kraftig ökning de närmsta åren.
Det som från början mest var ett storstadsfenomen sprider sig över hela landet. Också i Rönninge, söder om Stockholm, dyker de som tigger upp. Och Anita tvingas ta ställning. Hjälpa eller inte?
– Plötsligt så satt de här och där. I Salemstaden och Rönninge Centrum. Utanför Coop och ICA. Det såg för eländigt ut, man gav lite pengar och vinkade.
I tunneln under pendeltåget satt en man i 40 årsåldern. Ion från Rumänien. Anita som innan pensionen jobbade som språklärare får kontakt.
– Jag gick förbi och visade med hela kroppen ”det är kallt”. Han sa ”frig, frig”. Det måste betyda kallt. Sen pekade han en dag på sina skor ”mic, mic”. Det måste betyda liten. Det var lätt att skaffa ett par skor i rätt storlek och då blev han jätteglad och sådär rullade det på.
Pengar i tiggarmuggen blir till skor, en vinterjacka och snart har Anita och hennes man köpt en enklare husvagn till Ion. 18000 kronor kostade den. Husvagnen får stå på grannen Birgittas tomt och de kopplar in el.
– Mamma! Paradis Caravan, Paradis Caravan! Han va helt hänförd. Det var så roligt att se.
– Varför Ion? Vad var det med honom?
– Hans vänliga glada utstrålning och det fantastiska i att han aldrig klagade. Han var beundransvärd på många sätt.
Anita fortsätter hjälpa Ion och hans familj och snart är hon en del av en ny slags folkrörelse i Sverige.
På många platser i landet startas vid den här tiden 2013-2014 initiativ och grupper för att hjälpa EU-migranter som tigger. De heter namn som ”Hemlösa EU-migranter i Borås”, Gotlands solidaritet för EU-migranter och ”Hjälp Västerbottens tiggare”. Också Anita är med och organiserar sig tillsammans med grannen Birgitta.
– Alla var väldigt upprörda och ville ville hjälpa de till något bättre. Vi startade Salems stödgrupp för migranter.
Anita börjar efter hand tvivla på vad insatserna och hjälpen de ger egentligen gör för nytta. Det är som att skänka i ett bottenlöst hål känner hon ibland.
– Det är så sporadiskt de får pengar. Dels får de ju allt mindre i sina koppar för folk börjar krokna och sen särskilt på vintern finns det inga jobb i trädgårdar och sådär.
Hösten 2015 lanserar Hjärta till Hjärta korgprojektet i Rumänien.
NYHETSINSLAG: – Nu i de projekt vi har startat så har vi en sådan efterfrågan på arbetskraft. att vi planerar att ha ett hemvändarprogram, säger Rickard Klerfors
Anita Lilburn kan läsa i tidningar, se på tv och höra på radio om hur tiggarna nu får jobb. Biståndsansvarige Rickard Klerfors har ett tydligt budskap till de som tigger - och ett erbjudande.
NYHETSINSLAG: – Åk hem till din by. Gå den här den yrkesutbildningen så får du ett studiebidrag under tiden. När du avlagt ditt examensprov så blir du erbjuden en anställning i det här projektet.
– Ja. Vi blev jätteglada det här är grejen. Det här är vägen till ett bättre liv.
Anita Lilburn tar kontakt med Hjärta till hjärta.
– De skulle få diplom, sjukförsäkring, pensionspoäng och en fast inkomst. Om de lyckades göra 5 korgar i dagen skulle de komma upp i en för rumänska mått mätt ganska god inkomst. Då lyckades vi få in vår vän Ion på det projektet.
Anita och stödgruppen startar en insamling och betalar så att Ion kan resa hem.
Vad skriver du nu?
– Korgflätning i Pauleasca.
På nätet kan hon följa utvecklingen i projektet. På Hjärta till hjärtas hemsida står att kursen Ion gått är avslutad och den blev en framgång. Flera av deltagarna grät av lycka när de fick sina diplom står det i texten som illustreras med en gruppbild där alla poserar med sina diplom.
– Där är Ion! Det blev en framgång och en milstolpe i Hjärta till Hjärtas insatser i Rumänien. Där är korgarna! Fina. Du ser det är en jättebra grej. 25 korgflätare har nu arbetet i det sociala företag Hjärta till hjärta startat…
Men när jag träffar Anita är det nått hon inte vet om. En viktig detalj som kommer att vara med och förändra hennes åsikt om Hjärta till hjärtas jobbprojekt i Rumänien.
Tre dagar senare åker jag tillbaka till Rönninge. Under bron till Pendeltåget sitter en person som alla tror ska vara i Rumänien.
(skrammel från mynt i mugg)
– Hej hej!
Ion är tillbaka.
Jag undrar vad som hände?
Vi går bort till ett kafé i närheten och han börjar berätta.
– Jag ville. Jag ville fläta.
Ion som heter Greeruș i efternamn var tacksam för möjligheten och hjälpen Anita gav honom. Han säger att han inte ville misslyckas och tyckte att jobbet var en bra möjlighet. Det var avancerat att fläta korgarna, säger han, men efter några veckor blev han ganska skicklig. Och han klarade sluttestet - han lyckades fläta en korg under tre timmar. Jag frågar om han kan peka ut sig själv på gruppbilden Hjärta till hjärta publicerat på sin hemsida från diplomutdelningen.
– Ja. Där är jag med diplomet.
Ion började jobba med att fläta korgar för Hjärta till hjärta. Han säger att han fick kontant ersättning per korg. I början var det strax under 40 kronor per korg. Men i februari 2016 sänktes det till lite över 30. Månadslönen som Anita läst om på Hjärta till Hjärtas hemsida kom inte Ion i närheten av.
– 15 lei, 30kronor… Är det pengar?
Jag tar fram bilden på Hjärta till hjärtas hemsida igen. Den på de tolv som fått sina diplom. Jag frågar honom hur många av de på bilden som jobbar kvar i företaget. Han pekar istället på de som lämnat. Han själv och fyra till säger han.
– 1, 2, 3, 4. De är reda i Sverige. Många är i Norrköping, de är tillbaks. Eskilstuna, Norrköping.
Det Ion berättar ger en annan bild än det Hjärta till hjärta berättar i sin insamlingskampanjer för projektet med de flätade korgarna. Finns det de som kan bekräfta Ions berättelse. Jag åker till Linköping.
– One is here.
– Ok she thinks one is here?
Vad heter du?
– Florin.
Florin har en liknande berättelse som Ion. Också han flätade korgar och sitter nu och tigger sen några dagar tillbaka. Han bekräftar de nivåer på ersättning Ion berättat om.
– Det här är alla pengar. (skramlar och visar med mynt)
– Max fyra korgar om dagen kan man göra, och mina barn hjälpte mig också.
Florin säger att hans fru stannat kvar i Rumänien och har fortsätt göra korgar med två av barnen som hjälper till.
– Självklart, barnen gör korgar också.
– Hur gamla är barnen?
– 17 och 14 år gamla.
Barnen är 17 och 14 år gamla och tillsammans kan de göra fyra korgar om dagen berättar han. Inte ens när alla tre hjälps åt kommer de upp i lönen i månaden Hjärta till Hjärta skriver om på sin hemsida.
– It’s awful! Where is the rest of the money? This is not to help!
Jag träffar Gabriella Diia som ursprungligen är från Rumänien. Hon har kontakt med många som tigger i Linköping och stöttar dem på olika sätt. Hon har mött flera som hoppat av korgflätningsföretaget berättar hon. Och anledningen är ersättningen.
– A lot of them, they are coming, they are turning back to beg because they are not payed for the baskets.
Totalt kommer Kaliber i kontakt med nio korgflätare varav 6 fortfarande arbetar kvar i Rumänien. Vissa av dem har varit med sen starten och har tidigare flätat korgar över tio år. Ingen vi pratar med kommer upp i de lönenivåer som Hjärta till hjärta skriver om på sin hemsida. Ingen säger sig ha lyckats flätat de 5 korgar som är normen för en heldags arbete. Flera nämner timpenning under 10 kronor. Och alla bekräftar att ersättningen sänktes i februari 2016.
Hur går det här ihop? På Hjärta till hjärtas hemsida som vänder sig till svenska givare - står om lön på 3600 konor i månaden efter skatt. När jag träffade Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta - i mars 2016 menade han att ersättningsnivåerna till och med vad ännu högre än så.
– De själva kom med förslag om vilken norm som de kan göra på en dag. Gör man produktionsnormen så får de 1800 lei i månadslön kan man säga och det motsvarar ungefär 3800 kronor. Så det är 40 kronor av det här för korgen,
Hur många korgar kan man göra per dag?
– Fem stycken kan man göra på en dag, en korgtillverkare. En del sa att de kan göra sju, men vi sa ok då sätter vi normen vid fem så kan alla klarar av det.
– Hej Ion. Godmorgon!
Anita Lilburn har fått kontakt med Ion igen. Anställningen i korgflätarföretaget i Rumänien hon fixade åt Ion blev inte som hon förväntat.
Om det nu är sant det som Ion berättar?
– Väldigt sorgligt alltså. Då blir jag väldigt förbannad. Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant.
– Hur kan det vara i Hjärta till Hjärtas intresse? Hur vågar de? Det måste ju komma ut förr eller senare.
Jag återvänder till Hjärta till Hjärtas huvudkontor i Linköping.
– Vi kan gå in på mitt kontor det är inte så märkvärdigt.
Det hyllade korgprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar som köpt korgarna här i Sverige eller skänkt pengar. Det har beskrivs som en framgångssaga. Jag visar de uppgifter som Kaliber tagit fram för de ansvariga på Hjärta till hjärta.
Direktor Anders Holmefur som är högste ansvarig ser allvarligt på uppgiften om att barn så unga som 14 år skulle vara med i produktionen av korgarna.
– Vi tar bestämt avstånd från att hela familjen och ungar och allt skulle var inblandade i att producera korgar.
Att flera av korgmakarna hoppat av och är tillbaka i Sverige för att tigga kommenterar han såhär.
– Jag tycker det är tragiskt utifrån den situation att med den budget vi lagt i det här så tjänar de efter förhållandena i det här byn, väldigt god inkomst.
Det som ni har utlovat om man antar det här jobbet och blir anställt har det stämt det som ni har sagt?
– Det beror på deras egna förutsättningar. Vi erbjuder ju en, vi sa den här kursen i februari, jag var ju med när de fick de här diplomen och där var det ju uttryckligen sagt vilka av de här som skulle behöva ytterligare handling för att klara av det här.
I er artikel efter den där kursen stod att kursen blev en framgång?
– Absolut. En enorm framgång.
Jag berättar om uppgiften att fem av de 12 på bilden som Hjärta till hjärta publicerade från kursavslutningen redan lämnat korgflätningen och är tillbaka i Sverige för att tigga.
– Det tycker jag är väldigt tråkigt då. Jag har ju minnesbilder där en kvinna som aldrig har gått i skolan fick ett kursintyg och gråter av glädje och säger äntligen kan jag jobba och bygga en framtid, vad säger du om sånt?
Jo fast det är ju framtiden, det viktiga är väl vad det blev sen så att säga?
– Jo och där måste vi på något sätt överlåta till den enskilda deltagaren att utifrån vad vi erbjuder av möjlighet, i stöd och utbildning och så vidare, att de som vill tar den här chansen.
Biståndsansvarige Rickard Klerfors sitter med under intervjun. Han kommenterar att flera av arbetarna hoppat av såhär.
– Vi har varit väldigt noga med att inte överdriva vad vi lovar men sen, med facit i hand, så har man uppfattat det som mycket mer för att man lever i en desperation och söker efter något bättre och de som vi har fört en dialog med har uppfattat mer av löfte än vad vi i själva verket har sagt.
Man om stannar till vid det här löftet då är det väl så att saker och ting inte bara har uppfattats, ni har ju varit väldigt tydliga med att ni har satt det på pränt. Det finns ett socialt företag.
– Ja.
Man får 3600 kronor om man klarar mininormen, och den kan alla klara av.
– Det är vad de själva har förslagit och utifrån den kalkyler jobbar vi.
Enligt mina uppgifter är det snarare hälften man får. Än vad ni har sagt.
– Det här med 3600 det kan nog då egentligen säkert säga för varje person när ett helt år har gått. Hur utfallet har blivit över hela året.
Rickard Klerfors har uppgett att ersättningen per korg till arbetarna är 18 rumänska lei - strax under 40 kronor. Men de vi varit i kontakt med berättar samtliga att ersättningen sänktes till 15 lei - strax över 30 kronor för varje flätad korg. I Hjärta till Hjärtas 5 secondhandbutiker säljs korgarna för 350 kronor.
Nu ställer jag frågan igen. Hur mycket får arbetarna för varje flätad korg?
– Ja nu ska vi se här, jag kommer inte ihåg riktigt. Det har vi haft en diskussion om. Jag tror att det är nu 15.
Får jag bara fråga. För ni skriver ju väldigt uppdaterande om projektet. Den här lönesänkningen, varför har ni inte skrivit om den på Facebook och hemsidan och så?
– Det kan man fundera på och jag är fullständigt öppen och ärlig med det och det är viktigt att vi uppdaterar den uppgiften.
Det viktiga är ju totalt sätt vad man kan få för månadsinkomst.
Varför har lönerna sänkts?
– Jag tror att det finns någon skattehöjning och sånt här som ligger bakom det. Men det får jag ta reda på.
Vem har sänkt lönen?
– Alltså det beror nog kanske på, eller det beror på input från staten där man då ändrar lagstiftning och annat. Och vad man ska betala in i skatter och annat.
Skatten har höjts?
– Ja och det här är jätteviktigt att vi har en dialog om och är väldigt tydliga med.
I butik säljs korgarna för 350 kronor. Med momsen borträknad är intäkten 280 kronor vid varje försäljning. Varför får de som gör korgen bara 30 kronor frågar jag.
– Ja och hittills har vi inte fått något plus på kontot i och med att vi haft kostnader för att sätta igång det här.
Men det har väl kommit från bidrag från Sverige?
– Rörelsekapital och så vidare och dessutom transportkostnader och bygga upp och så vidare men jag tror vi kommer landa i ett överskott, en vinst på det här. Då kan man diskutera om vi ska betala mer för varje produkt eller om vi ska använda pengarna till andra insatser i deras område. Sen är det klart att alla vill ha mer, det ligger ju i sakens natur.
Jo fast nu fick de ju mindre?
– Ja det var ingen som var lycklig över att höra det men efter det här mötet kom man ändå överens om det här.
Reporter: Magnus Arvidson, Produktionsbolaget Filt
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Studenter från Libanon betalade tiotusentals kronor till en man i Borås för att få studera på svenska universitet. Nu undrar de vad som hänt med pengarna?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Studenter från Libanon var beredda att betala dyrt för att få komma till Nobelprisets land och studera. En man i Borås sålde drömmen och reportern I Kaliber nystar Markus Alfredsson upp en komplicerad härva av brutna löften och brustna drömmar. Granskningen har tidigare publicerats i nyhetsform i P4 Sjuhärad.
Reporter: Markus Alfredsson
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
På kort tid har mönstereleven bland de forna kommuniststaterna gått och blivit EU:s nya problembarn. Kaliber nyhetsdokumentär: om Polens väg mot en oviss framtid.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nyhetssändning i Ekot i hösten 2015:
”Det ser ut att bli maktskifte i Polen…”
Partiet Lag och rättvisa, som på polska förkortas PiS, får som första parti sedan kommunisttiden egen majoritet och den politiska kartan ritas om.
PiS har högerkristna värderingar och hyllar patriotism. Men vallöftena handlar också om sociala reformer såsom extra barnbidrag och sänkt pensionsålder.
Men det dröjer inte förrän den nya regeringen möts av protester.
PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas – och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.
Och en annan lagändring försvagar författningsdomstolen, alltså den institution som ska kunna hindra regeringen från att stifta lagar som strider mot grundlagen.
Nu under våren står flera tält utanför statsministerkansliet i Warszawa. De tillhör protestgruppen KOD – kommittén till försvar för demokratin, som organiserar regelbundna protester. I ett av tälten sitter aktivisten, Andrzej Miszk, som är inne på sin 25:e dag av hungerstrejk. Han ser blek men samlad ut.
– Ungefär sex veckor ska en frisk person fasta innan kroppen tar skada. Därefter får jag rådgöra med min läkare och andliga ledare, säger han.
Andrzej Miszk kräver att regeringens ska respektera författningsdomstolens beslut. Men vad det egentligen handlar om är en form av statskupp, anser han.
– Regeringens agerande är en form av statskupp. Och sådana görs för att införa diktatur, säger Andrzej Miszk.
Spårvagn genom Warszawa. En musikant i sliten grå kostym spelar dragspel. Vi åker över Poniatowskiego-bron. Den ligger inbäddad i grå februaridimma och känns ganska ödslig. Men för bara några dagar sedan tågade tiotusentals demonstranter över bron. Det har uppstått en dispyt om hur demonstrationen framställdes i media.
Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur, säger att den statliga televisionen förmedlade en förvanskad bild av demonstrationen.
– Hela den här bron var full med människor och polska flaggor. Medan den statliga televisionen visade en bild av några huliganer. Alltså en tom gata, några människor, framför att de bärande regnbågsflaggan.
Andra menar dock att det gavs en betydligt mer nyanserad bild i statlig tv.
Vi går av vid hållplatsen på andra sidan Wislafloden. Och Wisla förklarar Justyna, klyver Polen, inte bara geografiskt, utan även politiskt och kulturellt. Och det är på den här sidan, säger hon, som den nya regeringen har flest anhängare.
– Här ligger endast två lite större städer, Lublin och Bialystok. Stora delar av den här delen av Polen har länge varit fattiga, och är fortfarande fattiga. Och fattigdomen har liksom gått hand i hand med Katolska kyrkan. Fattigdomen och arbetslösheten, man har liksom sökt hjälp hos kyrkan.
Vad får det konsekvenser, det här glappet som du beskriver?
– Den största konsekvensen enligt mig att vi inte kan prata med varandra. Vi har så väldigt olika värderingar. På den lägsta nivån, vad gäller mänskliga rättigheter, jämställdheten och sådana här moderna demokratiska idéer, alltså även om vi diskuterar begreppet demokrati så kanske vi har totalt olika idéer om det. Vi pratar två olika språk, säger hon.
Jag tar tåget några mil österut. Med mig som ciceron och tolk har jag Joanna Bartoszczuk, student som läser svenska på universitetet. Jag frågar hor hon ser på utvecklingen i Polen.
– Jag är rädd för en avdemokratisering av Polen och en stor censur. Jag är lite rädd att jag ska känna mig otrygg med mina åsikter. Att de som har makten ska säga mig vad jag ska tänka. Att jag måste ha barn inom äktenskapet, att jag måste gifta mig i kyrkan. Det är jag lite rädd för, säger hon.
Vi går av i Otwock, ett litet samhälle med drygt 40 000 invånare. Alkohol, heter en liten men välsorterad spritaffär. Det är förmiddag. En äldre man köper en så kallad återställare, en vodkaflaska i fickformat. Och en annan man är lite kluven ifall han ska välja apelsin- eller ananasvodka.
Maria Barczek, som står bakom kassan är glad över att Polen fått en ny regering.
– Det är en tragedi att de unga inte kan få ett arbete, säger hon. De får i bästa fall jobb med usla villkor som det inte går att leva på.
De flesta som jag pratar med här i Otwock, beskriver ett samhälle på dekis. Ett samhälle som var bättre förr. På den lokala marknaden träffar jag pensionären Marianna Majewska bärandes på en kasse potatis.
– Nu har de sanna polackerna tagit över, säger hon. De tänker på familjerna och tar itu med dem som plundrar vårt land, säger hon och tillägger:
– Det är inte bara jag som tycker så, säger Marianna Majewska. Berättar att hon arbetat som mekaniker på en fabrik som fanns här tidigare.
– Allt var bättre innan Solidaritet stal allting och sålde det till tyskarna, säger hon. Men nu ska PiS reparera allt och polackerna ta makten.
Kaliber nyhetsdokumentär i P1, idag om ett splittrat Polen. Låt oss gå tillbaka i tiden, för att bättre förstå det som sker i dag:
I början av 60-talet är tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinsky barnskådisar i en känd polsk film: ”De två som stal månen”.
Som vuxna kommer de båda att engagera sig politiskt. De är med i Solidaritet, motståndsrörelsen mot kommunismen.
2001 grundar de det nationalkonservativa partiet PiS.
2005 blir Lech Kaczynski vald till president.
Men 2010 omkommer han då ett polskt regeringsplan kraschar i Ryssland.
Vi ska återkomma till det.
Kvar i livet finns tvillingen Jaroslaw Kaczinsky.
Han är varken statsminister eller president, men som ledare för regeringspartiet, PiS, anses han nu ha den verkliga makten i landet. Han kallas av en del för Polens patriark. Har aldrig varit gift. Lever ensam, frånsett älskade katten, Fiona. Sedan broderns död för sex år sedan, klär han sig utan undantag i svart.
Och hans retorik är hård, hatfylld menar hans kritiker. Flera klipp från polsk tv har lagts upp på Youtube. Där han delar upp medborgarna i goda, patrioter och kallar de som går i demonstrationstågen ”värsta sortens polacker”.
”Det sitter i generna hos en del polacker att förråda fosterlandet, och just nu är dessa polacker mycket aktiva.”
Där han insinuerar att politiska motståndare är som Gestapo. De tidigare goda relationerna Polen haft till Tyskland och EU har också blivit föremål för Kaczysnkis vassa tunga:
”Vi ska aldrig bli en koloni. Vi tillåter inte att polackerna ska bli föraktade och förnedrade.”
Gatorna i huvudstaden minner om Polens turbulenta historia. En av huvudgatorna är kallad efter Johannes Paulus II. Landets andlige beskyddare. Som gav frihetskampen sin välsignelse och bad för polackerna. Under de ett och ett halvt sekel då Polen formellt inte fanns, var kyrkan bärare av den nationella kulturen. Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar.
”Som katolik följer jag biskoparnas råd.”
Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.
En annan gata är uppkallad efter Solidaritet, fackföreningen som växte till en folklig motståndsrörelse och ledde till kommunismens fall. Solidaritets karismatiske ledare, Lech Walesa, fick senare Nobels fredspris.
1989 faller kommunismen. Polen inför marknadsekonomi, och blir en demokrati. Eller?
Nej, den historieskrivningen håller nya den regeringen inte med om. De som ledde Solidariet svek i själva verket revolutionen. Polen blev inte alls demokratiskt. Korruptionen blev kvar i en ohelig allians mellan gamla kommunister och opportuna liberaler, som sålde ut allting till tyskarna, för att låna ett citat från Marianna Majewska, som vi träffade på marknaden i Otwock. Och Lech Walesa, Solidaritets berömde ledare, han som fick motta Nobels fredspris, var i själva verket en förrädare.
Nu under våren har det rapporterats i nyheterna om nyfunna dokument, som sägs bevisa att Walesa var angivare åt kommunistpartiets hemliga polis. Anklagelser som funnits tidigare, men som nu hamnat i debatten igen. Demokratin som bara var fernissa. Folkhjälten som egentligen var kommunistisk spion.
Lite i utkanten av centrum ligger redaktionen för Polytika, Polens största veckomagasin. Där jag träffar jag Adam Szostkiewicz, känd polsk journalist och författare.
Han visar mig senaste numret, där han skrivet en lång artikel om turerna kring Walesa. På framsidan ett porträtt av den legendariske strejkledaren, men retuscherat, så att ansiktet ser ut att krackelera.
– Det handlar om att Lech Walesa, en nationalhjälte för oss, håller på att förlora sitt grepp över polackernas själar, åtminstone de som röstat på högerregeringen, säger Adam Szostkiewicz.
Han anser att det är en demoniseringskampanj som pågår och jämför med Stalintidens Sovjet, där framstående personer, som till exempel Trotskij, ena dagen kunde finnas med på offentliga foton – för att senare, när de hamnat i onåd, vara bortsuddade.
Men frågar jag, ligger det ingenting i påståendena om Lech Walesas förflutna?
Adam Szostkiewicz medger att anklagelserna kanske inte är grundlösa, men tycker att man måste jämföra med alla bra saker som Walesa åstadkommit.
– Kanske är det sant. Men varför inte jämföra med det han åstadkom som Solidaritets ledare. Vi tycker inte det är rätt att komprimera hela hans biografi till denna enstaka episod, säger Adam Szostkiewicz.
Hur ska man se på den förra regeringen i Polen, Platforma Obiwatelska, Medborgarplattformen?
På liberala ledarsidor beskrivs deras åtta åren vid makten som en succé, som gav Polen ekonomisk tillväxt.
Enligt kritikerna skapades ökade klyftor, och samhället drogs isär.
Skillnaderna gäller även synen på demokratin. Adam Szostkiewicz och hans kollegor på Polytika, kritiserar den nuvarande regeringen för att försöka styra över media och snöpa det fria ordet. Men enligt andra journalister, var det inte ett dugg bättre under den förra regeringen.
För snart två år sedan briserade en skandal i media. Inrikesministern och chefen för Centralbanken sitter på en lyxkrog i Warszawa och diskuterar hur Centralbanken ska kunna hjälpa regeringen att behålla makten över nästa val. Det var en serie smygbandade krogsamtal där ministrar och höga tjänstemän gör bort sig.
Det ledde till att tre ministrar fick avgå och tros ha bidragit till att den förra regeringen förlorade makten.
– När regeringen begick fel var det självklart att publicera. Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan reaktion, säger Mihal Lisiecki, som möter upp i elegant kostym och vit skjorta, i baren på Marriott Hotel där han precis avslutat ett annat möte.
Han är en känd mediaperson i Polen. Det var hans veckomagasin, Wprost, som publicerade de läckta krogsamtalen. Och vars redaktion fick påhälsning av säkerhetstjänsten som ville beslagta det läckta materialet. Men flera journalister från andra medier var där för att visa sitt stöd. Och när de civilklädda agenterna försöker vrida en laptop ur händerna på chefredaktören går det ut i direktsändning.
Mihal Lisiecki minns med olust hur redaktionen stormades, men ännu värre var de hot som han och hans familj utsattes för efteråt, berättar han.
– Jag och min familj utsattes för ett väldigt hårt tryck, jag kände rentav att de var i fara.
Var du orolig för din familjs säkerhet?
– Ja, det var jag. Och det var första gången. Sådant väntar man sig inte, att regeringen ska agera så här mot mig, mina kollegor och min familj.
Han tycker inte att det är så anmärkningsvärt det som den nya PiS-regeringen ägnar sig åt. Statliga medier har alltid varit politiserade i Polen, säger han.
– Det är samma med alla regeringar när de byter folk. Under den förra regeringen utlyste man kanske tjänsterna officiellt, men det var ändå bekantas bekanta som fick dem i slutändan. Den här nya regeringen spelar åtminstone med öppna kort, säger han.
Nu i april växer demonstrationerna mot regeringen. Nu handlar det inte bara om media och rättsväsende, utan om ett Polen som blir allt mindre sekulärt och där förslaget om att kriminalisera abort får stöd av PiS-ledningen.
Men det är inte bara protestmöten som hålls utanför regeringsbyggnaden. Det drar nämligen ihop sig till en väldigt speciell högtidsdag. Och för att förstå vad det handlar om måste vi återvända till april 2010 och flygkatastrofen vi talade om tidigare:
Ett polskt regeringsplan kraschar vid landningsbanan i ryska staden Smolensk. Alla 96 ombord omkommer. Den yngre tvillingbrodern president Lech Kaczynski, hans hustru och en stor del av Polens ledarskikt.
De hade rest för att hedra 70-årsminnet av de 22 000 polacker, främst officerare, som mördades av Stalins hemliga polis - ett brott som Sovjetunionen inte erkände förrän långt senare, under Gorbatjov.
Och det finns många polacker som tror att även flygkraschen är ett brott, orkestrerat av Moskva, kanske rentav i maskopi med Kaczynskis politiska fiender i Polen.
En kommission tillsatt av den förra regeringen kom fram till att flygkraschen berodde på dåligt väder, dålig utrustning och dåliga beslut. Men PiS-regeringen och Jaroslaw Kaczynski har aldrig accepterat de slutsatserna. I februari tillsätts en ny kommission.
Konstanty Gebert, reporter på Gazeta Wyborcza, anser att olyckan redan utretts tillräckligt. Enligt honom eldar regeringen på konspirationsteorier för att bevisa riktigheten i sin egen historieskrivning.
– Att Polen fortsatte att styras av kommunistiska agenter, förrädare och lakejer, smorda med pengar från Moskva och Bryssel. Polens oberoende, menar PiS, börjar med oss, säger Konstanty Gebert.
Genom att beskriva sig själva som de sanna polackerna, som äntligen tar itu med korruptionen, kan de också rättfärdiga sina kritiserade lagändringar, menar Konstanty Gebert.
– Det är väldigt centralt. För om deras världsbild stämmer så rättfärdigar den alla tuffa åtgärder.
Enligt Gebert har Kaczyncki handplockat flera ministrar med paranoid läggning. Till exempel försvarsministern, Antoni Macierewicz, som berättat för en katolsk radiostation om sitt intresse för Simon Vises protokoll, en ökänd antisemitisk konspirationsteori. Det uttalandet gjordes 2002. Men så sent som i mars i år, framhöll han vikten av att utreda huruvida om polska medborgare används som försökskaniner för elektromagnetiska vapen på en inspelad föreläsning.
Och det är alltså denne Macierewicz som hårdast driver tesen om rysk inblandning i Smolensk-kraschen.
– Då menar alltså Antoni Macierewicz att Ryssland har attackerat ledaren för ett NATO-land, säger Konstanty Gebert.
En farlig provokation och en indirekt krigsförklaring, anser Konstanty Gebert.
– Var det faktiskt innebär är att vi borde ligga i krig med Ryssland, säger han.
Macierewicz har trots hård kritik hållit fast vid sin linje; att planet exploderade innan det kraschade, och att Polens förra regering avsiktligt slarvade med utredningen.
Efter kraschen lyckades Jaroslaw Kaczynski få brodern Lech Kaczynski begravd i Wawelska katedralen i Krakow - bland kungar, helgon, och historiska martyrer.
På en nyligen rest minnessten utanför stadshuset står att Lech Kaczynski stupade i tjänsten. Inte omkom, utan stupade, precis som de hjältarna han ligger begravd bredvid. Och varje månad, den tionde, hålls en officiell minnesceremoni för Smolensk-offren. Och den tionde april i år, har det gått sex år sedan kraschen. Då ser området kring presidentpalatset ut som ett festivalområde, med flera olika scener, tusentals människor och minst lika många polska flaggor. Byggnader som draperats med foton på de döda.
– Vet vi fortfarande inte om kraschen var en olycka eller en kupp, säger Lukasz Lewandowski, en funktionär iförd en gul PiS-väst, och fortsätter:
– Varje polack har rätt att äntligen få veta sanningen, säger han.
– Det är det första jubileet som sker under PiS-regeringen, och jag förstår att det är stort för dem, säger Justyna Czehowska, översättare av svensk litteratur.
– Lyckligtvis för dem inträffar det på en söndag, då väldigt många kan komma och vara här hela dan, och verkligen fira, säger Justyna Czehowska.
Det är en brokig skara som församlats. Barnfamiljer och pensionärer, warszawabor och hitresta. En del har kommit för att be, andra för att dela ut patriotiska flygblad och broschyrer.
– Efter 65 år ska vi äntligen ordna en begravning för denne man, säger ett par unga killar, som kampanjar för att man ska hedra en bortglömd krigshjälte med en officiell begravning.
– Vi vill ordna en statlig och katolsk begravning, för att han var en stor polsk hjälte, det är därför vi delar ut de här flygbladen, säger en av dem.
– Det här jippot som pågår nu talas med en präströst. Det är inte en politisk röst som talar på scenen, det här sker i katolsk anda väldigt mycket, menar Justyna Chehowska.
– Men lyssna! Det här är en mässa som sker utanför presidentpalatset. Det är absurt! En bön ska ske inom kyrkans fyra väggar och inte göras till en festival, tycker Justyna Czehowska.
”Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Lech Kaczynski!”
Folket skanderar den döde presidentens namn. Inte långt från stora scenen står en staty av romantiske nationalskalden Adam Mickiewicz. Han anammade den messianska idén om Polen som Europas heliga martyr, ett land som var vikt åt lidande för att frälsa andra. En myt som den nya regeringen gärna spelar på, enligt Justyna.
– Och den passar ju in i polackernas bild av Messias, av Kristus och då tar man liksom sig själva också – polska hjältar är också sådana som fått dö för de andra, och då är det väldigt enkelt att bygga den myten, menar Justyna Czehowska.
Och nu bygger man Lech Kaczynski-myten?
– Ja, nu bygger man en Lech Kaczynski-myt. Och helst av allt vill man att han ska, inte vet jag, helgonförklaras? Men retoriken är densamma, som när påven skulle helgonförklaras.
Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman.
– Polen befinner sig i ett ganska svagt moment just nu. Nu är det väldigt enkelt att övertala och övertyga till det ena eller det andra. Om man talar deras språk, om man använder deras retorik och deras symboler, säger Justyna Czechowska.
Ceremonierna och bönerna avlöser varandra. Presidenten håller tal. Statsministern faller på knä och ber en bön. Men det verkliga crescendot kommer på kvällen. Det ligger som åska i luften när ledaren med stort L gör entré.
Lech Kaczynski har stupat för fosterlandet. Men nu står brodern på scenen, redo att föra Polen mot en ljusnande framtid. Och ifall någon fortfarande undrat vem som egentligen styr EU:s sjätte största land, kommer svaret med besked från de uppeldade massorna.
”Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw!”
Reporter: Per Shapiro
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Regeringens vision är mer svensk och ekologisk mat. Hur är det i kommuner och landsting? Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i våra skolkök, äldreboenden och sjukhuskök.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det är jättegott. Jag brukar inte gillar korv, men jag gillar det med ris.
Eleverna Molly Klinteman, Felicia Christensson och Milla Nilsson som går på Ängelholms Montessoriskola äter lunch. På porslinstallrikar ligger en av dagens två rätter.
– Morötter och korvgryta.
Det är korv Stroganoff och ris.
Har ni någon koll på var maten kommer ifrån?
– Nej, jag vet inte vad riset kommer ifrån, det har jag säkert glömt.
Vad tror du korven kommer ifrån?
– Kanske grisen.
Morötterna då?
– Från ett frö.
Vad tycker du är viktigast med maten?
– Att det är gott. Och ekologiskt. Det är bra.
Stefan Löfven i regeringsförklaringen 2014:
”En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja svensk och ekologisk matkonsumtion.”
Visionen om mer svenskt och ekologiskt på tallriken är tydlig. Hur ser det ut i verkligheten?
Idag handlar Kaliber om maten i kommuner och landsting – om maten våra skolbarn, äldre och sjuka äter.
Frågan är om målen i skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar går hand i hand med regeringens.
Sven-Erik vad har du ätit för lunch idag?
– Jag åt ugnsgratinerad torsk. Det var fantastiskt gott.
Sven-Erik Bucht (S) är landsbygdsminister och den som är ytterst ansvarig för arbetet med att ta fram en nationell livsmedelsstrategi – den som ska leda till mer svensk och ekologisk mat. Han satte igång med jobbet dagen efter statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 – då han som nytillträdd statsminister nämnde strategin första gången. Planen är att ha den klar till försommaren.
– Vi är ett av få länder i Europa som saknar en nationell livsmedelsstrategi. Vi har alla möjligheter att producera mycket mera livsmedel i Sverige. Och det anser regeringen att vi ska göra. Det skapar jobb på landsbygden, men det handlar också om att vi har en hållbar produktion i Sverige. Vi har väldigt säkra och miljövänliga livsmedel och det vill vi ta vara på. Vi kan inte bara förlita oss på världen i övrigt att hämta allt käk utifrån. Vi måste producera själva också, säger Sven-Erik Bucht.
Är svenska livsmedel viktiga?
– Mycket viktiga. Och framförallt är säkra och väldigt klimatsmarta jämfört med andra länder. Så jag vill väldigt gärna att svenska livsmedel konsumeras mer. Både i vårt land men också i världen i övrigt.
Vi är hos Bengt Johansson, på hans gård i Horred, en tätort i södra delen av Marks kommun belägen på västra sidan av Viskan.
– På visitkortet står det naturvårdare. Det är den stora delen med nötkreatur, det är de sköter betesmarker och naturmarker och sånt, säger bonden Bengt Johansson, som driver vidare gården efter sina föräldrar. Han har gjort den ekologisk och har här 400 kor och så en hel del mark.
– Det är intresset som man tycker, att förvalta det kulturlandskapet som vi har då va.
Att gården är ekologisk innebär bland annat att det inte används kemiska bekämpningsmedel eller genetiskt modifierade organismer här och att djuren först och främst äter ekologiskt foder härifrån.
På sommaren går korna på naturbete vilket också är en förutsättning för att gården ska få kallas ekologisk. Nu är det torkat gräs som Bengt Johansson skyfflar fram för hand som gäller.
– Det här puttar jag till flera gånger om dagen. Det finns ju maskiner för det här, men de kostar ju pengar och då måste man ju få bra betalt för sina varor om man ska kunna investera i ytterligare maskiner och hjälpmedel. Och så länge lönsamheten inte hänger med får armar och ork ta det istället, säger Bengt Johansson.
Köttet från den här gården slaktas och styckas några mil härifrån och säljs sen på restauranger i närheten. Restauranger som stoltserar med köttets ekologiska stämpel och ursprung i menyn. Men till de offentliga köken kommer det inte, trots att ekologiskt kött hamnar högt på kommunernas önskelista.
– Sen är det väl oftast prislappen som styr, för vid upphandlingar är man ju två parter. Jag vill ha så mycket som möjligt och köparen vill ge så lite som möjligt. Men det vi måste trycka på från lantbrukarled är ju att offentlig upphandling måste följa svensk djurskyddslag, och de miljöregler vi har i Sverige gör ju en kostnad som gör att våra produkter blir mycket dyrare och då måste vi få betalt för det. Man måste vara konsekvent där, att ställer man en lag som kräver att vi ska ha mer utrymme till djuren, låg antibiotikaanvändning och att vi ska ha miljöregler som är långt vida övriga länder, då tycker jag att man ska följa själv och köpa enligt de lagar och förordningar, säger Bengt Johansson.
Hej!
– Hej!
Claes-Erik Bergstrand är också ekologisk nötköttsproducent. Hans gård ligger i Vallda i Kungsbacka, några mil från Bengt Johanssons gård. För några år sen serverades kött härifrån på skolor i Göteborg. Men priset gjorde att det konkurrerades ut av utländskt.
– Den grossisten fick billigare kravgodkänt kött från Holland vid det tillfället, säger Claes-Erik Bergstrand.
Ville ni fortsätta sälja till kommuner?
– Ja, det är en prisfråga. Vi måste ju hålla de priser vi har för att kunna betala våra leverantörer som gör ett bra jobb.
Kossor i fjärdedelar hänger i rader i krokar i taket. De hängmöras i fjorton dagar innan de styckas i rummet bredvid. Det är djur från den egna gården på andra sidan gatan men också från kravmärkta gårdar häromkring som hamnar i de stora vita frigolitlådorna som går till den privata marknaden.
– Det här är kött som ska till en hamburgerrestaurang i Kungsbacka som maler själva och gör hamburgare.
Men Claes-Erik Bergstrand hoppas liksom Bengt Johansson i Horred att köttet kan nå förskolor, skolor och äldreboenden i närheten. Han säger att det skulle betyda mycket för ekonomin om det skulle gå att få till en leverans med kontinuitet vilket är förhoppningen med att leverera till en kommun. Han har nyligen varit i kontakt med Kungsbacka kommun.
– Det skulle såklart vara kul att leverera till den kommun man verkar i.
Är de beredda att betala?
– Ja, det får vi se.
Regeringen har som mål att vi ska producera och äta mer svenskt och ekologiskt. Så bönderna Bengt Johansson och Claes-Erik Bergstrand borde väl ha stora möjligheter att få in sitt kött i de offentliga köken. De är ju både svenska och ekologiska. Men så är det alltså inte - och vi undrar om det är så här det ser ut i hela Sverige?
Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i skolkök, på äldreboenden och i sjukhuskök.
För där - hos kommuner, landsting och regioner serveras runt tre miljoner måltider varje dag.
Och det visar sig vara en hel del som står i vägen för svenska bönders mat i de offentliga köken.
Enligt GPS:en ska det ta 27 minuter att köra från Claes-Erik Bergstrands gård i Vallda till centrala Göteborg. Det är drygt tre mil. För några år sen landade alltså en del av köttet från den ekologiska gården i Vallda i Göteborg. Men, inte längre.
Vad ser vi, EU-ekologisk står det, det är en EU-jordbruksstämpel på den.
– Ja, Felix.
– Köttbullar, strimlad falukorv och skivad falukorv står väl där, du ser kanske.
Gunilla Williander som är kökschef på Johannebergsskolan i Göteborg visar vad som står på de rostfria hyllorna i frysen. Det är kartonger med ekologiska nötfärsbiffar, ekologisk pytt i panna och MSC-märkt fryst fisk som används i nödfall – när den färska inte räcker.
– Här har vi kycklingkorven, men det är ursprung Italien.
Tillsammans letar vi efter klisterlappar på kartongerna som ska berätta hur innehållet är producerat – om det är ekologiskt eller inte och varifrån det kommer. För de olika klisterlapparna berättar mycket, man kan kort säga att svenska ekologiska livsmedel med den svenska så kallade KRAV-certifiering har producerats under hårdare krav än samma livsmedel som kommer från ett annat EU-land och istället har en EU-ekologisk märkning. Det handlar framförallt om djurens välfärd, till exempel måste grisar få beta utomhus på en KRAV-gård till skillnad mot en EU-ekologisk gård och organisationen KRAV ställer hårdare krav kring slakt och djurtransporter.
Nu vill ju regeringen att vi ska äta mer av den svenska och ekologiska maten och i frysrummet i Göteborg visar det sig att de ekologiska köttbullarna är gjorda på svensk nötfärs.
– Men annars är det som sagt EU-ekologiskt på det mesta, tyvärr, säger Gunilla Williander.
Jag tar hjälp av Lena Ekelund Axelsson som är professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, eftersom jag vill ha reda på vilka livsmedel som egentligen är bra och på vilka sätt. Hon har speciellt intresserat sig för livsmedel och klimat- och miljöfrågor.
Vi letar oss fram till köttdisken i en matvarubutik i Lomma och använder oss av det danska köttet för att jämföra kött från ett annat EU-land med det svenska.
– Man har helt andra regler i Danmark även för det ekologiska. Även fast det ekologiska danska är djurmässigt bättre än det konventionella danska så har man inte så strikta regler som de svenska produktionerna, säger Lena Ekelund Axelsson.
Så det svenska ekoköttet är det högst upp i skalan?
– Ja, absolut. Ja.
Sen kan inte Lena Ekelund Axelsson säga vad hon tycker kommer på andra plats. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht slår som sagt ett slag för det svenska jordbruket, som han anser är tillräckligt bra som konventionellt.
– Svenskt så kallat konventionellt jordbruk brukar jag säga är egentligen det svenska miljöanpassade jordbruket och sen har vi det svenska ekologiska jordbruket som har speciella kriterier, säger Sven-Erik Bucht.
– Om vi nu importerar ekoprodukter istället för konventionella odlade så bidrar vi till ekologisk odling någon annanstans. Så det är en poäng med eko. Sen är ju en annan fråga om man i den offentliga sektorn ska bidra till det lokala näringslivet. Och det är ingen enkel fråga. Eller ska man tänka på något annat sätt. Ska man tänka globalt, vad som är billigast för eller ska man tänka på något annat sätt, säger Lena Ekelund Axelsson.
Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht brinner alltså extra mycket för den svenska maten. Frågan är hur det ser ut på de tallrikar som våra barn, äldre och sjuka får.
När Kaliber i en enkät frågar landets kommuner, regioner och landsting om deras mål för maten i de offentliga köken – i våra skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar till exempel så kör det allra flesta på med mål som i Göteborg. Där har man har mål kring andelen ekologiska livsmedel, men inga satta mål kring matens ursprung.
198 kommuner och 17 landsting och regioner har svarat på Kalibers enkät och det visar sig att åtta av tio har mål för hur mycket av maten som ska vara ekologisk.
Betydligt färre - två av tio - har uttalade mål om andelen svenskproducerade eller ännu mer lokala livsmedel. Ännu färre har mål om att den ekologiska maten också ska vara svensk.
Flera ringer och mejlar mig och tycker att frågan om mål om den svenska maten är korkad eftersom den inte går ihop med lagen om offentlig upphandling (LOU) - lagen som kortfattat säger att man inte får premiera mat från det egna landet. Lagen bygger på EU-regler och syftet är det ska vara lika för alla inom EU. I praktiken innebär det att svenska ekologiska livsmedel har svårt i konkurrens med utländska ekologiska, eftersom de generellt är dyrare. Samma sak gäller för svenska konventionella livsmedel i förhållande till utländska.
– Naturligtvis vill vi köpa svensk mat, men nu är det så att Sverige är en del av Europa och då är det Europa som är varukorgen. Olyckligtvis är det så, säger Ulla Lundgren som jobbar på miljöförvaltningen i Göteborgs kommun med hållbar mat.
– Sen är det så att man naturligtvis vill ha mer svenskt, men det är en omöjlig ekvation. Det handlar om pengar naturligtvis.
Råvarorna i den stora grönsakskylen på Johannebergsskolan skvallrar om kommande meny. Det är blandade rivna rotfrukter i stora plastpåsar och spänstiga röda tomater på kvist i kartong. Vi hittar ekologiska livsmedel som är odlade i olika EU-länder, bland annat Spanien och Holland. Men kökschefen Gunilla Williander skulle önska att mer av innehållet hade svenskt ursprung.
– Det är en prisfråga för det mesta. Är det några kronor så köper man hellre svenskt då, men det får inte skilja för mycket. Det får inte vara tjugo kronor kilot eller så, det blir väldigt mycket pengar om man ska göra för 1100. Då får man ha ett litet tillskott i ekonomin så hade det funkat, säger Gunilla Williander.
Göteborgs kommun är alltså en av dem som har mål kring andelen ekologiskt. De har jobbat för att 40 procent av alla livsmedel som serveras på kommunens skolor, förskolor, äldreboenden och vårdboenden ska vara ekologiska 2018. Målet är redan nått. Hur mycket som är svenskt, det vet man inte. Och det är inte heller så viktigt.
– Det finns ingen skillnad egentligen i om köttet är producerat i Sverige, Danmark eller Polen. Frågan är hur de har producerats. Men sen finns det ett egenvärde i att man inte kör saker för långt, säger Ulf Kamne som är miljöpartist och kommunalråd i Göteborg med ansvar för miljöfrågor.
Hur kommer det sig att ni vill ha ekologisk mat i kommunen?
– Därför att vi vet att det finns väldigt många fördelar, både för dem som äter men framförallt för den miljöpåverkan som matproduktionen innebär. Och det är egentligen det enda mätbara sättet att använda sig av. Alla andra mått, eller verktyg, man pratar om att köpa närproducerat och svenskt, det är så väldigt diffust och det är väldigt varierande vad man faktiskt får då, säger Ulf Kamne.
Och om han skulle få bestämma själv så skulle han vilja att kommunen jobbade för att all mat som serveras här ska vara ekologisk så småningom.
– Alltså, allt annat verkar ju tokigt. Vi kan ju inte säga att det är bra med en viss mängd bekämpningsmedel och syntetiska handelsgödsel och så där. Vi måste ju naturligtvis se att målet är 100 procent ekologiskt. Men det är ingenting som kommunen har bestämt och det är inget som vi har något årtal för. Och nu sitter vi i diskussioner kring hur vi ska se på det här för de närmaste två åren och då ska jag inte prata bredvid mun tror jag, för då blir de bara sura.
Sari Väänänen jobbar som projektledare för Ekocentria i Finland. Det är en nationell utvecklingsenhet som jobbar för en hållbar matkedja och särskilt för de offentliga köken. I Finland har kommunerna valt en annan väg än de svenska.
– We work both for organic food and finish food, but the most important thing is that it is local and finish food, säger Sari Väänänen och berättar att de i Finland framförallt jobbar för att maten ska vara lokal och finsk.
Finland är ganska likt Sverige när det kommer till mat i offentliga kök. Vi är båda med i EU och har alltså samma regler att förhålla oss till och så erbjuder vi båda fri mat i skolan. Därför har jag valt att jämföra de båda grannländerna med varandra.
En undersökning som Ekocentria har gjort tillsammans med Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet är 70 procent av maten i de finska offentliga köken från Finland och 15 procent är så kallad lokal mat vilket innebär att det är uppfött eller producerat i samma kommun som den tillagas och serveras i.
I Sverige finns ingen heltäckande statistik över det här – alltså varifrån maten, som landar i de svenska kommunala köken, kommer. Och vi lyckas inte heller ta reda på det eftersom majoriteten av kommunerna inte mäter ursprung.
Istället har Kaliber tagit reda på vad kommuner och landsting har för mål när det kommer till svensk och ekologisk mat, så vi har inga siffror som går att jämföra med de finska.
Why is it important for the public kitchen in Finland to have finish food?
– They want to support our farming system, they think that our farming system here is pure and clean, they want products with short transportation. And they think that the food is fresh when they buy it from near, and they think that the quality is better.
Sari Väänänen på Ekocentria säger att lokalpolitiker i Finland vill stötta de finska bönderna, bland annat handlar det om de tycker att maten är fräschare när ursprunget är nära. Och så anser de att kvaliteten är bättre, säger hon. Det här har bland annat lett till att finska kommuner i hög grad säger nej till ekologisk mat eftersom mycket av ekomaten i Finland är importerad.
– Därför säger de nej till ekologisk mat, eftersom de hellre vill ha finsk eller lokal mat i de offentliga köken.
Så, frågan som måste ställas är om inte EU är sura på Finland för att de aktivt jobbar för sina inhemska livsmedel. Men så är det inte alls, säger Sari Väänänen.
– Oh no, they are not angry. They also want us to use finish products.
Hon säger att man i Finland använder sig av kriterier och krav inom lagen för att nå så mycket inhemsk mat som möjligt. I Sverige säger flera kommuner och landsting att lagen sätter stopp. Men även inom våra landsgränser går det att tolka lagen på olika sätt.
Hej, jag letar efter matsalen.
– Matsalen har du där borta, om du går igenom glasdörrarna och följer efter barnen där borta så har du matsalen där.
Tack så mycket!
Ängelholms Montissoriskola är en skola i ett plan. Det var i den här matsalen vi började.
Genom stora fönster som går hela vägen upp till taket ser man ner mot vattnet. I Ängelholms kommun står livsmedel från närområdet högst på listan. Bakom det här ligger till största del måltidschefen i Ängelholms kommun sen tre år tillbaka Jennie Andersson.
– När jag kom hit fanns det inget svenskt överhuvudtaget. Och man hade i stort sett inget ekologiskt alls. Första året när jag kom och vi mätte så hade vi tre procent ekologiskt och inget svenskt. Så kom jag rakt in i upphandlingen och vi satte jättemånga krav för att styra mot det svenska i alla fall, vilket lyckades väldigt väl, säger Jennie Andersson.
Men det handlar inte bara om det svenska: Ängelholms kommun har också som mål att 25 procent av den mat som kommunen köper in och som sedan alltså hamnar på bland annat de här porslinstallrikarna här på Ängelholms Montessoriskola ska vara ekologisk nästa år.
– Men som det ser ut nu så är det där vi har satt gränsen. För vi vill inte krocka med det svenska mot det ekologiska. Vi vill ha inriktningen svenskt kött, och sen när vi har valt det ekologiska ska har vi valt vitkål, morötter och mjölk, sånt som vi vet är både svenskt och ekologiskt, säger Jennie Andersson.
Du sa att ni inte vill krocka, är det lätt hänt?
– Ja, när man kommer upp till större mängd ekologiskt så finns det en risk att man kan krocka eftersom det inte finns så mycket svenskt ekologiskt kött att få tag i och det stiger i priser också.
Om en halvtimme kommer första gänget elever till matsalen, yngst först. Christina Svensson och Stina Persson som jobbar i köket jobbar så att maten blir klar efter hand när eleverna dyker upp. Ris och bulgur kokas i stora bleck, grönsakerna till salladsbuffén hackas, rivs, kryddas och strimlas.
– Rödbetor, palsternacka jobbar vi mycket med. Rotselleri är de inte så glada för, men rödbetor är de jätteglada för. Så de kör vi i ugnen med lite salt och olja på. Sen kyler vi ner dem och smular ner lite fetaost. Och sen ut i salladsbuffén. Så nu har de börjat äta mer och mer av det.
Och till dagens korv Stroganoff går det åt 17 kilo svensk strimlad falukorv till de fyrtio liter som ska ut idag. Det är det eller den vegetariska mexikanska grytan som går att välja mellan.
– I grytan så har jag lagt ekologisk krossad tomat. Sen föredrar vi att slå sönder löken så att den inte märks så tydligt i grytorna så får de i sig grönsaker i alla fall. Vare sig de vill eller inte.
Allt färskt kött som serveras i kommunen kommer från Skåne. Morötter och potatis från Skåne eller Halland. Kycklingen är svensk. Och kommunen strävar efter att allt som köps in och serveras ska produceras så nära som möjligt – antingen i Skåne eller Halland, eller Sverige – det beror på vilka livsmedel det handlar om, säger Jennie Andersson.
I upphandlingar ställer kommunen krav om bland annat tid till slakt, att kött inte ska vacuumförpackas och att djur ska bedövas helt innan det tappas på blod – allt för att maximera chansen att det kommer från Sverige.
– Alltså svensk djurskyddslag är den som ställer mest krav och då tycker vi att då måste man leva upp till det kravet på det köttet vi serverar i restaurangen också.
Vi är ju med i EU – och det är ett frihandelsavtal. Går man inte runt det när man skriver upphandlingar som ni gör?
– Nej, egentligen med de kraven vi har ställt kan vem som helst lämna nu, alltså det spelar ju ingen roll vilket land bara du lever upp till alla kraven som vi har ställt. På så sätt gör vi helt rätt. Sen om det är en dansk som har en djuruppfödning som lever upp till alla de kraven så är det okej det också, men vi vet att de svenska djurskyddhållningsreglerna är de mest omfattande. Och då vore det ju konstigt om våra barn inte ska få köttet härifrån också, säger Jennie Andersson.
Det handlar alltså om en regering som vill att vi ska producera och konsumera mer svenskt och ekologiskt med betoning på det svenska - och kommuner och landsting som till största del satsar ekologiskt, men inte får till det, eller helt enkelt inte vill satsa på det svenska.
Vi ska tillbaka till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Han är medveten om de hinder som kommuner och landsting möter, och han är inte särskilt förvånad över att det är få kommuner som jobbar med satta mål för att få in svenska livsmedel. Och trots sin vurm för den svenska maten vill han inte styra över det.
– Jag känner att politiken inte ska gå in allt för hårt och säga vad du ska ha på ditt frukostbord eller lunchbord. Utan vi från politiken ska ge god information till svenska konsumenter och se till att det finns möjligheter att producera livsmedel på ett hållbart sätt. Sen är det konsumenten som får möjlighet att göra medvetna val.
Så vi kan inte förvänta oss några nationella mål?
– Mål kan ju beskrivas på många sätt än med ett procenttal. Men jag är övertygad, när det kommer till den nationella livsmedelsstrategin att vi kommer att vilja öka vår totala livsmedelsproduktion i Sverige, säger Sven-Erik Bucht.
Landsbygdsministern hoppas att de nya upphandlingsreglerna som är på gång ska ge en skjuts för den svenska maten och vill alltså inte genom den kommande livsmedelsstrategin ge några pekpinnar till det offentliga Sverige.
– Jag tycker inte att vi från nationell nivå ska styra hur kommunerna väljer att prioritera. Kommunerna i Sverige har ett självstyre och allra högsta grad i de här frågorna så måste de själva ta ställning i hur de prioriterar. Jag blir glad om de prioriterar höga djurskyddskrav eller ekologiskt, eller djurvälfärd och så vidare.
Jennie Andersson, måltidschefen i Ängelholm, hoppas däremot på en hjälpande hand i och med livsmedelsstrategin:
– Det är väl ett stort hopp till den. Det kan inte vara meningen att om vi man vill ge barnen bra mat, att det ska vara så himla jobbigt att få det. Jag hoppas att den kommer att göra så att det underlättar för oss som upphandlar. Hade man kunnat skriva att det ska vara svenskt kött för att leva upp till det, så hade det underlättat väldigt mycket istället för att vi ska behöva skriva flera sidor för att få det.
Reporter: Samira Othman
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Mordet på Lisa Holm i Västergötland förra sommaren skakade hela Sverige. En 35-årig man dömdes för mordet i både tings- och hovrätt. Trots det finns de som tvivlar. Kaliber - om en förändrad bygd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Faktiskt första gången jag står här sedan juni förra året, däremot så ser vi väldigt mycket från kaféet. Det är ju mycket människor som cirkulerar omkring här, både inne i ladan och bakom, det är synd att det inte är mer avspärrat. Och sen att det kan vara mer snyggt avspärrat av respekt, det hänger och slänger banden här.
I Blomberg på Kinnekulle driver Lena Svedung sitt kafé. Hon var Lisa Holms arbetsgivare men är också vän till Lisa Holms familj. Där vi står ser man hur Vänern breder ut sig i väster, men vi vänder blicken mot mjölkrummet på gaveln till en stor lada. Det var härinne som Lisa Holms liv släcktes i juni i fjol.
– Vi önskar ju inget hellre än att få bort spärr-bandet. Vi måste ändå se framåt och ha nya hopp och förväntningar, det är ett nytt ljus, det är vår, det är sol.
– Just på alla hjärtans dag, vi öppnade i februari, så tänkte vi ett tag att vi skulle hängt ett hjärta här på trädet framför mjölkrummet för att symbolisera det goda. Nu ställde vi hjärtat på vår sida i alla fall då, säger Lena Svedung.
Det är som om landsvägen bildar ett streck mellan det onda och det goda, och Lena går ogärna över på den här sidan.
Här i ladan jobbade den gästarbetare från Litauen som fällts för mordet. Men han är på väg att överklaga till Högsta domstolen och därför är avspärrningen kvar.
– Det är precis det du säger, jag också känner att det är en gräns mellan det onda och det goda. Vi har fått jobba oerhört mycket tillsammans och stötta och hjälpa varandra varför det hände hos oss bakom vår knut, säger Lena Svedung.
Vad händer när ondskan slår till med full kraft? När en flicka plötsligt försvinner och sedan hittas mördad.
En man döms till livstid i både tingsrätt och hovrätt - men ändå bildas två läger.
Kaliber handlar idag om mordet som skakade och förändrade bygden – om de övertygade och om de som tvivlar.
Nyheter i Ekot den 8 juni 2015:
”Polisen söker nu med helikopter och hund efter en 17-årig flicka som försvunnit i Blomberg på Kinnekulle utanför Lidköping. Flickan anmäldes försvunnen igår kväll sedan hon inte kommit hem från jobbet rapporterar P4 Skaraborg. Under kvällen blev föräldrarna oroliga och gav sig ut för att leta.”
Lisa har en vecka kvar till skolavslutningen, hon har fått sommarjobb och den här dagen ska hon för första gången ta mopeden mellan kaféet i Blomberg och hemmet utanför Skövde.
För säkerhets skull har hon en handskriven karta över vägen i sin rosa jackficka och precis som uppgjort skickar hon ett sms till sin pappa - ”nu” - skriver hon för att meddela att hon är på väg.
Men Lisa kommer aldrig hem. Kvar vid kaféet står hennes moped med nycklarna i tändningslåset.
– Man ser ju bara sånt på film. Även om man vet att det händer i verkligheten så tror man aldrig det ska hända så nära som det faktiskt gör, säger Rebecka Romlycke. Hon jobbar på kaféet och var en av de sista som såg Lisa Holm i livet. Så här berättar hon för P4 Skaraborg:
– Vi vinkade till varandra och sa hejdå så ses vi och hon gick ju runt här bakom husknuten medan jag och den andra tjejen låste dörrarna och gick till min bil då.
– Nämen hon var glad, trevlig, ingen person som jag skulle tro någon ville göra nåt illa, utan glad och trevlig, positiv. Lätt att jobba med.
Polisen går ut med en efterlysning och vi möts av bilden på Lisa Holm överallt; en ung tjej med långt blont hår och blå ögon.
Kinnekulle och ett helt land håller andan och sökandet pågår dygnet runt med polis, hundar, helikopter och flera tusen frivilliga som ansluter sig till Missing People. Sökandet ger resultat:
– Vi har gjort fynd inom det sökområde vi spärrade av igår kväll, det är fynd som vi med bestämdhet kan säga kommer från flickan helt enkelt.
Så till sist kommer genombrottet - en patrull från Missing People ska söka vid gården Martorp, men upplever att den litauiske gästarbetaren på Blomberg vill få dem därifrån.
– Han säger nå’t i stil med waste of time… och sen vänder han sig och pekar bort mot gödsellagunerna och byssjan och säger att det är klart där borta.
Så vittnade en deltagare ur Missing People i rättssalen om mötet som fick polisen att slå till.
De hämtar in den 35-årige gästarbetaren, hans hustru och hans yngre bror och spärrar av deras hem för en teknisk undersökning.
Samtidigt hittas Lisa Holms jacka och mopedhjälm i en rishög på gården Martorp och en kriminaltekniker öppnar dörren till arbetsboden som står bredvid. I tingsrätten berättar hon så här:
– När jag öppnar dörren kände jag en lukt jag känner igen, någonting är dött härinne. Sen tittade jag igenom alla skåp, varav ett var öppet, det såg ut som en hög med kläder. Så jag kollade de andra skåpen men det fanns ingen.
– Det sista jag gjorde var att lyfta lite på klädhögen och då såg jag Lisa. Minst troliga utrymmet, det var alldeles för litet, både skåpet och höjden.
I natten kallas media till pressträff och på en grusparkering vid Källby idrottsplats lämnar polisen beskedet att sökandet efter försvunna Lisa Holm är över:
”Polisen har under kvällen anträffat en avliden person och vi bedömer att med största sannolikhet är det den försvunna Lisa Holm, en teknisk undersökning pågår. De här tre personerna som hämtades till förhör sitter i förhör och i nuläget kommer vi inte gå ut med mer information.”
Under den kommande mordutredningen läcker väldigt lite ut till media, alla inblandade beläggs med yppandeförbud.
De två bröderna som är hantverkare på Blomberg häktas misstänkta för mord, och frun för grovt skyddande av brottsling. Två av dem släpps och frias från misstankar medan bevisningen mot den äldre brodern, 35-åringen, blir allt starkare.
Kriminalkommissarie Niklas Lindström på polisens enhet för Grova brott ingick i den grupp som utredde mordet, och han ledde förhören med den misstänkte:
– Det som är den bestående bilden är väl att han var ganska nervös. Händerna och armarna ända upp till armbågen darrade han och han tittade mig inte i ansiktet eller i ögonen. Det han tittade så var det väldigt undflyende blick. Jag märkte att han var påtagligt nervös inför den situationen som var, därmed inte sagt att man förstod att han skulle varit skyldig.
Men redan några veckor efter mordet kan polisen konfrontera mannen med bevisning som är mycket besvärande. Det handlar om ett ofullständigt alibi, men framförallt om dna och blodfläckar från mannen på Lisa Holms kläder.
Under de fjorton förhör som hålls med hjälp av en tolk nekar han konsekvent till att han träffat Lisa Holm, och hans enda förklaring till DNA-spåren är att han jobbat i ladan.
Vi har tagit del av polisens videoinspelade slutförhör som Niklas Lindström höll med den misstänkte, ett förhör som pågick under flera timmar. Ur polisförhöret:
Förhörsledare: – Snälla berätta vad du tänker.
35-årige mannen: – Jag har inget mer att berätta, oavsett vad ni säger så tror ni mig inte. Jag är ingen expert här.
Förhörsledare: – Jag är ingen expert på DNA heller men jag vet att det inte flyger genom luften. Hur kan ditt blod hamna på insidan hennes inre byxor och du har inget med det här att göra?
35-årige mannen: – Jag har verkligen inte gjort något med flickan.
– I de sista förhören är han väldigt fast i sin berättelse, svaren kommer omgående. Medan i de första förhören syns det att han tänker, ögonen rör sig, och han stirrar inte rätt ut. Möjligen då att han var närmare någon form av berättelse, säger Niklas Lindström.
”Hej och välkommen till den presskonferens som polis och åklagare bjudit in till idag med anledning av åtalet i Lisa Holm-ärendet. Lars-Göran Wennerholm heter jag, jag är vice chefsåklagare här vid åklagarkammaren i Skövde.”
– Åtalad har den 7 juni 2015 i Blomberg Götene kommun uppsåtligen genom hängning berövat Lisa Holm livet, åtalad har i samband med dådet tejpat över hennes mun och runt hennes huvud över mun och näsa.
Det är först nu, när åtalet kommer i slutet av oktober, som detaljerna kring mordet blir kända för allmänheten. Lisa har lockats över till ladan, hängts i mjölkrummet och därefter har kroppen fraktats och gömts i ett alldeles för litet klädskåp i en arbetsbod, enligt åtalet.
Hennes byxor är neddragna och tröjan uppdragen. Det handlar om ett sexualmord menar han, trots att det inte finns spår av sexuellt våld på kroppen. Men motivet styrks av att man säkrat flera spermafläckar från mannen inne i ladan, och kvällen innan Lisa Holm mördas så försöker mannen locka med sig en joggande kvinna till sin bil.
Fem dagar efter åtalet är vi framme vid den första rättegången. Det blir en tuff prövning för Lisas anhöriga, där storasyster, mamma och pappa tar plats öga mot öga med den åtalade.
Inför det här programmet har vi varit i kontakt med Lisas pappa. Familjen vill inte medverka utan hänvisar till det pappan sagt i rättegången:
– Lisa är väldigt lik mig när jag var ung, oerhört blyg i nya situationer men i en bekväm situation tar hon för sig. Hon skulle aldrig gå fram till en okänd människa om inte den vore i nöd eller om hon blev tvingad och det är jag helt säker på.
Den här dagen gör Lisa sitt nionde arbetspass på kaféet, men det är första gången som hon ska ta sig dit och hem på egen hand. Lisas föräldrar kommer förbi och fikar under eftermiddagen, en solig men blåsig försommardag på Kinnekulle. Från rättegången:
Pappan: – Det man kan grubbla över, jag och min fru var ju där på eftermiddagen och jag hade alla möjligheter att ta mopeden hem, det var väldigt blåsigt den dagen. Men hon ville klara av det här sa hon till mig.
Åklagare: – Hur var hon då på söndagseftermiddagen?
Pappan: Hon var jätteglad, hon bara sa till oss, vi kom in där och störde henne i sitt jobb. Ge er iväg liksom, här är jag, jag kan. Hon var så lycklig.
Åklagare: – Sen hittas Lisa på fredagskvällen…
Pappan: – Ja. Någonting rasar under fötterna på dig...förlåt… när…golvet bara rämnar och du ramlar en hel jävla skyskrapa hela vägen ner, har man inte upplevt det så…jag rekommenderar inte det.
Varför – den frågan som alla ställer sig, blir obesvarad. 35-åringen nekar konsekvent och menar att han inte har svaret. Från rättegången:
Åklagare: – Hur är det nu då, har du träffat Lisa Holm nån gång?
Den åtalade: – Nej.
Här har vi en gästarbetare från Litauen felaktigt utpekad för ett fruktansvärt mord, det menar försvarsadvokat Inger Rönnbäck som sitter vid den åtalades sida. Hon presenterar en bild av en skötsam och omtyckt arbetare, kanske vill någon sätta dit honom genom att plantera dna, säger hon i rättssalen.
– Jag har lyssnat på så många människor från trakten som hört av sig och hört av sig om att det är fel, säger de, förstår du. Det är fel person, säger Inger Rönnbäck i rättegången och fortsätter:
– En mördare kan glida ur nätet väldigt, väldigt lätt. Och det är jag rädd för att vi har råkat ut för här just för att man har bestämt sig så här tidigt.
Mot sitt nekande döms 35-åringen i både tingsrätt och hovrätt till livstids fängelse för ett av de mer uppmärksammade morden under senare tid.
De många DNA-spåren, ett motiv och avsaknad av ett alibi, gör att han fälls. Domen läses upp vid hovrättens presskonferens:
”En enig hovrätt har då idag ansett att det är den åtalade 35-årige mannen som mördade Lisa Holm i juni förra året, och hovrätten har i likhet med tingsrätten ansett att omständigheterna är sådana att det finns skäl att bestämma påföljden till fängelse på livstid.”
Hovrättens dom har ännu inte vunnit laga kraft. Nu gör 35-åringen ett sista försök att frias. Via sin nya försvarsadvokat vill han att högsta domstolen tar upp fallet.
En dömd person och en rättsprocess som nästan avslutats, kvar finns en bygd som förändrats. Jag har mött personer som tvivlar på att det är rätt gärningsman. De har en annan bild av 35-åringen som är svår att få ihop med bilden av en mördare, det framkom redan under rättegången. Mannens arbetsgivare, godsägaren på Blomberg, Arne Jönsson sa så här i domstolen:
– Jag har varit arbetsgivare i över femtio år och haft över hundra anställda och han tillhör definitivt en av mina absolut duktigaste anställda. Vid sidan om arbetet har vi talat med varandra som väldigt goda vänner. Jag har stor respekt för hans kunnande och därför har jag också släppt honom lite närmre mig ganska tidigt.
Men det är känsligt att prata om det här och få vågar säga rakt ut vad de tror. På Kinnekulle möter jag både de som är övertygade och de som tvivlar.
– Ja, jag tycker ju de flesta är eniga om att han är skyldig. Det har ju domstolen kommit fram till två gånger. Jag som har en tös på 15. Det känns ju otryggt om man inte vet vem det var, för det var ju inte så långt härifrån, säger Daniel Gustafsson är brevbärare och har precis lämnat och hämtat post inne på Handlar´n i Källby. Vi pratar om hur mordet på Lisa Holm påverkat bygden.
– Kullen har ju alltid varit ett utflyktsmål, speciellt så här års men det känns som det är lite nedsvärtat, det är inte samma idyll längre. Det är så jag känner.
Vart bär det hän nu då?
– Nu ska vi neråt samhället, jag jobbar mig neråt, jag har väl gjort en tredjedel nu…
Handlar´n i Källby är liksom kafét i Blomberg en naturlig mötesplats. Nästan dagligen täcktes ytterväggen av löpsedlar om fallet och många samtal handlar om Lisa Holm.
Ute på parkeringen står Eva Bergström Bryngelsson:
– Man hör ju lite olika åsikter.
Vad säger folk, vad är det för teorier?
– Kanske att det varit någon annan inblandad som betalat för att få det gjort.
Vad är din personliga uppfattning?
– Jag tror väl kanske att det är han för det finns ju så mycket bevis. Men man vet ju inte vad som ligger bakom, sen tänker jag ibland om han varit påverkad av någon annan eller om det är en egen gärning. Jag bara säger jag hoppas verkligen att det är han och att det blir ett slut. Annars finns ju otryggheten vidare och det vill vi inte leva med, vi vill leva på Kinnekulle och vara trygga, avslutar Eva Bergström Bryngelsson.
Vid sidan om godsägarens säteri på Blomberg ligger en gammal stenhuslänga med lägenheter. Det är bara några hundra meter till kaféet som Lena Svedung driver.
Men här träffar jag en annan Lena, hon är pensionär och har sett grannar komma och gå. Nu står en lägenhet tom sen fredagen den 12 juni.
– Truls, Truls…
Tar du hand om katten?
– Det blev ju så att jag tänkte jag tar hand om honom under tiden och nu har det blivit för evigt. Nu har jag döpt honom till Truls för han hette ju något annat, säger Lena.
– Här hade de gjort iordning, tog bort plattorna och la sådan här plast och grus och hade sina odlingar, här är lite persilja kvar, säger Lena och pekar lite längre bort mot sin uteplats, det var här hon och en bekant satt i kvällssolen när polisen slog till mot hennes grannar.
– Ja, där satt vi och skulle grilla då. Sen helt plötsligt så bara kryllade det av poliser, jag vet inte var de kom ifrån. Men det kändes ju så overkligt, det var som en filminspelning, och att de skulle bli misstänkta, det var verkligen overkligt.
Ska vi gå in?
– Det kan vi göra, det är väldigt kyligt…
Sköter du om deras?
– Jag tittar till det.
– Här är tvättstuga och köket, och här låg yngste brodern, han hade detta rummet. Och sen var detta deras kombinerade sängkammare och vardagsrum då.
Är det du som ställer in blommor?
– Ja, det gjorde jag för att det skulle bli lite fint…
När Lenas grannar hämtades av polisen trodde hon att det bara var tillfälligt, men när den yngre brodern och frun släpptes ur häktet valde de att återvända till Litauen. Nu står lägenheten tom förutom några möbler och Lena försöker få det lite ombonat genom att ställa ut blommor i fönstren. I hallen och köket står svarta och blåa sopsäckar.
– Jag har packat allting och det är ivägskickat till Litauen, sen allt detta har kommit tillbaka från polisens bevismaterial, visar Lena.
Som de lämnat tillbaka?
– Ja, som de har skickat tillbaka och det är mycket textilier och pojkarnas kläder.
– Beslagsprotokoll står det, kan antagas ha betydelse för utredning av brott. Här är sex säckar, sju säckar, här står det olika rum, vilket rum de tagit sakerna i. Hall står det här.
Fortfarande finns bevismaterial kvar hos polisen, men det här är alltså sådant som inte längre är aktuellt för fallet.
Hur ska du få iväg det här?
– Det får någon annan sköta men det är klart att de måste ju ha sina grejer
Det är tomt nu säger Lena, hon saknar sina grannar och hon har också svårt att få ihop bilden av 35-åringen som gärningsman.
– Min bild av honom är att han var enormt arbetsam och väldigt, vad ska man säga, mjuk och rar.
Men tänker du med tanke på bevisen att det är han men inte kan få ihop det?
– Jag tänker väldigt mycket, men jag vill inte uttala mig om det faktiskt. Jag tror att om man hittar en tänkbar gärningsman så är det väldigt skönt för alla parter att man hittat någon så att säga.
– Det känns ju som att detta påminner lite om Palmemordet, finns det ingen som säger "ja, det är jag som har gjort det" så kan man väl aldrig vara riktigt säker, säger Lena.
Vad hon själv tror vill hon inte berätta, men även om det finns delade meningar om mannens skuld så har alla i Blomberg en sak gemensamt – orten har blivit en plats som förknippas med ett brutalt mord.
– Jag tycker nog att det börjar att läka sig nu och jag tycker att vi grannar kommit varandra närmare genom detta. Jag vill ju att det ska lugna ner sig för vi måste ju kunna leva vidare, vi som bor kvar här, avslutar Lena.
På polishuset i Lidköping träffar jag kriminalkommissarie Niklas Lindström, han som var förhörsledare under utredningen om mordet på Lisa Holm.
– Den bilden andra ger jag betvivlar inte att den är sann. Jag tror säkert att han har varit väldigt skötsam på sitt jobb. Vi fick inte heller ihop bilden av en gängse gärningsman för ett mord.
– Det är klart det kommit många frågor, är det verkligen rätt ni har och så vidare, det är ju den frågan som kommit under processen. Den värdering som både tingsrätten och hovrätten gjort det är så som vi har tänkt också när vi har försökt knyta ihop den här påsen, säger Niklas Lindström.
Kinnekulle börjar spricka ut i vårgrönska, den vackraste tiden häruppe menar många. Lena Svedung på kaféet försöker blicka framåt.
– Min första tanke var Kinnekulle ”in the middle of nowhere” men absolut inte, det är en fantastisk bygd att vara i. Åh, nu kommer de också…
Mitt i en mening avbryter hon, några är på väg mot avspärrningen på andra sidan vägen.
Jag går dit och ser att en av dem är den dömdes nye försvarsadvokat, Björn Hurtig. Han är här för att få en bild av brottsplatsen, men han vill inte bli intervjuad.
Om bara några dagar gör han ett sista försök att få sin klient friad för mord och han är medveten om att det blir en svår uppgift att få det prövat i högsta domstolen.
I så fall krävs att det här fallet kan ha betydelse för framtida brottmål, ett prejudikat, eller att högsta domstolen beviljar resning om Hurtig lyckas presentera nya, viktiga omständigheter.
Försvarsadvokaten försvinner in i mjölkrummet bakom polisens blå-vita avspärrningsband.
Kaliber nyhetsdokumentär har idag handlat om hur bygden förändrats efter mordet på 17-åriga Lisa Holm, och om hur en del inte kan släppa tanken på att fel person dömts. Men alla jag mött hoppas på lugn och ro även om det aldrig riktigt blir som förut på Kinnekulle.
– Ibland får man ta en person på axeln och säga att vi får avvakta och se vad som händer, säger Lena Svedung.
Reporter: Pernilla Wadebäck
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Inte sedan andra världskriget har Sverige tagit emot så många flyktingar som under hösten förra året. Vad hände egentligen bakom kulisserna när gränsen stängdes för första gången på över 60 år?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
“Gentlemen. Next stop, first stop in Sweden, Hyllie and please notice that in Sweden we have border control. So please have your passports or other identification cards ready.”
Ett tåg från Danmark rullar in på station Hyllie i Malmö. Den här sidan av perrongen är omgärdad av stängsel. Mikael Herou, insatschef på gränspolisen berättar hur det går till:
–Tågen rullar ju in här.
Nu sprider poliserna ut sig här?
–Nu sprider de ut sig och så är det en polis som går ner och tar kontakt med lokföraren längst ner.
… och så har man spritt ut sig längs med tåget och sen går man helt enkelt in på tåget när personerna som ska gå av har gått av. Vi kontrollerar pass och id-kort.
Det bildas snabbt en kö av passagerare till utgången som bevakas av polisen Nicklas Hedin.
–Hej, hej. Hallå. Då vet du att det här går ut senare i år det här passet. Bra .Ni har med lite bagage. Bara lite.
Allt går ganska smidigt. Inte en enda flykting syns till.
–Jag hade blivit förvånad om det kom någon nu. Det händer ibland att det dyker upp en. Men sist jag jobbade, det var för fyra dagar sedan, då hade vi faktiskt en. Då hade jag jobbat två dagar i rad där, säger Mikael Herou.
I höstas såg det annorlunda ut. Då kunde det komma 150 flyktingar på ett och samma tåg. Många har vant sig vid den fria rörligheten inom EU. I och med Schengen-avtalet år 2000 har vi kunnat röra oss fritt över nationsgränserna. Den nordiska passunionen har funnits ännu längre. Det är nu mer än 60 år sen svenskar och danskar var tvungna att legitimera sig vid gränsen.
–Här har jag tagit fram liten statistik till dig, så att man ser ungefär. Här har vi nationellt hur många som kom.
Jennie Sörman är sektionschef på Migrationsverket i Malmö. I början av förra sommaren var myndighetens prognos att antalet asylsökande skulle minska. Så i juni skrev man till och med ner prognosen.
–För vi hade under det första halvåret 2015 hade vi legat så väldigt lågt i inströmningen.
Då anade man inte att man här inne i lokalerna under hösten, skulle sitta i krismöten med både MSB - myndigheten för samhällsskydd och beredskap och försvarsmakten för att få hjälp med de tusentals flyktingar som varje vecka strömmade in i Sverige.
Men då i juni var allt lugnt på myndigheten. Det var först i juli de första signalerna kom om att prognosen kanske inte skulle slå in.
–Vi såg en ökning avseende ensamkommande barn och det var det första tecknet som vi noterade någonstans i mitten på juli.
Den här förändringen hade man också sett på Gränspolisen i region Syd. Michael Mattsson tillträdde som chef i januari 2015, så han var ganska ny som chef när de första underrättelserna om att det skett en ökning av ensamkommande barn.
–Det var då uppgifter som gjorde gällande att Malmö fick ta emot ett 20-tal per dag. Det tyckte vi var väldigt mycket.
Malmö centralstation har länge varit en samlingspunkt för ensamkommande. Michael Mattson och hans kollegor åkte därför dit för att bilda sig en uppfattning om läget. Det visade sig att underrättelserna han fått varit kraftigt underdrivna.
–Då kunde vi snabbt konstatera att det var ju inte 20 stycken som kom, utan det var ju 100-tals ensamkommande flyktingbarn som kom.
Men vad blev din reaktion?
–Jag blev överraskad över att vi inte fick tidigare signalvärden egentligen.
De flesta barnen kom från Afghanistan, men också från Syrien, Irak, Eritrea och Somalia. Under juli och augusti så sökte nästan 20 000 asyl i Sverige. Drygt 8 300 av dem var ensamkommande. Men det här var bara början.
Den tredje september förra året spreds bilderna av den treårige flyktingpojken Alan Kurdi som drunknat och spolats upp på en badstrand i Turkiet.
Den livlösa barnkroppen med ansiktet i vattenbrynet fick många att förstå vad kriget i Syrien och flyktingströmmarna kunde innebära.
Även statsminister Stefan Löfven blev märkbart tagen av händelsen. Tre dagar senare deltar han i en flyktingmanifestation på Medborgarplatsen där han håller tal.
Stefan Löfven håller tal:
“Jag sörjer Alan och jag sörjer alla andra barn som dör i krig och terror.”
“Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.”
Stefan Löfven avslutade talet med att säga att flyktingmottagandet är hela Sveriges ansvar - ingen ska kunna smita undan. Manifestationen hade döpts till "Refugees welcome", flyktingar välkomna. Då tycktes en stängning av gränsen vara väldigt långt borta.
Rødby i Danmark den 7 september. Samma dag som Stefan Löfven håller tal om öppna gränser så kliver de första av drygt 1000 flyktingar av färjan i danska Rødby vid den tyska gränsen. Många av dom är fast beslutna om vart de ska.
”We want to go to Sweden, Sweden, Sweden!”
Vi vill till Sverige, Sverige, Sverige ropar de runt 150 flyktingar som börjat gå längs motorvägen E47 på väg till Sverige.
Johanna Nilsson, Kontrapunkt:
–När vi fick reda på att flyktingarna gick på motorvägen i Danmark på sin väg mot Sverige så blev vi kontaktade av andra personer som undrade om de kunde använda vår buss.
Johanna Nilsson är aktiv i det alternativa kulturhuset Kontrapunkt som ligger i ett industriområde i Malmö. Samtalet från Danmark skulle ändra hennes och de andra på kulturhusets tillvaro totalt.Innan den här dagen anordnade man konserter, kulturarrangemang och drev kreativa verkstäder.
–När människorna kom fram till Malmö skulle de behöva någonstans att sova så
redan den första kvällen där då sjunde september så beslöt vi för att öppna upp för att ta emot flyktingarna som kom till Malmö.
Nästan all ordinarie verksamheten lades tillfälligt ner och istället koncentrerade man sig på att hjälpa flyktingar.
–Det var så det började. Första natten sov det 75 personer.
Under september tilltar flyktingströmmen. Drygt 23 000 söker asyl. Det är mer än dubbelt så många än månaden innan, och den högsta siffran sedan andra världskriget.
På Kontrapunkt är man nu uppåt 100 personer som arbetar i skift dygnet runt.
Johanna Nilsson, Kontrapunkt:
–Här kommer man in till receptionen. Här fick man ett armband, en säng.
Här ute väntade det värdar, volontärer som pratar dari, farsi, tigrinja och arabiska, som kunde ta emot människor och visa dem runt och guida dem runt som vi gör nu.
Här hade vi mottagande av donationer och också…
Det är garderoben till när ni har klubbkvällar?
–Ja precis. Så det blev mottagande av donationer och också koordinerade volontärscheman här ifrån.
Och det var många som ville hjälpa till.
–Vi bad folket i Malmö om att hjälpa till. Det behövdes donationer, det behövdes madrasser, kläder och så vidare och redan morgonen därpå var hela det här utrymmet som vi står i var helt fullt av kläder, madrasser, täcken, kuddar och så vidare.
Frivilliga körde i skytteltrafik mellan kulturhuset och Malmö centralstation där flyktingarna hämtades.
–Det var alltid ett tio- femtontal bilar igång och lika många chaufförer som körde och hämtade flyktingar.
Det blev snabbt fullt i lokalerna. Men hjälpsamma grannar som lånade ut sina lokaler i industriområdet gjorde att den nya verksamheten kunde växa.
–Så på några dagar lyckades vi komma upp i 300 sovplatser, och ganska snart engagerade sig också muslimska församlingen, s k turkiska moskén, och så samarbetade vi med dom och så kunde vi varje natt erbjuda 450 sovplatser.
–Vi hade volontärarbetande läkare och sjuksköterskor så de hade möjlighet att kolla sin hälsa vilket var väldigt viktigt. T ex så kom det en person som hade TBC som vi snabbt kunde isolera tack vare sjuksköterskan på plats isolera och ledsaga till vården och flera andra liknande saker som hände. Vi hade också asylrådgivning i samarbete med människor som kan asylrätt för att svara på människors frågor. Vad som händer, hur fungerar det att söka asyl, var gör jag det? Hur går det till? Och så vidare.
Samtidigt som Kontrapunkt är i färd att bygga upp sin nya verksamhet för att ta hand om alla de som Migrationsverket inte mäktade med beslutar Migrationsverket att de går in i ett så kallat stabsläge. Det innebar att ledningen skulle ha möten två gånger om dagen, med täta kontakter med gränspolisen, länsstyrelsen och kommuner. Man började också anställa mer personal för att kunna ta hand om alla flyktingar.
På Migrationsverket hade man det svårt att göra tillförlitliga prognoser över flyktingströmmen.
Jennie Sörman berättar att deras omvärldsenhet nu kontinuerligt kom med alarmerande rapporter över flyktingströmmarna i Europa.
–Då började vi se helt enkelt att rörligheten i Europa såg annorlunda ut. Vi fick rapporter på att inflödet in i Europa var mycket större än väntat.
På myndigheten hade man nu fullt upp med att ta emot de flyktingar som kom. De skulle registreras och få sina asylansökningar prövade. De behövde också någonstans att bo.
–Ja, vi hade en beredskap som var anpassad utifrån en viss volym. En beredskap fanns. Jag kan tycka det är lite orättvist om man säger att vi hade ingen beredskap och vi var inte beredda. Jo det var vi. Men vi var inte så beredda på de volymerna som det till syvende och sist blev, säger Jenny Sörman, migrationsverket.
I mitten av september inleder polisen den nationella särskilda händelsen Alma. Det är först när händelser är så pass allvarliga att polisen måste prioritera om sina resurser som man inför den här typen av beredskapslägen. Fokus, säger man, kommer ligga på att säkerställa ordning och säkerhet i och kring mottagandet av flyktingarna.
Chefen för gränspolisen Syd, Michael Matsson, välkomnade att myndigheten ställer om till ett krisläge.
–Det var en situation där vi i princip inte fick göra annat än att se till att ta emot ett stort antal människor i väldigt dåligt skick, och ingen myndighet var riktigt förberedd att omhänderta den här situationen. Inom ramen för Alma togs nu poliser in från andra delar av landet. Insatschefen på tågperrongen Mikael Herou berättar hur det var när han förflyttades till Malmö.
–Det har varit svårt att hantera alla de här flyktingarna för många mår ju väldigt dåligt. Det kommer barnfamiljer som mår jättedåligt. Efter ett arbetspass här när det var riktigt intensivt och man jobbade kanske 10-12 timmar så var det svårt att slappna av. Det var tufft.
Och den organisationen hade inte vi så att de stod ute mitt i natten i spöregn. Jag vet själv att jag har haft min polisbuss full av småbarn bara för att de ska slippa stå ute. Så det har varit psykiskt krävande på det sättet. Det har det varit.
Ännu sämre mådde många flyktingar.
–It was difficult. Yes of course. Because we crossed ten countries.
Ruaa och hennes man kom då i september efter att ha flytt från kriget i Syrien. Resan var svår, berättar hon. Särskilt för deras två tvillingsöner som är i tre år gamla.
–Its a big disaster. A nightmare. A lot of dificults because we came with children…
Missödena avlöste varandra. Värst var det på gummibåten mellan Turkiet och Grekland som smugglarna tog 10 000 euro för var värst, berättar Ruaa.
–10 000 euro for four. If you have children you’re scared about them. If it’s something wrong on them it´s a big disaster and I can loose my life if they had some trouble.
När man har barn så är det enda man tänker på, man vill inte att något ska hända dom, säger hon. Nu ligger de två tvillingarna och sover i en stor barnvagn inne i Migrationsverkets reception i väntan på ett möte med en asylhandläggare.
–So my children that was my problem.
I slutet av september syns inga tecken på att flyktingströmmen är på väg att minska. Snarare tvärtom. Polisen beslutar nu att låta den särskilda händelsen Alma gå in i en ny fas. Vilket innebar att polisen nu skulle lägga mer resurser på att göra inre utlänningskontroller.
Några dagar senare - den första oktober håller regeringen presskonferens där man presenterar förslag med anledning av flyktingsituationen. Så här lät det i Sveriges radio:
Studio Ett:
“Ja, här är Studio Ett, torsdag eftermiddag. 24 000 asylsökande kom till Sverige bara i september. Nu ska polisen skärpa utlänningskontrollen. Inrikesminister Anders Ygeman med oss direkt.”
Den viktigaste åtgärden som presenteras är den som polisen redan har infört - att i större utsträckning kontrollera flyktingar och avvisa dem som inte har rätt att var i landet. Så här sa inrikesminister Anders Ygeman:
–De som inte har rätt att vistas i landet, de som har fått avslag på sin asylansökan de ska naturligtvis utvisas eller avvisas. Vi måste bli bättre på det för att kunna erbjuda alla de människor som nu flyr från krig och förtryck en fristad i Sverige.
Under oktober fortsätter antalet flyktingar att öka. Bara under en vecka regsitreras 10 000 asylsökande av Migrationsverket. För Malmö stad var situationen allvarlig och den sjätte oktober meddelar man att man går in i krisläge 2 - det är första gången sedan tsunamikatastrofen.
I Malmö har kommunen lyckats ordna 1000 nya transitplatser för ensamkommande barn. Flyktingar placeras nu i gymnastiksalar, på före detta vårdboenden, i kolonistugor och på hotell. I Ystad ordnar man så att flyktingar kan placeras på ett spa.
Två dagar senare får Malmö stad äntligen upp den ankomstcentral som man sedan flera veckor har planerat vid stationen. Här finns nu värmestugor, lekrum, sjukvård, toaletter och duschar. På kommunens hemsida beklagar man att det tagit så lång tid. Och att förseningen berott på att de många regler som måste följas.
Kulturhuset Kontrapunkt fick igång sin hjälpverksamhet på under 24 timmar. När Malmö stad öppnar sitt officiella mottagande har man på Kontrapunkt varit igång i över en månad.
–...och då hade vi redan haft 10 000 övernattningar. Hade alla dom personerna sovit på Malmö central så hade det varit kaos där redan första dagarna, säger Johanna Nilsson, Kontrapunkt.
På Migrationsverket i Malmö upplevde sektionschefen Jennie Sörman septembers flyktingström ändå som hanterbar. Men nu i oktober så eskalerade antalet.
–Där någonstans så började vi att inse att även om vi hade haft en beredskap för ett förhöjt inflöde så var det en väldigt hård belastning på systemet. Vi hade svårigheter att hinna med helt enkelt för det var så mycket människor som kom samtidigt.
Bussar går nu 24 timmar om dygnet från Malmö över hela Sverige där flyktingarna placeras ut i olika boenden. På Migrationsverket börjar man nu få problem med att få fram tillräckligt många boendeplatser.
Jennie Sörman:
–Där var en av åtgärderna att vi helt enkelt gick ut och gjorde förfrågan till kommunerna vilken omfattning de kunde bistå med det som vi kallar evakueringsboenden, som egentligen handlar om att bara hitta tak över huvudet och någonstans att sova. Det var i gympasalar och det var matsalar.
Migrationsverket får nu hjälp av MSB- myndigheten för säkerhet och beredskap - som sitter med på ledningsmötena. Och senare även från Försvarsmakten. Man får också hjälp med registreringar av flyktingar av olika frivilligorganisationer. Men utmaningarna fortsatte att komma.
–Helt plötsligt insåg vi att många bussbolag inte hade bussar att leverera och det började gå tomt på chaufförer.
Det saknades chaufförer?
Ja, under en period. Det var så otroligt mycket människor i rörelse så det var saker som vi inte vara vana vid att de skulle ta slut och att de faktiskt tog slut. Ett annat problem var hur man skulle hantera alla ensamkommande flyktingbarn som börjat komma med färja från Tyskland till Trelleborg.
–Det var en enorm utmaning för den kommunen att klara av det. Det var en otroligt stor mängd barn som kom under en väldigt kort tid.
Så att det var ju en del sådana faktorer som vi helt enkelt såg att vi var tvungna att anpassa vår verksamhet för att möta hur inflödet såg ut helt enkelt. Det började hända väldigt snabbt går det.
När oktober summeras landar antalet som sökt asyl på nästan 40 000 personer. Men antalet flyktingar är egentligen ännu högre. Många avviker och försvinner utan att ha kontakt med myndigheterna. Flyktingar sover nu på tågstationer, i Migrationsverkets receptioner, i tillfälliga mottagningstält och i myndighetens källarlokaler.
Den 11 november kommer till slut regeringens besked om att stänga gränsen.
Anders Ygeman, inrikesminister:
–Kontrollen ska börja genomföras imorgon torsdag den 12 november kl 12.00, och inledningsvis gälla i tio dagar.
På presskonferensen meddelas att gränskontrollerna ska utföras på Öresundsbron och vid färjelägena i södra Sverige. Regeringen hade bestämt sig efter att Migrationsverket, tidigare under dagen, gjort en begäran om en stängning av gränsen eftersom man inte längre kunde säkerställa ett värdigt asylmottagande.
Med på presskonferensen fanns också Migrationsverkets kommunikationsdirektör Mikael Hvinlund.
–Vi har nu en situation där Migrationsverket inte längre löser uppdraget som handlar om att säkerställa tak över huvudet. Vi har en situation vid våra färjelägen och tågstationer där många ensamkommande barn faktiskt försvinner varje dag och det är inte rimligt.
Nyheten om att Sverige inför gränskontroller sprids över världen.
PBS Newshour:
"Sweden today became the latest European country to impose border controls."
Reuters:
"Swedish prime minister Stefan Löfven says that the country can´t cope with the huge influx of migrants."
PBS Newshour:
“Who wants to seek asyl in sweden. Asyl.”
"Lunch time today at Hyllie the first station i n Sweden across the bridge from Denmark and police begin border controls over concerns of the huge regugee influx is endangouring law and order and the country´s internal security."
Insatschefen på gränspolisen Mikael Herou fick reda på beslutet via nyheterna på tv.
–Det var ju sagt att vi skulle få reda på det gott om tid innan. Men det fick vi inte. Nu minns jag inte hur många timmar det handlade om men vi fick det via teve. Sen skulle det vara infört om det nu var 20 timmar senare.
–Min första tanke var nog att det var rätt att införa gränskontroller och sen var det nog vansinne med tanke på den tidsgränsen som polisen fick för att förbereda det här.
Så vad hände sen då? Vad va det ni gjorde rent praktiskt?
–Det handlade väldigt mycket om hur ska vi genomföra det, var ska vi stanna, ska vi stanna här eller i Malmö Central eller på Triangeln. Var är bäst lämpat att plocka av folk och hur ska vi plocka av folk? Ska vi gå in i tåg eller ska vi tömma hela tåget, eller ska vi gå in och vilka ska vi kolla och då var vi ju inte mannade heller på det sättet som vi är nu. Men polisen löste uppgiften. Kl 12 den 12 november stod 30 poliser redo att återinföra gränskontrollen. En gräns som varit öppen i över 60 år.
–Jag kommer tydligt ihåg när det första tåget skulle komma klockan 12. Hela världspressen stod härnere tillsammans med oss och så var man försenad. Vi fick avbryta därför att man hade glömt skicka något beslut från regeringen ner hit, utan man hade bara meddelat det i tv, men man hade inte skrivit det på något papper. Så vi var en halv timma försenade. Men kontrollerna kom igång och insatschefen Mikael Herou berättar att det snabb blev gnissel med den danska polisen när den svenska polisen nekade människor inträde i Sverige.
–Jag vet att det var problem där vid några tillfällen.
Det blev det?
–De ville inte ta tillbaka och vi ville inte ha. Några gånger har vi kört över folk med polisbil och lämnat över dem direkt fysiskt till danska polisen och de har inte varit så glada och positiva.
–Jag vet ju att vi har avvisat folk som har kommit tillbaka igen med nästa tåg. Och så har vi hittat dem en gång till. Jag tror att rekordet är uppe i, vad jag känner till, fyra gånger i alla fall en person. Sen får man fatta ett annat beslut om förvarstagande lite sådär.
Fyra gånger fram och tillbaka?
–Javisst, avvisade och sen på en gång till sen på en gång till och en gång till och ytterligare en gång till..
Strömmen av flyktingar minskar något men upphör inte i och med de nya gränskontrollerna. Flyktingarna kan fortfarande ta sig till svenska gränsen för att söka asyl.
Den 24 november håller regeringen en ny presskonferens.
Ekot:
“Här är dagens eko kvart i fem. Regeringen vill minska antalet asylsökande, flera nya åtgärder presenteras.”
Enligt statsminister Stefan Löfven är situationen ohållbar och han är också besviken på de andra EU-länderna som han tycker inte tagit tillräckligt ansvar för att emot flyktingar.
Stefan Löfven, presskonferens:
”Svensk lagstiftning kommer att anpassas till EU:s miniminivå. Med just det uttryckliga målet att få fler människor att välja att söka asyl i andra EU-länder än Sverige.”
Med den nya lagen vill regeringen att antalet flyktingar till Sverige ska minska med hjälp av att begränsa möjligheterna för flyktingar att få uppehållstillstånd. Det vill man uppnå genom att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd, begränsa rätten till anhöriginvandring och Införa skärpta försörjningskrav. Lagen föreslås börja gälla i slutet av maj och ska gälla i tre år.
Presskonferensen som leds av statsministern och miljöpartiets språkrör Åsa Romson avslöjar också den spricka som uppstått i regeringen. Miljöpartiet har ju länge verkat för en generösare flyktingpolitik. Det är en gråtmild Åsa Romson som är med och presenterar den nya tuffare lagen.
Åsa Romson, språkrör Miljöpartiet:
–Jag ska vara helt ärlig, vi har under den senaste tiden ett antal mycket svåra debatter i partiet just kring verklighetsbilden. De senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra något.
Redan dagen efter sågade Gustav Fridolin sin egen regerings nya lagförslag i en intervju i P1 Morgon.
Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet:
–Det är ett väldigt dåligt förslag. Tillfälliga uppehållstillstånd försämrar möjligheterna till integration och försämrar möjligheten att få känna sig trygg.
–Nej, men det går inte att försvara, utan detta är en sorglig dag för Europa.
Signalen till flyktingar på väg till Sverige hade nu gjorts tydlig med den nya lagen. Under december sjönk antalet asylsökande till knappt 14 000.
Den 4 januari inför Sverige id-kontroller på Kastrup flygplats i Danmark. Det är danska banverket DSB som fått ansvaret och vaktbolaget Securitas som utför själva kontrollerna. Här står ett pärlband av vakter i gula reflexvästar. Alla resenärers id-handlingar kontrolleras och fotograferas med mobiltelefoner. Den som saknar giltig legitimation släpps inte på tåget. Den svenska gränspolisen Mikael Herou såg en stor skillnad på antalet flyktingar ombord på tåg som nu kom över sundet.
–Efter id-kontrollerna så tog det stopp fullständigt. Här har det nästan dött ut skulle jag vilja påstå.
Men frågan är om inte flyktingströmmen hittar nya vägar. Nu är det runt 500 personer som söker asyl hos Migrationsverket varje vecka. Men vid gränsen träffar polisen bara på ett 20-tal. Gränspolischefen Michael Mattsson säger att siffrorna borde stämma mer överens.
–Så dom måste finnas i Sverige eller ta sig in på annat sätt i Sverige som vi inte upptäckt som gör att de söker asyl i Sverige.
–Många kommer säkert in med hjälp av falska handlingar. De kan ha legat i en container, eller i en lastbil, eller vad än det må vara för någonting. Det är ingenting vi kan utesluta.
Sen id-kontrollena infördes har man på Öresundsbro Konsortiet - som äger bron - sett en stor ökning av företagstrafiken. Det har man sett i de mätningar som görs.
–Det är framförallt hyrbilar, bussar och taxi som vi ser en ökning av.
Sanna Holmqvist är pressansvarig.
–Några taxibilar har ökat med mellan 50 och 150 procent. Och sen finns det taxifirmor som har gått från enstaka körningar till runt 2 000 under de här perioderna.
Pendlare som drabbats av förseningar på grund av de nya kontrollerna tros ligga bakom ökningen. Men i flera fall har polisen hittat flyktingar i taxibilarna.Vid vägkontrollen står polismannen Mikael Jansson och är i färd att kontrollera en vit skåpbil.
–Det går taxibilar här hela tiden. Det har ökat att de försöker komma över hit i olika sorters fordon. Varje dag händer nånting.
Gränspolisen har hittills i år haft ett 20-tal smugglingsförsök som skett med taxi. Människosmugglingen på bron totalt har ökat mycket. Tidigare hade gränspolisen 15-25 ärenden per år. Under förra året hade man över 100 ärenden, och trenden har hållit i sig under 2016.
Sen id-kontrollerna infördes har flyktingar även försökt ta sig till Sverige över bron till fots. Flera gånger har tågtrafiken stoppats på grund av att människor gått i spåren.
Det här har lett till att man på Öresundsbro konsortiet börjat sätta upp sensorer i tågtunneln.
–Vi ser ju fler incidenter nu med människor som försöker gå i järnvägstunneln. Och i natt var det fyra personer som tog sig in i tunneln, säger Sanna Holmqvist.
–Det är ju oerhört farligt att röra sig där både i järnvägstunneln och motorvägen är väldigt smala.
Det är än så länge oklart hur länge regeringen kommer att låta de nya kontrollerna vara kvar. Men enligt polisen får kontrollerna i Danmark bara göras i sex månader i taget. Därefter måste kontrollerna upphöra i två veckor. Detta väntas ske den 4 juli.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Förundersökningen om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande på människor när de skulle utvisas ur Sverige lades ned. Kaliber har tagit reda på vad polis och åklagare gjort - eller inte gjort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag är på resa, långt hemifrån, och har stannat till i vägrenen för att ringa ett samtal.
Hello?
– Hi, this is Markus from the Swedish Radio.
Jag har letat efter honom i flera veckor nu, en ung man som kan sitta på viktig information. Och nu ska vi äntligen träffas.
– Wait ten minutes or five minutes…
Han möter mig på ett litet och anonymt hotell.
En försiktigt leende man i 25-årsåldern möter mig. Han leder mig igenom korridorerna i det gamla hotellet, förbi en liten tvättstuga och över gamla heltäckningsmattor till det rum där han bor.
Vi sätter oss ner på en smal säng med skumgummimadrass, och jag förklarar hur jag hittat honom. Men jag aktar mig för att säga för mycket – jag vill inte påverka det han ska berätta för mig.
För den här mannen kan ha varit utsatt för ett brott, av personer som jobbat på uppdrag av svenska staten.
Nyheter i Ekot oktober 2014:
"Lugnande narkotikaklassade injektioner har getts till personer som ska utvisas."
"Uppgifterna idag om att det har använts tvångsinjektioner för att lugna ner människor som utvisas från Sverige har lett till att Kriminalvården har polisanmält flera händelser."
Kaliber kunde avslöja tidigare okända dokument som visade att det förekommit tvångsinjektioner av det lugnande preparatet Stesolid under utvisningar från Sverige som Kriminalvården utfört tillsammans med gränspolisen.
Något som väckte starka reaktioner.
I Sverige får inte myndigheter utsätta oss för påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter i grundlagen. Med undantag för särskilda fall av tvångsvård inom psykiatrin eller missbruksvården, så får staten inte tvinga på oss behandlingar eller mediciner.
Men i sjukvårdsrapporterna från utvisningarna så kunde vi läsa om hur personer som vägrat att följa med och kanske varit bråkiga, aggressiva eller hotfulla, fått lugnande medicin mot sin vilja.
”Min tanke var att försöka komma överens om att han skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion.”
”Slutsatsen blir att för att hans hälsotillstånd inte skall förvärras ännu mera och att hans utåtagerande ska dra med sig andra deportier så erbjuds han T [tablett] Stesolid alt inj [alternativt injektion] Stesolid. Han vägrar bådadera så jag ger honom en inj [injektion] Stesolid 5 mg”
”Inj [injektion] ges i hö [höger] lår då deporti ej är samarbetsvillig.”
”Det visade sig helt ogörligt och han fick en inj. [injektion] Stesolid 10 mg i.m. [intramuskulärt]”.
Efter Kalibers avslöjande så polisanmälde Kriminalvården det som hänt, och det inleddes en förundersökning. En sjuksköterska och en läkare misstänktes för misshandel, men nekade båda till brott.
Också Inspektionen för vård och omsorg, IVO, anmälde injektionerna.
Det gick ett år. Sen i slutet på 2015 så kom åklagaren fram till ett beslut. SVT Nyheter:
”Nej det blir inget åtal mot den läkare och den sjuksköterska som ska ha tvångsinjicerat personer med lugnande medel vid utvisningar.”
Förundersökningen lades ned. Åklagaren Lotta Karlsson sa att hon inte kunde styrka brott. Hon intervjuades i SVT Nyheter:
– De här personerna är nu avvisade från Sverige till länder där man har en bristfällig myndighetsstruktur. Och där det helt enkelt är svårt att få tag på personerna, säger åklagaren.
Det visade sig att de inte ens hade försökt att prata med de som fått injektionerna.
– Jag har mer kontrollerat möjligheterna att kunna få tag i de här personerna och inte bedömt att det har varit meningsfullt då. Jag tror sannolikt inte att vi skulle kunna få något svar från de här länderna.
De var inte meningsfullt att leta efter de som fått injektionerna, enligt åklagaren.
Vi blev nyfikna. Hur väl hade åklagare och polis egentligen utrett det som hänt?
Vi får ut den 194 sidor långa förundersökningen, och börjar läsa. Den innehåller förhör med den då misstänkta läkaren och sjuksköterskan, och vittnesmål från kriminalvårdare och polis.
När vi har läst klart så har vi flera frågor som vi vill ställa till åklagaren Lotta Karlsson. Jag åker och träffar henne, på Västerorts åklagarkammare i Solna.
Det var i höstas som Lotta Karlsson tog över förundersökningen från en annan åklagare, som bytt tjänst.
– Jag har ju inte haft något liknande ärende, det har jag ju inte. Och jag har inte hittat liknande ärenden heller när jag har sökt. Så att det var nog lite ovanligt skulle jag säga.
Ärendet har varit svårutrett, även om det finns relativt bra dokumentation i form av de sjukvårdsrapporter som Kaliber avslöjade hösten 2014.
– Så att de här injektionerna som har getts har ju dokumenterats av den person som har gett dem. Så att jämfört med ett annat brottmål, så var det ju god dokumentation. Men det var svårt att se vilka personer, vilka enskilda personer som fått de här injektionerna.
I sjukvårdsrapporterna står det tydligt att personer fått injektioner mot sin vilja. Det tyckte också inspektionen för vård och omsorg, IVO, när de gjorde sin anmälan. I förundersökningen så ser vi också att den då misstänkta sjuksköterskan i polisförhör sagt att när han gett injektioner så var det ”ofta mot personens vilja”, efter att han blivit ombedd att agera. Ändå tyckte inte åklagaren att det höll för att väcka åtal för misshandel.
– En misshandel är ju ett effektbrott, man ska ha en viss följd för att det ska vara ett misshandelsbrott, antingen ska man ju få en skada eller en sjukdom eller så… eller så kan de ju vara så att man kan bli försatt i vanmakt. Och vanmakt i juridisk mening då ska man ju i princip vara utom kroppslig kontroll. Alltså väldigt nära medvetslöshet, säger åklagare Lotta Karlsson.
De sprutor som getts ska inte ha innehållit så höga doser av lugnande att personerna kunde bli medvetslösa, enligt de experter som polisen pratade med. Därför trodde inte åklagaren att hon kunde få till en fällande dom, trots det som stod i sjukvårdsrapporterna.
– Så att…även om jag tycker att formuleringarna är väldigt besvärande för de här misstänkta så tror jag inte att jag skulle kunna luta mig mot dem och få en fällande dom. För det är ändå det jag måste titta på, säger Lotta Karlsson.
Inte heller att sjuksköterskan i förhör medgav att det var tvångsinjektioner räckte, enligt åklagaren.
– Vi pratade om att ha ett till förhör med den här personen men kom fram till att vi ändå inte skulle komma vidare i det här ärendet utan målsägandena, säger Lotta Karlsson.
För att komma vidare behövde åklagaren prata med de som fått injektionerna. Men de har alltså inte ens sökt dem, eftersom de enligt Lotta Karlsson skickats till länder där de är svåra att få tag på. Även om de drabbade skulle kunna nås, så skulle polis och åklagare inte kunna genomföra förhör med dem. Det inte finns något sådant samarbete med de här länderna.
– Och det är ju länder med en ganska bristande myndighetsstruktur. Och vi har bedömt att vi svårligen skulle få någon kontakt med de här personerna. Vi har bedömt det som lönlöst, eller jag har bedömt det. Att vi inte skulle ha någon framgång med att få tag i de här personerna utifrån namn bara i de här länderna.
Vi undrar om vi skulle kunna lyckas göra det som polisen inte gjorde – få tag på de personer som fått tvångsinjektioner, och höra deras berättelser?
Vi får inte veta de fullständiga namnen på de som utvisats, de har strukits över i förundersökningen. Men vi hittar ändå vissa detaljer som gör att vi kan ta reda på vilka de är. Och vi börjar leta.
Snart får vi kontakt med en person som kan ha något att berätta, han varit med på en av de polisanmälda utvisningsresorna.
I en kyrka i Stockholm träffar jag pastor Jean Kabuidbuidi, som 2012 utvisades till Kongo Kinshasa, men som nu är tillbaka i Sverige. Han har klara minnen från den där kvällen när han och en annan man fördes ombord på ett ambulansflygplan. Klockan var fem minuter i nio på kvällen.
– Jag skriker, jag ropar till Gud, för jag vet redan att om jag återvänder i Kongo det är bara döden som väntar på mig.
Ombord på flygplanet fann kriminalvårdare och poliser. Men Jean lägger märke till att det också finns en annan person med på planet.
– Han var inte polis men han var läkare. Han hade medicin med sig. Han var med oss också där.
Jean säger att han slutade att protestera. Han var rädd för vad de skulle göra med honom. Men den andre mannen som skulle utvisas, Tobias, fortsätter att göra motstånd.
– Han var jättestark, mer än mig. Han ville inte återvända i Kongo. Han var jättestark. Och alla poliser var runtom honom för att prata med honom. "Du måste lugna dig, du måste lugna dig".
Jean säger att han inte kunde inte se vad som hände där, i den andra delen av planet.
Men det finns beskrivet i anteckningar, skrivna av mannen med mediciner, som Jean berättade om. Han är inte läkare, utan sjuksköterska. Han var anlitad av Kriminalvården för att följa med på resan. Sjuksköterskan skriver att han erbjöd honom en lugnande tablett, som han vägrade att ta emot den.
”Situationen omöjliggör en vettig diskussion och jag gör bedömningen att för hans egen hälsas skull använda min medicinska delegation för att i första hand få honom i ett mer lugnare/normalare tillstånd! Administrerar och ger honom 5 mg Stesolid im!”
Pastor Jean Kabuidbuidi som satt i den andra delen av planet såg inte vad som hände. Men han hjälper oss att få tag på ett telefonnummer till Tobias, han som vägrade sätta sig ner.
Han är nu i Kongo. Men telefonlinjen är dålig, och vi har svårt att prata. Vi bestämmer att han ska skicka sin berättelse skriftligt istället, per e-post.
Medan vi väntar på Tobias berättelse så letar vi vidare. För han är inte den enda som vi har lyckas identifiera. Vi letar också efter en kvinna som 2012 utvisades till Mongoliet, iförd handfängsel och midjefängsel. Med på resan var samma sjuksköterska som utvisningen till Kongo.
I sjukvårdsrapporten från resan så beskriver han kvinnan som aggressiv och orolig. På Arlanda flygplats ger han henne en lugnande injektion.
Vi har tagit hjälp av en journalistkollega i Mongoliet för att leta rätt på kvinnan. Och bara efter några dagar så har hon lyckats hitta henne.
Vår kollega i Mongoliet Munkhzul Tsengelsaikhan gör en intervju med henne på plats i Ulan Bator. Kvinnans berättelse börjar på häktet, där hon satt i förvar inför sin utvisning.
– Jag satt fängslad i den anstalten i ungefär två månader, och efter två månader på gryningen fick jag lämna ett blodprov till anstaltens läkare, översätter tolken Seiko Johannesson.
– Och sedan kom igen de personerna med uniform, och de sa inte att jag skulle åka tillbaka till Mongoliet, utan de bara vill att jag ska följa med. Jag trodde att jag kanske skulle flyttas till någon annanstans. Men sedan hamnade vi i flygplatsen. Och jag skrek och grät och jag vädjade och jag sa: ”snälla, utvisa inte mig”, säger kvinnan.
I polisförhör så beskriver en kriminalvårdare kvinnan som aggressiv och bråkig:
”Hon är liten och satt till kroppsformen vilket gjorde det svårt för personalen att ha kontroll på henne. Och fick en injektion av något och kunde föras ombord på planet.”
Kvinnan säger att hon tvingades ta en tablett, medan två storvuxna vakter höll fast henne.
– Medan de två vakterna höll fast mig, plötsligt någon har injicerat med en stor spruta i min vänster lår. Och efter det kommer jag inte ihåg någonting. Och plötsligt vaknade jag av att någon kallade mig: ”Vakna, nu är du i Mongoliet”, berättar kvinnan från Mongoliet.
I sin rapport från resan så ger sjuksköterskan en berättelse som är delvis annorlunda.
Enligt honom så var kvinnan vaken stora delar av resan, men ”sov om vartannat”. Det står inget om att kvinnan tvingades att ta en tablett. Inte heller något om att hon hölls fast när hon fick sprutan. Det som står är han först erbjöd henne att ta egen medicin, som hon hade med sig, men fick ”sparkar och nekande till svar”. Därefter gav han henne sprutan.
Vi får ett mail från Kongo. Tobias, han som vägrade sätta sig ner under utvisningen till Kongo, har skrivit.
Han skriver att han kände sig behandlad som ett vilddjur, och att han hade svårt att andas när han var fastspänd mot flygplansstolen.
Sjuksköterskan injicerade mig med ett läkemedel, jag vet inte vad det var, skriver han.
Jag skrek mycket av smärta, de stoppade något i min mun för att få mig att bli tyst.
För tydlighetens skull frågar vi om han gått med på att få sprutan. Nej, skriver han. Sjuksköterskan tvingade mig. Jag var fastspänd mot flygplansstolen, skriver han.
Vi har sökt sjuksköterskan för en kommentar till berättelserna från Mongoliet och Kongo, men har inte fått något svar.
Vi tar med oss förundersökningen till människorättsorganisationen Civil Rights Defenders kontor i Stockholm.
Robert Hårdh är jurist och chef för Civil Rights Defenders och var bland annat med och drev det uppmärksammade fallet med två egyptier som 2001 utvisades från Sverige med hjälp av amerikansk underrättelsetjänst. Han har läst igenom förundersökningen.
– Jag menar att det har skett en tydlig kränkning av de här människornas rättigheter. Och därmed så bör det också hållas någon ansvarig för de rättighetskränkningar som har skett. Det framgår klart och tydligt i vår grundlag och i de internationella konventioner som Sverige har antagit att man får inte ägna sig åt kroppsligt påtvingade ingrepp, säger Robert Hårdh.
Åklagaren var tveksam till om hon skulle kunna få till en fällande dom för misshandel – i alla fall utan vittnesmål från de som fått sprutorna. Doserna av läkemedlet Stesolid bedömdes inte vara så starka att de kunde leda till medvetslöshet. Hon har inte heller utrett ärendet som tjänstefel, eftersom hon menar att läkaren och sjuksköterskan, trots att de var inhyrda av Kriminalvården, inte ägnade sig åt myndighetsutövning. Ett resonemang som Robert Hårdh har svårt att förstå.
– Jag tycker att det är ett solklart fall av myndighetsutövande. Vi pratar om personer som befinner sig frihetsberövade. Men ändå så lyckas man formulera sig på ett sätt där svensk lag inte ger människor det grundlagsskydd och det skydd man har enligt internationell rätt. Utan här går människor fria från ansvar trots ganska uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna, säger Robert Hårdh.
Ett solklart fall av myndighetsutövande, enligt Robert Hårdh. Åklagaren Lotta Karlsson håller inte med:
– Det är svåra gränsdragningar om det är myndighetsutövning eller inte när det gäller vård då. Men jag har gjort den bedömningen att vården inte är att bedöma som myndighetsutövning.
Hur gör man den gränsdragningen?
– Ja, jag kan bara konstatera att jag har gjort den bedömningen. Jag nöjer mig med att svara så, säger åklagare Lotta Karlsson.
Om det här inte går att komma åt straffrättsligt, vad innebär det i så fall?
– Ja, det skulle ju innebära att vi har ett ganska tandlöst grundlagsskydd. Om ingen kan hållas ansvarig eller bedömas ha gått något fel trots att det här har skett, ja då finns det ju en uppenbar diskrepans mellan verkligheten och grundlagsskyddade rättigheter som vi tror oss ha. Och det här måste ju förstås åtgärdas, säger Robert Hårdh.
Tvångsinjektioner är en uppenbar kränkning av grundlagsstadgade och mänskliga rättigheter, enligt Robert Hårdh.
Men åklagaren Lotta Karlsson menar att hon inte kunnat komma vidare i förundersökningen utan att höra de som fått injektionerna.
Vi har alltså lyckats hitta två av dem, en i Kongo och en i Mongoliet. Men det är personer som åklagaren förmodligen inte hade kunnat förhöra, eftersom det inte finns något rättsligt samarbete med de länderna.
Men stämmer verkligen det som åklagaren säger, att alla har utvisats från Sverige?
I förundersökningen kan vi läsa om en utvisning till Libyen 2012. En man som beskrivs som ”orolig, hotfull och aggressiv”, och som belagts med fängsel, får en spruta på Arlanda flygplats. I sjukvårdsrapporten från resan till Libyen skriver läkaren:
”Vid säkerhetskontrollen på Arlanda förflöt allt enligt planering, men när det var dags att gå ombord på bussarna blev en person plötsligt orolig, hotfull och aggressiv och vägrade. Han belades med fängsel och fick vid 9-tiden en inj. Stesolid 10 mg i.m.”
Mannen förs ombord på planet, och väl framme i Libyen så lämnar Kriminalvården och polisen lämnar över honom till libyska myndigheter. Men mannen blir inte insläppt i landet. Han får följa med tillbaka till Sverige. Det framgår både av rapporter från resan och i förhör med av kriminalvårdarna som var med.
Vi lyckas ta reda på vem mannen är.
Och vi ringer till gränspolisen för att höra efter vad som har hänt med honom – har han nu utvisats från Sverige?
– Nej nej nej, gud nej, jag ser att han har gått under en uppsikt som han har skött, och vi har inte ens försökt att verkställa honom.
Håkan Ejdervik är gruppchef på gränspolisen.
– Det är inga verkställigheter som går att köra till Libyen på grund av de stridigheter som pågår. De släpper inte ner någon, släpper inte in någon. Det finns ingen fungerande statsapparat. Så den här killen, han är kvar i Sverige. Så enkelt är svaret.
En av de som fått en injektion under en utvisning är alltså kvar i Sverige. Han hade stod under uppsikt av gränspolisen fram till och med december förra året, enligt Ejdervik. Alltså under hela den period som förundersökningen pågick. Det hade räckt med ett telefonsamtal så hade utredaren kunnat hitta honom. Men ingen har ringt för att kolla.
– Det är ju dåligt av utredaren. De kan de ju göra väldigt enkelt gentemot oss, säger Ejdervik.
Polisens utredare Ulf Malm vill inte vara med på en inspelad intervju, men säger till oss att han aldrig fick några instruktioner från åklagaren att söka efter personerna vare sig i Sverige eller utomlands. Och trots att han läst Kriminalvårdens rapporter från utvisningarna, och gjort förhör med de som var med, så registrerade han aldrig att den här mannen fick följa med tillbaka till Sverige, berättar han.
Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms.
Han vill träffas.
Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.
Det är här han bor, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse.
Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.
Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.
–Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.
Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.
–Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.
Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.
Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer.
Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.
–Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.
Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.
–Det var så starka injektioner.
Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.
–Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.
Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.
Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.
10:05 ”Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!”
Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.
”Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!”
Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.
Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.
Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin – läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014.
– Jag blev ditkallad och pratade med honom och föreslog att han skulle ta en lugnande tablett. Han ville inte ha någon tablett, utan istället så…han krävde att i så fall få en spruta för att det skulle vara någonting som tog bättre. Och då fick han det. Och i och med det så upplever jag att vi var överens jag och patienten, säger läkaren.
Han blev orolig hotfull och aggressiv och vägrade…men i en sån situation hur lyckas man då förmå personen att ta lugnande? Han ville ju inte åka så att säga.
– I min erfarenhet så är det många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande. Och då, för många människor, så upplevs en spruta som någonting som är liksom bättre, som är liksom mer än en tablett.
Jag återberättar läkarens version för Nasir, som helt avfärdar den.
Jag gick aldrig med på att ta någon spruta, säger han, och han erbjöd mig aldrig någon tablett.
Och det var inte en injektion, utan två, säger han.
Nu ringer vi upp läkaren en gång till.
– Jag har ingen kommentar i det här läget.
Han säger att han absolut inte gav sitt medgivande till detta, det var ett stort trauma för honom.
– Jag har…jag har gjort en redogörelse och jag har ingen ytterligare kommentar.
Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna är nedlagd. De som utvisats – återvändarna, deportierna, eller deporna, som de kallas inom Kriminalvården – blev aldrig hörda i förundersökningen. Åklagare och polis försökte inte ens få tag på dem.
Men vi har lyckats hittat tre. Tre personer som oberoende av varandra berättar om hur de fått lugnande sprutor mot sin vilja. En av dem fanns i Sverige under hela förundersökningen.
När vi går igenom förundersökningen så har vi dessutom upptäckt ytterligare en brist. Polisen har missat att utreda en av de anmälda resorna, som gick till Irak. Det visar sig att han har blandat ihop den med en annan resa som också var till Irak. Utredaren skriver i ett mail det nog inte påverkar utredningen.
Vi ringer upp åklagaren Lotta Karlsson, och berättar för henne att en av målsägarna fanns i Sverige under hela förundersökningen. Hon blir förvånad, och menar att hon frågade utredaren på polisen om någon målsägande fanns i Sverige när hon tog över förundersökningen, och hon fick då svaret att det inte fanns någon kvar här.
– Så jag utgick från att de hade kontrollerat det då när jag fick det svaret. Och sen om det är så att de har gjort…om det har funnits brister i deras kontroller eller vad anledningen är till att de inte hittar den här målsäganden, det vet jag faktiskt inte, säger Lotta Karlsson.
Polisens utredare, däremot, säger att han aldrig fått några instruktioner om att söka personerna i Sverige. Han minns inte att han har fått någon fråga av åklagaren, skriver han i ett mejl.
– Ja, min minnesbild är att jag ställde den frågan, säger Lotta Karlsson, som nu överväger att återuppta förundersökningen.
– Jag konstaterar bara i så fall att om det finns en målsägande i Sverige så får vi titta på det och överväga att återuppta förundersökningen. För om man har en målsägande i Sverige så kan kanske den målsäganden tillföra uppgifter som kan göra att man gör en annan bedömning, att man får ett annat bevisläge.
Reporter: Markus Alfredsson och Sofia Boo
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Kaliber har fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används i en skola, trots att det är förbjudet. Nu vet vi mer. Del 4: överenskommelsen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I förra avsnittet berättade jag att jag fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används för personer med funktionsnedsättning i skolan, trots att det är förbjudet. De senaste dagarna har jag fått mer information om det här.
Del 4: överenskommelsen
Jag är på väg upp i hissen till en lägenhet i de centrala delarna av i Göteborg. Klockan är halv sex på kvällen och i lägenheten dit jag ska, på fjärde våningen, har FC-föreningen i Göteborg precis haft styrelsemöte.
Pensionären och styrelseledamoten Ingrid Liljeroth öppnar och visar in i sitt vardagsrum. Runt matsalsbordet sitter fem personer. Det är tre mammor som använder faciliterad kommunikation med sina vuxna söner. Söner med funktionshinder som autism och utvecklingsstörning och som inte har något tal. Här sitter en waldorflärare och en FC-handledare. De vill träffa mig för att ge sin bild av faciliterad kommunikation. Ingrid Liljeroth först.
– Varför måste vi varje gång det kommer något nytt som vi inte känner igen, och som vi inte kan ta till oss, varför kan vi inte då istället utforska det i verkligheten?
Åren 2010-2011 var FC-föreningen i Göteborg med och introducerade faciliterad kommunikation i några av stadens gymnasiesärskolor. De tog kontakt med rektorer, lärare och pedagoger och Ingrid Liljeroth berättar att tre skolor så småningom började använda metoden bland sina elever.
En av mammorna runt bordet där vi sitter, Eva, berättar hur hon använder faciliterad kommunikation, eller FC, med sin son.
– Ja, han använder ju det genom att förmedla det han vill ha sagt med hjälp av en kommunikationsplatta som ungefär ser ut som ett tangentbord. Vissa personer som använder FC använder sig av en dator, det vill min son just nu inte göra. Men jag behöver hjälpa honom att stödja handen och jag känner vilken bokstav han vill trycka på. Och på så sätt kan han förmedla ord och dessa ord bildar en mening, ungefär som när vi skriver.
Eva berättar att hennes son, som är i 20-årsåldern, har bedömts ligga på en femårings utvecklingsnivå. Men hon säger att han med hjälp av FC kunnat visa att han i själva verket ligger på en betydligt högre nivå än så. Han har till och med skrivit bok om sitt liv, säger Eva.
– För min son betyder FC allt. Det är hans enda sätt att kunna kommunicera med sin omgivning.
Det går inte att ta miste på att föräldrarna runt bordet där jag sitter verkligen tror på faciliterad kommunikation. Och att de känner en enorm glädje över att äntligen ha nått fram till sina barn. Kickis son är jämngammal med Evas.
– Första gången jag hörde talas om det så tänkte jag att det är väl bara hokuspokus. Men sen har jag sett ett antal filmer, jag har sett andra elever som skriver och jag har känt min egen son skriva korta ord med mig. Och jag vill utveckla det. Det behöver inte bli en bok, men jag vill att det ska bli mer kommunikation, det är en grundläggande mänsklig rättighet och en väldigt stark drift hos varenda förälder. Att man vill veta vad ens barn tänker och känner, säger Kicki.
Jag tittar själv på en film som jag hittar på Youtube från november 2014. Den handlar om Evas son. Hon och några av de andra i FC-föreningen som sitter runt bordet här i lägenheten där jag är, medverkar i filmen. Hennes son gungar fram och tillbaka med överkroppen, tittar rakt fram över bordet där de sitter. Alltmedan hans och mamma Evas händer rör sig över bokstavstavlan som ligger lutad mot bordskanten nedanför. I en scen äter Evas son clementin samtidigt som hans och Evas händer fortsätter skriva.
Jag har nu sett polisförhören med Rebecca, jag har träffat Micael på Gotland och sett hur det går till när han och hans stödjare skriver och jag har sett filmen med Eva och hennes son. Inte vid nått av de här tillfällena kan jag säkert säga att det är de funktionsnedsatta som själva uttrycker sig.
Jag frågar Kicki vad hon vill säga till de som inte tror på att faciliterad kommunikation fungerar.
– Ja, jag tror man måste vara med för att tro på det. Jag tror man måste se, känna själv, för att tro på det. Jag är bara rädd för att det är så att det är de som är lite för smarta för oss och det är det som vi har svårt att ta, och då blir vi så förbannat rädda att vi måste förbjuda dem att kommunicera den klokskap de har, säger Kicki.
I förra programmet besökte jag ett LSS-boende på Gotland för att med egna ögon se hur FC fungerar i verkligheten. Jag träffade Micael och hans stödjare Katarina. Jag undrade då om stödjaren Katarina kunde tänka sig att gå ut ur rummet när jag ställde en fråga till Micael. För, om inte stödjaren hör frågan, så kan hon ju inte påverka svaret tänker jag. Men det ville Katarina inte göra. Hon såg det som en kränkning mot Micael.
Jag frågar samma sak till medlemmarna i FC-föreningen. Borde det inte ligga i deras intresse att visa samhället att metoden faktiskt fungerar om den nu gör det? Och borde inte ett sådant här test kunna få över skeptikerna på deras sida i så fall? .
– Varför ska vi göra det när det gäller FC? Vi gör det inte när det gäller tal och skrift, när vi själva skriver. Det är ingen som begär att vi ska ha testat att det är tillförlitligt, för det vet vi redan att det är det inte. Varför ska man inte låta de som känner att de har användning för det, få lov att göra det? Det får de i kraft utav vår grundlag med yttrandefriheten och med FN-konventionen där det tydligt står att det är personen själv som ska välja, säger styrelseledamoten Ingrid Liljeroth.
Men är inte det på grund av att det just är en annan person inblandad där man behöver känna att man vet att det inte är den personen som kommunicerar i stället? Och att det i så fall, om det är så, är just det som går på tvären med FN-konventionen om mänskliga rättigheter?
– Det är en intressant fråga faktiskt. Om man börjar reflektera kring den frågan så tycker jag att det är viktigt att se att vi påverkar varandra hela tiden. Här har man ett fysiskt stöd helt enkelt därför att funktionsnedsättningen handlar om en brist som måste stödjas. Men när vi sitter och pratar, vi påverkar varandra hela tiden, och de som är motståndare har inte bestämt själva att de ska kolla vad det handlar om utan de är påverkade utav APA i USA [amerikanska psykologförbundet, reds. anm.] och de är påverkade av Socialstyrelsen. Det är ju också manipulerade. Och vi kan manipulera på olika sätt, med våra tankar och naturligtvis kan man göra det med handen också. Men det viktiga är ju att man har lärt sig på rätt sätt, säger hon.
När jag ställer frågor till Ingrid Liljeroth om hur hon ser på de felaktiga anklagelser om sexövergrepp som kommit fram med faciliterad kommunikation så säger hon att det inte har med FC att göra.
I den här serien har jag försökt närma mig faciliterad kommunikation från så många håll som möjligt. Jag har mött föräldrar som så gärna vill nå fram till sina barn, som verkligen tror på metoden och upplever att deras barn växt och utvecklats med den.
Jag har hört om vetenskapen som säger att FC inte går att lita på, att stödjaren påverkar, eller till och med styr, det som skrivs. Jag har kunnat berätta att kommuner ändå betalar ut miljontals skattekronor till verksamheter där metoden används. Och hur Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg å ena sidan avråder från faciliterad kommunikation, å andra sidan säger att de inte kan förbjuda den på stödboenden runt om i landet. Men det finns en myndighet som har förbjudit metoden helt. Sedan ett år tillbaka har Skolinspektionen beslutat att inte tillåta faciliterad kommunikation i svenska skolor.
Som jag berättade i början, har jag fått höra att FC fortfarande används i skolan. Och det på samma kommunala gymnasiesärskola där Flemmings dotter Rebecca gick. Skolan där de felaktiga anklagelserna om att Flemming skulle ha förgripit sig på sin dotter kom fram genom just faciliterad kommunikation.
Men jag inser att för att få det här bekräftat så kan jag inte bara ringa och ställa frågor som journalist. FC är ju trots allt förbjudet i skolorna. Så stället utger vi oss för att vara en förälder till ett barn med funktionsnedsättning och ringer och hör oss för med personal på skolan där Rebecca gick.
– Din dotter, hon vet ju en massa saker, men hon vet ju inte att hon kan skriva, till exempel. Och det blir ju en chock för henne också. Så att det kan ju ta tid innan eleven bryter igenom själv, säger den anställda vi kontaktar.
Den här anställda jobbade på skolan som jobbade även när Rebecca gick här. Hon tycker att FC är en bra metod och hon är besviken över att Skolinspektionen har förbjudit metoden. Men när vi berättar att vi hört att de fortfarande använder metoden med vissa av eleverna, trots Skolinspektionens förbud, och säger att vi också är intresserade - då får vi ett tydligt svar:
– Vi säger att vi håller inte på med detta. Så säger vi. Nej.
För hon menade att ni hade använt bokstavstavlan lite då och då?
– Ja, lite liksom i skymundan och lite försiktigt för att det är så pass… man vill inte åka dit på något sätt, kan man väl säga.
Hon bekräftar alltså det vi hört. Metoden används fortfarande, fast i skymundan. Genom ”särskilda överenskommelser” mellan lärare och föräldrar. Och hon berättar om ytterligare en elev som använt metoden på skolan efter att Skolinspektionen förbjöd FC.
Kunde ni göra en sådan överenskommelse med den familjen också?
– Jo, det kunde vi ju. Det kunde vi ju. Men det var svårt. Alltså, det är svårt, jag känner att det är svårt. Man är rädd också. Jag tycker det känns kymigt men, ja, det är väl att man inte vill råka illa ut. Så är det bara.
Den här anställda är uppenbart rädd för att bli påkommen, att hon ska råka illa ut för att metoden fortfarande används. Men hon uppmuntrar oss också när vi ringer i egenskap av att vara en intresserad förälder. Hon säger att faciliterad kommunikation fungerar, att barnen kan mycket mer än vad vi förstår.
– Vi måste bara tro och ha förväntningar på att du klarar detta och du kan mycket mer än det jag förstår. Så är det ju, säger hon.
När jag själv pratar med henne efter det här, säger hon att hon gjort fortsatt med metoden för att tillvarata de här elevernas mänskliga rättigheter att kommunicera, att de inte har använt det varje dag och att de inte använder det med några nya elever.
Skolan som det här handlar om är gymnasiesärskolan Högsbodal i Göteborg. Jag hör av mig till rektorn där, Gabriella Nordenstam och berättar om det vi fått fram. Hon säger att hon inte känner till att FC fortfarande används på hennes skola.
– Metoden är ju inte aktuell att använda. Det är ju precis som du säger, det är Skolinspektionens beslut att vi inte ska använda oss av den metoden och det gör vi inte heller, säger Gabriella Nordenstam.
Fast det kan du ju inte säga, jag har ju precis talat om för dig att ni faktiskt använder den fortfarande bland enskilda elever på din skola.
– Ja, alltså, enligt Skolinspektionen ska vi inte använda oss av den metoden och som du nu säger, påstår i detta nuläge, att vi använder oss av metoden så är det något som jag får återkoppla till min enhet och ta den diskussionen där.
Är det ett problem att den fortfarande används?
– Ett problem utifrån att vi inte ska använda oss av den enligt Skolinspektionen, men det är någonting som jag får återkoppla till min enhet.
– Jag ser ju allvarligt på att ett beslut som har tagits av skolinspektionen inte följs. Absolut så ser jag allvarligt på det, säger hon.
Jag åker tillbaka hem till Flemming. Det har gått tre år sedan han blev friad från anklagelsen att han skulle ha förgripit sig på sin dotter Rebecca. Anklagelser som kom fram genom FC på Rebeccas skola. Samma skola där vi i det här avsnittet kunnat visa att metoden fortfarande används trots Skolinspektionens förbud.
– Det känns väldigt uppgivet att här ger Skolinspektionen ett förbud om att den inte får användas i Sveriges skolor. Och ingen i samhället lyfter ett finger för att det här förbudet ska efterföljas. Utan de här får hållas och ställa till elände för både nya oskyldiga elever och deras lika oskyldiga familjer, säger Flemming.
Avslutningsvis ska vi också tala om att Skolinspektionens förbud mot FC har överklagats i fler instanser och ligger nu hos FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. Det är FC-föreningens ordförande som överklagat å sin sons vägnar. Fullmakten att föra hans talan i den här processen har sonen skrivit med hjälp av faciliterad kommunikation, tillsammans med sin mamma.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter. Metoden FC inte går att lita på, säger Socialstyrelsen. Men metoden används fortfarande - varför? Del 3: testet
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter som har en grav utvecklingsstörning. Anklagelser som kommit fram på dotterns skola genom en kontroversiell kommunikationsmetod för personer med funktionshinder och talsvårigheter. Efter det förbjöds metoden i svenska skolor. Och Socialstyrelsen konstaterade att den inte går att lita på.
Så varför används metoden fortfarande på stödboenden runt om i landet?
Mirakelmetoden del 3: testet
– Det är ju ganska skrämmande om man har trott i 40 år att den här personen är jätteutvecklingsstörd och befinner sig på en nivå av en treåring och fattar ingenting. Och så har hela samhället, föräldrar och alla som kommit i kontakt med den personen behandlat den personen på så sätt.
I förra avsnittet pratade jag med föreståndaren för ett LSS-boende med antroposofisk inriktning där man använder faciliterad kommunikation med flera av de boende. Föreståndaren vill inte medverka i programmet så vi har inte med namnet och har låtit en annan person läsa in det hen sagt till mig när vi tidigare pratat på telefon.
– Och sedan visar det sig i vuxen ålder att den här personen kan kommunicera och tänka precis som vem som helst, på sitt sätt, och är en ganska klok person. Det ifrågasätter ju också hela diagnosbilden.
Faciliterad kommunikation är en kontroversiell metod som ska hjälpa funktionshindrade utan tal att uttrycka sig. En stödjare håller i personens hand eller handled så att han eller hon kan skriva på ett till exempel ett tangentbord. Socialstyrelsen har konstaterat att metoden inte är tillförlitlig. Att det är stödpersonen som påverkar, eller rent av styr, vad som kommer fram.
– Det verkar finnas saker inom FC som jag inte kan förklara, som jag inte kan förstå. Det kan hända att någon skriver det som medarbetaren tänker på och då vet inte jag om det är små, små signaler, om det är manipulation eller om det är så att de kan läsa tankar, förstår du? Så det blir ganska flummigt om man säger så. Jag tycker inte själv att det är så konstigt eftersom jag har egna erfarenheter av att kommunicera med djur på det sättet.
På det här boendet vill man inte ta emot och visa hur metoden används på plats. Men på LSS-boendet Hajdes på Gotland är jag välkommen för att själv få se hur faciliterad kommunikation fungerar. Verksamhetschefen Benny Jacobsson tar emot.
– Ja, vi är en fyra mil söder om Visby. Närmaste ort är Klintehamn. Och här finns vi i en lantlig miljö med vår LSS-verksamhet.
Hur länge har ni funnits här?
– Sedan 1994 har vi funnits här. Och drog i gång på ett föräldrainitiativ, föräldrar som ville ha ett alternativ till vad Gotlands kommun kunde erbjuda då. Och då startades den här verksamheten som har en antroposofisk inriktning i botten.
Jag ska prata mer med Benny Jacobsson om ett lite tag. Men först ska jag träffa Micael. En av de boende som man använt faciliterad kommunikation med i fyra år.
Och den stödjare som skriver med honom, Katarina Carlsson. Micael var den första personen som flyttade till Hajdes 1994. Katarina började jobba fem år senare.
– Jag har arbetat med Micael i många, många år och jag trodde att jag kände honom väldigt väl. Jag hade en bild av vem han var och vilka behov han hade och vilka intressen han hade. Och sedan sätter han sig och skriver med en stödjare och berättar helt fantastiska saker. Han hade ett ordförråd som jag blev jätteimponerad av. Jag hade jättemycket förutfattade meningar.
Idag används FC med fyra av de boende och de är fem i personalen som kan metoden. Jag har kommit hit för att få se metoden användas och får själv ställa frågor till Micael, som med stöd av Katarina som håller i hans hand, ska svara på ett tangentbord kopplat till en surfplatta. Jag börjar med att fråga hur länge han bott på Hajdes.
– Orkar inte skriva. Orkar inte skriva (Micael).
– Nu skriver jag ner din fråga här så att Micael ser den tydligare (Katarina).
– Nej, vill inte skriva. Ok (Micael).
– Nu har du fått en fråga här Micael. Hur länge har du bott på Hajdes? (Katarina)
Men Micael som verkar kunna uttrycka sig lite grand med ord säger att han inte vill skriva. Han vill ner i textilverkstaden.
– När klockan ringer ska du ner och arbeta i textilen. Vi tar det sedan, Micael. (Katarina)
– Inte skriv… (Micael)
– Här har du skrivit Micael, ”håller inte reda på…” (Katarina)
– Inte. Inte. (Micael)
– Vi ska se om han vill fortsätta. ”Håller inte reda på åren…” (Katarina)
Katarina tar Micaels hand i sin. Ibland suddar hon själv ut bokstäver och börjar om med Micael.
– Jag kan läsa upp allt från början här. Du ställde frågan hur länge han har bott på Hajdes och då svarar Micael. ”hhåller inte reda på åren tiden går fort några år har varit fina och andra år har varit jobbiga innan micael fick börja skriva på datorn var mitt löiv inte så roligt hur skulle du uppleva det på det viset omm du inte fick komma ut med dina tankar och känslor” (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)
Det går långsamt. Det blir avbrott ibland när Micael tar bort sin hand eller tittar åt något annat håll.
– ”din tilltro på min förmmåga är helt avgörande för resultatet” (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)
Det är lika svårt som när jag tittade på polisförhöret med Rebecca att säkert säga vem det är som styr. Om det är Micaels egna ord som kommer ut, eller om det är Katarinas. Medvetet eller omedvetet.
Jag har ju hört kritiker säga att de inte tror på det och jag har hört folk säga att de tror på det. Och jag kan själv inte avgöra, jag ser det här och jag kan inte säga någonting.
– Nej, nej, säger Katarina.
Men jag tänker att det borde finnas ett sätt att kontrollera det här.
Skulle det vara ok om jag ställde en fråga till Micael när ni inte var här inne. För att testa?
– Nej, det är inte ok.
Varför inte det?
– Nej, därför att det är så lätt att det blir feltolkat när man gör sådana tester. Därför att Micael vet att han är satt under prövning tror jag. Och då blir det inte trovärdigt för honom. Det är ju precis det han säger här, du utsätter honom för en prövning, för ett test och jag tror att det kan vara kränkande för Micael att liksom vara en försökskanin i det här fallet. För honom är FC så viktigt så han vill ju att det ska komma fram på ett bra sätt.
– Textil! Textil! (Micael)
– Vi ska snart gå ner Micael.
Kan du förstå att det verkar märkligt att man inte vill testa det där enkla testet?
– Ja, jag förstår det. Haha.
Men ändå?
– Men ändå, nej.
Har du undrat själv någon gång om det är du som styr, för det är väl knäckfrågan här för de som undrar om det funkar eller inte?
– Alltså, det tror jag ligger i sakens natur just för att det är så fantastiskt det som sker. När han sitter och skriver saker och ting så känns det som att ”oj, är det jag som skriver det här?”. Men det är inte jag. Det är inte jag som skriver. Det känner jag med hela min kropp. Och det som Micael skriver….
–Textil! (Micael)
– Alldeles strax Micael, ska vi gå.
–Textil! (Micael)
– De är Micaels tankar inte mina.
–Textil! Ok. (Micael)
– Vi ska gå ner nu Micael.
Jag säger tack och hej till Micael och Katarina. Och sätter mig ner med verksamhetschef Benny Jacobsson och föreståndare Helena Cassanova. Jag är nyfiken på vad de har att säga. När Socialstyrelsen menar att den här metoden inte går att lita på, att det är stödjaren som styr kommunikationen. Och när Skolinspektionen förbjuder den i svenska särskolor. Hur kan då Hajdes göra bedömningen att faciliterad kommunikation fungerar?
– Det har visat sig att det fungerat för de här personerna. Personer som tidigare inte kunde uttrycka sig, kan uttrycka sig. Och visa en glädje över det, säger Helena Cassanova.
Även om du inte vet om det är de som uttrycker sig?
– Det är svårt för mig att säga att jag vet att det inte är de som uttrycker sig. Förstår du, jag vänder bara på det?
Räcker det för dig som föreståndare för en LSS-verksamhet som har med funktionshindrade med kommunikationssvårigheter att göra?
– I nuläget tills jag blir bevisad någonting annat.
Men borde inte ett test där stödjaren går ut ur rummet när frågan ställs, vara ett enkelt sätt att verkligen slå hål på alla misstankar och bevisa att faciliterad kommunikation fungerar om den nu gör det, frågar jag Helena Cassanova?
– När jag pratar med dig och så pratar jag med Benny en stund senare, så har vi olika relation till varandra och då är det inte säkert att jag svarar likadant på frågan, säger hon.
Men om jag frågar vilken färg har mina byxor och så tittar någon ner och sedan kommer någon in och skriver ”turkos” eller ”fönsterputs”, så är det väl ganska uppenbart eller?
– Jo, om jag inte också har autismspektrum-diagnos. Alltså det här är jättekomplex och svårt att gå in i trycker jag, för vilken kommunikationsmetod jag än använder, om det är FC eller bilder, så är jag inte säker på att jag når personen eller att personen når mig. Så jag skulle säga att det finns ingenting som är bombsäkert. Det finns ingenting som är hundra procent, säger Helena Cassanova.
Men det är ändå värt det?
– Jag ser att det är värt det, avslutar Helena Cassanova.
– Det finns naturligtvis en stor risk med det och den lyfter ju du, med osäkerheten, vem styr metoden och vem styr vad som faktiskt blir brukarens önskan eller vilja, säger Marica Gardell är socialdirektör på Gotland. Hon ansvarar för vad regionens vårdpengar används till. De har köpt vårdplatser hos Hajdes för 59 miljoner kronor sedan de började med faciliterad kommunikation där.
– Det har heller inte funnits något riktigt bra alternativ till den här metoden när man har väldigt svårt att kommunicera.
Så ni har känt till det, känt till kritiken men eftersom det inte har funnits några alternativ så har den fått fortsätta användas helt enkelt?
– Så har det faktiskt sett ut, säger Marica Gardell.
Och inte heller tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg har brytt sig om att FC används. Det visar sig när verksamhetschefen Benny Jacobsson plockar fram de senaste inspektionsrapporterna.
– Då har jag två rapporter framför mig. I den ena hade man ett visst syfte när man kom hit, att granska tvångs- och begränsningsåtgärder. Men samtidigt såg man ju igenom hela företaget, säger Benny Jacobsson.
Efter att IVO varit på besök i maj 2014 skriver de i sin rapport att Hajdes använder faciliterad kommunikation, och de påminner om att Socialstyrelsen inte tycker att metoden är tillförlitlig. Men det blir inga krav på åtgärder. Ett år senare gör IVO en ny, oanmäld, inspektion och också den gången noterar de att Hajdes använder FC. Men skriver i sin rapport ”att verksamheten följer de lagar och regler gällande delaktighet så att de som bor i verksamheten tillförsäkras goda levnadsvillkor” (UR IVO:s inspektionsbeslut 27 augusti 2015)
– Och det gör ju att jag känner mig inte så utpekad för att jag tillämpar en metod. Jag har inget stöd för det, men jag har ingenting som säger emot det heller. Så då är valet upp till mig att välja en väg och vi har valt den här vägen. Så enkelt är det, säger Benny Jacobsson.
Anette Nilsson är enhetschef för IVO:s tillsyn i östra Sverige, där Gotland och Hajdes ingår:
– Där skulle vi ha kunnat vara mer tydliga mer att informera verksamheten i beslutet att vi precis som Socialstyrelsen avråder från att använda den här metoden. För det är det som IVO också står för. Så det kunde ha framgått mer tydligt i det här beslutet, vilket har framgått i tidigare beslut, säger Anette Nilsson.
Ja, för det står väl inte alls. ”Mer tydligt” låter som att ni kunde formulerat det lite vassare men här står ju faktiskt ingenting om att ni tycker att det är problematiskt?
– Nej, precis, det kunde ha stått i det beslutet också. Precis det. Men vi har inget lagstöd att kräva att en verksamhet ska sluta med metoden utan vi upplyser dem om det rådande kunskapsläget.
Det här är ju något som svenska myndigheter inte tycker att man ska använda, det har ju både ni och socialstyrelsen sagt tydligt, ni avråder från den här metoden. När ni då ser att den används, faller det sig inte rimligt att då att man säger att de inte ska använda metoden? Annars blir väl den där avrådan tämligen tandlös?
– Ja, det kan man ju betrakta det som, avslutar Anette Nilsson.
Så, var landar vi med det här? Myndigheterna tycker inte att faciliterad kommunikation ska användas inom vården för personer med funktionsnedsättning, men det är fritt fram att göra det ändå.
På Gotland kommer kommunen nu efter Kalibers granskning bearbeta om sina kvalitetskrav och inte längre tillåta FC på de boende som de finansierar med skattepengar.
– Så kommer vi se till att man inte använder den metoden på de nya brukarna som placeras där och det är också något som vi kommer förhålla oss till vid andra placeringar, att man har ett extra fokus på vilka metoder man använder kring kommunikation, säger socialdirektör Marica Gardell.
Och för Micael och de andra som använder faciliterad kommunikation idag säger Marica Gardell att regionen ska ha särskilda samtal med boendet.
Men så får jag höra att FC fortfarande används i en skola trots Skolinspektionens uttryckliga förbud. Stämmer det här? Så här låter informationen jag har fått:
”Det får vi inte prata om. Det är ju tjänstefel i det här läget.”
Det här var tredje delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fjärde delen publiceras torsdag den 17 mars. Lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Flemming misstänks för sexuella övergrepp på sin dotter. Anklagelsen mot honom hade kommit till på skolan genom kommunikationsmetoden FC. Men vem är det egentligen är som skriver? Del 2: läsa tankar
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I oktober 2012 misstänks Flemming för sexuella övergrepp på sin dotter Rebecca. Rebecca har en grav utvecklingsstörning och kan inte kommunicera genom att prata. Anklagelsen mot honom hade kommit till på Rebeccas skola genom en kommunikationsmetod som heter faciliterad kommunikation. Den går ut på att en assistent stödjer Rebeccas hand så att hon kan peka på ett tangentbord.
Frågan är vem det egentligen är som skriver? Andra delen: läsa tankar
Är det här framme eller?
– Ja.
Jag är på väg till det gruppboende där Rebeccas bodde när allting hände.
– I huset så är det sex lägenheter.
Bor man en i varje eller hur funkar det?
– Ja, så det bor sex personer på gruppbostaden och då var det tre tjejer och tre killar som bodde där i blandade åldrar. Och Rebecca var yngst.
Frida Ahlgren var under den här tiden Rebeccas kontaktperson på boendet. Hur var Rebecca, undrar jag?
– En jätteglad tjej. Alltid glad. Väldigt sprallig. Social, jättesocial. Ville aldrig vara själv utan gillade att vara i allrummet tillsammans med de andra som bodde där och med personalen framförallt, berättar hon.
Idag är Frida Ahlgren utbildad stödpedagog och jobbar som omsorgshandledare inom hemtjänsten. Men då, 2012, träffade hon Rebecca varje dag, tog hand om henne och skötte kontakten med Rebeccas skola.
– Det började ju med att jag var på ett utvecklingssamtal tillsammans med Rebecca där de talade om att hon hade sagt saker som var oroväckande, via FC. Då var det bland annat att hon hade sagt att hon inte kunde sova på nätterna för att det sprang folk in i hennes lägenhet, hon sade att hon hör dåligt och ville gå till läkaren och hon sade även att hennes bror är hörselskadad. Och inget av det stämmer. Och då började vi ana lite oro. Vad kommer att komma härnäst när de säger att hon sagt sådana saker?
Frida hade också gått på en endagsutbildning som skolan ordnat om faciliterad kommunikation. Och hon hade själv testat att skriva med Rebecca fem, sex gånger. Men det hade inte fungerat. Rebecca hade bara pekat på alla möjliga bokstäver, säger hon.
– Vi var ju rädda att det skulle kunna komma nånting mot oss då. Vi hade ju män som jobbade hos oss och vi var ju de som var ganska intima med henne och duschade henne och hjälpte henne med det intima. Så vi var ju rädda att det skulle komma fram något sådant sedan. Men då kom ju detta istället.
Det är med den här metoden som Rebecca ska ha uttryckt att hennes pappa, Flemming, har utnyttjat henne sexuellt. Den som stödde, eller faciliterade, Rebecca när detta först kom fram var hennes elevassistent i skolan. Samma elevassistent som var med och skrev med Rebecca under polisförhören.
De anklagelser som kommer fram är inte bara att pappan ska ha haft sex med Rebecca. Han ska också ha tagit med henne till andra män och låtit dem ha sex med henne också. Han ska ha förgripit sig på en av Rebeccas bröder. Och så ska han ha gjort Rebecca med barn.
– Ja, hon nämnde att hon skulle ha varit gravid och gjort en abort och då hittade vi inga uppgifter om det. Vi letade ju efter journalanteckningar och begär olika vårdinrättningar att skicka in sådant. Men det fanns ingenting. Och sådana saker är ju starka indikationer på att det här inte stämmer, säger åklagare Stefan Lind som var förundersökningsledare i Rebeccas ärende.
Polisen kontaktar åtta olika kliniker i regionen. Ingen har gjort någon abort på Rebecca. Och så ungefär en och en halv månad efter det sista förhöret med Rebecca hör skolans kurator av sig till polisen och säger att Rebecca nu tagit tillbaka allting. Hon ljugit om pappa och ingenting har hänt. Den här informationen ska precis som vanligt ha skett genom faciliterad kommunikation med elevassistenten som alltid skrev med Rebecca.
En vecka senare lägger åklagaren ner fallet med motiveringen att brott inte kan antas. Det är det starkaste skälet att lägga ner en utredning.
– Det var ju en samlad bedömning av allting, både bevisning men givetvis hade metoden som sådan en viss betydelse. Givetvis, säger åklagare Stefan Lind.
Jag har spelat upp delar av de videoinspelade polisförhören med Rebecca för Stefan Lind, nu tre år senare.
– I det här fallet så är det ju ett rent fysiskt sätt att styra hennes fingrar på. Och om inte jag missminner mig så fanns det ett mått av att man skulle känna i någon form av muskelrörelser i handen, vilken bokstav och vart hon ville på tangentbordet, och det kändes ju spontant som lite märkligt.
Så om man ska vara krass så vet ni inte vems berättelse det är som har dykt upp här?
– Nej, det vet vi inte. Det kan ju vara hennes eller en annan elevs som dyker upp via en annan elevassistent. Vi vet ju faktiskt ingenting egentligen. Helt krasst så är det nog så faktiskt.
Stefan Lind skulle inte förbjuda någon att använda den här metoden i polisförhör igen för, säger han, det spelar ingen roll hur en anklagelse kommer fram, de måste ändå alltid säkra upp den med hård bevisning. Som när målsägaren är ett spädbarn till exempel. Då kan ju den personen inte berätta någonting alls.
I det här fallet blev den misstänkte Flemming, på starkast möjliga sätt, friad från anklagelserna som kommit fram genom faciliterad kommunikation med elevassistenten.
– Tack och lov så ljög hon så enormt att det blev lätt för polisen att kolla. Men det fanns inte en kritisk tanke i någon av alla de här så kallade akademiska huvudena. Det var från rektor, specialpedagoger, assistenter, kuratorer, socialsekreterare. Ingen hade en kritisk tanke, kan detta vara sant? säger Flemming.
Att ha blivit misstänkt för att ha förgripit sig på sin dotter, det är inget som försvinner bara för att polisen lägger ner en förundersökning, säger han.
– Det är ju något som smetar vid en än. För så fort någon tar upp det här blir det ”Var han inte pedofil? Ja det var han väl?”. Så man blir aldrig fri från en sådan lögn. Beroende på att i efterhand så kommer inte folk ihåg hur det var.
Här måste jag också tala om att Rebecca inte längre är i livet. Hon dog på hösten efter att hennes pappa friats från misstankarna. Det hade inget med det här att göra. Rebecca hade nämligen också epilepsi och den 23 oktober 2013 fick hon ett krampanfall som hon inte klarade.
Jag hör av mig till Rebeccas elevassistent. Jag vill veta om hon verkligen trodde att det var Rebeccas egna ord hon fick fram? Hur hon ser på metoden idag? Om hon använder den med någon annan? Ja, jag vill helt enkelt gärna prata med henne.
– Ja, det kan jag förstå att du vill. Jag måste kolla upp lite här hur det är med det här. Hur jag får uttala mig om detta nu, säger elevassistenten.
Efter det här samtalet får jag ett sms där hon säger att hon inte vill vara med. Och hon svarar inte längre när jag ringer.
Flemmings fall är inte det enda i Sverige där faciliterad kommunikation lett till grova anklagelser. Ungefär samtidigt blir en elevassistent på en annan särskola i Göteborg anklagad för sexuellt utnyttjande av en av eleverna på skolan. Den utredningen lades också ner. Men elevassistenten fick ändå inte behålla jobbet och säger att han idag är för knäckt för att orka prata om det.
Jag får också höra om ett tredje fall. En familj som själva bett om att få använda faciliterad kommunikation i sitt barns skola, men där det sen inte dröjt mer än några månader innan anklagelser om andra fysiska övergrepp kom. Inte heller de orkar prata om det som hänt.
Socialstyrelsen avrådde från faciliterad kommunikation efter en tillsynsinspektion 2010. År 2014 gjorde de också en större kartläggning av det internationella forskningsläget om metoden. Myndigheten konstaterar då att faciliterad kommunikation inte går att lita på. Det finns helt enkelt inte något vetenskapligt stöd för metoden.
– När fem rapporter av fem visar att det är faciliteraren som påverkat kommunikationen, så blir ju det också vår slutsats, säger Alexandra Snellman som var ansvarig utredare för Socialstyrelsens kartläggning.
– De här människorna befinner sig i en jättesvår situation och deras anhöriga befinner sig också i en svår och frustrerande situation. Och då hade det varit jättebra om det hade fungerat, men vi har som sagt inga som helst bevis för det, fortsätter hon.
Sensommaren samma år anmäler Flemming metoden till Skolinspektionen och i december 2014 kommer deras beslut. Inte bara Göteborg, utan alla skolor i hela Sverige förbjuds att använda faciliterad kommunikation. Normalt sett lägger sig inte Skolinspektionen i enskilda metoder ute i skolorna, det har de faktiskt bara gjort en gång tidigare, men FC var speciellt.
– Är någonting inte vetenskapligt grundat så ska det inte finnas i svensk skola, säger enhetschef Lena von Platen som fattade beslutet
Kerstin Damgaard var rektor på skolan där Rebecca gick och det var under hennes ledning som FC användes där. Idag är hon rektor på en annan gymnasiesärskola i Göteborg. Hon säger att metoden inte används alls längre.
– Vi använder oss inte av det eftersom vi har fått föreläggande från Skolinspektionen.
Och din personliga åsikt?
– Det vill inte jag gå in på utan jag har lagt detta bakom mig nu.
Har du någon självkritik kring agerandet och användandet av faciliterad kommunikation så här i efterhand?
– Jag vill inte gå in på det.
Varför inte det?
– För att jag har lagt det bakom mig och vi använder oss inte av det alternativa kommunikationssättet.
Och du vill inte svara på om du fortfarande tycker att metoden är en relevant, bra och tillförlitlig metod eller inte?
– Nej, det vill jag inte.
Och anledningen till det, igen?
– Jag har lagt detta bakom mig.
Men trots skolinspektionens beslut och socialstyrelsens kritik mot faciliterad kommunikation fortsätter metoden att användas med funktionsnedsatta i Sverige idag. Framförallt inom olika antroposofiska verksamheter.
Och det verkar ske med myndigheternas goda minne. Det visar sig när jag begär ut fakturauppgifter från samtliga svenska kommuner. Bara sen januari 2015 (alltså efter skolinspektionens förbud och Socialstyrelsens kartläggning som säger att metoden inte går att lita på) har ett 20-tal svenska kommuner sammanlagt betalat ut över 170 miljoner kronor till antroposofiska organisationer som använder faciliterad kommunikation i vissa av sina verksamheter.
Vi kan inte se exakt vad alla pengarna har använts till, men det handlar framförallt om vårdavgifter till LSS-boenden, HVB-hem och daglig verksamhet. Pengar som alltså har gått till organisationer som stödjer och använder metoden.
– Det verkar finnas saker inom FC som jag inte kan förklara, som jag inte kan förstå, säger en föreståndare för ett LSS-boende med antroposofisk inriktning där man använder faciliterad kommunikation med flera av de boende idag.
Även den verksamheten finansieras med skattemedel från kommunen. Föreståndaren inte vill medverka i programmet och är därför anonym.
– Det kan hända att någon skriver det som medarbetaren tänker på och då vet inte jag om det är små, små signaler, om det är manipulation eller om det är så att de kan läsa tankar, förstår du? Så det blir ganska flummigt om man säger så. Jag tycker inte själv att det är så konstigt eftersom jag har egna erfarenheter av att kommunicera med djur på det sättet, säger föreståndaren.
Det här var andra delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fortsätt lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida. Del 3 publiceras onsdagen den 16 mars.
Reporter Mikael Sjödell
Producent Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Att kunna kommunicera är en mänsklig rättighet. Om du inte kan prata ska samhället hjälpa dig göra din röst hörd. Det finns olika metoder för det här. En del är kontroversiella. Del 1: brottet
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Att kunna kommunicera är en mänsklig rättighet. Om du inte kan prata så ska samhället göra allt det kan för hjälpa dig göra din röst hörd på annat sätt. Man kan till exempel använda bilder, tecken eller talapparater. Vissa sådana här metoder är vedertagna. Andra mer kontroversiella.
Det här är berättelsen om en sådan metod. Första delen: Brottet.
Jag är hemma hos Flemming i hans hus i Göteborg.
– Du fick kortet på Becca va?
Ja, jättefint. Från snön.
– Ja just det. Jag har ju väldigt mycket fina kort på henne också.
Vi har gått ner på bottenvåningen, där Flemming har sin tandläkarpraktik. Han tar fram pärmar där han sparat all sin dokumentation som handlar om ett av de hemskaste brotten man kan bli anklagad för. Det är just det vi ska prata om. Det börjar hösten 2012.
– Min son, som var god man för Rebecca, han fick då ett meddelande från tingsrätten där advokat Anna, ja, vi kan kalla henne bara advokat Anna, hade utsetts till målsägarbiträde för Rebecca i ett fall som rörde sexuellt umgänge med avkomling. Vi blev ju helt… vad är detta?
– Det var väl inte mening att jag skulle få veta något överhuvudtaget, men sexuellt umgänge med avkomling, det var väl pappan då i första hand som skulle vara misstänkt.
Pappan är alltså Flemming. Och för att tala i klarspråk: sexuellt umgänge med avkomling, betyder i det här fallet att Flemming misstänks för att ha förgripit sig på sin då 19-åriga dotter Rebecca.
– Uppgifterna var ju att hon hade berättat om övergrepp. Och då gör vi som vi brukar att vi ska höra den som sagt sig vara utsatt för det här, det vill säga målsägande, säger åklagare Stefan Lind, som var förundersökningsledare för det här fallet.
– Det blev väl i viss mån en liten överraskning när förhörsledaren, polisen, tog in henne och skulle prata med henne.
Rebecca föddes med en ovanlig kromosomförändring. En så kallad ringkromosom på tjugoförsta kromosomparet. Det betyder att hon har en grav utvecklingsstörning och inte heller har något tal. Pappa Flemming förklarar.
– I Beccas fall så var hon kanske på en två-treårings nivå mentalt. Jag tror hon hade kanske en 30-40 ord och hälften av dem var namn. Och hon hade ju svårt att säga vissa saker. Mamma och pappa kunde hon säga men sen när hon skulle säga Thomas, som var fritidsledare, så sade hon ”Goff” och när hon skulle säga Sanna, som också var fritidsledare, så kallade hon Sanna för ”Ash”, berättar Flemming.
Jag läser i Rebeccas vård- och omsorgsinsatser under den här tiden. Där står att hon behöver stöd med allt i det dagliga livet. Och så finns fyra mål för vårdinsatserna uppsatta. Ett av målen är överstruket som om det redan uppfyllts: att hon ska känna sig trygg i sin lägenhet på stödboendet där hon bor i veckorna. De andra tre målen är inte överstrukna: att Rebecca ska kunna göra saker själv, kunna kommunicera med andra och begripa sin vardag.
– Vi brukar när det gäller den här typen av ärenden, antingen när det är barn som är utsatta eller när det är människor som har olika handikapp, framförallt mentala handikapp, så brukar vi spela in förhören på video. Vilket vi också gjorde, berättar åklagare Stefan Lind.
"Då är det videoförhör, kompletterande förhör, i K-nummer 178768 för -12, Västra Götaland, Lkp Gbr Ut. Hörd person: Rebecca, målsägande." (Ur polisens videoförhör med Rebecca den 18 december 2012).
– Och sen framkom det då i det första förhöret att hon inte pratade om det här utan att hon hade en personlig assistent som hjälpte henne att skriva ner sin berättelse på en dator, fortsätter Stefan Lind.
"Elevassistenten översätter efterhand som Rebecca visar, och assisterar med sin hand under hela förhöret. Förhöret videoinspelas. Närvarande är också kammaråklagare Stefan Lind." (Ur polisens videoförhör med Rebecca den 18 december 2012).
– Det blev ju inte riktigt som vi trodde från början då. Vi var väl säkra på att vi skulle göra ett videoförhör direkt i och med att vi fick en uppfattning om att det fanns ett handikapp här. Men inte att det skulle vara på det här sättet. Det tror jag inte vi förstod från början.
Polisanmälan om att Rebecca ska ha utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa kommer från hennes skola. Sättet som det här har kommit fram på är genom en då ny metod på skolan som de börjat använda sig av bland elever som inte kan kommunicera genom att prata.
– Tidigt på våren 2012, vill jag minnas, fick jag besked från skolan att de introducerat en ny metod med datorkommunikation med eleverna. Och den kallades för FC, facilitated communication.
Flemming berättar om hur han först kom i kontakt med den här metoden, som heter faciliterad kommunikation på svenska. Det är Rebeccas elevassistent i skolan som visar hur det fungerar.
– Hon tog Rebeccas hand. Och vi stod bakom Rebecca då, och Rebecca satt framför datorn och tangentbordet. Och bara för att vi stod bakom så vred Rebecca på huvudet 180 grader och tittade på oss som stod bakom. Under tiden så daskar den här runt med Rebeccas hand på tangentbordet och efteråt säger hon att ”det här har Rebecca skrivit”. Och ut kommer då ett ganska grammatiskt intakt referat om vinterfåglar. Och i Rebeccas vokabulär så ingick inte sidensvansar, domherrar, bofinkar, talgoxar och vad det nu var. Och att hon tyckte bättre om vinterfåglar än sommarfåglar. Alltså, vi fattade ju att det var ju inte Rebecca som hade skrivit, säger Flemming.
Flemming och hans äldsta son, Rebeccas storebror som också var god man för Rebecca, säger att de inte trodde på metoden men att de höll god min.
– Vi är positiva ändå, det kan väl inte hända något, det kan väl inte göra någon skada i alla fall? Kom vi överens om då. Men det visade sig ju sen vara helt fel, säger Flemming.
Faciliterad kommunikation går ut på att en stödperson, en så kallad faciliterare, hjälper den som inte kan prata att uttrycka sig genom att fysiskt stödja personen. Vanligen genom att beröra personens hand, handled eller underarm så att personen med hjälp av det här fysiska stödet kan peka på till exempel en bokstavstavla eller skriva på ett tangentbord. Det är en kontroversiell metod som figurerat i flera länder ända sedan 70-talet. Runt 2010-2011 introducerades metoden i flera särskolor i Göteborg av personer med koppling till antroposofisk läkepedagogik.
– Och de gav också kurser för föräldrar, säger Flemming.
Flemming tror alltså inte på metoden. Men Rebeccas mamma Catharina var lite mer positiv. Rebeccas föräldrar är skilda och har under den här tiden hand om henne varannan helg.
– Jag gick ju på de här kurserna med FC och jag kunde se de andra barnen. Jag blev helt förvånad över vissa grejer som de andra barnen kunde uttrycka, säger Catharina.
Hon övar lite grand på faciliterad kommunikation med Rebecca.
– Alltså det var ju så att hon hade sådana här bokstäver och så skulle man föra hennes hand, eller hålla den lätt, och så skulle hon peka och så. Det hände ändå vissa grejer som jag tyckte var väldigt konstigt som ändå stämde.
Hon minns särskilt en gång.
– Det var en lärare som hade brutit armen och det hade jag ingen aning om va. Och det kom också fram när jag höll på med henne, med FC. Då frågade hon mig om den här läraren var bra i armen, berättar hon vidare.
Liknande saker här hände vid ett par tillfällen säger Catharina. Hon tror inte att hennes ex-make har begått några sexuella övergrepp mot deras dotter. Men trots att de anklagelserna kom fram just genom faciliterad kommunikation är hon inte helt emot metoden. Hon vet inte hur hon annars skulle kunna förklara vissa av sakerna som kom fram när hon övade med Rebecca.
Kan det vara så att det är du som på något sätt fått fram de här orden när du skrev med Rebecca och samma sak för de andra föräldrarna? På något undermedvetet plan?
– Nej, jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna skriva och fråga angående hennes lärare om hon har brutit armen. Jag hade ingen aning om det, förstår du?
2010, två år innan Flemming blir misstänkt för sexuella övergrepp på sin dotter som har en grav utvecklingsstörning, så har Socialstyrelsen gjort en inspektion på ett boende för ungdomar med funktionsnedsättningar som använde faciliterad kommunikation. Slutsatsen efter den inspektionen var att Socialstyrelsen tills vidare avråder från att använda metoden i väntan på en större kartläggning.
Och i maj, fem månader innan skolan anmäler Flemming, så går Sahlgrenska Universitetssjukhusets DART-enhet ut med en skrivelse där de bestämt avråder från metoden. DART är ett kommunikations- och dataresurscenter för personer med funktionsnedsättning och där jobbar logopeder, specialterapeuter och pedagoger. Så här skriver de om FC som faciliterad kommunikation ofta förkortas:
"Att använda FC strider mot vetenskapligt grundad metodik och god praktisk erfarenhet, och är att ge sig ut på mycket djupt vatten. Personer med kommunikationssvårigheter har rätt till egen självständig kommunikation! Det är alltid detta vi måste sträva mot. Det finns inga genvägar eller mirakelmetoder – hur gärna vi än skulle önska." (Ur ”Användning av faciliterad kommunikation”, DART 30 maj 2012)
Trots att de här är känt när förundersökningsledaren och åklagaren Stefan Lind kallar Rebecca till förhör så förhörs hon med just faciliterad kommunikation.
– Vi kunde ju inte förhindra henne att berätta på det sättet som hon behövde berätta. I det här fallet hade vi ju inget val. Om vi skulle vi få hennes berättelse så var det på här sättet eller inget sätt, säger han.
Och den som stöder Rebeccas arm under polisförhöret är samma elevassistent som skrev med henne när de misstänkta övergreppen först kom fram på skolan.
Du säger ”det sätt som hon skriver och berättar på”, men egentligen så vet inte du om det är målsäganden eller skrivaren som är upphov till det här, eller?
– Nej, teoretiskt är det naturligtvis så att vi inte kan vara säkra på det, säger Stefan Lind.
Polisens andra förhör med Rebecca hålls den 18 december 2012. Förhörsledaren börjar med att fråga hur Rebecca har haft det efter det första polisförhöret.
Elevassistenten håller Rebeccas högra hand i vad som ser ut att vara ett stadigt grepp så att bara hennes pekfinger sticker ut. Elevassistenten för först Rebeccas pekfinger över den nedskrivna frågan på dataskärmen. Sedan flyttar de ner till tangentbordet och deras händer rör sig hackigt fram och tillbaka över tangenterna.
Jag kan inte säga helt säkert vem det är som styr, men jag kan säga att Rebecca verkar fullt upptagen med annat än att skriva. Hon pillar sig i ansiktet, pillar på sina glasögon, vänder sig om och tittar bakåt. Vid ett tillfälle börjar hon fingra på ett par hörlurar som hänger över skrivbordslampan på bordet. Allt medan hennes och elevassistentens händer fortsätter slå på tangenterna. Hon låter ibland, gör ljud. Och ibland hör man hela ord lite tydligare, som här:
"Rebecca: Mamma…
Elevassistenten: Pappa. Jag har varit hos pappa."
(Ur polisens videoförhör med Rebecca den 18 december 2012)
Vad får du för intryck när du ser det här nu?
– Ja, nu när man ser det igen så ser man ju tydligt att dels så tittar hon inte särskilt mycket på varken den som skriver, eller hjälper henne skriva, hon tittar inte på skärmen eller på tangentbordet. Och säger tydligt vid ett ställe ”mamma” medan den som skriver säger ”pappa” och skriver ”pappa”. Och man kan naturligtvis fundera på varför det blir den typen av missförstånd då, för ett av de få orden hon sade tydligt var ju ”mamma” faktiskt, säger åklagare Stefan Lind.
Så, hur löd hela svaret på frågan hur Rebecca haft det sen sist? Så här står det i det utskrivna polisförhöret:
"Det har varoit bra jag har varitn hos pappa och han har hotat mig med att jag ska få en fin present lom jag ine berättgzar mer om detta som han gjort ,med mig” (Ur polisens utskrivna förhör med Rebecca den 18 december 2012)
Det här var första delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fortsätt lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida. Del 2 publiceras måndag den 14 mars.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det skulle bli den perfekta kretsloppsstaden. Men vad händer med löftena i verkligheten? Kaliber om hur en miljöprofilerad kommun godkände att aska med tungmetaller får spridas på åkrar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varje dag kommer upp emot 36 lastbilar med träflis till kraftvärmeanläggningen Ryaverket i Borås.
Biobränslet är på frammarsch över hela Sverige. Det är förnybart och sparar in stora mängder koldioxidutsläpp mot till exempel oljeeldning. Men varje dag måste omkring tio ton bioaska tas om hand på Ryaverket. Borås Energi och Miljös kommunikationschef Jonas Holmberg berättar att askan ska tillbaka till skogen när vi får en rundvisning.
– Ja det är här bioaskan kommer ut efter förbränning av biobränslet. Den här chauffören lämnar nog en tom container då där detta samla upp i då. När kontainern är fyllda då för vi ut det till skogsbruket då och sluter näringsämnenas kretslopp när det gäller biobränsle, berättar han.
Så här har staden Borås valt att presentera sig med reklamklipp på Youtube:
”Borås som har en lång erfarenhet av källsortering och fjärrvärmeproduktion är på god väg att bli en hållbar kretsloppsstad. En stad där alla invånare är en del av det perfekta kretsloppet.”
Miljöfanan hålls högt av Borås Energi. Det är var askan från Ryaverket i Borås tar vägen Kaliber handlar om.
Per Markusson kör i spåren av gallringsmaskiner på en skogskulle.
– Man får snirkla sig fram i och med att man kör mycket gallringar och så är det ofta går vi bara i de spåren andra maskiner har gått gjort redan så att säga. Man får bara följa dem, säger han.
Han arbetar med att köra ut aska i skogen - fast åt ett skogsbolag i Västra Götaland.
Nu är det väl en tjugo meters brant ner till höger här är du inte rädd att välta och trilla ner för en sådan brant?
– Jag har ju tre-fyra meter dit. Jag hade inte velat köra så mycket närmare.
Bakom den specialbyggda skogsmaskinen sitter en spridare som slungar ut aska.
– Det syns bara på närmaste träden kan det bli lite svart om man säger så. Precis där jag har spritt annars trillar det ner mellan alla grenar, säger Per Markusson.
Askan är en restprodukt ifrån eldning av biobränsle. När askan sprids tillbaka i skogen återställer den den näring som tagits ut ifrån skogen med biobränslet. Det motverkar också försurning. Men spridningen får bara ske med kontrollerade doser. För i askan finns också miljöfarliga tungmetaller.
Kaliber har nåtts av ett rykte att askan från Borås Energi inte bara spridits tillbaka till skogen:
”Askan spreds på åkrar istället för i skogen.”
En kväll får vi äntligen träffa en källa vi sökt länge som haft insyn i den dolda verksamheten. Vi träffas på enslig skogsväg för det här är en känslig fråga. Källan berättar:
”Det spreds flera gånger högre doser på åkermark än vad som får spridas i skogen.”
Borås siktar mot att bli en perfekt kretsloppsstad. Kaliber bestämmer sig för att undersöka vad kommunen egentligen gör med sin aska från biobränsle med känt innehåll av tungmetaller.
Men hur kan askan från ett naturligt bränsle innehålla ämnen som kan vara farliga för människan? Vi tar med dokument med analysprov av askan från Borås Energi vi fått av källan till en av Sveriges ledande kadmiumexperter på Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Så här ser det ut. Det är det här de har analyserat. Det här är då innehållet.
– Det verkar vara mycket kadmium men inte så mycket annat. Då undrar man varför?
Jan Eriksson jämför med sin egen forskning om aska från skogen. Och det visar sig att även han tidigare publicerat forskningsresultat som visat att biobränsleaska kan innehålla mycket kadmium.
– Ja, men då ligger askor i den nivån när det gäller kadmium, säger Jan Eriksson.
Det är alltså känt sen länge att biobränsleaska kan innehålla betydande halter av tungmetallen kadmium. Och de flesta värden vi ser senare från Borås Energi och miljö visar på snarlika kadmiumhalter. Anledningen är enligt forskaren Jan Eriksson att när biobränslet eldas koncentreras de låga halterna kadmium som finns från början i träet.
– Då är all biomassa bortbränd så då blir ju allting koncentrerat i en liten massa så att säga.
Han berättar att om kadmium sprids på åkermark kommer det senare lätt in i grödorna och vidare till maten.
– Det som skiljer kadmium från andra tungmetaller är att växterna tar upp det relativt lätt så på det sättet blir vi mer exponerade för kadmium via maten då.
Att det tas upp av växter gör kadmium extra lömskt för människan. Jan Eriksson berättar att lägger man på stor mängd aska med höga halter kadmium på åkermark kan det långsiktigt leda till ökade halter i grödan.
– Det som jag tycker oroar mig är om det innebär en stor upplagring på längre sikt. Just med tanke på att man inte vill öka halterna utan minska halterna i åkermarken.
Och fler varnar för hälsoriskerna om aska med kadmium sprids på åkrar. Vi återkommer till det.
Gunnar Peters är VD för Borås Energi och Miljö.
– Vi vill vara eliten när det gäller miljöarbete. Det har ju successivt kommit fram när vi märkt att det fått effekt även ute i världen. Folk kommer till oss och frågar om råd, säger han.
Han berättar om det kommunala bolagets ambitiösa satsning att bli miljöförebild. De gör numera reklam för miljöarbetet även på engelska.
“Borås has long experience in recycling and district heating. And is well on its way to become a sustainable Eco-city.”
Även VD säger att biobränslets aska förs tillbaka till skogen i ett kretslopp.
– Biobränslet då tar vi en restprodukt från skogen. Sen så använder vi det och producerar fjärrvärme. Vi producerar el. Och sen tar vi askan och återför till skogen. Och vitaliserar skogen så att det kan växa nytt där. Det är kretslopp det.
Har VD rätt i bilden att askan bara sprids tillbaka i skogen? Kretsloppet går ut på att om ämnen återförs till skogen förändras inte den naturliga balansen. Men vad händer om askan hamnar någon annanstans?
Vi har andra uppgifter från vår källa att aska spridits på åkermark. Senare får vi även tag på avslöjande dokument om att askan hamnat någon annanstans. Så vi bokar en ny intervju och återkommer senare till VD:n.
Vi backar bandet. Länge sköttes en större del av spridningen av bioaska av kommunen med några externa skogsmaskinentreprenörer. Men för fyra år sedan förändrades det. Borås energi valde att göra en större upphandling där bolag fick konkurrera och lägga bud för att sköta hela spridningsverksamheten. Skogsmaskinentreprenören Fredrik Zabel hade under tio år kört ut askan till skogen.
– Jag såg inget konstigt med upphandlingen egentligen. Jag la in pris och så på upphandlingen. Det är väl först efteråt det varit konstigt med upphandlingen. De har inte följt riktlinjerna som stod i upphandlingen, säger Fredrik Zabel.
Trots att det fanns bara fanns ett fåtal specialbyggda skogsmaskiner som kunde sprida askan i skogen, var det ingen av dem som fick del av uppdraget.
– Vi var ganska få entreprenörer som körde kedjan ut i skogen och då var det ingen av dem som man frågade runt med som hade som inte hade kört ut det i skogen helt enkelt. Då fick vi indikationer på att det var kört på annat sätt, fortsätter han.
Vi kontaktar fler som tittade på upphandlingen. Karina Pedersen på skogsfirman Askungen Vital utgick från att askan skulle spridas i skogen.
– Det var en upphandling från helvetet. Det var ett väldigt krångligt förfarande. Det gick till någon som egentligen tänkt att återföra det till åkrar och inte till skogen.
Vad trodde ni när ni la anbuden då?
– Det skulle återföras till skogen. Det var ju hela konceptet att askan skulle återföras till skogen. Och det var också det andra la ett anbud på. Men i själva verket hamnade det på åkrarna istället.
Hur kändes det?
– Får jag svära? Man blir ju bara… det är inte alls ok att det får gå på det viset.
Skogsföretagaren Daniel Glimtoft hade också arbetat med ett anbud. När han hörde om att aska spreds på åkrar reagerade han på risken för att tungmetaller sprids.
– I skogen är en omloppstid 70 år. Om man då tar motsvarande mängd aska på jordbruksmark där man har ett-åriga grödor säger det sig självt att tillförseln av näring och tungmetaller blir alldeles skev, säger Daniel Glimtoft.
Vad ser du för risk?
– Att man tillför alldeles för mycket tungmetaller till jordbruksmark.
Kaliber undersöker vidare vad som händer när aska från biobränsle med höga halter kadmium sprids på åkrar istället för tillbaka till skogen. Kadmium kan alltså tas upp av grödor. Men vad händer med dem som sen äter pasta, potatis och bröd som innehåller kadmium? Vi vänder oss till Agneta Åkesson professor vid institutet för miljömedicin på Karolinska institutet som forskat på kadmium sen 90-talet.
– När det väl kommer in i kroppen så ansamlas det huvudsakligen i njuren och där är halveringstiden jättelång. Så det betyder att det vi får i oss stannar kvar i nästan hela vårt liv och det är det som gör kadmium bekymmersamt. Att vi inte kan göra oss av med det, säger Agneta Åkesson.
– Man tror att hälsoeffekterna uppstår vid lägre koncentration än man trodde då för tjugo år sen. Och att det ser ut som att det är fler eller andra möjliga hälsoeffekter som kadmium kan ge upphov till än man trodde då. Det började med att man fokuserade på njureffekter, sen kom möjliga beneffekter in i bilden sen har det varit möjlig ökad risk för cancer.
När vi berättar att aska med kadmium sprids på åkermark blir Agneta Åkesson oroad.
– Det är bekymmersamt. Vi bör under inga omständigheter öka exponeringen av kadmium snarare minska.
Vem drabbar det?
– I och med att det hamnar i grödorna så drabbas vi alla. För vi alla måste äta.
Vad ser du för värsta scenario om man fortsätter med det här?
– Det här är ett problem som vi drar på oss för all framtid eftersom det är väldigt, väldigt lång bromssträcka och det tar väldigt lång tid att minska nivåerna i åkermark. Så det här är då ett problem som vi skjuter framför oss till kommande generationer.
Per Markusson som kör ut aska för ett skogsbolag följer långsamt tidigare skogsmaskiners spår.
Hur ska du köra här nu då mellan träden?
– Nä, jag får följa vägen som är här. Jag tror att den går upp här.
Per Markusson berättar att skogsbolaget följer hur han spridit askan via loggade GPS-spår.
– Sen så loggar det hur jag kör i alla områden via en GPS-puck. Så när jag kört färdig då skickar jag tillbaka den till uppdragsgivaren så han får tillbaka den och då syns ju alla spår och var jag vart, berättar Per Markusson.
Det är bara tillåtet med ett par doser aska under trädens livstid på cirka 70 år, bland annat för att inte öka mängden tungmetaller i skogen. Skogsstyrelsen har bestämt det.
– Vi kontrollerar bland annat att det är en ren trädbränsleaska genom att till exempel kontrollera olika tungmetallers halter i askan, säger Karin Ask, som är skogskonsulent på Skogsstyrelsen i Borås. Skogsstyrelsen vill att aska förs tillbaka till skogen, men under noggrann kontroll. All spridning ska rapporteras till Skogsstyrelsen innan den sker.
– Vi tar in anmälningar för samråd enligt miljöbalken. Och de granskar vi så att det inte finns områden som kräver extra hänsyn. Och vi kollar att den som anmäler tänker följa våra riktlinjer. Om vi inte kommer överens då kan skogsstyrelsen fatta ett beslut eller ett förbud helt enkelt.
Vi får tag på Peter Tagesson på Maskinringen Sjuhärad. Han medger att aska spreds på åkermark.
– Den aska som spreds på åkermark var inte godkänd att sprida i skogen. Den innehöll spik bland annat, säger Peter Tagesson.
Varför är det tillåtet att ha det på åkermark då?
– På en åker så spelar det inte så stor roll.
Men vart tar askan vägen? Medan skogsbolag loggar var de sprider med GPS, vet vi att aska spritts på åkrar men inte hur mycket, i vilka jordar eller om bönderna är medvetna om kadmiumnivåerna.
– Det var några tusen ton i alla fall.
Hur många ton spred ni per hektar?
– Svårt att uttala mig om det.
Vilka marker var det på?
– Det kan jag inte svara på rakt upp och ner heller.
Men ni har spridit tusentals ton på jordbruksmark men ni minns inte var?
– Jag har ingen anledning att lämna ut det till dig så här rakt upp och ner.
Men lite vet vi om spridningen i skog. För att hålla sig till reglerna måste man alltså ha ansökt hos Skogsstyrelsen innan spridningen börjar.
– När jag söker samråd då följer jag Skogsstyrelsens rekommendation, säger Peter Tagesson.
Kaliber går igenom ansökningarna för spridning av aska från Borås Energi som anmälts under de senaste fyra åren. Och då upptäcker vi att det inte finns tillräckligt med skogsmark för att sprida askan. Det finns bara ungefär hälften av skogsarealen.
Det saknas ju mark att spridas på om ni ska följa Skogsstyrelsens riktlinjer…
– Skogsstyrelsen har ju inte absolut krav utan en rekommendation.
Peter Tagesson på Maskinringen tolkar att de inte behöver följa Skogsstyrelsen. Men senare hittar vi också mer aska som inte hamnat i skogen.
När Kaliber söker efter regler för att sprida aska på jordbruksmark får vi reda på att det saknas berättar Jordbruksverkets enhetschef Else-Marie Mejersjö.
– Jordbruksverket har ju regler när det gäller stallgödsel till exempel och andra mineralgödselmedel och så, men för aska har vi inte något regelverk och askåterföring har främst diskuterats när det gäller skogsmark, säger Else-Marie Mejersjö.
Aska på åkermark hamnar därför i en juridisk gråzon. Det finns inga tydliga regler. Det Kaliber hittar är hos miljöcertifieringen KRAV.
– Våra regler finns för 2016 och då omfattar den 20 olika kapitel. Det är för växtodling, djurhållning…säger Kjell Sjödahl-Svensson är regelchef på Krav.
Han visar deras regelbok och när jag berättar att aska sprids på åkermark ringer varningsklockorna direkt.
– Aska är ofta förorenat med tungmetaller, vilket begränsar användningen väldigt mycket. Kadmium kan vara det som är mest problematiskt. Inte alltid, men ofta.
Hos Krav är gödslingen mer reglerad än i lagstiftningen.
– Krav har valt att ha strikta regler för alla gödselmedel som man tar in utifrån från åkermarken. Och där går vi mycket längre än lagstiftningen som bara gäller när man sprider avloppsslam, säger Kjell Sjödahl-Svensson.
Men är inte era regler överdrivet hårda här när det inte finns lagstiftning som går lika hårt fram som ni gör?
– Nej. Det här skyddet för åkermarken behövs. Det är en så pass viktig fråga att vi inte förorenar åkermarken.
Vår källa har sagt att det minst sprids lika mycket på åker som i skogen. Om man sprider med samma doser på åkermark som i skogen skulle jorden i princip diskvalificera sig för ekologisk matproduktion.
– Det här är en dos som är kanske femtio, sextio gånger större än den tillåtna. Så det här är inte acceptabelt.
Så det skulle inte klara KRAV-reglerna?
– Nej, det gör det inte.
Med enligt vår källa har det förekommit doser på åkrar som är fem gånger högre än vad som är tillåtet i skogen:
”Det spreds 20 ton per hektar. De ville bara bli av med det.”
Peter Tagesson på Maskinringen säger han inte vet hur stora doser som spreds.
– Det får stå för den personen det är inget jag känner till.
Hur mycket var det då?
– Jag kan inte svara på det, säger Peter Tagesson.
Skogsentreprenörerna trodde att uppdraget var att sprida aska i skogen. Men Maskinringen tolkade det annorlunda. De valde att även sprida askan på åkermark. De kan ha hittat en lucka i lagen som tillåter detta, trots möjliga hälsorisker med spridning av kadmium. Men varför vill man sprida aska på åkrar?
Vad är det snabbaste du kan köra och sprida?
– En-två kilometer i timmen. Det är helt hur marken ser ut. Ofta är det inte precis slätt ute i skogen. Men det är stubbar och stenar. Allt möjligt, säger Per Markusson, som kör ut aska i skogen.
Om du är ett fält istället. Hur snabbt skulle du kunna köra och sprida då?
– Det vet jag faktiskt inte för jag har inte provat. Men sex-sju kilometer skulle du nog klara i alla fall antar jag.
Sex gånger så snabbt?
– Ja, säger Per Markusson.
Karina Pedersen på skogsentreprenören Askungen vital säger att skogspridning är dyrare än att sprida på åker.
– Det är dyrt att återföra det till skogen jämfört med att täcka det som deponi eller lägga det på åkrar, säger hon.
Och en annan skogsentreprenör Fredrik Zabel som inte fick uppdraget av Borås Kommun har gjort en överslagsberäkning på besparingen.
Hur mycket tror du man spar i pengar på att köra ut det på åkermark istället för i skogen?
– Det är ju hela kedjan att man inte behöver göra lika mycket med askan. Du kan hantera den på ett helt annat sätt. Minst 100 kr per ton man spar i så fall, säger Fredrik Zabel.
När det handlar om tusentals ton aska per år som ska tas hand om kan en hundralapp i besparing per ton betyda mycket för lönsamheten. När de upptäckt att askan spridits på åkermark frågade Fredrik Zabel Borås Energi.
– Vi tog kontakt med Borås energi och frågade varför de gjorde som de gjort med den biten.
Vad svarade de?
– De svarade att de inte visste något om detta och att det inte skulle upprepas. De skulle köra ut det i skogsmarker i fortsättningen under den avtalstiden som var 2012 till 2015.
Även Karina Pedersen uppfattade att spridningen på åkermark nu skulle upphöra.
– När vi tog kontakt med Borås energi så sa de att det absolut inte var meningen att det skulle till någon åker. Det skulle till skogen. Vi var liksom gott så. Då får det vara så, säger Karina Pedersen.
Och Borås Energi skriver flera mejl till Maskinringen att det inte är acceptabelt att sprida aska på åkermark. Det skriver att det är ett försök som ska avbrytas. Och skriver att det inte är förenligt med deras policy. Gunnar Peters VD på Borås Energi minns:
– Det var ett ärende där Maskinringen spridit det på åkermark. Då reagerade vi med en gång och skrev ett brev till dem, säger Gunnar Peters.
Varför då?
– Bara för att vi hade sagt att det var i skogsmark.
I klagomålet beskrivs också att Maskinringen avvikit från avtalet. De konkurrerande entreprenörerna kontaktar även Skogsstyrelsen i Borås. Dåvarande distriktschefen Bo Hultgren minns.
– Vi tittade på det här ärendet och tog kontakt med Borås Energi och hörde om det spridits på annan mark än skogsmark. Och de hänvisade till Maskinringen och som kunde bekräfta att så hade skett.
Han tar kontakt med både Borås Energi och miljöförvaltningen i Borås.
– Så småningom fick vi ett besked ifrån Borås stad att man betraktade det här som ett misstag, att den spridits på jordbruksmark och att man i fortsättningen ska verka för att askan återförs till skogen. Med det var vi nöjda och vi har en samsyn, säger Bo Hultgren.
Och månaderna efter kritiken om att askan spridits på åkermark nått Borås Energi publiceras flera videos på Youtube som berättar om energibolagets kretsloppsarbete och att askan nu fortsättningsvis sprids i skogen.
”Efter förbränningen kvarstår en bioaska. Och den återför vi till skogen och på så sätt sluter vi biobränslets kretslopp.”
Uppdraget var att sprida aska i skogen. Men efter att aska spridits på åkrar blev Maskinringen ifrågasatta av Skogsstyrelsen och miljöförvaltningen. Dessutom konstaterades en avvikelse från avtalet. Maskinringen borde ha problem med sin uppdragsgivare Borås Energi. Man förväntar sig nu kanske hårdare kontroll och uppföljning. Men bara några månader senare får istället Maskinringen ytterligare uppdrag utöver att sprida bioaska i skogsmark. Och det utan upphandling. Maskinringen ska ta hand om 4 500 ton aska som inte får spridas i skogen. Det är ett uppdrag värt en miljon kronor. Det kan därmed omfattas av lagen om offentlig upphandling. Men i ett mejl från Borås Energis tjänsteman till Maskinringen beskrivs hur de istället går till väga:
”Jag skulle vilja att vi har ett annat upplägg som hänvisar till befintligt avtal med överenskommen förändring pga. kontanimering i stället för en ny offert.”
Tjänstemannen berättar hur de kan runda lagen om offentlig upphandling:
”Din offert kan annars uppfattas som ett nytt uppdrag och lyder då under LoU och kräver ett nytt upphandlingsförfarande. Totalsumman kommer dessutom att hamna runt en miljon (1 mnkr ) och är då till och med över VD:s delegation och ett styrelsebeslut….”
Det här kan alltså handla om att tjänstemän tar beslut de inte får. I offerten begär och får Maskinringen dessutom friheten att sprida askan med kadmium var de vill.
”Det står MR Sjuhärad fritt att välja användningsområde för bottenaskan”
Peter Tagesson på Maskinringen minns:
– Vi fick ett mandat att använda den volymen som vi ville.
Har de hamnat på åkermark då de här 4 500 tonnen?
– Den använde ju vi för andra ändamål och den spreds inte på åker.
Och var hamnade den istället?
– Jag har ingen anledning att berätta det för dig, säger Peter Tagesson.
Det var ett misstag att sprida på åkermark och det som skulle rättas till enligt Borås stad. På Skogsstyrelsen trodde man att problemet nu var löst. Men blir överraskade när vi tittar på den nya upphandlingen ifjol.
– Jag utgår från att man har samtal med Borås energi Borås stad och att man är överens om att man ställer den typen av krav på sina entreprenörer som sprider askan så att den hamnar i skog på ett korrekt sätt. Jag har inget skäl att tro att det inte fungerar idag, säger Bo Hultgren på Skogsstyrelsen.
Om jag säger så här. Uppföljande upphandling så var det tillåtet att sprida på åkermark.
– Nytt för mig.
Hur kan det bli så här tror du?
– Det är väl billigare och enklare att sprida på åkermark. Det är inga träd i vägen.
Det blir alltså en ny upphandling. Entreprenören Fredrik Zabel läser uppdraget:
– I denna upphandling har Borås energi och Miljö för avsikt att upphandla transport av aska från Kraftvärmeverket, lagring och hantering samt spridning av bioaska i skogsmark och på åkermark.
Här kommer alltså ett tillägg ifrån den tidigare kritiserade upphandlingen att Borås nu tillåter att sprida det på åkermark och det i en offentlig upphandling. Det här kommer efter att Borås Energi sagt att spridning aska på jordbruksmark skulle upphöra.
Vad tänkte du när du läste det här första gången?
– De tyckte väl att det var ett bra alternativ kanske då att lätt bli av med det.
Men om de hade sagt att det var förenligt med sin policy hur kan de ändra sig då?
– Jag vet inte.
Och till skillnad från den noggranna regleringen av doser i skogen är det är fritt upp till den som vinner upphandlingen att välja vilka doser som ska spridas på åkermarken.
”Här hänvisas till markägaren som avgör detta.”
Om du tittar på upphandlingen; hur mycket tolkar du att man får sprida på åkermark?
– Lite vad som är lättast helt enkel. Det känns som om de har försökt få ryggen fri litegrann.
Fler entreprenörer reagerade på de ovanliga sättet att sprida askan. Formuleringarna i upphandlingen ökar enligt Daniel Glimtoft risken för att ännu mer aska sprids på åkermark.
– Det är en gråzon regelmässigt och då tycker jag att det kan vara olämpligt i en upphandling. Risken är att man sprider mer på jordbruksmark eftersom det är ett billigare alternativ än i skog, säger Daniel Glimtoft.
Och vinnare av nya upphandlingen är återigen - Maskinringen Sjuhärad – de var billigast.
Nu gör vi en ny intervju med Gunnar Peters, VD för Borås Energi. Vi frågar om den nya upphandlingen där aska med kadmium åter kan hamna på åkrar.
Vart tänkte ni att askan skulle spridas nu?
– I huvudsak på skogsmark.
Men är det så det står i förfrågningsunderlaget?
– Det kommer jag inte ihåg.
Jag tittade på förfrågningsunderlaget och där står det hantering av aska på skogsmark och åkermark. Hur kan det stå så?
– Jag det är väl bara att vi frågade så.
Men ni säger att det ska spridas i skogen och så står det i upphandlingsförfrågan att det ska spridas på åkermark också.
– Ja, finns den öppningen så finns det inget som hindrar att vi sprider bioaskan så. Men vår intention var ju från början i skogsmark helst då för att återföra det biobränsle vi plockat ut ifrån skogen.
Men om ni tidigare reagerat på att Maskinringen spred aska på åkermark och ni gillade inte det. Och så tillåter ni sen att ni sprider på åkermark.
– Ja, men från början så var det inte tillåtet. Men så har vi lättat på det trycket.
Med på intervjun sitter även Borås Energis miljöchef Elenor Loyd och bränslestrategen Filip Hedeving. De visar sig att de undersökt att lagen inte förbjuder att askan sprids på åker. Men frågan är om de uppfyller de motkrav Jordbruksverket ställer. Det handlar om att de i så fall ska ha kunskap om effekter som spridning ger.
– De säger att man ska ha kännedom om hur det påverkar marken på kort och lång sikt, säger Elenor Loyd.
Vilka doser tillämpar ni då?
– På åkermark kan jag inte alls, säger Filip Hedeving.
– Det är ju verksamhetsutövaren som ansvarar för det, säger Eleonor Loyd.
Så ni skjuter ansvaret på Maskinringen då?
– Nej, det är vi som har ansvaret givetvis då, säger Gunnar Peters.
Borås Energis VD säger alltså att det är deras ansvar att veta hur jorden påverkas av aska med kadmium som sprids på åker. Men en grundläggande kontrollfråga om hur mycket som får spridas har de inte svaret på. Och när Kaliber berättar om kadmiumforskarnas oro över de långsiktiga effekterna och KRAV:s analys med en dos som är sextio gånger deras gränsvärde reagerar VD Gunnar Peters.
Jag pratade med Krav till exempel. Och de säger att det här är så mycket kadmium att lägger man på de här doserna som jag har fått uppgifter om. 60 årsdoser ungefär mot vad som är tillåtet i ekologisk produktion. Vad säger du om det?
– Jag tycker det är jättebra att du forskat i det här och gått till grunden i det. Då får vi ta upp den här tråden är det riktigt såsom du påstår då får sätta förbud att lämna det till åkermark i framtiden då, säger Gunnar Peters.
Det först när Kaliber ställer frågor som det börjar uppdagas var Borås energis aska från biobränsle tagit vägen. Maskinringen Sjuhärad säger nu att de inte längre tänker sprida aska på åkrar.
Efter våra intervjuer uppger Borås Energi och Miljö att 6 500 ton aska spridits på åkermark. De vill inte säga vilken mark eller vilka doser de rör sig om förrän Maskinringen pratat med bönderna. Och de 4 500 ton med bottenaska som inte spreds i skogen vet Borås Energi inte heller var den tagit vägen. Hur den affären kunde göras upp utan offentlig upphandling utreder de nu.
Reporter: Erik Palm
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
I snart ett års tid har EU-migranter i Stockholm varit rädda för den så kallade Kistamannen. Några har vågat polisanmäla misshandel och hot, men han är fortfarande på fri fot.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Geta Iorgu från Rumänien som hotats av den i medier så kallade Kistamannen säger att hon är jätterädd när hon är ensam. Hon är rädd för att bli misshandlad, han kan göra vad som helst, säger hon.
Vi är på Stockholm central en grå februaridag. I tunnelbanenedgången från Plattan rör det sig som vanligt mycket folk. Många av de EU-migranter som jag möter här i dag tillsammans med en tolk, pratar om just rädslan för den här mannen som vi i reportaget kallar för Kistamannen.
Vi har många gånger hört om våld mot personer som tigger - och att få av dem anmäler brott till polisen. Men i Kaliber i dag ska vi berätta om en polisutredning där flera EU-migranter i Kista faktiskt HAR anmält brott OCH låtit sig förhöras av polisen.
Men rättegångarna har ställts in. Varför har EU-migranterna inte fått sin sak prövad?
Ur Ekot
"En man i 25-års åldern döms till skyddstillsyn för att ha dödshotat en grupp romer i Kista, rapporterar P4 Stockholm. Mannen hällde brännbar vätska på gruppens tillhörigheter och återvände senare och skrek att han skulle döda dem och gjorde gester som om han höll ett skjutvapen. Mannen döms för olaga hot och egenmäktigt förfarande."
Det här var i maj förra året. Men skyddstillsynen innebar att mannen var på fri fot och det dröjde inte länge innan nya polisanmälningar mot honom kom igen.
Ur Stocksholmsnytt:
"En man i 25-års åldern som för bara några veckor sedan dömdes till skyddstillsyn efter att ha hällt tändvätska på och hotat EU-migranter har nu anhållits igen, misstänkt för nya överfall på EU-migranter i Kista..."
En av de närpoliser som var med och grep Kistamannen vid flera tillfällen och såg hur oron spred sig bland EU-migranter i Kista var Martin Marmgren:
–Han var ju tydlig i sin avsikt att driva bort dem ifrån Kista.
Men trots flera polisanmälningar och kortare tider in och ut ur häkte under sommaren och hösten så har flera fall av misshandel och hot ännu inte tagits upp i en rättegång. Gång på gång har förhandlingar ställts in.
Polis och tingsrätt säger att de drabbade varit svåra att få tag i. Men är de så svåra att hitta? Det ska vi ta reda på.
Från tunnelbanan i Kista kommer man direkt in i den stora Gallerian. Utanför en av ingångarna breder ett torg ut sig.Trots att det bara är några minusgrader sprider sig en råkyla snart genom skosulorna upp i kroppen från asfalten. Det var här i april förra året som Kistamannen hällde tändvätska på tillhörigheter och med hot jagade bort en stor grupp romer sent på kvällen.
Var hände det här, på torget?
–Ja, där borta
En av dem som var där är Geta Iorgu. Hon berättar att Kistamannen redan den eftermiddagen hade kommit fram till henne och hennes bror i Kista. Hon säger att Kistamannen sa att han inte kan tåla zigenare här och att om de inte stack härifrån så skulle han döda dem.
Och på kvällen kom han tillbaka och hällde bensin på deras tillhörigheter, säger hon.
Geta Iorgu och flera andra har berättat att han jagade dem med en pistol i handen. Men om det verkligen var en pistol är oklart i domen, men de upplevde det hur som helst så, blev livrädda och sprang därifrån.
De flydde till en närbelägen bensinstation. Gamla kvinnor 60 till 80 år sprang barfota. Och Kistamannen jagade dem, berättar hon. Men boende i området som såg vad som hände ringde polisen.
Efter rättegång dömdes Kistamannen den 4 maj förra året till skyddstillsyn. Det innebar att han skulle ha möten med en kontaktperson men i övrigt släpptes han ut på fri fot.
Och bara några veckor senare så anmäldes han alltså på nytt för att ha hotat och misshandlat EU-migranter och för hot mot en polis. Och den följande månaden kom flera nya anmälningar mot honom. Varje gång satt han några dagar i häkte, men släpptes alltid ut igen. Vid ett tillfälle kom nya anmälningar om hot och misshandel bara en dag efter att han kommit ut från häktet.
Och så här fortsatte det under den tidiga hösten. Kistamannen misstänktes också för andra brott, såsom narkotikabrott, och dömdes under hösten och vintern för några av brotten till dagsböter och fortsatt förlängd skyddstillsyn.
Men hoten och misshandel av just EU-migranterna behandlades aldrig i tingsrätten. Vi ska återkomma till det. Men först ska vi tillbaka till Martin Marmgren som vid den här tiden var närpolis i Kista. Han berättar att han och hans kollegor upplevde den här tiden som väldigt frustrerande.
–Vi försökte agera, ändå lyckades inte vi få stopp på det utan det som i slutändan gjorde att brotten upphörde var ju att de här människorna inte vågade vara kvar. Så det klart att det är en stor frustration. Det går ju inte att se på ett annat sätt än ett misslyckande för hela rättssamhället att en person med hot och våld kan driva bort en grupp människor som har samma rätt att befinna sig på den platsen som alla andra.
Resultatet blev alltså att de drabbade i flera fall lämnade Sverige.
I oktober skulle fallen där EU-migranter anmält hot och misshandel upp i Stockholms tingsrätt. Men det blev inställt. De drabbade var inte på plats. De blev aldrig kallade.
Jag söker upp Marianne Merdal som är domstolshandläggare på tingsrätten. Det var hon som hade i uppgift att skicka kallelse till de målsägande, alltså EU-migranterna.
En kallelse skickas normalt med post och när den som kallas svarar så är personen delgiven. Men delgivningen kan också ske per mail, telefon eller via direkt kontakt.
–När vi fick åtalet av åklagaren så fick vi ju bara namnen på målsäganden, inga adresser eller något. Så vi hade inga möjligheter att kalla dem, i vart fall inte på någon adress.
Tingsrätten ringde då till Socialen för att se om de kunde hjälpa till, och fick kontakt med en man som kände en släkting till några av de målsägande. På så sätt fick de uppgift om att i alla fall en av de drabbade var på en begravning i Rumänien och inte kunde vara i Sverige när rättegången skulle hållas. De hade också kontakt med målsägandebiträdet, säger hon. Men det var bråttom, Kistamannen satt häktad så de hade bara två veckor på sig till rättegång, säger Marianne Merdal.
Kanske har tingsrätten verkligen gjort det som kan förväntas av dem. Men hade det inte gått att åtminstone hitta någon adress att skicka kallelse till?
Hos Skatteverket får Kaliber genom bara namnuppgift på personerna så kallade samordningsnummer till flera av dem. Det är ett nummer för skatteregistrering som den som bor utomlands och är i Sverige mindre än ett år kan ha istället för personnummer.
Hos Skatteverket finns inga adresser registrerade. Men eftersom vi vet att en del EU-migranter har bilar, så provar vi att ringa till Fordonsregistret. Med hjälp av samordningsnumren som vi fick från Skatteverket frågar vi om det där kan finnas någon adress registrerad.
"Välkommen till Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor..."
Och här visar det sig att TVÅ av de personer som skulle blivit kallade till rättegång finns med i Fordonsregistret. Och båda har kontaktuppgifter till varsin svensk adress
Vi tar oss till en av de adresserna. En lägenhet i ett gårdshus i Vasastaden i centrala Stockholm. Här bor Bienvenido Flores, en man som på volontärbasis har kontakt med många EU-migranter och hjälper dem med olika saker såsom kontakt med myndigheter till exempel. På hans adress är flera EU-migranter skrivna för att kunna ha kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen. Han visar upp kuvert från Kronofogden och från ett försäkringsbolag som kommit till hans adress i en av de målsägandes namn. Men någon kallelse till rättegång har inte kommit.
–Att myndigheterna inte underrättar skriftligt det är dåligt tycker jag.
Om det hade kommit ett brev hit med en kallelse till tingsrätten till den här mannen, vad hade du gjort då?
–Precis som jag gör, olika information muntlig eller skriftlig som kommer, informerar jag dem om. Om jag inte hittar dem så förmedlar jag informationen till andra i gruppen som vet var de befinner sig. Så det blir en flitig kommunikation tills det når dem fort, väldigt fort.
Och den här mannen, hade han fått informationen om du hade fått ett brev hit?
–Självklart, det skulle han ha fått.
Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal som hade i uppgift att kalla de målsägande till förhandling.
Två av de fyra målsägande har ju svenska adresser, varför skickades ingen kallelse dit?
–De uppgifterna har vi aldrig fått, att det fanns svensk adress.
Men har ni eftersökt dem?
– Ja vi har ju försökt genom socialen och så se om de har någon kontakt med dem. Får inte vi personnummer så att vi kan söka på dem så kommer vi inte så mycket längre.
Men, bara så jag förstår, vem är det som har huvudansvaret för att de ska bli delgivna? Är det ni, åklagaren eller polisen?
– Nej det är vi som är ansvariga. Tingsrätten är ansvarig för delgivning och ser till att målet blir av.
Men här blev det alltså inte av. I protokollet från rättegången i Stockholms tingsrätt den sjätte och åttonde oktober kan man läsa att målsägandenas frånvaro utgör hinder för att pröva den delen av målet. "Dagens huvudförhandling ställs därför in. Tingsrätten sätter, efter samråd med parterna, ut målet till fortsatt huvudförhandling den 16 oktober..."
De här svenska adresserna finns ju till exempel i Fordonsregistret. Varför kunde inte ni få tag i dem?
– Den möjligheten hade inte vi att hinna kolla.
Men den vanliga gången är väl att man skickar en delgivning om det finns en adress?
–Ja absolut, det gör vi. Men som jag sa, eftersom han var frihetsberövad så hade vi frist så att det var bråttom att jaga.
Målet sköts upp till den 16de oktober, drygt en vecka, men inte heller till dess hann tingsrätten höra av sig till de målsägande.
– Men det var för kort tid för att vi skulle hinna. Vi lyckades inte helt enkelt, vi försökte med allt, men ja, tyvärr…
Vad gjorde ni för ansträngningar sedan då för att få tag i de här personerna så att en rättegång kunde bli av?
– Sedan var det så att åklagaren begärde att målet skulle flyttas över till Solna tingsrätt, så vi hade ju inte målet kvar så vi behövde inte göra några mer ansträngningar.
Kaliber undersöker också andra möjligheter att kontakta de drabbade.
Geta Iorgu, som vi hörde i början av reportaget, säger att hon har gett nummer till två av målsäganden som åkt tillbaka till Rumänien till tingsrätten.
Vi provar att ringa en av männen.
– Hallå! hörs i luren.
Tillsammans med en tolk får jag direkt kontakt med honom. Eftersom han är rädd har vi bytt ut hans namn. Vi kallar honom för Marcel. Han säger att han inte fått veta när rättegången skulle vara. Men han hade velat vara med.
– De har inte tagit kontakt med mig, säger han.
Tolken berättar:
– Om han hade blivit kallad till dessa rättegångar i oktober och december då skulle han ha lånat pengar bara för att kunna komma hit och vara med på rättegången. Och när som helst är han villig att vara med på rättegången därför att han litar på Svenska staten att få stöd och beskydd.
Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal:
Tycker du att de här målsägandena har behandlats rättvist och så som en svensk skulle ha behandlats i rättssystemet?
– Oj, det är väl lite svårt att svara på kanske. Men ja, jag tycker att det är jätte tråkigt att vi inte fick tag i dem, eller att de själva inte ville ställa upp som målsäganden för det är ju viktigt att en rättegång kommer till stånd.
Jag berättar att vi pratat med en målsägande som ville vara med men som inte visste när rättegången var.
– Nähä, ja det vet jag ju ingenting om förstås. Men vi har gjort allt vad vi kunde i alla fall för att få tag i dem. Som sagt var, hade han inte suttit frihetsberövad så hade vi nog fått tag i dem, men tiden gick ut. Och sedan överflyttades målet till Solna tingsrätt så då har vi lämnat ifrån oss det.
Ja eftersom den misstänkte mannen satt häktad i ett nytt ärende i Solna vid den här tiden, så flyttades hela målet till Solna tingsrätt.
Rättegång där hölls i november och december. Men inte heller till dessa förhandlingar kallades EU-migranterna. Istället avhandlades andra brott som Kistamannen var misstänkt för. Han dömdes till fortsatt skyddstillsyn, alltså en förlängning på det straff han fått tidigare, vilket innebar att han var ute på gatan igen.
På Solna tingsrätt, innanför säkerhetskontrollen, möter jag Sofia Jungstedt.
– Jag heter Sofia Jungstedt. Jag är rådman vid Solna tingsrätt.
Jag är nyfiken på de här personerna som har utsatts för hot och misshandel som är EU-migranter. Först låg målet hos Stockholms tingsrätt och de lyckades inte kalla de här personerna till huvudförhandling. Och sedan flyttades målet över hit till Solna tingsrätt och ni har hållit huvudförhandling i november och december. Vad jag förstår kallades de här personerna inte då heller, varför inte?
– Det som hände när Stockholms tingsrätt överlämnade en del av sitt mål till oss det var att den här personen som var tilltalad i Stockholms tingsrätt mål han häktades för andra misstankar här i Solna. Och det som hände då var att det kom in ett åtal och då gäller vissa tidsfrister och att huvudförhandling ska hållas inom en ganska snar tid. Och utifrån den information vi fick var det inte möjligt att få tag på de här målsägande med så kort varsel så att vi skulle kunna hålla huvudförhandling i den delen. Och det var lite samma situation som sedan inträffade i december.
Tingsrättens förklaring är alltså att det återigen blev kort om tid. Men flera av de inblandade EU-migranterna upplever att ingen gör något för att de ska kunna vara var de vill i stan i lugn och ro.
Nu är det snart mars och de här brotten inträffade förra sommaren och tidig höst, vad tänker du om att det har tagit så lång tid?
– Det är alltid olyckligt när mål drar ut på tiden. Och det är inte helt ovanligt tyvärr att det går en tid från det att ett brott begås till dess att det åtalas och vi kan hålla huvudförhandling och sedan döma i målet. Och det är alltid tråkigt för alla inblandade att det blir på det sättet.
Advokat Denise Lagercrantz tar emot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Hon är målsägandebiträde åt flera av de drabbade. Att det var ont om tid håller hon med om. Men hon tycker att tingsrätten kunde ha gjort mer, som att till exempel skicka kallelser till de svenska adresser som trots allt finns:
– Ja det borde de ju ha gjort, det borde de ju absolut ha gjort.
Är det din uppfattning att det går att få tag i de här personerna?
– Ja det är min uppfattning. Det krävs lite arbete, men det går absolut.
Förutom att post till de målsägande i det här fallet hade kunnat skickas till de svenska adresser som vi får fram genom upplysningar från Skatteverket och Fordonsregistret så finns det också adresser i Rumänien dit post kan skickas.
I en av de målsägandes brevlåda i Rumänien dimper det också ned ett brev från Sverige, daterat den 29 oktober förra året. Men det är ingen kallelse till tingsrätten. Eftersom brevet var på svenska fick volontären Bienvenido Flores förklara innehållet.
– När han kom hit och visade oss det här så var det sjukhusräkning, så han blev ledsen.
I kuvertet ligger istället räkningen från det sjukhusbesök som målsägande fick göra efter misshandeln i Sverige. Drygt 3 900 kronor blev notan på.
– Sorgligt, han trodde att det var tingsrätten som hade skickat det och kanske det var att han skulle få ersättning för de här skadorna.
Sjukhuset lyckades alltså nå mannen med post till Rumänien. Men tingsrätten har inte hört av sig dit. En förklaring var ju enligt Marianne Merdal vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten inte fick adresserna från polisen.
Men fanns uppgifterna hos polisen?
Jag besöker gruppchefen för en avdelning hos polisen i Solna som jobbade med förundersökningen.
– Lars Isaksson heter jag och är tillförordnad gruppchef på sektionen för grova brott.
På rumänska id-kort står hemadressen till personen. Jag har läst i förundersökningen att det i flera fall står att den målsägandes identitet är styrkt med just id-kort och jag är nyfiken på vilka kontaktuppgifter polisen tog till de här personerna. Noterade de hemadressen till exempel?
– Ja alltså, det här är ju svårarbetade ärenden i och med att det är personer som inte har någon fast bostad. De har inga fasta adresser, vi har inte fått några adresser av dem heller. Utan det vi har fått är deras mobilnummer som vi har kunnat ha kontakt med och att vi har vetat vilka områden de har befunnit sig på. Men sedan har det ju hänt att vi har åkt dit ut och då har de inte varit där. Men problemet är ju att de inte har några fasta adresser. Så tingsrätten har ju fått de uppgifter som vi har fått och det är ju deras mobilnummer helt enkelt.
Vad tycker du att ni hade för uppgift att samla in rumänska adresser till exempel med deras id-kort?
– Nä jag tycker inte att vi har mer uppgifter. Vi ställer de frågorna som jag tycker att vi förväntas få svar på. Vad de har för adresser i Sverige och i Rumänien, vad de har för mobilnummer och var man kan få tag på dem. Och det klart att, vi representerar ju ändå ett rättssystem och det kanske inte är fullt så bekvämt för alla att jobba med den kontakten som vi representerar. Så man har inte uppgett mer än mobilnummer, det är det vi har fått.
Ni har inte uppgift att själva kontrollera om det finns samordningsnummer och om det finns svenska adresser eller rumänska adresser?
– Nä det har vi inte. Vi pratar om målsäganden och vi kan inte vidta tvångsmedel eller så. Vårt intresse är ju att givetvis att kunna genomföra en förundersökning och få fram så mycket bevisning att det kan leda till åtal och till en fällande dom. Och i det här fallet vore vi om några tacksamma om den här blev ordentligt lagförd.
Borde det då inte legat i ert intresse att ta in mer uppgifter?
– Jo, vi frågar ju efter det vi vill ha. Och det vi får är ett mobilnummer.
Kan ni inte göra egna sökningar i register?
– Inte i våra register, de finns ju inte där.
Vi har ju hittat i alla fall två svenska adresser där de står som inneboende dit de hade kunnat få post.
– Jamen bra, då har du lyckats bättre än vad vi har gjort. Det beror ju på hur ni har hittat dem, om ni har fått dem genom dem själva eller så...
Nej det har vi inte, vi har sökt efter dem genom Skatteverket och Fordonsregistret.
– Okej, ja jag tar tacksamt emot de adresserna om det fortfarande är aktuellt. Eller tingsrätten om det ska bli en huvudförhandling längre fram, de kanske är tacksamma om de får de adresserna i så fall.
Men när ni inte har tagit fram de adresserna tycker du då att ni har gjort allt som står i er makt?
– Vi har ju ställt de frågorna som man alltid gör när man träffar målsäganden och vi har fått de svaren som har varit väldigt begränsade. Och vi kan inte tvinga målsägande att lämna uppgifter och hur långt vi ska sträcka för att hålla på och slå och söka och forska i register för att få tag på uppgifter om målsägande, det känns väldigt konstigt tycker jag.
Det känns konstigt att leta efter dem på det sättet?
– Ja på det viset tycker jag. För det är inte misstänkta personer vi pratar om. Vi pratar om personer som har blivit utsatta för brott och då är det ju rätt viktigt att de också vill medverka i den utredning som följer.
Men har du anledning att tro att de inte vill det när de ändå har anmält det till er?
– Ja, i vissa fall kan jag tänka mig att de inte vill medverka.
Vi är tillbaka i kylan på torget i Kista.
En kvinna sitter på en ikeapåse, med en fleecefilt virad om kroppen. Som många andra som ber förbipasserande om pengar i en pappmugg håller hon i ett kort på barn som är kvar hemma i Rumänien. På grund av rädsla att ha sitt namn med så har vi bytt ut hennes namn. Vi kallar henne Laura. Hon skulle också varit delaktig i rättegångarna som ställts in. Men hon blev inte kallad säger hon.
– Nä, de har inte sagt någonting...
Efter några månader i Rumänien är Laura tillbaks i Stockholm. Nu är hon inte säker på att hon vågar vara med i en rättegång. Men i höstas hade hon velat vara med säger hon:
– Just då så ville man sätta honom i fängelse. Men nu har vi förstått att lagen och polisen inte kan göra så att han ska sättas i fängelse. Han är kvar här och då är man rädd för honom.
Gick det att få tag i er tycker du? Hade ni lämnat telefonnummer eller något sätt för dem att nå er i Rumänien eftersom ni hade åkt tillbaka dit?
– Ja, vi har lämnat ett telefonnummer hos polisen. Och så hade de namnen från id-korten. Så däruppe fanns allt.
Så ni har inte hållit er undan från en rättegång i höstas?
– Nej nej. Men nu så...jag är rädd.
Så vi är tillbaka vid rädslan som hänger över EU-migranterna när de vet att Kistamannen är fri ute på stan.
Jag får höra talas om att det ska ha förekommit dödshot, att Kistamannen nyligen med gester visat att han ska döda den som tar sig till polisen.
Laura säger att det enda hon vill nu är att han ska lämna dem ifred.
Vi småpratar lugnt. Men plötsligt förändras stämningen. En annan kvinna dyker upp. Hon har suttit utanför en av de andra ingångarna till gallerian. De två kvinnorna känner varandra. Hon som just kom säger att Kistamannen går förbi nu.
Är det han? Var är han?
– Det är han den där med väskan och mössan på huvudet. Ja den där som går där framme.
Hon är upprörd. Han har sparkat omkull hennes mugg och hon är säker på att hon skulle fått stryk om hon inte just då stått upp en liten bit bort från sin plats för att dricka vatten.
Nu har ingen av kvinnorna ro att sitta ned längre. De diskuterar sinsemellan på romani. Här kan vi inte vara kvar meddelar de.
Vi åker tunnelbana tillsammans till t-centralen och de berättar om en stark rädsla för att bli attackerade av Kistamannen. Den här rädslan verkar finnas bland många av EU-migranterna som tigger i Stockholm. Överallt går det att hitta personer som berättar om att de blir livrädda när de ser Kistamannen. De känner sig säkra på att han när som helst kan skada dem eller döda dem.
På t-centralen har jag stämt träff med Marcel, en av de målsägande, han som jag pratade med på telefon i Rumänien. Nu har han kommit tillbaka till Stockholm. Han är också mycket rädd. Han stötte ihop med Kistamannen nyligen och känner inte längre att han är säker på att han vågar vara med på en rättegång om den blir av.
– Jag kan inte ta mig till tingsrätten, då ser han mig i ansiktet och några dagar senare så kommer jag att hittas död kanske (av min familj).
– När jag såg honom blev jag såpass rädd att jag reste på mig och gick därifrån. Man kan inte stanna kvar. Man vet ju aldrig vad han har i väskan, han kan slå till mot huvudet och döda en.
Kaliber har flera gånger sökt Kistamannen för att få en kommentar om anklagelserna mot honom, men inte fått svar. Kistamannen, som flera gånger anmälts för hot och misshandel av EU-migranter, har alltså släppts ut ur häkte gång på gång för att ibland omedelbart anmälas för nya brott. Varken Stockholms eller Solna tingsrätt har lyckats kalla de drabbade till rättegång.
Några dagar innan vi ska sända det här programmet får vi veta att tingsrätten nu ska försöka få tag i de drabbade och hålla rättegång i maj i år, närmare ett år efter de första anmälningarna som ska behandlas.
Under tiden finns skräcken att råka ut för något ständigt närvarande hos flera av EU-migranterna som finns i Stockholm.
Reporter: Johanna Sjöqvist Harland
Research: Lovisa Åkesson, Martin Adlercreutz och Linnea Johansson
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Svenska Jägareförbundet lobbar framgångsrikt mot politiker för sina egna frågor bl a om rovdjur som varg. Samtidigt har de ett uppdrag från regeringen värt miljoner att stå för objektiv information.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kaliber om en intresseorganisation på dubbla stolar.
– Här nere kan du se att det ligger älgskinn och ben och ja, du vet att det blir ju köttslamsor och sådan kvar då. Och där så sa de, fick jag höra igår, att det finns björnspår. Så vi går väl ut och kikar om vi ser några.
Solen strålar men det är bitande kallt. Jag är i norra Värmland tillsammans med Eva Ångström, hon har jagat älg i de här trakterna i drygt 35 år. Och här, uppe i skogen, finns en plats där jaktlaget lägger ut rester från älgjakten.
– Det skulle kunna vara något, åtminstone några tassar, du vet, björnspår är ju mera avlånga.
– Det är svårt att veta?
– Det är jättesvårt att veta.
Här finns inte bara björn utan också varg och lodjur.
Men de stora rovdjuren björn, lo, järv och varg applåderas inte av alla – djurägare är rädda för att tamdjur ska tas av rovdjuren och jägare tycker att de konkurrerar om bytesdjuren.
Vilka djur som ska leva i våra skogar och hur många av dem vi ska ha har blivit frågor där olika intressen krockar – och där olika organisationer slåss om att påverka politiken. En av dem är Svenska Jägareförbundet. Eva Ångström var medlem i 25 år innan hon lämnade.
Och det berodde på hur vargen beskrevs i förbundets medlemstidning Svensk Jakt.
– De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte.
Nu är hon i stället engagerad i Rovdjursföreningen och sitter med i deras styrelse. Hon är också moderat politiker och tycker att Svenska Jägareförbundet har ett alltför stort inflytande över politiken.
– Ja, de är ju överallt. De har ju spritt sig över hela landet och in i riksdagen och lobbar, och lobbar i Europaparlamentet – de är överallt, och många av dem de lobbar mot är ju också jägare.
Som andra intresseorganisationer lobbar Svenska Jägareförbundet mot politiker för sina medlemmars intressen. Men till skillnad från andra intresseorganisationer har de ett speciellt uppdrag av riksdag och regering, ett uppdrag som varje år ger dem cirka 50 miljoner kronor.
De ska bland annat se till att myndigheter och allmänhet får objektiv information om jakt- och viltvårdsfrågor – alltså samma frågor som de har ett eget intresse att påverka omkring.
Men kan en intresseorganisation både driva sina egna frågor och samtidigt stå för objektiv information?
Vad betyder regeringsuppdraget för förbundets möjligheter att få gehör för sin sak?
Och hur kan en organisation genom åren ha fått hundratals miljoner för att utföra uppgifter åt staten utan upphandling?
Kaliber - idag om Svenska Jägareförbundets dubbla stolar.
För att få svar på några av frågorna har jag åkt till Svenska Jägarförbundets anläggning i Sörmland. Här, på Öster Malma, som är ett slott från 1600-talet, finns en viltpark med våra svenska djur, skjutbana, slakteri och restaurang.
– HALLÅ! Välkommen, är det första gången du är här?
– Ja, det är det.
Här finns också Svenska Jägareförbundets nationella kansli, och här träffar jag Bo Sköld som är generalsekreterare.
– Men kom upp här så får du se hur vi jobbar.
50 av Svenska Jägareförbundets 109 anställda sitter här på nationella kansliet.
– Det där är bara fälle-horn från en och samma kronhjort och då är det en farbror som har skänkt, så han har gått och samlat.
Svenska Jägareförbundet har ett uppdrag att leda en del av jakten och viltvården i Sverige. Det kallas Allmänna uppdraget och kom till 1938. För det får de cirka 50 miljoner kronor av staten ur Viltvårdsfonden, som förvaltar jaktavgiften som alla jägare betalar.
Det handlar om yrkesmässig jägarutbildning och utbildning av jägare som ska söka efter trafikskadat vilt, vissa uppgifter inom älgförvaltningen, och viltövervakning, alltså att kontrollera hur stora viltstammarna är och hur de mår.
Men den största delen av pengarna, cirka 35 miljoner handlar om att informera: dels om praktisk jakt till jägare, dels om övergripande information om jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, och också om viltforskning. Och informationen ska vara objektiv.
Men hur går det, att både driva sina egna frågor och samtidigt uppfylla regeringens uppdrag att stå för objektiv information?
– Jag tycker att vi har lyckats väl. Och finns det ett behov av att göra justeringar så måste ju uppdragsgivaren komma tillbaka och säga här måste ni bli tydligare och konkretare i olika frågor.
Ersättningen för den allmänna uppdraget utgör cirka en tredjedel av Svenska Jägareförbundets budget. Det ger också förbundet goda kontakter med politiker och myndigheter. Men är det så Allmänna uppdraget också ökar förbundets möjligheter att lobba för sina frågor?
– Uppdraget i sig innebär ju att vi har direkt koppling till politik eftersom regeringen tar beslut, så den delen är ganska självklar. Eftersom vi ska leverera fakta så stärker vi också vår kompetens som medlemsorganisation och så länge vi håller oss till fakta känns det som positivt för vårt grunduppdrag både för våra medlemmar och för regeringen och jakt och viltförvaltningen.
Allmänna uppdraget gynnar både regeringen och medlemmarna, menar Bo Sköld.
Men alla håller inte med. När jag börjar titta på frågan hör jag talas om att det hösten 2014 ifrågasattes av tjänstemän på regeringskansliet.
Frågan då var om det inte borde upphandlas enligt Lagen om offentlig upphandling. Jag får veta att gjordes en intern utredning, men när jag ringer regeringskansliet går den inte att hitta.
– Jag söker en handling om Jägareförbundet.
– Ja, det känner jag igen…ska se nu…nej…
Men Allmänna uppdraget har också ifrågasatts politiskt.
– Jag heter Stina Bergström och är riksdagsledamot för Miljöpartiet och miljöpolitisk talesperson.
Hon anser att det bör utredas och förändras:
– Jägareförbundet är jätteduktiga på att göra eftersök och bedriva skyddsjakt och det är ju jägare som måste göra det, men däremot de här delarna som handlar om information till allmänheten där tycker jag att det känns konstigt att det är en organisation som ska göra det. Och en organisation som har en syn på saken så att säga.
Jakt och viltvård är ett område där olika intressen står emot varandra. Tydligast märks det i vargfrågan. Vargen är en skyddad art, trots det är det tillåtet med licensjakt på varg – något som har väckt starka känslor och fått EU att hota med att dra Sverige inför EU-domstolen.
Det är också i vargfrågan som Svenska Jägareförbundets dubbla roller ställts på sin spets.
När det inte blev beslut om vargjakt 2011 beslöt Svenska Jägareförbundet att delvis avsäga sig de uppgifter i Allmänna uppdraget som hade med varg att göra.
Det gjorde att de fick 900 000 kronor mindre 2012 och i regeringens beslut för 2012 och 2013 står det att de inte ska ha något informationsansvar i frågor som rör varg.
Så står det inte längre.
På frågan om vad som gäller idag menar generalsekreterare Bo Sköld att vissa arbetsuppgifter inom Allmänna uppdraget som exempelvis att motverka illegal jakt rör också vargen. Och specifikt i vargfrågan ska förbundet bistå med att samordna skyddsjakter och informera om myndighetsbeslut, till exempel om vilka beslut som Naturvårdsverket fattar om vargjakt.
Men förbundet har sedan 2012 också fortsatt att sitta med i arbetsgrupper, delta i vargsymposium och svara på remisser berör vargfrågan. Det framgår av de redovisningar av Allmänna uppdraget som de skickat till regeringen.
Svenska Jägareförbundets dubbla roller går också isär när det handlar om hur många vargar som ska finnas i Sverige.
Riksdag och Naturvårdsverk har slagit fast att vi ska ha 270 vargar.
Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar.
Generalsekreterare Bo Sköld betonar att förbundet naturligtvis driver opinion för sina frågor men accepterar samtidigt de demokratiska beslut som fattats:
– Har man tagit de demokratiska besluten då har vi sagt att vi lever efter dem. Sen tror vi fortfarande att det är rimligt med 150 vargar.
Sveriges största jägarorganisation, Svenska Jägareförbundet, har alltså två olika roller, som medlemsorganisation ska de lobba för att förändra politiken, men som innehavare av ett statligt uppdrag ska de informera objektivt i samma frågor.
På vilket sätt har de då påverkat politiken? På deras hemsida läser jag att de starkt bidragit till att Sverige fick licensjakt på varg. Jag bestämmer mig för att titta närmare på frågan och hittar ett brev till regeringen.
Där kommer Svenska Jägarförbundet tillsammans med bland annat Jägarnas riksförbund och LRF med ett förslag som de själva beskriver som kontroversiellt. Förbunden säger nämligen att de kan gå men på flytt av genetisk värdefulla vargar till områden där de kan bilda revir. Anledningen är att man i så fall kan ha mycket färre vargar, och ändå hålla dem genetiskt friska.
Men det finns ett villkor – och det är jakt.
Så här står det i brevet:
”Därför är det ett ovillkorligt krav att eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter till dagens inavlade vargpopulation inleds med förvaltningsjakt som verkligen visar på samhällets vilja att reglera vargstammen på en nivå som kan tolereras.”
Två månader senare lägger regeringen fram en proposition som leder till att Sverige får licensjakt på varg, som inleds 2010.
Men det som Svenska Jägareförbundet och de andra intresseorganisationerna gick med på i utbyte mot vargjakten - projektet att flytta vargar – har nästan helt gått i stöpet.
Och det beror till stor del på att enskilda jägare gavs stort inflytande över hur det skulle fungera i praktiken.
Jag är i riksdagen för att träffa Eskil Erlandsson.
När vargjakten och besluten att flytta vargar fattas är han landsbygdsminister och han gör en ändring i jaktförordningen. Markägare ska kunna säga nej till att få varg flyttad till sin mark. Men inte bara det. Även jakträttsinnehavaren – som kan vara en annan person - får möjlighet att säga nej.
– Ja, det handlar ju ytterst om äganderätten vad man kan göra på en mark. Enligt vår uppfattning måste det ju vara en acceptans hos den som tar emot en vild art. Finns inte den acceptansen blir ju inte det man gör särskilt lyckosamt för det mesta.
– Men varför jakträttsinnehavaren?
– Vi gjorde det valet att det är i första hand markägaren och i andra hand rättighetsinnehavare och i det här fallet valde vi då jakträttsinnehavaren.
– Men varför just jakträttsinnehavaren?
– Ja, det var ett ställningstagande vi gjorde.
Någon utförligare förklaring än så får jag inte.
Men beslutet fick stora konsekvenser. Enligt Naturvårdsverket blev det mycket svårt att flytta varg, eftersom nästan inga jakträttsinnehavare sa ja. Från början hade man talat om att flytta högst 20 vargar. I verkligheten kom bara ett fåtal flyttar att göras, och bara två vargar etablerade sig i det område dit de hade flyttats.
– Så jakträttsinnehavarens möjlighet att säga ja eller nej är alltså viktigare än att ni kunde genomföra det här projektet?
– Det är ju till en del genomfört, det är ju som du själv sa.
– Två vargar.
– Några förflyttningar ja, och det är ju inte så lite det.
Eskil Erlandsson är själv jägare och medlem av Svenska Jägareförbundet, men att det skulle göra honom jävig håller han inte med om. Och han ser ingen konflikt mellan Jägareförbundets dubbla roller: att de både lobbar för sina egna frågor om jakt och viltvård samtidigt som de har ett uppdrag från staten att objektivt informera om samma frågor.
De påverkar inte politiken mer än andra organisationer menar han.
– Det klart att de framför sina synpunkter likväl som andra organisationer framför sina som vi också lyssnar till. Och sen gör ju en regering en sammanvägd bedömning. Det är ju inte så att jag eller ett enskilt statsråd fattar ett beslut utan det tas ju i kollektivet.
Men jag pratar med flera olika personer som jobbar nära politikerna får jag en annan bild.
De vill vara anonyma med talar om att Jägareförbundet har kanaler direkt in i riksdag och regeringen och ett mycket starkt grepp över många politiker. ”Jag har jobbat i mer än 20 år, men aldrig upplevt en så stark lobbyorganisation” säger en av dem.
Men vilka vägar har de då in till den politiska makten? Ja, en av dem sägs gå genom en annan förening som Eskil Erlandsson också är medlem i. Nämligen Riksdagens Jakt- och fiskeklubb.
– Ja, nu är vi i kulvertarna, en del av det stora underjordiska riksdagssystemet.
Jag är i riksdagshusets källare tillsammans med Isak From, socialdemokrat och ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.
– Här bort är postservice och tryckeri och sådan saker som handlar om intern service.
Isak From är också ordförande i Riksdagens jakt- och fiskeklubb och vi är på väg till klubbens skjutbana.
– Här står det luftgevärshall står det här…
– Precis…
Bakom en vit dörr finns ett mörkt källarrum. Förutom en nio-meters luftskyttebana finns det inte mycket plats för än mer än ett lågt bord, en ställning för luftgevär och ett skåp med ammunition.
– Medlemmar kan låna den här hallen. Vi har två mästerskap här, ett på våren, och så ett allmänt inför jul, Skinkskyttet, vinnarna i dam- respektive herrklass blir belönad med en julskinka.
– Här är en skinkskyttetavla med ett vildsvin.
Isak From laddar målet med en bild på ett vildsvin och gör sig klar att skjuta.
– Mitt i prick!
Och så rullar han tillbaka bilden.
– Vad finns det för koppling Svenska Jägareförbundet och den här klubben?
– Egentligen ingenting alls, vi nyttjar Svenska Jägareförbundet genom att de återkommande bedriver jägarexamensutbildningen tillsammans med oss.
– Och sen åker ni på älgjakt i Värmland med dem?
– Ja, jaktklubben har haft ett mångårigt med Jägareförbundet Värmland, där de erbjuder älgjakt.
– Betalar man för det här?
– Absolut!
– Hur mycket då?
– Det kostar 2 000 kronor.
– Och då få man?
– Då får man en väldigt välorganiserad jakt under en och en halv dag.
– Finns det andra aktiviteter som Svenska Jägareförbundet står för i jaktklubben?
– Egentligen inte, det kan vara om vi genomför något seminarium som de är inbjudna till, ibland tillsammans med andra organisationer.
Riksdagens jakt- och fiskeklubb har cirka 70 medlemmar som är riksdagsmän eller tjänstemän i riksdagen och varje år åker mellan 10 och 15 av dem på älgjakt tillsammans med Svenska Jägareförbundet, och det är också många som väljer att ta jägarexamen, som är ett erbjudande som vänder sig till alla i riksdagen, inte bara medlemmar. 2014 anmälde sig 25 personer till kursen.
Men Isak From ger inte de rätt som menar att Jägareförbundet har ett stort inflytande över politikerna:
– Det tror jag är en partsinlaga från några som inte tycker om jakt eller Jägareförbundet.
Och inte heller han ser någon konflikt i Svenska Jägareförbundets dubbla roller, dels att stå för objektiv information, dels att driva sina egna frågor och han tycker att Allmänna uppdraget fungerat bra, inte minst därför att Jägareförbundet finns i hela landet.
– Viltvårdsfrågorna är ju verkligen frågor som inte är storstadsfrågor utan regionala frågor och då är det viktigt att den verksamheten bedrivs och kan finnas i hela landet.
Hur är det då med den utredning som jag hört talas om skulle ha tagits fram av tjänstemän på regeringskansliet om att Allmänna uppdraget borde upphandlas?
Isak From säger att han känner till att det finns ett sådant förslag, men han ser inget skäl till man borde göra en upphandling.
– För mig kändes inte som ett alternativ att man skulle upphandla det i varje fall och i vart fall har man inte visat på något sätt att en upphandling skulle bli billigare eller att kvalitet skulle bli bättre, snarare tvärtom.
Men kan man verkligen välja om man vill tillämpa Lagen om offentlig upphandling eller inte? Jag blir ännu mer nyfiken på vad som egentligen sägs i utredningen och ringer återigen till regeringskansliet.
– Nu ska vi se… allmänna uppdraget… nej…
Men inte heller nu får jag tag på den handling det talas om.
Vi återvänder till Eva Ångström i Värmland.
– På andra sidan den där dungen, där sköt jag en älg en gång.
Hon säger att hon håller med Svenska Jägareförbundet i mycket vad det gäller älgjakt, men hon kan inte se att deras information om rovdjur är objektiv.
– Nu har jag ju tillgång till tidningen Svensk Jakt även om jag inte är medlem så jag har följt den och under 2014 kollade jag vad de skrev om varg. Det var inte ett, som jag minns, positivt uttalande om vargen.
– Men kan man inte tänka sig att tidningen är fristående från förbundet?
– Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehölls sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.
Enligt Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld försöker förbundet skilja mellan förbundets åsikter och information inom Allmänna uppdraget. Tidningen och bloggen ska spegla medlemmarnas intressen säger han.
Men kan man verkligen göra en sådan uppdelning?
Jag går igenom Svenska Jägareförbundets blogg skriven av förbundets anställda. Flera inlägg får mig att reagera, men speciellt ett. En jaktvårdskonsulent, alltså en av dem vars tjänst till stor del går inom Allmänna uppdraget, skriver så här om en namngiven forskare.
”Han har fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsaren”
”Han driver hänsynslöst en egen agenda… Han föreslår svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning.”
Så här säger Bo Sköld:
– Det som jobbigt i de här frågorna är ju att man både ska kunna ha fakta och faktaunderlag och sen så uttrycka åsikter som våra medlemmar tycker och känner och där kommer det alltid att vara en svårighet att vara glasklar och krispig när det gäller vad som är vad. Men där har vi valt att bloggen, den är inte något faktaforum i grunden.
Men Svenska Jägareförbundet ska inte bara objektivt informera om vetenskap. De sitter också med i det råd som granskar ansökningar från de forskningsmedel som Naturvårdsverket beviljar; de arrangerar konferenser om bland annat viltforskning och ibland tillsammans med Naturvårdsverket och varje år svarar de på ett 100-tal remisser inom ramen för Allmänna uppdraget.
De har helt enkelt ett stort inflytande i jakt- och viltvårdsfrågor. Men som Sveriges största jägarorganisation med cirka 150 000 medlemmar kanske de ska ha det? Jag ställer frågan till Andreas Duit som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
– Ja, å ena sidan är det jättebra att man har en aktiv dialog med myndigheter och förvaltningar så ska vara i en demokrati, men det problematiska börjar ju när ett särintresse får en priviligierad position gentemot alla andra, då kan man börja misstänka att den här positionen över tid leder till att intresseorganisationens syn på vad som är riktig och bra policy blir det normerande medan andra intressen, synvinklar och perspektiv trängs undan. Och får successivt allt svårare att komma till tals.
Risken finns alltså att Svenska Jägareförbundet får ett alltför stort inflytande, och att dess syn blir det som betraktas som normalt och rätt.
– Det finns trots allt olika idéer om hur viltvård ska bedrivas och det finns nog en del som menar att vår flora och fauna bör nog förvaltas på ett annat sätt än att maximera dess jaktvärde.
Enligt Andreas Duit var det tidigare vanligt att staten knöt olika intresseorganisationer till sig, men att det är en modell för statsförvaltning som i stort sett försvunnit sedan slutet på 1900-talet.
– Men däremot är det något man i större utsträckning rört sig bort ifrån mycket därför att man upplevde att det blev ett system som inom vissa områden gav alldeles för stort inflytande åt särintressen.
Men vad säger då Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld: kan en intresseorganisation som driver sina egna frågor samtidigt stå för objektiv information?
– Ja, det kommer väl alltid att vara så eftersom vi har både ett medlemsuppdrag och i det här fallet ett regeringsuppdrag att vi alltid måste granska är vi tillräckligt objektiva, är faktan tydlig, inte åsiktskopplad om vi lägger ut på webben om våra viltarter eller lägger fram ett remissförslag och då kommer det alltid att ligga en svårighet där och då kommer det alltid att vara viktigt att vara på hugget: dels internt, dels regeringen. Stämmer det, håller det, så det där tycker jag vi måste jobba med hela tiden.
Men flera statliga utredningar har genom åren pekat på att Jägareförbundets dubbla roller är problematiskta.
1997 – Det är inte lämpligt att EN organisation har ett sådant här uppdrag. Det borde fördelas på flera organisationer och myndigheter, står det i en utredning.
2003 – Jägareförbundets dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter när det gäller objektiv och allsidig information, skriver en utredare, och föreslår ett nedbantat Allmänt uppdrag.
2004 – En ny utredare kommer fram till att Jägareförbundets dubbla roller INTE är något problem, förutom vad det gäller rovdjur – där bör de inte ha något informationsuppdrag, anser utredaren.
2007 – Allmänna uppdraget tillsammans med att förbundet företräder ett särintresse innebär att de har en särställning i jämförelse med andra intresseorganisationer, står det i en utredning.
Men när det blivit dags för politiker att fatta beslut har det hittills alltid slutat med att Svenska Jägareförbundet får behålla sitt uppdrag. Jag frågar miljöpartisten Stina Bergström vad hon tror.
– Men jag tror att det handlar om att man är duktig på att lobba på politiker, och kanske också att det är många politiker som är jägare.
En artikel i Svenska Dagbladet 2003 pekar på samma sak. Den beskriver hur förbundet inför hotet om att få sitt Allmänna uppdrag rejält nedbantat inlett ett lobbyarbete och bland annat tagit kontakt med Riksdagens jakt- och fiskeklubb.
Jag frågar Bo Sköld om det är så här man jobbar även idag?
– Nej!
– Inte?
– Nä.
– Hur gör man idag då?
– Ja, man informerar om fakta.
Bara några dagar innan jag ska träffa Svenska Jägareförbundet får jag ett mejl. Mejlet innehåller den utredning som jag letat efter ett par månader. Den är gjord av regeringens enhet för upphandlingsrätt och slutsatsen är tydlig: övervägande skäl talar för att Allmänna uppdraget skulle ha upphandlats.
Och det fick Svenska Jägareförbundet veta hösten 2014 - förbundets ordförande Björn Sprängare berättar om hur det gick till.
– Jo, vi fick ju information att nu ska Allmänna uppdraget omprövas, det ska inte hanteras som tidigare och vi var ju rätt ställda. Det kom ju som en blixt från en klar i himmel. Vi hade svårt att svara hur vi skulle agera, vi bad att få återkomma. Och vi gick ju hem och resonerade och sen tog vi kontakt med statsrådet och uppenbarligen tog man intryck av vad vi sa.
Björn Sprängare säger att förbundet inte är främmande för en översyn av Allmänna uppdraget, men att man i så fall måste ha tid att ställa om verksamheten som har stor personal.
– Vi tyckte att ska man göra en förändring så bör man få medverka i en förändring, hur den ska gestaltas, det kan vi inte bara få rakt upp och ned som en blixt från himmeln och sen kom svaret tillbaka att vi går vidare som vi gjort förut.
– Tog ni några kontakter utöver statsrådet då?
– Ja, vi mobiliserade naturligtvis det vi kunde för att kunna påverka personer som har inflytande där, det är självklart att vi gör det.
Och mobiliseringen gav alltså effekt.
Allmänna uppdraget blir kvar tills vidare, men man kommer att titta på det i samband med att man utreder hur pengarna från jägarnas jaktavgifter används.
Det här säger ansvarig minister Sven-Erik Bucht.
– Och vad vi kommer fram till där det är för tidigt att säga idag.
Och när den utredningen blir klar vill han inte uttala sig om, bara att han anser att Allmänna uppdraget är viktigt.
– Och att vi har ett Allmänt uppdrag även fortsättningsvis, det är väldigt viktigt.
– Och ska det upphandlas?
– Det får vi se.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Unga kvinnor som tvångsvårdas utsätts för sexuella övergrepp av andra patienter. Kaliber idag om tafsande medpatienter, misstänkta våldtäkter som inte polisanmäls och om tjejerna som inte skyddas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Där har vi den.
Vad är det för något?
– Det är skötarbroschen.
Tommie Olsson är i 50-årsåldern och jobbar numera som väktare. Han visar stolt upp sin blåa och vita brosch som han fick när han jobbade som skötare inom vuxenpsykiatrin i Malmö.
– Det är alltså… jag har dubbelkompetens som både undersköterska och mentalskötare.
– Det jag har sett är att allra helst yngre kvinnor som har varit intagna på Piva har blivit utnyttjade av manliga patienter. Det var ofta att man tog väldigt lätt på det och viftade gärna undan det som en bagatell.
Det är ett tungt ansvar vi lägger på dem som arbetar inom psykiatrin.
Särskilt kanske på de slutna avdelningarna.
Många av de tjejer som vårdas här lider av självskadebeteende. Inte sällan är de självmordsbenägna. Därför är många av dem inlagda med tvång.
De är på ett sätt omyndighetsförklarade och fråntagna sina rättigheter. Om de skulle bli utsatta för övergrepp så kan de inte ta sig härifrån.
Det här är en utsatt grupp som är i starkt behov av skydd. Men lyckas man verkligen ge skydd de här tjejerna? Och hur hanterar vården det när man inte lyckas?
Är det så att man till och med försöker dölja när det har gått fel?
Jag är och träffar en mamma utanför BUP-kliniken i Stockholm. Hon är här för att hämta ut sin dotters journal.
Varför är det så viktigt för dig att få ut den här journalen?
– Jag har belägg för att det finns saker som inte är korrekta.
Amanda - som egentligen heter något annat - är en av dem som blivit utsatta för sexuella kränkningar av andra patienter, det menar hennes mamma.
Vi har berättat om Amanda tidigare i Kaliber. Att efter att hon vårdades på BUP i Stockholm tog livet av sig. Det var i somras. Hon var då 16 år.
I programmet beskrev verksamhetschefen själv sin klinik för en “skadad organisation” med en otrygghet i personalgruppen.
För Amanda innebar vården ideliga bältningar och långa tider i isolering. I Kaliber vittnade personal om att isoleringen och bältningarna flera gånger hade skett på sätt som inte är tillåtna.
I journalen vill Amandas mamma hitta svar om brister i vården. Hon vill också veta mer om de sexuella trakasserier och kränkningar som Amanda har berättat om har skett under vårdtiden.
Men det står där i journalen?
– Det kan jag inte svara på. Men jag tror att det finns ledtrådar i alla fall.
Efter vårt reportage om Amanda - i november - får vi ett samtal.
– Hej, det här är …. Jag ringer dig för jag vill berätta att det i fredags skedde en incident här på kliniken...
Det är en av en av våra källor inifrån kliniken som ringer. Han vill berätta att två tjejer har blivit utsatta för sexuella övergrepp, inne på kliniken. Den senaste händelsen ska ha skett nu i början av december.
– Tjejen befann sig i teve-rummet och så kommer en patient dit. Under fem-sex minuter som är obevakade så händer det hela.
Det skedde på en fredag - nu under vintern - i mörkaste december. En 15-årig tjej ligger på en blå soffa och kollar på Idol.
Den här kvällen jobbar en sjuksköterska och två skötare på avdelningen. De är alla tre vikarier eller inhyrda via bemanningsföretag. De gör inhopp och då och då, och vet knappt namnen på de intagna patienterna eller ens på varandra. Det framgår av de polisförhör som senare görs.
Efter att Idol är slut lämnar personalen patienterna i teverummet obevakade. Och det är då den 15-åriga tjejen blir våldtagen av en flera år äldre patient, enligt åtalet.
– Och när hon skriker då kommer personalen. Och då sitter hon på soffan med byxorna nere. Och pojken står precis mitt emot henne. Hon säger att han har förgripit sig på henne.
Sten Jacobsson är chefsläkare och ansvarar över patientsäkerheten inom Stockholms Läns sjukhusområde.
– Ja, det här ska inte inträffa. Spontant skulle jag säga här har ju övervakningen brustit, säger han.
I klinikens egen avvikelserapport kan man läsa om händelsen. I rapporten skriver personalen att den misstänkte patienten aldrig borde ha tagits in på avdelningen, eftersom han varit inblandad i en liknande händelse - som skett tidigare - på klinikens akutavdelning.
– Det är samma pojke. Han hade försökt förgripa sig på en annan patient på akuten två veckor innan på en toalett, säger en skötare som vill vara anonym.
När den här typen av händelser sker - som den på toaletten - har personalen en skyldighet att skriva en avvikelserapport. Men enligt vår källa finns det ingen rapport skriven. Men skötaren berättar att tjejen är 16 år och hade extravak, vilket innebär att hon inte får lämnas ensam.
– Han följde efter henne och vid ett oövervakat ögonblick, och låser in sig med henne på toaletten. Man missade att hon hade en övervakningsgrad 3. Det måste jag säga är vårt fel. Där har vi gjort fel, faktiskt, säger en anonym skötare.
Vi tar kontakt med en annan källa - också en skötare på kliniken - som bekräftar uppgifterna.
–Ja, hon var på toaletten, han gick in där.
– Och det där är ju lite märkligt. För när man har ett vak ska det stå en personal utanför toaletten och dörren ska stå på glänt. Då har man inte haft full koll. Det är illa. Och här måste man ju tänka, hur ska man skydda de här tjejerna?
Vad som skedde på toaletten är oklart. Vi vet inte vad som egentligen hände.
Men i fallet med den 15-åriga flickan i teve-rummet pågår det en rättegång. Polisen har hittat DNA från den misstänkta i flickans underliv. Pojken har vid ett av förhören också erkänt våldtäkten.
– Vi gör så gott vi kan, sen finns det lägen där om det är mycket, det är stökigt, det blir en rörig situation… Nä, vi har inte full koll. Det har jag varit med om, vi har inte full koll, säger en anonym skötare.
För Amanda - som vi har gjort reportage om tidigare - var det efter att hon flyttades från BUP till vuxenpsyk som hon började berätta om att hon blivit utsatt för sexuella kränkningar.
Det var hösten 2014. Hon var då 15 år. Men barn under 18 år som är inlagda med tvång ska inte vårdas bland vuxna. Det har Sverige skrivit under i barnkonventionen där det tydligt står att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna.
Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP i Stockholm och har det yttersta ansvaret över vården på BUP.
– Det är inte många man skickar dit. Men det har hänt.
Hur lämpligt är det att skicka barn och unga till Piva?
– Det kan jag säga är helt olämpligt. Det är förkastligt.
Men ändå gör man det?
– När man har gjort det tror jag situationen har varit helt omöjlig att hantera.
Amanda blir kvar på vuxenavdelningen i fyra och en halv månad. Hennes mamma berättar att de andra patienterna var mellan 25 och 40 år, de flesta var män. Amandas mamma var ofta och hälsade på på avdelningen för att stötta sin dotter. Hon berättar att personalen sagt till Amanda att hon inte fick ha kjol på sig.
– För det kunde vara triggande gentemot, bara det att man inte får klä sig som man vill för det var inte så att hon hade väldigt korta kjolar, men hon fick inte ha kjol. För det kunde trigga…
Trigga vadå?
– Trigga dom andra männen som var där på avdelningen till att bli ett objekt som var okej att antasta.
Att läkare tar beslut om patienters kläder är inget konstigt, enligt den ansvariga chefsläkaren Sten Jacobsson.
– Bedömer den ansvarige läkaren att det här är olämpligt på grund kjolens utseende, så är det en del i bedömningen av hur vården bäst ska bedrivas.
Men trots att Amanda inte använde kjol, blev hon snabbt sexuellt trakasserad, enligt hennes mamma.
– Hon kunde också uttrycka det, både till mig och hon försökte det till personalen också. “Jag känner mig inte trygg här”. Männen sätter sig bredvid, det var mestadels män, de satte sig bredvid henne i de rummen som var gemensamma, och tog på henne och försökte kyssa henne. De tafsade på henne, och hon sa till personalen “hjälp mig!”.
Vad gjorde personalen då?
– Ja, då får du flytta på dig.
Det var vad de sa till henne?
– Det var vad en del sa till henne ja.
Att Amanda inte kände sig trygg på vuxenavdelningen framgår också av en anmälan som hon gjorde från avdelningen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. I anmälan uppgav hon bland annat att hon kände sig rädd inne på avdelningen.
– Hon kunde ju ringa och prata med mig på nätterna och gråta. På kvällarna och nätterna ringde hon ofta och grät. Hon var ju förtvivlad, säger Amandas mamma.
Den ansvarige chefsläkaren Sten Jacobsson säger att personalen på Piva är väl medveten om den här problematiken och att det finns klara rutiner, och är det fråga om brott ska det anmälas till polisen. Han reagerar över vad personalen ska ha sagt till Amanda - att hon skulle flytta på sig - när hon kände att hon blev utsatt för sexuella kränkningar.
– Att formulera det på det viset, det tycker jag är olämpligt, säger Sten Jacobsson.
Varför då?
– Patienten vistas ju där för vård och då handlar det ju om att vi i samråd med patienten planerar den vården. Och vården görs ju tillsammans med patienten, det är ju inte enbart patientens sak att flytta på sig.
De här fallen på vuxenavdelningen och på BUP i Stockholm är bara några exempel på när tjejer berättat om övergrepp och kränkningar inom psykiatrin.
Men hur ser det ut generellt i Sverige?
IVO som tar emot anmälningar av patienter registrerar inte ärendena efter kategorier som t ex sexuella trakasserier eller övergrepp, så det är svårt att ge en heltäckande bild av hur ofta det sker. Men vi hittar snabbt flera rättsfall.
Det senaste är från Sundsvall, där en manlig patient i våras dömdes för flera våldtäkter som han begått inne på en av de psykiatriska avdelningarna.
I tre dagar i rad tog sig mannen in i en kvinnlig patients rum och våldtog henne. Först vid den tredje våldtäkten upptäcktes han av en skötare.
I Malmö har flera fall av våldtäkter varit aktuella de senaste åren, en på BUP 2014, och två på en och samma avdelning - 2011 och 2013 - på den psykiatriska intensivvårdsavdelningen Piva. Ett av dom fallen ledde till fällande dom.
Det var strax efter klockan 10 den 6 september 2013. En 20-årig tjej hade varnats av personalen för en av de manliga patienterna. Men just den här förmiddagen ligger avdelningen öde.
Personalstyrkan är på ett rapporteringsmöte och avdelningen är helt tom på personal.
Den manliga patienten, som är några år äldre, tvingar in den 20-åriga tjejen på sitt rum. Där våldtar han henne.
Flera gånger skriker hon på hjälp, men eftersom det inte finns någon personal på avdelningen så är det ingen som hör henne.
I Malmö har bristerna inom psykiatrin varit i fokus på grund av de många självmorden som skett. Sen 2013 har fler än 40 patienter tagit livet av sig. Självmorden har skett inne på avdelningarna, i anslutning till utskrivning eller under permission.
I somras rapporterade Sydsvenskan om en hemlig internrapport som avslöjade en skrämmande arbetsmiljö inne på den psykiatriska kliniken. Det handlade om mobbning och trakasserier personal emellan. Företaget bakom rapporten varnade för anarki och pekade på en “betydande risk för patientsäkerheten”.
– Vi hade manliga patienter som lurade in kvinnliga patienter på sina rum och visade könet för dom och såna här grejer. De blottade sig, det var mycket tafsande och kladdande rent allmänt, säger en anonym skötare.
Vi får kontakt med flera före detta anställda på vuxenavdelningen Piva, där våldtäkten skedde 2013. Det är tre skötare som oberoende av varandra vill berätta. Eftersom de vill vara anonyma har vi bytt deras röster.
– Du kan ju ha manliga patienter som vill sitta väldigt nära, som lägger händerna på låren och klappar dem på rumpan eller tar dem på brösten.
Skötarna berättar alla tre om att det hände att yngre tjejer blev trakasserade och utsatta för sexuella övergrepp av de manliga patienterna.
En av skötarna som vill vara med med sitt riktiga namn - Tommie Olsson - slutade på kliniken efter en konflikt med arbetsgivaren. Enligt honom var det flera i personalen som inte tog övergreppen på allvar.
– Och det är där det brister många gånger, viss personal bryr sig inte om det utan tycker att det är deras sak.
Men du reagerade på det här, men hur var det i resten av personalgruppen, hur såg man på det här?
– Ja, vissa hade samma inställning som jag att det var fel, men många sket ju också i det. Så man har en väldigt skev inställning till i en del av personalgruppen på grund av att man accepterar mer bara för att de är intagna med tvång, säger Tommie Olsson.
– Alla i personalen visste att det förekom, men det var ingen som lyfte på ögonbrynen. Men när det är så och du har en patient som har den typen av problematik och du låter det ske så gör du patienten sjukare. Det går inte försvara det, säger en anonym skötare.
Men varför gjorde inte du mer för att stoppa de här…?
– Man är så inne i det. Man är så inne i jargongen på något sätt. Det blir en sjuk del utav vardagen.
Vi kontaktar Region Skånes pressansvarige för psykiatrifrågor Klas Andersson. Vi vill göra en intervju med någon med ansvar för avdelningen. Vi vill ha svar på hur man arbetar för att förhindra sexuella övergrepp. Han ska återkomma med besked.
Skötarna i Malmö berättar om flera händelser där kvinnliga patienter utsatts för trakasserier och övergrepp. De säger att det tystades ner.
Den före detta skötaren Tommie Olsson berättar att han under ett pass upptäcker att två patienter har sex i ett av rummen. Den kvinnliga patienten säger direkt efteråt att hon blivit tvingad. Tommie Olsson tyckte därför att det skulle anmälas.
– Detta rapporterades till ansvarig sjuksköterska. Men det rycktes bara på axlarna och “ja, vad ska vi göra åt det?” Och sen så tystades det ner.
Hur påverkades den här tjejen av det här?
–De närmaste dagarna var hon dämpad och deppig. Jag försökte prata med henne, men hon ville inte prata. Hon var allmänt uppgiven.
Tommie Olsson beskriver hur han försökte övertala andra på avdelningen att de skulle göra en polisanmälan. Men den misstänkta våldtäkten anmäldes aldrig, enligt Tommie Olsson.
– Jag tog också upp det här med vår avdelningschef och hon sa bara då att det är upp till patienten att anmäla det.
Så det blev inte någon avvikelse?
– Nej, inte ens en avvikelse.
Jag har begärt ut uppgifter om händelser såsom sexuella trakasserier och våldtäkter som har registrerats inom vuxenpsykiatrin i Malmö av Region Skåne.
I svaret uppger man att det inte finns några rapporter eller avvikelser gällande sexuella trakasserier. Inte en enda.
När det gäller våldtäkter redovisar man de två rättsfall som har har varit kända sedan tidigare. Den misstänkta våldtäkten Tommie Olsson berättar om finns inte med.
Vi ber återigen Region Skåne att svara på våra frågor. Varför anmäldes inte den misstänkta våldtäkten - som Tommie Olsson berättar om - till polisen?
Klas Andersson är pressansvarig för psykiatrifrågor på Region Skåne.
–Hej.
Hej, jag har försökt här ett tag och få till en intervju med en ansvarig på Piva.
– Mmmm. Ja, just det. Nej, jag har inget namn till dig, det kan jag svara på en gång.
Ingen ansvarig på Piva eller högre upp i organisationen vill svara på våra frågor, men Klas Andersson säger att han ska fortsätta försöka.
För att kunna förbättra vården och se till att misstag inte sker igen finns systemet med avvikelser. En avvikelse ska skrivas när något har brustit i verksamheten, på så sätt kan man utreda händelsen och sedan förbättra arbetssätt eller rutiner. Men skötarna berättar att avvikelser inte uppskattades av enhetschefen. För många avvikelser skulle göra att avdelningen skulle få dåligt rykte.
– Du ska ju alltid skriva en avvikelserapport, så skrevs det ju alltså sällan eller aldrig någon avvikelserapporter på Piva.
Men varför gjordes inte det då?
– Det är den här tysta jargongen. Hjälper jag dig så hjälper du mig. Många ser det som ett svek.
Även på BUP i Stockholm vittnar anställda vi har kontakt med om en tysthetskultur. De säger att det inte alltid uppskattas när man skriver avvikelser. Särskilt när det gäller händelser som kan skada kliniken.
I fallet med den 16-åriga tjejen som blev inlåst av en manlig medpatient på en toalett, begicks det flera fel av personalen. Det säger de anställda som vi har kontakt med.
Eftersom patienten hade extravak borde det inte kunna ske att en annan patient lyckas låsa in sig med henne på toaletten.
Chefsläkaren Sten Jacobsson har inte hört om händelsen förrän nu.
– Det är en allvarlig avvikelse. Självklart ska det finnas en avvikelse på den händelsen.
Varför är det allvarligt om man inte har skrivit en avvikelse?
– Ja, ur patientsynvinkel så ska man vara skyddad när man vårdas i sjukvården. Det ingår i hälso- och sjukvårdslagen. Vi ska ge patienterna trygghet och klarar vi inte av att ge patienterna trygghet, då måste vi överväga om det här ska anmälas enligt Lex Maria.
Vi ber om att få ta del av de avvikelser som har skrivits under den här tidsperioden. Vi vill se om man valt att inte skriva en avvikelse på händelsen, om man har försökt dölja misstagen. Handlingarna är offentliga och brukar lämnas ut av sjukhusen efter att de strukit över känsliga uppgifter. Men kliniken vill inte lämna ut avvikelserna och hänvisar till sekretessen. Vi ber då istället vår källa att kontrollera om avvikelsen finns. Vi vet ju att händelsen har inträffat, eftersom den beskrivits skriftligt av personalen tidigare. Efter några dagar får vi besked. De skrevs aldrig någon avvikelse.
Hej, jag skulle få titta på en förundersökning.
– Är det något som är beställt?
Här på tingsrätten ligger den sekretessbelagda förundersökningen som gjordes i våldtäktsfallet 2013 - då en 20-årig tjej blev våldtagen av en äldre patient, medan hela personalstyrkan var på ett möte.
Sjukhusets hantering av det här fallet är fullt av brister. Inte bara det att personalen lämnat hela avdelningen tom när de visste att den manliga patienten kunde vara farlig, utan också det som händer efteråt. I förundersökningen framgår det att det är en sommarvikarie som tills slut upptäcker den pågående våldtäkten i ett av rummen. Den kvinnliga patienten flyttas efteråt till en annan avdelning. Och till en början vill hon inte anmäla det som hänt till polisen, eftersom hon är rädd att den manliga patienten ska hämnas. Men i polisförhören framgår det att det sker diskussioner på avdelningen om man ska göra en anmälan ändå. Men det dröjer fem hela dagar innan man anmäler våldtäkten till polisen.
Under de här dagarna hinner personal tvätta de båda patienternas kläder. De städar också rummet, där våldtäkten skedde, flera gånger. För polisen innebar det här att man inte kunde genomföra en teknisk undersökning.
Varför anmäler man inte våldtäkten till polisen på en gång?
Vi frågar Region Skåne. Den pressansvarige för psykiatrifrågor, Klas Andersson, säger att det inte var sjukhuset som anmälde våldtäkten till polisen, eftersom de inte får anmäla den här typen av brott.
Klas Andersson, pressansvarig:
– Vi får inte polisanmäla själva som organisation, så kan inte vi polisanmäla en brottslig handling utförd av en individ mot en annan.
Uppgiften har fått av en av de före detta chefsläkarna. Men vi tittar efter i förundersökningen. Bland alla handlingar finns också den polisanmälan som till slut gjordes.
I den står det tydligt att det är sjukhuset som står som anmälare till våldtäkten. Vi kontrollerar också vad som gäller, och visst får man på sjukhuset anmäla om det sker en våldtäkt.
Vi ringer upp Klas Andersson igen.
– Jag tar tillbaka allt jag har sagt till dig. Det var fel av mig, säger han.
På Region Skåne tar man tillbaka det man tidigare sagt. Vi får också besked via mejl att man visst får anmäla våldtäkter. Men anledningen varför polisanmälan dröjer - vilket kan ha riskerat polisens utredning - vill man inte svara på.
– Jag kan inte svara på några av dina frågor, säger Klas Andersson
Jag kontaktar den dåvarande enhetschefen. Enligt henne är anledningen istället en annan.
Hon säger att polisanmälan dröjde på grund av att sommarvikarien som upptäckte våldtäkten inte berättade om vad hon sett. Enligt chefen visste ingen på avdelningen vad som hade hänt.
Men förundersökningen visar något annat. Här bland vittnesmål och journalanteckningar står det tydligt att vikarien beskrev händelsen samma dag i en omvårdnadsanteckning. Hon berättade också om våldtäkten för andra i personalen. I polisförhören framgår det att läkare, vårdare och andra ansvariga på avdelningen, redan samma dag, visste vad som hade hänt.
Vi har nu fått tre olika besked av Region Skåne om varför man dröjde i fem dagar med att polisanmäla våldtäkten. När vi granskar svaren ser vi att de inte stämmer. Men i handlingarna på tingsrätten hittar vi ytterligare en förklaring.
Här går det att läsa att personal på avdelningen vittnar om att man “ville tysta ned händelsen, eftersom den inte var bra för avdelningen.”
Vi får aldrig någon intervju med ansvariga för psykiatrin i Malmö. De vill inte ställa upp innan programmet ska sändas.
Istället får vi skicka våra frågor via mail. Vi ställer 20 frågor om kritiken som framkommer i vårt program.
Dagen efter får vi svar. Det är klinikens verksamhetschef Hans Brauer som skriver:
“Det är ett ytterst tragiskt fall som ni tar upp och jag är den förste att beklaga att något sådant har kunnat hända i vår verksamhet. Som patient ska du kunna känna dig säker och trygg under din vårdtid hos oss. I detta fall har vi uppenbarligen inte lyckats med vårt uppdrag.”
Han skriver också att sedan han började på kliniken 2015 har han inte fått in några avvikelser gällande trakasserier. Han skriver också att alla anställda har en anmälningsskyldighet att skriva avvikelser. I januari har personalen också påbörjat en utbildning i bland annat etik och bemötande-frågor.
I det här reportaget har vi försökt få svar på om kvinnliga patienter inom den slutna psykiatriska vården får tillräckligt skydd när de blir utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns många psykiatriska inrättningar i Sverige och vi vet inte hur det ser ut på dem alla. Men i flera händelser - från t ex Malmö och Stockholm - har vi kunnat visa att skyddet har brustit.
Vi är tillbaka vid receptionen på BUP i Stockholm.
– Hej, ska hämta en journal… ...det var ett annat ärende. Men här kommer ditt. Så varsågod.
En mamma vars dotter har tagit livet av sig hämtar ut det som finns kvar. Två bruna kuvert. Två tjocka luntor med papper. Det är journalerna över vården som har getts. Innan vi träffas har Amandas mamma sagt att hon inte vill läsa journalerna. Hon är inte redo än. Men när hon har blivit det tänker hon använda allt material för att driva Amandas fall vidare.
– Så småningom när jag är stark vill jag ha papprena för jag tänker det kan ju inte stanna vid det här, utan jag måste gå vidare.
Det är flera saker hon vill ha svar på. Inte bara om kränkningarna, utan också om de många bältningarna och den långa isoleringen som vi har berättat om i våra tidigare program.
– Idag kan jag tänka så här, ja, med facit i hand, hade inte de här besluten fattats så hade kanske min dotter levt.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Ett år fullspäckat av granskningar och nyhetsdokumentärer. Idag ska vi återvända till några av våra tidigare granskningar och se vad som har hänt sen sist?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I september granskade Kaliber i två program svenska ridsportföretag och kunde visa att tillverkningen av deras ridutrustning som träns, grimmor och hästtäcken tillverkades under dåliga arbetsförhållanden i Kanpur.
Made in India: om ridsportens smutsiga baksida, del 1
Made in India: om ridsportens smutsiga baksida, del 2
Kanpur är den största staden i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. En industristad vid floden Ganges med växande befolkning och stora miljöproblem. Det är här som merparten av de hästsportartiklar, som säljs på den svenska marknaden, tillverkas.
Det är 45 grader varmt när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna och garverierna. Vikram, som jobbar i ett garveri, berättar att han får andningsproblem av sitt jobb.
Överallt i lokalerna är det smutsigt och blött på golvet av de olika kemikaliebaden. Här pågår mässingsplätering, förnickling och förkromning. Det står tomma dunkar med symbolen brandfarligt på i travar i lokalerna. Det luktar starkt av kemikalier, men ingen av de som jobbar där har någon form av skyddskläder på sig. De doppar spännen i baden med sina bara händer.
Jag får problem med andningen av jobbet, huden kliar på grund av alla kemikalier och en stor del av min lön går till att köpa mediciner. (Asad, arbetare)
På plats i Kanpur besökte vi nio fabriker som producerar åt Hööks hästsport, Granngården, Gekås i Ullared, Globus eller Biltema - och andra europeiska märken som säljs hos kedjorna i Sverige.
Inte på någon av fabrikerna eller garverierna såg vi arbetare med skyddsutrustning, trots att de jobbar med farliga kemikalier. Alla fabriker hade brännbart material som tygmassor, skräp och kartonger liggandes i lokalerna. Vi såg också tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen som förvarades oskyddat i fabrikerna.
Det är inte är ovanligt med bränder i fabriker i Kanpur. Men vad vi kunde se saknade de fabriker vi besökte brandvarnare och uppmärkta nödutgångar. I den fabrik som hade skyltad nödutgång var den blockerad av kartonger.
Vi pratade också med arbetare som vittnade om att de blir sjuka av sina jobb. Även miljöorganisationer och läkare i Indien bekräftade bristerna i fabrikerna.
Det är kemikalierna och ångorna i garverierna som gör det lätt för arbetarna att få "dry eye". Det finns olika stadier av sjukdomen, som också kan bli så allvarlig att man blir blind. (Professor R.C. Gupta)
Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara de som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också de som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden.
Det är som om folk drabbas av spetälska.(Sushmita Sengupta)
Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att någonting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.
Det finns flera hundra garverier i Kanpur. De flesta ligger vid den heliga floden Gagnes som rinner genom stan.
I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra och salt.
Företagen i granskningen medgav att de hade dålig koll på arbetsmiljön, förhållandena i de fabriker de köper hästutrustning från och den miljöförstöring som tillverkningen är upphov till. De levde helt enkelt inte upp till sina uppförandekoder.
Hade det här uppdagats i Sverige hade det varit stopp direkt på flera av de här arbetsmomenten. (Håkan Olsson, chef på Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning)
Så vad har hänt efter vår granskning?
Innan vi pratar med företagen ska vi återvända en sista gång till Mohammad och de andra arbetarna i Kanpur. Vi frågar Mohammad hur det kommer sig att han vill och vågar berätta om förhållandena i garverierna?
– För att jag hoppas att ni kan göra något bra för oss. Jag är fattig, men jag vill ha ett bra jobb, svarar Mohammad.
Företagen synar sina fabriker
Malin Helde är VD och inköpsansvarig på varuhuset Gekås. De säljer häst och ryttarprodukter för 75 miljoner varje år och är ett av företagen i granskningen som efter programmen beslutade sig för att ta reda på mer om förhållandena i ridsportsfabrikerna i Indien.
– Vi var tre personer som åkte till Kanpur i slutet av september för att få en bra överblick av läget. Då var vi på så många fabriker vi hann med och både gjorde egna visuella inspektioner och diskuterade med fabrikerna. Vi hade också externa inspektioner, alltså indiska personer som jobbar med uppförandekoder hela tiden, så att vi fick en djupgående inspektion.
– Hur var det då?
– Ja, det var blandat. Vi hade några fabriker som såg jättefina ut, vi hade några fabriker som var mycket att göra med, skulle jag säga, men med fabriksägare som var väldigt samarbetsvilliga. Några av dem kunde väldigt lite om området kunde vi konstatera. Så det handlade mycket om diskussioner om hur vi skulle tillsammans hjälpas åt för att få en bättre situation. Och så hade vi ett par fabriker som vi inte tyckte var tillräckligt bra och som vi kommer att avsluta med. Och då var det dels för att det inte såg bra ut, dels för att fabriksägarna inte hade en attityd som gör att vi ser att det går att utveckla. De var inte positivt inställda till att förbättra.
Även Biltema och Hööks hästsport har efter vår granskning gjort inspektioner av fabrikerna i Kanpur. I Biltemas fall ledde det till att dom avslutade sina inköp av läderprodukter därifrån.
När vi kontaktar Biltema vill de fortfarande inte vara med på en bandad intervju, men skriver att skälet är man gjort bedömningen att man inte kan säkra hela kedjan från slakteri till sömnad, utifrån sin uppförandekod och i avseendet djurvälfärd.
På frågan om var deras läderprodukter ska tillverkas istället svarar Biltema att det i dagsläget är oklart om produkterna kommer att ersättas och att det beror på om de kan hitta en samarbetspartner som kan garantera en hållbar leverantörskedja.
Hööks VD Joachim Höök säger till Kaliber att han och företagets inköpschef har besökt Kanpur efter vår granskning. Där träffade de fabrikörer för att diskutera hållbarhetsfrågor. Han säger också att företaget nu arbetar på ett program för att kunna göra oberoende kontroller.
Vi granskade ett grossistföretag, Globus. De säger att de i fortsättningen bara kommer köpa produkter från leverantörer som jobbar aktivt med arbetsvillkoren i sina fabriker och som köper från bra garverier. Globus har också börjat ange ursprungsland och hur lädret är garvat i marknadsföringen av sina träns.
Det femte företaget i vår granskning, Granngården, köper hästsportsprodukter via svenska och andra europeiska grossister. Efter granskningen tog de kontakt med grossisterna för att säkerställa att fabrikerna de anlitar följer företagets uppförandekod.
Det här ledde till att vissa artiklar plockades ut ur Granngårdens sortiment, berättar VD Per Sigvardsson.
– Vi blev uppmärksammade av ert reportage i Kaliber om förhållanden på en specifik fabrik. Vi tog upp det direkt med vår leverantör. Och de i sin tur har besökt fabriken. Det är fyra produkter i vårt sortiment och de produkterna har vi plockat bort ur sortimentet fram tills dess att vi kan med säkerhet veta att produktionen går till på ett korrekt sätt.
Men det finns svårigheter med att tillverka i och köpa från Kanpur, säger Gekås VD Malin Helde. Till exempel är det svårt att bedöma hur miljövänliga garverierna är, och att styra vilket garveri tillverkarna ska köpa lädret från. Gekås handlingsplan innebär en granskning av garverierna och regelbundna besök i Indien. Men att sluta köpa helt från Kanpur tänker Gekås inte göra säger hon.
– Nej, vi har diskuterat det också, självklart, det får man göra i en sådan här situation. Men jag ser ju att vi har större möjligheter att påverka om vi fortsätter jobba i området. Och det finns stor förbättringspotential. Att vi kommer och börjar prata om de här frågorna och ställer krav, det tror jag ju faktiskt kan leda till ökad medvetenhet i området. Och det tror jag ju är jätteviktigt.
Reporter Veronika Karlsson
Reporter Matilda Eriksson-Rehnberg
I oktober 2014 kunde Kaliber visa hur barn lockas till dyra köp inne i dataspelet Minecraft. Ett av världens största dataspel. Privatpersoner som driver egna Minecraft-servrar, det vill säga egna spelvärldar, kan tjäna stora pengar på att sälja extrasaker inne i spelet till andra spelare.
Hela reportaget: Fulspel i dataspelsbranschen?
Vi kunde visa att många av de som handlar på svenska servrar är barn, mellan 8 och 13 år gamla, och att det inne i spelet ofta riktas direkta köpuppmaningar till barn, något som varken är tillåtet enligt svenska eller europeiska reklamregler.
Då, i oktober, ville inte Mojang ställa upp på någon intervju om köp- pch säljverksamheten i sitt spel. De uppdaterade sina regler om vad som gäller för de här privata serverägarna, vilket av många tolkades som att det nu skulle bli hårdare tag mot försäljningen i spelet. Men när Kaliber nu får en intervju med Mojangs chefsutvecklare Jens Bergensten är budskapet ett annat.
– Vi anser ju att det är ok att även leva på att driva en Minecraftserver.
– Och vilket ansvar har ni på Mojang för att det säljs till minderåriga på de här servrarna?
– Ja, det är väl en tolkningsfråga antar jag. Vi tycker också att det är fel och det finns ju lagstiftning för sådant där, hur man får göra reklam till minderåriga och liknande. Då är ju frågan om det är Mojangs ansvar att se till att folk följer lagen? Det är inte jag så säker på.
– Samtidigt är det ju ni som har öppnat upp för att privata serverägare i ert spel kan ta betalt, så finns det inte en ansvarskurva här ändå?
– Nej, men jag förstår inte hur man kan se det på det sättet. Jag tycker ändå att det är den som faktiskt driver den här servern, att det är deras ansvar att se till att det de säljer är etiskt.
– Hur ser du på att det riktas direkta köpuppmaningar i spelet som ändå riktar sig till barn på de här servrarna?
– Personligen så tycker jag att det är fult. Och jag försöker ju när jag pratar med folk, utbilda dem i att man kan spela på servrar som inte gör så.
– Hittills har ni ju inte stängt ner någon server för att de inte följer era regler kan det komma att bli så i framtiden?
– Vi försöker ju driva en dialog med servrarna först. Vi försöker få dem att ändra sig om vi tycker att de inte följer reglerna. Men om de inte ändrar sig då är det klart att då får vi ju försöka, med de medel som vi har, stänga ner en server, säger Jens Bergensten, chefsutvecklare på Mojang som skapat dataspelet Minecraft.
Reporter Mikael Sjödell
Kommer ni ihåg Karl Johan Johansson och hans testamente?
Karl Johan dog 1993 utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn. Men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Det ringde lyssnaren Berit om, som bodde granne med Karl Johan när hon var barn. Den 8 mars sände Kaliber programmet "Den sista viljan" om det bortglömda testamentet. Frågan är vad som hänt sen dess?
Mina resterande tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande. (Ur Karl Johans testamente)
Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1 800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1 200 testamente, precis som Karl Johan Johansson.
Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området.
– Ja, jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar. Ingen visste om det hade delats ut några pengar.
Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank, ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger.
Men mer än 20 år senare frågar Berit runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna
– Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då, att ingen hade gjort någonting åt det, säger Berit.
22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig.
– Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. En ungdom som går på gymnasiet som kanske får 10 000, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, säger Berit.
Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet där Karl Johans testamente togs upp.
– Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson.
Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka.
– Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson.
Men efter Kalibers granskning blev det fart på församlingsrådet. Det bildades en stiftelse för att dela ut pengar. Stig Johansson blev ordförande och han berättar nu att de i en lokaltidning i augusti annonserade efter sökande.
– Och vi fick två sökande och de fick alltså 5 000 kronor var.
– Vad är det för personer som fått pengar?
– De studerar på högskolan båda två, men de bor fortfarande kvar i församlingen. En studerar i Göteborg och en i Uppsala, säger Stig Johansson.
Enligt Karl Johan Johanssons vilja och testamente är det alltså personer som bor i nuvarande Vedums församling och studerar som ska få ta del av avkastningen av hans pengar.
Ordföranden i stiftelsen, Stig Johansson, berättar att de i styrelsen nu ska diskutera om de ska försöka få till en så kallad permutation, en förändring, för att det ska bli lättare att betala ut pengar. De vill kunna dela ut till personer som är födda i församlingen, men nu bor på en annan ort när de studerar. Och de vill också kunna dela ut pengar från själva kapitalet, alltså inte bara från avkastningen. Trots att det tagit väldigt lång tid att dela ut de första pengarna är Stig Johansson nu nöjd.
– Det är jättetrevligt. Och jag hoppas verkligen att det fortfarande finns människor i livet som vet vem Karl Johan Johansson var. Då är det ju jättetrevligt att det här kommer igång och kan gå enligt hans vilja, avslutar Stig Johansson.
Hela reportaget: Den sista viljan
Reporter Jonna Burén
Reporter Annika H Eriksson
Vem stoppar sexualbrottsdömda trafiklärare? Det frågade vi oss tidigare i höstas när vi granskade den myndighet som ska kontrollera det här. Vi upptäckte att Transportstyrelsen saknade kontroll och att dömda lärare i vissa fall kunde arbeta kvar trots att de tafsat eller till och med försökt köpa sex av sina elever. Och efter vår granskning kräver branschen ändring.
Hela reportaget: Vem stoppar sexualbrottsdömda trafiklärare?
Ett av de fall Kaliber granskade gällde en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom. Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: "Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger?"
Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protestera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville. Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet.
Kalibers granskning visade att det finns flera fall där trafiklärare som dömts för sexbrott eller allvarliga trafikbrott kunnat jobba kvar. Ett exempel gäller Anna, som egentligen heter något annat. Hennes trafiklärare dömdes för ofredande efter att ha tafsat henne på rumpan och försökt pussa henne. En händelse som fått stora konsekvenser för Anna.
– Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätta mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom, berättar hon.
Hur kommer det sig då att Transportstyrelsen, som alltså är den myndighet som ansvarar för lämplighetsprövningen av trafiklärare, inte stänger av trafiklärare som dömts för brott som gör dem olämpliga för sitt jobb? En anledning visar sig vara att myndigheten inte per automatik får information från rättsväsendet när en trafiklärare döms. Stig Brahn är enhetschef på Transportstyrelsen.
– Vi har egentligen inte system som underlättar den här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger han.
Kalibers granskning har lett till att Sveriges trafikskolors riksförbund, STR, nu har krävt bättre kontroll av landets trafiklärare. Förbundet har skickat en skrivelse till näringsdepartementet, där man pekar på behovet av lagändringar. Bland annat vill STR att Transportstyrelsen per automatik ska få information om när en trafiklärare döms i domstol och att det ska införas krav på att trafiklärare ska visa upp utdrag ur brottsregistret innan anställning på en trafikskola. Berit Johansson är ordförande för STR.
– För det första ger vår skrivelse ett signalvärde utåt att vi tar allvarligt på de här frågorna. Men det måste också finnas en lagstiftning som stöttar upp detta, så att man tidigare kan upptäcka och förhindra att något olämpligt sker eller att någon som är olämplig för det här yrket kommer in i det, säger Berit Johansson.
Också Transportstyrelsen har agerat efter Kalibers granskning. Myndigheten har satt igång ett arbete med att se över om kontrollen av trafiklärare kan förbättras redan med befintlig lagstiftning.
Bland annat undersöker Transportstyrelsen nu om det är juridiskt möjligt att samköra myndighetens register över behöriga trafiklärare, med brottmålsdomar som en annan avdelning på myndigheten med automatik får information om.
– Det har vi just nu jurister som undersöker och där har jag inte svaret på frågan än, säger Stig Brahn, enhetschef på Transportstyrelsen.
Reporter Joel Wendle
Hösten 2014 sände Kaliber en prisbelönt granskning av Kriminalvårdens utvisningsresor. Vi kunde bland annat visa att det ombord på de flygplan med tvångsutvisade personer vid flera tillfällen förekom att de utvisade injicerades med lugnande medel när de uppgavs vara stökiga, aggressiva och svåra att hantera.
Lyxresor och tvångsinjektioner: del 1
Lyxresor och tvångsinjektioner: del 2
Tvångsinjektioner får bara ges om man står under tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård. Och i de här fallen handlade det inte om det.
Kriminalvården polisanmälde och en förundersökning startades. Dessutom anmäldes tvångsinjektionerna till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. IVO bestämde sig för att åtalsanmäla två personer, en sjuksköterska och en läkare, just för att de misstänkte att det var fel att ge dessa sprutor.
Strax innan jul kom beskedet från åklagare: förundersökningen läggs ned för att brott inte kan styrkas.
I november granskade Kaliber i en serie reportage hur tvångsmetoder används inom barn- och ungdomspsykvården. En serie som har fått många lyssnare att reagera.
Vi granskade barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm och kunde berätta hur personal vittnade om hur patienter spänts fast som straff. Vi kunde berätta om Amanda som blev bältad på BUP-kliniken i Stockholm 44 gånger på bara tre och en halv månader.
Vi visade också att barn och unga allt oftare behandlas med tunga mediciner och att det skrivs ut mer neuroleptika än någonsin på BUP. Men de starka medicinerna har allvarliga biverkningar. I 15-åriga Claudio's journal kunde vi läsa hur han blev sämre och sämre av medicinerna han fick och hur han till slut var nära att dö på grund av biverkningarna under tiden han vårdades.
De här två fallen och statistiken som Kaliber kunde visa väckte starka reaktioner. En av de som reagerade var Jessica Ericsson från Liberalerna som är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting.
– Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät förskräckligt, helt enkelt, så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur det ser ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sådant ska inte förkomma. Och det är jättebra att han har gjort en IVO-anmälan, säger Jessica Ericsson från Liberalerna.
Kliniken ska nu genomgå en internrevision.
Barnpsykiatrin, del 1: Bältningarna på BUP
Barnpsykiatrin, del 2: De medicinerade barnen
Barnpsykiatrin, del 3: Hade det kunnat undvikas?
Reporter Mikael Funke
Strax före nyår 2014 dog 20-årige Robin Lodalen när han fick 15 000 volt genom kroppen när han klättrade upp på en järnvägsvagn på Kville bangård i Göteborg. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.
Nu ett år efter att Robin dog är ett stängsel på plats.
Hela reportaget: Spår som dödar
I April träffade Kaliber Robins kompis som vi valt att kalla för Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december.
– Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.
De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege.
– Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn som står där och det såg inte jag. Så när jag är vänd mot skogen, så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak och då ligger han där på vagnen. Utslagen liksom, berättar Johan.
Kaliber visade att också en annan ung man dog på samma sätt och på samma plats år 2005. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket, i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.
Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området som det hade varit 2005.
Men så i höstas började Trafikverket stängsla in hela Kville bangård. Så här sade Christer Ahlin, enhetschef Järnvägen på Trafikverkets Västra distrikt i SVT Nyheter Väst den 2 december.
– Vi håller på att bygga just nu. Och vi har inte riktigt hela biten framme, men nästan.
– Men då har det ändå gått ett år sedan den senaste olyckan?
– Ja
– Varför har det tagit så lång tid?
– Vi har till och med flyttat fram den här åtgärden så att det skall ske snabbare än det var planerat. Så ligger det till, säger Christer Ahlin, enhetschef på Trafikverkets Västra distrikt i SVT Väst.
Reporter Sofia Boo
Reporter Annika H Eriksson
Nu tar Kaliber uppehåll några veckor för att ge plats åt serien Matens Pris, men vi är tillbaka med nya granskningar den 15 februari.
Under tiden finns alla våra tidigare granskningar att lyssna på här
Afrika är en het tillväxtmarknad som lockar svenska företag. Jobben välkomnas. Samtidigt kommer varningar om att företagens pengar slussas ut från Afrika. Kaliber om Jakten på Afrikas försvunna skatt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag sätter skruvarna tillsammans med spindeln och sedan skickar jag dem vidare till damen och hon kommer att lägga korten ovanpå.
Hur är arbetet?
– Det är ganska hektiskt ibland, men vi försöker alltid att ha ett lagarbete och när vi har en lagarbete går det.
En bit bort ifrån maskinen som pressar ut nycklar jobbar Jacqueline Guows med att packa nygjorda dörrlås. Jacqueline har jobbat länge på Assa Abloy och hon trivs.
– Just nu paketerar jag. Jag packar lås. Så jag tycker om mitt jobb.
Vi befinner oss i en förort till Johannesburg i Sydafrika där svenska Assa Abloy har sin fabrik. Hur vi hamnade här ska vi berätta strax.
Sydafrika är ett av de mer utvecklade afrikanska länderna. Men kontrasterna är stora. Miljontals människor bor fortfarande i slumområden. Och Jacqueline berättar att där hon bor saknar många jobb. Nu ger hon grannarna uppdrag så de kan få lite inkomst.
– Genom att kanske säga kom och städa min trädgård, eller kom och stryk kläder åt mig. Då jag vet att de pengar jag får kan jag sedan också dela med andra. Då får de mat att sätta på bordet åt deras familjer, säger Jacqueline.
– Jag tror att varje anställd försörjer mellan sju och tio personer säger John Middleton, som är Assa Abloys Sydafrika-chef och berättar att var och en av de dryg trehundra anställda livnär många fler än sig själva. Och för Assa Abloy har Sydafrika varit en bra affär, säger John Middleton, som är Assa Abloys Sydafrika-chef och berättar att var och en av de dryg trehundra anställda försörjer många fler än sig själva. Och för Assa Abloy har Sydafrika varit en bra affär.
– Vi hade ett spännande 2014 med riktigt stark tillväxt och goda resultat. Den första halvan av 2015 var lika stark.
Afrika har lyfts fram som en av dom hetaste tillväxtmarknaderna. Och man hoppas företagens jobb kommer att lyfta kontinenten från fattigdom. Och här är också bolagenskatten viktigare än i till exempel Sverige. Den står för en fjärdedel av skatteintäkterna berättar Mark Kingon på sydafrikanska skatteverkets huvudkontor i Pretoria norr om Johannesburg.
Hur viktiga är bolagsskatter från multinationella bolag?
– De är en stor del. De är ungefär en fjärdedel av våra intäkter. De är en enormt bidragande faktor när det gäller att kunna finansiera utvecklingen i vårt land.
Men samtidigt som bolagens jobb välkomnas, uppskattas miljarder försvinna ut ur Sydafrika i avancerad skatteplanering.
– Folk uppskattar skattefelet till miljarder. Vi tror inte att de stora företagen deklarerar felaktigt. De flyttar ut sina vinster genom sina bolagsstrukturer.
Bolagen utnyttjar skillnader i ländernas skattelagstiftning. Via dotterbolag kan bolagen slussa ut pengar via länder som ger lägre eller ingen skatt. Men gäller det här de svenska bolagen som verkar i Sydafrika?
"Ni är hjärtligt välkomna till tredje kvartalets rapport 2015 från Assa Abloy. Och återigen en väldigt bra rapport."
Vi är med när Assa Abloy presenterar resultatet för tredje kvartalet i år. Det är ett bolag som funnits länge i Afrika och vill satsa mer i utvecklingsländer. Och det är därför vi tittar på just Assa Abloy.
– Vi har haft lite olika approach för att täcka in Afrika. Det är en fantastiskt intressant världsdel, säger VD Johan Molin.
– Vad är det som är intressant?
– Det är en väldig tillväxt och en positiv tillväxt. Så fortsätter vi att implementera oss mer och mer.
VD Johan Molin är en av svenskt näringslivs stigande stjärnor. I tio år har han lett Assa Abloy till att vara så uppfinningsrika att de prisas av internationella bedömare.
– Dels har vi blivit uppmärksammade av Forbes och vi har varit med att vi är ett top hundra bolag i världen när det gäller innovationskraft.
– Vad är patent och varumärket värt nu?
– Det vet jag faktiskt inte vad det är värt. Vi brukar inte värdera det separat. Men det är klart det är värt väldigt mycket pengar.
Det vi inte vet när intervjun görs är att i det tysta har det så värdefulla varumärket Assa Abloy flyttats till ett ifrågasatt land och därmed börjat leda pengaströmmar dit.
– Använder ni er av skatteparadis?
– Nej, inte det gör vi inte. Det beror på vad du deklarerar som ett skatteparadis.
– Lågskatteland eller skatteparadis…
– Skatteparadis har vi inte.
Kaliber bestämmer sig för att undersöka vad som händer med pengarna från Assa Abloys verksamhet i Sydafrika. Och vad är det svenska politiker gör som experter menar leder till att företagens pengar lämnar Afrika? Vi beger oss på en resa.
– Vi börjar utanför Johannesburg där vi får köra slalom mellan hålen i vägen. Korrugerade plåtbitar bildar hem åt familjer och skjulen står tätt längs vägen. Tidigare hade Sydafrika en hög tillväxt, men nu har den bromsat in.[ii] Det skulle behövas mer skattepengar. Men skatteverket har alltså problem att få pengar från bolagen att bli kvar i Sydafrika. Landet behöver bygga bort slummen, få fler i utbildning och få livsavgörande hiv-medicin.
– Mitt namn är Simphive olaga Dismini. Jag är 32 år gammal och lever med HIV. Jag fick diagnosen HIV 2002 när jag var gravid i årskurs tolv.
Simphive kommer till kliniken och får bromsmedicin mot sin HIV-infektion. Bromsmedicinen gör att hon kan leva ett relativt normalt liv med sina barn. Men problemet är att bromsmedicinen ibland tar slut.
– Det enda problemet är bristen på medicin, eftersom fler och fler människor blir diagnostiserade med HIV varje dag.
Hon får hålla tummarna att det finns mer när hon kommer till kliniken. Hon blir stressad och det kan göra HIV-infektion farligare.
– På natten sover man och tänker på vad som kommer att hända i morgon. Kommer det att finnas bromsmedicin? Jag blir deprimerad. Om när jag blir deprimerad och är HIV-positiv höjs automatiskt virusnivåerna.
Sju miljoner har HIV i Sydafrika, men det rapporteras brist på bromsmedicin nästan varje dag. För Simphive är lösningen mer skatt som tryggar medicinförsörjningen.
– Vi behöver skattepengar så fort som möjligt.
Assa Abloy stödjer HIV-smittade genom välgörenhetsprogram. Men hur de bidrar med skatt är inte offentligt. Men vi börjar ställa frågor om skatt och hur pengarna lämnar Sydafrika. Assa Abloy Sydafrika betalar interna avgifter till Europa. Så kallade franchise-avgifter säger bolagets Sydafrikachef John Middleton.
– Assa Abloys affärsmodell är franchise. Så alla tekniker och affärer som utvecklats inom koncernen delas sedan. Det är så vi gör franchiseavtal.
Vi undersöker var franchiseavgifterna hamnar. Men inte heller Assa Abloys dotterbolags räkenskaper i Sydafrika är offentliga.
Vi bestämmer oss ändå för försöka kartlägga själva bolagsstrukturen. Kaliber samarbetar med afrikanska grävorganisationen ANCIR som ger oss ett tips: ”Titta i vilket land varumärket är registrerat. Då ser ni var interna avgifter från bolaget hamnar.”
Först ser vi att ett av Assa Abloys svenska bolag i en rockad ifjol fått nya ägare i Luxemburg. Och Kaliber kan avslöja att numera är det bolaget Assa Abloy Branding i lågskattelandet Luxemburg som äger det värdefulla varumärket.
– Bonjour Monsieur!
På vägen hem från Sydafrika besöker vi kontoret för Assa Abloy Branding. Vi vill ha svar på varför Assa Abloy Branding äger varumärket här i Luxembourg när bolaget är listat på Stockholmsbörsen och har huvudkontor i Stockholm.
– Bonjour est-ce que vous parlez anglais? Do you speak english?
– Yes, I speak english
– I’m Erik Palm I’m a journalist from Swedish Radio. And I am curious about Assa Abloy the branding part of the Assa Abloy company. I wonder if I can ask a few questions?
– Not, not right now. You have to book an appointment first cause we are all busy in meetings
– Du är svensk eller?
– Ja, jag är svensk.
– Kan jag komma tillbaka imorgon då kanske?
– Vad är det för frågor?
– Hur det fungerar det här med branding. De här bolagen ni har här.
– Låt oss diskutera. Du kan ringa på telefon.
Vi får inte ställa frågor utan blir hänvisade till huvudkontoret. Det är bara VD Johan Molin som uttalar sig i media så vi bokar en ny intervju genom Assas presskontakt.
– Det är Johan Molin det är vår vd som är vår talesperson.
– Frågorna handlar ju om affärerna med Afrika hur det fungerar, hur det kopplas ihop med resten av koncernen så att säga. Franchisesystemet är jag intresserad av också.
Assa Abloy för alltså över pengar från Sydafrika. Det handlar om franchiseavgifter. Pengarna hamnar då istället där rättigheterna finns och en eventuell vinst beskattas där istället - när det gäller varumärket i Luxemburg. Och nu upptäcker vi att svensk politik kommer in i bilden. För de här överföringarna kan också beskattas i en överföringsskatt, så kallad källskatt, som då tillfaller Sydafrika. Och det här regleras av skatteavtal som regeringarna i Sydafrika och Sverige förhandlat fram.
– Effekten är att utvecklingsländerna går miste in om flera hundra miljoner euro varje år, säger Francis Weizig som bedrivit unik forskning på Nederländernas skatteavtal. Han jobbar numera på hjälporganisationen Oxfam.
– Nederländerna samlar in särskilda uppgifter om flödena som passerar och jag använde dessa uppgifter för att titta på effekterna för utvecklingsländerna.
Hans forskning visar att u-länder förlorar miljardbelopp på Nederländernas avtal.
Han berättar att ju lägre överföringsskatt, källskatt, desto mindre får utvecklingsländerna behålla ifrån bolagen. Men problemet stannar inte där. Francis Weizig menar att det även gör aggressiv skatteplanering möjlig eftersom det finns ett billigt sätt att föra ut pengar på.
– Låga källskatter har två negativa effekter. Den ena är att mindre skatt betalas till utvecklingslandet. Den andra är att om det finns låga källskatter möjliggör det även aggressiv skatteplanering.
Skatteavtal kan alltså missgynna u-länder. Hur ser då svenska skatteavtal ut med utvecklingsländer? En studie från Eurodad, ett nätverk av biståndsorganisationer, visar att Sverige har ett 40-tal skatteavtal med utvecklingsländer ungefär som Nederländerna, däribland Sydafrika.
Svenska staten har gett hundratals miljarder i bistånd genom åren, 6 miljarder enbart till Sydafrika sen 60-talet. Samtidigt tillhör Sverige de länder som i genomsnitt har förhandlat ner den här överföringsskatten som fattiga länder får allra mest. Hur har det gått till?
Claes Lundgren på Finansdepartementet söker jag.
– Ett ögonblick…
– Jag är huvudman som det heter. Jag är alltså ansvarig på tjänstemannanivå för skatteavtalen. Vi har i många delar konkurrenskraftiga villkor.
Vad menar du med konkurrenskraftig då?
– Ja, konkurrenskraftig utifrån källskattesatser. Alltså skatter som får tas ut i ett land som en betalning kommer ifrån.
Så Sverige är bra på att hålla nere källskatterna som de andra länderna får?
– Sverige är bra på att hålla nere källskattesatser.
Claes Lundgren berättar att det finns en syn att låga källskatter får bolagen att satsa pengar i landet.
– Vi tror att låga källskatter innebär att det blir ökade investeringar i det andra landet, säger han.
Men flertal studier säger tvärtom att skatteavtal med låga överföringsskatter inte ökar investeringarna i fattiga länder.
Har du tittat på den forskningen?
– Jag känner till den. Jag har inte detaljgranskat den.
Men det är inget Finansdepartementet tar hänsyn till då, att det kanske inte stämmer det sambandet?
– Vi känner till den där forskningen. Vi har samma policy i alla våra förhandlingar, säger Claes Lundgren.
Sveriges utgår ifrån en modell som OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete, tagit fram. Den har ifrågasatts för att deras avtal gynnar de rika länderna. FN har gjort ett alternativt skatteavtal som syftar till att ger mer till utvecklingsländer i bland annat källskatt men den modellen använder sig inte Sverige av. Det är istället företagens intresse som är viktigast.
Vilka andra hänsyn tar ni än att det är gynnsamt för företagen när det gäller de här avtalen?
– Det är i första hand den hänsynen vi tar så att säga. När vi bestämmer om vi ska förhandla ett avtal eller inte, då styrs det ofta av önskemål som kommer ifrån näringslivet. Antingen från ett eller flera företag eller en intresseorganisation som Svenskt Näringsliv, så att det är i ofta det intresset som så att säga utlöser en förhandling om man utrycker det på det sättet.
I en jämförelse av femton länder så visar det sig att Sverige tillhör de som har sänkt källskatterna mest gentemot utvecklingsländer. Och att de anser att det är problematisk eftersom utvecklingsländer behöver de här pengarna. Vad säger du om det?
– Det är ingen fråga du ska ta med mig egentligen, utan med mina politiker.
Det är en politisk fråga alltså?
– Ja.
”Välkommen på seminarium om skatteflykt socialdemokraterna som arrangeras av socialdemokraterna.”
– Väldigt stora företag egentligen väljer själv var och om man ska skatta och det är ingen rimlig ordning.
Så säger Leif Jakobsson (S) som är vice ordförande i riksdagens skatteutskott. Han är kritisk mot företagens skatteflykt.
På ett seminarium berättar han hur världens rikaste länder, G20-länderna, har tröttnat på att multinationella bolag rundar skatter och nu försöker få stopp på det med ny internationell skattelagstiftning. Men när vi frågar om de låga överföringsskatterna, källskatterna till utvecklingsländer, som också gör det möjligt att skatteplanera, är det okänt för Leif Jakobsson, trots att det står i rapporten som seminariet lanserar.
Svenska skatteavtal med utvecklingsländer där får Sverige rabatter betalar lägre andel till utvecklingsländer än nästan alla andra länder. Hur ser du på det?
– Den klarar jag inte.
Det står det i rapporten som presenteras idag…
– Då får jag erkänna att jag inte har hunnit läsa rapporten.
Ska vi titta på den nu då?
–Ja.
Men varför ser du så här? Du är ändå vice ordförande i skatteutskottet i riksdagen och vet inte hur det ser ut?
– Jag kan väl säga så här, nej måste få tänka…
Leif Jakobsson ber att få läsa på och återkomma.
”Welcome to world of Assa Abloy” sägs i en reklamvideo på Assa Abloys kapitalmarknadsdag, där berättar vd Johan Molin för investerare om hur varumärket Assa Abloy ska synas allt mer på produkter i framtiden. Då kan även Assa Abloy ta ut mer interna avgifter i Luxemburg. Men varken här eller i årsredovisningar berättar de att varumärket numera inte är svenskt, utan Luxemburgskt där skatten är lägre.
– Vi pratar ju om saker som har relevans för företaget inte om alla saker. Och det faller för sin egen orimlighet att du pratar om allt som finns mellan himmel och jord.
Men ta Luxemburg då att ni äger ert varumärke. Det är en ganska liten sak för Assa Abloy att ni äger ert varumärke ifrån Luxemburg?
– Vi jobbar globalt. Vi har satt upp vårt varumärkesbolag i Luxemburg som jobbar aktivt med att bygga en identitet för Assa Abloy.
I Luxemburg betalar Assa Abloy bara sex procent skatt på vinst från avgifter för varumärket, mot 22 procent i Sverige. Men Assa Abloy säger att de inte har någon fördel av det. De har flyttat varumärket för att få kortare resvägar.
– Vi har gjort en bedömning att det är bra att sitta där och inte i Stockholm. Det kostar betydligt mer pengar att flyga folk till.
Det finns ju också skattefördelar där. Hur vägde ni in det när ni valde Luxemburg?
– Assa Abloy-gruppen betalade 26 procent bolagsskatt i genomsnitt. Ett av de högre i Sverige. Skatten i Sverige är 22 procent. Det är ingalunda att vi stoppar undan pengar någonstans.
Men ni kan ju ha även fördelar av lågskatteländer och kanske skulle betalt ännu mer skatt?
– Vi har fantastisk fördel av att vara globala. Och ser mycket fler kunder än vi bara satt i Sverige. Och vi betalar skatt där vi har vår verksamhet.
Johan Molin bekräftar att deras bolag i Sydafrika betalar interna avgifter till Luxemburg för att använda varumärket, men säger att det bara betalat små belopp, 25 000 kronor ifjol, eftersom logon Assa Abloy ännu inte används så mycket i Sydafrika. Assa Abloy betalar 6 miljoner i skatt i Sydafrika, enligt bolaget. Men vi vill veta storleken på alla interna avgifter som flyttar pengar ut ur Sydafrika.
Hur många miljoner av dem betalas till ersättningar för tjänster som är utförda i andra länder än Sydafrika?
– Ett relativt ringa belopp, relativt omsättningen. Jag kan inte det exakt, eftersom…..
Skulle jag kunna få den siffran då?
– Jag, du kan få en grov siffra kring det, ja.
Men vi har fler frågor om franchiseavgifter eller royalties som de också kallas.
Jag pratade med en expert som sa att arbeta med royalites från fattiga länder är en aggressiv form av skatteplanering. Vad säger du om det?
– Det vill jag inte överhuvudtaget yttra mig om. Vi jobbar med att vi har en organisation som jobbar globalt över gränser. Och då har vi resurser som sitter på olika ställen. Sydafrika är lite ovanligt när vi har en fabrik. Men många länder då jobbar vi med sälj och service. Då jobbar man med produkter som kommer ifrån andra håll som utvecklas av människor från andra håll och då är det helt naturligt för att man betalar för det.
När Kaliber granskar Assa Abloy upptäcker vi något överraskande som visar hur multinationella bolag kan flytta saker runt om i världen. Och det gäller inte bara bolagens interna avgifter, utan också personalens förmåner. Här i Luxemburg har Assa Abloy haft även tre bonusprogram för chefer trots att huvudkontoret finns i Stockholm och många av cheferna jobbar i Sverige. Det senaste bonusprogrammet, där hundra av Assa Abloys högsta chefer fått köpa in sig, var värt 80 miljoner. Det avslutades 2011, men Johan Molin säger vid intervjun at han inte kände till det.
– Jag har ett incitamentprogram som finns i Sverige. Jag har jobbat här sen 2005. Så om du har hittat något program, så har det funnits innan min ankomst till Assa Abloy.
Ett av dem heter ju incitamentsprogram 2006 så det är efter du började…
– Jag kan inte erinra mig att jag haft någon del i något som funnits i Luxemburg, nej.
Men som jag sagt till dig. Vi kan återkomma i frågorna om det är något specifikt.
Efter intervjun får Kaliber mejl från Assa Abloy. Vi får inte vet hur mycket som betalas ut från Sydafrika i interna överföringar, bara vissa uppgifter.
”Uppgifter som inte är publik information har vi som företagspolicy att inte offentliggöra”, skriver de.
Johan Molin ändrar sig också om bonusprogrammet för chefer i lågskattelandet Luxemburg. Tvärtom vad han sa i intervjun bekräftar Assa Abloy att han var med och delade på 80 miljoner. Men han har deklarerat och skattat för avkastningen i Sverige och övriga deltagare deklarerar och skattar för avkastningen i sina hemländer enligt Assa Abloy.
I fabriken i Sydafrika berättar Jacqueline Guows om personalens lojalitet till bolaget. Facket har utan framgång försökt få de anställda att få ta del av vinsten.
– Assa Abloy är ett företag som tar hand om sina anställda. Och de anställda ser också efter vinsten i bolaget så att vi kan växa med företaget.
Får du en andel av vinsten?
- Vi har diskuterat det. Men vi visste inte riktigt var det hamnar.
Men du vill det?
- Ja
De multinationella bolagens jobb och investeringar välkomnas, men kritiken mot skatteplaneringen i Afrika är hård. Tax Justice Network, en opolitisk intresseorganisation för rättvisare skatter, berättar att när bolagen skatteplanerar är överföringsskatterna, källskatter, en av få möjligheter för de fattiga länderna får intäkter från bolagen överhuvudtaget. John Christensen leder organisationen.
– Källskatt är en viktig spärr för att hjälpa dem att åtminstone kunna samla in lite intäkter från mulitnationella företag.
Att Sverige säger sig vilja hjälpa länderna i form bistånd och samtidigt förhandlat ner källskatterna är hyckleri enligt John Christensen.
– Att använda politiska muskler för att tvinga fattiga länder att sänka sina källskattesatser är ett stort hyckleri. Eftersom å ena sidan säger man att man till utvecklingsländer att vi är här för att hjälpa er. Vi vill hjälpa er att bygga upp er ekonomi. Få stärkt tillväxt på lång sikt, men samtidigt berövar vi dem skatteintäkterna som behövs för att uppnå just detta. Jag tycker att det bara är en förfinad version av imperialismen.
När jag berättar att Sverige har som princip att hålla ner skatter i överenskommelser med fattiga länder och går efter företagens önskemål reagerar HIV-smittade Simphive.
– Nästa gång måste de utgå från vanligt folk innan de tecknar avtal. Eftersom de som drabbas om de betalar mindre skatt är vanligt folk.
Jag återvänder till Leif Jakobsson, socialdemokraten som är vice ordförande i skatteutskottet i riksdagen, som nu läst på om skatteavtalen med fattiga länder.
– Jag säger att Sverige för ett antal decennier sen var väldigt aktiva för att få fram skatteavtal som innebar förutsättningar för svenskt näringsliv att kunna finnas i andra länder och det är de avtalen som ligger.
Hur ser du på att det varit så här. Som du säger så har det pågått sen 70-talet varför har ni accepterat utvecklingsländer får bland de lägsta källskatterna av alla länder när Sverige gör avtal med dem?
– Nej, men diskussionen har ju inte varit på det viset om utvecklingsstrategier. Skatterna som del av utvecklingspolitiken har ju kommit på senare år.
Jag pratade med en expert. Han säger att det är hyckleri av svenska regeringen att å ena sidan ger man bistånd. Å andra sidan tar man tillbaka pengar genom att inte ge källskatt i så stor utsträckning som andra länder gör.
– Nej, men det är väl självklart så att om varje land för sig och varje industriland för sig naturligtvis har ett intresse av att deras egna företag deras egen ekonomi går bra. Då bli det ju en kamp dem emellan om konkurrens och det är precis det vi vill undvika och det är därför vi ha ett gemensamt internationellt avtal.
Leif Jakobsson hoppas att de nya skattesystemet som nu tas fram av G20-länderna kommer att förändra Sveriges ifrågasatta skatteavtal.
Klart är att nya regler bland annat gör att storbolag framöver måste vara öppna mot skattemyndigheter hur mycket de betalar i skatt i varje land.
Lägre källskatt till utvecklingsländer kan istället betyda mer skatteintäkter i Sverige. Men hur mycket Sverige får in i skatt den vägen har man inte tagit reda på.
Hur mycket skatt får Sverige ifrån utvecklingsländer?
– Alltså, jag kan inte svara på summan.
Varför inte det?
– Jag tror inte vi har den redovisningen.
Varför har ni inte tagit reda på det?
– Jag menar vi har ju skatteavtal med icke utvecklingsländer också såklart i ännu större utsträckning. Så det skulle bli lite konstigt att resonera på det viset.
Men nu har ni ju drivit på att företagen ska vara transparanta vilka skatter de betalar i andra länder. Men själva vill inte ni redovisa hur mycket skatt Sverige får ifrån utvecklingsländer. Hur rimmar det?
– Det är mycket möjligt att det kan bli så. Precis som jag säger. Det sker ett paradigmskifte där skattepolitiken är en del av utvecklingspolitiken.
Sverige kommer att redovisa hur mycket skatt vi får in ifrån utvecklingsländer?
– Ja, jag kan inte lova precis utvecklingsländer.
Kritiken mot företagens skatteplanering i fattiga länder är högljudd, men när det visar sig att Sverige stått på företagens sida när det gäller förutsättningar för att flytta ut pengar i form skatteavtal blir det tystare.
John Christensen på Tax Justice Network ser en tydlig konsekvens av att både företag och länder som Sverige använder sig av skatteavtal som gör att fattiga länder berövas sin rättmätiga del. När pengarna slussas ut följer uppgivna människor pengaströmmen norrut.
– Många fattiga länder ser att kapitalet som skulle bygga upp deras länder försvinner offshore och vidare norrut.
Han menar den här sortens politik som Sverige fört är en av orsakerna till flyktingströmmarna ifrån Afrika till Europa.
– Eftersom de inte kunnat investera i sina vägar, sina skolor, sitt rättsväsende, hälso- och sjukvård, så säger människorna att ’utvecklingen fungerar inte för oss’. De åker norrut. Många afrikaner migrerar norrut på jakt efter jobb, eftersom vi berövat dem det kapital de behöver för att utveckla sina egna länder, avslutar John Christensen.
Reporter: Erik Palm.
Khadija Sharife från grävorganisationen African Network of Centers of Investigative Reporters, ANCIR, bidrog med research.
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Sjukskrivna socialarbetare, brist på lägenheter och ensamkommande barn som glöms bort. Kaliber nyhetsdokumentär om hur flyktingströmmen påverkar en kommun.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Specialpodd: Tandläkarutbildade Deemas flykt från Damaskus till Kopparberg
Faktaruta: Kommunerna som tar emot flest och minst flyktingar
– Hello! Excuse me, do you know this person?
Migrationsverkets flyktingboende i Ställdalen. Ljusnarsbergs kommun i Bergslagen. Två socialsekreterare letar efter en 16-årig afghansk kille.
– Det var ingen hemma, jag frågade några killar där borta också, säger Maud Bergman till kollegan Annika Andersson, och pekar bort mot andra sidan av den långa korridoren.
– Det är ju jättesvårt att hitta här för det är inte numrerat överallt, förklarar Annika Andersson.
– Ja, hur vet du vart du ska?
– Jag får springa och leta. Vi vet ju rummet, A7, men det står ju inte nummer på de här dörrarna, fortsätter Annika Andersson.
Det luktar ingrott av cigarettrök. I trapphuset och längs väggarna i de trånga korridorerna följer nyfikna blickar mig och socialsekreterana Annika Andersson och Maud Bergman. Det är fullt med folk överallt.
– Excuse me, do you speak English?
Det är många ensamkommande barn som ska tas om hand nuförtiden. På det tillfälliga asylboendet får inte de som är under 18 år bo om de inte är med sin familj.
– Det är ju klart att det inte är någon fin, trevlig miljö. Inte på långa vägar. Och det är ju ledsamt när man ser småbarn som bor här och leker ute på gården och så. Folk är ledsna, de är sjuka. Så det är ju inte någon trevlig miljö, säger Annika Andersson.
– Första gången jag var med hit kände jag, "Nämen Gud, här kan man inte bo!" Nu ser jag att man kan det, men det är bedrövligt att se dem. Ledsna, och som Annika säger, barn som leker här ute i lervällingen. Det är inte ok. Det är det inte. Men det finns ju inget annat, säger Maud Bergman.
Ställdalens Hotell gick i konkurs 2008. Sen dess har hotellet öppnats och stängts igen en gång innan det blev asylboende. De stora vita hotell-bokstäverna står kvar högst uppe på fasdaden. Annika och Maud har ställt sig utanför entrén och flera av de boende kommer fram och vill hjälpa till att hitta den ensamkommande 16-åringen.
– Är det vanligt det här som händer nu, att ni inte hittar de ni ska hitta?
– Ja, det är rätt vanligt. Men vi kontaktar ju Migrationsverket då och ibland är de kanske ner till Migrationsverket i Lindesberg eller Örebro, säger Annika Andersson.
– Men tanken är att ett ensamkommande barn, under 18 år, ska placeras någonstans?
– Ja och då är det ju Bergsgården eller något familjehem tillfälligt. Det är väl över 300 personer här så det är ju bra om man har rumsnumret och det har vi ju nu, men vi hittar inte rummet. Det här är ju en anmälan från Migrationsverket, att den här ungdomen befinner sig i Sverige utan legal vårdnadshavare. Ibland kommer det fel från Migrationsverket, men den här ringde de särskilt om så han bör befinna sig här, säger Annika Andersson.
Den de letar efter heter Abdul. Han är bara en av många asylsökande. Strömmen av flyktingar och migranter som kommer till Sverige är större än någonsin. Nästan 150 000 människor har sökt asyl i år. Jämfört med drygt 80 000 förra året och 50 000 året innan det.
Den 29 september ordnades galan Hela Sverige skramlar i Globen i Stockholm. Ett evenemang med ett 60-tal artister som drog in över 40 miljoner kronor till organisationer som hjälper människor på flykt. Men när galan är över och musiken tystnat. Vad händer då?
Kaliber har rest till Ljusnarsberg, en av de kommuner som sett till antalet invånare tar emot allra flest flyktingar i Sverige. Under några dagar har vi följt hur kommunen påverkas av flyktingströmmen och hur man hanterar de situationer som uppstår i vardagen.
– Ja, alltså det blir ju värre och värre hela tiden nu. Det är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Kopparberg är som en kikare in i framtiden, hur Sverige förmodligen kommer att se ut om fem, sex år. När alla samhällsfunktioner börjar verkligen kollapsa, säger Ted Lundgren.
Ted Lundgren är integrationssekreterare i Ljusnarsberg kommun och ger råd och praktisk hjälp till flyktingar som fått uppehållstillstånd.
– Allt de behöver hjälp med egentligen. Alltifrån ansökan till pensionsmyndigheten, där hade jag ett fall alldeles nyss, till bostadsbidrag, barnbidrag. Allt möjligt sådant.
Han hjälper också till att ordna boende till de flyktingar som kommer till kommunen. Som det ser ut när vi träffas finns det inga fler lediga lägenheter att erbjuda de som kommer.
– Antingen bor de kvar på förläggningarna eller så lyckas de ordna eget boende på något sätt. Och då blir det ofta då hos skrupelfria aktörer som inte skyr några som helst medel. Då snackar vi inte om sådana här stora fiskar, ingen nämnd ingen glömd, utan ofta mindre som satt det i system. Jag har alltså varit med om folk som har råttor i lägenheten och skabb, löss, mögel, allt vad det nu kan vara för något, säger han
Ljusnarsberg är en så kallad utflyttningskommun. Kanske är orten Kopparberg den som flest känner igen till namnet. Förr känd för sin gruvindustri, numer mest för sitt öl- och ciderbryggeri. Sen gruvorna började läggas ner på 60- och 70-talen har också folk flyttat härifrån. Tvåvåningshus har rivits till enplanshus.
Idag bor knappt 5000 personer i kommunen. Men just nu finns här också drygt 900 flyktingar som befinner sig någonstans i asylprocessen. De kommer framförallt från Syrien och Afghanistan. Och fler väntas.
– Jag har ju egentligen ansvaret för att försöka skaffa fram boende åt dem då. Men det finns ju helt enkelt inga då, säger Ted Lundgren.
Ted Lundgren kallar det för kaos. Hälften av kommunens alla socialsekreterare är långtidssjukskrivna på grund av flyktingsituationen berättar han. Att socialtjänsten i Sverige har det ansträngt är knappast någon hemlighet, men det här låter nästan absurt tycker jag.
Ända tills jag knackar på hemma hos Nell Andreasson där hon och kollegan Sofi Lundegård tar emot för att berätta om situationen. Båda är socialsekreterare. Båda är sjukskrivna.
– Vi har faktiskt varit en ganska frisk arbetsplats tidigare. Det är under det här året som sjukskrivningarna har kommit. Eller hur? säger Nell Andreasson.
– Ja, fyller Sofi Lundegård i, och fortsätter berätta hur den ökade arbetsbelastningen påverkat henne.
– Det började med att jag hade svårt att sova på nätterna, jag hade svårt att släppa jobbet när jag kom hem. Jag tänkte hela tiden på allting som jag inte hade hunnit med som jag borde göra. Jag har haft hjärtklappning, yrsel. Man glömmer bort saker, vad man har för lösenord till datorn. Man glömmer bort vart man är på väg någonstans när man sitter på ett tåg, sådana grejer.
Sofi Lundegård är handläggare för ensamkommande barn. Det är hennes första jobba efter utbildningen. Ett och ett halvt år senare, i september i år, blev hon sjukskriven på heltid.
– För det första är det mycket att göra på alla delar inom socialtjänsten. Och sen, i och med att vi är ett ganska lite kontor, om det är en som går hem och är sjukskriven så måste nån annan ta tag i de arbetsuppgifterna så då blir det mer som läggs på kollegorna. Och då blir det för mycket för dem också och så blir nästa sjukskriven. Så det blir en dominoeffekt. Att man är stressad hela tiden, att man inte gör ett tillräckligt bra jobb, säger Sofi Lundegård.
När Sofi blev sjukskriven var de två handläggare på avdelningen för ensamkommande barn. Varje vecka kommer flera nya barn som de har att hantera. Totalt har de närmare 100 ensamkommande barn i systemet nu, som ska tas omhand med uppföljningar, besök och stödåtgärder.
– Det blir mer att man släcker bränder hela tiden än kvalitet i arbetet man gör. Man får placera barnen där det finns plats helt enkelt och det kan ju göra att det lite senare visar sig att det här var inget bra boende för den här ungdomen, säger hon.
– Vi har ju haft placeringar där vi har betalat åtskilliga tusenlappar per dygn, där vi har blivit lovade att det ska vara stödinsatser i form av psykologsamtal och att det finns ett rikt nätverk runt familjen och så vidare, där de inte har levt upp till det, fyller Nell Andreasson i.
Samma två handläggare ska också bedöma alla de barn som kommer till migrationsverkets tillfälliga asylboende på hotellet i Ställdalen, där de bor i väntan på ett mer permanent boende i en annan kommun. Är de ensamkommande och behöver tas om hand på en gång eller har de familj med sig och kan stanna några dagar?
I somras ledde den här arbetsbelastningen till en stor miss.
– Ett barn som är placerat ska ju följas så att vi vet att barnet har det bra, förklarar Nell Andreasson. Och det upptäcktes att det hade vi inte gjort. I många ärenden. Jag vet inte hur många det handlade om, 27 stycken?
– Ja, 27 stycken var det, bekräftar Sofi Lundegård.
Uppföljningar av hur barnen har det på sina boenden är socialtjänsten enligt lag skyldiga att göra minst en gång var sjätte månad. Men kontrollen av 27 stycken barn hade fallit mellan stolarna. Det hela Lex Sarah-anmäldes och inga barn kom till skada, men inspektionen för Vård och omsorg beskriver händelsen som ”en påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande”. Och det här är talande säger Nell Andreasson.
– Vi hinner liksom inte se det i tid utan problemen hinner bli stora innan vi hinner ta tag i dem, säger hon.
– Här har ju mina barn gått i skolan! Det måste vara sju eller nio år sedan den lades ner nu.
Bara ett par kilometer från Kopparberg ligger Bångbro. Här bor Barbro Gällström som är Röda Korsets representant i kommunen. Hon visar mig den gamla skolan som nu blivit en byggarbetsplats.
– När det var skola här så gick klass 1-6 här. Där var gymnastiksalen, och där har det nu varit Lek & Bus som vi ser att de har rivit ur. Och då var det så mycket barn att de fick göra matsal nere i Bångbro Folkets Hus, så dit ner gick barnen och åt lunch. Sen när det vart färre barn så gjorde de om det här huset till matsal, säger hon och pekar. Och såhär är det idag.
På marken ligger högar med byggskräp och en nedmonterad lekplats.
– Det har varit ishockeyplan, det har varit fotbollsplan och idrottsplan. Bångbro hade eget ishockeylag, du vet Bångbro mot Kopparberg! Det finns ingenting idag. Så nog förändras det. Tiderna förändras, säger Barbro.
Genom ett fönster i en av byggnaderna frågar jag de som jobbar på bygget.
– Vad ska det bli här?
– Ja det ska bli ett asylboende tror jag.
– Hur långt har ni kvar då?
– Ja, ganska mycket. Det är mycket att göra.
Den gamla skolan ska bli ett nytt asylboende. Det pratas om att runt 200 personer ska kunna bo här. Ytterligare två asylboenden är på gång i kommunen.
– Det finns ju en prognos på hur många asyl det ska vara per invånare i en kommun och jag har sett nånstans att vi skulle ha 250 asyl då, säger Barbro Gällström.
Men idag finns alltså drygt 900 flyktingar i Ljusnarsberg. Och närmare 600 nya platser väntas.
– Då kommer vi ju upp i vad vi hade i november fjol då, ungefär. Det var inget märkvärdigt då och det är det inte nu heller. Det får ju bara rulla på. Så är det, säger hon.
– They called me from the Migration Office specially about this guy!
På asylboendet i det gamla hotellet i Ställdalen hittar socialsekreterarna Annika Andersson och Maud Bergman till slut rummet där den ensamkommande killen ska hålla till. Där inne på underslafen i en av våningssängarna sitter han. 16-årige Abdul från Afghanistan.
– Får han flytta på en gång då?
– Ja, vi har ju Bergsgården och sen har vi ett familjehem som tar emot, säger Annika Andersson.
– Du kan ta dina saker så ska vi köra dig till ett annat ställe, förklarar Maud Bergman till 16-årige Abdul.
Jag sätter mig på sängen brevid Abdul medan han packar ihop sina saker. Han berättar om sin resa till Sverige.
– Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrrike och Tyskland. Sen Sverige. 20 dagar tog resan. Båtresan över medelhavet var värst, säger han.
– Jag mår inget bra. Verkligen, jag mår inget bra. Jag är ensam nu, säger Abdul.
Medan Abdul packar har en grupp på fyra killar kommit fram till socialsekreterare Maud Bergman.
– Problem Annika! De är under 18 hela gänget här. Han här är född -98, ropar hon till sin kollega.
– 17 år är han? Nej, jag måste ringa min chef, säger Annika Andersson och tar upp telefonen.
De fyra killarna är också från Afghanistan. Ensamkommande killar under 18 år.
– Det är nått som har fallerat, säger Annika Andersson.
– Det är nått som har fallerat riktigt, säger Maud Bergman.
– Vad är det som har fallerat?
– Ja, vi har ju inte fått information om de här och de har varit här i 15 dagar. Och vi har inte fått några papper på dem. Att det finns, förklarar Maud Bergman.
– Vad gör det då?
– De ska inte bo här. De kommer hit utan släktingar, utan någon anhörig och då ska de inte bo här. Dessutom så ska vi ha information från Migrationsverket på fax när de kommer, men de här har ramlat mellan stolarna tydligen.
– Vad är nästa steg? Nu har du hört av dig till chefen, vad händer nu?
– Ja, nu väntar vi. Hon ska kolla upp med Migrationsverket vad det är som har hänt. Eftersom det är så många nu, säger Annika Andersson
23-åriga Deema Marroush från Syrien tar emot mig i lägenheten hon tilldelats av Migrationsverket. Här bor hon tillsammans med sin mamma och sin lillebror. Ett rum och kök. I rummet står tre smala sängar mot var sin vägg.
– Här är där vi sover, tre stycken. Och här är som ett litet förråd som är väldigt stökigt. Det är allt.
Trots att de redan är tre vuxna i lägenheten, kan det komma att bli fler säger Deema.
– Vi kanske ska få någon mer som ska bo här. Eftersom så många kommit nu på senaste tiden så har Migrationsverket satt upp lappar att vi kanske kommer få in fler att bo med oss.
Deema är utbildad tandläkare i Syrien. Trots att bomberna föll över Damaskus ville hon inte fly innan hon var klar med sin utbildning.
– Jag tänkte på framtiden, vem ska försörja min familj? Det var bara jag, mamma hade inget jobb. Så det var jätteviktigt. Det var min dröm. Jag har velat bli läkare sen jag var liten, säger hon.
Deema Marroush kom till Sverige för drygt ett år sen och på den tiden har hon lärt sig svenska flytande. Hon håller nu på att få sin tandläkarlegitimation godkänd i Sverige och under tiden försöker hon hålla sig sysselsatt.
– Jag går till en tandläkare två dagar i veckan för att praktisera, eller bara vara runt en tandläkare för att se hur det fungerar i Sverige. Det är inte så stor skillnad, det är bara bättre utrustning här, säger hon och skrattrar till.
Personer med Deemas kompetens är eftertraktade. Språkkunskaperna är ett extra plus.
– Ja, det är jättebra gjort. Det skulle ju vara ett extra plus, säger Jan Gustavsson som är tandläkare på Folktandvården i Kopparberg. Fram till för några månader sen var han även klinikchef.
De jag pratar med som jobbar på Folktandvården och Vårdcentralen i kommunen säger att de klarar av att hantera flyktingsituationen bra. Även om det innebär fler arbetsuppgifter och nya arbetssätt. Det är nya personer som ska föras in i journalsystemen, tolkar behöver kallas in och barn med dåliga tänder som kanske aldrig varit hos tandläkaren förut behöver tas om hand.
– Det är varje dag vi har de här barnen. Det är inte alltid de kommer hit med akuta besvär men mer eller mindre så har de ont och värk i sin mun. Det har de, berättar Jan Gustavsson.
Barnen, som ska tas om hand på samma sätt som svenska barn, prioriteras. De vuxna som har rätt till akutvård hänvisas ofta till landstingets jourklinik i Örebro.
– Men det är klart att ju mer det tar av vår tid, desto mindre tid får vi givetvis till våra andra patienter. Men man försöker ju prioritera från landstinget och ge oss mer resurser här uppe, säger Jan Gustavsson.
Samma sak hör jag från Ulrica Vidfeldt som är verksamhetschef och ansvarar för vårdcentralen som ligger en trappa ner i samma hus i Kopparberg.
– Antingen pressar vi in fler per dag vilket gör att arbetsbelastningen ökar eller så blir det väntetid. Det är så det fungerar, säger hon
Och längre väntetid är inte alltid så populärt bland kommuninvånarna.
– Det är klart att våra medborgare som ringer och känner att de behöver en tid till läkare eller komma in för en bedömning och inte får det här och nu, känner sig besvikna och tycker att det är dåligt.
Men i en kommun som många väljer att flytta ifrån innebär flyktingströmmen också möjligheter. På vårdcentralen har man infört praktikplatser till flyktingar som har fått uppehållstillstånd.
– De erbjuds då att få komma hit och vara värd eller värdinna på vårdcentralen. Vi har två personer idag som kombinerar det med att läsa svenska på SFI, Svenska för invandrare. På det sättet får de också en inblick i svensk sjukvård och blir kanske intresserade av att söka en utbildning för att utbilda sig inom vårdsektorn. Så jag ser det som en rekryteringsmöjlighet helt enkelt. Att vi på det sättet kan rekrytera människor med utländsk bakgrund, berättar Ulrica Vidfeldt.
Jag har satt mig i köket hemma hos Barbro Gällström i Bångbro. I 30 år har hon varit engagerad i Röda Korset i kommunen. Hon ordnar insamlingar av kläder, hushållsprylar och annat en dag varje månad.
Tre dagar i veckan öppnar Röda Korset också sina lokaler för flyktingar som vill umgås och bjuder på lite fika. Det brukar vara uppskattat. Få av boendena har nämligen några egna gemensamhetslokaler, berättar Barbro. Jag frågar henne hur stämningen kring flyktingarna är i kommunen.
– Det som jag har märkt att många stör sig på är tvättstugan. För när de blir placerade i hyreshusen så ska man ju gå till tvättstugan och tvätta. Man skriva upp sig på en tid och så får man ju inte springa där jämt. Det där kommer det en del och klagar på. Men jag brukar fråga "har du visat hur man gör i tvättstugan?" De flesta svarar nej. Och då är det inte så lätt att veta hur man ska göra. Och det står väl inte på arabiska eller engelska heller, utan det står nog bara på svenska. Så det skulle jag rekommendera dem att skriva, säger Barbro.
Utanför asylboendet i Ställdalen står nu fem unga killar, under 18 år, och undrar vad som händer. Socialsekreteraren Annika Andersson pratar med sin chef. Vad blev beskedet? frågar jag när hon lägger på.
– Ja, två kan vi placera och så får vi fundera på de andra tre, berättar hon.
– Så när det blir såhär, trots att de egentligen inte ska vara här, så får de vara kvar ett litet tag till?
– Ja, alltså de ska ju inte det. Men det är ju så, det finns inga platser. Man kan ju säga att vi bryter mot lagen hela tiden. Eller, inte hela tiden, det ska jag inte säga, men de möjligheter vi har där är det redan fullt. Och Bergsgården har tagit emot jättemånga fler än vad de ska.
– Hur väljer ni vilka två ni ska ta med er, hur går det här till?
– Ja, Abdul var ju klar, det var ju den vi visste. Och så kom ju den här första killen så vi får ju ta de två med oss nu och sen får vi lösa det efter hand. Idag.
En av killarna, Abul, blir glad när han hör att han ska få åka här ifrån. Men ska mina vänner verkligen stanna här, undrar han?
– My friends should stay here, really?
– De stannar här, vi ordnar nått annat åt dem. Vi kommer tillbaka. Du kan tala om det för dem, säger Maud Bergman.
Abul samlar ihop sina få tillhörigheter i en bärkasse med Mimmi Mus på. Han kramar om och kindpussar sina kompisar i rummet hej då. Vad sade du till dem undrar jag?
– Jag kan ringa er, oroa er inte. Jag kommer tillbaka och hälsar på i framtiden. Vi kommer spela fotboll ihop igen. Oroa er inte.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
23-åriga Deema Marroush lämnade Syrien i augusti 2014. Trots att bomberna föll över Damaskus ville hon slutföra sin tandläkarutbildning innan hon flydde.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I en specialpodd berättar hon för Kaliber om båtresan över medelhavet, om flyktingförläggningen som mest liknade en fårhage och om de nya familjerollerna som växt fram i och med flykten.
Personal och anhöriga har vittnat om barn som isolerats, spänts fast som straff och som getts tunga mediciner med livsfarliga biverkningar. Vad hade kunnat göras annorlunda?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I två program har Kaliber granskat BUP-kliniken i Stockholm. I det första berättade vi om Amanda som upprepade gånger spänts fast på en brits när hon fått svåra ångestattacker. Hennes mamma orkade inte se på, men ibland hann hon inte undan när bältningarna skedde. Det gick så fort.
- Jag vet när jag har varit på avdelningen och de bara rusar in när larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. Vid nåt tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn.
Amanda var 14 år när hon lades in på kliniken första gången. Här vårdas barn som är upp till 18 år, barn som lider av svåra psykiska problem som till exempel självskadebeteende, djupa depressioner, psykoser och borderline.
Personal har berättat att bältesläggningar ibland användes i förebyggande syfte eller till och med som straff - något som inte är tillåtet enligt lagen.
- Det är bältningar i princip dagligen, säger en skötare.
- Oftare och oftare blev det så här, berättar en annan skötare. Det två skötarna i personalen har god insyn i vården tillsammans med en läkare som också vittnar:
- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda. Det bara steg.
- Man har ingen kontroll riktigt, berättar en av skötarna. Det är en ganska fruktansvärd känsla egentligen när man står där och man vet att nu har Amanda egentligen bara ångest. Och vi kan inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte i alla lägen.
Så många gånger var de här bältningarna omotiverade?
- Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker, alltså, fan, blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?
Kaliber har tagit del av en intern sammanställning över hur många beslut om fastspänning som fattades när det gäller Amanda. Den visar att hon - på bara tre och en halv månad 2014 - satts i bälte 44 gånger.
Per-Olof Björck är klinikens verksamhetschef och har det yttersta ansvaret för vården där.
- Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.
Att använda bälte är tillåtet men bara om personen riskerar att skada sig själv eller andra. Efter programmet har flera hört av sig om sina egna erfarenheter av tvångsvård på BUP-kliniken i Stockholm. En mamma skriver om hur hennes dotter bältades där under en period. De ville ha stopp på bältningarna eftersom de gav dottern högre och starkare ångest. “Det var en spiral rakt ner i helvetet när hon blev inlagd”, säger hon.
En tjej som själv låg inne samtidigt som Amanda skriver så här;
“De säger att jag inte behöver skrika för att bevisa att jag mår dåligt och behöver stöd, men varför säger de då att de inte har tid när jag gråter och ber så fint jag kan? De säger att jag ska säga till innan jag skadar mig och jag säger till hela tiden men det står en tvåa i min journal och inte en trea och därmed försvinner min rättighet till sällskap i den kalla stenbyggnad som de mot min vilja stängt in mig i. Det finns ingenting att göra, jag spenderar dagarna i bältessängen, med byxor dragna som snaror kring halsen och resten av tiden bara stirrandes ut i tomma intet.”
Tvångsåtgärder - som bältesläggning eller avskiljning, alltså isolering av patienter - är tillåtna i Sverige idag och hur man får använda dem är noga reglerat i flera lagar. Det finns ingen hundraprocentigt tillförlitlig statistik men när vården använder tvång så ska det rapporteras in till Socialstyrelsen. Enligt deras statistik gjorde BUP-kliniken i Stockholm förra året 108 bältesläggningar som varade upp till fyra timmar. I hela Sverige registrerades 146. Stockholmskliniken stod alltså för mer än sju av tio rapporterade bältningar inom BUP över hela Sverige förra året.
Vi har tidigare berättat om att det - redan innan Amandas tid på kliniken - slogs larm om att tvångsmedel användes i en alltför stor omfattning och på ett felaktigt sätt där. Personalen gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som senare riktade allvarlig kritik mot kliniken för att man hade brukat olika tvångsåtgärder på sätt som inte var förenliga med lagen.
Varför har bältningarna fortsatt? Och vad säger ansvariga politiker?
Jessica Ericsson från Liberalerna - alltså det som tidigare hette Folkpartiet - är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting.
- Den beskrivning som ges i programmet är fullständigt oacceptabel och fruktansvärd. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. För den beskrivningen av patienterna, den beskrivningen av verksamheten ska inte förekomma, inte under några omständigheter.
Hur kan det få fortsätta?
- Jag hoppas att det inte fortsätter, jag tror att det här handlar om förra året.
Ja, förra året, 2014 - då Amanda spändes fast så många gånger - var ett rekordår på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt deras egen statistik över tvångsåtgärder gjordes drygt 100 bältningar det året. Det är fler än det antal som genomfördes under 2011, 2012 och 2013 - tillsammans.
- Jag har ju varit på studiebesök på BUP-kliniken alldeles nyligen, berättar Jessica Ericsson. För att skapa min egen bild och den bild som jag fått är att man jobbar väldigt aktivt med komma till rätta med de problem som finns. Och att det har skett ganska stora förändringar bara under året. Tvångsåtgärderna har minskat ordentligt och framför allt sedan maj ser vi en ordentlig nedgång.
Men även om antalet bältningar på BUP-kliniken i Stockholm har minskat de senaste månaderna så kommer 2015 att bli ett nytt rekordår för redan i september hade man gjort fler bältningar än man gjorde under rekordåret 2014.
- Jag tror att det är många i den här historien som önskar att de hade gjort vissa saker annorlunda, säger Jessica Ericsson.
Enligt Stockholms läns landstings egen statistik så hade man redan i september i år fattat beslut om fastspänning vid 116 tillfällen. Det är alltså fler än under hela 2014.
- Det har varit rörigt på kliniken, säger Jessica Ericsson. Man har haft en personalomsättning, det har varit otydliga roller. Man har inte fått ordning på det. Från och med i år har man börjat jobba klart mer aktivt.
- Jag tänker att vi kommer att behöva följa upp det här jäkligt noga, rent ut sagt, på många olika sätt. Det gjordes en fördjupad utredning här från Hälso- och sjukvårdsnämnden i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen som presenterades i slutet av augusti. Den visar att man kommit ganska långt.
Men det är inte bara BUP-kliniken i Stockholm som fått kritik för att man använder tvångsåtgärder mot barn och unga inom den slutna psykiatriska vården. I februari i år slog FN:s Barnrättskommitté ned hårt mot hur isolering och bältningar används i Sverige.
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ser allvarligt på kritiken från FN.
- Internationellt kallas bälte för The Swedish Belt. Jag vet inte om det finns någon koppling till att man använder det här mer än på andra håll, det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara notera att jag inte har sett så stark kritik från Barnrättskommittén när det gäller den typen av tvångsåtgärder när jag tittat i andra länders rapporter.
BO har också kartlagt barns erfarenheter av tvångsvård. I samtal med barnen så har han tagit del av många berättelser som liknar Amandas.
- Jag mötte barn som var med om ungefär den mängden bältningar. Jag tycker att bältningar - som Barnrättskommittén är inne på - är väldig problematiskt mot barn och unga över huvud taget. Att i en akut situation inledningsvis hamna i en sån tvångsåtgärd, det är ju illa nog, men om det är något som upprepas gång på gång, då är det ett misslyckande, helt klart. Det som jag har mött, av de barn som jag har pratat med, så blir ju inte vården det som inger hopp om att man ska bli bättre. Det bryter ner det hoppet. Att det blir en miljö som bara präglas av tvång och brist på tillit. Så det blir väldigt problematiskt. Man når inte fram till barnet med det stöd och behandling som barnet behöver.
Många menar att tvångsåtgärder - såsom bältningar - kan undvikas i de allra flesta fall. På Sveriges kommuner och landsting, SKL har man till exempel tagit fram flera alternativa metoder. I projektet “Bättre vård - mindre tvång”, som pågick mellan 2010 och 2014, lärde man ut de här metoderna till personal på olika avdelningar och kliniker. Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare och projektledare på SKL.
- Målsättningen, det finns bara ett mål som det kan vara och det är att minska behovet av tvångsåtgärder.
En förutsättning för att nå det målet är att göra patienterna mer delaktiga.
- Tillsammans med patienterna gjorde man snyggt på avdelningarna, berättar Ing-Marie Wieselgren. Man bytte möbler och målade. Man gjorde tydliga dagsscheman. Man frågade patienten vad är det som är jobbigt. Ja, det är att vänta. Okej, vi talar om när olika saker ska hända. Vi ser till att du får bestämda tider till läkarsamtal.
Men i de här akuta situationerna då, för nu pratar du om att måla väggar och ha fina möbler, men just i de här akuta situationerna vad finns det där för metoder som man kan tillämpa när man ska försöka gå en annan väga än att till exempel bälta en patient?
- Framförallt är det att vara tidigare, att se innan. Att tillsammans lära känna när det är en uppladdning på gång. Eller när blir en person rädd. Och vad kan vi göra i stället. Och att när du väl måste ta till det, att det då upplevs så bra som det bara går av dem som är med om det.
“Bättre vård - mindre tvång” riktade sig främst till vuxenpsykiatrin. Nu har SKL startat ett nytt liknande projekt där metoderna ska läras ut till personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men det finns redan exempel på hur andra kliniker minskat antalet tvångsåtgärder. På BUP i Halland har man utvecklat en egen metod. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland och sitter även i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatris styrelse.
- Vi har ju bälte i Halland, men det var flera år sedan någon låg i det nu… Nu säger fel…. tror inte att det har varit någon på tre år, men det är jag inte säker på.
I Halland har de i stor utsträckning lyckats undvika att spänna fast unga i bältessäng.
- Men det är ändå en trygghet att det finns möjligheten att göra det, att ha möjligheten men inte använda den utan jobba på relation istället, säger Håkan Jarbin. Man måste skapa en allians snarare än att hindra dem totalt från att skada sig själva. Så vi låter dem skada sig till viss del utan att ingripa med våld och kraft utan försöker ha en dialog och få igång ett annat sätt att hantera det på. De får dunka sig tills det blir blåmärken, de får rispa sig tills det kommer lite blod, vi stoppar inte det. Och stoppar man det direkt så är risken att det blir en upptrappning och ständiga bältesläggningar och då förstärker man det beteendet och det är det beteendet som allting snurrar kring och då har man målat in sig i ett hörn. Och när de börjar de skada sig så försöker vi bortse från det och locka dem till annat.
På BUP i Halland har man försökt få patienterna att fundera över vad de vill göra med sina liv, att se framåt, att vara fysiskt aktiv, spela pingis, gå en promenad och ha ett fullt dagsschema.
- Och är det så att de försöker skada sig lite till så lägger man en kudde emellan men man går inte i clinch i dem, säger Håkan Jarbin. Det kan ju synas lite tufft att låta någon skada sig men det är så viktigt att det är personen själv som börjar ta vård om sig själv och att man inte får fysiskt bråk kring samarbetet. I första skedet. Man ska inte säga att bälte inte behövs för det gör det, men om man kan ha bälte utan att använda sig av det, då är det det bästa. Det kräver väldigt mycket personal och en väldig förmåga och sinnesnärvaro från personalen att vara med i detta och hitta utvägarna. Och ta risker som det innebär, för det måste man göra. Men då måste man också ha koll på läget och kunna samarbeta. Så det är en jättesvår och jättebesvärlig vård.
Både chefsöverläkaren för BUP i Halland, Håkan Jarbin och Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och Landsting, säger alltså att det finns metoder att ta till som kan minska tvångsåtgärderna inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin.
När vi i första programmet i vår serie berättade om Amanda - den flicka som upprepade gånger spänts fast i en bältessäng på BUP-kliniken i Stockholm - så fick vi mejl från Norge. I det berättade en psykiater att när de jobbat med självskadepatienter där, då upptäckte de att ju fler tvångsåtgärder man genomför, desto mer ökar man patientens självskadebeteende.
Vi ringer till Norge och Bodø där Juwamer Mavlud arbetar som psykiater på Nordlandssykehuset i Nord-Norge. Han svensk psykiater och när han kom till Norge 1997 reagerade han på hur man behandlade unga med självskadebeteende.
- Självskadebeteende blev behandlat nästan som en allvarlig sjukdom. De blev underlagt tvång och tvångsmedicinering och så vidare och så vidare. Jag vill kalla det för desperationsbehandlingsupplägg helt enkelt.
Juwamer menar att tvångsåtgärder gör att patienterna riskerar att hamna i ett kroniskt självskadebeteende och påbörjade därför ett förändringsarbete.
- Tvång var förbjudet, totalt förbjudet, tvång skulle icke förekomma över huvud taget.
Nu arbetar de utifrån huvudtanken att självskadebeteendet inte ska betraktas som en psykisk sjukdom utan som en beteendestörning som patienten själv får ta ansvar för.
- Men självaste skadebeteendet är ett symptom som vi kallar för kommunikativt värde, dvs att du kommunicerar med omvärlden för att du inte kan ge uttryck för det som plågar dig. Nyckeln är att man ger ansvar tillbaka till patienten, men det ska inte ske över en natt.
I Bodø arbetar de efter principen att patienterna i möjligaste mån ska leva sina liv hemma och inte alls läggas in.
- Håll dem borta från avdelningarna så mycket som möjligt för att undvika kronofisering och institutionalisering, säger Juwamer Mavlud.
För att undvika att patienterna hamnar i ett kroniskt självskadebeteende, så får de fortsätta att leva i sin vanliga vardag, men med tillgång till en samtalskontakt. Men på Nordlandssykehuset har de också vad som kallas brukarstyrda platser. Om en patient börjar må riktigt dåligt, då kan han eller hon ringa till sjukhuset och be om att få komma in direkt - utan att behöva gå via sin husläkare eller en akutmottagning.
De lägger i princip in sig själva.
- De ingår ett kontrakt, du kommer in och när du kommer in så är det så att det bli max 4-5 dygn eller kortare, oftast är det väl 2 dygn, berättar Juwamer Mavlud. Det är individuella kontrakt man skriver. Om det är självskador så är det förbjudet att skada dig. Om det är folk som har missbruksproblem, då är det förbjudet att missbruka på avdelningen. Och man skriver individuella kontrakt med de enskilda patienterna som får erbjudande om att komma dit. Alltså, det införde jag, självskadeförbud. Du är välkommen hit men det ingår att icke skada sig själv. Om det sker, även om det så är mitt på natten, så blir du utskriven. Då får du vara på hotell. Tro’t eller ej blev det ingen självskadning mer.
Under arbetet med Kalibers serie om den slutna barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige så har vi mött flera experter som har strategier för hur man kan undvika situationer liknande den som uppstått på BUP-kliniken i Stockholm.
Inom BUP i Halland, som vi hörde om, stoppar man inte direkt unga med skadebeteende från att göra sig själva illa, i Norge har man tvärtom infört nolltollerans.
För Åsa Nilsonne som är professor i medicinsk psykologi - och har jobbat med unga kvinnor med gravt självskadebeteende - är lösningen terapi.
- Det är ju någon slags desperat sista lösning när en patient inte kan styra sitt beteende alls. Och då måste man ju arbeta, för det första med att förebygga så att folk inte ska hamna i en så extrem känslomässig situation. Och för det andra med att hitta andra sätt att hantera den extrema känslan när den väl uppstår.
Hur förebygger man sådant?
- Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att ”Lugna ner dig!”, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.
Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.
- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt.
Vi lämnar vår granskning om bältning och självskadebeteende. I vårt andra program visade vi hur användningen av antipsykotiska läkemedel - såsom neuroleptika - har ökat mycket inom BUP och att det saknas kontroll över de allvarliga biverkningar som kan uppstå - framförallt hos barn. Förra veckan berättade vi om Claudio som höll på att mista livet när han vårdades på BUP-kliniken i Stockholm. Han var 15 år när han blev sjuk. Så här berättade hans föräldrar om mötet vården.
- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.
Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?
- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.
- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.
Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.
- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.
Claudio blev väldigt sjuk av medicinerna och familjen har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg.
- Till sist, vi trodde att Claudio kommer att dö här. Ja, det trodde vi, berättar föräldrarna.
Enligt chefsläkaren Sten Jacobson som sitter i psykiatriledningen för Stockholms sjukvårdsområde - och som ansvarar för vården på BUP-kliniken - bör läkarna vara mycket restriktiva med neuroleptika.
- Det är oerhört viktigt.
Varför då?
- För att neuroleptika har biverkningar.
Sten Jacobson anser att det är ytterst väsentligt att läkarna på kliniken följer de riktlinjer som finns. Om de frångår dem måste läkarna kunna motivera sina beslut. Han säger att psykiatriledningen nu kommer att granska Claudios fall - och även hur läkare på kliniken förhåller sig till riktlinjerna.
- Självklart måste vi granska det. Jag anser att det är allvarligt.
Jessica Ericsson, ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen i Stockholms läns landsting reagerar starkt på Kalibers uppgifter om Claudios vård.
- Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät - det lät förskräckligt, helt enkelt - så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur ser det ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sånt ska inte förkomma. Och det är väl jättebra att han har gjort en IVO-anmälan.
Stockholms läns landsting ska nu alltså se över sina rutiner. Chefsläkaren i psykiatriledningen, Sten Jacobson, säger att han välkomnar Kalibers granskning.
- Min bestämda uppfattning är att det har blivit betydligt bättre på kliniken, men det återstår fortfarande mycket arbete.
Personalen slog larm 2013, man skulle komma till rätta, men så har man ändå inte gjort det. Personalen vittnar fortfarande om att de här avskiljningarna på RIA-avdelningen sker på ett otillåtet sätt. Personal vittnar om att man ibland bältar i förebyggande syfte. Hur kan det bli så, när man har fått den här kritiken och ska förbättra sig, men så blir det inte bättre?
- Jag anser att det har skett en förbättring, men det finns fortfarande en hel del saker att åtgärda. Och de här Kaliberprogrammen nu, innebär ju att ja, vi har ju alldeles tydligt som ledning, vi måste ju skärpa vår interna granskning, så att vi verkligen är säkra på att förbättringarna faktiskt har skett.
Hur ska ni säkerställa, från ledningens sida nu då, att det kommer att bli bättre och mer patientsäkert för de barn och unga som är intagna på kliniken?
- Vi gör en genomgripande intern revision av både styrdokumenten men också hur de tillämpas i praktiken.
Sten Jacobson är självkritisk också när det gäller Amanda - hon som isolerades i över tre veckor och blev fastspänd i en bältessäng 44 gånger under tre och en halv månad.
- Det kan jag hålla med om att där verkar det som att vi har brustit då.
Reportrar: Helene Almqvist och Mikael Funke
Research: Emilia Mellberg
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv.
Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll.
Här är din medicinlåda.
– Ja, förut fick jag ta mer.
Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk.
– Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. – - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma.
Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm.
– När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.
Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?
– Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma.
– Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa.
Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.
- “Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin”, läser föräldrarna upp.
Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni.
På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet.
- Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna.
Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.
På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009.
- Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.
- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn.
Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.
- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för.
Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.
- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel.
Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar.
- Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.
Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen.
- Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.
15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son.
- Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.
Ni bodde där båda två?
- Vi skulle aldrig lämna Claudio.
Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.
- Ja nu ser jag här att… Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.
Men här har man ju fortsatt med den.
- När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.
Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna.
- Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.
Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck.
- Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.
När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård.
- Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.
Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst.
- Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring.
Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.
- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren.
De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst.
- De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.
Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern.
I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal.
- Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.
Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.
- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.
Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.
- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.
Han luktade medicin?
- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.
Som något kemiskt?
Ja. Precis.
Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?
- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, “vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom”. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.
Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm.
- Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga.
I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.
- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.
Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.
- De höll fast honom. Vi såg det.
Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.
- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.
Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?
- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.
Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar?
- Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.
Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna?
- Här har man brutit mot riktlinjen.
Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna?
- Ja det ska man göra.
Man kan inte få bryta dem?
- Då ska man motivera det i så fall.
Men är det motiverat?
- Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.
- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla.
Och det får man av?
- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.
Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?
- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.
Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.
Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.
I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.
- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar.
Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.
- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.
Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?
- Då hade nog kroppen lagt av.
Och det skulle innebära?
- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.
Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.
- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.
Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.
- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.
I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.
Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker.
- Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.
De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick. I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.
- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.
Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger. Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.
Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början.
– Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.
Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs.
– Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.
I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna.
– Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo.
Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen.
– Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.
Du har glömt mycket, eller?
Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.
Reporter: Mikael Funke
Research: Emilia Mellberg
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa."
"Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns."
När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför.
- Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan… rakblad… alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen…
- Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.
Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter.
- Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon “jag älskar dig”. “Jag älskar dig också”, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.
Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.
Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal.
- Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.
Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.
- Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.
IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.
IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.
- Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.
Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet.
Hej hej jag tänkte göra… jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.
I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.
Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.
Amandas mamma och storebror visar bloggen:
- Här har vi även hennes fotoblogg.
- Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.
På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök.
Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.
- Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra.
Hur många andra patienter fanns det där då?
- Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.
Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.
- Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.
Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:
- Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel.
Vad gör de då?
- Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten.
- Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.
Bältningarna
På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.
Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.
Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.
- Det är bältningar i princip dagligen.
- Oftare och oftare blev det.
- Ibland flera gånger om dagen.
När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.
- Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.
Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.
- Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.
- Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.
- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.
- Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej.
Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du?
- Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?
En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.
- Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.
Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne?
- Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.
Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.
- Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld.
Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.
Bup bryter mot lagen
Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.
- Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.
Så många gånger var de här bältningarna omotiverade?
- Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?
Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.
- Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter.
Vad tänker du om att de berättar att det händer?
- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.
Så vad ska du göra åt det då?
- Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det.
Du får ju reda på det nu.
- Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske.
Men hur allvarligt är det?
- Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.
Bestraffning
Enligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.
- Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren.
- Å det här du säger om bestraffning… man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.
- Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod.
Då struntade man att ta hand om henne?
- Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.
En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.
När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri.
Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar.
- Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.
Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?
- Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första… det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.
2014 blev ett dystert rekordår
Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.
Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.
Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient?
- Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof Björck
Varför inte det?
- Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.
Eftersamtalen genomförs inte som de ska
En av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.
- Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.
- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.
- Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna.
- När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren.
Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.
- Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.
Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så?
- Vi ska göra det, men vi gör det inte.
Men du säger att det ska göras eftersamtal.
- Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det.
Men vadå, de struntar i det?
- Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte.
Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras?
- Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.
Flyttas till vuxenpsykiatrin
Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.
Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.
- Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman.
- Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern.
Isolering
Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.
- Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem.
Men varför öppnades den då?
- För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.
Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.
I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.
- Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.
Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då?
- Hela tiden.
- Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.
Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.
- Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.
Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så:
- Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten.
Men då har man ju brutit mot lagen?
- Om det har hänt så har man gjort det ja.
En varningssignal som inte hörsammades
Under veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.
Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.
- Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så…. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.
- Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.
Personalens ansvar
Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda?
Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.
- Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.
Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger?
- Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.
- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det.
Hur ser du på det?
- Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.
Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem.
Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.
- På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.
Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.
- Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.
Amanda spelar keyboard
Jag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.
Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.
- Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.
- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren.
Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: “Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.”
Reporter: Mikael Funke
Research: Emilia Mellberg
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Kaliber fortsätter sin granskning av Läkemedelsverket i Uppsala. Reportrarna har träffat både tidigare och nuvarande anställda som vittnar om en arbetsmiljö som riskerar att påverka patientsäkerheten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi sitter i en bil utanför Läkemedelsverket i Uppsala. Men vi står lite avsides. Vi väntar på en person som arbetar där. Så snart vi träffas kör vi därifrån. Villkoret för vårt samtal är total anonymitet, och att ingen på verket ska få se oss tillsammans. Det inger en konstig känsla. Det här är en svensk myndighet 2015. Varför denna rädsla?
Det här är en berättelse som i mycket bygger på vittnesmål från tidigare medarbetare, som inte vill eller inte vågar framträda öppet. De sitter idag på andra myndigheter och organisationer, och är på olika sätt fortfarande beroende av relationen till Läkemedelsverket.
Men det är också en berättelse om de som träder fram.
– Då kände jag mig tillbaks i Iran som jag hade flytt ifrån för 30 år sedan ungefär.
De vi möter pratar om rädsla, om repressalier, om lågt i tak. Men det här reportaget handlar inte om arbetsmiljön i sig. Det handlar om vilka konsekvenser den kan få för våra läkemedel.
”Om man exempelvis diskuterat en misstänkt biverkning blev man inkallad till ett möte, där de ifrågasatte vad man sagt. Det kom inga direkta hot men anledningen med mötet var att skrämma mig till tystnad och visa att ’så får man inte göra’ ”
”Men vid den slutliga granskningen inom verket togs stycket bort om denna rekommendation.”
”Mitt liv som utredare hade varit enklare om jag bara haft en OK-stämpel.”
Kaliber - om en vetenskaplig miljö som kan hota patientsäkerheten.
Reportrar: Per Shapiro och Jonas Johansson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Sedan 2012 erbjuds alla mellanstadieflickor i Sverige vaccin mot livmoderhalscancer. När det infördes utlovade Läkemedelsverket förstärkt säkerhet. Men hur har det gått?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Granskningsnämnden för radio och tv har fällt det här programmet.
Nämnden ansåg att Kaliber genom de upprepade kopplingar som gjordes mellan vaccinet och diagnosen POTS förmedlade en bild av att det finns ett samband mellan HPV-vaccinet Gardasil och diagnosen. Även programmets utformning i övrigt bidrog till den bilden. Något sådant samband är dock inte vetenskapligt belagt.
Sammantaget ansåg Granskningsnämnden att framställningen blev så missvisande att programmet strider mot kravet på saklighet.
Annas och Torbjörns son gjorde av med familjens semesterkassa när han spelade Minecraft på nätet. Kaliber synar idag handeln som riktar sig till barn i ett av världens största dataspel.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det här är ju första gången vi gör det här, att vi loggar in på Minecraft-servern. Ni har provat Minecraft lite innan? frågar läraren Felix Gyllenstig Serrao.
Jag är på Frölundaskolan i Göteborg. Här undervisas klass 6B i historia med hjälp av dataspelet Minecraft.
– Var bodde adeln nånstans? Bönderna då? Hur är det med dem?
Klassen har delats in i fyra grupper. Adel, borgare, präster och bönder. Eleverna Lano, Nohadra och Hamdi har blivit bönder.
– Där ska vi odla saker, mat och sånt. För vi har inte råd att köpa mat. Vi måste odla för att få mat och pengar, berättar Nohadra.
Eleverna är uppslukade i dataspelsvärlden. Spelet Minecraft ser ut lite som en legovärld, kan man säga, där du kan bygga i stort vad du vill med hjälp av fyrkantiga block. Den här terminen ska eleverna i 6B bygga upp sina egna delar av en 1600-talsstad.
Rent visuellt så ser spelet både fyrkantigt och simpelt ut. Långt ifrån så grafiskt och verklighetstroget som många andra spel som görs idag.
– Vi håller på att ta bort allt gräs och jord, som är grönt, visar Lano.
– Det ska inte vara för fint, för vi är ändå bönder, fyller Nohadra i medan de bygger vidare.
Men i Minecraft handlar det inte om snygg grafik, här ligger fokus istället på det kreativa. Att skapa. Själv eller tillsammans med andra över nätet.
– Kommer ni ihåg vem kungen var? frågar läraren Felix klassen.
– Du! svarar eleverna i kör.
– Jag tycker den frågan är så himla skön! (Felix, lärare)
Felix Gyllenstig Serrao, eller Spelläraren som han kallar sig på sin blogg, står bakom projektet ”Minecraftklasser”. Han är förstelärare här på Frölundaskolan och föreläser för föräldrar, pedagoger och lärarkollegor om det positiva med att spela dataspel och hur Minecraft kan användas i utbildningen.
– Då har det varit till exempel matematiken, historia, vi har använt det i samhällskunskapen, ja, hela SO-blocket. Det kan ju vara att man bygger en framtidsstad som jag gjorde med niorna förra året där man försöker se till hur en hållbar stad ser ut om 100 år? Så får de bygga själva och så skriver de en personlig loggbok om vad de har lagt in i staden och hur de tänkte. Och så ska det baseras på riktiga teorier, säger han.
Det här är sjunde Minecraft-klassen Felix håller i.
– Så länge man har en bra pedagogisk idé och man ser att eleverna faktiskt lär sig så finns det ju faktiskt en poäng att ta in nya sätt, så att vi kan konkurrera med de här nöjesbitarna som vi konkurrerar med hela tiden här i skolan. Det kanske inte alltid är papper och penna som ska konkurrera med det roliga utan man kanske ska ta till sig de verktygen som de använder och se hur kan vi använda dem pedagogiskt, säger han.
Inte bara skolor utan även organisationer och myndigheter har använt Minecraft. Sveriges Byggindustrier och Trafikverket har låtit skolelever tävla om att bygga den bästa staden. Och förra året öppnades under en tid en svensk psykologmottagning i Minecraft.
Minecraft är ett av de största dataspelen i världen. Totalt finns över 100 miljoner registrerade användare. Det är alltså fler människor än vad som bor i hela Tyskland. Youtube-videor när folk spelar Minecraft har miljarder och åter miljarder visningar. Och i årets spelupplaga av Guinness rekordbok har Minecraft flera världsrekord och deras fyrkantiga figurer är med på omslaget.
Men det finns också en annan sida av spelet. En parallell ekonomi där det går att tjäna stora pengar genom att locka barn att betala för saker inne i spelet.
12-åriga Hamdi är en erfaren Minecraft-spelare. Och när han spelar hemma har han köpt saker inne i spelet flera gånger.
– Kläder, svärd, diamanter och sånt, berättar han.
Varför vill man köpa saker inne i spelet, undrar jag?
– Typ för att man får mer saker än andra.
– Jaha, man tävlar lite mot varandra?
– Ja, man kan tävla lite mot varandra och så.
Guldpengar, olika verktyg och egenskaper kan du alltså köpa för riktiga pengar. Men för det behöver man ju ett kontokort. Har Hamdi det undrar jag?
– Min mammas.
– Får du ta det?
– Nej, svarar han tyst.
– Du har tagit det i smyg?
– Ja. Jag skrev in numret och sånt, och koden till kortet.
– Är det många av dina kompisar som också köper grejer sådär som du gör?
– Ja.
– De tar från sina föräldrar lite i smyg?
– Ja.
– Är ni inte rädda att ni ska bli påkomna?
– Nej. Bara lite.
– Vad skulle din mamma säga?
– Jag vet inte… hon skulle bli arg.
I dagens Kaliber ska vi titta närmare på den här spelekonomin och vart pengarna tar vägen.
Nyckeln till Minecrafts enorma framgång är att spelarna själva kan skapa egna världar. En plats där du inte bara kan bygga vad du vill, utan också bestämma vem som vara med och vad man får göra i just din värld. En sådan här värld skapar du på en server, som är ungefär som en central dator som andra kan komma åt via nätet.
Spelföretaget bakom Minecraft, svenskgrundade Mojang, driver inte de här privata servrarna. Hela grejen är att spelet ska växa med hjälp av spelentusiaster som bygger upp de här egna världarna på egen hand. Men att driva en server kan kosta en del pengar. Och snart började serverägarna att ta betalt för olika prylar och egenskaper till din karaktär i spelet. Det hade öppnats en marknad där du kan tjäna bra med pengar på de som spelar.
Många av spelarna är barn som precis som 12-åriga Hamdi i Frölundaskolan själva varken har pengar eller kontokort. Men för den som vill finns det lättförståelig hjälp att få.
I en instruktionsvideo berättar ägaren till en av de största servrarna i Sverige hur man betalar för grejerna man vill köpa.
"Det du gör när du är här är att du klickar på fliken donera. Så finns det en lista på alla ranks som går att köpa här. Jag tänker ta den dyraste, Legend, 500 kronor. Så klickar du i ”I agree to the terms and conditions of this purchase”. Om du vill läsa Terms & Conditions kan du klicka på den men det är inte så viktiga saker."
Den här typen av försäljning fick föräldrar att höra av sig till Mojang och klaga på att deras barn kunnat köpa dyra saker i spelet. Så 2014 gjorde Mojang ett försök att reglera försäljningen. Samtidigt är ju hela idén att spelet ska växa och många servrar runt om i världen var beroende av pengarna de drog in.
Så Mojang bestämde att man får ta betalt för kosmetiska saker, som en grön hatt till din figur eller ett par gula byxor till exempel. Men inte för sånt som påverkar själva spelet: en bättre yxa att hugga sten med, egenskaper som att flyga eller guld som du kan handla för inne i spelet. Sånt som gör att du får en fördel gentemot någon som inte har betalat är alltså inte okej. Och det här är viktigt, enligt Mojang, just eftersom de har så många unga spelare. Alla ska ha samma möjligheter.
Jag ger mig in i Minecraftvärlden, på flera populära svenska servrar. I stort sett alla struntar i Mojangs regler. Inne i spelet finns virtuella butiker där jag får reda hur man köper paket med olika fördelar. Och jag får köpuppmaningar i chatfönstret där man kommunicerar med andra spelare. Vill du kunna flyga? Gör såhär!
Och i instruktionsvideon jag tittar på förklarar ägaren till en av de största svenska servrarna hur och vad du fyller i om du använder dina föräldrars kort.
"När du är här skriver du in ditt kortnummer, utgångsdatum, CSC, förnamn och efternamn. Och förnamn och efternamn ska vara det som står på kortet. Om det är din pappa så är det din pappas förnamn och efternamn, inte ditt."
Så hur gamla är de som handlar inne i spelet? De som spelar har ofta ganska krångliga spel-alias av typen xRAW_MCx, ungefär. Men när vi kartlägger genomförda köp lyckas vi identifiera runt trettio av spelarna som listats på en av de större svenska servrarna i augusti. Alla utom tre är minderåriga, mellan åtta och 13 år gamla. Var de har fått pengarna ifrån, om de har handlar med eller utan sina föräldrars tillåtelse vet vi inte.
Jag börjar söka Mojang för att höra vad de tycker om att flera servrar bryter mot deras regler. Och att barn uppmanas att handla extragrejer i deras spel. Men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort att få dem att prata om köp- och säljverksamheten i Minecraft.
– Skulle du kunna maila mig bara, vad det handlar om?
Efter ett första samtal på lite drygt en minut där VD Jonas Mårtensson ber mig att maila honom, går det inte längre att nå honom på telefon.
En av de som handlat i spelet är en 11-årig kille. Vad vi kan se har han köpt saker för 1000 kronor inne i Minecraft. Vi hör av oss till hans föräldrar för att höra hur mycket de känner till om sin sons inköp. Och det visar sig att de har mer att berätta.
Vi hamnar i köket hos föräldrarna Anna och Torbjörn. Anna häller upp kaffe och berättar om sina två söners spelande. De sitter just nu på sina rum vid datorerna. Annas syn på spelandet har förändrats.
– Ja, den förändras väl mer och mer. Jag tycker det är helt vansinnigt att sitta där uppe från efter skolan till kvällen. Det får jag inte in i mitt huvud. Men det är ju så dagens ungdomar gör. De spelar och umgås via nätet och pratar med varandra hela tiden och har jättekul. Så det är nog bara hänga med och gilla läger känner jag, berättar hon.
Men för ett år sen, när hon kom hem från jobbet, upptäckte att något var fel.
– Jag skulle gå in på banken och kolla över lite som jag brukar göra någon gång i veckan. Jag sitter där och bläddrar och sen upptäckter jag siffror som jag inte kände igen. Då började jag tänka att någon hade tagit mitt kort eller om det var något lurendrejeri på gång. Ganska orolig blir man ju. Och det visade sig vara Paypal-uttagningar till olika spelsidor.
– Trehundra. Fyrahundra. Femhundra. Femhundra. Femhundra. Pappa Torbjörn bläddrar och läser högt bland kontoutdragen. Listan fortsätter, 47 kronor, 68 kronor, 94, 400…
Totalt har sonen hunnit köpa för runt sextusen kronor innan de spärrar sitt kreditkort.
– Nej man fick ju ta ett prat med sonen, säger Anna.
– Vad sa han först?
– Nej, det kändes han ju inte vid alls. Det var inte han. Men sen efter ett tag så erkände han att det hade gått till såna saker, till spelet. Han hade ju tagit mitt kontokort. Sen har ju jag ett sånt här Paypalkonto. Sen hade han fått se själv på nätet hur han skulle göra med kortet och vilka uppgifter han skulle skriva in. Så det var ju lätt fixat för honom. Det är riktigt otäckt faktiskt att det är så enkelt. Det kan ju hända, men man tror ju aldrig att det ska hända en själv, säger hon.
Flera av köpen gick just till den server där ägaren gjort en instruktionsvideo som förklarar hur man handlar med sina föräldrars kort. Vi spelar upp den för Anna och Torbjörn.
– Vad tänker ni nu när ni har sett den?
– Det hade jag inte en aning om det där. Att det är så lätt. En som är inne i spelandet och som vill komma fram i spelet, som vår grabb, och vill komma fram i spelet då är det klart att han köper det dyra, säger Torbjörn
– Ja, man förstår ju hur han har gjort och det är inget svårt, fyller Anna i.
– Ja vad känner man? Man blir ju lite arg. Både mot dataföretaget och likadant mot vår son. Så ska man ju inte göra. Det har man fått växa upp med och jag har försökt att lära honom det. Men det gjorde han ändå helt enkelt. Han har ju ångrat det och skämts lite för vi pratade ju med honom. Vi låste in datorn i x antal månader och han förstod att han hade gjort något dumt. Men det tog nog skruv tror jag. Han tänkte efter vad han hade gjort, säger Torbjörn.
– Så det vart lite dålig stämning?
– Ja, det kan man säga att det vart. I en fyra-fem månader. Men det var på sommaren så det gick rätt bra. Det var bättre att få ut honom och spela fotboll tycker jag, säger Torbjörn.
Anna och Torbjörn är tacksamma för att det inte blev mer än 6 000 kronor. Men den summan sved ändå.
– Det var innan semestern så man hade tänkt ha det till andra grejer. Man fick ändra om i planeringen bara. Sådana här inköp av sommarkläder och vi skulle åka till Ullared och sånt där. Det gick ju inte, berättar Anna.
Jag fortsätter försöka nå Mojang, företaget bakom dataspelssuccén Minecraft. Jag vill fråga hur de ser på sitt ansvar för den köp-och-säljverksamhet som växt fram i deras spel. Men jag får inga svar på mina frågor.
Förra året köptes Mojang upp av amerikanska Microsoft. Men det är fortfarande Mojang som sköter allt som har med Minecraft att göra, berättar Johanna Snickars som är kommunikationschef på Microsoft här i Sverige.
– Det är de instruktioner jag har fått också. Vi har ju ingen från Mojang som jobbar på Microsoft, så det enda vi kan göra är att hänvisa till dem, säger hon.
– Det finns ju en möjlighet att Mojang kan ställa upp på det här. Jag vet ju att de är relativt svåra att få tag på i och med att de får så extremt mycket förfrågningar, men det har ju funnits tillfällen när de har ställt upp, fortsätter hon.
Flera av köpen som Annas och Torbjörns son gjorde gick till en av de största svenska Minecraft-servrarna. Den sköts av en kille som är 17 år.
Genom sitt eget företag driver han både spelservern och en populär Youtube-kanal med nästan 70 000 prenumeranter. Det är som en videoblogg, han filmar när han spelar, när han är på olika spel-events och svarar på frågor från fansen.
– Youtube-kanalen bidrar ju väldigt mycket till att servern ens existerar, för utan Youtube-kanalen skulle nästintill ingen känt till den här. Så man kan säga att jag gör lite reklam för servern på Youtube. Lite indirekt reklam, säger han.
Han känner till spelföretaget Mojangs regler att man inte får sälja sånt som ger betalande spelare fördelar framför gratisspelare. Och han vet att han inte följer reglerna. Hade han gjort det hade han inte fått sålt lika mycket, berättar han.
– Man får ju trots allt en liten fördel. Och man blir igenkänd lite i chatten. Det handlar lite om exklusivitet. Om man har den högsta ”ranken” då bevisar man liksom att, åh, jag har faktiskt lagt pengar på det här.
Och försäljningen går bra. På hans server kan man köpa olika kit med saker, så kallade ”ranker”, för mellan femtio och femhundra kronor. På serverns hemsida listas de tio senaste köpen och vi gör upprepade stickprover under fem månader för att få en uppfattning om hur mycket han drar in. Stickproven visar att intäkterna motsvarar mellan fyrtio- och femtiofemtusen kronor i månaden. De senaste två åren har han kunnat leva på det här, berättar han.
– Det är lite som att driva ett vanligt företag, det kan gå skit men det kan också gå bra. Om vi inte skulle ha ”rankerna” så skulle vi inte gå runt.
Det är den här typen av försäljning som krävs för att servrar ska bli populära och överleva, säger han. Utan det hade det inte gått.
– Alltså jag tror inte att det hade funnits så många servrar. Helt ärligt. Jag tror faktiskt inte det. Och jag tror det är det Mojang har insett och det är därför de inte gjort nått på över ett år.
Samma resonemang hör jag från de andra serverägare jag pratar med som också bryter mot Mojangs regler. Det är de privata servrarna som driver spelet framåt, och om de inte kan sälja grejer så hade de och hela Minecraft tappat i popularitet. Och kanske ligger det nått i det där? Sen Mojang införde de här nya reglerna verkar inte mycket ha hänt. Försäljningen fortsätter.
Den 17-årige serverägaren är med sina föräldrars tillåtelse både juridiskt och ekonomiskt ansvarig för sitt företag. Vi väljer att inte ha med hans namn på grund av hans låga ålder. Och eftersom han är omyndig har vi också varit i kontakt med hans pappa som har godkänt att han är med i programmet. Jag undrar hur killen ser på att han säljer saker till barn?
– Det är egentligen som vilken affär som helst. Det är föräldrarnas ansvar. Så länge man är under 18 år så måste du ha målsmans tillstånd. Så det är upp till föräldrarna vad man lägger sina pengar på online, enligt mig. Och enligt alla serverägare egentligen.
Det är den som äger kontokortet som har betalningsansvar. Samtidigt är det just han som gjort den där instruktionsvideon som talar om hur man betalar om man använder sin förälders kontokort. Vad skickar en sån video för signaler till de barn som spelar?
– Det är inte direkt tänkt att barn ska kolla på det och sen ta sina föräldrars kreditkort. Det är det absolut inte. Som sagt, man måste ha målsmans tillstånd om man är under 18 år.
– Är det inte lite godtroget det där? De flesta som följer dig är unga, har du inte nått litet ansvar för hur du påverkar dem, vad de köper och hur de köper?
– Nu är det väldigt, väldigt sällan som folk handlar utan deras målsmans tillstånd. Det har hänt ett fåtal gånger att jag fått in ett mail och då är jag väldigt samarbetsvillig. Om föräldrarna glömt logga ut från Paypal eller om de har lyckats få tag i ett kreditkort, så återbetalar jag donationen direkt.
– Men rent moralisk tänker jag, tycker du att det känns schyst att sälja saker till åtta-tioåringar, när det också handlar om saker som du egentligen enligt de här reglerna från Mojang inte ens får sälja?
– Ja, det tycker jag. Det är deras eget val att lägga pengar på spelet och jag ger ju det som står, så det är inget bedrägeri någonstans. Det är deras egna val om de vill lägga pengar på det och dessutom är det upp till målsman att bestämma om de verkligen får det.
Jan Bertoft är generalsekreterare på intresseorganisationen Sveriges Konsumenter. Jag har bett honom gå igenom de hemsidor och videor vi har kikat på. Han har även fått se bilder på hur köpuppmaningarna kan se ut inne i spelet.
– Det här är ett väldigt tveksamt affärsupplägg, konstaterar han.
Det är inte i första hand de enskilda, ofta unga och entusiastiska, serverägarna som Jan Bertoft tycker gör nått fel här. Utan Mojang som har skapat plattformen där en handel som riktar sig till barn har kunnat växa fram.
– Det är ju själva idén och själva systemet som driver fram det här. Snarare än de enskilda ungdomar som skaffar sig servrar och försöker bygga upp dem och så vidare. Så själva systemet driver fram ett köpbeteende och en marknadsföring som faktiskt gör att effekten blir att barn lockas att göra köp utan att kanske inse vad de gör eller för pengar som de kanske inte har, säger han.
Det är inte förbjudet med reklam till barn på internet, men det finns regler i Sverige och EU om hur sådan reklam får se ut. Du får inte ha uppmaningar som ”köp här!” eller ”uppgradera här”. och man får inte baka in reklamen i dataspel så att barn inte förstår vad som är reklam och inte.
– Ofta bygger ju det här också på att man vill vara häftigare, det finns nån sorts statusjakt bakom det här som jag också tycker är väldigt tveksam.
– Spelar det nån roll att det är just Minecraft det handlar om?
– Ja, det spelar roll att det vänder sig till minderåriga och att det är så pass stort och så pass utbrett gör att det är extra viktigt att hålla rent från oetiskt, tveksam kommersiell påverkan tycker jag.
Det är alltså Mojang som har det yttersta ansvaret enligt Jan Bertoft på Sveriges Konsumenter. Om Mojang har regler som ska se till att köpen är schysta, så måste de ta ansvar för att reglerna följs, tycker han.
– Om man verkligen menar det från Mojangs sida så måste ha mycket kraftigare medel och visa i handling att man faktiskt menar allvar, säger Jan Bertoft.
Jag har flera frågor som jag vill ställa till Mojang. Varför är det så viktigt att det ska gå att köpa saker i deras spel? Vilket ansvar har de för att det köps och säljs till minderåriga? Varför har de inte sett till att deras egna regler följs? Men de vill inte ställa upp på någon intervju.
Under flera veckor försöker jag få till en intervju. Men jag får nöja mig med ett kortfattat mailsvar där det skriver:
”Vi är medvetna om att det ett flertal servrar som inte följer våra vägledningar, vilket vi kommer att jobba aktivt för att förändra”.
Men innan de gjort några förändringar vill de inte kommentera någonting.
Under tiden spelar Annas och Torbjörns söner vidare inne på sina datorer.
– Det är ingenting man pratar om att man blivit av med pengar på ett sånt vis. Genom spel, du vet. Det tror jag många tycker är lite pinsamt och det tycker nog jag också, att man har lagt ut pengar på spel, säger Anna.
Något totalt spelförbud har det inte blivit, men nu har de spärrat möjligheten att göra köp på nätet. Så skulle sönerna vilja lägga sina månadspengar på saker i spel, måste de få mamma och pappas tillstånd först.
– Det får ju vara under kontrollerade former i så fall. Vi är med ju med om det ska köpas något och förhandlar lite mer om vad månadspengen ska gå till. De får ju stå för att om de inte vill köpa lördagsgodis så får de vara utan. Det får man vara lite hård på. Periodvis i alla fall, säger hon.
Och för er som undrar hur det gick för 12-åriga Hamdi som i början av programmet berättade att han tog sin mammas kort lite i smyg och köpte saker i Minecraft, så kan jag säga att hon inte blev arg.
Reportrar: Mikael Sjödell och David Carr
Research: Andreas Lindahl och Kalle Kovacs
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Kaliber kartlägger de många turerna i spelet om ränteavdragen och söker svaret på vilka som lever farligt om ränteavdragen försvinner - och vilka som i det tysta har stått som vinnare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Grafik: Här skulle slopade ränteavdrag slå hårdast
10.30: Chatta med reportrarna om granskningen
– Välkommen på visning. Här har ni ett prospekt. Längre in har ni min kollega som är ansvarig för visningen. Och jag kommer att visa er tvättstuga förråd och garage. Så det är bara att hugga tag i mig sen.
– Toppen tack.
– Tack.
– Man får inte gå ut där Vilma. Bara titta.
– Det här var ju trevligt rum. Grönskan här utanför är trevlig också. Och så har man en liten överblick över gården. Om man nu ska våga släppa ut de här, säger Kristin Carlsberg och tänker på lilla dottern Vilma.
– Hur många visningar har du gått på?
– Herregud! Det har varit hur många som helst. Nu har det varit så hysteriskt. Det kan ju inte fortsätta så här. Antingen blir det en sån där bubbla igen. Och så blir det problem för dem som lånat pengar. Men räntorna kommer säkert vara låga ett tag till. Man får ju tänka ett tag innan man gör ett sådant här stort köp.
Det är lägenhetsvisning i centrala Göteborgs. En fyrarums lägenhet har ett utgångspris på nästan fyra miljoner. De senaste åren säljs bostäder så snabbt att de inte ens kommer ut till visning berättar mäklaren Leif Andersson.
– Jag tror att många är otroligt less på att lägenheter försvinner innan före ordinarie visning. Så de räknar inte ens att det ska bli visning.
– Hur har prisutvecklingen varit här i Göteborg?
– Den är fortsatt väldigt stark. Jag tror det är 23,5 procent på tolv månader rullande. Och det var nästan likadant året innan. Det har varit en kraftig värdeökning, säger Leif Andersson.
Men trots att en lägenhet är i attraktivt läge finns där en gnagande oro över dess värde. Johan Carlberg är en av spekulanterna med frun Kristin och dottern Vilma.
– Med facit i hand har man varit orolig varje gång man köpt bostad. Hittills har det gått bra. Men någon gång ska det backa. Då är det bra att ha lite buffet också, vilket vi också har, säger Johan Carlberg.
Även politikerna har blivit oroliga över de rusande bopriserna och har kommit överens om ett amorteringskrav som tvingar låntagare att betala av sina lån. Och allt fler röster höjs för att även ändra det så kallade ränteavdraget. Staten ger en skatterabatt på 30 procent. Ränteavdraget betyder till exempel att istället för 1000 kronor i räntekostnad blir det 700 kronor efter att staten sänkt skatten. Summorna syns sällan. Avdraget sker automatiskt i deklarationen.
– Jag tänker inte ens på ränteavdragen idag utan det är en slags bonus när man får sin deklaration. Vi gör ju inga avdrag varje månad med ränteavdrag utan det är på något sätt pengar man fått tillbaks vid årsslutet, säger Johan Carlberg.
– Vad tänker du kring systemet med ränteavdrag?
– Tanken var nog god när man införde det. Om man tar bort det nu bli tufft för många.
Vad händer om ett ränteavdrag försvinner? Vilka kan drabbas?
Kaliber bestämmer sig för att granska en bostadssubvention som kan påverka hela den svenska ekonomin. För att förstå problemet lyssnar vi på utländska bedömare som länge varnat för konsekvenserna av det svenska ränteavdraget.
Internationella valutafonden IMF besöker Sverige med en delegation som bland annat analyserat ränteavdraget.
– Tack så mycket för att kom till presskonferensen om slutsatser från IMFs artikel 4- uppdrag till Sverige 2015, säger Craig Beuamont, delegationschef IMF.
– Bostadspriserna är mycket höga och hushållens skulder är mycket höga och de båda ökar. Vi ser inte någon omedelbar risk, men vi ser enansamling av risker.
Craig Beuamont berättar att av alla länder i EU är det Sverige som har de största skattesubventionerna för boende.
– Sverige toppar ländernas ranking när det gäller skattefördelar för bostäder.
Och en av de stora skattesubventionerna är ränteavdraget. Riskerna på bomarknaden gör att IMF tycker att Sverige stegvis ska ta bort ränteavdraget.
– Vi tycker att det är ett mycket bra tillfälle att avveckla ränteavdraget. Räntorna är för närvarande mycket låga. Och bostadsmarknaden är robust. Det är den tidpunkt då marknaden kan absorbera en sådan förändring, avslutar Craig Beuamont.
Den svenska subventionsmodellen med ränteavdrag har återkommande varit kritiserat av IMF och även EU. Så här lät det i Dagens Eko för två år sen:
"Hård EU kritik mot höga svenska bostadsskulder. Precis som förra året är kritiken mycket hård mot skattereglerna för bostäder. Den svenska bostadsbeskattningen gynnar skuldsättning skriver EU-kommissionen. Annat EU kommissionen inte gillar är avdragsrätt för räntor och låg fastighetsskatt....."
– Yes, Christophe André.
– Hej jag heter Erik Palm och ringer från Sveriges Radio.
Så kritiken mot ränteavdraget har alltså funnits länge. Även Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, har kritiserat ränteavdraget sen före millennieskiftet och rekommenderade att Sverige skulle sänka avdraget redan för åtta år sen. Christophe André på OECD bedömer att det svenska systemet ger högre bopriser och skapar en bubbla.
– Det ger inte människor att bättre tillgång till bostäder utan det driver upp priserna. Om det fortsätter så här kommer det någon gång att bli en bubbla. Bubblan kommer att brista och det blir offer, säger Christophe André, senior ekonom OECD.
Bolånen har fördubblats på tio år är nu är hushållens lån över tre tusen miljarder kronor. Men de låga räntorna har gjort att statens kostnader för ränteavdraget har legat på ungefär samma nivå. Problemet är att om de rekordlåga räntorna stiger, rusar statens kostnader i höjden berättar Mats Dillén generaldirektör på Konjunkturinstitutet.
– Om vi blickar framåt när räntorna går upp kommer skulderna att finnas kvar. Och då kommer hushållens ränteutgifter öka väldigt mycket därmed de här ränteavdragen också. Så vi tror att de kommer att stiga ifrån 20-25 miljarder idag till 60 miljarder om tio år, säger Mats Dillén.
Ränteavdragen kostade staten 27 miljarder ifjol. Kostnaden för ränteavdraget är därmed större än kostnaden för polisen som är 22 miljarder. Trots återkommande internationell kritik har Socialdemokraterna i regeringen hittills inte gjort någon förändring. De vill ha långsiktiga spelregler för bostadsägare. Så här sa finansminister Magdalena Andersson i våras:
"Vi har inte haft några förslag om ränteavdragen. Det kan vi notera att det har moderaterna också varit tydliga med att de inte har. Så jag tycker inte att den frågan är aktuell."
Kaliber bestämmer sig för att undersöka vilka som lever farligt om ränteavdragen försvinner – och vilka som har stått som vinnare.
Och vi får oväntade svar. Vi återkommer till det senare i programmet.
Men först backar vi bandet. Ränteavdraget visar sig härstamma från 1928. Principen var att betalar man skatt för sin bostad är det rimligt att även kostnader, så som ränta, kan dras av. Men när fastighetsskatten togs bort för närmare tio år sen ändrades inte ränteavdraget, trots att dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt tog upp frågan i valrörelsen 2006.
" Och här är ekot. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gav nyss besked i Ekots utfrågning att han vill att alla villaägare i landet ska få lägre fastighetsskatt. Samtidigt är Reinfeldt beredd att titta på ränteavdragen för lånen på huset.
– Man kan också överväga att titta på villkoren för ränteavdraget i det här sammanhanget. Men vi har inga färdiga beräkningar."
Det visar sig var en alltför känslig fråga. Utspelet dras tillbaka bara två dagar senare.
"Ja det gällde inte då och inte nu heller. Jag inser att jag inte är den här typen av robotpolitiker som man förmodligen måste vara i en valrörelse."
Inte heller alliansen, som också fått upprepad kritik för ränteavdraget, rörde det. Men inte ens ett år efter alliansen lämnat makten, ändrar sig tidigare finansministern Anders Borg. Efter åtta år utan att röra ränteavdraget sa han nyligen till Sveriges Television att det kan behöva ändras.
"Då finns det en risk att skuldsättningen stiger och då finns det skäl att överväga om man kan göra andra åtgärder till exempel att trappa ner ränteavdraget."
Ansvariga politiker verkar alltså röra sig runt ränteavdraget som katten runt het gröt.
På lägenhetsvisningen i Göteborg tycker Kristin Carlberg att priserna är hisnande höga.
– Det känns ju lite läskigt att folk kan låna så här mycket pengar. Att man kan belåna sig så otroligt mycket. Mina föräldrar köpte ju hus på 90-talet. Då vet jag ju att räntorna gick upp hur mycket som helst. Och det blev ju tufft för dem. De har tre barn. Och det var inget de hade räknat med. Det känns lite läskigt det här.
Varför sitter det så långt inne för ansvariga politiker att röra ränteavdragen?
För att förstå riskerna med ändrat ränteavdrag tittar Kaliber på senaste gången någon ändrade det. Det var för omkring 25 år sen 1991. För de flesta halverades ränteavdraget mot idag och hamnade på 30 procent.
I början på 90-talet föll bomarknaden i flera år och det tog nästan ett decennium innan bopriserna var tillbaka på samma nivå igen. Och enligt statens offentliga utredningar, SoU, var ränteavdragssänkningen en av orsakerna. Mats Dillén på Konjunkturinstitutet berättar om det branta fallet.
– Huspriserna föll i storleksordningen 30 procent i reala termer i 90-talskrisen. Ungefär hälften av det har man uppskattat att det berodde på förändringarna inom ränteavdraget. Men då gick man också ganska fort fram. Och då ökar risken för mer abrupta rörelser på bomarknaden, säger Mats Dillén.
Och även om kanske få numera minns att boprisfallet kom efter bland annat ett ändrat ränteavdrag, finns det de som påminns om det varje dag.
– Jag sitter i en väldigt svår och trängd situation. Och vill inte förvärra det mer än det eventuellt är.
Anders råkade ut för det många idag varnar om. Han bor i en stad i södra Sverige. Under 80-talet jobbade han som försäljningschef på olika IT-bolag. Vi kallar honom ”Anders”. Han heter något annat och hans ord är inlästa av en annan person.
– Det första jag ägde var en bostadsrätt sedan köpte vi ett mindre hus, efter några år köpte vi ett större hus. Med garage och trädgård. Och till slut bestämde vi oss för att köpa ett hus utanför storstaden lite grand på landet, men ändå nära. Jag hade bra inkomster, min fru hade bra inkomster. Så vi kunde unna oss en del grejor plus att vi kunde spara också.
Men så ändrades skattesystemet.
– Vi hade väldigt förmånliga lån mot slutet på 80-talet. Situationen började ändras väldigt kraftigt. Räntorna steg otroligt högt. Och ränteavdrag har ändrats också. Alltså man kunde inte dra av hela räntan som man kunde göra tidigare. Man blev tvungen att strama åt väldigt kraftigt. Man tjänade samma pengar som tidigare.
– Men kostnaderna steg?
– Ja.
Nu börjar en ond spiral. Han tvingas byta till ett billigare hus på grund av de nya reglerna för ränteavdrag. Men räntorna med lägre avdrag blir till slut ändå för mycket för Anders. Räntorna stiger till rekordnivåer och samtidigt råder en stor fastighets- och finanskris som ger hög arbetslöshet. Anders klarar inte betala lånet. Långivarna tvingar honom sälja huset på exekutiv auktion för långt mindre än han gav för det. Han hamnar nu hos Kronofogden med en miljon i skulder.
– Vad hände med din familjesituation?
– Naturligtvis började allting knaka. Fungerar inte ekonomin så fungerar ingenting annat i familjen heller. Och på något sätt kärleken försvinner också.
Och han förlorar mer än sitt hem. Äktenskapet kraschar. Anders ekonomi klarade alltså inte av kraftigt höjda räntor och samtidigt ändrat ränteavdrag. Han har försökt bli kvitt skulderna i en så kallad skuldsanering.
– Jag har begärt skuldsanering vid ett tillfälle och tyvärr har jag blivit nekad det.
– Hur mycket har du i skulder nu?
– Mina skulder ligger på över sex miljoner kronor inklusive ränta på ränta.
– Så en miljon på 90-talet har växt till sex miljoner?
– Ja...
Anders blir svårt sjuk efter han förlorar sitt hem. Och än idag har hans liv stora begränsningar.
– Det är svårt att bjuda folk när man inte har pengar som räcker för dagen. Det positiva är kanske att jag blivit en expert på hur många sätt man kan tillaga makaroner.
– Vem är du arg på idag då?
– Framförallt på mig själv. Och sedan kanske också på vissa banker och rådgivare.
– Vad hade själv för ansvar här?
– Det finns makter som påverkar en. Plötsligt blir man liten och hopplös. Samtidigt som man känner som vi killar gör en skam att vi tillåtit en sån här situation hända. Man skäms att man var kanske inte var tillräckligt observant.
Skulder ger skam och leder till ett liv i det tysta berättar Anders. Men är Anders ett extremt undantag? Och vilka risker finns idag för att fler drabbas som Anders och inte klarar av ett sänkt ränteavdrag?
– Här har ju dels antal ärenden vi hade för som kom in för försäljning under början på nittiotalet, säger Johan Krantz.
Han är controller hos Kronofogden. Kaliber har genom en sökning i Kronofogdens dataregister fått ett svar på hur många som fick skulder i 90-talskrisen som fortfarande har kvar dem idag.
– Det finns ju ett ganska stort antal personer som faktiskt har skulderna kvar här hos oss. Och de har nu levt med de här skulderna i över tjugo år nu. Man har sagt att det kan röra sig om 25 000 personer. I vissa fall har man sagt att det är betydligt fler. Problemet är att vi har ingen helhetsbild. Vi kan bara se vilka som finns hos oss. För varje enskild individ är det en personlig katastrof.
En utlåningsfest för 25-år sen och tusentals lider fortfarande av skulderna. Men vilka skulle kunna drabbas idag om ränteavdraget tas bort?
– Hejsan Hans Heggemann söker jag.
– På SCB?
– Ja.
Kaliber besöker Statistiska centralbyrån och beställer fram unik statistik om hur beroende hushållen är av ränteavdraget idag.
– Vad jag vet har ingen räknat på det här sättet tidigare och tittat just på de här grupperna som ligger under risk för fattigdom.
Kalibers tar fram siffror som visar hur många hushåll som är skuldsatta och har betydande lån och därmed ränteavdrag. Definitionen av fattig är de som har mindre än sextio procent av genomsnittsinkomsten. Resultatet överraskar SCBs Hans Heggemann som tagit fram statistiken åt Kaliber.
– Det är förvånande att så pass många som har så låga disponibla inkomster då ändå måste ha ganska höga lån för att komma upp i de här nivåerna.
65 000 hushåll har så låga inkomster att det klassas som under risk för fattigdom, men ändå så stora lån att de får göra avdrag på 500 kr per månad eller mer. Av dem är 24 000 hushåll barnfamiljer.
– Vissa av dem kan nog vara beroende av det. Det är klart att ju större beloppet desto större är beroendet. Det finns ju de som hade ett belopp som var betydligt mer än de här femhundra kronorna.
– Så för dem skulle det vara tufft om ränteavdraget avvecklas?
– Ja, skulle kunna bli i alla fall. Vi ser ju även om man tittar på barnfamiljer så är det många som hamnar i samma situation. De ligger under riskgränsen för fattigdom. Och de har ränteutgifter som tyder på att de har ganska höga lån.
Kalibers granskning visar också att det är hushåll med höga inkomster runt storstäderna som får mest skatteavdrag för sina lån. Det beror på att de ofta har dyra lägenheter och villor.
12 000 hushåll i Sverige med dubbel så hög inkomst som genomsnittet får mer än 4 000 kronor i månaden i ränteavdrag. Mer än hälften av dem ligger i Stockholms län.
– Runt Stockholm, Danderyd, Lidingö, Täby, utanför Malmö, Lomma, Vellinge, runt Göteborg, Kungsbacka och Öckerö. Där kostar husen mycket. Och då blir lånen höga och ränteutgifterna höga och där får hushållen mycket tillbaka.
– Så de är ränteavdragets vinnare?
– Ja, så skulle man kunna se det. I alla fall de som får ut de högsta beloppen. Om man jämför en kranskommun i Stockholm och en glesbygdskommun i Norrland i alla fall.
27 miljarder i skattestöd för att låna pengar, mer än kostnaden för polisen. Och det finns ingen gräns för hur stort ränteavdrag en person kan få.
Det här reagerade socialdemokratiske ledaren Olof Palme på redan under 80-talet.
– Om man har sådana här fall där i sak skattebetalarna får vara med och subventionera upp till 80 000 kronor i skattelättnad för ränteavdrag. Då blir det ju faktiskt orimligt.
Men ingen begräsning infördes. Ränteavdraget berör främst bolån, men även andra privata lån kan ingå. Och i Kalibers granskning upptäcker vi att ränteavdraget hos 15 privatpersoner överstiger en miljon kronor per år. Miljonbeloppen överraskar Hans Heggemann på SCB.
– Jag blev förvånad över att det var så högt bara.
– Men det finns ett flertal personer då som har över en miljon i ränteavdrag?
– Mm, det gör det.
Skatteverket bekräftar att de förekommer ränteavdrag på över en miljon kronor. Reglerna för ränteavdraget är en fråga för lagstiftaren, riksdagen, säger skatteverket till Kaliber.
Kalibers granskning visar att husägare som Anders som blivit beroende av ränteavdraget får ta smällen om det ändras.
Staten och bostadsägare bär nu på allt större risker. Samtidigt finns det andra vinnare vid sidan av som i praktiken har garanterats statens beskydd: bankerna.
På 90-talet räddades flera storbanker av staten. Även under finanskrisen 2008 fick bankerna stöd av staten. Henrik Braconier är chefsekonom på finansinspektionen.
– Det finns inte någon lagtext som säger att vi garanterar bankerna. I och med att stora banker är så centrala för det finansiella systemet så har det funnits en förväntan och det har vi sett i omvärlden också att man tid efter annan löst ut banker i kris. Så på så sätt har det funnits en implicit garanti.
Staten har gripit in om det blir problem för bankerna. Och statliga ränteavdraget har varit en vinstlott för bankerna för ränteavdraget innebär att hushållen kan låna mer för samma kostnad. Och större lån betyder mer vinst för bankerna.
– Det går ju i huvudsak till hushållen som faktiskt kan låna billigare helt enkelt. Sen är det klart att genom att de kan låna lite billigare så lånar hushållen lite mer. Och det är den här faktorn "lite mer" som gör att bankerna får en högre lönsamhet, säger Henrik Braconier.
Hur mycket ränteavdraget lyfter bankernas lönsamhet har inte finansinspektionen analyserat. Men bolån är mycket lönsamt idag. Vinstmarginalerna är rekordstora.
– Det ligger högre än någonting vi sett på 2000-talet egentligen.
Förra året gjorde de fyra storbankerna vinster på hundra miljarder före skatt, där en stor del kommer ifrån svenska bolån. Och storbankerna delade ut femtio miljarder till aktieägarna.
– Ja, bankerna har en god lönsamhet i dagsläget. Svenska banker har god lönsamhet. Särskilt om man jämför hur det ser ut i Europa.
– Har det någonsin varit bättre lönsamhet i svenska banker?
– Då får vi nog gå relativt långt tillbaka. Vi är nu uppe i nivåer vi såg innan finanskrisen, avslutar Henrik Braconier.
– Jag kan inte uttala om vad som är exakt sunt och rimliga vinster. Men det är inga övervinster i förhållande till vad andra aktörer gör på marknaden, säger Johan Hansing, chefsekonom på bankernas intresseorganisation Bankföreningen.
Han säger först att ränteavdraget inte ökar bankernas lönsamhet men medger sen att det kan vara så.
– Ränteavdraget har ingen direkt koppling till bankers intjäning.
– Jag pratade med finansinspektionen och de säger att hushållen kan låna mer för samma kostnad. Och större lån betyder mer vinst för bankerna. Vad säger du det?
– Det är möjligt att utlåningen är lite större än den skulle vara annars. Det är ju ett av skälen också att man just diskuterar just att minska på ränteavdragen.
Efter senaste finanskrisen finns nya krishanteringsregler som innebär att bankernas ägare och långivare får ta större ansvar om en bank får problem, enligt Bankföreningen. Men Johan Hansing tror att bankernas risken från bolån även framöver kommer att vara liten.
– Inträffar det problem på bostadsmarknaden så är det erfarenhetsmässigt, till exempel från den förra finanskrisen i Sverige på tidigt 90-tal, så att det inte är i första hand bankerna som får kreditförluster utan problemen kommer ifrån enskilda hushåll och för samhället där tillväxt och samhällsekonomin i stort utvecklas sämre än vad den gjort annars.
– Så bankerna klarar sig?
– Bankerna brukar klara den här typen av kriser bra.
– Men privatpersoner kan få eviga skulder om de lånar för mycket. Hur ser du på det?
– Ja men det är ett system som finns i stort sett alla länder. Lånar man pengar så förväntas man också lämna tillbaka pengarna.
Efter intervjun med Kaliber hör bankföreningen av sig och säger att de är bekymrade över bomarknaden och vill trappa ner ränteavdraget.
Banker vinner på ränteavdraget, och har mycket låga egna risker på bolån.
Johan Krantz på Kronofogden berättar att det inte finns någon garanti att staten går in och hjälper privatpersoner med så kallad skuldsanering. I värsta fall kan bolåneskulder bli kvar för alltid.
– Det är ju så lagar och regler är utformade. Att det inte finns någon definitiv preskription på privata fodringar. Till skillnad när man skulder till staten då skrivs ju faktiskt skulderna av ett antal år.
– Så man kan bli skuldsatt för evigt?
– Ja, och det är ju det man ser på de här personerna nu, säger Johan Krantz.
När bopriserna steg fick Anders låna av bankerna. Men när ränteavdraget minskade vid fel tidpunkt vände det. Efter det har han levt på existensminimum.
– Kronofogden tar alla pengar. Och lämnar bara det som är ett så kallat existensminimum.
– Hur många år har du levat på existensminimum?
– Sen -92.
– 23 år?
– Ja. Så tydligen det finns ingen preskriptionstid i Sverige. Jag vet att det finns kanske de som utnyttjar systemet. Men det är de stora fiskarna som klarar sig. Sådana här mindre, då är det lätt att klämma åt. Jag tänker ansöka en gång till om skuldsanering sen får se. Annars verkar de att jag vill dras med detta till mina sista dagar. Då blir jag av med skulderna...
På lägenhetsvisningen i Göteborg säger spekulanterna att de är jobbigt med borallyt. Risken för en bobubbla skrämmer Kristin Carlberg, men samtidigt vill hon lösa familjens trångboddhet.
– Det är svårt att ta sig vidare. När man nu sitter i en trea och två barn. Ja, hela grejen är lite läskig faktisk.
Reporter: Erik Palm
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka.
- Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.
Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål"....
Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.
Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris.
46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.
- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.
Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.
- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.
Äter du salmbär själv?
- Nej, jag bara plockar och säljer.
Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar.
För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.
Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon.
- Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.
En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.
- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.
På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon.
Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.
Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej.
- Jag vill ha thaitjej, säger han.
- Kan du engelska?
- Ja lite.
- Vill du åka till Sverige?
- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?
- Nära Finland.
- Var någonstans är Finland?
- Nära Tyskland.
- Ja, jag vet, Tyskland...
- Vill du åka?
- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?
- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.
- Hur mycket pengar får jag på en månad?
- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.
- Åh, så mycket pengar. Är det sant?
- Jo, sa han.
- Okej, jag åker!
Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.
- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?
Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma.
- Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan.
Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.
Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården.
- Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.
Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män.
Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.
I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke.
- Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.
Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt?
- Ja, ont i ryggen och knäna.
Hur hjälper du Ing med plockningen?
- Ingenting.
Varför inte?
- Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.
De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop.
Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.
Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.
- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid.
För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.
- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.
Tänker du mer på henne än på dig själv?
- Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.
De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.
- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.
Det låter nästan som en affärsuppgörelse?
- Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.
Hur tror du de har träffats?
- Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.
Tror du att de känner sig tvingade att komma hit?
- Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.
Vad brukar du svara då?
- Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.
Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.
- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar.
Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar?
Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.
Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.
- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.
- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.
Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?
- Så kan det säkert vara.
Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.
Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.
Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.
Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.
- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem.
Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män.
- Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad.
Blir de inte väldigt beroende av de här männen?
- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.
Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit.
Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.
Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.
Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.
- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.
- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.
Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.
- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.
Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla?
- De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.
Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana.
- De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.
Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit.
Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.
Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.
Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?
Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet.
De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.
- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.
Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.
- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med?
Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.
Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé...
- Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.
Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.
- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.
Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.
- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.
Kan du inte göra det här på Gotland?
– Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska.
- Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna.
Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong.
Reporter: Anna Jutehammar
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.
– Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!
Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation – och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.
Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar.
Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.
Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.
Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse.
– Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.
Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning.
– Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.
Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi.
– Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.
Magnus sätter upp regler – alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne.
– Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.
Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne.
– Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.
Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog.
– Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.
Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.
När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.
Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd.
– Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.
Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen.
– Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.
– Du litade på det här skyddet?
– Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.
Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad.
– Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.
Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: ”hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt”.
Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han ”synnerligen otrevligt” i kontakt med dem.
– Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.
Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.
Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med.
– Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.
Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med.
– Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.
I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.
Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus.
– Jag tänkte att det var inte klokt och att det var…ja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så här…vad är det fråga om?!
Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen.
– Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio.
– Hej!
– Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor.
– Jaa… jag tänkte på det sen och….då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det.
– Trots att jag har en fullmakt…
– Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.
I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.
Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.
Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.
Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig.
– Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.
Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen – en tredje gång.
Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket.
– Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.
Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.
Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell.
– Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.
Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.
Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.
Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.
Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver.
– Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.
Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm ”Alla Kvinnors hus”, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne.
– Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.
På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter.
– Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är.
– Vad tycker du borde ändras för att minimera risken?
– Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.
Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.
För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.
Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.
Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.
Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.
Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.
När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP – och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem.
– Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.
Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.
Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?
Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall.
– Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han.
– Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter?
– Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.
Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.
Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång.
– Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.
Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen.
– Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation.
– Så det är det som oroar dig mest?
– Ja.
Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till.
– Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.
Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på ”Alla kvinnors hus” är mycket kritisk till.
– Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.
Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge.
– Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.
Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen.
– När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.
Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras.
– Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.
Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.
Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne.
– Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensam…det har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boende…och sen fick vi ingen hjälp…det var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Kaliber idag om trafikskollärare som döms för sexbrott eller allvarliga trafikbrott men kan fortsätta köra. Vi granskar en myndighet som missar domar och indragna körkort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det första jag inte tyckte kändes okej eller normalt var att han redan på informationsträffen sa att det fanns tjejer som hade försökt ligga sig till sitt körkort men att det inte riktigt funkade så, och så skrattade han till, säger Anna.
Anna, som egentligen heter något annat, är 18 år och ser fram emot att ta sitt körkort. Hon har ett stort bilintresse och är glad över att hon äntligen ska få komma igång med sina körlektioner. Även om hon känt ett litet obehag över hur hennes trafiklärare uttryckte sig på informationsträffen, så är hon framför allt glad och förväntansfull när hon kliver in trafikskolans Volvo för den första körlektionen – som till att börja med går bra.
– Sen stannade vi i ett kors och då tog han upp att i vissa situationer skulle han behöva rycka loss mitt ben ifrån bromsen, och då tog han även tag i mitt ben.
När hon träffar sin trafiklärare för nästa lektion, känner hon sig inte helt bekväm. Men hela lektionen går bra – ända tills hon stänger av bilen.
Då frågade han om han fick en kram. Jag tyckte väl det var konstigt, men vissa tar i hand vissa kramas. Vi kramades och då försökte han pussa mig, men jag vände bort ansiktet så han pussade mig på kinden. Han frågade om han inte fick göra så och jag sa nej och klev ur bilen.
Så det var i bilen det hände?
– Ja, det var i bilen.
Den här händelsen tyckte Anna var obehaglig. Så nästa gång hon sätter sig i bilen med sin trafiklärare, så tar hon med sig en kompis, eftersom hon tänker att trafikläraren inte ska våga röra henne om någon mer är med. Men när de har kört färdigt och alla tre klivit ur bilen ska Anna och trafikläraren passera varandra bakom bilen.
– Då fångade han upp mig och kramade om mig och nästan höll fast mig. Och då sa min kompis också ”brukar han göra så där?”.
Din kompis såg att det inte var någon vanlig vänskapskram?
– Nä precis. Det syntes i hennes ögon också att hon undrade om det stod rätt till. För det var inte så att vi gick emot varandra för att kramas utan jag skulle gå förbi och blev uppfångad liksom.
Han kramade dig och tog dig dessutom på rumpan, har jag förstått.
– Ja, precis.
Många av oss fick väl som barn lära oss att vi absolut inte ska kliva in i en bil med en främmande människa. Men det finns ju situationer när vi behöver göra just det – till exempel när vi åker taxi eller, som för Anna när hon började på en trafikskola.
Men på en trafikskola, ska man förstås inte behöva vara orolig för att bli utsatt för något olämpligt av sin trafiklärare. De runt 750 företag som driver trafikskola i Sverige ska ju erbjuda en trygg miljö för sina elever.
Niclas Häggblad är trafiklärare i Borås. Han har jobbat många år i yrket och funderat en hel del på den utsatthet som hans elever befinner sig i när de sitter tillsammans med honom i körskolans bil. Vi sätter oss i en av trafikskolans bilar. Jag sätter mig på förarplatsen och då ramlar bilnyckeln ner på golvet.
Nyckeln trillade ner vid dina pedaler och det skulle inte finnas på kartan att jag tar upp den igen. Utan antingen får du ta upp den eller så får du kliva ur bilen och så tar jag upp den. Det är ett ställe där jag inte ska vara just nu.
Du skulle inte få för dig att böja dig över din elev?
Aldrig någonsin!
Vi sitter ganska tätt intill varandra här i ett ganska trångt utrymme. Hur tänker du kring det här med att få eleven att känna sig trygg här inne?
– Eleven måste känna att hon har sin zon, sitt område. Det här är mitt område och det där är ditt område och där går vi inte över de gränserna för då känner man sig obekväm. Som elev är du i beroendeställning, så det är jätteviktigt att man känner sig avslappnad och har sin zon i bilen.
För Niclas Häggblad är det alltså viktigt med tydliga gränser i samspelet med eleven och etik är något som ofta diskuteras i branschen. Det ställs också krav på att de som ska bli trafiklärare har personlig lämplighet för yrket.
Jag svänger in på parkeringen till Hotel Tylösand. Här inne pågår en stor trafiksäkerhetskonferens. En av arrangörerna till den här konferensen är Sveriges trafikskolors riksförbund, STR. Och jag har bokat en intervju med förbundets ordförande Berit Johansson:
– Ja, personlig lämplighet, du ska inte vara straffad för trafikbrott, du ska vara ostraffad i övrigt, du ska ha ett intresse kring att utbilda, du ska ha förmåga att kunna hantera och anpassa dig efter människors olika behov och du ska vara lyhörd. Det är en mängd olika egenskaper som en trafiklärare bör ha.
Det finns förstås ingen anledning att tro annat än att de allra flesta trafiklärare liksom Niclas Häggblad som vi hörde nyss, är måna om att respektera sina elevers integritet. Men de senaste åren har det ändå förekommit flera fall, där trafiklärare utsatt sina elever för olika typer av övergrepp. Och när Svenska dagbladet för ett par år sedan gjorde en enkät med kvinnliga studenter i Stockholm, så visade det sig att av de drygt 600 studenter som svarade på enkäten, så uppgav så många som var sjunde att de under sin körkortsutbildning utsatts för någon form av sexuella trakasserier eller kränkningar och 12 av studenterna uppgav att deras trafiklärare tafsat på dem.
Den myndighet som avgör om en person är lämplig att vara trafiklärare är Transportstyrelsen. Sedan myndigheten bildades 2009 har den stängt av 18 trafiklärare för att de inte ansetts vara lämpliga. Kaliber har gått igenom de här 18 så kallade återkallelsebesluten. Den vanligaste anledningen till att trafiklärare har stängts av är att de gjort sig skyldiga till rattfylleri. Och den näst vanligaste anledning är att de dömts för något sexualbrott.
”Klockan är halv tre och här är nyheterna. En bilskollärare dömdes idag för att ha försökt köpa sex från en av sina elever. Han döms dessutom för att ha ofredat henne sexuellt…”
Den här trafikläraren berättade började redan under en av de första lektionerna med en 18-årig, kvinnlig elev, som vi kan kalla Karin, att ställa frågor om hennes sexliv.
Det är en blåsig novemberdag och några plusgrader i luften, när Karin nästa dag möter trafikläraren igen för en ny lektion. Den här gången är hon rädd när hon sätter sig i bilen. Men hon har bestämt sig för att hon måste skaffa bevis, så i hemlighet har hon nu satt på ljudinspelningen på sin mobiltelefon.
På ljudfilen hörs hur trafikläraren ganska snart frågar Karin om hon har funderat på det de pratade om igår.
– Har du funderat kring det där igår eller??
Karin svarar undvikande och säger bland annat att hon ju har pojkvän. Då undrar trafikläraren hur ofta hon och pojkvännen har sex.
– Hur ofta har ni sex?
På ljudinspelningen hörs hur Karin fortsätter att svara undvikande på trafiklärarens förslag från dagen innan – nämligen om hon kunde tänka sig att ha sex mot honom i utbyte mot gratislektioner. Trafikläraren säger till slut att han tycker att det är synd att hon inte är intresserad, och att han varit så säker på att hon skulle vara det, att han redan börjat lägga in några gratislektioner.
När lektionen närmar sig sitt slut ger han Karin erbjudandet om gratislektioner en sista gång.
– Skulle du vara intresserad av gratislektioner får du höra av dig
Trafikläraren dömdes för sexuellt ofredande och försök till köp av sexuell tjänst.
Det här är ett av flera fall som uppdagats de senaste åren. Sedan 2009 har fem trafiklärare stängts av på grund av de begått sexbrott. Och går man tillbaka till 2000 så är det sju stycken.
I ett par fall handlar det om sexbrott som skett utanför körskoleverksamheten, men i flera fall gäller det trafiklärare som utsatt sina elever för olika typer av sexuella ofredanden. Gemensamt för de fallen är att det handlar om en manlig trafiklärare och en kvinnlig, oftast ung, elev.
Det är alltså Transportstyrelsen som bestämmer vem som får vara trafiklärare. Men hur ser det då ut i praktiken, vilken koll har myndigheten egentligen på den personliga lämpligheten?
När Kaliber går igenom de 18 återkallelsebeslut Transportstyrelsen fattat de senaste åren, så ser vi att det i flera fall har dröjt länge innan myndigheten har stängt av trafiklärare som gjort sig skyldiga till något brott. I flera fall har man kunnat jobba kvar i över ett år efter en dom – i ett fall i nästan fem år.
Dels gäller det trafikbrott. En körskollärare som åkte fast för rattfylleri i juli 2012 fick sin behörighet återkallad först ett och ett halvt år senare. Ett annat fall gäller en trafiklärare som mutade Vägverkets trafikinspektör, för att hon skulle godkänna hans elever vid uppkörningen. Han betalade henne 7000 kronor per elev, totalt drygt 100 000 kronor. Mannen dömdes i maj 2011 för bestickning – men också i det fallet skulle det dröja drygt ett och ett halvt år innan han stängdes av.
Men också när det gäller flera av de trafiklärare som dömts för något sexualbrott, har det dröjt innan de stängts av:
En man i 40-årsåldern som dömdes för sexuellt ofredande av en 14-årig flicka, fick ha kvar sin behörighet i nästan fem år efter domen.
Ett annat exempel är en 24-årig körskollärare som frågade sin elev hur många personer hon haft sex med, han berättade om sina egna sexuella fantasier och frågade också eleven om hon ville ha sex med honom. Till en annan elev sa han att han tyckte att hon var porrig och när han tyckte att hon skulle växla försiktigare uppmanade han henne att hantera växelspaken som att hon höll i en kuk. Den här mannen friades först i tingsrätten, men dömdes i Hovrätten för sexuellt ofredande. Men det skulle dröja över ett år från det att han dömdes, tills Transportstyrelsen drog tillbaka hans tillstånd.
En annat fall gäller en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom.
Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: ”Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger”.
Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protesetera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville.
Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde också han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet.
Vad finns det då för kontroll för att avgöra vem som är lämplig som trafiklärare? Jag åker till Borlänge för att träffa chefen för Behörighetsenheten på Transportstyrelsen.
– Ja, jag heter Stig Brahn. Vi sysslar med allt ifrån regelgivning inom förarutbildning och förarprövningsområdet till tillståndsgivning och tillsyn av verksamheter som fått tillstånd.
För att bli trafiklärare krävs en ett-och-ett-halvt-årig utbildning från en yrkeshögskola. När man har klarat den, så får man ansöka hos Stig Brahns avdelning på Transportstyrelsen om att få ett godkännande som trafiklärare. När myndigheten då ska pröva om personen är lämplig, så görs dels en kontroll mot vägtrafikregistret, där det bland annat finns uppgifter om körkortsbehörigheter och om exempelvis en person fått sitt körkort återkallat. Dels görs en kontroll mot belastningsregistret, som visar om en person är dömd för något brott.
Men från det då att man fått sin behörighet och ni har prövat lämpligheten. Sen kan man jobba flera decennier som trafiklärare – vad har ni då för koll på vad som händer med den personliga lämpligheten under resans gång?
– Ja, det är väl det som är problemet, att vi har inte så mycket koll på det. Och vi har egentligen inte system som underlättarden här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och då kan jag säga, det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger Stig Brahn.
Det visar sig att den enhet på Transportstyrelsen, som ska bedöma lämpligheten hos trafiklärare, inte automatiskt får information om när trafiklärare till exempel får sitt körkort indraget – trots att den informationen redan finns på myndigheten, i vägtrafikregistret som ligger under en annan avdelning.
Och Stig Brahns enhet får inte heller göra massökningar i det registret. Varför är det så frågar jag.
– Ja, min bild är att det är begränsningar i vägtrafikregisterlagstiftningen, som inte tillåter oss att ha det.
– Så att för er att göra körningar på trafiklärarna en gång i månaden mot vägtrafikregistret, det är inte möjligt idag?
– Nej, just det.
– Vad tänker du om det?
– Det är naturligtvis mycket olyckligt. Speciellt med tanke på den situation som kan tänkas uppstå när en enskild elev tillbringar timmar tillsammans med en trafiklärare som rent hypotetiskt skulle kunna sakna körkort, som vi inte har kännedom om. Det är inte alls bra.
Det kan alltså finnas trafiklärare som blivit av med sitt körkort utan att Behörighetsenheten på Transportstyrelsen känner till det. Jag bestämmer mig för att kolla – och gör det som Stig Brahn och hans kollegor på grund av lagstiftningen inte får göra – nämligen ber körkortsavdelningen på Transportstyrelsen att göra en massökning i vägtrafikregistret på alla behöriga trafiklärare. Jag vill veta hur många av dem som fått sitt körkort indraget de senaste fem åren. Och jag får en ganska tjock bibba papper skickad till mig - det visar sig handla om 34 stycken. I de flesta fall är orsaken fortkörning , men det finns också några fall av rattfylleri, även ett fall av grovt rattfylleri. Och i inget av de här fallen som jag hittar har alltså deras behörighet som trafiklärare återkallats. Jag frågar Stig Brahn om han blir förvånad över vad jag hittat?
– Alltså, i en perfekt värld så ska det inte behöva ske… Men så länge vi inte har bra system som kommunicerar den här typen av brott så kan jag inte säga att jag blir förvånad.
Det om trafikbrott. Hur är det då med de trafiklärare som dömts för sexualbrott? Hur kan det komma sig att trafiklärare som har utsatt elever för sexuella ofredanden har kunnat fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan de stängts av?
– Det är brist på information. Vi får per automatik inte underrättelser från rättsväsendet om när en sån här dom faller.
Om en lärare eller förskollärare begår ett brott i samband med sin yrkesutövning eller ett sexualbrott eller grovt våldsbrott utanför jobbet, så är domstolen skyldig att skicka domen till tillsynsmyndigheten som för lärare är Skolinspektionen. Likadant är det för flera andra yrken, som taxiförare och hälso- och sjukvårdspersonal. Men för trafiklärare finns alltså ingen sådan skyldighet för domstolarna. Det innebär att Transportstyrelsen måste förlita sig på andra för att få information om när en trafiklärare dömts.
– Till exempel att någon i branschen hör av sig till oss. Det kan vara någon ansvarig på en trafikskola. Eller någon i media som faktiskt informerar oss, säger Stig Brahn.
Och vad tänker du om konsekvenserna? Att det finns flera exempel på sexbrottsdömda trafiklärare som har kunnat fortsätt jobba i över ett år och i något fall i upp till fem år efter att en dom har fallit.
– Det är helt oacceptabelt. Är man dömd för den typen av brott och dagen eller veckan efter en sån här dom så kan man sätta sig i en liknande situation och utan insyn från någon, man befinner sig där tillsammans med en elev som är i en utsatt situation, så kan man återupprepa det här brottet. Kanske utan att bli upptäckt.
Man kan ju tycka att trafikskolorna själva borde kunna ha koll på vilka av deras anställda som är olämpliga och se till att de blir avstängda. Men i vissa fall får inte heller trafikskolorna reda på att någon av deras lärare dömts för ett brott. I andra fall är det den dömde personen som själv driver trafikskolan. Och det finns också exempel där en trafikskola har känt till en dom, men ändå låtit personen jobba kvar.
Stig Brahn menar att domstolarnas skyldighet att meddela tillsynsmyndigheterna när personer som har vissa yrken döms, borde gälla också trafiklärare.
– Det är min absoluta uppfattning. Jag tror nästan att en trafiklärare har bättre möjligheter att utöva den här tvivelaktiga verksamheten än vad en lärare har. En lärare befinner sig kanske oftare i ett klassrum med flera elever som kan begränsa möjligheterna.
Den myndighet som ska stänga av olämpliga trafiklärare får alltså ingen automatisk information om när trafiklärare döms för till exempel sexualbrott, eller när en trafiklärare får sitt körkort indraget. Och myndigheten gör inte heller på egen hand några systematiska sökningar- utan förlitar sig på tips.
Under arbetet med det här programmet ska också en annan fråga dyka upp – nämligen hur Transportstyrelsen ser på brottslighet som myndigheten faktiskt känner till att trafiklärare gjort sig skyldiga till.
När jag med hjälp av en lista med personnummer på behöriga trafiklärare söker efter domar, så får jag en hel del träffar. Många rör mindre allvarliga brott som inte kan sägas påverka den personliga lämpligheten som trafiklärare. Men jag får också träff på några trafiklärare, där jag tänker att Transportstyrelsen borde ha haft synpunkter på deras lämplighet för yrket – om myndigheten hade känt till vad de dömts för.
Ett av de fallen gäller Annas före detta trafiklärare, som vi hörde om allra först i det här programmet, han som försökte pussa Anna, tvingade till sig en kram och tog henne på rumpan. Han dömdes för ofredande, men trots det fortsatte han att jobba som trafiklärare och Anna möter honom då och då när hon går på stan och han kör runt med nya elever i sin trafikskolebil. Nu har det gått några år men det som hände är fortfarande jobbigt för Anna.
– Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätt mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom. Möter jag honom får jag panik. Jag ringer mina föräldrar och vill liksom inte vara själv. Jag är jättenervös, hela tiden.
Jag frågar ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, Berit Johansson, vad hon tycker om fallet med Annas trafiklärare – alltså att det inte fått några yrkesmässiga följder för en trafiklärare som dömts för ofredande av en elev.
– Inte acceptabelt, det finns ingen ursäkt. Jag tror jag har varit ganska tydlig med vad vi har för signaler ut mot våra medlemmar. Men man kan inte finnas överallt och som jag sa tidigare: det här finns överallt i samhället.
Jag utgår alltså först från att Transportstyrelsen aldrig fått kännedom om Annas fall. Likadant tänker jag om en annan dom jag hittar och som gäller en trafiklärare som året efter att han fått sin trafiklärarbehörighet döms för sexuellt utnyttjande av barn. Själva brottet låg då några år tillbaka i tiden – han dömdes för att han när han var i 30-årsåldern hade en sexuell relation med en 14-årig flicka.
Men efter att jag åkt hem från Borlänge och intervjun med Transportstyrelsen, så skickar jag ändå ett mejl till myndigheten för att försäkra mig om att den inte har känt till de här fallen – men svaret jag får visar att myndigheten, så småningom, har fått kännedom om domarna och utrett trafiklärarnas lämplighet. Och i båda fallen har de alltså bedömts vara lämpliga. Jag begär ut besluten från Transportstyrelsen och ser att motiveringarna till varför de fått behålla sin behörighet är ordagrant identiska.
”Med hänvisning till den relativt långa tid som förflutit sedan domen samt att du inte gjort dig skyldig till ytterligare brott har styrelsen bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att ifrågasätta ditt godkännande som trafiklärare”
Jag ringer upp Stig Brahn på Transportstyrelsen och frågar hur han ser på de här fallen.
– Båda de här fallen handlar om brott som göra att man anses olämplig, i vart fall i närtid. Men det finns en tidsaspekt i båda de här fallen. Det finns ingen möjlighet att alltid säga att en person som är dömd för ett brott som just vid det tillfället diskvalificerar personen från att jobba som trafiklärare, att det för all framtid skulle göra den här personen olämplig.
Båda de här trafiklärarna skulle alltså enligt Stig Brahn ha stängts av – om Transportstyrelsen hade fått information om domarna när de föll. Men eftersom det dröjde ett respektive två år innan myndigheten fick reda på domarna, så hade de båda männen då enligt Transportstyrelsen, hunnit bli lämpliga igen.
Minns ni trafikläraren som tafsade så grovt på en elev i bilen, att det slutade med att han hade handen innanför hennes trosor? Han stängdes ju till slut av. Men under arbetet med det här programmet upptäcker jag att den mannen återigen jobbar som trafiklärare. Det visar sig att han två år efter att han fick sin behörighet återkallad, ansökte om att få tillbaka den. Och Transportstyrelsen beviljade hans ansökan.
Det visar sig också att branschförbundets ordförande Berit Johansson känner till det – och är kluven inför det.
Egentligen är det inte rimligt. Och här är väldigt, väldigt svårt att föra en nyanserad debatt egentligen. Man kan ju diskutera: när är ett brott sonat? Och jag vet inte om jag har någon egen uppfattning om det här utan kan bara konstatera att jag förstår verkligen om man tycker att det här är felaktigt. Jag har svårt att uttala mig i detta enskilda fall. Men mot bakgrund av vad jag sagt innan så känns det märkligt att man kommer ut i en övningsbil efter att det här har skett.
Hur har då Transportstyrelsen resonerat i det här fallet? Enhetschef Stig Brahn:
Nånstans så är det väl så att det finns ett tidsperspektiv. Om det är två år eller tre år eller kortare eller längre tid, det kan man naturligtvis diskutera. Men förmodligen så har vi då gjort bedömningen att i det här fallet så har vi ansett att det räckte och att han skulle få sitt godkännande igen.
I utredningen kring om mannen skulle få tillbaka sin trafiklärarbehörighet uppmanar Transportstyrelsen honom att komma in med ett yttrande, som ska visa att orsakerna till brottet är eliminerade, till exempel att han genomgått terapi eller någon behandling. Mannen skickar då en skrivelse, där han förklarar att han tar det som hänt på största allvar. Det enda intyg han skickar med är skrivet av en psykoterapeut som efter att ha träffat mannen för ett enda konsulterande samtal, som det heter, gör bedömningen att mannen är ärligt ångerfull och att det inte finns någon risk för återfall i samma typ av brottslighet.
Är det rimligt att det ska räcka som bevis för att risken för återfall är eliminerad, när det handlar om den här typen av brottslighet i den här typen av verksamhet?
Ja, det är ju jättesvårt för mig att säga. Jag kan egentligen inte besvara den frågan, jag känner inte till det här fallet på en sån detaljeringsgrad egentligen. Jag hoppas och tror att våra specialister som har varit inblandade i fallet har gjort en korrekt bedömning.
I Kaliber idag har vi granskat hur kontrollen av trafiklärares lämplighet fungerar.
Berit Johansson, ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, menar att det finns mycket som behöver förbättras. Men hon vill också betona att det trots allt handlar om ganska få kända fall, där trafiklärare har ofredat sina elever.
Men i vissa miljöer exempelvis vår miljö, skolans värld, sjukvård och liknande, så får det också mycket uppmärksamhet av det skälet att kunden, patienten, barnet är väldigt, väldigt utsatt. Och vi har alla ett ansvar att arbeta mot detta. Man ska känna sig trygg. Och jag hoppas fortfarande att de allra flesta har en god bild och ett gott minne ifrån sin trafiklärare och minns den också med kanske ett leende på läppen.
Stig Brahn på Transportstyrelsen säger till Kaliber att myndigheten planerar att under nästa år lämna in en framställan till regeringen, om att få till ändringar i lagstiftningen, som skulle ge myndigheten bättre möjlighet att kontrollera trafiklärarna.
Reporter: Joel Wendle
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han.
– Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.
– Från vattnet?
– Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.
Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet.
– Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan.
– Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen ”Center for Science and Environment”.
Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.
I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:
”Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."
Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.
Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden.
Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs.
Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida.
Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas.
– Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.
– Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården.
– Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. ”Code of conducten” i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.
Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden ”Kanpur” och ”pollution” så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen ”The national green tribunal” huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.
Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.
Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.
Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.
Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.
Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.
Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.
Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester – färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:
”Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.”
Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte.
– Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends.
– Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.
Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:
”Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.”
Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte.
– Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter.
– Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.
Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk – ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar.
– Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat.
Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han.
– Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.
Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:
”Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt.”
– Så det här ska vara renat?
– Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt.
– Men det är inte säkert?
– Nej, det är inte säkert, säger han.
Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han.
– Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.
Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han.
– Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.
I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.
Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.
Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.
Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, ”The Central Pollution Control Board”. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.
Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.
Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends.
– I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.
Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter ”Ganga Action Plan”. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt.
– Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.
Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.
Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan.
– Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.
Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.
Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder – problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga.
– Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.
Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet ”Ganga action plan” också medger.
– Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.
Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.
Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.
Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.
Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar:
– Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall.
– Det var inget som du fick veta något om när du var där?
– Nej, nej.
– En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det?
– Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall.
– Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav?
– Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.
Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson:
– Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson.
– Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer?
– Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson.
– Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?
– Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten.
– Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har?
– Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.
Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset.
– Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg.
– Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat?
– Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte… säger Malin Helde.
– Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs?
– Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.
Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl.
– Biltema, Henrik Jarl.
– Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio.
– Hejsan hej.
– Vi pratades vid i förra veckan att du…
– Ja, det stämmer bra.
–...att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan.
– Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats.
– Aha.
– Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.
Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.
Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.
Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport.
– Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall.
– Vad skulle ni kunna göra åt det?
– Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.
De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar.
– De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.
Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga.
– De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han.
Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-Rehnberg
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Träns, grimmor och sadlar - i Sverige säljs ridsportprodukter som aldrig förr. Men vem får betala priset för ryttarnas shopping? Kaliber idag - om ridsportens smutsiga baksida.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ridsporten kopplas ofta samman med pengar och flärd. Men det är också en folksport, en halv miljon svenskar rider regelbundet. De senaste 40 åren har antalet hästar femfaldigats, och idag finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Det gör oss till det näst häst-tätaste landet i Europa.
Och hästfolket gillar att shoppa. På alla stora hästtävlingar i Sverige finns idag en minst lika stor mässa där häst och ryttarutrustning säljs.
Rridsport kan vara en kostsam sport om du väljer de dyraste märkena. En sadel av ett exklusivt märke kan kosta upp till 50 000 kronor, medan den billigaste kostar knappt 3 000. Och för träns, det som hästen har på huvudet vid ridning , finns motsvarande lyxvariant för 7 000 kronor – eller budget för 149.
Vi ville ta reda på hur det är möjligt att det är så billigt. Finns det ett pris för hästfolkets shoppingiver?
Vi hamnade i Indien och det vi hittade var långt ifrån glamouröst.
Kaliber i dag - om ridsportens smutsiga baksida.
Hela programmet utskrivet. Se länk nedan.
Det ska vara en väg ut ur knarket, men statens tvångsvård av missbrukare kan det bli det motsatta. Kaliber idag följer upp P4 Jönköpings granskning om knark och brister i vården på LVM-hemmet Fortunagården i Värnamo.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Där är ju den, där är kistan. Och där är buketten som jag hade köpt från Annelis dotter och mig. Det är väldigt vackert, säger Britt-Marie
Britt-Marie sitter och tittar på bilder från begravningen - för bara några dagar sedan. En trött mamma till en dotter som just dött, efter över 30 år som missbrukare av tunga droger.
Anneli var narkoman och när det gick så långt att hon höll på att knarka ihjäl sig dömdes hon till tvångsvård i en domstol. Staten tog över ansvaret för henne och hon blev intagen på ett av statens LVM-hem och där var där hennes liv tog slut. Söndagförmiddag 23 november för snart ett år sedan, hittas hon död i sin säng, bredvid henne fanns rester av heroin.
Hon dog när hon var under tvångsvård och hon är inte ensam visar det sig. På P4 Jönköping har vi granskat tvångsvården av missbrukare sedan den där dagen och i Kaliber idag ska vi berätta hur det kan gå till på statens LVM-hem.
Annelis mamma minns fortfarande hennes glada dotter.
– Här är Anneli när hon var min Anneli. Jag skulle tro att hon var 15,16. Det var en yngre präst och jag är så tacksam att han pratade om Anneli som hon var. Att hon hade en kamp, i stället för att skydda och låtsas som att drogerna inte fanns. Men det gjorde inte han. Han sa att hon var den unga glada hästtjejen och sen kom drogerna, och tog över. Och hon kom aldrig ur det. Och jag tycker att det är gott att han gjorde så.
Det är som ett altare - Britt-Maries tv-bord. Där finns ett fotografi lutat på ett litet staffli, på en leende Anneli precis innan hon började med knarket.
– Då var hon en pigg, glad hästtjej. Väldigt aktiv, hon var väldigt rolig att ha med sig. Vi gjorde allt tillsammans.
Där finns också foton på Annelis två barn, en son som dog i cancer när han var fem, och en dotter som nu är 19 år. På bordet är ljus tända.
– Jag såg henne nu i kistan, jag såg ju på henne att även om de hade målat och så här så hon var sliten och att hon kämpat.
Tvångsvården blev inte vad Annelis mamma hade hoppats på. De sista veckorna rymde Anneli, började ta sitt heroin igen och när hon kom tillbaka till hemmet var hon påverkad. Hon hamnade på intagningsavdelningen där hon skulle få extra mycket. Men så blev det inte.
Det var i de rödgula enplanshusen i närheten av Värnamo sjukhus som Annelis liv slutade. På hemmet för missbrukande kvinnor - Fortunagården. Ett av statens institutionsstyrelses elva LVM. Anneli var ju heroinist och tvångsplacerades där, allt enligt svensk lag, lagen om vård av missbrukare LVM.
Syftet med LVM är att på statliga behandlingshem avbryta ett livshotande missbruk, att få folk på fötter och motivera dem till frivilligvård. Allt i en drogfri miljö.
Vår granskning började med att vi fick tips om att tvångsvården på Fortunagården i Värnamo inte fungerade så som myndigheten beskriver den. Vi fick flera samtal som beskrev situationen som illa och att intagna varnat för vad som skulle kunna hända? Vi upptäckte att Fortunagården under 2014, hade blivit anmält till inspektionen för vård och omsorg flera gånger av både anhöriga och intagna. Vi fastnade vid en av anmälningarna, där intagna kvinnor radade upp allvarliga brister i vården.
Bland annat beskrev de en händelse där en kvinna låg och krampade under natten, spydde och kissade ner sig och att andra på avdelningen fick knacka på dörren i flera minuter för att det inte fanns någon personal på hela avdelningen. En annan klient höll på att få fel mediciner, enligt anmälarna var det piller som skulle varit vara livsfarliga om hon fått dem i sig.
De avslutade med att skriva de var rädda att någon skulle kunna dö om ingen tog tag i situationen och just den här anmälan var skriven knappt två månader innan den där söndagen den 23 november när Anneli dör.
- Det är för jävligt egentligen, ett LVM är ju till för att rädda liv inte för att ta ihjäl människor, säger Stina.
Vi sitter nu på det behandlingshem dit Stina fått komma i slutfasen av sitt LVM på Fortunagården och nu sitter vi i ett konferensrum
Stina som egentligen heter nåt annat och som är 23 år. Det här är hennes version av vad som hänt:
- Jag vet att tjejen som dog på Fortunagården nu hade varit hemma och då tagit ett återfall och tagit med sig grejer in. Det förvånar mig inte, det är fruktansvärt.
Hon sitter med håret i en fläta med välsminkade ögon som inte viker undan en enda gång och det går inte att se på utsidan att hon tar tunga droger eller att hon dom senaste månaderna varit strulig, frustrerad och ibland våldsam.
– Jag har aldrig knarkat så mycket som jag gjort under den här tiden. Jag har knarkat mer säger Stina.
Du har knarkat mer under tiden på LVM än annars?
– Det har jag gjort, Amfetamin, Extacy under min LVM-tid har jag testat dessa och injicerat.
Hur är det möjligt?
– Man träffar fel personer.
Hur lätt var det att få tag på det där inne?
– Väldigt lätt, man fick in både det ena och det andra.
Hur gick det till?
– Vi besök eller skicka in det. Jag fick själv in via ett besök under bordet. Det var personal med men hon var inte särskilt observant. Min kompis gav mig en boll heroin och en tändare i handen under bordet och jag stoppade ned dem i bh:n. Så lätt är det.
Hur ofta kollar de er?
– Hur menar du med kolla?
Var det ingen som misstänkte att det pågick?
– Nej inte förrän jag var påtänd, då upptäckte de det.
Men hur ofta hade du kunnat ta en dos om du hade velat?
– 1-2 gånger i veckan om jag hade velat. Det är en väldigt starkt behov som en missbrukare har, och man måste få den hjälpen för att överleva. De på Fortunagården kan inte ge den hjälpen.
Stina berättar också hur hon själv gaddat ihop sig med andra intagna och slagit ner en i personalen för att komma åt piller från medicinskåpet. Hon försvarar det här med att hon blev desperat och inte hade nåt annat att göra än att prata med andra missbrukare.
Och Stina ger en bild som absolut inte förekommer i några myndighetsbeskrivningar om hur det ska vara. Hon hävdar att man lätt får tag på droger på Fortunagården. Och flera kvinnor som vårdas och har vårdats där säger samma sak:
– Det var både knark och alkohol som kom in.
– Jag hade kunna supa varenda dag på öppen avdelning. Kunde lagt vitvinsflaskan i kylen och tagit ut den vid nio.
– Det kom in genom att folk låg på sjukhus och tog med sig handsprit. Det var folk som skickade paket, folk såg till att det låg knark utanför grinden. De knarkade inne men ingen reagerade.
– Det är ju folk som är döende på Fortunagården som mår riktigt dåligt. Det är ingen vård utan ren förvaring.
– När man hamnar på tvång har man inga förväntningar, men jag trodde att jag skulle få terapi, träffa psykolog, läkare allt sådant som det står i papprena fungerar inte någonting.
Vad gjorde ni på dagarna?
– Spelade Skippy och Yatsy
Förvaring istället för vård? Vi pratar med intagna och anhöriga och dom ger samma bild. Vi pratar också med personal men det här är känsligt att prata om ska det visa sig. INGEN som vi pratar med i personalen vill vara med sitt rätta namn eller sin röst, men det dom säger kommer att väcka fler frågor:
– Ärligt talat är LVM-vården skit.
– Dom flesta är här har knark, antingen har dom med sig det in eller så får dom tag på det när dom är här.
– Det är brist på personal, Det är därför det händer grejor hela tiden. På ett sätt är jag inte förvånad över att någon dog, stället har gått utför sista halvåret, ingen orkar riktigt längre.
– Dom gångerna som det varit överfall så har det varit klienter som man inte har haft en relation till. Det blir jobbigt för klienter att skada någon de tycker om men med fler vikarier ökar risken.
Hur kan det va så här på ett statligt behandlingshem? Det ska ju vara drogfritt där. Det är extra viktigt eftersom kvinnorna där är inlåsta mot sin vilja, det har Socialstyrelsen poängterat efter ett annat dödsfall, några år tidigare på Fortunagården.
När vi granskar statens institutionsstyrelses egna siffror visar det sig att, under i stort sett hela förra året, har det varit fler kvinnor inskrivna än det finns vårdplatser för.
På Fortunagården finns det när vi granskar det här, 2014, 17 vårdplatser men blir läget akut har dom 21 sängar.
När det är som värst är det, är 26 kvinnor inskrivna. Det har till och med hänt att någon sovit på en madrass på toaletten.
Vi kan också se att nästan var femte anställd har varit långtidssjukskriven under hösten 2014. Dessutom har flera i personalen sagt upp sig, en del efter hot och våld.
I december är det så oroligt på LVM-hemmet att väktare kallas in dygnet runt under två veckor för att hålla ordning.
Laila Siljedahl är institutionschef på Fortunagården. Så här sa hon i januari, när vi åkte till hemmet i Värnamo. En och en halv månad efter Annelis död.
– Jag upplever att vården på Fortunagården är bra. Jag tycker att vi är en bra verksamhet.
– Vårt första uppdrag är att efter avgiftning vara en plats för förändring. Att jobba med motivationsarbete och träning. All tvångsvård är ju sex månader. Och för oss är det en fantastisk möjlighet att få vara med jämte kvinnorna och försöka vara det stöd de behöver för att göra sin förändring.
Då är hon nöjd med vården, och på frågan om varför dom kallat in väktare säger hon senare på telefon:
– Mm, vi hade en bedömning i december månad efter att vi fått in droger så vi märkte att kvinnor var påverkade, då vi hade en arbetssituation för personalen som inte var bra.
Långt från Värnamo i en annan stad finns en nu 20-årig tjej som vi kallar Matilda. Det var hennes mamma, Anneli , som dog på Fortunagården i november.
– Det är väl allas största mardröm att det ska komma hem poliser till en. De sa att de hade tråkiga nyheter, att mamma hade avlidit och att personal hade hittat henne. Det var väl det de sa. Jag kände att när hon ändå satt på LVM och grejor så tänkte jag att det kanske går den här gången men det blev inte så.
När Anneli, som varit på rymmen, kom tillbaka till Fortunagården så var det överbelagt och är det få i den ordinarie personalen där. Hon kom in drogpåverkad och i dåligt skick. Vi läser i journalen att hon mår så dåligt att hon inte kan sitta upprätt, personalen beskriver hur hon sitter som en fällkniv i soffan med huvudet på bordet, inne på intagningsavdelningen. Personalen lyckas, beskriver de, bulla upp med kuddar utan att hon märker något. På morgonen går hon upp och tar en banan och en cigg. När klockan är sex går hon in på sitt rum och stänger om sig.
Enligt statens institutionsstyrelse ska säkerheten på intaget vara extra hög och hon ska få extra mycket tillsyn. Minst en gång i timmen men det fick inte Anneli visar vår granskning. Klockan elva hittas hon död i sin säng. Polisen hittar heroinrester i rummet. Och i journalen står det att personalen tittade in i hennes rum en gång på fem timmar. Att bli lämnad ensam utan regelbunden tillsyn , i det skick Anneli var i, kan vara farligt. Det säger beroendeläkare vi har pratat med, en av dom besökte vi i Jönköping.
På avdelning E på den psykiatriska kliniken på länssjukhuset Ryhov jobbar överläkare Patrik Mård. Han förklarar hur de gör där när missbrukare kommer in.
– När man kommer in tittar vi till dem väldigt tätt, en gång i kvarten första dygnet. Den kan vi göra det mer om de inte är riktigt stabila. Det beror på hur de är.
På en avgiftningsklinik hade Anneli förmodligen fått tillsyn en gång i kvarten. Men såna rutiner saknades på Fortunagården i lex Sarah anmälan som Statens institutionsstyrelse senare skriver. Där konstaterar dom också att om hon hade fått en bättre tillsyn så citat "hade det kunnat leda till ett annat händelseförlopp" och att konsekvensen "utan tvekan varit allvarlig".
– Något som skulle vara viktigt för mig är att veta att något som kanske har gått fel, att det ändras. Det som hände med min mamma var ju inte kul och det finns ju fler som bor där också. Man vill aldrig att någon annan ska vara i samma situation, säger Matilda
Du fick aldrig något samtal från Fortunagården?
– Nej, ingenting. De vet ju om att hon har ett barn och då borde de ju ringa och beklaga sorgen. Det finns ju något de hade kunnat säga om vad som hänt. Be om ursäkt för det som hänt kanske, för det ska ju inte vara så tycker inte jag i alla fall. Jag visste att det var hennes sista chans att klara det och så är det ett misstag som dom på nått sätt har gjort. Att hon tar droger är ju inte konstigt eftersom hon är en missbrukare, men jag förstår inte hur hon kan lyckas ta en överdos på en låst avdelning.
Matilda kommer aldrig få exakt svar på varför hennes mamma dog på Fortunagården. Polisen hittade ju heroin på rummet när Anneli hittades död. men obduktionsrapporten ger inte svar på om det var en överdos eller nåt annat. . Och institutionschefen Laila Siljedahl vill inte svara på några frågor om Annelis död.
Det här är Kaliber om den svenska tvångsvården av missbrukare på Fortunagården i Värnamo. Under senvintern, en vecka efter vårt avslöjande, gjorde inspektionen för vård och omsorg en granskning av LVM-hemmet. De bedömde att hemmet inte levde upp till kraven på säkerhet, det var för lite personal och alldeles för mycket droger. IVO skrev att det är av högsta vikt att Fortunagården är drogfri, missbrukarna är ju där mot sin vilja.
Nu har det gått åtta månader sen vi pratade med Annelis dotter och institutionschefen på Fortunagården Laila Siljedahl, så vi bokade en ny tid med henne för att få veta om hon står fast vid det hon sa då att vården var god.
– Det är klart att jag ser att det är väldigt, väldigt allvarligt om vi får in droger på institutionen. Jag ser det också allvarligt att personalen inte är tillräcklig och då måste jag jobba på att öka upp den och det har vi gjort nu. Och nu i höst kommer vi att utöka med ytterligare personal, säger Laila Siljedahl.
En kvinna säger till oss att hon knarkat mer inne på hemmet än utanför?
– Ja, jag är jätteledsen för att det har hänt självklart va, men vi, som sagt, jobbar på att vi kontrollerar posten och vi kontrollerar alla saker och har dom varit utanför institutionen gör vi kroppsvisitation innan man kommer in igen.
Det är en grov anklagelse – hon berättar att hon fått in heroin när det satt personal i rummet, via ett besök, under bordet? När det satt personal i rummet, hur är det möjligt?
– Nej självklart ska inte det var möjligt. Vi ska se till att det inte finns narkotika inne på institutionen och vi gör allt iv kan varje dag för att det inte ska hända.
Hur ser du på ditt ansvar för att det ändå skett?
– Alltså jag har ansvar för institutionen så länge jag har jobbat här va. Vi jobbar med efter de riktlinjer som finns och de regler som finns när det gäller kroppsvisitering tex, när det gäller posthantering o s v. Nu fick vi ökade möjligheter inför 2015, med flera miljoner till personalkostnader så vi har kunnat öka upp personalen det här året det gör att vi kan jobba ännu mer med att se till att det inte kommer in droger på institutionen.
Situationen har förbättrats säger Laila Siljedahl. Men under 2014 dog det minst fyra personer på olika statliga LVM-hem i Sverige. Anneli en av dom och under vår granskning dör fler. En kvinna till exempel dör, bara morgonen efter att hon skickats hem på försök från Fortunagården
Och sen vi startade vår granskning så har det blivit än mer ont om sängplatser på dom olika LVM-hemmen i Sverige. I slutet på juli låg beläggningen på 129% snitt enligt statens institutionsstyrelse.
Det är till och med så många som tvångsomhändertas att det är kö och Statens institutionsstyrelse kan inte längre fullfölja sitt uppdrag - att anvisa platser till alla.
Christer Pedersen är kommunikationsdirektör p åStatens institutionsstyrelse
– Varken vår personal eller våra klienter mår bra av att det är så här fullt på våra institutioner. Det är till och med så fullt att det ibland bildas kö för att komma in på en institution. Det är det vi försöker råda bot på genom att öka vår kapacitet med 30 platser i år, det är väldigt många och vi fortsätter det arbetet nästa år. Det vi också kommer göra är att öka flexibiliteten genom att ha, på våra större institutioner, ha avdelningar som man kan starta när det är högre efterfrågan och stänga när det är mindre.
Borde ni som myndighet ha reagerat tidigare?
– Ja, det kan man tycka men om man tittar på tio års sikt så är det här ett extremt läge, att efterfrågan är så stor nu. Det inte finns något år där det har inträffat något liknande. Det har inte gått att förutspå och vad det beror på är inte heller lätt att svara på.
Det har ju kommit larmrapporter långt tidigare än slutet på året, det har ju skett dödsfall tidigare på grund av knark, facket har larmat under hela 2014, varför gjorde ni inte några åtgärder tidigare ?
– Vi har ju ett antal tillsynsmyndigheter, bl a IVO som tillsyn av vår verksamhet och vi ser allvarligt på kritiken som har kommit när det gäller Fortunagården. Vi välkomnar alla former av tillsyn som vi sen använder för att förbättra vår verksamhet. Det pågår ett ständigt förbättringsarbete, även på Fortunagården.
Hur ser du på att någon hann dö innan det åtgärdades?
– Det är ju naturligtvis väldigt beklagligt och väldigt tragiskt. Det vi kan göra nu är att vidta åtgärder så det förhoppningsvis inte händer igen. I det här fallet har IVO uttalat kritik . Det har man på Fortunagården tagit till sig. De har vidtagit flera åtgärder för att komma tillrätta med det här.
Frågan uppstår ändå, hur kan man dö av knark när man är satt under tvångsvård? Det vill Annelis dotter ha svar på?
– Det är en berättigad fråga. Det är en stor problematik för oss och någonting svårt att hantera. När en klient har varit avviken från institutionen och kommer tillbaka så gör vi ytliga kroppsbesiktningar d v s vi tittar på den nakna kroppen om vi misstänker att det finns skäl att tro att klienten har droger med sin in på institutionen. Det är vad vi får göra enligt våra särskilda befogenheter. Vi får inte kontrollera kroppens håligheter. Man ska ha klart för sig att det är en social lagstiftning. Det är inget straff, det är vård man ska få. Det är en kränkning i sig att bli utsatt för tvångsvård och som jag förstår det har lagstiftarna inte velat kränka ytterligare genom den här väldigt kränkande behandlingen, att också kontrollera kroppshåligheter och ja, så ser det ut.
Men om jag förstår dig rätt så kan ni inte garantera att det är drogfritt?
– Så långt kan jag inte gå att jag kan säga att vi kan lämna garantier för att droger inte kommer in på institutioner, det är ett problem jag har att arbeta med.
Men har ni inte tillräckliga verktyg för att stoppa knark inne på LVM-hemmen?
– Vi har att förhålla oss till den lagstiftning som gäller och vi har inga andra önskemål om nån annan lagstiftning, vi följer den lagstiftning som gäller. Det vi kan göra däremot är att skruva på våra rutiner, förbättra uppmärksamheten utbilda personal och ha högre personaltäthet o s v.
Långt från huvudkontoret i Stockholm ringer en telefon hemma hos Britt-Marie. En nära vän ringer och undrar hur det är med Anneli så här efter begravningen.
Vad säger du om att hon dog där på ett statligt behandlingshem?
– Det är helt fruktansvärt att det är på det sättet. Jag vet inte nåt som fungerar, det är förvaring, det är det är, säger Annelis mamma Britt-Marie.
– Att hon är borta är delvis också en lättnad. Hon far inte illa. Hon gör ingen annan illa och absolut inte sig själv. Jag behöver inte vara rädd att telefonen ringer på natten.
– Men det är den Anneli på fotot, det är henne jag saknar. Hon finns ju inte heller och det är ju sorgen i det hela.
Reportrar: Pernilla Arvidsson och Rebecka Montelius
P4 Jönköping
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
I andra delen av Kalibers serie med granskningar gjorda av Sveriges radios lokala kanaler följer vi reportern Viktor Åsbergs resa till Rumänien. I vintras åkte han ner för att försöka förstå varför romer söker sig till Sverige för att tigga i vinterkylan. I Kaliber återvänder han till byn i nordöstra Rumänien.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Han går med trasiga skor förbi de pastellfärgade husen. Det är december och molnen hänger gråtunga över den byn. Temperaturen går ned mot minus tio grader. Det ryker ur munnen när han andas. Några magra, skabbiga gatuhundar springer förbi honom.
Han säger att han är tillfälligt herre i huset medan hans pappa jobbar i Sverige.
– Han kommer och går, kommer och går, säger han om sin pappa.
Eduard är sju år och är en av dem barn som stannat kvar medan allt fler romer åker till Sverige och tigger pengar för att försörja sina familjer. En sak har han gemensamt med de vuxna – drömmen om ett bättre liv. Han säger att han vill bli lärare eller författare.
Plötsligt satt dom utanför affärer, på gator och torg i Sverige. De tiggande romerna har blivit allt fler och väcker känslor och debatt.
Jag är tillbaka i staden Iasi, som ligger i nordöstra Rumänien.
En bit framför mig sitter en liten pojke och spelar flöjt. Han har med sig sin hundvalp och en liten pappförpackning med några mynt i. Jag var här senast i december – då för att följa spåren av de romer som finns i Sverige idag. Jag kom till en liten by där desperationen var stor.
DECEMBER
Valea Seaca.
Det är en by med cirka 3000 invånare. På svenska betyder Valea Seaca ”den torra dalen”.
I nedre delen av byn finns hus. En bit upp har husen blivit stugor. Längre in på de små gatorna liknar stugorna skjul – fallfärdiga små hus med plast för att täcka fönsterluckorna. Jordgolv hos några. Vi har sett bilder i tidningar och TV. Och radion berättar om rapporter och experter. Vi har inte blivit slagna av lukten: smutstvätt, svett och matrester.
– Vi sover där vi ryms, säger en äldre kvinna som visar hur hon och tio barn sover i samma rum på natten.
Hon lägger barn i en soffa. De får ligga i bredd som sardiner för att få plats.
Rummet är kanske femton kvadratmeter stort. En flicka lägger sig i soffan och hon har en smutsig tröja på sig, men inga byxor, inga trosor. Det drar kallt.
– Folk är i stora behov av hjälp, säger Michelle Raducanu. Hon bor i ett närliggande hus med sin familj. Michelle är 24 år och har i flera omgångar varit i Norge och tiggt pengar. Hon vill åka tillbaka men önskar att hon hittade ett jobb där.
– Där har människor flera rum i hemmen. Här har vi allt i ett rum: kök, dusch, allt, säger hon.
Det är inte alla romer som är fattiga – det finns också rika. Men många som bor i Valea Seaca har en tunn plånbok. Inget rinnande vatten, ingen elektricitet och tre mål om dagen är inte heller någon självklarhet. För att få mat på bordet handlar de på krita – en stor del av pengarna de tigger går till att betala skulderna, säger flera bybor.
– En man som bor här har en buss och kör folk som känner honom till Sverige och Norge.
AUGUSTI
Nio månader senare i staden Bacau, halvvägs tillbaka på väg mot byn.
Jag sitter en servering med min Liviu Avasiloai, som också är engagerad i hjälparbeten i Rumänien. Han tar fram sin telefon och visar bilder han tagit för två veckor sedan när han besökte staden Babadag i södra delen av landet.
– Här står jag med några romska barn i Babadag. I Babadag finns ett stort område i utkanten av stan där romska familjer bor. Staden har skyddat sig från dem genom en hög betongmur. En sån som man ser i Gaza, säger han.
Liviu visar bilder på den höga betongmuren och säger att den nästan helt omger det romska området. Han menar att detta är ett konkret exempel på hur romer kan bli behandlade i Rumänien.
– När jag säger att det finns många fördomar mot romer så är det sant. Om du frågar politikerna så svarar de att romerna visst har rättigheter, och ja, det har de…
Men vi har också en betongmur som omger dem?
– De skulle säga att de också har sina rättigheter att skydda sig själva.
Varför är det ingen som reagerar och protesterar?
– Det vore politiskt inkorrekt, svarar Liviu
Vi gör den här resan för att skildra romernas verklighet på plats. Men också för att förstå hur de hamnat där och hur möjligheterna till förändring ser ut.
Strykarkatter och gatuhundar på varsin sida vägen. Syrsorna har precis börjat sjunga. Natten hinner aldrig bli riktigt sval.
DECEMBER
Han står vid spisen i hörnet tillsammans med sina två syskon, Veden är snart slut och vintern blir kallare. Här bor den sjuårige Eduard med sin familj som delar på cirka 20 kvadratmeter.. På en hylla har han ett block och ett par pennor. Eduard gillar att räkna saker.
– Gatuhundarna, hur många hus som finns, säger han.
Hjälporganisationen Hoppets stjärna har funnits i Rumänien sedan´1990 De säger att det kommer allt fler volontärer och andra organisationer som hjälper de nödställda. En av dom som arbetat sen starten är Maine Viklund Olofsson. Hon kom hit strax efter den rumänska revolutionen och kommunismens fall.
– Det har skett en stor förändring om man säger att människor fått frihet. Men man ser också att klassklyftorna vuxit alarmerande och det ser vi konsekvenserna av på våra svenska gator idag.
– Jag ser uppenbara vitaminbrister hos både barn och kvinnor. De föder barn väldigt tätt och hinner inte återhämta sig. Det kan man se i hela deras hy och kroppshållning. De ser slitna ut, säger hon.
– Jag har sett fattigdom på olika sätt. Det som är värst är att se barnen lida – det är ju de som är framtiden i ett land. Och vemodet när man ser människor som måste lämna sitt eget land för att överleva och hitta jobb. Jag har något kommit över den värsta chocken. Första året, 1990, var värst. Jag kunde inte sova eller äta, utan bara vänta på att få gråta ut, säger hon.
Allt fler utvecklingsprojekt startar och barnens utbildning blir ofta prioriterad. Här är det till exempel vanligt att föräldrarna är analfabeter. De kan inte hjälpa sina barn med läxläsning.
Vi åker till Husi – ett par timmars bilåkning från Valea Seaca.
Här får de barn som kommer från svåra förhållanden hjälp. Efter skolan ges extra stöd i ett projekt som startat.
– Jag är så glad över att mitt barn lär sig saker, säger en mama. Hennes son går nu i femte klass och har därmed en högre utbildning är hon själv. Mamman berättar att hon inte kan hjälpa barnen med läxorna och hennes man har inte ens gått i skola.
Ofta vilar satsningar som dessa på frivilligorganisationer. Men det beror på var man bor – I Husi står kommunen nu för lokalkostnader och bjuder eleverna på ett mål mat om dagen.
– Maten betyder mycket för vårt barn. Vi har det kämpigt där hemma, menar en annan mamma som har en dotter i skolan.
Så vad har de styrande i samhället gjort hittills för att förbättra romernas situation?
EU har avsatt pengar för att hjälpa de fattigaste med social hjälp och utbildning. Långt ifrån alla pengar används. Kommunerna måste medfinansiera för att kunna starta projekt med EU-.medel. De saknar dock egna ekonomiska muskler.
– Det saknas en strategi, både nationellt och lokalt för hur vi ska kunna ta del av Eu-medel, säger Pravăț.
Adrian Netedu, doktor i sociologi vid universitetet i Iasi, menar att de projekt som blivit genomförda inte gett några långsiktiga resultat. De pågår i ett år och försvinner sedan. Han säger att flera projekt måste starta samtidigt inom olika delar i samhället och samverka med varandra.
– Det är bättre än de enskilda projekten som läggs ned efter ett tag. Vi behöver en kontinuitet, säger han.
Tillbaka hos Eduard i december:
– Jag säger åt honom att inte dricka eller spela för pengarna, säger Eduard. Han brukar ibland prata med sin pappa på telefon.
Eduard berättar om den framtid han tänker sig. Han vill just nu bli lärare i historia eller författare.
När hans pappa tigger i Sverige tar han hand om sina yngre syskon medan mamman är ute.
– Ibland river jag ut ett papper ur mitt block och skriver, säger han.
AUGUSTI 2015
Tillbaka i Valea Seaca på väg på fattigkvarteren.
Eduard har blivit registrerad och folkbokförd. Vi försöker hitta honom igen, men det är osäkert om hans finns kvar. Hans pappa ska ha tagit med honom till Sverige för att tigga, har flera bybor sagt innan vi kommit fram. Vi ska strax se hur deras vardag ser ut idag och om hjälpinsatserna gjord skillnad.
Först möter vi Lennart Eriksson, utvecklingschef vid biståndsorganisationen Hoppets stjärna. Han har lett projekt i Rumänien sedan 90-talet och menar att det kommer ta längre tid innan några effekter blir synliga i Valea Seaca.
– Det är ett stort åtagande och inget man fixar på ett halvår. Vi har börjat med ett utbildning- och resurscenter där barnen ska komma efter skolan – det är nummer ett. Sedan har vi inlett ett nära samarbete med föräldrarna till barnen att jobba med deras hemförhållanden. Vi har för avsikt att sanera deras hemmiljöer. Det är ungefär 30 familjer som lever rent förskräckligt där.
Vilka krav ställer ni på motprestationer då?
– En motprestation som vi är stenhårda är att barnen måste få gå i skolan. Föräldrar får inte ta barnen ur skolan och åka iväg. Skolan är det centrala – om barnen utbildar sig och går klart sina årskurser och få kunskap, så kan vi se de verkliga resultaten i nästa generation.
Ryktet verkar gå att jag är här och besöker byn igen. Allt fler kommer för att följa med mig och de ställer frågor om vad jag kan hjälpa dem med.
– Ge mig tio euro, jag behöver tio euro till mat, snälla ge mig tio euro, säger en man.
En liten flicka, Maria, står en bit ifrån mig och frågade nyss om jag hade med mig blöjor till hennes lillebror.
Förändringen tar tid och kräver motprestationer av romerna. Men trafiken mellan Rumänien och Sverige fortsätter vara intensiv. Chobano Jonela steker potatis över öppen eld och diskar samtidigt i en bytta ute på gården. Runt henne står barnen och tittar förväntansfullt.
– Vad ska jag säga? Ingenting händer – livet är hårt, säger hon.
Hon har tidigare varit i Karlstad och tiggt pengar. Där gick rykten om att hon tvingades till prostitution av sin man. – Det stämde inte, jag satt och försökte försörja mina barn, säger hon.
Några timmar innan vi träffar Jonela har nyheten om en ny attack mot ett migrantläger skett. Husvagnar stod i lågor på morgonen - den här gången utanför Stockholm, men visar sig senare ha varit en olycka. Men hot och våld mot romska tiggare i Sverige har blivit allt vanligare.
– Det som händer i Sverge är inte bra. Livet är inte lätt för oss där. Men om jag lyckas tjäna mellan 100-200 kronor per dag så är det mycket mer än i Rumänien. Så vad kan jag säga?
Hon får frågan om hon verkligen tror att åka till Sverige är lösningen på deras problem,
och om hon själv har haft för höga förväntningar på hjälp där.
Jonela menar att det inte löser alla problem, men att barnen måste försörjas. Hon säger att hon haft höga förväntningar. I Valea Seaca hjälper grannar varandra, men det stora problemet kvarstår – de är alla i en djup kris, säger hon.
En hundvalp gnyr och kryper på marken. Barnen leker med ett par skabbiga gatuhundar som sprungit in på gården där maten lagas. En pojke håller upp valpen – han tar hand om den, berättar han.
Liviu Avasiloai hjälper Hoppets stjärna med att starta upp det nya utbildningscentret. Kommunen välkomnar organisationens hjälp – men med insatsen följer också svåra val. Långt ifrån alla barn kommer få plats.
– Vi måste välja 35-40 elever av ungefär 600 som finns här. Det är vad som är svårast i vårt arbete, säger han.
Finns det ingen risk att ni skapar ojämlikhet och osämja bland familjerna?
– Även om vi vill ge alla en chans så kan vi inte bygga en skola för så många barn. Jag är säker på att det kommer finnas föräldrar som känner sig marginaliserade, men vi förklarar för dem att vi för vad vi kan och att de kanske får hjälp om några år, säger han.
Jag mötte sjuårige Eduard i December förra året.
Det finns exempel på bybor som åkt iväg för att aldrig komma tillbaka. Såna som lyckats få jobb i ett annat land. Eduard drömmer om att bli något - kanske lärare eller författare.
Ryktet sa att han inte längre fanns kvar i byn - att han är i Sverige med sin pappa.
Men han är hemma nu.
Han säger inte så mycket när vi träffas den här gången – han verkar blyg.
– Det har både varit bra och dåligt, säger han om hur tiden varit sedan senast vi sågs. Några andra barn slogs mot honom och ropade elaka saker, berättar han.
Han har fått plats i den nya skolverksamheten och ser väldigt mycket fram emot det.
– Det finns bra barn som går där, säger han.
Jag frågar om han börjat fundera på vad han ska skriva om han skulle bli författare.
– Ja. Mer än så berättar han inte.
Det är såklart långt kvar dit. Och fram till dess står han inför flera utmaningar i sin vardag. Nu är han tillfälligt i huset igen.
En vårmorgon var Eduards pappa borta igen. Han hade åkt iväg för att tigga pengar i Sverige. Det är precis som Eduard sa i december.
– Han kommer och går, kommer och går.
Reporter: Viktor Åsberg
Producent: Andreas Lindahl
kontakt: [email protected]
I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa.
Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar.
-- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa.
På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt.
-- Här var det, det var inte så mycket smuts här.
Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar.
-- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat?
Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994.
-- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom.
Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg.
-- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija.
Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö.
-- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija.
Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar?
-- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija.
Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till.
-- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till.
Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna.
-- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp.
-- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden.
Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen.
-- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad.
-- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström.
När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören.
-- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil.
Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt?
-- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström.
Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet.
Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig.
-- Ja, alltså... När kom ni?
92, 93 någon gång, säger jag.
-- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil.
Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket.
-- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil.
-- Det var som att det aldrig skulle ta slut.
Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö.
-- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche.
Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige.
-- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina.
-- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå.
Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceaușescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö.
-- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina.
Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen.
-- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina.
-- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon.
Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet.
-- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr.
-- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche.
-- Hallå där!
-- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic.
-- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han.
Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad.
-- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han.
För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige.
-- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko.
Varför det?
-- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt.
-- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala.
Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina.
På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.
I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade.
-- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko.
-- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han.
Varför ville han så gärna återvända tror du?
-- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko.
På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja.
Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran.
De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana.
-- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic.
Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg.
-- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic.
-- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i.
-- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien.
140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära.
-- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic.
-- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma.
Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande.
-- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic.
Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var?
-- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic.
Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige.
-- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma.
På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen.
-- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina.
Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr?
-- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket.
-- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche.
-- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever.
Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv.
-- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj.
-- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.
Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus
Producent: Petra Haupt, P4 Malmöhus
Exekutiv producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Business class och fina hotell för kriminalvården - och dödsolyckor på bangård utan stängsel. Kaliber följer upp vad som hänt efter några granskningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi börjar med Kriminalvårdens transporttjänst - numera kallad Nationella Transportenheten - en granskning som belönades med en guldspade i våras.
Inget mer businessklass i Europa förutom i undantagsfall och bättre kontroll av sjukvården. Det var två av löftena efter Kalibers avslöjande av hur utvisningsresor gick till med Kriminalvården.
Men när vi nu följer upp vad som skett så hittar vi fortfarande Businessklassflygande i Europa, femstjärniga hotell och rapporter från sjukvården som skickas till Arvidsjaur.
Det är april 2015. Jag är tillbaka vid kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen. I höstas var jag och kollegan Markus Alfredsson här och tittade på bland annat kostnader för hotellnätter och flyg i samband med utvisningar. Vi kunde då avslöja hur kriminalvårdens personal bodde på lyxhotell upp till tre nätter efter utvisningar och flög hem med dyra businessklassbiljetter
Så här lät det då:
* 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.
* Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.
Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:
* Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. . Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.
* Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 kronor enkel resa.
Och i en intervju med Kaliber i december 2014 lovade generaldirektören för Kriminalvården Nils Öberg att utvisningsresorna skulle bli billigare efter årsskiftet.
(Kaliber 2014-12-21)
-- Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går.
Den lista med hotell som fanns skulle ändras. Dessutom skulle dåvarande praxis om att alla flygresor över tre timmar innebar resa i businessklass, även inom Europa, ändras.
(Ekot 2014-12-21)
- Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller om det inte finns extremt starka skäl för nånting annat.
Så billigare resor alltså.
Men vi kunde också avslöja något helt annat.
"Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre."
"Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett."
"Det här helt klart olagligt"
Genom att läsa rapporter som sjukvårdspersonal lämnat in efter resor kunde vi se att personer som utvisats fått lugnande narkotikaklassade injektioner mot sin vilja. Detta när de bland annat upplevts som stökiga eller bråkiga av personalen.
"En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som 'mycket uppvarvad och stökig'. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig"
I samband med vår publicering valde Kriminalvården att anmäla injektionerna till både polisen och Inspektionen för vård och omsorg och man sa att nu hade man ett nytt sjukvårdföretag och bättre koll.
Det skulle bli billigare resor och tvångsinjektionerna polisanmäldes, men vad har då hänt?
Jag börjar med att begära ut den så kallade hotellistan, alltså den lista som ligger till grund för vilka hotell som bokas. Den lista som skulle förändras. Men när jag får se den har inte mycket hänt. Det är samma hotell som hösten 2014. Jag känner igen lyxhotellen i Dubai och Istanbul från vår granskning i höstas. Och jag ser samma centrala hotell i Paris och resorter i Jordanien.
Och på plats i Norrköping så ser jag hotellnamnen bland reseräkningarna. Jag går igenom reseräkningar och kostnader för flygbiljeter för en månads tid nu under våren. Och fortfarande kan utrikestransportörerna vila mer än en natt på hotell. Och det flygs fortfarande i businessklass. De resor som skulle bli så mycket färre redan efter årsskiftet.
"Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller"
Men jag ser att resor även inom Europa, fortfarande sker i businessklass. Det handlar om resor från städer som t.ex. Madrid, och Istanbul. Som ligger strax över tre timmars flygresa hemifrån.
Jag hittar till exempel en enkel resa från Madrid för nästan 8000 kronor per person.
- Hej!
- Hej.
- Sofia.
- Johan Mellbring.
Kriminalvårdens Transporttjänst heter numera Nationella Transportenheten. Jag träffar chefen Johan Mellbring. Han säger att det är samma hotell på hotellistan och samma praxis för flygresor som i höstas.
-- Ja det är ju så att vi försöker ändra rådande praxis och det arbetet tar lite tid.
Johan Mellbring säger att han helst inte vill se någon tidsgräns alls när det gäller flygresor i businessklass, men att man nu sitter i förhandlingar med facken, där man diskuterar just businessklass men även kriterier för vilka hotell man ska kunna välja på framöver.
-- Jag hade gärna sett att det gått fortare, men vi ska också göra det rätt och riktigt. Vi har också ta hänsyn till våra fackliga parter som vi gör det i samverkan med.
-- Men generaldirektören sa ju i en intervju i Kaliber i december då att det skulle inte vara rutin längre att åka businessklass på flygresor över tre timmar. Och i Europa skulle man dra ner på detta jätte mycket. Vad har hänt där då?
-- Ja han har ju rätt i sak, sedan har det tagit längre tid än vi bedömt och jag önskar det hade gått mycket fortare.
Två förändringar som har skett är att man beslutat att det billigaste hotellet för varje destination på hotellistan ska användas och man har även infört en så kallad avstegslista. En lista där man bland annat ska logga alla hotellnätter som är dyrare än 200 Euro. Jag får läsa avstegslistan, men kan se att flera övernattningar över 200 Euro från den månaden jag tittat på inte finns med.
- Ja, då är det så fall något vi missat i vår gängse rutin. Och det är något vi får följa upp.
- Så vad tänker du om det då?
- Nej, vi ska följa de rutiner vi satt upp.
Under hösten gjorde kriminalvårdens personalenhet en översyn av hur utvisningsresorna genomförs. Utredaren kom fram till att resorna i businessklass borde minskas, inte minst inom Europa. Dessutom togs den vilotid upp som vi kunde berätta om i höstas. Att personal efter de ibland väldigt långa utvisningsresorna får ta ut hela sin vila utomlands på hotell, ibland upp till tre nätter med traktamente, istället för att ta ut vilan i hemmet. Utredningen föreslår att vilotid ska tas ut just i hemmet. Men än så länge kan alltså personalen fortsatt vila på hotell utomlands.
-- Ja hur många övernattningar man gör är ju en följd av de vilotidsregler som finns som är en del av kollektivavtalet. Det kollektivavtal ska vi också förhandla om.
Just nu pågår alltså förhandlingar med facken. Jag träffar Thomas Bergman från fackförbundet ST. Han tycker inte vilotid i det egna hemmet är en bra idé.
-- Så att det köper vi ju absolut inte. Och hur skulle det fungera om du har varit igång i 30 timmar och sedan kommer du hem till bostaden och har småbarn. Blir det någon vila då? Det skulle ju aldrig fungera.
-- Vad är det som hindrar att man är på hotell en natt och sedan tar resten av vilan i sitt hem?
-- Ja, det är just det att du får förmodligen ingen vila när du kommer hem. Utan då har man kanske familj som ställer krav på dig när man kommer hem, då blir det ju ingen vila. Har du varit igång så många timmar så behöver du ju också sova lite grann.
Fast det finns väl dagis och skola och...
-- Ja jag tror inte på det upplägget.
Han menar att businessklassflyg kan vara motiverat att använda även för resor inom Europa.
-- I längden, ska du tjänstgöra och jobba med det här år ut och år in så tror jag inte du orkar. Sedan kan du ju alltid ta ut enstaka destinationer där det kan diskuteras, men just nu har vi ju då i vår överenskommelse att ett ben över tre timmar så är det det. Sedan så har ju arbetsgivaren andra idéer nu och då får vi se när de förhandlingarna är klara var vi hamnar så att säga. Det vet vi inte än.
Så fortfarande businessklass, fina hotell och flera nätter utomlands alltså. Trots löften om billigare resande. Kriminalvården har påbörjat arbetet att förändra, men det har tagit längre tid än de önskat enligt chefen Johan Mellbring.
"Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre."
"Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett."
"Det här helt klart olagligt"
Efter vårt avslöjandet om att injektioner getts med tvång valde kriminalvården både att polisanmäla och anmäla till inspektionen för vård och omsorg. En förundersökning pågår just nu och brottsrubriceringen är misshandel men ingen är delgiven misstanke om något brott. Inspektionen för vård och omsorg säger att de snart är färdiga att fatta beslut men inte när exakt det kommer.
Kaliber har läst de handlingar som finns hos IVO just nu. Där finns bland annat de sjukvårdsrapporter som ligger till grund för anmälan Dessutom har den sjuksköterska och den läkare som utreds av IVO lämnat in förklaringar till det som hänt där båda menar att de inte gjort något fel.
Sköterskan skriver:
"De sk tvångsinjektionerna gavs ofta med deportis medgivande då de alltid vart informerade, både före och efter, trots att medgivandet ibland kunde tyckas framtvingat från deporti pga den tumultartade situationen."
Läkaren skriver att medicin i ett fall gavs på grund av flygsäkerheten och att patienten visade symptom som stämmer överens med epilepsianfall. I ett annat ärende skriver läkaren att en man erbjöds en tablett lugnande men att han själv hellre ville ha Stesolid.
Har det getts injektioner med lugnande efter vi pratade med dig i oktober 2014?
Jag frågar chefen för NTE Johan Mellbring om han vet om det skett några injektioner med lugnande efter vårt program.
-- Vi har i vår avstämning med sjukvårdsföretaget fått reda på att det vid ett antal tillfällen getts injektioner av fysiska eller fysiologiska skäl.
-- Vad har det varit för skäl då?
-- Ja det innebär att det finns ett medicinskt tillstånd som gör att för att patienten ska må bra eller överleva så har de behövt injektionerna.
Jag blir lovad att få mer information om injektionerna som Johan Mellbring pratar om. Men senare i ett mail tar Kriminalvården tillbaka att det ska ha skett fler än en injektion. Den första muntliga informationen stämde inte och en kontroll gjord av sjukvårdsföretaget visar att det endast ska ha skett en injektion. Den enda injektion som getts var en injektion diazepam, den aktiva substansen i Stesolid, och man skriver att det var en "akut behandling för att förhindra allvarliga skador".
Jag får ta del av några sjukvårdsrapporter från våren, bland annat två där personer fått lugnande eller kramplösande medel då de ska ha krampat. I ett av fallen har personen fått två behandlingar redan innan de når planet på grund av kramper. Vid första krampanfallet beskrivs personen som okontakbar. I de rapporter vi läste i höstas kunde vi se om det getts till exempel en injektion eller en tablett, men nu framgår inte det längre. Bara att någon typ av lugnande eller kramplösande medicin getts. Och jag får inte bekräftat av Kriminalvården att det var vid något av dessa två tillfällen som den enda injektionen ska ha getts. Även om ett av tillfällena stämmer väl överens med den övriga information jag fått.
Men hur kontrolleras då att den vård som beskrivs i rapporterna? Vad händer med de rapporter som skickas in från vårdföretaget?
I vårt program i höstas kunde vi visa att rapporterna som skrivits av sjukvårdspersonal, och där tvångsinjektionerna beskrevs, lästs av planeringspersonalen i Arvidsjaur och inte kommit sjukvårdskunniga till känna. Detta var en del av problemet till att inte injektionerna upptäckts sa dåvarande chef för planeringen Hans Lagerlöf.
- Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna.
Att personalen inte har reagerat på innehållet tror Hans Lagerlöf kan ha att göra med att personalen inte har medicinsk kompetens. Så här sa han i oktober 2014.
- Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre.
När jag träffar chefen för Nationella Transportenheten Johan Mellbring frågar jag hur de nu följer upp vården vid resor.
Följer era medicinsk kunniga och ansvariga, följer de upp det här på något sätt?
-- Ja, vi får ju in sjukjournalerna och sjukvårdsrapporterna, på så sätt kan vi följa upp det här.
Men när jag kontaktar vårdutvecklare Maria Hägerstrand på kriminalvården svarar hon i ett mail:
"Att någon (jag) på Kriminalvården regelmässigt skulle ta del av samtliga medicinska journaler utan att kunna begära patientens medgivande är som jag förklarat för dig ett brott mot sekretessreglerna och självklart inget vi gör."
Och inte heller rapporterna från resorna läser hon
"Rapporterna skickas till NTE och läses av dem."
Men vem läser då rapporterna som skickas in från sjukvårdsföretaget? Jag får vända mig till Kriminalvården igen och via pressavdelningen får jag veta att det är planeringspersonalen i Arvidsjaur som läser rapporterna. Samma rutin som förut alltså. Däremot kan sjukjournalerna stickprovskontrolleras för att de ska kunna se att journalföringen sker i enlighet med regelverket.
Först när jag börjar ställa frågor om rapporterna där lugnande och kramplösande getts skickas de till vårdutvecklare Maria Hägerstrand som i ett mail skriver :
"Utifrån händelseförloppet kan jag inte se annat än att behandlingen varit lege artis och i överenstämmelse med Hälso- och sjukvårdslagen."
Men fortfarande är rutinen alltså att personal vid planeringen i Arvidsjaur läser rapporterna från vårdföretaget, inte sjukvårdskunnig personal, förutom som nu i undantagsfall. Och enligt Kriminalvården är det det upphandlade vårdföretagets ansvar att vården sker korrekt.
Och vi ska avsluta med att berätta att Polisorganisationskommittén i torsdags lämnade över sitt betänkandet "Tillsyn över polisen och Kriminalvården" till inrikesministern. Där föreslås att en ny myndighet bildas som ska ha utöva tillsyn över bland annat Kriminalvården. Bland annat vill man att Personal från tillsynsmyndigheten regelbundet ska åka med som oberoende observatörer vid utvisningar.
Så ska det handla om Kville bangård i Göteborg, där en 18-årig ung man dog strax före nyår. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare, och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.
Och nu ett halv år efter olyckan visar det sig att det fortfarande inte kommit något stängsel på plats.
Citat från programmet:
- Så fel och så sjukt.
Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.
- Det är jättesvårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.
Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.
- Det hade inte behövt bli så här.
Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer att kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december.
- Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.
De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege.
- Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.
- Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.
Det hade inte behövt bli så här säger Mian Lodalen, Robins syster i Kalibers program i april efter att Robin dött sedan klättrat upp på en tågvagn på Kville bangård.
För 2005 dog en annan ung man på samma sätt och på samma plats. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.
Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att i de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber i sitt program visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området, som det hade varit 2005.
Så här sa Tommy Jonsson, biträdande planeringschef på Trafikverket i P1 Morgon efter Kaliber program:
- Vi får titta på varför man inte har gjort färdigt det här nere i Göteborg. Här har trafikverket ansvar för detta.
Men något staket har fortfarande inte kommit upp, nu ett halvår efter den andra dödsolyckan. När SVT Nyheter Väst i måndags åkte till Kville bangård visade sig att Trafikverket i stället knutit ett snöre med flaggor mellan några stolpar som en markering att här bör man inte passera.
SVT:s reporter Lars Wiklund konstaterar att det är ett hinder som knappast syns, än mindre hindrar.
Christer Ahlin från Trafikverket säger så här i inslaget:
- Det är någon form av hinder och det är vad vi gör just nu för att göra någonting.
Och Trafikverket håller på med en upphandling för att få en säkerhetslösning till stånd, säger Christer Ahlin:
- Vi har en upphandling på gång precis just nu som är klar och där vi nu diskuterar det här att vi ska sätta upp nytt stängsel och det håller vi på och planerar tillsammans med den entreprenören just nu.
- Men ett halvår efter den senaste dödsolyckan och ni håller på med en upphandling, om man kommer utifrån kan man tycka att det är ganska långsamt.
- Ja, men det är så som det går just nu, faktiskt och det är vad vi har gjort i det här fallet. Vi har ett flaggspel som ändå ska visa på att det är förbjudet att gå in på spårområdet.
Så ska vi berätta om vår granskning om LSS, - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som kom till för att svårt funktionshindrade skulle få samma möjligheter att leva sitt liv som vi andra. Men vi kunde visa att funktionshindrade har blivit Svarte Petter och bollas mellan kommun och försäkringskassa. Det är de två myndigheter som hjälper med personlig assistans. Jonas Franksson förlorade sin hjälp från Försäkringskassan och fick vända sig till kommunen. Och där fick han hjälp men med färre antal timmar. Så här sa han i programmet:
- Det här handlar ju om mitt liv liksom, det handlar ju om min möjlighet att fortsätta arbeta, att vara en bra förälder till mina barn att kunna leva mitt liv va.
Jonas valde att överklaga för att få tillbaka sin hjälp från Försäkringskassan, men för några veckor sedan blev det klart att kammarrätten inte tar upp Jonas ärende och det innebär att han har kvar personlig assistans från kommunen och det lägre antalet timmar.
I vårt program "Stimpirater och Funny money" i höstas konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor.
Kaliber granskning ledde bland annat till att åklagare inledde en utredning för misstänkt mutbrott mot tonsättarföreningen FST, som återkommande bjudit landets kulturmakthavare på lyxig julmiddag.
Utredningen om misstänkta mutor i kulturlivet har pågått under våren, det har hållits flera förhör och polisen har hämtat dokument hos föreningen svenska tonsättare, som är en av ägarna till upphovsrättsorganisationen Stim.
Det var efter ett uttalande som föreningens ordförande Martin Q Larsson gjorde i vår intervju som chefsåklagaren Alf Johansson på Riksenheten mot korruption startade sin utredning.
Kaliber kartlade vart pengar som svenska kulturskolor betalar för att få kopiera noter egentligen hamnar, och det visade sig att en ganska stor del går till tonsättarföreningen FST. Detta trots att det i praktiken, enligt föreningens egna undersökningar, visat sig att väldigt få av medlemmarnas verk kopieras.
Vi ställde frågor om varför man lade 340 000 kronor på en julmiddag på en av Stockholms finare krogar. Ordföranden Martin Q Larsson svarade att det var ett bra sätt att försöka påverka landets kulturmakthavare:
-- Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Som alla vet som är frilansare så är det genom nätverk och kontakter som man får sina jobb och som man skaffar sig sin utkomst, så man överlever även nästa år. Och det här är ett sätt att systematiskt öka kontaktytorna, så att vi anser nog att det här är mycket väl använda pengar.
-- Men även här kan det vara svårt att peka på exakta effekter, att jag träffade... Vi får ju mycket berättelser, att "jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning", eller "vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen".
--Vem betalar för de personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna?
-- Det gör vi.
--Så ni bjuder dem på den här middagen?
-- Vi bjuder dem på den här middagen.
--Tjänstemän på kulturdepartementet?
--Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional.
Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande. Chefsåklagare Alf Johansson, vill inte i nuläget säga något om hållna förhör eller beslagtagna dokument. Utredningen, där tjänstemän på statens kulturmyndigheter ingår, fortsätter.
--Ja, alltså det är ju allmänt känt, genom er research som offentliggjorts, att det finns en hel del beslutsfattare och andra personer som varit inbjudna till de här julmiddagarna och det är ju då sådant som jag intresserar mig för. Jag utreder givande av muta, respektive tagande av muta.
-- Planerar du att väcka åtal?
-- Nej, alltså det jag planerar nu är att slutföra utredningen och sen så får vi se resultatet av den, först därefter kan jag ta ställning till om det ska väckas något åtal eller om utredningen ska läggas ner.
-- Har du fått några indikationer på att du är fel ute?
-- Än så länge har det inte förekommit några omständigheter eller förhållanden som föranlett mig att ompröva mitt beslut att driva förundersökningen vidare, utan den rullar på, säger chefsåklagare Alf Johansson.
Julmiddagen ställdes in förra året, och det har ställts krav från medlemmar i föreningen att styrelse ska ställa sina platser till förfogande.
Även FST's systerorganisation Skap som engagerar andra tonsättare, som haft en årlig vårmiddag, har meddelat att de inte längre kommer att fortsätta med den modellen.
Alla våra granskningar hör du i appen Sveriges Radio Play. Gå gärna i och lyssna så hörs vi igen till hösten.
Reportrar: Sofia Boo, Lena Pettersson, Andreas Lindahl
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Svenska reseföretag säljer volontärresor för att rädda Afrikas vilda lejon. Men bakom fasaden döljer sig en lönsam industri som för många lejon slutar med att de skjuts för nöjes skull.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag är på Ukutula, en av södra Afrikas många lejonfarmer. Här finns ett 80-tal lejon, men också hyenor, geparder och afrikanskt lodjur. Och dessutom några asiatiska tigrar. Vi har just passerat en stor lejonhanne i en inhägnad och i en annan inhägnad finns ett tiotal halvvuxna lejonungar som sliter en djurkropp i stycken. Det grälas en del om maten.
– Lions are social cats but when it comes to eating sharing isn’t caring. That’s what is going on there, säger farmens guide.
Vi är en liten grupp turister och just nu på väg mot de små rovdjursungarna: lejon och tigrar som vi ska få träffa.
– Yes you can go and touch them.
Ungarna har tagits från sin mamma vid tre veckors ålder och fötts av med nappflaska av människor. På en filt på golvet ligger två lejonungar, en av dem tuggar på ett hörn av filten och bredvid slåss två lite större tigerungar.
– Här sitter jag med en lejonunge som jag tror är tre veckor gammal, som jag klappar på huvudet just nu.
– He wants to play with you, do you see? Säger guiden.
Det är inte bara turister som lockas av rovdjursungarna. Farmen är ett av de ställen i södra Afrika dit svenska volontärresebyråer skickar volontärer, ofta ungdomar som under några veckor eller månader betalar för att arbeta för en god sak. På en av volontärresebolagens hemsidor beskrivs i en reklamfilm hur volontärerna får mata lejonungarna och gå promenader med dem. Och att Afrikas vilda lejon minskar dag för dag, och att något måste göras för att få tillbaka dem. I marknadsföringen står det att uppfödning är ett sätt att rädda lejonen.
Men Kaliber har fått tips om att det här inte handlar om att rädda de vilda lejonen, utan om något helt annat. Att lejonen används för att tjäna pengar, och att de som vuxna kan komma att skjutas av rika turister. Jag har åkt till Sydafrika för att få reda på om det här tipset stämmer, och jag vill veta vad som kan hända med den lejonunge jag just klappat på huvudet.
Men först ska vi träffa Frida Aronsson i Göteborg. Frida har just kommit hem efter jobb och träning. Hon är en av många svenska ungdomar som lockades av möjligheten att kombinera en spännande resa med att göra en insats för djur och natur.
– Jag har ju funderat på att åka på en längre resa och nu blev det möjlighet att kunna åka iväg. Och då kände jag att jag ville göra något mer meningsfullt än att bara åka på ja, turistsresa. Jag gillar ju djur och natur så jag funderade på om jag kunde hoppa på någonting i volontärresor för att hjälpa dem, berättar hon.
Frida tog kontakt med en volontärresebyrå som heter Amzungo för att få veta mer.
– Sen fastnade jag lite för de stora djuren i Afrika. Det var lockande med Lejon och geparder och andra djur. Så då verkade det spännande att åka på ett sånt projekt. Det stod att de motionerade djuren varje dag så då undrade jag om det verkligen var varje dag man var ute och gick med djur, fortsätter Frida.
– För det hade du velat eller?
– Jaaa, fast…jag hade velat vara ute med djur men det var några som gick i koppel och då började jag fråga varför de gjorde det?
Frida började läsa på om volontärarbete med djur och blev allt mer tveksam ju mer hon läste.
– Det var bland annat det att man fick umgås med en del ungar och rovdjursungar borde kanske inte umgås med människor, så då frågade jag lite om det och sen tipsade en kompis till lite länkar, lite sidor som var kritiska mot det här och då läste jag lite mer och kom fram till att det kanske inte var jättebra.
Amzungo säljer en resa till Zambia där volontärerna har nära kontakt med rovdjur. Jag läser på hemsidan att man får hjälpa till att mata djuren och en av de tidigare volontärerna beskriver hur hon fick mata lejonungar med nappflaska. Jag läser vidare att man strävar efter att föda upp och släppa ut geparder och lejon till deras naturliga miljö.
Jag hittar ytterligare en svensk volontärresebyrå, Goxplore ,som erbjuder fem liknade resor till Zambia, Zimbabwe och Sydafrika.
Två av farmerna i Goxplores resor sysslar med forskning, men föder också upp och säljer lejon. De tre andra farmerna är knutna till ett projekt som kallas Alert, eller fyrstegs-programmet, och som jobbar med att föda upp lejon för att sedan släppa ut i det fria. Och att det har visat sig vara ett effektivt sätt att upprätthålla lejonstammen, står det.
Jag tänker att jag måste lära mig mer om hur man arbetar för att bevara vilda djur och åker till ett av de ställen i Sverige där man har mest erfarenhet av det, nämligen Nordens Ark i Bohuslän. Regner strilar ner.
– Hej! Vilket ruskväder vi har idag…usch…
Ewa Wikberg är biträdande zoolog. Hon låser upp en port i ett högt plank. Här bakom finns en gång där tre stora hägn löper samman.
– När vi kommer fram här nu kan pojkarna gå in i slussarna och kan nå genom staket…så vi håller ett säkerhetsavstånd på ca en meter.
Tigern morrar.
– Det är ett vänligt hälsningsläte, säger Ewa.
Tillsammans med Ewa Wikberg går jag igenom hur man arbetar för att återföra de uppfödda lejonen till det vilda. På Goxplores hemsida finns en beskrivning av arbetet i fyra steg.
I första steget skiljs ungarna från mamman för att födas upp av människor, något som volontärerna alltså får hjälpa till med. I steg två får lejonen möjlighet att blida en flock i ett litet och skyddat området, där de fortfarande övervakas av människor. I steg tre flyttas de till ett större område och får klara sig på egen hand. De ungar som föds i flocken kommer sedan att släppas ut till vilda flockar i steg fyra. Ewa Wikberg säger att hon har svårt att förstå det här arbetssättet.
– Men jag kan inte säga att jag tycker att ta ungar vid tre veckors ålder, flaskuppföda dem, för att sen avvänja dem vid människor igen för att försöka konstgjort återskapa en socialt fungerade grupp är den väg som verkar logisk.
Lejon förökar sig lätt, till skillnad från vissa andra kattdjur, så det finns egentligen inget skäl till att föda upp dem. Anledningen till att de är nära utrotningshotade är i stället att kommer i konflikt med människan. De skjuts av tjuvjägare, de dödas när de tar tamboskap, och områdena där de kan leva och där de finns tillräckligt med bytesdjur blir allt mindre och allt färre. Och det man måste hitta lösningar om man vill rädda det vilda lejonet, säger Ewa Wikberg.
– Utan vad man borde göra är att ta reda på vad du vill bevara, starta en grupp med dem, låt de sköta det själva för de fullt kapabla att göra det. Se till att du har lämpliga habitat, se till att det finns bytesdjur, restaurera områdena där de ska vara, ta bort hotbilden och sen sätt ut. Det är så man gör.
På Nordens Ark, där man har lång erfarenhet av att jobba för att bevara hotade djurarter är man alltså tveksam till om det här fungerar. Vad säger då de svenska företag som säljer de här resorna?
– På Alert har de ju fött upp lejon på detta sätt genom att ta dem tidigt från deras mödrar och sen satt ut dem. Och där har de själva fått egna avkommor. Och de avkommornar som fötts där är födda vilda. Så det fungerar att göra så här, säger Fredrik Dahlberg är vd för Goxplore.
Men när jag tar fram Alerts årsredovisningar framkommer en annan bild. Projektet startade för tio år sedan, men ännu har ingen av lejonen kommit ut i det fria, det som kallas steg fyra. Vad man har är två små flockar som kommit till steg två, alltså att de lever i ett litet skyddat område, där de fortfarande har möjlighet att få hjälp med mat av människor.
– Ja, och det är ingen som har gjort det här innan, det är en ny metod som prövas. Det är en insats och det är ett försök till att få fram fler lejon som kan flyttas runt i Afrika som är vilda. Jag hoppas och tror att det här fungerar, säger han.
– Men du tycker inte du lurar volontärer och skickar de till något som kanske kommer att fungera i framtiden?
– Det är som jag säger det får utvisa sig, jag hoppas och tror att vi kan nå det fjärde steget.
Fredrik Dahlberg säger alltså att han hoppas att det här kommer att fungera i framtiden. Hur är det då med Amzungos volontärresa, där man säger sig sträva efter att föda upp och släppa ut geparder och lejon till deras naturliga miljö.
Lisa Alfredsson är en av ägarna till Amzungo och säger att uppgifterna på hemsidan inte stämmer helt och hållet, det projekt deras resenärer kommer till handlar snarare om att utbilda lokalbefolkningen om varför det är viktigt att bevara vilda djur, än att föda upp och släppa ur djur i det fira.
– Det har varit väldigt bra det här med att ni börjar ställa lite frågor och så, så att vi också får oss en tankeställare, att vi verkligen får fram det här som vi har vetat om hela tiden, men som kanske inte riktigt i våra texter och hur vi har marknadsfört projektet, så om du går in på hemsidan i dag kan du läsa mycket mer om just utbildningen som är så himla viktigt, men vi får ta på oss att vi har varit dåliga att lyfta fram det, säger Lisa Alfredsson.
När jag kommer hem går jag in på Amzungos hemsida igen, och ser att texten är ändrad. Det står inte lägre att man strävar efter att föda upp lejon och geparder, bara att man strävar efter att släppa ut dem tillbaka till deras naturliga miljö. Och man har tre lejon, inte som släppts fria, men som finns i ett privat hägn när jag skriver till dem och frågar.
Bara i Sydafrika finns omkring 160 farmer som föder upp lejon. Och många av dem tar emot volontärer och turister. Många säger också att de föder upp för att sen släppa lejonen fria. Så finns det andra projekt som är mer framgångsrika?
För att få svar på frågan ringer jag Luke Hunter, forskare och ordförande i Panthera, en internationell miljövårdsorganisation som arbetar med bevarande av stora kattdjur. 2013 publicerade han en forskningsrapport i en vetenskaplig tidskrift om de här lejonfarmerna bidrag till att bevara Afrikas vilda lejon. Rapportern visade att de lejonfarmer som säger sig föda upp lejon för att släppa ut i det fria, aldrig har gjort det.
– They have not released lions so even though they claim that’s the ultimate objective, it simply hasn’t happened yet.
Nej, trots att många säger att det är målet så har ingen av de här lejonfarmerna lyckats med att släppa ut lejon uppfödda i fångenskap, säger Luke Hunter. Enligt honom är syftet i stället att tjäna pengar och det är också förklaringen till varför ungarna tas från sina mammor, menar han.
– I think that the organizations that are doing this are interested in lots of little lion cubbies because they could charge people to come and interact with them, you it is very appealing, people pay a lot of money to do that. So again I have heard all sort of excuses why we must do this, way we are taken away the cubs and that it is good to socialize them all that sort of things, and that’s absolute rubbish, if they were serious about wild lions they would let lions reproduce naturally and raise their cubs to become wild lions and it is just no place for volunteers in that process.
Jag tror att de vill ha en mängd små söta lejonungar, eftersom turister är beredda att betala en hel del pengar för att få kela med lejonungarna, jag har hört alla möjliga ursäkter om varför man måste ta ungarna och att det är bra att vänja dem vid människor. Men det där är bara dumheter säger han. Det verkliga skälet är att honan snabbt ska blir dräktig igen. Han det varit serösa med öka den vilda lejonstammen skulle de låta lejonen själva föda upp sina lejonungar till vuxna lejon som är vilda på riktigt. Och då finns det ingen plats för turister eller volontärer.
Och efter ett och ett halvt eller två års ålder är lejonungarna för stora och för farliga för att det ska vara säkert för människor att umgås med dem. Men ett lejon i fångenskap kan leva tills det blir 15 år eller mer. Så vad händer då med alla lejonungar ungar som föds upp? Luke Hunter säger att de troligtvis säljs till jaktindustrin.
– The main byer is of course the canned hunting industry.
Kaliber handlar idag om svenska reseföretag som säljer volontärresor till farmer som säger sig arbeta för att rädda Afrikas vilda lejon. Men där få av lejonen som fötts upp släpps ut i det fria. Och forskare säger att lejonen oftast slutar i ett jakthägn där de skjuts av rika turister. Men gäller det också de djur som föds på farmer som svenska företagen skickar volontärer till?
Vi återvänder till Ukutula som ligger cirka 10 mil norr om Johannesburg. Lejonungen som jag suttit och kelat med gäspar, reser sig och går iväg. Han heter Odin, döpt efter en fornnordisk gud. Han är på väg till vattenskålen som står en bit bort.
Ungen är en av Sydafrika cirka 6 000 lejon i fångenskap, det finns dessutom omkring 800 lejon i privata hägn, och det är tre gånger så många som de vilda lejonen som bara är omkring 2 300.
En av ungarna har fått tag i håret på en av turisterna och det uppstår spridda skratt.
Ukutula har fått kritik bland annat i sociala medier och på bloggar för att djuren tas omhand dåligt, och en Facebook-grupp, ”Volonteers in Africa Beware” som granskar volontärställen har farmen på sin svarta lista. Det har också talats om att lejonen säljs till jaktindustrin.
Ett par dagar efter mitt besök som turist på farmen återvänder jag, den här gången som journalist för att träffa ägaren Willi Jacobs och han avfärdar kritiken helt och hållet. Den kommer från volontärer som inte följt farmens regler och blivit tillrättavisade säger han. Samma sak med påståendet om att många lejon slutar i jakthägn. Jag säljer inte till jakt, säger han.
– If you are going to kill an animal for at trophy or to say what a great guy you are, that are against our policy completely.
– But where do you sell your lions?
– As I mentioned to you we check out the facility and up upon resently the new owner would have to sign a agreement with that the animal will not be used for anything unethical. And we don’t restrict it only to hunting, we restrict it to that the animal will not be used in the animal parts industry, in other words the animal will not be killed for it skins, for it bones for its teeth or whatever else some people use the animal for. The animal must go to a facility where it will be looked after in the same way we would do. And we have come into contact with several people that we are very happy to sell to. Some of the places are involved in tourism like we are, some of the places are involved in education, so we make sure to the extent possible that the people that we deal with have the same ideas as we have, sager Willi Jacobs.
Den nya ägaren har fått skriva på ett kontrakt som visar att det inte tanker använda djuret på något oetiskt sätt och då gäller det inte bara jakt. Alldeles nyligen har vi startat en databas som ska göra det möjligt att spåra våra lejon, var de tar vägen i framtiden. Vi lägger ner ett stort arbete på att visa att säljer våra djur till bra ställen, säger Willi Jacobs.
Men hur kan han veta att inte djurens säljs vidare och ändå hamnar i jaktindustrin? Nej, det kan han ju naturligvis inte veta säger han.
– There are certain factors that are out of your control. And to hold me responsible for a lion that was born on my property the years ago, is really ridiculous. You know if it has gone through three different owners why should I carry the responsibility?
Det är verkligen löjligt att påstå att jag ansvarig för ett lejon som sålts och köpts gång på gång. Varför skulle jag vara ansvarig för det, säger han.
Nej, Willi Jacob är en av många lejonuppfödare i södra Afrika vill inte alls förknippas med jaktindustrin. Men både media och djurrättsorganisationer i södra Afrika kopplar ihop lejonuppfödning med jakt.
Jag lämnar Ukutula och åker till George i södra Sydafrika för att träffa Chris Mercer och hans partner Bev Pervan, och blir entusiastiskt mottagen av hunden Cometh. Paret har startat ”Campaign Against Canned Hunting” – en organisation som nu finns i en rad länder. Canned hunting säger Chris Mercer är en sorts troféjakt där djuret på något sätt hindras från att fly. Det kan vara så att det skjuts i en inhägnad. Eller också är det vant vid människor och uppfattar inte människan som en fara. Det är en kritiserad jaktform, men helt laglig i Sydafrika. Och enligt Chris Mercer är det är de allra flesta lejonungar som föds upp med nappflaska av volontärer hamnar.
– Wherever you have lion cubs in South Africa there you have canned hunting. Because if I can explain: the purpose of lion farming is to produce huntable targets. That’s the whole business model. Adult lions are expansible to feed and as you could imagine once they reach huntible size they must be hunted. The idea that they could be accommodated somewhere where they could be retied and live to a ripple age eating up every profit they made for the owner when they were younger is of course recipe for insolvency. It is not a business plan so I would like your listeners to understand that the public relation put out by the lion farmers that there lion cubs will never be hunted and that they are used only for scientific research and that they will released back to the wild or retired all these are falsehood in order to conceal the ultimate fate of the cubs which is to be cruelly hunted most often by a bow and arrow.
På det stora hela är själva poängen med att föda upp lejon att producera för jaktindustrin – inkomsterna från volontärarbete och turister är bara ett komplement till den verkliga inkomstkällan som är jakten, menar Chris Mercer. Men både uppfödarna och jaktfarmerna har ett intresse in att dölja det här. Hälften av turisterna och volontärerna skulle komma om de visste, samma sak med jägarna, det vill inte veta att de skjuter att tamt lejon. Visst, ett och annat lejon kanske säljs till något privat zoo i Dubai eller Abu Dhabi, men de allra flesta lejonungarna kommer att skjutas, ofta med pil och båge eller form av jakt som blivit allt populärare på senare tid.
Det är stora pengar det handlar om. Jag letar på jaktsidor som har prislistor över vad det kostar att skjuta olika djur. 35 000 dollar eller drygt 300 000 kronor för en fullvuxen lejonhanne. Och ett riktigt fint lejon kan kosta upp till 50 000 dollar.
Och djuren säljs i flera led, därför kan uppfödarna säga att de inte har något med jaktindustrin att göra säger Chris Mercer:
– I have nothing to do with canned hunting, you can see I sold my lions to mr X and he hasn’t hunted them, he has sold them to mr Y and as far as I know he hasn’t hunted them, and if they get hunted by mr Z you can´t blame me it is not my fault, once the lions leave my possession they are no longer my responsibility. So this is not going to change the fundamental issue which is that the only market for an adult lion, which is expensive to feed and maintain, is the hunting industry.
Och statistiken pekar på att han kan har rätt. Eftersom det afrikanska lejonet är bedömt som nära utrotningshotat regeleras och registreras all handel med döda och levande lejon. 2013 exporterades 52 levande lejon som fötts upp i fångenskap från Sydafrika, men samma år exporterades cirka 700 döda lejon eller delar av lejon som fötts i fångenskap och dödats i jakt.
Men vad säger de svenska reseföretagen om påståendena om att djuren slutar i ett jakthägn?
På Amzungo har man lutat sig mot att jakt tidigare har varit förbjudit i Zambia, till skillnad från Sydafrika. Men enligt tidningar i södra Afrika har den zambiska regeringen nu beslutat att tillåta jakt igen.
– Vi vill ju inte att det ska finnas någon möjlighet att djuren som vi jobbar för att bevara hamnar i fel händer och kan bli del av det här, så då kommer vi ju verkligen få fundera på och ta mycket diskussioner med projektet vad det kommer att göra för att verkligen jobba emot att de här djuren kan bli inblandade på något sätt, säger Amzungos Lisa Alfredsson.
Och Goxplores vd Fredrik Dahlberg säger att företaget tar helt avstånd från det som kallas canned hunting och att de farmer han skickar volontärer till skriftligen har försäkrat att de inte säljer till jaktindustrin.
– Ja, och det finns canned hunting och det är fortfarande lagligt och det sker, men jag har fått försäkringar från de vi jobbar med att de sysslar inte med detta. Hade de gjort det hade vi inte sysslat med dem.
Men kan man verkligen lita på det? Kan jag vara helt säker på att den lejonunge som jag kelat med inte kommer att skjutas av en rik jaktturist?
Jag får kontakt med en anställd som vill vara anonym, men som jobbar på en av de farmer som är knutna till Alert, alltså det projekt där man uttryckligen säger sig föda upp för att sätta ut lejon till den vilda lejonstammen.
– Det är ett fuskprojekt skriver den anställde till mig.
– Hur kan du säga det, skriver jag tillbaka.
– Var tror du all lejon tar vägen, när det har ätit sig stora. Det finns jägare som föredrar lejon i burar, får jag till svar.
Vad säger vd Fredrik Dahlberg på Goxplore om det påståendet?
– Det är nyheter för mig i så fall. Då skulle jag väldigt gärna vilja veta mer om det, om det kommer från Alerts som inte har några band med jakt, till och med de som ifrågasätter projekten säger att de inte är förknippade med jakt.
Kaliber har sökt Alerts ansvariga via mejl med frågor om det här. Vi har dock inte fått något svar. Men en anställd som säger att djuren säljs till just canned hunting räcker inte som bevis för att säga att det är så. Däremot inser jag att frågan är stor i Sydafrika, jag hittar fler tidningsartiklar och det visar sig också att flera politiker engagerat sig i frågan. Och det är nu jag får tag på något intressant.
En politiker i har ställt en fråga i The North West Provincial Govement, alltså en av delstatsparlamenteten i Sydafrika, om handel med lejon. Och det finns en förteckning över vart några av farmerna sålt sina djur. Det visar sig att Letsatsi, en farm som Goxplore skickar volontärer, har sålt till två jaktfarmer.
”Have a taste of a the south African hunting experince” skriver den ena jaktfarmen på sin hemsida och visar en film med sex leende jägare som skjuter bland annat lejon, ackompanjerat med pampig musik. Jag visar de här uppgifterna för Fredrik Dahlberg.
– Då visar det sig att de har sålt en hel del. Och då tog jag fram de här ställena.
– Och det var från Letsatsi?
– Bägge är från Letsatsi.
– Men det här tar jag gärna kopior på och tar upp med ägaren.
– För det här var inget du visste?
– Nej, absolut inte.
– Förvånar det dig?
– Ja, det gör det. När de säger att de inte säljer till jakt får man väl tro på det, men nu måste vi ju fråga om det här.
Jag ringer Letsatsi för att få veta hur de har resonerat, men det tackar nej till att prata med mig.
Det handlar om sammantaget 41 lejon. 2013 sålde Letsatsi ett lejon till en jaktfarm och 2014 sålde de 40 lejon vid fem olika tillfällen till en annan jaktfarm.
– Men skulle volontärer verkligen betalat för det här om det hade vetat att djuren går till jakt?
– Vi skulle inte tillhandhållit det här om vi hade vetat, och jag måste titta på det här, annars hade vi inte haft det här. Det säger sig självt.
Men det slutar inte här. Det visar sig nämligen finnas ytterligare ett sätt att tjäna pengar på lejonen som föds upp i fångenskap. När jägaren har tagit trofén, det vill säga huvudet och skinnet, finns något värdefullt kvar: nämligen benen, själva skelettet. Det säljs, helt lagligt, till Asien, där det finns en efterfrågan på rovdjursben, något som används i naturmedicin som potenshöjande medel. Men även om det är lagligt väckte uppståndelse i Sydafrikansk media när det uppdagades att Letsatsi 2009 hade sålt lejonben till Laos. Men det här var något som Fredrik Dahlberg visste om. Lejonen dog av sjukdom säger han.
– Det är beklämmande, men som sagt det var något som hände innan vi började syssla med det här projektet och de här lejonen dog av sjukdom.
Bakom volontärresorna som säljs med argumentet att rädda Afrikas vilda lejon döljer sig alltså en lönsam industri, och få, om ens några, lejon släpps ut i det fria. Djuren utnyttjas för att få volontärer och turister att betala för att kela med dem och ta hand om dem. När de blir för stora och för farliga att hanteras av människor slutar det för många djur att de skjuts för nöjes skull av rika jaktturister. Kaliber har kunnat visa att det svenska reseföretaget Goxplore skickat volontärer till uppfödare som sålt sina djur till jaktfarmer.
Hur gick det då för Frida Aronsson som funderade på att åka på en volontärresa för att göra en insats för djur och natur?
– Jag valde att inte åka, utan började titta på annat i stället som kändes mer seriöst. Och jag avbröt väl egentligen för att jag fick lite mer kännedom vad som händer med uppfödda lejon och andra djur. Det hade varit väldigt hemskt att åka ner och tro att man gör något bra och sen visar det sig att djuren föds upp för att skjutas eller egentligen bara är kvar i inhägnaden resten av livet.
När programmet är klart får jag ett mejl av Goxplores vd Fredrik Dahlberg där han skriver att de har avslutat samarbetet med Letsatsi och tagit bort det från sitt utbud.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det har blåst upp till storm i den svenska åkeribranschen. En friande dom mot en makedonsk chaufför har fått svenska lastbilschaufförer att stanna i protest. Kaliber nyhetsdokumentär om lastbilskonflikten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I ett halvår har nu de svenska chaufförer stannat i protest på de svenska vägarna och i dagens Kaliber ska vi titta närmare på vad som egentligen hände. Men vi börjar på en kaj på Söder i Stockholm. Framför oss ser vi här i ruskvädret, en hel del lastbilar utav olika storlekar och modeller, en hel del dragbilar som hänger på en påhängsvagn så att det blir ett ekipage som kan frakta gods. Det är polacker, rumäner, finländare och vi ser bilar från Ryssland, Bulgarien. Stor variation på vad bilarna kommer ifrån men inte så många svenska. Titta här står en RO, rumän alltså
Lite längre bort står ett gäng lastbilschaufförer och pratar.
–Börje Gustafsson, jag kommer från Finland, Borgå.
Nu står vi i en av Stockholms hamnar. Vi frågar Börje Gustafsson, vad har han har för uppdrag idag
–Jag har levererat båtar till båtmässan, väntar på att åka tillbaka till Finland, båten går ikväll. Det har ändrats, nu har det kommit utländska, det var bättre förr. Mer lönsamhet.
Nu står vi på en plats där det är mycket lastbilar och trafik som går ut och in i landet. Och även trailers som kommer från Finland, har du märkt någon förändring på vilka fordon som kommer och hämtar?
–Tidigare var det bara svenskar som körde lössläp, men nu är det bara utländska bilar. Man vet inte under vilka förhållanden och hur lagligt det är, säger Börje Gustafsson.
I Kaliber idag ska vi titta närmare på en händelse som tände brasan som redan glödde i den svenska lastbilbranschen och fick chaufförer att stanna i protest.
Sedan Sverige gick med i EU 1995 är vi en del av den fria rörligheten, målet med transporterna inom EU är att skapa ett gemensamt transportområde med likvärdiga konkurrensvillkor, men många i åkeribranschen tycker att det blivit tvärtom och efterlyser lika villkor.
En stridsfråga är huruvida de så kallade cabotagereglerna missbrukas av utländska företag eller inte.
Vad är då cabotage? En lastbil från ett annat EU-land som har lossat gods i Sverige får inom en vecka köra tre vanliga inrikeskörningar i Sverige. Detta är regler som EU har bestämt. Utländska lastbilar kan också köra så kallade kombinerade transporter, då man blandar transporter på väg, sjö och järnväg. Även detta är reglerat av EU. De här reglerna skapar osäkerhet och konflikter i branschen.
Vi tar oss tillbaka till oktober 2013. P4 Göteborg rapporter från demonstrationer i centrala Göteborg, 400 transportarbetare protesterar mot osund konkurrens och lönedumpning. Det lät bland annat så här:
Varför är du här idag?
–För att jag vill visa att jag värnar för mitt och våra jobb. Alla utlänningar får jättegärna komma hit. Men då ska de jobba på våra villkor.
Vi vill få en tydligare bild av varför man protesterar. Så vi åker till Jönköping och träffar Johan Kullgren, åkeriägare i Jönköping. Vi är på väg till ett industriområde i Jönköping där Johan och hans kollegor ska stanna i protest kl 12. Vi frågar hur det går med firman?
–Inte dåligt, men inte så bra som man tycker att det borde. Priserna är så pressade, knappt någon vinst längre, svarar Johan Kullgren
Hur är det i branschen?
–Vad ska man säga, den är väldigt snedvriden, fruktansvärd konkurens, många företag från andra länder kommer hit och kör fruktansvärt billigt. Ingen sund konkurrens nånstans, gör att priserna pressas, väldigt många körningar idag kan vi inte köra. Du hade gått minus hela tiden, säger ju sig självt, det går inte, säger Kullgren.
Hur vet du att priserna är så pressade?
–Ja men det vet man ju själv när man lägger anbud på körningar, man hör vad dom får för priser, hört från speditörer i stan. Rätt som det är kommer det en polsk, rumänsk eller bulgarisk dragbil istället på dom trailarna som någon annan körde innan. Då är det inte så svårt att lista ut hur det har gått till, säger Kullgren
På en Facebook-grupp på nätet hittade Johan Kullgren flera kollegor som var upprörda och irriterade över en dom i Sundsvalls tingsrätt. Tillsammans startade de gruppen ”Här Stannar Sverige” och bestämde sig för att protestera mot domen genom att stanna sina lastbilar en kvart vid vägkanten klockan tolv på dagen och vid midnatt. Johan Kullgren berättar:
–Tingsrättsdomen i Sundsvall var det som fick bägaren att rinna över. Det som fick oss att stanna är situationen är som den är, vi har ingen sund konkurrans alls och det är ett stort problem. . Många som håller på med olagligheter och vi är en bransch som blöder rent ut sagt, ganska kraftigt, många stora åkerier som går i konkurs, det ska inte behöva vara så. Det är ett stort problem som det måste bli någon ordning på.
Idag har gruppen drygt 15 000 medlemmar och debattvågorna går ibland höga inne på deras Facebook-sida. Det läggs ut bilder på svenska chaufförer som har stannat vid vägkanten i protest men även bilder på utländska lastbilar som kört i diket, stundtals svämmar känslorna över. Debatten kan bli hätsk, de som administrerar gruppen får ibland be medlemmarna att hålla god ton för att diskussionerna inte ska urarta.
7 oktober förra året. Platsen är E4 mellan Sundsvall och Hudiksvall och klockan är tre på eftermiddagen
Polisen är tipsade om att en lastbil har lämnat hamnen i Sundsvall och att föraren kör utan giltigt körkort. En mc-polis skickas ut och vinkar in lastbilen på kontrollplatsen vid Armsjön.
Polisen stoppar den vita volvolastbilen och den körs av en chaufför från Makedonien. Volvon är svenskregistrerarad och föraren jobbar för ett åkeri i Norrköping.
Chaufförens pass, id-kort och körkort kontrolleras och chauffören grips eftersom man misstänker att dokumenten är falska. Chauffören är helt oförstående till gripandet.
Senare samma dag, vid tjugo i sex på eftermiddagen. På polisstationen i Sundsvall förhörs chauffören och han nekar till brotten han är anklagad för.
Polisen säger att han kör med falska dokument och att körkortet inte är giltigt. Chauffören nekar fortfarande, han menar att allt är i sin ordning, han har redan visat upp dokumenten för myndigheter i Sverige, till exempel Skatteverket och ansökt om att flytta till Sverige .
Den makedonska lastbilschauffören häktas några dagar senare , han är fortfarande helt ovetandes om vad hans fall kommer att leda till.
Dagarna går, och rättvisans kvarnar maler och han sitter häktad till några dagar innan domen faller.
Vi kallar chauffören för Goran. Så här säger han själv om gripandet:
–Jag tänkte på mig, jag tänkte på min familj, jag tänkte att jag hade förlorat allt,
Den 19 november kom domen mot lastbilschauffören, han stod då åtalad för brukande av falsk urkund och olovlig körning. I Tingsrätten skriver: ”Det faktum att Goran självmant vänt sig till Skatteverket och visat upp sina handlingar och att han visat upp både passet och id-kortet för polisen när han stoppades trots att de endast efterfrågat körkortet talar för att han inte varit medveten om att de aktuella handlingarna varit falska.” och fortsätter: ”Vid en samlad bedömning anser tingsrätten därför att åtalet ska ogillas.”¨Den makedonska chauffören frias ..
Domen mot den makedonska chaufförens får mycket uppmärksamhet i media. Protesterna tar fart och så här kunde det låta i radion:
–Svenska åkerier och transportsäljare slås ju ut nu av folk som inte behöver följa samma spelregler som vi har att följa, då är det svårt att konkurrera.
–De är inte ens EU-medborgare utan dom köper falska handlingar i Bulgarien och kör i Sverige och blir stannade och avslöjade men går fria i rättegång.
Den makedonske chauffören kommenterar reaktionerna så här:
–Jag har inte förtjänat att bli kallad dumbom och andra flera fula saker. Jag jobbar bara för min familj. Det säger den makedonske lastbilschauffören som friades i Sundsvalls tingsrätt, domen fick de svenska chaufförerna att gå i taket.
Idag kör han lastbil i Slovenien och vi har ringt upp honom. Vi vill veta vem personen är bakom epitetet ”Den makedonska lastbilschauffören” och hur han tänkte.
Goran är 49 år och har två tonårssöner och en fru hemma i Makedonien. Han tycker att det är fattigt i hans hemland och för att klara livhanken sökte han sig utanför landets gränser och hamnade här i Sverige. Planen var att ta med sig familjen hit och bli svensk medborgare, han hade till och med planer på att hans son skulle läsa vidare här efter att han pluggat klart i hemlandet.
Goran säger att han trivdes i Sverige:
–Ha, vem skulle inte vara nöjd med att jobba i det förlovade landet?
Han säger också att han inte känner igen sig i bilden av att utländsk chaufför skulle tvingas leva i misär. Här i Sverige bodde Goran i en campingstuga med tillgång till kök, badrum och tvättstuga, som delades av flera chaufförer. Drömmen var att skaffa sig en ny framtid i Sverige, men det blev inte riktigt som Goran hade tänkt sig.
Men, hur kom det sig då att Goran försökte skaffa sig de bulgariska handlingarna? Makedonien är inte med i EU, men på grund av historiska kopplingar mellan Makedonien och grannlandet Bulgarien är det möjligt för makedonier att söka medborgarskap i Bulgarien om vissa kriterier är uppfyllda.
–Alla som är förare här vill åt dom här dokumenten, dom bulgariska dokumenten, säger Goran.
Men eftersom kriterierna är vaga skapas möjligheter för personalen inom myndigheten att tjäna extra pengar genom att tillämpa reglerna generöst, vilket enligt bulgarisk och makedonsk press emellanåt sker.
För cirka fyra år sedan tog Goran kontakt med en mellanhand som skulle hjälpa honom med att skaffa pass, id-kort och körkort i EU-landet Bulgarien för att göra det möjligt att jobba inom EU. I förhör Goran berättat att han köpt dokumenten av en man som han uppfattade jobbade officiellt för bugariska myndigheterna, och att han bland annat fick intyga hans mamma och morföräldrar tjänstgjort inom det militära i Bulgarien för att påvisa att han härstammade från landet. Han fick också lämna in sitt makedonska pass, id-kort och utdrag från brottsregistret och han fick göra en intervju på polishuset i Sofia.
Goran misstänkte aldrig att handlingarna var falska, han säger:
– Nej verkligen inte, när man går till departementet för att hämta ut dokumenten tänker man inte så mycket, jag var överlycklig när jag fick dom, jag tänkte på min plan att få jobb i ett europeiskt land och bo där.
Vad som har hänt, varför han fick falska dokument, om det handlar om korruption eller dokumentförsäljning har Goran inget svar på:
–Ja, det är en fråga på mycket högre nivå. Det där kan inte jag ens ha någon aning om, än mindre veta något om det.
När domen faller börjar media uppmärksamma fallet och lastbilsprotesterna börjar, i media kallas han bland annat bluffchaufför det stod också att han helt saknade förarutbildning. Fram mot jul, eskalerar protesterna i dom större städerna runt om i landet.
Goran har följt protesterna på avstånd och säger:
–Jag vet allt, jag har följt allt via internet, bara några dagar efter domen så åkte jag från Sverige, jag var här i fyra fem dagar och sen åkte jag till Makedonien, jag visste inte var jag skulle jobba, vart jag skulle, jag blev av med allt faktiskt.
Han kan ha förståelse för att man protester men tycker inte det är chaufförernas fel.
–Det är troligtvis mycket problem i åkeribranschen, att det kommer östeuropéer och tar deras jobb. Men det är bolagen som tar deras jobb och inte chaufförerna. Men rubrikerna i tidningarna som har skrivits om mig, att jag inte hade körkort. Det var några rubriker om att jag själv skulle ha skrivit ut ett körkort. Att jag själv förfalskat allt. Jag har körkort i kategorierna C, E, D sen 1998.
Att Goran har ett makedonskt lastbilskort är också något framgår i domen i Sundsvalls tingsrätt.
Tillbaka till Johan Kullgren i Jönköping, mannen som startade Här Stannar Sverige och som blev förbannad över domen i Sundsvall tingsrätt. Vi frågar om han har läst domen.
–Delar av den har jag läst. En del har jag läst av den.
Men borde man inte begära att du ska läsa hela eftersom ni startade protesterna när den kom?
–Alltså, jag har väl läst det som jag kände vara vettigt. Jag har sett hela domen men sen har jag inte läst exakt vartenda ord men den är bara en del av. Det är inte det som är Här stannar Sverige, utan det handlar om lika villkor så det är inte bara den domen det handlar om, säger Johan Kullgren.
Ni säger ofta att lagar och regler ska gälla lika för alla. Om man tar domen som exempel, på vilket sett är lagar och regler inte lika för alla, om du jämför till exempel dig och den här makedoniern som blev friad.
–Ja alltså, jag ska inte säga att hade det varit en svensk chaufför hade det blivit värre, för det vet jag inte. Men det är lite så att, jag kommer med min lastbil och har för mycket lampor på den och kört över lite granna så får jag fan värre böter än om du har ett falskt körkort. Det tycker jag är rätt illa, säger Johan Kullgren
Det är strax lunchtid i Jönköping och vi är nu framme på Solåsvägen där ett antal lastbilar ska stanna i protest en kvart med start kl 12.
–Det är ett lotteri det här, hur många som kommer. Men nu börjar det komma några stycken, säger Johan Kullgren
Vi frågar hur många blev det totalt här nu då?
–Femton, sexton nånting. Allt är bättre än inget, säger Johan Kullgren.
Här stannar Sverige vill vara lika inför lagen, men något som gör det ännu mer komplicerat är ett snårigt EU-regelverk som öppnar för missförstånd och att man kan tänja på gränserna.
Cabotage – rätten som utländsk chaufför att köra tre inrikeskörningar inom en vecka när de kommit hit med gods, eller kombitrafik, det vill säga, när godset kommer till Sverige med båt får man bara köra 15 mil, men kommer det med järnväg så finns det ingen kilometergräns
Vi hör många som pratar om att reglerna är otydliga, vi ringer till Jimmie Lagerqvist som är handläggare på Transportstyrelsen, och han tycker själv att reglerna är snåriga och säger:
– Som sagt den här lagstiftningen är väldigt komplex och det finns mkt olika tolkningar och det saknas praxis på området, dvs domar och avgöranden Transportstyrelsen har valt att göra en tolkning av det.
Om det fuskas, och i så fall hur mycket, har man på Transportstyrelsen ingen bra uppfattning om.
–Vi kan ju bara uttala oss om fakta, det vill säga dom officiella siffror som finns, och dom officiella siffrorna som finns det är ju dom som Trafikanalys har tagit fram. Men det är ju baserat på frivilliga uppgifter så där misstänker jag inte att dom illegala transporterna finns att utläsa. Därför är det väldigt svårt att säga hur stort problemet är, säger Jimmie Lagerqvist
Frågan om olagliga transporter har varit uppe på politikernas bord flera gånger och vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft. Det är numera betydligt dyrare att bryta mot cabotagereglerna och sedan 1 mars kan polisen även låsa fast fordon som t ex bryter mot just cabotagereglerna, med en slags fotboja på däcken, detta kallas klampning. Nu kan polisen ta ut en sanktionsavgift på 40 000 av chauffören direkt på plats vid vägkanten
Till idag har 31 sanktionsavgifter fastställts med en summa av drygt 1,2 miljoner kronor. Ytterligare två avgifter har tagits ut som förskott men sen visat sig vara felaktiga och har alltså återbetalats till åkerierna
I Helsingborg i Skåne passerar mycket av trafiken på väg till eller från kontinenten. Här utför Skånepolisen många av sina kontroller. I detta mecka av tung trafik jobbar trafikpolisen Sören Johansson, han har kontrollerat tung yrkestrafik i cirka 10 år. Han tycker att han har fått en bättre verktygslåda för att stoppa lastbilar som kör olagligt.
–Ja men absolut, vår spontana uppfattning, när vi ser ute på väg givetvis, tycker vi att det här har minskat, man ser alltså mindre antal av dom här olagliga transporterna, säger Sören Johansson.
I debatten kring utländska lastbilar på svenska vägar har en bild målats upp av många utländska lastbilar är olagliga. Du som möter dessa lastbilar och kontrollerar dem – vad har du för bild?
–En hel del är olagliga. Men att säga som ibland framkommer att allting är kasst och att allting är fel, så är det definitivt inte. Det är många transporter som är lagliga och man får väl dela på dom här bitarna, tittar man på den här olagliga yrkesmässiga trafiken vad det gäller olaga cabotage så är ju det en bit och sen dom andra bitarna vad det gäller kör och vilotider och utrustning och så vidare då är ju det en annan bit men om man just på olaga cabotagebiten så är det många som är helt ok vad det gäller det, så jag tycker att det är en svag överdrift att man tror att allting är fel, så är det ju inte.
Som vi berättat tidigare så är reglerna snåriga, det som skulle ha varit en laglig kombitransport kan bli en olaglig cabotagetransport om lastbilen kör över sträckan på 150 kilometer
–Det är ingen tvekan om det många av dom som vi har skrivit och tagit ut förskottsavgifter på där har det varit den formen av transporter där man har haft ett mål som är mycket längre ifrån hamnen där man har landat än dom tillåtna 150 km, säger Sören Johansson.
Sören Johansson tycker att det stora ansvaret borde ligga på de som är ansvariga för transporterna, inte åkarna, utan de som beställer transporterna, alltså speditörerna och han säger:
–Jag tycker att dom har ett mycket större ansvar och dom frånhänder sig det väldigt ofta genom de bara hänvisar till att dom har skrivit avtal med olika europeiska åkerier, fram för allt från forna öststaterna, t ex Bulgarien. Beställarna bland det stora speditörerna i Sverige, behöver inte nämna någon speciell, men alla dom här stora speditörerna som finns dom har ett mycket större ansvar än vad dom vill göra gällande och det tycker jag att det kommer lite i skymundan. Dom tvår sina händer som Pontius Pilatus men det kan dom inte göra riktigt tycker jag.
Tommy Pilarp är förbundsdirektör och förbundsjurist på Transportindustriförbundet och företräder alltså speditörer som t ex Bring, DHL och Schenker men också ägare till hamnar som Stockholms hamn. Pilarp är en person som sticker ut hakan i debatten och det gillas inte av alla, på Här Stannar Sverige-gruppen får han svidande kritik och så här kan det låta: Är det ingen som kan ge det där tomteblosset Pilarp betongstövlar o ståplats i Bottenviken.”
Tommy Pilarp tycker inte att speditörerna flyr sitt ansvar och tvår sina händer som Pontius Pilatus:
–Det skulle jag nog inte säga, jag har pratat med många av de här stora aktörerna men även de små speditörerna, och det som speditören ska göra enligt de bestämmelser som finns, till exempel att kontrollera att den som utför själva transportern har de tillstånd som krävs, ett gemenskapstillstånd till exempel, att man är momsregistrerad, de kontrollerna görs alltid så vitt jag vet.
Vi frågar, om vi nu pratar om en kombitransport. Om det kommer in en transport sjövägen, och speditören känner till att den bara får köra 150 kilometer, och ändå planerar in en resa som är 25 mil – vilket ansvar har man i det fallet?
–I det enstaka fallet, jag kan inte gå in i specifika fall, men jag kan prata om den generella frågeställningarna, då har speditören genom det transportupplägg som han, inte bara medverkar utan till och med är ansvarig för, satt åkeriet i en situation att de kommer att bryta mot ett kombidirektiv, så då har man ett stort ansvar.
Det är många svenska åkare som protesterar och ställer krav på er som beställer transporterna, att ni ska ta ett större ansvar, hur möter ni dom kraven?
–Ja jag kan mycket väl, och med gått samvete lägga ena handen på mitt hjärta och säga att jag behöver inte möta de kraven, jag har varit med om att ställa dem. Det är ingen större hemlighet att Transportindustriförbundet har gått ut i debatten för längesen och sagt att vi är positiva till ett utökat beställaransvar, säger Tommy Pilarp.
8 maj, det är kväll och vi är på Stockholmsmässan i Älvsjö. Här pågår Stockholm Truck meet, en lastbilsträff där man bland annat tävlar i vem som har den finaste lastbilen. Vi ser kromade detaljer, vackra lackmålningar på lastbilarna och hör höga motorljud. Det är fest i lastbils-Sverige. Här finns också Här Stannar Sverige representerat och missnöjet gror fortfarande och man planerar nya protester där andra branscher ska medverka.
Bibbi Steinert är lastbilschaufför från Habo och verksam i protesterna. Hon tycker att villkoren är orättvisa och efter domen i Sundsvalls tingsrätt menar hon att vi är inte lika inför lagen:
–Det handlar om pengar hela tiden, men får vi bara in det rätt så får vi pengar, lika villkor för alla. Det är de det handlar om hela tiden, vi ska ha samma domar oavsett vilket land du kommer ifrån, vi ska ha samma i Sverige och du ska handla samma. Du ska tanka i Sverige till exempel, säger Bibbi Steinert.
Samma domar, vad menar du med det?
–Vi ska vara lika inför lagen, säger Bibbi Steinert.
På vilket sätt är vi inte det?
–Det räcker att titta på den uppe i Sundsvall.
Du menar att tingsrätten dömde annorlunda för att han var från Makedonien och inte från Sverige.
–Ja, säger Bibbi Steinert.
På vilket sätt då?
–Det gjorde dom ju, dom släppte ju honom. Han fick ju ingenting. Hade det varit en svensk. Då hade han fått mycket mycket mer, svarar Bibbi Steinert.
I höst ska Gorans fall avgöras i hovrätten. I veckan föreslog riksdagen att regeringen ska införa hårdare regler för klampning, nu ska man kunna hålla fast lastbilarna en längre tid.
Här Stannar Sverige förbereder just nu sin nästa protest på Sveriges nationaldag.
Vi har sökt domaren i målet i Sundsvalls Tingsrätt som befinner sig utomlands och inte vill kommentera . Men lagmannen som är ansvarig för tingsrätten skriver i en kommentar till Kaliber: ”Jag är övertygad om att varje domare vid Sundsvalls tingsrätt, liksom vid varje domstol inom Sveriges Domsstolar, i sin dömande verksamhet dömer sakligt och opartiskt enligt tillämplig lag och författning - och ser det som en självklarhet och som ett fundament i vår svenska rättsstat att varje domare i sitt dömande beaktar allas likhet inför lagen.”
Reportrar: Peter Johansson och Carin Berggren
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar om hur en liten flicka miste livet trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det finns blodstänk, hårtussar losslitna från Yara i stort sett i hela lägenheten. Och hon kan inte ha mottagit denna förfärliga misshandel utan att ge till exempel ljud ifrån sig. Morbrodern har haft ett garantansvar för Yara. Han har haft ansvar att se till så att hon inte utsätts för några skador. Trots att han har varit medveten om vad som hänt i lägenheten har han inte ingripit. Han har till exempel inte försökt hindra mostern från att fortsätta den här misshandeln. Vi har ju tagit del av bilder av Yaras kropp. Det har rört sig om en hemsk misshandel. Om man misshandlar en person, ett litet barn på det viset som Yara har blivit utsatt för, så måste man inse att detta kan leda till döden.
– När det gäller mosterns ansvar har hovrätten gjort precis samma bedömining som tingsrätten har gjort. Det rör sig om ett omfattande misshandelsfall, som har präglats av stor hänsynslöshet mot ett litet barn i en skyddslös situation. Och vi har funnit att detta ska rendera ett fängelsestraff på livstid.
– När det gäller morbrodern så har hovrätten gjort en annorlunda bedömning än tingsrätten. Vi har konstaterat att han måste anses ha ett likgiltighetsuppsåt till det här brottet. Det vill säga att han också är skyldig till mord. Hovrättens dom beträffande honom går ut på att han får 14 års fängelse, så säger hovrättspresidenten Lennart Svensäter på presskonferensen tisdag den 19 maj 2015 när hovrättsdomen kom.
– We did everything to protect Yara from the outside. Because we never thought anything bad would happen to her on the inside. Now we know that they were lying to us.
Vi gjorde allt för att skydda Yara från det som fanns utomhus. För vi trodde aldrig att något ont skulle hända henne i hemmet. Nu vet vi att de ljög för oss.
Det här är Yaras pappa, Mohammed. Vi sitter på samma parkbänk i Karlskrona som han satt på när jag mötte honom för ett år sen. Härifrån kan vi se Runda Rum, lokalen där Yaras lilla vita kista stod omgärdad av ett hav av blommor och fotografier och klasskamrater, lärare och flera hundra chockade Karlskronabor kom för ett år sen för att ta farväl av den mördade flickan. Mohammed är en annorlunda man idag. Då höll det precis på att gå upp för honom att familjens nära släktingar slagit ihjäl hans barn. Idag har den verkligheten sjunkit in. Mohammed och hans hustru skickade Yara, som då var sju år gammal, till Sverige helt själv för att bo hos släktingar. Han berättar om bakgrunden och om bomben som exploderade i Yaras skola i Gaza.
– It was Israeli airstrikes. And the problem with Yara was that she saw what happened. So she became more lonely and more depressed, so we started to beco me worried about her.
Yara såg hur en bomb exploderade i hennes skola i Gaza. Efter det här blev hon mer ensam, isolerad och deprimerad, så vi blev mer och mer orolig för henne. Och så växte idén fram om att skicka henne till Sverige så att hon skulle bli lugnare, kanske att hon skulle kunna läka där.
Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar idag om hur en liten flicka miste livet, trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen.
På Valborgsmässoafton 2014 är Yara och hennes skolkamrater i Tullparken i Karlskrona. De har skräpplockardag i parken som ligger intill hennes skola och de slutar efter lunch. Solen skiner och Yara har jeans, en svart tröja och en röd poncho på sig. Hon har gått på Tullskolan i åtta månader nu och blir bättre på svenska för varje dag. Hon är duktig i matematik och lärarna tycker att hon är pigg och glad och alert. Fast det var ju mer i höstas. Nu är det vår och hon ser lite magrare ut och är inte riktigt lika glad. Lärarna tror att det beror på att hon längtar efter sina föräldrar. Egentligen skulle mamma, pappa och hennes tre syskon komma till Sverige från Gaza nu i april, men Yara har fått veta att det nog dröjer. Yara visar sin tygödla för en fröken och säger att det är hennes skyddsängel. Yara säger efter en stund att hon inte vill gå hem. Men det är lite stimmigt bland barnen under matstunden och läraren frågar inte varför. Skoldagen är slut. Fröken och Yara säger hej då till varandra och hon börjar gå hemåt.
Det är bara några hundra meter hem till lägenheten där hon bor. Där, i fyrarummaren, väntar hennes morbror och moster och deras två små barn. Yara bor hos dem tills hennes egen familj kommer hit till Sverige. Då ska hon bo med dem.
De bor högst upp i huset. Yara har eget rum, men ingen riktig säng. Hon sover på en madrass på golvet.
Samma dag vid tiotiden på kvällen, kommer ett larmsamtalet till SOS. Det är Yaras moster som ringer efter en ambulans och hon blir allt mer desperat under samtalet.
SOS-samtal:
- SOS 112, vad har inträffat?
- Hallo?
- Hej.
- Ambulans, ambulans.
- Ja
- Please quickly..I am...my baby, my baby...I don't know, come skolan and sleep. I...quickly please, quickly, quickly...
Ambulanspersonalen kommer till lägenheten sju minuter efter att larmet kom. Ganska snabbt står det klart för dem att flickan inte andas och saknar puls. Hon är märkligt svullen om händer och fötter. En av ambulanssjukvårdarna lyfter på Yaras tröja för att den andra ska försöka få liv i henne med hjärtstartaren. Den 3 december samma år vittnar en av ambulanssjukvårdarna i tingsrätten i Karlskrona om hur Yara ser ut under tröjan.
– Då sätter man en platta på bröstet och en på ryggen när det gäller barn. Och sen kan inte jag se vad det är...men när jag ser den bröstkorgen så frågar jag "vad i helvete har ni gjort med barnet". För som jag tyckte att det var så var det brännmärken på bröstet. Och sen skulle vi sätta en nål för att kunna ge adrenalin. Och när man såg de händerna och när man kände överarmen på henne så blev man ännu mer frustrerad. Och när man såg hennes ben så...jag har sett mycket i mina dar...men detta var det värsta jag har sett, säger ambulanssjukvårdaren under rättegången.
Yaras moster och morbror grips på natten misstänkta för mord. I lägenheten hittas en brödkavel med både Yaras blod och mosterns DNA på. Spår efter våldet hittas över hela lägenheten. Obduktionen visar sen att flickan dött av fettembolism. Hennes kropp har utsatts för så mycket våld att fettceller frigjorts och transporterats med blodet till hennes lungor och kvävt henne. Rättsläkaren kan inte helt utesluta att hon också kvävts till döds med en kudde. Yara har minst 16 frakturer på kroppen. Nya, halvt läkta och helt läkta.
Morgonen därpå, den första maj, vaknar Karlskrona till nyheten om den döda flickan.
Nyheter P4 Blekinge:
”En åttaårig flicka hittades död i Karlskrona i går kväll. Polisen som har gripit två personer misstänker att hon har mördats. ”
Människor är chockade. Men Karlskronaborna har ännu inte fått veta hur samhällets skyddsnät havererat runt flickan. På stan går de traditionsenliga demonstrationstågen. Det är valår och politiker håller tal om vård, skola och omsorg. Ingrid Hermansson är centerpartist och ordförande i socialnämnden i Karlskrona. Den nämnd som ska komma att kritiseras hårt den kommande tiden.
– Där på förmiddagen så vet vi då att flickan har dött. Men vår roll som socialförvaltning förstod vi väl framåt lunch egentligen när polisen säger att det är en handling som de har skickat med en fax, som sen inte hittas på förvaltningen. Och där på dagen så blev det ju full aktivitet inne på socialförvaltningen när man letar helt enkelt efter denna handlingen, säger Ingrid Hermansson.
Faxet har skickats från polisen för nästan två veckor sen. Men det skickas på långfredan då alla är lediga och surrandet från faxmaskinen ekar i en tom korridor på socialförvaltningen.
I faxet står det att en granne har träffat Yara i hissen, haltandes, skygg och med ett blåmärke i ansiktet. Hon hade också hört bråk och skrik från lägenheten och var orolig för flickan.
Till slut hittas faxet i ett skåp - i ett tjänsterum. Vi har pratat med socialsekretararen men hon vill inte vara med i en intervju. Istället får socialnämndens ordförande, Ingrid Hermansson, berätta:
– Naturligtvis efter helger så hämtar man ju ut sin post, vilket också skedde. Det som då var fel här, var att det hamnar ju då hos en handläggare som har en öppen utredning som inte har som uppgift att göra de här snabba ageranden. Det hade hamnat hos en helt annan person om utredningen hade varit stängd.
– Vad hade hänt om den blivit läst?
– Den hade kommit till en annan person till att börja med. Personer som har att handha en anmälan. De personerna läser ju naturligtvis och agerar omedelbart, fortsätter hon.
– Du sa tidigare att du som nämndsordförande är du ansvarig för riktlinjerna. Här har man dåliga riktlinjer på posten, är det här ditt ansvar?
– Ja, det här är egentligen ett ansvar som jag har delegerat vidare till högsta tjänsteman.
Den högsta tjänstemannen är den tillförordnade socialchefen, Anette Gladher, och det är hon som på kvällen den första maj berättar för media om det försvunna faxet.
– Det här PM:et blir liggande i ett postfax hos en handläggare som inte uppmärksammar innehållet i det här PM:et, säger tillförordnade socialchefen, Anette Gladher.
– Och när hittas det här PM:et då?
– Det görs idag med anledning av att vi får till oss uppgifter om att det skulle ha funnits ett PM som polisen skulle ha skickats till oss.
Faxet låg oläst den kväll Yara misshandlades till döds. Hade då hennes liv kunnat räddas om det hade blivit läst?
– Det är omöjligt att säga någonting om det. Det som kan sägas är att vi borde ha träffat flickan och familjen när vi fick PM:et, säger Anette Gladher.
– You know it's like, you lost your child because of a paper. You can't imagine you loose a child because of a paper, sager Yaras papa Mohammed om faxet.
Det känns som att förlora sitt barn på grund av ett papper, säger Mohammed.
Men det här faxet är inte det enda misstaget. De närmsta veckorna efter Yaras död ska det visa sig att flera personer oroat sig för flickan och slagit larm. Redan den åttonde mars 2013, alltså ett drygt år innan Yara dör, så hittar hyresvärden den då sjuåriga Yara ute i trapphuset. Hon är rädd och ensam hemma med två små barn. Av de vuxna syns inga spår. Hyresvärden ringer till socialen som åker ut. Vid ett uppföljande hembesök senare sitter Yara citat "oerhört korrekt och att hon uppträder välartat och välanpassat". Paret ger en förklaring som socialtjänsten godtar och eftersom bedömningen är att Yaras behov tillgodoses på ett adekvat sätt, så inleds ingen särskild utredning.
Den 19 november 2013, ser en person hur en liten flicka vimsar runt i trafiken helt själv på väg till skolan. Trots att det är november har flickan ingen jacka, bara ett ärmlöst linne. I ett mejl till socialförvaltningen berättar hon om sin oro.
"Det borde vara uppenbart i skolan att hon inte sköts på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta uppmärksamma flickan tills jag vet att hon fått hjälp".
Socialen inleder en förhandsbedömning, det innebär en första bedömning av utsatta barns behov av hjälp. och med hjälp av lärare på skolan lyckas de identifiera flickan som Yara som nu är åtta år gammal. Men skolpersonalen säger till socialförvaltningen att hon brukar ha ordentligt med kläder på sig och att de inte är oroliga för henne. Och varken anmälaren, mostern eller morbrorn kontaktas. Socialtjänsten pratar inte heller med Yara själv. Beslutet blir att inte gå vidare med utredningen.
– Ja, i efterhand så tänker man naturligtvis att man skulle ha tagit allvar på de här små, små signalerna som framkom, säger Ingrid Hermansson är socialnämndens ordförande.
– Men hon måste ju ha frusit när hon är så tunt klädd. Och hon skulle ju kunna skadas av bilarna i trafiken. Är det en svag eller liten signal?
– Det är svårt att säga, jag ser inte riktigt omständigheterna framför mig. Men det kan ju vara allt från en relativt svag signal till att det förekommer ofta och då är det ju oerhört illa.
– Men det går ju inte att veta förrän man har pratat med barnet själv och det gör ju inte din förvaltning. Varför inte det?
– Nej, för att här tog ju då andra vuxna de samtalen och gjorde en tolkning att det inte var så farligt.
– Du pratar om skolan nu. Men det måste ju vara socialförvaltningen i slutändan som bär ansvar för barns trygghet som ska göra den undersökningen…
– Naturligtvis så är det så. Och socialförvaltningen har ju professionen och hade ju naturligtvis också gjort en nogsam utredning.
– Men är det en nogsam utredning om man inte pratar med Yara själv?
– Det var ju ingen anmälan som kommit in.
– Men ni får ju ändå kännedom om det?
– Ja, och får kännedom om att det här var ju inte vanligt förekommande, utan man hade pratat och det fanns vuxna bakom och så. Och då gjordes bedömningen att nej, hon har det bra.
– Tycker du att ni skulle ha pratat med Yara själv och frågat henne hur hon hade det?
– Ja, ur ett barnperspektiv kan jag nog tycka det i efterhand. För det är ju ändå en flicka i åttaårsåldern som säkerligen hade haft oerhört mycket att berätta om man hade påbörjat ett barnsamtal, säger Ingrid Hermansson.
Men det finns fler signaler på att allt inte står rätt till. I början av december märker en butiksanställd i bostadsområdet hur Yara innan skolan går in i butiken på morgnarna. Där ertappar hon henne på huk mellan hyllorna med att försöka stoppa ned riskakor i ryggsäcken. Den 21 november 2014, nästan ett år senare, ska den butiksanställde vittna i tingsrätten i Karlskrona hur hon ringer till skolan om sin oro:
Butiksanställd:
– Det är en liten tjej här inne som är här efter att skolan har börjat och jag tycker det är konstigt, ni borde ju sakna henne. Det jag mest reagerar på är att hon försöker ta riskakor för det är inte normalt att barn gör det. Vid ett flertal tillfällen har man tagit barn för snatteri. Och det är alltid choklad, tuggummi eller godis. Så det här kändes inte riktigt rätt. Min magkänsla sa att det är någonting som inte stämmer.
Åklagaren:
– På vilket sätt?
Butiksanställd:
– Att barn tar inte riskakor, de tar godis.
Åklagaren:
– Vad var din slutsats?
Butiksanställd:
– Att hon är hungrig.
I början av april 2014 reagerar Yaras klasslärare på att flickan är så mager. Hon ber skolsköterskan väga Yara och hennes vikt skrivs ned. Men inte i hennes journal. Den har inte flyttats över från hennes gamla skola i Karlskrona. Den är försvunnen och hittas först efter hennes död. Först då går det att se hur flickans viktkurva förändrats under det senaste året.
– Minskat...två hekto eller vad det var. Ja, hade man haft den så hade man uppmärksammat att hon inte hade ökat i vikt i alla fall, säger Ingrid Hermansson, socialnämndens ordförande.
Men skyddsnätet har brustit på en punkt till. Yaras frånvaro i skolan ökar under de två sista månaderna i hennes liv. Hennes lärare blir orolig och gör ett hembesök den 11 mars. I lägenheten upplever hon att det råder misär, de små barnen är understimulerade, det ligger drivor av cigarettfimpar på det låga vardagsrumsbordet. Och hon ser att Yara är skadad. Så här vittnade läraren om i tingsrätten den 19 november 2014.
Lärare:
– När jag fick se Yara komma in i rummet så såg jag…eller jag tog henne i handen och skulle krama om henne och då såg ju jag att hon hade en skada på handen. Och att hon var lite så här blå-grönaktig. Eftersom syster var på skolan den dagen så sa jag till moster att jag tar med mig Yara till skolan så att hon får titta på henne. "Oh, nej det behövs inte, vi har redan varit hos doktorn", sa moster då till mig. Och då blev jag lite lättad och kände vad skönt att flickan blivit undersökt av en läkare.
Läraren känner sig lugnad över handen. Men hon oroar sig över misären. Enligt socialtjänstlagen är hon skyldig att anmäla sin oro genast. Men i Karlskrona har det under flera år vuxit fram en praxis som strider mot lagen. Den här praxisen går ut på att lärare, fritidspersonal och andra som arbetar nära barnen ska slippa anmäla - för att inte få en dålig relation med barnets föräldrar eller till och med bli hotade.
Nästa dag ber läraren därför sin rektor att göra en orosanmälan till socialförvaltningen.
Enligt socialtjänstlagen ska han agera genast. Men det tar omkring fyra veckor innan han ringer socialtjänsten. Och när han får tag på handläggaren är hon på språng och berättar att Yaras vårdnadshavare är utsedda och att ärendet är avslutat. Enligt kommunen kommer rektorn aldrig så långt i samtalet att han ger uttryck för skolans oro. Och de lägger på luren.
Ett par veckor efter Yaras död kallar Karlskrona kommun till en presskonferens där de meddelar att rektorn har stängts av från sitt arbete. Så här säger kommundirektören, Ingrid Augustinsson-Swennergren, på den här presskonferensen:
– Lärarna har informerat rektorn och man har bestämt att rektorn ska anmäla. Rektorn har varit i kontakt med socialen men i samband med det missat att göra en anmälan. Det här finns egentligen inga ord att säga att vi brister, det räcker knappast. För det är klart att värna de mest utsatta är ju vårt huvuduppdrag. Men uppenbarligen, det här gick fel.
Kommunen ska senare få kritik för att ha uppträtt illojalt mot rektorn när han hängdes ut på presskonferensen. Men nu faller rektorn, som redan mår mycket dåligt efter mordet, djupare ned i depression. Och några veckor efter presskonferensen kör han iväg med familjens bil och skadar sig själv allvarligt i en självförvållad trafikolycka.
Varför tar det rektorn fyra veckor innan han ringer till socialförvaltningen?
Rektorn är idag för skadad för att kunna intervjuas. Därför blir det förbundsjuristen på Lärarförbundet, Kirsi Piispanen, som får svara på våra frågor.
– Varför tar det fyra veckor innan han hör av sig?
– Det är en utav de frågor som vi inte kommer att kunna få svar på eftersom vi inte kan ställa frågan till rektorn, säger Kirsi Piispanen.
– Kommunen menar att rektorn missar att göra en orosanmälan. Vad är er inställning?
– Vår inställning är att han har gjort en orosanmälan. Och i vart fall har kommunen inget belägg att påstå detta. Vi har också kunnat se att rektorn i sin arbetsbok, när han gör anteckningar om vad som sagts, skriver "kontakt med Soc. Oro, boende, vårdnadshavare". Så vi har mycket här som tyder på att han har gjort en komplett orosanmälan.
– Hösten 2013, hur ser hans arbetssituation ut då?
– Han är ansvarig rektor för två skolor. Den ena skolan expanderar kraftigt, det är väldigt många elever där och det är också ett stort antal elever med behov av stöd. Arbetsbördan för honom, men också överlag för kommunens rektorer, är väldigt, väldigt ansträngd, avslutar Kirsi Piispanen.
- Det beskrivs ofta i det här fallet att allt som kunde gå fel gick fel....
- Ja, allt gick fel, säger du, och det är ju alldeles riktigt. Det är ju ett antal myndigheter som är inblandade egentligen. Det är ju både polisen agerenade, skolans agerande och socialförvaltningens agerande, framförallt. Och det är ju det som är så tragiskt någonstans. För hade det varit en svag länk så hade man ju kanske kunnat tänka sig att andra myndigheter hade kunnat agera starkare eller tydligare. Men här var det flera svaga länkar. Det var ju därför det brast det här, säger socialnämndens ordförande Ingrid Hermansson.
Faxet som blir liggande oläst på socialförvaltningen. Och anmälan från skolan som socialförvaltningen aldrig uppfattar som en riktig anmälan. Båda de här två händelserna är kanske de mest omtalade misstagen som görs före mordet på Yara.
Men det blir också tydligt i de rapporter och orosanmälningar vi har tagit del av - att nästan ingen tar Yara åt sidan, bort från morbror och moster - och pratar direkt med henne. Och när socialnämnden beslutar att göra hennes morbror och moster till vårdnadshavare - så upphör all kontakt med socialförvaltningen. Det betyder också att Yara saknar stöd att bearbeta det hon upplevde i Gaza.
– Det är klart att hon behövde mycket stöd och det fick hon ju också ifrån kommunens sida, säger Ingrid Hermansson, socialnämnden ordförande.
– Vilket stöd då?
– Hon fick ju då både god man och hon fick ju då en släktingplacering, så visst fick hon...
– Men det här är ju släktingar som mördar henne i slutändan?
– Ja och hade vi vetat det så hade hon ju inte fått den placeringen förstås.
– Varför får just Yara inte någon vård?
– Eftersom vår utredning då bygger på det regelverket, eller byggde ska jag säga, att när de kommer hit som små, då blir det då antingen en släktingplacering eller en familjehemsplacering. Och då är det inte så att det är lagkrav att ha vårdplanen.
– Men då tittar ni på lagen istället för barnet?
– Ja och nu har vi ju ändrat detta.
– Och hade Yara fått en kurator kopplad till sig, hade hon fått ett annat typ av stöd. Vad är sannolikheten att hon då hade vågat berätta om hur hon hade det?
– Den hade naturligtvis varit större.
Kritiken från tillsynsmyndigheten och fristående granskare har fallit hårt mot kommunen året efter Yaras död. Och Karlskrona kommun har genomfört en rad förändringar. Alla som jobbar med barn och känner oro vet nu att det är var och ens ansvar att göra en anmälan - det är inget som kan delegeras. En ny rutin för hur barns journaler ska arkiveras finns nu. Polisen får fortfarande faxa orosanmälningar till socialförvaltningen men måste följa upp med ett telefonsamtal. Det finns helt nya rutiner för hur posten ska hanteras. Barn som kommer ensamma från andra länder ska inte automatiskt placeras hos släktingar just för att de är släktingar - de ska utredas som om de vore ett familjehem och har de ett brottsligt förflutet så godkännas de inte.
Och under året ska socialförvaltningen anställda 20 nya socialsekreterare.
– They will work harder. And harder is not enough, even if you do it like the book says, it's not enough. Because taking care of others will never be ruled by a book, sager Yaras pappa Mohammed.
Kvar står en familj med sorgen och saknaden efter ett barn som mördats. Och en pappa med en besvikelse och en ilska.
Nu när jag träffar pappan efter ett år efter Yaras död finns ändå några ljuspunkter. Yara har tre syskon och Mohammed busar med dem i sängen. Hans fru viker tvätt, nickar åt sovrummet och säger att "det är så där han hämtar kraft".
I veckan kom hovrättsdomen. Både mostern och morbrodern döms för mord. Hon får livstids fängelse och han 14 år. Och domen gör att Mohammed kan ta ytterligare ett litet steg mot att läka. Nu säger han att han orkar gå till Yaras grav.
– And this made justice, from my point of view, for Yara. I can now be happy when I go to my daughters grave. I couldn't do anything to make justice for my daughter before, but now I see that the system did all justice.
Reporter: Andrea Jilder
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Missar i avtal, dålig koll på järnvägen och fullt fungerande maskiner som skrotas. I Kaliber fortsätter granskningen av hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- SJ önskade när jag kom från Uppsala och anlände här i Stockholm så sa de “Ha en trevlig dag i Stockholm”. Jag tycker de kunde ha informerat om att det inte är några tåg alls som går här, säger en av resenärerna på Stockholms centralstation.
- Vart ska du nu?
- Jag ska till Flemingsberg.
- Och blir försenad?
- Ja uppenbarligen mycket. Men det här är ju inte första gången.
- Har du drabbats av det här förut?
- Ja, vi höll på fyra timmar till Uppsala för en och en halv vecka sen.
- Vad tänker du om att det blir så här?
- Med alla dessa händelser nu så borde det göras någonting radikalt.
Underhållet av järnvägen är eftersatt och regeringen har skjutit till pengar till Trafikverket som sköter den. Nu senast i vårbudgeten meddelade finansminister Magdalena Andersson att Trafikverket får 620 miljoner extra i år.
- Det finns ju en del kritiska komponenter i järnvägssystemet där vi behöver öka underhållstakten. Det handlar om kontaktledningar, det handlar om växlar, det handlar om ställverk. Men det handlar också om att underhålla rälsen. Och poängen är att ge en mer tillförlitlig järnväg i närtid.
Men i förra veckans Kaliber berättade vi att missar och rena felaktigheter i Trafikverkets upphandling av underhåll har lett till domstolstvister om vad avtalen innehåller. Och att Trafikverket efter förlikning har fått ersätta entreprenörer med mångmiljonbelopp.
- Strukton fick 131 miljoner extra och det är för att vi har titta på det här så har vi sett att det finns otydligheter. Och det har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för, för de har utfört jobb i anläggningen som vi ville ha, sa Anna Lundman underhållschef på Trafikverket.
Nu fortsätter Kalibers granskning av vad som ligger bakom kritiken mot Trafikverket. Riksrevisionen, regeringens utredare och forskare säger alla att verket måste bli bättre på att få ut mer av våra skattepengar när de upphandlar järnvägsunderhåll. Bråk om vad avtalen innehåller, kontrakt som sägs upp och fungerande järnvägsmaskiner som körs till skroten. Trafikverket kommer att svara på kritiken om en stund, men först ska vi titta närmare på själva rälsen.
- Här har du ju träsliprar och alla de här gröna kallas för befästningar och dom håller ju fast själva rälsen alltså.
Det här är Tina. Hon är bantekniker och jobbar med att laga räls. Vi står mitt i Stockholm och spanar ner på den räls som bär alla tåg till och från södra Sverige. På dagarna passerar tågen tätt här, så det är på nätterna Tina och hennes arbetskamrater jobbar.
- Och när det väl är igång så kanske vi har tre timmar på oss att hinna med det här. Sen börjar vi lugna ner oss själva och säga att “vi gör det vi kan”, men sen är det paniken på Trafikledningen, dom vill ju ha igång sin trafik, det börjar bli morgon, klockan är fyra-fem och pendlarna ska iväg till sina arbeten och det, så det är inte populärt om vi drar över tiden. Så det är ett jävla tempo och där är man som en myrstack. Man borrar, skruvar när man väl har fått dit den här nya detaljen.
- Du gillar det?
- Ja, ja! Man är ett team, man jobbar, alla vet vad de gör. Man behöver inte prata så mycket heller, utan man vet att nu händer det och nu händer det.
- Du som är ute på banan, hur skulle du säga att skicket är?
- Skicket, ja det är väl si och så. Bättre och sämre. Vi tar ett exempel här nu. Ett slirsår på rälsen, det blir liksom, du ser att det blir som en liten skada. Ett tåg vid lövhalka eller om det är frost på rälsen, så slirar hjulen på tåget. Då blir det som en repa. Sen om det där bara ligger och inte åtgärdas och det kryper ner vatten, så småningom om det inte görs någonting, ja då blir det ju en spricka. Så vi rapporterar det här så klart och eventuellt kan vi få det som en tjänst att åtgärda det här, men det är Trafikverket som bestämmer om vi får ta det här.
Här i Stockholm, där Tina jobbar, har Trafikverket anlitat två olika entreprenörer som sköter underhållhållet av banan. Och det, säger hon, gör att det ofta är mycket folk ute på rälsen och den ena aktören vet inte alltid vad den andra gör.
- Vi ska ut på ett fel och det visar sig att den andra aktören är i samma växel. Någonting har ju brustit där. Och vem ska vara där då? Då kanske den ena får släppa det där jobbet därför att man inte kan vara två stycken för att man har olika arbeten att utföra helt enkelt. Så det har hänt.
Det är sådana här händelser som gör att Tina tycker att Trafikverket verkar ha ett dåligt helhetsgrepp. Att planeringen inte fungerar. Och det är inte bara Tina som tycker så här. Det är också den slutsats som regeringens utredare Gunnar Alexandersson drog alldeles nyligen i sitt delbetänkande “Koll på anläggningen”:
- Den kunskap man har är inte tillräcklig och finns inte tillgänglig på den övergripande nivå som mans kulle behöva för att verkligen kunna planera arbetet och få det utfört på det sätt som krävs. Det är också svårt att prioritera mellan olika åtgärder. Jag kan tycka att det är särskilt anmärkningsvärt att man egentligen har känt till det här ganska länge. Internt, och det har också lyfts fram i olika tidigare utredningar. Men ändå har man inte kommit till skott med att åtgärda bristerna. Det tycker jag nästan är det största problemet. I det man nu gör så försöker man bygga upp nya system i det man kallar ANDA-projektet och där försöker man förstås ta den här typen av hänsyn.
Gunnar Alexandersson säger att när kunskapen om järnvägen brister påverkar det upphandlingarna av järnvägsunderhåll.
- Man kan säga att det blir svårt att beskriva anläggningen på det sätt som krävs för att en entreprenör ska veta vad som behöver göras och vad som den förväntas behöva göras under kontraktsperioden.
Och det kan leda till överraskningar som den Kaliber berättade om i förra veckan - att Trafikverket hamnar i tvist och måste betala miljontals kronor i efterhand när entreprenören kommer ut och hittar en bana i betydligt sämre skick än de hade räknat med.
- Då kan man ju få en diskussion om vilka extra eller särskilda åtgärder som behöver göras. Den typen av dialog har man ju mellan entreprenörer och Trafikverket, men det kan ju också leda till att man måste göra väldigt svåra prioriteringar i vissa fall.
Järnvägsunderhållet började läggas ut på entreprenad av dåvarande Banverket i början av 2000-talet men man hade också kvar en egen avdelning för underhåll fram till 2010, när Banverket slogs ihop med Vägverket och blev Trafikverket. Från och med då började Trafikverket lägga ut i princip allt underhåll på entreprenörer. Gunnar Alexandersson säger att omställningen till en ren beställarsorganisation har lett till att Trafikverkets kunskap om järnvägen har försämrats.
- Om fokus har blivit att man beställer en viss funktion på banan från en entreprenör och därmed överlåter väldigt mycket av arbetet med att också samla in kunskap om anläggningen till entreprenören, så tappar men i gengäld en del av den egna kunskapen om anläggningen som man behöver för att planera arbetet.
Fungerande maskiner skrotas
I samband med bildandet av Trafikverket knoppades den del av blev den del av myndigheten som hade utfört underhåll, Banverket Produktion, av och blev ett statligt bolag, Infranord. Idag är det Sveriges största järnvägsentreprenör.
- Är det den här?
- Ja, det här bland annat, det här är en ballastplog.
Vid avknoppningen fick Infranord med sig i stort sett hela Banverket Produktions maskinpark. Vi står på en verkstad och tittar på några av de maskiner som används när man jobbar med järnvägen. Det är Matz Johansson och Jonny Nadérus, förtoendevalda på fackförbundet Seko, som visar.
- När du gör spåret. Så lägger du på makadamen. Då plogar den upp vallarna och allting runt och snyggar till i spåret, gör rent växlar och alltihop.
- En stor gulgrön maskin kan man säga.
- Ja, det är en ballastplog helt enkelt.
- Det är flera som är lite mindre än den här. Dom har sålt till Dubai, tror jag en maskin gick. Och när den kom ner till Dubai var det ingen som kunde köra den, så då fick två av våra killar åka ner och visa hur man gjorde.
Efter att Infranord bildades har man sålt flera av de maskiner man ärvde av Banverket.
- Och det är såna här plogar som är jättebra att ha på mellanjobb. Men de bara försvinner. Det försvinner mer och mer maskiner.
Enligt Seko gör sig Infranord av med en tredjedel av maskinparken - en del har sålts och en del gamla utslitna maskiner har gått till tippen - men Infranord har också skrotat fullt fungerande järnvägsmaskiner:
- Först tänker man att det är gamla skrothögar de ska ersätta, men sen ser man vilka maskiner de tar bort och det är otroligt bra maskiner.
- Problemet är att man skrotar fullt dugliga arbetsmaskiner som även om de har femton år på nacken skulle kunna gå i minst tio år till så länge vi har maskintekniker som kan serva dem.
Eftersom Infranord gör mindre underhåll idag än när man var Banverket produktion, är det helt rationellt att göra sig av med de dyra maskinerna och hyra in efter behov. Maskinerna är dyra att behålla för ett statligt bolag som har krav på sig att göra vinst. Men för skattebetalarnas del har det enligt Seko inneburit att ett stort antal maskiner vi en gång investerade i gemensamt har skrotats, trots att de hade kunnat göra nytta på banan:
- I stort sett är det bara gamla Banverket som har sådana här maskiner. Det går inte att hyra in. Det går att hyra in sämre maskiner som har sämre arbetsmiljö och lägre kapacitet och som innebär att det inte kommer att bli ett bra arbete.
- Men är ni bara nostalgiska över de här gamla maskinerna?
- Om hela Europa skulle vara nostalgiskt så är vi det också. Över åttio procent av de europeiska järnvägsförvaltningarna behåller sina maskiner, ansvarar för underhållet i staten. Så jag är europeiskt nostalgisk om det är så.
- Men vad betyder det för järnvägsunderhållet när bra maskiner skrotas eller säljs?
- Härifrån ligger Karlbergs station några tusen meter bort. När det blir ett spårfel där och det behövs arbetsmaskiner för att laga, då kommer resenärerna få stå och vänta i några timmar, för det finns inga maskiner i närheten och det innebär ytterligare tågförseningar och också ett sämre järnvägsunderhåll.
Vi har sökt Infranord men de vill inte medverka i en intervju - när vi ber dem bemöta Sekos uppgifter skickar de ett skriftligt svar via mejl:
"Det stämmer att vi anpassar maskinflottan till vår nuvarande affärsmodell och precis som i alla andra branscher arbetar vi hela tiden med förbättrade arbetsmetoder och ökad effektivitet. En konsekvens av detta blir att vi skrotar ut maskiner som antingen är ineffektiva, ej efterfrågade eller arbetsmiljömässigt dåliga."
Infranord fick alltså med sig alla maskiner vid avknoppningen men skulle samtidigt börja konkurrera på samma villkor som alla andra entreprenörer. Beslutet om att maskinparken skulle tillfalla Infranord var regeringens, men det påverkade järnvägen. Trafikverket kunde i sina upphandlingar inte kräva att en viss typ av maskiner skulle användas även om de kanske var mest effektiva. Det hade i så fall gett Infranord en konkurrensfördel. Det ledde istället till att entreprenörer som var sämre rustade kunde vinna underhållskontrakten.
"Snön fortsätter att ställa till det, hundratals tågavgångar ställs in idag. Och här är Lunchekot tisdag. Något bättre i tågtrafiken idag men fortfarande stora problem."
Vi reser tillbaka till de kalla och snöiga vintrarna i början av det här decenniet:
- Ja, vi håller på att sopa rent en växel här där det har yrt in snö från ett tåg. Sen jag började är det här är den värsta jag har varit med om.
Ja, vintrarna 2010-2011 var kalla och snöiga och banarbetarna kämpade på för att hålla rälsen farbar. På vissa ställen var man mer framgångsrik än andra. I Västsverige var det järnvägsentreprenören Balfour Beatty Rail, BB Rail, som hade ansvar för snöröjningen. Det gick inte bra, tåg stod still och Trafikverket krävde snabbare snöröjnig, men det hade BB Rail varken maskiner eller personal till. Det visade sig snart att man var helt oense om vad som ingick i kontraktet. Varken entreprenören eller Trafikverket var nöjda med jobbet.
- Vi kom gemensamt fram till att gemensamt säga upp det här avtalet. Det var viktigt för oss att se till att underhållet skulle skötas och att trafiken inte skulle störas.
Malin Holen på Trafikverket i en intervju med Sveriges Radio i november 2011. Tvisten löstes genom att Trafikverket köpte ut Balfour Beatty Rail ur kontraktet för 125 miljoner kronor:
- Men borde ni inte ha gjort upp det på förhand, vem som skulle betala vad?
- Vi tycker ju att det är tydligt i kontraktet, men vi är oense om den tolkningen. Och därför valde vi den här lösningen vi att gemensamt säga upp det här avtalet.
Ett otydligt kontrakt med en underhållsentreprenör leder till att Trafikverket får betala ut 125 miljoner.
Vi har frågat Trafikverket om otydligheten i kontraktet bestod i BB Rail kunde ta över underhållet utan att ha de mest effektiva maskinerna. Vi har inte fått svar. Men när vi läser avtalet där kontraktet sägs upp, ser vi att oenigheten bland annat handlar om vem som ska stå för extrakostnader för järnvägsmaskiner.
I två program undersöker Kaliber vad som går snett när Trafikverket upphandlar järnvägsunderhållet. Vi har visat att felaktigheter i underlag har lett till dåligt skrivna avtal och att missar i planering ger ökade kostnader. Snart ska vi prata med Trafikverkets högsta ledning men innan dess träffar vi mor och dotter, Kerstin och Ulrika Andersson som står och väntar på tåget till Stockholm på perrongen i Falun.
- Jag tycker att det är fantastiskt. Sitta bara och njuta, luta sig tillbaka, titta ut, ha det bra. Så kommer man fram lugnt och tryggt.
- Ja, jag tycker också att de skulle satsa mer på tåg. Det är ju väldigt bra sätt att transportera sig.
- Varför behöver de satsa mer?
- Jag tror att det börjar bli väldigt dåligt med spår och dålig kvalitet. De har inte hållit efter det som de borde.
- Varför tror du det?
- Jag tror att det är väldigt eftersatt under många år nu. Så nu blir det nog dyrt att fixa till allting, men jag hoppas att de gör det.
- Det är klart att det vore fantastiskt om alla kunde transportera sig miljövänligt.
Trafikverket har fått mycket kritik för hur de sköter upphandlingarna av underhåll. Bland annat av regeringens utredare och Riksrevisionen. De tycker också att verket borde satsa mycket mer på uppföljningar. Jan-Eric Nilsson är professor på Statens väg- och transportforskningsinstitut och han gjorde ett försök att följa pengarna hur pengarna används för några år sen.
- Det fick vi helt enkelt lägga ner, för det gick inte. Man skriver ett avtal på ett antal miljoner på ett visst kontrakt, och då gick det inte att följa upp hur stort kostnadsutfallet blev på samma kontrakt, därför systemet är inte upplagt så att man kan följa de fakturor som kommer in och koppla det till kontraktet.
- Hur viktigt är det, skulle du säga, att Trafikverket har koll på sin budget, sina avtal och sina planer?
- Det är ju hela uppdraget för Trafikverket. Förr i tiden så underhöll man järnvägen själv. Nu köper man det här och då gäller det att köpa de saker som är förnuftigast att satsa på. Jag tycker att kunskapen att göra systematiska uppföljningar, där finns fantastiskt mycket att lära sig och det finns en resa kvar att göra.
- Men vad skulle behöva komma till för att det ska bli en förändring?
- Det är ju tiotusenkronorsfrågan även om det skulle heta miljonfrågan nuförtiden, men jag fattar inte att man inte får den här bollen i rullning.
- Vad skulle de behöva göra?
- Analysera data, hitta folk som kan skriva smarta kontrakt, läsa sig av kommersiella företag som har såna här komplexa kontrakt, det är vad jag tror man skulle behöva göra.
Trafikverket har dålig kontroll på både anläggningen och ekonomin, säger forskare och utredare.
Men Trafikverkets tillförordnade generaldirektör, Torbjörn Suneson, håller inte med och vill inte heller koppla kollen på anläggningen till upphandlingarna.
- Det är två helt olika saker. Upphandlingarna kan vi göra bra ändå. Men vi har bättre koll än man någonsin haft. Sen finns det önskemål från forskare och från Riksrevisionen att vi skulle ha ännu bättre kontroll. Det skulle vi gärna ha också, men vi har absolut tillräckligt bra kontroll för att göra bra upphandlingar. Och när man gör de här beskrivningarna och kopplar kontroll och upphandling, då tror jag inte man är riktigt insatt i hur upphandling går till.
- Behövs det inte ett väldigt bra underlag för att kunna göra en korrekt upphandling?
- Ju bättre kunskap man har om utvecklingen av spåren, under de fem plus två år, om man utnyttjar optionen som ett underhållskontrakt gäller, desto säkrare blir man om vad som ska göras. Men nu är det ett faktum att det är en gammal anläggning, det är en sliten anläggning, det är jättemycket trafik, så vi kan inte förutsäga exakt vad som sker. Då bygger man in möjligheten att reglera mängder i kontraktet, och det gör man för att försäkra sig om att man inte får onödigt stora riskkostnader. Men det där är detaljer som man kan prata med våra upphandlingsexperter om.
- Men verket har ju hamnat i tvist med flera entreprenörer just kring frågor kring kontraktet, vad som ska ingå och vad som inte ska ingå. Är det inte så att om Trafikverket hade haft bättre koll på förutsättningarna, då hade kunnat reglera kontrakten bättre?
- Det är möjligt att man hade kunnat undvika det, men det centrala är att det uppstår arbeten som var mer än det man förutsåg och det måste man betala för, för det måste göras. Sen kan det uppstå olika åsikter om hur mycket man ska betala för det och i de här fallen som ni har tittat på är det så att vi har sagt att “nä men så där mycket ska inte skattebetalarna behöva betala för det här” och sen har då entreprenören i fråga hävdat att “vi har gjort det här jobbet, vi ska ha betalt för det” och då använder vi det juridiska systemet, så vi tar det till en juridisk konflikt. Det är alldeles naturligt när man jobbar med kontrakt av olika slag, att om man inte kommer överens, då använder vi rättssystemet.
- Men vi har ju hittat att Trafikverket har lämnat fel uppgifter i upphandlingsunderlaget och därefter har man hamnat i tvist med entreprenören. Som lyssnare, skattebetalare så antar jag att man är nyfiken på om det här inte hade kunnat undvikas om man hade haft en bättre koll från verkets sida?
- När man har lämnat felaktiga underlag till ett kontrakt, det är olyckligt, det ska vi undvika. Men sånt kan hända och det har uppenbarligen hänt i åtminstone ett fall som jag har hört om. Då måste man se till att man kan reglera det så att det blir sjyst. I det här fallet som du hänvisar till var det ett ursprungskrav som vr långt större än det vi tillslut betalade och vi sparade rätt ordentligt med pengar genom att vi gick in i den tvisten kvalificerat.
- Men nu var det en långdragen tvist, dem måste ju ha kostat Trafikverket pengar och resurser också?
- Absolut, det kostade den. Så att det är alltid bättre om man vet från början. Men när det inträffar att det blir oklarheter. Då ska man reglera det, och gäller det att inte ge upp och tycka att man ska kämpa för skattemedlen, det gör vi.
- Du säger att ni har kämpat för skattemedlen genom att tvista?
- Det kan du skriva upp. Vi kämpar för skattemedel varje dag.
Torbjörn Suneson delar inte heller Sekos upprördhet över att Infranord nu skrotar arbetsmaskiner som kunde använts på järnvägen. Det var ett regeringsbeslut att låta Infranord få maskinerna vid avknoppningen men det påverkar Trafikverket genom att man nu inte styr vilka maskiner som används i underhållet.
- Jag tror att de nya entreprenörerna som kommer in, som gör att - om det nu är som du säger - att de också har maskiner. Så att den där oron, den delar inte jag.
- Det är ju maskiner som är investerade med skattepengar från början, vad tänker du om det??
- Det är förmodligen jättebra. Vi måste byta maskinpark även om vi har köpt en lastbil för skattemedel, så någon gång så har den tjänat ut och det har kommit en effektivare eller vad det nu är för maskin man använder.
- I det här fallet har de inte tjänat ut, de är fullt fungerande.
- Ja, men en gammal spade kan också vara bra, men det kan komma nya maskiner som är mycket effektivare.
Trots kritiken mot Trafikverket menar Torbjörn Suneson att man har bra kontroll på hur skattepengarna används överlag, och att inget i kritiken som har riktats är nytt.
- Riksrevisionen, forskarna och Gunnar Alexandersson säger ingenting som vi inte själva har sagt och konstaterat, så att vi delar problemanalysen och vi skulle gärna ha möjlighet att uttala oss om det och vi jobbar med att utveckla sådana system, men just nu behövs det mer arbete och tid för att komma dit.
- När har ni kommit dit tror du?
- Det vet jag inte, det är svårt att sia.
- Vad är din målsättning?
- Ja, det är jättesvårt att säga, men vi har bra koll och vi ska ha ännu bättre koll. Omvärlden förändras hela tiden, vi lever i en dynamisk tillvaro, så jag tror aldrig vi blir färdiga om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är tid som är det viktigaste.
Det är tid som behövs, säger Trafikverkets tillförordnade generaldirektör. Men kritiken har riktats under lång tid. Hur mycket längre kan järnvägen vänta? Tina, som är banarbetare och ser rälsen dagligen, säger att det börjar bli väldigt bråttom.
- Men när du ser på skicket, är du orolig för att något ska hända?
- Ja, det är det där, hur man ska uttala sig om det. Orolig. Ja, det har ju varit ganska frekvent med trasiga korsningar, det har ju alla fått läsa om och det är klart att jag vill ju inte stå här och vara någon Saida och säga att “nu kommer det att hända en katastrof”, men det har ju varit nära nu några gånger, och det man har iakttagit på underhållsbiten, det så klart, underhålls det inte succesivt, åtgärdar man inte månadsanmärkningar, eller rent underhåller rälsen, det så klart det går ju sönder tillslut. Man måste ju underhålla grejer precis som man målar sitt hus eller vad som helst.
- Vad ska man tänka som resenär?
- Som resenär? En del kollegor säger att “jag åker inte något jävla tåg”
- Av dina kollegor som jobbar med järnvägen?
- Ja, någon säger så. Men jag åker tåg, det gör jag.
- Jag vet bara att det måste ju underhållas på ett mer effektivt sätt och jag upplever, och flera i min bransch, att det är systemfel, högre upp, myndigheten som har hand om det här. Och det hoppas jag politiker också ser och förstår och gör något år det.
Tina heter i verkligheten något annat.
Reportrar: Anna Iversen och Micha Arlt
Exekutiv producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
I två program granskar Kaliber Trafikverket och hittar felräkningar, planeringsproblem och upphandlingsmissar som gör att slutnotorna hamnar långt över det avtalade priset.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
“Ja, det var föraren, vi stannar till vid stoppsignal. Det är enkelspårsdrift här framme på grund av byte av kontaktledning. Så vi blir stillastående här ett par minuter innan vi fortsätter. Tack.”
Järnvägen är i stort behov av upprustning - växlar går sönder och gamla ledningar glappar och orsakar signalfel så att tågen stannar. Problemen med järnvägen utreds och utreds och Trafikverket kritiseras gång på gång för att ha dålig koll på anläggningen. Varken Riksrevisionen eller den senaste regeringsutredningen har ens lyckats följa hur skattepengarna för underhållet används. Underlaget har varit för dåligt.
Trafikverket å sin sida hävdar att det där är gamla problem och att de nu har bra koll, både på pengarna och rälsen.
I Kaliber idag undersöker vi vad som kan gå snett i avtalen mellan Trafikverket och entreprenörerna. Och vi hittar felräkningar, misstag och utdragna tvister om vad avtalen egentligen innehåller - tvister som har lett till att de två största järnvägsentreprenörerna har stämt Trafikverket i domstol på sammanlagt 326 miljoner kronor.
Invigningen av Botniabanan
“Hans majestät ska med en slägga på gammaldags rallarvis sammanfoga de här två bitarna”
Det är slutet av augusti 2010 och kungen är i Umeå för att inviga Botniabanan. Med en slägga hamrar han symboliskt ihop två rälsbitar och förklarar Botniabanan öppnad.
Amanda Jenssen underhåller från scen och stämningen är på topp - 19 mil järnväg har byggts från Nyland i Kramfors kommun och hela vägen upp till Umeå. Efter 11 års byggande ska tågen äntligen börja rulla. Men gjorde de det?
Det hade uppstått ett par problem - eftersom järnvägen snart ska byta signalsystem byggde man Botniabanan för det nya systemet från början. Men de flesta lok och vagnar hade ännu inte anpassats för det nya systemet. Det fanns helt enkelt inte så många tåg som kunde köras på Botniabanan.
Ett annat problem var att arbetet med att rusta upp den anslutande Ådalsbanan hade blivit försenat, där hade det uppstått en flaskhals. Det här ledde till att trafiken inte alls kom igång som det var tänkt - många tåg fick istället fortsätta köras över inlandet på norra stambanan. Och det ledde i sin tur till att entreprenören som hade åtagit sig underhållet på den banan inte kunde låta sina banarbetare jobba som planerat - för de blev avbrutna av tåg hela tiden. Dessutom blev slitaget på den banan mycket större än entreprenören hade räknat med.
Den här förklaringen läser vi i en stämningsansökan som lämnades in till tingsrätten för två och en halv vecka sen, där statliga entreprenören Infranord, kräver 120 miljoner kronor extra av Trafikverket för arbetet på norra stambanan.
Arbetstiderna i spåret är en stor orsak till konflikt mellan Trafikverket och entreprenörerna just nu - Det här målet har precis börjat så vi kommer inte kunna följa det - men vi har hört talas om en annan stämningsansökan mot Trafikverket som kom in redan 2012 och den kommer vi att titta närmare på om en liten stund…
Trafikverket, som tidigare hette Banverket, upphandlar upprustning och underhåll av järnvägen för drygt 7 miljarder per år och även om avtalen är invecklade så är uppdraget tydligt: Trafikverkets ansvar är att för våra gemensamma skattepengar se till så att tågen kan gå och resenärerna komma fram i tid:
Resenärer: “Absolut att man vill veta hur man använder pengarna. Särskilt när man ser att det kan bli sådana problem som det har varit på sistone. Vi har ju varit stolta förut över vår punktlighet och allt och nu känns det som att det är något helt annat.
Då när man är väldigt intresserad är ju när man sitter fast på något tåg någonstans och undrar vad det är som händer. Då är man ganska insatt. Det är väl mera pengar som ska till. Vi skattebetalare måste hosta upp mer pengar helt enkelt. Det är väl så. Men har du koll på hur dina skattepengar används på att sköta tågbanan? Nej, det har vi väl inte. Det där är väl över våra huvuden så att säga. Var man lägger pengarna osv. Nu kom tåget här...”
Det är svårt att veta hur pengarna för järnvägsunderhållet används. Kontrakten som upphandlas är komplexa - Men just därför är det extra viktigt att avtalen är noggrant utformade och grundar sig på riktiga uppgifter, säger Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi på statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI:
– Vi tror att det finns mycket att göra med kontrakten för att få ner kostnaderna och kanske allra mest aktuellt för att få kvaliteten att bli den som den borde vara, det vill säga att tågen ska gå. I ett stort tekniskt system uppstår det fel, det är oundvikligt. det händer i alla länder och i alla tider, men det gäller att se till så att felen och störningarna blir så små som möjligt samtidigt som inte kostnaderna drar iväg och vi tror att det finns mycket kvar att göra där.
Exakt hur mycket Trafikverket skulle kunna spara genom att skriva bättre avtal kan ingen svara på men när slutpriset gång på gång hamnar betydligt högre än man räknat med är det svårt att göra en långsiktig planering, säger Jan-Eric Nilsson. För järnvägens del kan det handla om att miljonsatsningar måste skjutas upp eller till och med avbrytas mitt i, när pengarna plötsligt har tagit slut:
– Om du hela tiden drar över en budget så får du mindre pengar över. Du måste hastigt lappa och laga. Du kan inte fixa några långsiktigt kloka beslut om vilka åtgärd som är mest angelägna att göra, säger Jan-Eric Nilsson.
Som i fallet med Botniabanan påverkar arbeten som görs på en del av banan ofta andra delar. När nybyggen försenas eller avbryts kan det leda till ökade kostnader i underhåll någon annan stans.
Ur SVT Västnytt:
“Meningen var att det skulle dras 35 km nytt spår på sträckan Skövde - Töreboda i år. Men i somras insåg Trafikverket att pengarna inte skulle räcka till. Verket hade inte räknat med kraftigt fördyrade kostnader för miljösanering och frakter. Hela konceptet blev alltså dyrare och därför var vi tvungna att dra i handbromsen här under sommaren för att säga att vi är inte säkra på att vi kommer att genomföra det. Hur kommer det sig att ni räknade fel? Vi har inte räknat fel utan det är kostnader vi inte hade med från planeringen i början.”
Inslaget är hämtat från Västnytt i november 2012. Under hösten hade spårarbetet mellan Skövde och Töreboda legat nere i flera månader på grund av att pengarna hade tagit slut. I slutet av 2012 återupptogs arbetet, men fick avbrytas igen eftersom det hann bli för kallt. Tågresenärerna fick fortsätta åka ersättningsbussar och spårbyteståget fick ställas av i Falköping för vintern.
Och det var här på BS Verkstäders bangård som spårbyteståget stod den vintern - företaget lagar och underhåller arbetsmaskiner för järnvägen. Just nu är en ballastvagn på väg in i verkstaden - och Fritiof Schiller som är VD, säger att han också märker av att Trafikverket ibland ändrar sina planer med kort varsel:
– Ja, det är inte helt ovanligt. Vi har ett aktuellt exempel, vårt dotterbolag hyr ut personalresurser till entreprenörer och vi hade en kille som skulle vara uthyrd från v12 till v 48 på ett arbete i Dals Rostock som blev stoppat 7-8 veckor före projektstarten på grund av brist på medel. Det är flyttat ett år framåt och det kan jag tycka är ganska kort varsel på ett så långt projekt.
Vad var det som skulle göras?
– Det var kontaktledningsarbeten som skulle göras, vi hade en eltekniker som skulle jobba där. Så det är ett väldigt ojämnt flöde som jag upplever är ganska onödigt för tilldelningen kommer varje år och med en bra planering skulle man kunna hålla ett jämnt flöde och veta ungefär vilka resurser som behövs.”
I det här fallet behövde Trafikverket inte betala nåt för el-teknikern vars jobb ställdes in, men avbrotten i spårläggningen mellan Skövde och Töreboda ledde till extrakostnader. Exakt hur mycket kan inte Trafikverket uppge eftersom flera avdelningar har varit inblandade.
Såhär långt har vi hittat två orsaker till att slutnotorna för järnvägsarbeten kan hamna högt över det pris Trafikverket hade räknat med från början - Missar i planeringen som i Skövde-Törebodafallet - och brist på tågfri tid för banarbetarna att jobba - som i stämningsansökan från Infranord.
Nu åker vi till Dalarna. För det är i Falu tingsrätt som stämningarna mot Trafikverket handläggs och vi åker dit för att titta på en konflikt mellan Trafikverket och en annan järnvägsentreprenör. I slutet av november 2012 lämnade privätägda Strukton Rail in en stämningsansökan mot Trafikverket på drygt 206 miljoner kronor. Vi får med oss 9 tjocka pärmar från tingsrättens reception och lånar ett rum att sitta i…
Den här tvisten handlar om underhållet av södra stambanan - alltså den del av järnvägen som går från Järna och Katrineholm förbi Lund och fram till Arlöv. Kontrakten som den här tvisten handlar om, banan är uppdelad i två delar, gäller underhåll mellan 2007 och 2012. Tillsammans var kontrakten från början värda 303 miljoner kronor. Men år 2012 stämmer alltså Strukton Trafikverket och kräver ytterligare 206 miljoner.
När Trafikverket gör upphandlingar måste lagen om offentlig upphandling följas - och det innebär bland annat att det ska finnas tillräckligt med uppgifter i underlaget för att entreprenörerna ska kunna räkna och lämna ett anbud. Precis som Infranord skriver i sin stämning menar Strukton att det har varit mycket mer trafik på banan än de räknat med, men i första hand bygger den här stämningen på att Trafikverket har lämnat felaktiga uppgifter om banans skick.
Trafikverket använder ett besiktningssystem som kallas för Bessy - i det registreras anmärkningar på banan - ungefär som i ett besiktningsprotokoll för en bil. Strukton anklagar Trafikverket för att ha lagt in felaktiga uppgifter ur Bessy i förfrågningsunderlaget. Det har de sett när de själva har gått in och tittat i Bessy i efterhand. Men Trafikverket bestrider det här, de svarar att de att de inte har lämnat felaktiga uppgifter, och trafikökningen tycker de att Strukton borde ha räknat med.
Ord står alltså mot ord - och längre än så här kommer vi inte på tingsrätten i Falun - i den 9:de pärmen läser vi att parterna efter två års domstolsförhandlingar har ingått förlikning - vad de kommit överens om står inte.
Vi begär ut förlikningsavtalet men vill också se själva hur det kan se ut i underlaget - så vi åker tillbaka till Statens väg- och transportforskningsinstitut. Kristofer Odolinski forskar i transportekonomi och är inte insatt i tvisten mellan Trafikverket och Strukton, men har fått ett förfrågningsunderlag för en del av den här banan av Trafikverket i ett annat sammanhang för sin forskning. Vi ber honom titta på det tillsammans med oss..
– Absolut, då ska vi se…
I underlaget hittar vi två filer om Bessy med samma namn - men som visar två olika bilder - den ena filen är en enkel sammanställning medan den andra innehåller information om varje anmärkning:
– Då har vi excelfilen. Excelfilen innehåller ju bra mycket mer detaljinformation om de här anmärkningarna. Här har vi många rader av uppgifter samtidigt som pdf-filen är en sammanställning för varje bandel och år. Så man kan tänka sig att vill man som entreprenör gå in och titta hur det ser ut i detalj så går man in i excelfilen? Ska man hitta detaljinformation om exakt varje anmärkning, då är det en excelfil som man främst bör titta på, det tycker jag. Och i en jämförelse med de uppgifter som finns där så kan jag se att den här sammanställningen i pdf-filen som jag har fått i ett annat sammanhang stämmer inte överens med den information som finns i excelfilen som jag har fått. Det är en ganska stor skillnad mellan de två uppgifterna.
Vi räknar efter och kommer fram till att filen med detaljerad information bara innehåller knappt 1000 av de 2200 anmärkningar per år som finns med i den översiktliga filen - alltså färre än hälften. Kristofer betonar att han inte vet om filerna han har fått är samma som fanns med i underlaget till Strukton - men för den här delen av banan stämmer siffrorna överens med de som Strukton anger i sin stämningsansökan.
Men entreprenörerna har också ett ansvar att undersöka banans skick innan de lämnar ett anbud.
Vi åker för att träffa Robert Röder VD på Strukton Rail:
– Stämningen i sig handlade om våra merarbeten vi hade gjort i flera år. Vi hade prissatt en järnväg som såg ut på ett sätt, men när vi började jobba så såg vi att det var ett helt annat skick. Det krävdes mycket mer arbeten.
Hur länge hade ni haft diskussioner om det här innan?
– Oj, vi hade haft det länge, nästan i två år. Vi hade diskussioner med Banverket för det var ju Banverket före 2010. Då var vi nästan överens med Banverket att det här var ett faktum och det var inget konstigt med det. Men sen bildades Trafikverket. Det blev en ny myndighet. Det blev ny ledning och då tog det tid för vi hade ingen att diskutera med vid den här tiden. Sedan när vi kom igång med diskussionen igen 2011 så hade de inte samma syn som Banverket hade före 2010 och där hamnade vi.
Men ni har ju också en skyldighet att undersöka banans skick innan ni lämnar ett anbud. Hur kunde ni också räkna så fel?
– Problemet är att när vi granskade underlaget så var det den statistik man får ur BIS och Bessy, besiktningssystemet. Det hade varit skillnad om vi hade haft kontraktet några år innan då hade vi ju varit där och sett det men det här var ett nytt kontraktområde för oss så vi måste utgå från den här datan. Vi kan inte gissa.
Vad kom ni överens om till slut med Trafikverket?
– Vad det gäller vår stämningsansökan och den förlikning vi gjorde? Det vi kom överens om väldigt tydligt, det var att när upphandlingen gjordes så gjorde man ett stort fel. Man glömde att ange rätt antal besiktningsanmärkningar i verkligheten. Det var grundfelet, problematiken. Det vi sedan lärde oss under resans gång, det var hur de här trafikökningarna, i kombination med järnvägens förslitning, alltså livstidsperspektivet som vi nu pratar om även i järnvägsutredningen börjar nu slå igenom. När järnvägen är ny så händer inte så mycket och när den är i medelåldern så börjar man se effekter, men när man kommer till slutet av den här cykeln så händer saker så fort att man inte riktigt kan överblicka. Södra stammen är i vissa delar i den cykeln, på slutet, och det var väl både för oss och Trafikverket en tydlig tankeställare, att oj det händer grejer nästan på dagligbasis. Trots att man gör mycket så räcker det inte.
Enligt Robert Röder saknades det ännu fler besiktningsanmärkningar i upphandlingen av det andra kontraktet på södra stambanan som gjordes ett halvår senare. Båda entreprenaderna som hade förlängts i ett och två år, var avslutade när Trafikverket och Strukton slutligen förlikades.
När vi får förlikningsavtalet som undertecknades i augusti förra året läser vi att Trafikverket ska ersätta Strukton med totalt 131 miljoner.
I avtalet står det att:
“Trafikverket har vidare kunnat konstatera att det i förfrågningsunderlaget förekommit felaktiga uppgifter om historik avseende järnvägsanläggningarna.”
För den som står på perrongen och väntar är upphandlingar och avtal kanske avlägsna men samtidigt är det ju det allt handlar om - att upphandlingarna ska bli så bra som möjligt så att tågen kan gå och att Reine och Marianne Andersson som ska åka från Falun till Göteborg - ska kunna räkna med att komma fram i tid:
– Ja, inte vet jag om det är så över sig heller. Vad tycker du? Nej man räknar nästan med att det ska bli förseningar och krångligt.
Varför då?
– Därför att det har varit så mycket. Nu såg jag i dag, då var det någonting, var det Mjölby eller? Det var Borås. Ja Borås och jag kände liksom att oj, nu ska jag förbi där.
Men blir du orolig då eller?
– Nej, Ja det fattas väl pengar för att få det att rulla. Är det det som är problemet?”
Avtalen om underhåll mellan Trafikverket och Strukton skrevs för länge sen men varför dröjde det ända till 2014 innan Trafikverket medgav att de hade lämnat felaktiga uppgifter? Och varför dubbelkollade man inte uppgifter som låg till grund för avtal värda flera hundra miljoner?
De enda som kan svara är Trafikverket. Vi har mejlat i förväg om att vi vill fråga om avtalet med Strukton. Anna Lundman kom till Banverket 2002 och sedan ett år tillbaka är hon underhållschef på Trafikverket:
– Vi har ersatt Strukton för jobb som vi har beställt, för åtgärder som har utförts i anläggningen. Anledningen till att vi hamnade i en tvist var att vi var inte överens om vad som ingick i kontraktet.
Men var det inte så också att det fanns felaktiga uppgifter ur det här registret Bessy?
– Vi lägger inte medvetet med några felaktiga uppgifter i ett förfrågningsunderlag, men det var den bedömningen vi bedömde var rätt att lägga med då. Sen har det visat sig att det blev inte en korrekt bedömning och rätt uppgifter och det har vi justerat efteråt och tagit ansvar för.
Men har ni inte undersökt hur det gick till?
– I det här läget när vi har suttit i diskussionen med Strukton så har det handlat om att lösa ut, vi har sett att vi har ett ansvar kopplat till att ersätta Strukton och det har vi gjort. Sedan jobbar vi hela tiden med att förbättra vår kvalitetssäkring och vässa arbetet i förfrågningsunderlaget för att undvika det här. För vårt mål är ingenting annat än att vi ska komma med ett korrekt förfrågningsunderlag som är enkelt och begripligt och som entreprenörerna kan prissätta och förstå vilka risker de tar och vilka risker Trafikverket bär.
Men om ni inte har undersökt vad som gick fel, hur kan man då veta att det inte händer igen?
– Vi undersöker hela tiden vad som var fel, men jag kan inte svara på exakt vad som gäller de här filerna. Jag är inte insatt i det så då måste vi få återkomma, men det är många år sedan det här förfrågningsunderlaget togs fram, det var 2007.
Men det är 2012 som Trafikverket i sitt svaromål säger att ni inte har lämnat felaktiga uppgifter fastän ni har gjort det?
– Ja och det är i början på processen som vi sen har vi insett att vi har ett ansvar. Vi har haft ett underlag som inte har varit bra. Därför har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för det.
Men kan du förstå att det kan uppstå en osäkerhet hos skattebetalare om pengarna används på rätt sätt när det blir upprepade felräkningar av Trafikverket?
– Alltså om man hör att vi har ersatt Strukton med 130 miljoner så förstår jag att man studsar för det är ohyggligt mycket pengar och det är skattepengar. Jag har full respekt för och också förståelse för att man tänker tusen tankar kring hur det här hade kunnat användas. Men jag vill också säga att det är ju för att vi är rädda om skattepengarna som vi hamnar i de här diskussionerna. För om vi bara skulle gå med på entreprenörernas krav okritiskt, då skulle vi slösa med skattepengarna. Så jag tycker också att det här är ett kvitto på att vi är rädda om skattepengarna.
Fast vi har ju kunnat ge flera exempel på när det kostar skattebetalarna pengar för att det har varit felräkningar. En sådan här tvist kostar ju pengar till exempel. Och när arbeten måste stoppas för att Trafikverkets budget plötsligt har överskridits. Kan du förstå om man är orolig för att pengarna inte tas om hand på ett bra sätt?
– Ja, det kan jag förstå eftersom vi hanterar så ohyggligt mycket pengar. Och det är en av våra absolut viktigaste uppgifter att ta hand om de här skattepengarna och vi jobbar stenhårt på det. Jag tycker att vi har en bra koll på pengarna. Jag tycker att man kan lita på att vi värnar skattepengarna.
Trafikverket tycker att de har bra koll på pengarna och att de stora problemen ligger långt tillbaka i tiden - men det var i augusti förra året som Trafikverket fick ersätta Strukton med 131 miljoner och enbart i advokatarvoden har den tvisten kostat verket 1,8 miljoner.
Och nu väntar nya förhandlingar i tingsrätten. Vi har försökt få en intervju med Infranord om deras stämningsansökan som de lämnade in den 23 april - där de kräver 120 miljoner - men de vill inte uttala sig. Trafikverket vill inte heller kommentera den stämningen.
Vi har fortfarande inte fått reda på hur de felaktiga uppgifterna i hamnade i förfrågningsunderlaget eller varför tvisten behövde gå till domstol.
Professor Jan-Eric Nilsson på statens väg- och transportforskningsinstitut säger att det idag i princip är omöjligt att följa hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används.
– Den fråga som ofta är ute i press och i den allmänna debatten, hur många miljarder extra behövs? Jag skulle vilja säga att ingen egentligen vet. Ingen har svar på den frågan. Därför att underlaget för den typen av analyser är otillräckligt. Det går inte med hjälp av nuvarande underlag att svara på en sådan fråga.
2012, två år efter kungens högtidliga invigning av Botniabanan började snabbtågen och regionaltågen äntligen rulla - för den som reser mellan Umeå och Kramfors har restiden kortats med ungefär en timme jämfört med när man var tvungen att åka bil eller buss.
I nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av järnvägsunderhållet - då svarar också Trafikverkets generaldirektör på kritiken om att verket har dålig koll på anläggningen och skattepengarna.
– Påståendet att vi inte har koll på anläggningen är fel. Jag skulle vilja säga så här att Trafikverket som alltså har 85% verksamhet utöver järnvägsunderhåll är en mycket duktig och skarp beställare. Vi har ordning på torpet.
Reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen
Exekutiv producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Mordbrand, dödshot och skändade gravar. Svenska djurrättsaktivister använder allt grövre metoder mot personer inom pälsnäringen - och Sverige är det land i Europa som är mest utsatt. Varför är det så och vad säger aktivisterna själva? Dagens Kaliber handlar om personer som är beredda att offra sin egen frihet i kampen för djuren. Och från fängelset planerar de nya aktioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
— Här är verkstan och det då… Lite halmförråd och strö och sånt, lite maskiner, underlättar arbetet.
— Kommer vi ut till djurstallarna här då.
— Det är väl inhägnat ändå här...
— Ja, det måste man ju ha. Förr i tiden hade man inhägnader för att hålla djuren på insidan. Men i dag får man nästan göra lite tvärtom, det är för att hålla såna som inte ska vara innanför staketet på rätt sida.
I byn Hasslösa mellan Lidköping och Skara på Västgötaslätten, i en anläggning alldeles intill landsvägen, bedriver Thom Olsson uppfödning av minkar. I 150 meter långa längor, omgärdade av plåtstaket och taggtråd, finns över 3000 burar för de långsmala djuren.
Han driver en av Sveriges drygt 70 minkfarmer, och startade sin verksamhet under 2013.
— Jag vill hålla på med djur, jag gillar att bo på landet, och hålla på med djur. Och sen faller det sig lite naturligt när jag har släktingar som håller på med mink då. Jag ville hålla på med nåt sorts djur, och det här var ju det som jag hade sett mest utav och kände att det är den kunskapen som jag är mest och duktig på då. Så det kände jag som ett bra val.
— Det är bara galler här, det är inte så mycket utrymme att röra sig på för minkarna i buren?
— Om man jämför minkens storlek och oss människors storlek så är det som att vi skulle ha en trerummare med fyra etagevåningar på 140 kvadrat ungefär. Och jag tycker inte att det känns så litet.
Minkburarna på Thom Olssons gård mäter 90 gånger 30 centimeter och är knappt en halvmeter höga. Därtill en sovlåda med spån under själva buren.
— De är ju cirka sex månader då, när man avlivar dem. Sen sparar man alltid några till avelsdjur till nästa år då. Och så går året runt så. Minkåret börjar ju i mars, och så parar man dem, och sen får de valpar och valparna växer upp och blir stora och man kollar vilka avelsdjur man ska över till nästa år och så tar man och avlivar de andra då.
— Och då finns det nån anläggning för det här, på gården då?
— Ja, jag har en vagn då som jag har med mig ut med koldioxid eller kolsyra, som de andas in och sen somnar de in. Så det går väldigt smärtfritt för djuren då.
Thom Olsson och hans familj har fått betala ett högt pris för att han föder upp minkar och sedan säljer djurens päls. I det här programmet kommer vi att berätta om en liten cell av djurrättsaktivister, en handfull personer som har använt extrema metoder som aktivister aldrig tidigare har använt i Sverige.
Men först ska vi backa bandet några år. Det är hösten 2010 och utanför klädbutiken Fiourucci i centrala Göteborg står en grupp demonstranter från organisationen Djurrättsalliansen och skanderar slagord:
— Päls är mord, blod på era händer! Päls är mord, blod på era händer!
I november 2010 berättade Kaliber om hur butiker i Göteborg som säljer kläder med päls fick besök av fredliga demonstranter på dagarna, men på nätterna krossades rutor av okända personer och butiksägare hotades.
I programmet intervjuade vi en talesperson från Djurrättsalliansen. Han jobbade även som ombudsman på Miljöpartiets ungdomsförbund i Göteborg.
— Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt.
— Och hur lång tid innebär det?
— Det innebär att kampanjen avslutas när hela Göteborg är pälsfritt. Så det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid.
Men även om mannen representerade de fredliga demonstranterna så gav han även sitt stöd till dem som krossade rutor. Ett uttalande som gjorde att han blev av med sitt jobb.
— Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att kampen mot djurplågeriet går för långsamt.
Drygt ett år senare, 2012, dömdes en annan av de personer som hade stått och demonstrerat utanför butikerna för flera av hoten mot butiksägarna.
Och demonstranternas talesperson dömdes senare för olaga tvång mot en av butiksägarna efter att ha fått henne att skriva på ett kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter.
Här kunde historien ha slutat. Men några aktivister bestämde sig för att ta kampen för ett pälsfritt samhälle ett steg längre.
Under 2013 drabbades en rad personer med koppling till minknäringen i Sverige av brott från djurrättsaktivister. En av dem var jordbrukaren Thom Olsson i Hasslösa. Redan innan han hade startat sin minkuppfödning fick han och släktingar motta yxor, brandbomber och brev med ett tydligt budskap om vad som skulle hända om inte den planerade verksamheten stoppades.
Thom Olssons föräldrar fick följande brev från några som kallade sig för Djurrättsmilisen:
“Erat hus kommer att stå i lågor. Men det när ni minst anar det. Vi har er under bevakning så vi vet när ni inte är hemma, men om ni skulle vara det är det ju inget hinder. Efter att erat hus brunnit ner till grunden kommer ni, om ni överlever branden, att få se NN mammas hus förstöras på samma sätt. Detta kommer ske förutsatt att ni misslyckas med vårat krav.
Stoppa eran son Thom från att starta minkfarmen! Det är fler av oss som kan gå långt för att stoppa detta djurplågeri.”
— Det är mycket i världen man inte förstår, och jag ser de här människorna som terrorister, de lever för det här och har egentligen inga andra intressen utan de vill bara förstöra för andra. Det är så jag ser det.
Och även Thom Olsson fick brev. “Hur mår din mormor efter det som hänt hennes föräldrars grav?” stod det i ett dem.
— Jag fick reda på det när jag fick ett brev, det stod nånting…nu kan jag inte det ordagrant, det var ett tag sen, det var nånting om en grav där, fick jag höra mig omkring och det var min mormors föräldrars grav som de hade börjat att gräva i. Men… det var ju gamla, gamla släktingar som de hade grävt upp, och jag kände ju inte dem, det var mest min mormor som tyckte det var sorgligt för det var hennes föräldrar som låg där, men jag hade ju inte så ont utav det, men jag tycker det är synd att man ska förstöra för andra då, som inte har med det att göra överhuvudtaget.
— Hur reagerade din mormor på detta?
— Hon blev ledsen och så, men hon sa det att det var väl ingenting, de har ju varit döda så länge så det kan väl inte hända så mycket med det.
I graven hade någon grävt en 70 centimeter djup grop, och själva gravstenen var vält.
Thom Olsson var inte den ende minkuppfödaren som fick en anhörigs grav skändad av djurrättsaktivisterna. I Södertälje grävde de upp en annan gravsten och transporterade den till en trädgård i Katrineholm som tillhörde släktingar till den döde.
Men det var en tidigare attack som gjorde att polisen kom gärningsmännen på spåren.
Vi går tillbaka genom verkstan och bort mot den röda stuga där Thom Olsson bor.
— Här var garaget.
— Här var garaget och nu ser man ingenting. Bara en sandhög. Och då låg du och sov i huset här femtio meter härifrån?
— Ja, det gjorde jag. Och så hörde jag att det knackade då, eller det var väl inga knackningar, jag sover rätt tungt på nätterna, det var polisens sirener egentligen som jag hörde för de fick sätta på dem innan de hörde att det rörde sig i huset, så då vaknade jag och så kom jag ut. Det var egentligen ren tillfällighet, hade inte poliserna kommit förbi här då hade det nog tagit sig i flera hus och så hade det nog brunnit upp alltihop.
En sommarnatt för två år sedan brann alltså Thom Olssons garage ner till grunden. Detta var dagen efter han hade blivit intervjuad i lokalradion om sina planer på att starta minkfarm. P4 Skaraborg hade tidigare rapporterat om en lantbrukare utanför Hjo som efter hot bestämt sig för att inte bli minkfarmare. Men Thom Olsson lät sig inte avskräckas.
— Nej, det känner jag inte att jag är rädd för hot. Det är klart att jag… det är ju tråkigt att andra ska bestämma vad jag ska arbeta med. Min inriktning är att sköta om de här djuren jag tänker satsa på nu då och kunna livnära mig på det i framtiden.
Efter mordbranden fick polisen tillstånd att använda telefonavlyssning av misstänkta personer. Det var kammaråklagare Sofia Karlsson som ledde polisens arbete, och Kaliber träffar henne på polishuset i Skövde.
— De här olika brotten pågick ju under ett drygt halvår. Borde ni inte ha gripit de här tidigare om det var kända personer?
— Även om vi kunde se att det fanns saker som var i riktning mot de här misstänkta så var det väldigt svårt att knyta dem till alla brotten, och vissa delar hade vi bara brev som var skrivna och vi kunde se att det var förmodligen samma person som hade skrivit breven men inte så mycket mer. Så det handlade om att det var väldigt mycket pusselbitar som var tvunget att fogas samman, och det var egentligen inte förrän vi hade möjlighet att använda oss av hemliga tvångsmedel och få kittet som fogade samman den här gruppen i våra ögon då, som vi kunde se hela bilden och kunde koppla allting samman.
— Hur allvarligt ser du på den här typen av brott?
— Det är ju klart att det här är allvarligt, och precis som jag hävdade när vi satt i rätten under rättegången så menar jag att det faktum att det finns det här motivet bakom brottet, att man vill så att säga sätta demokratin ur spel, att man vill med våld tvinga sig till en samhällsordning som man själv tycker är den rätta, det är ju allvarligt och det ska ses som allvarligt.
— Brotten de dömdes för senare har ju begåtts i olika delar av landet. Har det haft någon betydelse för möjligheten att bedriva utredning?
— Det komplicerar ju det hela. Den här typen av brottslighet är komplicerad så till vida att gärningspersonerna har ju ingen koppling till platserna, nån naturlig koppling. Det är inte så att man gör det här för att man vill hämnas någon elak fiende, det är inte så att man gör det för att man känner till trakten utan det här är personer som söker upp sina måltavlor istället, och det har ju varit som sagt var på väldigt många olika platser.
Kaliber idag handlar om radikala djurrättsaktivister som anlägger bränder, mordhotar och skändar gravar i kampen för ett Sverige utan pälsindustri.
Fyra djurrättsaktivister, tre män och en kvinna, dömdes förra året till fängelse för brotten mot minkfarmarna 2013. En av aktivisterna erkände branden av Thom Olssons garage. Det var det enda brottet som någon i gruppen tog på sig.
En annan av de fängelsedömda aktivisterna, mannen som i egenskap av talesperson för Djurrättsalliansen intervjuades i Kaliber 2010, sitter nu av ett straff på ett år och nio månader, dömd för bland annat gravskändningen i Södertälje och för att ha skickat hotfulla brev.
I dag representerar han ingen organisation eller politiskt parti. För första gången efter domarna kommenterar han och en annan av de dömda nu händelserna. Från fängelset skriver den tidigare talespersonen till oss:
“Det jag har varit inblandad i ångrar jag inte en sekund. Har jag lyckats rädda en enda mink från döden, så har jag lyckats. Även om jag blev dömd till fängelse så tycker jag att det var viktigt att vi visade att det är inte okej att starta upp dessa dödsläger. Vi valde att sätta hårt mot hårt och jag hoppas och tror att andra aktivister kommer att följa våra exempel.”
Att minkfarmaren Thom Olsson ser aktivisterna som terrorister kommenterar han så här:
“För mig är begreppet terrorism kopplat till en grupp människor som dödar oskyldiga individer, så det är väl snarare de som är terrorister. Sedan har frihetskämpar i alla tider kallats för terrorister, som till exempel Ghandi, Nelson Mandela med flera. Inte för att jag jämför oss med dem på något sätt, men det är i sammanhanget intressant.”
Den andra aktivisten dömdes till två och ett halvt års fängelse, och skriver från en annan anstalt:
"Jag agerade utifrån medkänsla. Framöver kommer jag dock använda andra metoder. Att rädda djur är inte nödvändigtvis moraliskt fel, även om det för stunden är olagligt. Jag har inget emot någon pälsfarmare eller annan djurplågare personligen, men de måste sluta förstöra andras liv. Jag skulle inte vilja leva med tiotusentals liv på mitt samvete.”
De berättar också att de nästan dagligen får uppmuntrande brev från andra djurrättsaktivister. Men det öppna stödet för deras aktioner har i Sverige varit väldigt litet.
Men det finns en svensk Facebook-sida till stöd för dem. Personerna bakom har bland annat samlat in pengar till ”cellen” genom att sälja t-shirtar med slagord om djurrätt. Till Kaliber skriver en av dem att de dömda är hjältar och att den stat som låser in ”såna kämpar men tillåter massmord är kriminell”.
Däremot har det internationella stödet varit mer öppet. I mars 2015 genomfördes till exempel manifestationer för den svenska djurrättscellen både i Paris och i Rom.
Utanför svenska ambassaden i Rom har ett tjugotal personer samlats för att, som talaren säger, ge sitt fulla stöd till de svenska aktivisterna. Gruppen skanderar slagord ackompanjerat av trafikbrus och italiensk rock, och håller upp en sju meter lång banderoll som säger ”Solidaritet från Rom” och de fängelsedömda svenskarnas namn.
Någon delar ut flygblad och frukt, andra samlar namnteckningar för att överlämna till den svenska ambassadören.
Det är ingen tillfällighet att demonstrationen äger rum just i Rom. En av de dömda djurrättsaktivisterna har tidigare besökt sina italienska kollegor och deltagit i kampanjer mot djurförsök i landet.
Italien ligger högt i statistiken över brott från djurrättsaktivister. Men det europeiska land som toppar när det gäller olagliga aktioner mot pälsnäringen är Sverige.
Det visar en inofficiell sammanställning som Kaliber kan redovisa. Sedan 2003 har enligt statistiken uppemot 600 sådana aktioner begåtts i Sverige, följt av Italien med 200.
Siffrorna kommer från den brittiske säkerhetsanalytikern Steve Solley, som tidigare har jobbat inom Scotland Yard men i dag arbetar för pälsindustrin med att göra riskbedömningar. Han har under drygt tio år samlat information om den här typen av aktioner. Informationen har han hämtat från bland annat aktivisternas egna sidor på internet, och direkt från de drabbade branscherna.
Någon motsvarande officiell statistik över djurrättsbrott i Sverige finns inte, eftersom de inte går in under en egen brottskod utan rubriceras som till exempel olaga hot eller mordbrand.
Enligt Steve Solley beror den höga andelen brott mot pälsnäringen i Sverige på flera faktorer, bland annat att den här typen av brott under många år inte har prioriterats av svenska myndigheter.
— I think because Sweden is a very sort of relaxed and liberal country I think activism for many years wasn't a high priority for the police nationaly or localy. And of course you have a vibrant fur breeding industry in Sweden, and you also have a very fresh and vibrant retail market, so you have the targets, you have the activists and you have a probably low attention from the authorities.
De senaste åren, efter att polisen grep den nu dömda djurrättscellen, har antalet brott mot den svenska pälsnäringen i princip upphört.
Steve Solley pratar om hur den här typen av aktivism följer en cykel, där brotten blir allt grövre tills samhället reagerar med hårda straff. Då avtar brotten. Men med tiden börjar det om igen på en lägre nivå och med nya aktivister.
Kerstin Jacobsson är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har forskat på djurrättsrörelsen under många år, och har en liknande analys.
— Det här med militansen går i vågor. Det som är speciellt med de här sista årens aktioner är att man har valt att gå ett steg längre. Tidigare har man haft Djurens befrielsefront som modell, där man då gör olagliga aktioner, ekonomiskt sabotage, fritagningar av djur, men där man avstår våldsaktioner mot människor och djur. Medan man nu då har haft några stycken, en handfull aktivister, som har gjort aktioner under modellen Djurrättsmilisen. Och det är utifrån en engelsk förebild. Och det som är speciellt för Djurrättsmilisen är ju att de tar avstånd från den här ickevåldskoden som Djurens befrielsefront säger sig stå för.
— Vad är det som driver dem till att till exempel skända en grav?
— Gravskändningen i sig är ju menat som ett hot och en tanke att det ska bli för kostsamt att som de ser det profitera på att plåga djur. Men om man ser vad som är drivkraften så tror jag man måste förstå deras moraliska världsbild, och det är ju den här upptagenheten av djurs lidande, och där de också simulerar djurs lidande för egen del, de tänker sig in i situationen att leva ett liv i en bur, de drar paralleller mellan köttkonsumtion och att äta lik, industriell djurhållning som koncentrationsläger. Och med den här moraliska världsbilden så följer ju dels att det blir väldigt plågsamt att leva i ett samhälle där man hela tiden ser… det räcker att gå in i en livsmedelsaffär där de ser produkter av det här djurförtrycket…
— En annan sak som man pekar på det är att på individplanet många har nästan religiösa… om man ska dra en religiös parallell, starka omvändelseerfarenheter. De kan vittna om enskilda händelser där de har fått upp ögonen för djurs lidande.
Det som Kerstin Jacobsson säger stämmer överens med vad de intervjuade aktivisterna berättar. För en av dem var det olika filmer och besök på bondgårdar som väckte engagemanget:
”Det är några av de hemskaste upplevelser jag varit med om, inte minst grisindustrin. Jag sitter nu i fängelse men det kommer aldrig kunna mäta sig med vad djuren i djurindustrin genomlider. Jag kommer dessutom levande ut.”
Och Djurrättsalliansens tidigare talesperson beskriver det så här i ett brev till oss:
”Jag läste all litteratur jag kunde få tag på, jag besökte pälsfarmer och slakterier. Det var svårt att ta in allt elände och alla fruktansvärda bilder, men jag är väldigt glad att jag gjorde det för nu såg jag sanningen. Efter att ha mött djurens blickar och sett deras verklighet kände jag mig tvungen att engagera mig för att förändra deras förhållanden och krossa den fruktansvärda djurindustrin.”
Från Göteborgs universitet förflyttar vi oss till riksdagen i Stockholm.
Även om polisen lyckades lösa brotten mot Thom Olsson och de andra minkfarmarna så finns en kritik om att den här typen av kriminalitet inte tas på allvar.
I höstas uppmanade riksdagen regeringen att prioritera frågan.
— Då heter jag Cecilia Widegren och är moderat riksdagsledamot från Skaraborg.
Hon kommer från samma del av landet som minkfarmaren Thom Olsson.
— I grunden handlar det om att det är näringsidkare som på landsbygden driver företag, lever upp till de ganska tuffa djurvälfärdskrav men också svensk lagstiftning, att i grunden har de samma rätt som alla andra att driva näringsverksamhet så länge det finns en majoritet för detta i Sveriges riksdag och den lagstiftning vi har.
— Varför tycker ni att just de här brotten är särskilt allvarliga?
— Använder man brottet som ett sätt att påverka det demokratiska innehållet så menar jag att man på sikt har ett mer anarkistiskt samhälle och därmed ett samhälle där alla inte har ett lika värde. Och min grunduppfattning och mitt grundarbete som riksdagsledamot är ju att företräda andra men att vi alla har det här lika värdet. Och de här typerna av brott är faktiskt ett exempel på den här typen av demokratibrott som man inte ska tolerera.
På frågan om vad alliansregeringen under sina år vid makten själva gjort för att bekämpa brotten från djurrättsaktivister, svarar Cecilia Widegren att man samlat polisen i en myndighet. Nu menar hon att det är upp till den nya regeringen att dra fördelar av detta.
— Jag menar ju på att inrikesministern måste se till att leva upp till de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om skärpning av straffskalan, men också att utöka stödet för dem som drabbas direkt och indirekt. Och vi är alla överens om den nya polisorganisation nu som har byggts upp sen årsskiftet, men det är viktigt att även regeringen markerar i de regleringsbrev som man styr myndigheten med att den här typen av brott är nånting som man mycket väl ska ha prioriterat som ett nationellt gemensamt ansvar.
Finns det skäl att göra mer för förhindra och lösa brott från djurrättsaktivister?
Ett par hundra meter från riksdagen ligger Rosenbad, och där träffar vi inrikesministern och socialdemokraten Anders Ygeman, som har det högsta politiska ansvaret för polisens arbete.
— Det saknas ju egentligen en nationell samordning kring den här typen av brott, vilket kan försvåra en del utredningsarbete. Finns det inte skäl att införa andra åtgärder?
— Det tycker jag absolut, och vi har ju tidigare haft en ordning med 21 olika polismästardistrikt, med 21 olika bilder, men nu får vi sen årsskiftet en gemensam polismyndighet i hela landet, och då ökar möjligheterna att kunna ha en gemensam nationell bild. Då försvåras också den typen av brottslighet som rör sig mellan länsgränserna.
I höstas gav Justitieutskottet i uppdrag till regeringen att prioritera brott som begås av djurrättsaktivister, i betydligt högre grad än vad som görs idag. Men regeringspartierna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet.
— Skälet är helt enkelt att man vill prioritera ett antal olika brottstyper men man glömde en sida, nämligen vilka brottstyper man ska prioritera ned i så fall för att få resurser och tid att göra det. Och väljer man att prioritera alla saker, då prioriterar man i själva verket ingenting. Och vi tycker det är viktigt att polisen utifrån den verklighetsbild man har ute i lokalsamhället prioriterar sitt arbete.
Vi har tidigare i programmet berättat att Sverige är det europeiska land där pälsnäringen sedan början av 2000-talet varit mest drabbat av illegala djurrättsaktioner. Den brittiske säkerhetskonsulten Steve Solley menar att det bland annat beror på låg prioritet från svenska myndigheter. Men Anders Ygeman menar att polis och rättsväsende prioriterar brotten. Vi visar siffrorna för honom.
— Det är naturligtvis ett besvärande faktum att det har sett ut så, nu ser ju utvecklingen på senare år ut som om vi har brutit den utvecklingen och det sker betydligt färre såna brott. Men det här är en allvarlig brottslighet och min bild är att polisen tar det här på största allvar.
— Olika experter som jag har pratat med säger att de här brotten går i vågor, att man kan förvänta sig kanske en ny sån här brottsvåg med tiden. Men finns det nånting som gör att Sverige måste titta extra mycket på detta, jämfört med andra länder?
— Jag tror vi måste ta på allvar alla som vill förändra samhällsutvecklingen med metoder som inte är acceptabla, med våld eller med hot. Och då är det demokratiska samtalet som måste föras nu, för att vaccinera oss mot en sån här cykelsutveckling i framtiden.
Minkfarmaren Thom Olsson tittar ut över den plats där hans garage en gång stod.
— Du har inte varit rädd i efterhand för vad som hade kunnat hända?
— Det är klart, jag har sagt det i tidigare intervjuer att om de vill att jag ska sluta att föda upp mink så får de göra det ordentligt, då får de ta död på mig i så fall. Sen får vi se om de kan gå så långt, men det hoppas vi att de inte gör då.
— Du viker inte dig?
— Jag tänker aldrig vika mig.
Men inte heller djurrättsaktivisten som intervjuades i Kaliber 2010 tänker vika sig.
“Jag har utnyttjat tiden här i fängelset till att utveckla mina kunskaper och strategier för att föra kampen vidare. Hur tänker jag inte avslöja då mina antagonister säkerligen lyssnar på detta. Men de som plågar djur gör rätt i att byta bransch. Komvux har utmärkta omskolningsmöjligheter. Vi kommer att fortsätta konfrontera och avslöja djurplågeriet till dess att djurplågarna blir tvungna att lägga ner sin verksamhet.”
Kaliber i dag är slut. Vi har berättat om en liten grupp djurrättsaktivister som gick från att vara fredliga demonstranter till att skända gravar, och om hur Sverige sticker ut som det europeiska land där aktivisterna är som mest aktiva mot pälsindustrin.
Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger
Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen.
– Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här.
På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid.
Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick.
– Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt.
LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom.
– Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han.
De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten.
För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen.
2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna.
Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad.
– Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas.
Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt.
Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i.
Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen.
– Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären.
Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis.
Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov.
– Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson.
Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans.
Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år.
Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan.
– För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas.
De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken.
Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov.
Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat:
Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte.
Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov.
Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor.
– Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas.
Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar.
– Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat.
– Men vad är det för frågor då?
– Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan.
Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt.
– Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson.
Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas.
Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han.
– När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson.
För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till.
– Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt!
– Och det är så det är idag?
– Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen.
Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009.
Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan.
– Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm.
Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009.
– Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon.
Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning?
– Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning.
– Men är det nån skillnad då?
– Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara.
– Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis?
– Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta.
Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen.
Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram.
– Oj, vad tung du har blivit…
– Har det gått bra?
Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning.
Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning:
– Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv.
Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket.
Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till:
– Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han.
Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant.
För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan.
Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet.
Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen.
- Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt.
- Men är det rättsäkert?
- Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare.
Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten?
- Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon.
Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet.
När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans.
En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade.
– Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han.
Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen.
Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen.
– Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här.
Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut.
Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.
För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra.
För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna:
– Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin.
En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med.
Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon.
– Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så.
– Det är inget krav från kommunen?
– Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin.
Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor.
– Det är ju en kostsam insats helt klart.
– Men försöker man hålla ner den kostnaden?
– Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon.
Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan.
Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende.
ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande.
Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF.
För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet.
– Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas.
Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar.
Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna.
– Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting.
I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner:
”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna”
”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna”
”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg”
”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning”
Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak.
– Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt.
SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten:
– Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog.
Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över.
– Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna.
Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka.
Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat:
– Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas.
Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen.
- Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna.
Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp.
Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får, antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården.
Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler.
Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998. En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska.
Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård.
Vad har hänt sedan lagen infördes?
Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet?
I Kaliber idag - om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem.
Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare.
För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.
Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information.
– Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han.
Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten – och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten.
Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen.
– Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl.
Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar.
Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge:
2011: En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer.
2013: En granskning utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande, börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus.
2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav.
2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna.
Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter.
Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen, blev klar i slutet av mars i år.
– Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då, som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen.
Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra kan se din journal.
Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan:
– Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller.
– Men om moralen är hög - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna?
– Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen.
Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till, och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare.
I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna.
– I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna.
Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra. Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal.
– Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här?
Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte.
– Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20 sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor.
– Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna?
– Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt.
Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan. Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats".
Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns.
Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat. En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt.
– Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson.
Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka.
De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked.
Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång.
Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig.
I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson.
– Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där. Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning.
Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång.
– Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter.
– Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men, där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.
Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom.
– Ett ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion - om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga.
För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch.
Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem.
– Loggkontrollerna då, de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter. Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla. Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han.
Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga:
– Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.
Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen.
– Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare, det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar.
Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor:
– I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon.
– Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.
Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset.
Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård.
Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får.
Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal.
Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så?
Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård, eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas.
Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare. Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket.
Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande.
– Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson.
Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen:
– I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld.
Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen, menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson:
– Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson.
– Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson.
– Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där?
– Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många behov som ska tillgodoses i ett it-system.
Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård?
Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och?
Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen.
2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården.
Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika landsting och mellan landstingen och kommunerna.
Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.
Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag.
Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart.
– Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han.
– Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna.
Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen.
Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov.
I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten.
Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om - och säga ja till - att dina uppgifter sprids.
Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag.
– Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon.
– Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det?
– Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga.
Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget.
– Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008 är det inte dags att revidera den!
– Vad får det för konsekvenser för mig som patient?
– Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand.
Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen - sju år efter införandet.
– Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl.
Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister.
För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården.
– Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas.
Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem:
– Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på. Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu.
– Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag?
– Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa, ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna.
Producent Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Alla vill flyga billigt men till vilket pris? Sedan avregleringen av flygmarknaden började i Europa i slutet på 80-talet har konkurrensen mellan flygbolagen blivit stenhård. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär om flygbolaget Avies, ett bolag där prispressen skulle få allvarliga konsekvenser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Ja, vi bara satt och höll varandra i handen och bara tittade rakt ner och bara tänkte, ska det sluta så här?
Så säger Lina Andersson, som den 3 maj 2013 skulle flyga från Sveg till Stockholm. Bolaget som trafikerar sträckan är det estniska flygbolaget Avies, och hon minns att det hela började med att planet var sent till start:
– Ryktesvägen hörde man ju att det varit problem redan dagen innan, med dem som kom in med det planet som hade landat. Så det var ju lite spekulationer då, men sen så lyfte vi och det gick ganska snabbt, men sen så märkte vi att det blev tystare på höger sida av planet, och sen så började vi luta. Det lutade ju så att min medpassagerare som satt bredvid mig lutade sig med väldig kraft på mig. Och jag tryckets ju mot fönstret. Och man såg ju trädtopparna alldeles, alltså rakt ovanför, det var vidrigt. Man tänkte bara, ska det sluta så här? Är det bara detta?
Det här är historien om flygbolaget Avies. Ett bolag där prispressen gått så långt att inte bara personalen, utan också passagerna skulle komma att märka av konsekvenserna. Ett bolag som satsade stort, men där affärerna i Sverige skulle sluta i uppsagda avtal och skulder hos Kronofogden. Kaliber nyhetsdokumentär - idag om flygbranschen.
Vi börjar med att prata med några flygresenärer på Arlanda i Stockholm.
– Jag ska resa till Malaga.
– Vilket bolag flyger du med då?
– Norwegian.
– Hur tänkte du när du köpte biljett från just det bolaget?
– Att det var billigast, och passade mina datum, säger Jenny Forsberg.
– Jag ska till Budapest.
– Vilka flyger du med då?
– Norwegian. Jag tänkte att det var en av dom billigaste. Jag valde mellan Norwegian och något polskt flygbolag, säger Vidar.
– I´m going to Istanbul.
– Which company do you fly with then?
– Turkish airlines. I rate all of them, I try to see which one is cheapest, sager Alina Martinova.
Det handlar mycket om priset för flygresenärer idag. Och just priset var också det som avgjorde när Trafikverket skulle handla upp flygtrafiken på ett antal linjer i norra och mellersta Sverige. Eftersom det inte är så mycket folk som flyger från små orter som Sveg, Pajala eller Torsby måste staten gå in och täcka upp kostnaderna om det över huvud taget ska kunna finnas nån flygtrafik där. Och linjerna Pajala-Luleå, Arlanda-Sveg och Arlanda Torsby/Hagfors ansågs som samhällsnyttiga. Flera bolag lämnade anbud på att få uppdraget och vann det gjorde det lilla estniska flygbolaget Avies, just för att de var billigast. 165 miljoner skulle Trafikverket få betala för att Avies skulle trafikera linjerna från 2011 till 2015.
Redan från början hade Avies problem med att få igång trafiken, men det var först 2013 som det började komma rapporter om allvarliga incidenter. Nyhetssändningar Sveriges Radio:
”Det estniska flygbolaget Avies utreds av Haverikomissionen efter flera incidenter.”
”I februari förra året kanade ett Avies-plan av banan i Pajala.”
”Ett flygplan tvingades i morse nödlanda på Svegs flygplats. Planet var på väg från Sveg till Stockholm när varningslarm från planet inkom till flygplatsen.”
Just planet som tvingades nödlanda i Sveg den 3 maj 2013 var det som Lina Andersson var med på.
Men trots att Avies varit med om flera incidenter börjar det svenska bolaget Direktflyg samarbeta med dem. Vid årsskiftet 2013/2014 säger Direktflyg upp sina egna piloter och gör sig av med sina flygplan för att istället sälja biljetter till och hyra flygstolar hos utländska operatörer. Däribland Avies, som nu kommer att trafikera ytterligare linjer i norra Sverige i samarbete med Direktflyg.
Och det är nu som P4 Dalarna får in ett tips om att allt inte står rätt till med Avies och börjar granska det estniska bolaget. Det mesta av underhållet på Avies flygplan utförs i Estland, men sen dom börjat samarbeta med Direktflyg har det svenska bolagets egna tekniker fått hjälpa till, framför allt på plats i hangaren i Borlänge. Och flera av flygteknikerna här är oroade över att Avies inte sköter underhållet av planen. Så här berättar de i ett inslag som sänds i P4 Dalarna den 3 juni förra året:
”Vi får en beställning på en specifik åtgärd som vi ska utföra, men när vi börjar kolla upptäcker vi ofta fler saker som borde rättas till. Men när vi påpekar det så säger de nej, det vill de inte betala för.”
”Vi har hittat häpnadsväckande fel, alltså riktigt skarpa brister som skulle kunna leda till katastrofala följder.”
”På ett plan gick det inte att dra ut handtaget som ska nödavstänga motorn. Tänk om det blivit en motorbrand och nödavstängningen inte funkat, det är ju så allvarligt att det planet borde inte ens fått flyga hit.”
Dessutom berättar teknikerna om att piloterna som kör planen är anställda på osäkra villkor och inte vågar rapportera fel som de upptäcker:
”Normalt ska piloten göra en anmärkning i planets loggbok när de upptäcker något som borde kollas eller åtgärdas. Men det vågar de inte för de är rädda att de kommer få sparken då. Istället får vi tekniker höra på omvägar att vi kanske borde kolla närmre på vissa grejer.”
Att det finns brister i underhållet av Avies flygplan och att bolaget mörkat fel framgår sen också av Haverikommissionens utredning efter nödlandningen i Sveg, som publiceras några dagar senare, den 9 juni. Haverikomissionen skriver i sin utredning att Avies undviker att anteckna fel i planets loggbok med det uttalade syftet att minska risken för att flygplan ska bli stående på marken och att det ur säkerhetssynpunkt är anmärkningsvärt.
Bland felen som tekniker här i Sverige uppgett att de hittat på Avies plan är bland annat:
”Lösa och isärfallande motorreglage, feljusterade motorer, felinstallerade landningsställ, underliga om ens godkända reparationer på vingarna, att det saknas reservdelar när något måste bytas, med mera.”
I samband med P4 Dalarnas granskning uttalar sig flygsäkerhetsanalytikern Hans Kjäll om bristerna, och han säger att flera av de här felen kan leda till allvarliga konsekvenser, till exempel de feljusterade landningsställen.
– Ett feljusterat landningsställ innebär att flygplanet kan dra snett när man landar eller även när man startar på banan, och det kan alltså få allvarliga konsekvenser.
Om Avies ovilja att sköta underhållet på planen säger Hans Käll så här:
– Ja, där trycker du på en väldigt viktig komponent i det hela. Nämligen att ekonomin är styrande och inte flygsäkerheten. Det är alltså ytterst allvarligt.
I samband med granskningen får bolaget motta kraftig kritik från dom svenska fackförbunden. Pilotfacket och teknikerfacket riktar även kritik mot Trafikverket som handlat upp bolaget. Och Konsumentverket går ut och riktar kritik mot svenska Direktflyg för falsk marknadsföring, eftersom det inte framgår på deras biljetter eller hemsida att det inte är de själva, utan Avies, som kör planen.
Kort efter P4 Dalarnas granskning, och Haverikomissionens rapport, går svenska Transportstyrelsen den 13 juni ut och säger att Avies flygtillstånd bör dras in. Men eftersom Avies är ett estniskt bolag, så är det bara myndigheterna i Estland som kan ta det beslutet, och de delade inte den bedömningen. Så här sa Kaupo Toodu, chef för den operativa verksamheten på den estniska luftfartsmyndigheten, ECAA, då:
– Currently I don´t see any reason for that. For the last two months there hasn´t been any occurrences. Things happen…..
Just nu ser jag ingen anledning till det, de senaste två månaderna har det inte varit några incidenter, inget är någonsin 100 procent säkert, säger Kaupo Toodu.
Avies flygplan har alltså varit inblandade i flera incidenter vid den här tidpunkten, flygtekniker som utfört underhåll på planen har gått ut och varnat för att planens tekniska status inte är bra, och den svenska tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen har sagt att de tycker att Avies flygtillstånd bör dras in.
Men Avies fortsätter att flyga i Sverige som om inget hade hänt. Och under sommaren tystnar kritikstormen mot bolaget. Men under hösten förra året får den nytt liv. Den 24 oktober går Statens haverikommission nämligen ut och varnar för bolaget.
Haverikommissionen har upptäckt att det finns stora brister i det system som piloterna använder för att beräkna längden vid start och landning, något som är extra viktigt inför vintersäsongen. Kort efter det här går Härjedalens kommun, polisen i Jämtland och flera företag ut och meddelar att de inte tänker flyga med Avies. Och svenska Direktflyg avbryter samarbetet med bolaget. Men Trafikverket håller fast vid att de inte kan bryta avtalet med Avies, så länge bolaget har ett giltigt flygtillstånd.
Den 20 november sker ytterligare en incident med ett av Avies plan. Den här gången på Arlanda och Haverikomissionen startar ytterligare en utredning.
Trots allt som skett står det i januari 2015 klart att Avies vunnit Trafikverkets nya upphandling (12 januari) för inrikestrafiken på två sträckor för fyra år framöver - ett beslut som gör att myndigheten får motta kraftig kritik från flera politiker. Sedan tidigare var redan också fackförbunden och lokala företagare kritiska. Björn Gillberg, VD på Värmlands metanol, var en av dem.
– Det måste bli stopp på det här bolaget. Det är farligt att flyga med dem.
Kort därefter, kommer det fram att Avies har flera obetalda räkningar som gått till Kronofogden. Och Trafikverket bestämmer sig för att ge Avies ett vite på 725 000 kronor för att bolaget ställt in flera turer. Men myndigheten tycker sig fortfarande inte kunna säga upp några avtal med Avies. Den 3 mars i år får Johan Holmér, enhetschef för trafikutredningar och avtal på Trafikverket, i P4 Norrbotten frågan hur mycket ett bolag kan missköta sig innan ett avtal sägs upp och svara så här:
– Ja, det är väldigt svårt att ge ett konkret svar på det.
Avies VD Allan Soll har hela tiden hävdat att det är säkert att flyga med dem och ställer samma dag upp på en ny intervju:
– Avies is safe to fly.
– Even though no one has been hurt there has been incidents, how do you explain that?
– We are almost the only one flying in to those tiny airports…
Det är säkert att flyga med Avies, vi har kört statliga uppdrag i 23 år. Att det har varit incidenter beror på att vi är de enda som flyger till de där små flygplatserna, som borde kategoriseras som svåra flygplatser, säger Allan Soll.
– Also I understand that there are unpaid bills?
– Well the economy of the company..if you listen to the sizes of the fines…
Angående vitet från Trafikverket och de obetalda räkningarna säger han att i slutändan så kommer bolagets aktieägare skjuta till mer pengar om det skulle behövas.
– And this is business as usual!
Bara en dag efter att den här intervjun gjordes, den 6 mars, går Trafikverket ut med att de bryter alla avtal med Avies med omedelbar verkan. Myndigheten skriver att anledningen är de inställda flygturerna, men hänvisar också till flygsäkerheten. Vi har kontaktat Allan Soll upprepade gånger efter det här och också mailat honom de frågor som vi vill få svar på, men inte lyckats få någon ny intervju eller skriftliga svar.
En av orterna som Avies flög till var Mora. Vi går runt på flygplatsen där tillsammans med flygplatschefen och Moras kommunalråd Anna Hed (C). Just nu står Mora utan flygtrafik efter att Trafikverket brutit avtalen med Avies, så Anna Hed är inte odelat positiv till myndighetens beslut.
– Ja, det fanns ju en anledning till att Trafikverket valde att säga upp avtalet. Så det är ju klart att det…finns det brister, att man inte följer det som avtalet säger då har jag full förståelse för att Trafikverket gör som de gör. Samtidigt så ställer det ju Dalaflyget och kommunen i en sits att försöka hantera den uppkomna situationen, säger hon.
På andra håll i landet har beslutet tagits emot mer positivt. Också fackförbunden är glada, även om de tycker att beslutet kom för sent. Och så här säger två av de flygtekniker som från början var de som varnade för bristerna i flygsäkerheten hos Avies om Trafikverkets beslut:
”Det var bra att de gjorde det…dels för flygsäkerhetens skull. Lönedumpningen de sysslade med var också fel. Ett svenskt bolag kan ju inte konkurera med villkoren som de hade.”
”Det var bra att Trafikverket sa upp avtalen! Men det satt ju långt inne. Tur att de åkte ut, Avies. Men det är ju knepigt i hela branschen. Alla försöker kapa kostnader och det går ju ut över säkerheten, så är det ju. Det går inte att ha samma kvalitét till ett lägre pris.”
Avies hade alltså varit med om minst fyra incidenter på kort tid våren 2014. Flygtekniker hade varnat för brister i underhållet av planen, Statens haverikommission hade konstaterat att Avies mörkade tekniska fel, och den svenska tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen ville att bolagets flygtillstånd drogs in. Trots det kunde Avies flyga vidare, eftersom det bara är myndigheten i landet där ett flygbolag är registrerat som får utföra omfattande kontroller och dra in tillstånd.
Från det att P4 Dalarna i sin granskning avslöjar den bristande säkerheten skulle det dröja hela tio månader innan Avies fick sluta flyga i Sverige.
Enligt Ola Blomqvist, som är ordförande i Svensk flygteknikerförening, så är Avies inget enskilt fall. I den allt mer pressade flygbranschen, så finns det fler företag som är villiga att tumma på säkerheten för att kapa kostnader, menar han.
– Fallet Avies var ganska exceptionellt ändå, det var riktigt illa. Men ett av problemen är att det sällan rapporteras. Vi får ju höra det från medlemmar, men det är ju sällan som det är någon som vågar eller vill rapportera de värsta avvikelserna.
Detta trots att flygtekniker har en skyldighet att rapportera, både till sin arbetsgivare och myndigheter om de upptäcker brister.
– Ja, man är orolig för att bli av med jobbet helt enkelt. Jag har exempel både från England, och Tyskland och Sverige, även om det känns lite nära, man vill ju inte gärna komma in på enskilda fall. Men pågående fall där det bara är så att arbetsgivare både varnar och säger upp personer som agerar utifrån flygsäkerhet i första rummet.
På Arlanda träffar jag Martin Lindgren, ordförande för Svensk pilotförening. Vi sätter oss på ett kafé inne på Sky city. Utanför glasfönstren rullar de stora flygmaskinerna sakta förbi medan resenärerna här inne stressar fram och tillbaka med sina resväskor. Också Martin Lindgren är oroad för att den allt hårdare konkurrensen bolagen emellan får konsekvenser för flygsäkerheten, i takt med att fler piloter får allt osäkrare anställningar.
– Piloter som inte har trygga anställningar vågar inte rapportera om tekniska fel, man vågar inte rapportera om misstag, man tar beslut som inte grundar sig i flygsäkerhetsmässigt tänk, utan som istället grundar sig i ekonomin för sin uppdragsgivare, flygbolaget.
En pilot som har egna erfarenheter av det här är Erik. Idag jobbar han på SAS, men han började sin karriär, precis som många andra unga piloter, på Ryanair. Men han var inte anställd av flygbolaget utan fick starta ett eget företag som fakturerade ett brittiskt bemanningsföretag, som i sin tur tog betalt av Ryanair. Och när han jobbade fick han bara betalt för de timmar han flög, i motsats till de piloter som har en fast anställning med fast månadslön:
– Så oavsett hur mycket eller hur lite man flög så fick man betalt för det som man var schemalagt för den månaden eller den veckan.
– Hur tänker man då om man ska in och jobba och sen så är det något litet tekniskt fel på flygplanet, men man kan flyga, hur tänker man då?
– Det är ju inte svårt att tänka sig att det finns ett visst incitament till att åka iväg med ett flygplan som inte är hundraprocentigt, eller hundra procent tekniskt gångbart, om man nu känner att man inte får betalt för den flygningen.
Eftersom Erik, som egentligen heter nåt annat, var anställd på det sätt han var kunde han också förlora jobbet väldigt lätt. Han säger att han aldrig var med om något som direkt hade kunnat vara en risk för flygsäkerheten.
– Däremot känner jag kolleger som har varit med i olika typer av händelser och som har tänkt att om det på något sätt har kunnat spåras tillbaka till deras insats, så har de hellre valt att försöka dölja det, därför att skulle det inte kunna läggas på någon annan, så hade de en känsla av att det skulle läggas på dem själva.
Det finns över 300 flygbolag som kör passagerartrafik i Europa idag, enligt siffror från AEA, Association of European airlines. Hans Sjögren är professor i ekonomisk historia och har forskat i vad som hänt med flygmarknaden sedan avregleringen, och han säger att branschen är inne i en svår period just nu.
– Ja, det är väl uppenbart att den mår inte så bra. Strejkerna är ju ett exempel på det. Det är en facklig kamp som pågår mellan arbetsgivare och arbetstagare som handlar om att ska man överleva på marknaden så måste man få ned kostnaderna. Så strejkerna är ett synligt exempel på att den här branschen är under en omvandlingsfas kan man säga.
Och det blir allt vanligare att piloter anställs på osäkrare former. Det framgår av studien ”Atypical employment in aviation” som forskare vid universitet i Gent i Belgien gjort på uppdrag av EU-kommissionen. Studien bygger på enkätsvar från över 6000 piloter inom EU. Där ser man att det fortfarande är 79 procent av piloterna som är direkt anställda av bolaget de jobbar för, men bland yngre piloter, framför allt i lågprisbolag, så förekommer det alla möjliga former av anställningar. Allt från att piloten måste vara egenföretagare, till jobb via bemanningsföretag eller det mest extrema, så kallat ”pay to fly”, att piloten måste betala för att jobba. Studien visar också att de här mer osäkra anställningsformerna skulle kunna påverka flygsäkerheten negativt. Professor Yves Jorens är en av dem som gjort studien.
– And that is kind of a risky thing that we noticed. If we are in a precarious employment relationship…
Och det var en rätt farlig sak som vi kunde se, att en osäker anställningsform kanske gjorde så att man tog mer ekonomiska beslut då och då, säger professor Yves Jorens. Vi ställde frågan direkt till piloten, berättar han, men också indirekt då vi frågade: ”Tror du att din kollega kan vara är påverkad av detta?” och vi fick då svar från piloter att – JA, piloter kan bli påverkade i sina beslut beroende på hur man är anställd.
I rapporten kan man läsa citat från olika piloter, några av dem låter så här:
”Den här industrin är en skam. Jag antar att vi måste vänta på att en till stor olycka händer för att det ska bli någon förändring.”
”Jag har flugit när jag varit sjuk och när jag varit stressad. Det är för lätt för dem som sätter reglerna och för flygbolagen att säga att jag bara ska jobba när jag är i form, men samtidigt ignorera pressen vi är under. Som samtal från arbetsgivaren som gör det klart att sjukdom inte tolereras.”
”Problemen med allt sämre arbetsvillkor beror på att allt fler privata flygskolor utbildar för många piloter. Flygskolorna säljer en dröm till en 18-åring, men sanningen är att det finns allt för många piloter på allt för få jobb. Och när du har 100 000 euro i skulder efter din utbildning blir du desperat och börjar jobba gratis i hopp om att få in en fot på marknaden.”
Eller ännu värre, man börjar betala för att få jobba. Det här fenomenet kallas ”pay to fly” och är vanligare än man tror, säger Professor Yves Jorens, som i rapporten föreslår att den här arbetsformen ska förbjudas.
– I think in a normal employment relationship I think you perform work and you get paid…
Det här är inte normalt, vanligtvis så utför man ett jobb och får betalt. Jag kan inte se varför man ska betala för att jobba, säger professor Yves Jorens.
Att köpa sig ett jobb som pilot kostar flera hundra tusen kronor. Det går oftast till så att man kontaktar en förmedlare som i sin tur har kontakt med flygbolag som använder sig av den här anställningsformen. Piloten i fråga skriver kontrakt med förmedlaren om att betala en viss summa pengar för att få flyga ett antal timmar. I en dom från Stockholms tingsrätt där två piloter stämt ett företag för att de inte fått flyga alla de timmar dom betalat för kan man se att priset ligger på över 30 000 euro för att få flyga 300 timmar. Ibland kan piloten få lön för jobbet, ibland inte. Hur som helst så är det en minusaffär för piloten.
Företagen som sysslar med det här kallar det för utbildning, men det är inte utbildning det är frågan om säger Martin Lindgren på pilotfacket:
– Det handlar alltså om att flygbolagen ser att det finns så pass många arbetslösa piloter ute på marknaden att man skapar sig en affärsidé att sälja ut sina arbetsplatser till högstbjudande.
– Men som pilot, varför går man med på att betala för att jobba?
– Ja, konkurrensen om jobben är stenhård idag, det finns extremt mycket fler piloter än det finns arbetstillfällen. Och piloter som har dragit på sig stora skulder efter sin utbildning, man kan sitta med upp till 1,3 miljoner kronor i blancolån som måste betalas, och då är man villig att göra vad som helst för att få erfarenhet och få in en fot på marknaden.
För alla som utbildar sig till pilot är det alltså inte så lätt att få ett jobb. Och vissa är alltså beredda att betala för att få in en fot på marknaden. Något som inte ens arbetsgivarna här i Sverige gillar. Jan Olov Bergling är branschchef på Svenska flygbranschen.
– Förr i tiden skedde det oftast att man flög åt något taxi-flygbolag till exempel, eller något större företag som hade eget flygplan, så att man kunde skaffa sig timmar. Kanske få ihop 1000 timmar flygtid eller något i den stilen, och sen söka arbete hos de större flygbolagen. Det här har blivit svårare. Och det gör att ibland så nästan betalar piloterna för att få flyga, för att kunna logga timmar.
– Men tycker du att det är ett problem att det är så?
– Ja, visst är det det, absolut.
Men tvärtemot fackförbunden så håller han inte med om att försämrade villkor för personalen skulle äventyra flygsäkerheten, eftersom det finns lagar och regler som bolagen måste följa och myndigheter som kontrollerar dem.
– Det där tror inte jag på, säger Jan Olov Bergling.
– Så du menar att fackförbunden överdriver det här?
– Ja, de vill ju inte gärna tala om vilka lönenivåer man utgår ifrån, vilka förmåner man har i form av tjänstgöringstider, pensionsförmåner med mera. Det kommer sällan fram. Det kommer inte ut i media att det här är en kategori arbetstagare som har mycket gynnsamma villkor. Så det här är lite grann en skröna som man gärna tar till då för att få fram sitt budskap.
Martin Lindgren på pilotfacket får bemöta:
– Majoriteten av Europas piloter är anställda av det flygbolag man jobbar i och man har kollektivavtal. Problemet är att många nystartade flygbolag använder sig av vad man då kallar ”Atypical forms of employment” i Gentrapporten. Det är alltså en trend som är oerhört accelererande, och väldigt, väldigt allvarlig och väldigt oroande för framtida flygsäkerhetsarbetet i Europa.
– Det här med att anställningsvillkoren skulle påverka flygsäkerheten, borde inte det visa sig i statistiken över antal incidenter om det faktiskt är så?
– Vi ska komma ihåg att flygsäkerheten är extremt bra i Europa. Det som nu är extremt oroande är att vi tror inte att vi får in alla de uppgifter vi behöver längre, vi tror att det finns ett stort mörkertal därute, för att piloter inte längre vågar rapportera om incidenter, om händelser, och om bristande rutiner. Vi har sett det på svensk inrikes med det estniska bolaget Avies, som har haft extrema brister i sin flygsäkerhet.
I slutändan så är det EU:s politiker och myndigheter som reglerar flygtrafiken i Europa. Och det kommer hända saker i den här frågan i höst. Det säger Jens Nilsson (S) som sitter i EU-parlamentets utskott för transportpolitik.
– En översyn av EASA:s mandat och resurser ska göras i höst. Den europeiska myndigheten måste få ett starkare mandat, och det måste vara tydlig att om, i det här fallet, den svenska myndigheten konstaterar efter ett antal incidenter att de här borde få flygförbud, då är det också de som borde fatta beslutet, säger Jens Nilsson, som också säger att det borde göras ännu mer.
– Det behövs helt enkelt en helt ny handlingsplan för flyget i Europa.
– När det kommer till oss konsumenter, resenärer, då, hur ska man tänka tycker du när man ska välja vilket bolag man ska resa med?
– Man måste fundera på, står det här riktigt rätt till? Om jag nu betalar 350 spänn för taxin från Stockholms central till Arlanda, och sen betalar 69 kronor för flygbiljetten till London, kan det vara så att det är något fel?
Och det är faktiskt inte bara priset resenärerna tänker på när man köper en biljett. Så här säger ett par resenärer på Arlanda i Stockholm.
– Jag tänker faktiskt att det ska passa mig bäst tidsmässigt, så jag spar lite tid, säger Mikael Hagnér.
– Det är svårt, det är många som tycker att man inte ska välja lågprisbolagen, att det är omoraliskt, på något sätt eftersom de kanske inte har lika bra jobbvillkor eller så, så man skulle ju kunna välja bort de billigaste av den anledningen, säger Linda Laibe.
Och Lina Andersson som var med om när Avies plan tvingades nödlanda i Sveg vet vad hon tycker är det viktigaste när hon bokar en flygbiljett framöver.
– Det här vill jag inte vara med om något mer, och jag har flugit väldigt mycket och aldrig varit rädd. Jag menar det här handlar ju om säkerheten, det är ju det viktigaste inom flygvärlden. Det är ju det de lever på, att transportera folk, och då måste det ju vara säkert.
Reporter: Matilda Eriksson-Rehnberg
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
20-årige Robin Lodalen dog när han försökte snedda över Kville bangård i Göteborg. Han fick 15 000 volt genom kroppen. Trafikverket sa att hela bangården hade stängsel och varningsskyltar. Men det stämde inte. Och när Kaliber undrar varför, skyller myndigheterna på varann.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är två dagar före nyårsafton 2014. Klockan är strax innan fem på eftermiddagen. Det är mörkt och kallt. Två tjugoåringar är på väg till en datorbutik i ett industriområde på Hisingen i Göteborg. De har bestämt sig för att gena över en bangård.
En av dem kommer inte överleva. Ett par timmar senare kommer han plockas ner från taket på en godsvagn.
Nio år tidigare dog en annan ung man på samma plats. Då föreslogs att säkerheten skulle höjas efter dödsfallet men allt genomfördes inte. Och två dagar före nyårsafton 2014 förlorar alltså ytterligare en ung man livet på bangården.
Du lyssnar på Kaliber i P1 och en granskning av Spår som dödar.
– Så fel och så sjukt.
Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.
– Det är jätte svårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.
Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.
– Det hade inte behövt bli så här.
– Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.
Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december. De ska till en datorbutik som ligger i ett industriområde på andra sidan trafikleden. Ingen av dem har någon bil. De kollar på sina mobiltelefoner där de har en karta.
De går i en gångtunnel och kommer ut på andra sidan trafikleden. Upp till vänster ligger en liten dunge med träd. Bäst skulle vara om de genade upp just här.
– Så vi började gå.
Bakom träden ligger Kville bangård med sina 25 spår.
– Vi stod och kollade in och att vi bara kan ta oss rakt över snabbt och enkelt. Så vi kollade in och tänkte efter lite så det inte kommer några tåg och så och sen bara gick vi in liksom.
Robin och Johan går över de första spåren. Men vid spår 11 står ett godståg parkerat. Det har stått här i två timmar och om nio timmar ska det köra vidare. De cylinderformade vagnarna är lastade med farligt gods. På vagn nummer två finns en stege på sidan.
– Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.
– Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.
Robin har fått en så kallad ljusbåge i sig. Han har inte nuddat kontaktledningen ovanför vagnen, men får ändå 15 000 Volt genom kroppen.
– Det första var att chocken kom och paniken. Så ringde jag 112 ganska fort då.
Några timmar efter Robin klättrar upp på taket på vagnen knackar det på en villadörr i ett samhälle utanför Ulricehamn. 10 mil från Göteborg. Susan Lodalen öppnar dörren. Där står två poliser. De har kommit för att berätta att hennes yngste son dött på en bangård i Göteborg.
– Jag sa fel person, fel dörr. Det är inte Robin.
När jag träffar Susan har det gått nästan två månader sedan den där kvällen. Hon sitter i den stora soffan i familjens vardagsrum.
På ett bord fyllt med blommor och ljus står samma bild av Robin som den som finns på graven. En leende Robin som höjer glaset mot kameran.
- Och han har kostym på sig...
- Ja, alltid. Varje juldag klär vi oss alltid fint.
Det var här i vardagsrummet utanför Ulricehamn som mamma Susan tog den där sista bilden på Robin. Robin, som precis börjat jobba som bartender, som tyckte om att resa och hade massor av vänner. Fem dagar efter att hon tog bilden kommer poliserna för att berätta att han nu ligger död på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Susan plockar fram en liten plastpåse. I den ligger en plånbok, en mobil och ett armbandsur. Det luktar bränd plast. Det var det här Robin hade på sig, när han dog den där kvällen uppe på godsvagnen. Men klockans sekundvisare tickar fortfarande framåt som om inget hänt.
– Det går inte att beskriva att han är borta.
Nio år tidigare var det en annan förälder som fick en liknande dödsbud. Från Ekots nyhetssändning:
”Nu är klockan två och det är nyheter från Ekot. I Göteborg omkom en 18-årig pojke och hans kamrat fick livshotande skador sedan de fått 16 000 volt genom kroppen.”
Den 13 november 2005 tar sig två tonåringar, in på samma bangård som Robin. De är där för att ta häftiga bilder på varandra. Även de klättrar upp på en godsvagn som har en stege. Plötsligt smäller det till. När ambulansen kommer till platsen hittar de en17:åring som är allvarligt brännskadad. 18- åringen är redan död.
Dåvarande Banverket, det som nu är Trafikverket, säger i intervjuer efter olyckan 2005 att de ska se över säkerheten vid Kville bangård för att se om det finns några brister.
Men nio år senare sker alltså samma sak igen. Nyhetssändning från P4 Göteborg:
”Dödsolyckan igår på Kville bangård då en ung man omkom efter att han klättrat upp på ett tåg är den andra dödsolyckan på 10 år på Kville bangård. ”
Även Robin Lodalens död uppmärksammas stort i lokal media. Och frågorna kommer såklart snabbt om hur ytterligare en ung person kunnat gå bort på samma plats som nio år tidigare. Efter olyckan 2005 gjorde bland annat dåvarande banverket och elsäkerhetsverket utredningar. Där framkom att stängsel saknades norr om bangården där tonåringarna kom in 2005. Sträckan utan stängsel var några hundra meter lång. Utredaren från Banverket liksom utredaren från Elsäkerhetsverket föreslår att man ska se över behovet av stängsel. Och Räddningstjänsten skriver i sin insatsrapport att man kan förhindra att en liknande olycka sker igen genom att inhägna hela området.
Och i intervjuer efter Robins död 2014 säger företrädare för Trafikverket att stängsel har satts upp och att det finns varningsskyltar. Dessutom bevakas området av vakter.
” Efter det såg vi självfallet över så vi har åtgärdat och stängslat bättre med betydligt tjockare och bättre stängsel, skyltat upp tydligare att det är förbjudet att vistas i området och att det är livsfarligt och att ledningarna är farliga.”
Så här säger Helga Valdimarsdottir från Trafikverket i flera intervjuer. Jag hittar tre radio och tv-intervjuer som gjorts dagen efter Robin dog.
”Om vi tar Kville som exempel så har vi bra med stängsel runtom Kville, vi har grindar som är låsta, du behöver vara behörig för att komma in på området men igen, vill du ta dig in så kan du ta dig in.”
”Det är inte mycket annat vi kan göra än att stängsla, låsa, vakta. Det är tyvärr det vi kan klara av”
Men Kaliber kan visa att det Trafikverket sagt i flera intervjuer strax efter Robins död inte stämmer. På Kville Bangård finns än idag inget stängel och inga varningsskyltar där Robin och Johan gick in. Och de gick alltså in på samma sida som de två tonåringarna tog sin in 2005.
– Det är väldigt lätt att ta sig in. Och inga skyltar ser man ju heller.
Johan, Robins kompis står och tittar ut över bangården där hans vän förlorade sitt liv för bara ett par månader sedan. Det är jobbigt säger han, men han vill berätta. Han vill inte att samma sak händer igen och han tycker inte det Trafikverket sagt i media stämmer.
– Alltså hade det varit stängsel så hade vi tänkt efter noga, om det stått livsfara eller högspänning eller vad som helst. Så det var inget som fick oss att tänka att det var farligt.
Men det är ju inte tillåtet att vara på bangårdar. Dessutom är det ju farligt. Och Johan och Robin var ju ändå 20 år gamla.
– Man tänker att det var dumt gjort av oss, men så tänkte vi inte just då.
Robin syster Mian Lodalen lägger några snittblommor precis intill Kville Bangård där hennes lillebror dog för två månader sedan. Jag berättar för henne vad jag vet, att det tvärtemot vad Trafikverket sagt i intervjuer inte finns något stängsel och inga skyltar där Robin gick in på bangården.
– Jag tror man säger det för att man tror man kommer undan med det. Det är vad jag tror. Det låter för dumt för att vara sant eller det låter för osannolikt att det är flera hundra meter helt öppet mot en gångväg till en plats som är fullständigt livsfarlig.
– Men Robin var ju 20 år. Borde han inte förstått att det var farligt att vara så nära de här ledningarna? Att man inte ska klättra upp på tåg?
– Var och en har ju ansvar för varje steg han, hen tar och vad man gör och att man ska skaffa sig information och kunskap absolut. Men den här platsen är inte ett ställe där man tror att det är fara. Och särskilt därför att det är så inbjudande och tillåtande att gå in eftersom det inte finns stängsel. Och praktiska stegar som man kan klättra upp på de här tågtaken.
Jag träffar Helga Valdimarsdottir, enhetschef på Trafikverket i väst, som uttalat sig i media efter Robins död. Vi träffas på Trafikverkets kontor som ligger bara några minuter från Kville bangård. Och nu har hon ändrat sin berättelse.
- Nej det saknas, jag trodde faktiskt det fanns runt hela om jag ska vara helt ärlig. Det är den delen som kommer när det kommer en skogsdunge där är det inte stängslat.
- För det är ju typ 300 meter?
- Ja. Det stämmer. Jag trodde faktiskt det var hela vägen, jag har ju vart mycket på Kville och man ser framför sig att jag vet att där är det stängsel, men sedan är det ju den delen som inte finns som är längre bort så det stämmer. Det är inte stängslat hela vägen.
- Men varför sa du så då i flera intervjuer fast du inte visste säkert?
– För jag var väldigt övertygad om att så var fallet.
Sedan olyckan 2005 har stängslet på andra sidan bangården rustats upp och man har satt upp ett cirka en meter högt staket vid den nordvästra sidan av bangården. Men längst med runt 300 meter norr om bangården finns varken stängsel eller staket och det var där Robin och Johan gick in.
- Vad tänker du om det i dag att du ändå uttalande dig så säkert i flera intervjuer att det fanns massa stängsel och skyltar? Det finns inga skyltar på den sidan heller, vi har varit och tittat.
– Nej det är klart det är dumt. Så är det ju, men när saker händer så snabbt och man blir intervjuad så går man ju från det man tror sig veta. Och det trodde jag mig veta då.
- Men ska man inte kunna lita på vad en representant för Trafikverket säger i intervjuer?
– Självklart.
Robins syster Mian tittar ut över bangården. Hon kan inte förstå hur det kan saknas flera hundra meter stängsel mellan en gångbana och en bangård.
– Hur är det möjligt att denna plats får vara så här tillgänglig för allmänheten det är helt otroligt. Och helt skandalöst. Tycker jag.
Två unga personer har dött på Kville bangård. Än idag saknas det stängsel och varningsskyltar för flera hundra meter längs med bangården. Samtidigt är ett av Trafikverkets mål att ingen ska dö på svenska spår. Så hur kommer det sig då att stängsel inte sattes upp efter olyckan 2005?
I utredningar efter olyckan föreslogs ju att man ska se över stängselfrågan. Jag träffar Björn Sundberg. Idag jobbar han på Trafikverket och 2005 var det han som gjorde utredningen för Banverket.
– Nu när man tittar tillbaka är det ju nästan ett parallellfall.
– Varför föreslog du i din utredning att man skulle se över behovet av staket då?
– Jo men vi konstaterade ju att man har ju forcerat eller gått vid sidan av befintligt staket och vi noterade nu att det är för lätt att komma in här då tyckte jag i min utredningsrapport. Och en ganska enkel åtgärd är ju att se över skalskyddet.
– Men vad tänker du, det är ju ändå 10 år sen snart och det finns inget staket här än i alla fall.
– Nej det gör det inte. Det är synd att det ska ta 10-15 år innan det händer något ordentligt. Ja det är tragiskt.
Björn Sundberg säger alltså att man borde satt upp stängsel för länge sedan runt hela Kville Bangård. Och i trafikverkets eget rapporteringssystem hittar jag ett tjugotal händelser där personer sprungit på spåren de senaste fem åren. Obehöriga på spåren är alltså ett problem på Kville Bangård. Trots det så är alltså en stor del av norra sidan av bangården, som vetter mot en cykel- och gångbana, utan stängsel.
Jag träffar Christer Ahlin, chef för underhåll på trafikverket i väst. Men han menar att ansvaret inte ligger på Trafikverket.
– Ja du, det är faktiskt så att det är kommunen som beslutar och har ansvar för att sätta upp staket, så den frågan får du ställa till kommunen i så fall.
Han pratar om stängsellagen, och att det är kommunens ansvar. Och det visar sig att det finns en lag från 1945 som reglerar just stängsel vid järnväg. Där står det att det är kommunen som ska besluta om stängsel som ska skydda människor. Kommunen ska alltså besluta och sedan ska Trafikverket genomföra beslutet.
Enligt Christer Ahlin har Trafikverket varit i kontakt med Göteborgs stad för att påpeka spårspring på Kville Bangård sedan början av 2000-talet.
– Ja det har det gjorts och det finns tjänsteanteckningar på att så har skett också.
Även utredaren Björn Sundberg minns att han var i kontakt med Göteborg stad efter olyckan för nio år sedan.
- Ja jag fick ju ingen respons eller ja, det var ingen som högg på kroken om man säger så.
Ibland annat tjänsteanteckningar kan jag se att dåvarande Banverket varit i kontakt med Göteborg Stads fastighetskontor just om spårspring på Kville Bangård. Fastighetskontoret ska också enligt ett mötesprotokoll varit inbjudna till ett möte om spårspring redan 2004, men inte kommit. Jag träffar Martha Sandoval, chef för förvaltningsavdelningen vid fastighetskontoret, men hon har svårt att svara på varför de inte gått på mötet. De hittar inte någon dokumentation.
– Jag kan inte svara på det alls, jag fanns inte i organisationen, och det är inga medarbetare här som kommer ihåg om kallelsen kom och varför man inte var med. Så jag kan tyvärr inte svara på det.
Den tjänsteman som ska ha varit inbjuden till mötet 2004 säger till mig att han inte gick på mötet, eftersom han att ha frågat kollegor och fått veta att han inte var rätt person. Men detta är inget Martha Sandoval känner till. Trots att hon pratat med tjänstemannen i fråga inför vår intervju.
Fastighetskontoret förvaltar mark mellan gångbanan och Kville bangård och 2009 satte de tillsammans med banverket upp det ungefär en meter höga staket som idag finns vid nordvästra bangården. Men när jag undrar varför inte de sista 300 meterna har varken staket eller stängsel visar det sig att en helt annan del av kommunen har ansvar för den marken. Den mark där Johan och Robin kom in. Det är park- och naturförvaltningens mark. Men Martha Sandoval vet inte om fastighetkontoret varit i kontakt med park och naturförvaltningen om Kville Bangård.
– Det finns inget ärende kring det och jag kan inte svara på om informationen fördes vidare till en annan organisation. Det vet jag inte.
- Vad tänker du om det att informationen verkar ha fastnat här?
– Återigen jag vet faktisk inte, jag kan inte återskapa det som skedde 2004-2005.
- Men du måste ha en åsikt? Ska det vara så?
– Jag har ingen åsikt i frågan för det som hände 2004.
Det verkar alltså som att Banverket har haft kontakt med fastighetskontoret medan det är park- och naturförvaltingen som förvaltar marken där det idag inte finns varken staket eller stängsel. Där Robin och hans vän alltså gick in.
Jag ringer Jakob Andreasson, Verksamhetschef för Förvaltning och Planering på park- och naturförvaltningen. Han säger att de inte fått någon information från fastighetskontoret om Kville Bangård, och vid vårt första samtal menar han först att det är Trafikverkets ansvar att sätta upp stängsel.
– Den som har någonting att skydda eller vill hålla ute någon är den som har ett uppdrag att sätta upp ett staket.
- Men jag har pratat med Trafikverket också och de säger att det finns en lag som heter stängsellagen…
Han börjar googla på stängsellagen när jag tar upp den.
– Nej det var faktiskt en nyhet…jag googlar runt på den här direkt för att se vad som står där.
När jag träffar honom några dagar senare har han läst på om lagen. Men han säger att de inte fått någon information om spårspring och dödsfall vid Kville Bangård och att någon borde informerat dem.
– Jag tänker det här är ju en yta på omkring 300 meter som är er mark där då. Där det inte finns något som helst staket. Om man läser om en sådan olycka, borde man inte fundera i alla fall, kan de ha tagit sig in den vägen?
– Som sagt, olyckan var inne i bangården och olyckan har ju kommenterats i media av Trafikverket och då utgår man från att de har gjort egna bedömningar vad olyckan beror på och Trafikverket har inte i något läge kontaktat oss och signalerat att det här skulle vara något som behöver åtgärdas.
Men jag hittar en riskanalys från 2013 som Göteborg Stad beställt inför att en spårvagnsdepå ska byggas vid Kville bangård. Den beskriver både problem med spårspring och dödsolyckan från 2005. Men trots att park- och naturförvaltningen har svarat på förslaget om spårvagnsdepån som gått ut på remiss har de inte läst riskanalysen. Det hör inte till deras ansvarsområde menar Jakob Andreasson.
– Vi har svarat på ett planärende, i närheten men där har vi bara beaktat våra ytor, alltså det som eventuellt är kommunala parkfrågor. Vi beaktar inte den här typen av säkerhetsinformation när vi svarar på våra planärenden.
– Men den här informationen hade ju kunnat vara värdefull för er rent när det gäller just riskerna kring den här bangården just när ni har marken precis i anslutning. Vad tänker du kring det?
– I grunden så har ju inte vi något ansvar för bangården och beaktar därmed inte några risker på själva bangården.
Efter intervjun begär jag ut e-post från park- och naturförvaltningen. Jag får ut ett mail som skickades dagen efter mitt första samtal till Jakob Andreasson. Det har skickats till Trafikverket. Där skriver park- och naturförvaltningen .
”Hej. Vi har blivit uppmärksammade på att det saknas staket längs en del av sträckan vid Kville Bangård. Vi har också läst i lagen om stängselskyldighet att det är kommunen som ska åberopa insats. Efter senaste olyckan känns det angeläget att även denna del stängslas. Hur ser ni på frågan? ”
Först efter jag hör av mig börjar alltså park- och naturförvaltningen undersöka om det behövs stängsel vid Kville Bangård. Då har två unga män dött.
– Den här familjen till pojken som dog i december tycker ju att det borde funnits ett stängsel på plats med tanke på olyckan 2005.
– Men det kan ju vara så att det borde finnas stängsel på fler ställen, men just nu finns det inget här.
Trafikverket skyller alltså på kommunen och kommunen på Trafikverket. Robins syster, Mian Lodalen tycker att någon borde ta ansvar i stället för att bolla runt ansvaret mellan varandra.
– Jag blir helt mörkrädd om jag tänker på, är det liknande på andra banvallar? Dels med den undermåliga säkerheten men också att det bollas runt på det här sättet. Ta ansvaret och sätt upp ett staket. Det är sådant som man som anhörig inte ens orkar höra nästan att ingen tar ansvar.
Trafikverkets mål är att ingen ska dö på svenska spår. Och just nu pågår ett projekt som heter Säkra bangårdar inom trafikverket där man vid sju bangårdar i landet satt upp runt två meter höga stängsel med taggtråd. Bland annat vid en annan bangård i Göteborg. Projektledare Susanne Alemyr visar mig runt på Sävenäs rangerbangård.
– Det är ganska kraftigt. Två meter högt och 40 centimeter snett med taggtråd.
– Tycker du det är bra att man gjort det här projektet här då?
– Ja det tycker jag, jag tycker det är jätte bra, det känns bra.
Och trots att beslut om stängsel runt Kville bangård är kommunens ansvar enligt Trafikverket, så arbetar de nu ändå för att få ett likadant stängsel runt Kville Bangård som finns här runt Sävenäs. Nio år efter den första dödsolyckan.
Jag berättar för Robins kompis Johan om planerna på stängsel vid Kville.
– Ok, det var synd att de inte hade gjort det tidigare. Det är bara ren otur då.
Jag visar honom bilder på hur det kommer se ut.
– Det där hade vi aldrig kunnat ta oss över. Så då hade vi inte gått in.
- Du tror inte ni försökt klättra över där?
– Nej, det ser ju omöjligt ut liksom.
Men det finns en sak till som jag reagerar på. Hur kunde godsvagnar med stegar stå parkerade under en kontaktledning? Enligt Trafikverkets egna föreskrifter ska den här typen av vagnar vara bevakade eller på annat sätt hållas under så kallad betryggande uppsikt om de står under en kontakledning.
Kville Bangård uppfyller kraven enligt Trafikverket eftersom det ska finnas personal på bangården dygnet runt.
Men Robin och Johan lyckades ta sig över halva bangården och dessutom klättrade Robin upp på en vagn och dog utan att någon på bangården reagerade. Hur kan det vara betryggande uppsikt?
Det får Tommy Jonsson, biträdande planeringsdirektör på Trafikverket i uppdrag att svara på, men hans svar förvånar mig.
– Nej jag menar att de föreskrifter vi har är egentligen föråldrade i förhållande till den trafik och de problem vi har.
Eftersom föreskrifterna ändå inte förhindrar olyckor satsar Trafikverket på till exempel stängsel i stället säger Tommy Jonsson. Men trots att stängsel alltså saknas vid Kville bangård tycker han fortfarande bangården kan anses tillräckligt bevakad.
– Ja det måste man ju säga, allt är ju relativt i det här perspektivet och den enda sak som hindrar det här är ju att få upp möjligheten att fysiskt hindra människor att faktiskt beträda spåren, obehörigt.
Regler som inte förhindrar olyckor och en myndighet och en kommun som skjuter ansvaret mellan sig. Kaliber har kunnat visa att Kville Bangård saknar skydd eftersom ingen har tagit ansvar. Det kan ha kostat Robin livet.
I kyrkan vid Robins grav i Göteborg är de en ny begravning, några andra som tar farväl av en anhörig. I ett rum bredvid sitter en familj i sorg. Bland dem en storasyster som förlorat en lillebror.
– Jag kan inte, jag kommer inte runt det. Jag tycker det är oförlåtligt. Att de har undlåtit att ha säkerhet och jag tycker det är skandalöst att de uttalar sig på ett sätt som vilseleder människor. Som läser tidningar och lyssnar på nyheter. När man säger att säkerheten är god. Vi har gjort förbättringar sedan dödsolyckan 2005 då en pojke dog på exakt samma plats och en annan pojke skadades allvarligt. Nej jag tycker de borde skämmas faktiskt. Det tycker jag.
Reporter: Sofia Boo
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Varje år orsakar trafikolyckor tusentals whiplashskador. De skadade kan då få ersättning av sitt försäkringsbolag. Men får de en rättvis bedömning? I dag handlar Kaliber om försäkringsbolagens välbetalda läkare, om jäv och om de som nekas ersättning.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Jag kom körandes på den här vägen. Här hände ju olyckan. Lastbilen kom och gjorde en vänstersväng på den sidan. Då var det lite mer snö och så. Så man såg ingenting nästan, berättar Sam, som var med om en trafikolycka när han var 15 år.
Han hade varit och spelat utebandy och var på väg till en kompis. Mopeden han körde på hade han nyligen fått i födelsedagspresent.
– Ja, och lastbilen svängde in och jag såg inte honom alls, det var mer träd här då. Här ungefär började jag reagera och såg honom, men jag hann inte mer än att trycka på bromsen när det small. Jag körde in i sidan på lastbilen i full fart då.
- Här ungefär hamnade jag. Jag minns att jag slog i axel och arm, bröstkorgen och att huvudet slagit i först i styret och sen i däcket i lastbilen. Och sen kom han lastbilschauffören ut och skällde ut mig, jag blev helt enkelt rädd, skällde ut mig, jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men det var inga trevliga ord i alla fall. Sen drog han bara.
Sam var omtumlad efter kraschen, men kunde ta sig hem på egen hand. Långt senare kunde en läkare konstatera att han fått en whiplashskada i nacken. Efter olyckan kontaktade Sam sitt försäkringsbolag.
– Ja, väldigt kort efter den här olyckan så fyllde vi iden här skadeanmälan då, och jag ringde dit och frågade hur det går och sånt efter, så sa de att det skulle ta tid och så .. sen gick det två år till och då frågade jag vad som hade hänt med den och då.
– Två år?
– Två-tre år gick det.
– Och du hörde ingenting?
– Nej, ingenting.
– Och du fick inget beslut?
– Nej. Eftersom de sa att det skulle ta tid så trodde jag att det var normalt. Jag var som sagt i femtonårsåldern så man har ju inte så bra koll på hur sånt funkar. Sen blev problemen värre och till slut så började ju alla koppla att det här blir ju inte bättre, och då var då mer läkarkontrollerna började. Och att jag gick mycket hos läkaren och så.
Kaliber idag handlar om dom som råkar ut för trafikolyckor, men som sen nekas ersättning av sina försäkringsbolag. Frågan vi ställer i dag är om de får en rättvis bedömning.
Sam är bara en av drygt 15 000 som varje år anmäler att de fått whiplashskador efter trafikolyckor. För de allra flesta - ungefär 90 procent - går besvären över. Men för resten - ca 1 500 personer om året - blir besvären kroniska. Det handlar om yrsel, värk, smärta i huvud, armar, axlar och mellan skulderbladen. Problemen är ofta så allvarliga att de skadade inte klarar av att arbeta eller göra de vanligaste av sysslor. Som t ex att städa sitt hem. Ofta leder skadorna till långa sjukskrivningar.
På ett hotell i Täby har ett hundratal nackskadade samlats en helg för att lyssna på flera föreläsningar om whiplash. De flesta besökarna här är själva drabbade. En del har stödkrage, andra sitter i rullstol. Många av dom har haft problem med att få ut ersättning från sina försäkringsbolag.
– Det är en skandal alltså att det får gå till så här i ett rättssamhälle som Sverige nu ska vara, säger Bert Magnusson, som är ordförande i Nackskadeförbundet, som håller i seminariet. Han får samtal varje dag från förtvivlade människor som berättar att de varit med i bilolyckor och fått nackskador, och att de sen nekats ersättning av sina försäkringsbolag. Enligt Bert Magnusson är möjligheterna små att få rätt mot sitt försäkringsbolag i domstol.
– Det är många fall och sen är det så här att många törs inte driva sina ärenden. För kommer de till domstol så kan de förlora kanske 350 000-450 000 och bli skadeståndsskyldiga och det har de inga möjligheter att betala sen. Då får de kronofogden på sig. De får sälja fastigheter och allt de äger och har.
När en person råkar ut för en olycka utreds den av den skadades försäkringsbolag. Bolagets läkare träffar inte patienten men går igenom tidigare journaler. Det är läkare, docenter och professorer som egentligen arbetar på andra ställen inom vården, men som på det här sättet extraknäcker åt bolagen som medicinska rådgivare.
Extraknäcken är lukrativa. Bolagen och läkarna är fåordiga om hur stora beloppen är, men i tidigare medierapportering - bland annat i Kalla fakta - har det kommit fram att läkare tjänat flera hundratusen om året på sina extraknäck.
Lars Wallstedt är neurokirurg och bläddrar i en hög med journaler.
– Den brukar vara en halvmeter hög.
Högen med journaler är full av ärenden, där nackskadade nekats ersättning av sina bolag. Oftast handlar det om inkomstförlust. Lars Wallstedt har arbetat med whiplashskadade som överläkare och klinikchef på Karolinska sjukhuset. Men nu har han slutat och fokuserar helt på att hjälpa dom skadade i kampen mot bolagen. Han skriver utlåtanden och uttalar sig i rättegångar. Han är kritisk mot att så många läkare får så bra betalt av bolagen när de gör sina bedömningar. Detta menar han är en uppenbar risk för jäv.
– Nej, jag tycker inte att det är ett bra system. De blir för knutna till sin försäkringsbolag, sina uppdragsgivare. Man biter ju inte den hand som föder en så klart för, skulle man börja lämna bedömningar som jag gör då skulle man förmodligen inte bli långvarig som försäkringsanställd medicinskt rådgivare inte, säger Lars Wallstedt.
En av alla dem som nekats ersättning är Margareta Forsberg. Jag träffar henne i ett blått radhus i Märsta där hon bor med sin man. Det var när hon och hennes familj var på väg med bilen till en restaurang i centrum då de blev påkörda bakifrån.
– Och några kilometer hemifrån i backen ner mot Märsta så va det stopp, berättar Margareta.
– Och jag satt framåtböjd och undrade är det en olycka eller vad är det. Å upptäckte att det var en fasan mitt på vägen. I samma veva ropade min man som körde att “Oj han hinner inte stanna”. Då kom det en i full fart. I 50 då. Körde rakt in i oss. Han såg inte oss, fortsätter Margareta, som berättar att hon nästan aldrig var sjukskriven före olyckan.
– Jag trodde det skulle gå över för man fattade ju inte vad som hände med en. Försökte gå till jobbet, var där någon vecka, fick vara hemma igen för att jag mådde ju inte bra och jag fattade inte va det var och läkaren jag gick hos, jo han sa att det var en whiplashskada jag hade fått. Förr kunde jag göra flera saker samtidigt och det funkade så bra. Men jag klarade inte riktigt jobbet. Det var jättejobbigt.
Nu har det gått flera år och Margareta har fortfarande ont. Men hon har blivit bättre efter att hon - som många andra nackskadade - gjort en steloperation av nacken i Tyskland. Där kunde man konstatera att ligamenten i hennes nacke - alltså det som håller fast huvudet - var av.
– Där är ju skallen. Skallbasen.
Margareta visar filmer och röntgenbilder på skadorna på nackkotorna från operationen i Tyskland.
– Och där har du nackkotorna och ligamenten som håller skallbasen mot nackkotpelaren som var ju av. Därför satt ju huvudet löst.
Men Margaretas försäkringsbolag gjorde en annan bedömning. Och trots att hon var försäkrad så fick hon ingen ersättning för framtida inkomstförlust. Enligt försäkringsbolagets läkare berodde hennes skador inte på olyckan utan på att hon hade degenerativa förändringar i nacken - alltså att hennes kropp hade åldrats.
Margareta valde att stämma sitt försäkringsbolag. Gör man det som skadad måste man kunna visa att skadorna man fått beror på olyckan. Men Margareta förlorade i rätten.
– Försäkringsbolagen radar ju upp så många höjdare de kan och det är ju deras styrka. De har minst docenter, helst professorer i en lång rad som uttalar sig. Och det har ju imponerat på domstolarna oftast. På klientens sida kommer det en provinsialläkare från nån liten by eller stad i Mellansverige och yttrar sig och….det tycks vara att man bullar upp så mycket man kan. Ju fler man har desto större “impact” får man, det brukar vara en fyra-fem stycken ibland på försäkringsbolagssidan. Som uttrycker i stort sett samma sak, menar Lars Wallstedt.
Just att försäkringsläkarna pekar på åldersrelaterade förändringar - som i Margaretas fall - är inte ovanligt. När man går igenom de domar som finns i trafikförsäkringsmål kan man se hur bolagens medicinska rådgivare gång på gång pekar på degenerativa förändringar som en alternativ förklaring till varför man har ont i nacken efter en trafikolycka.
Och kan den som skadats inte bevisa att så inte är fallet så är risken stor att man förlorar i rätten. Men att peka på åldersrelaterade skador är meningslöst hävdar neurokirurgen Lars Wallstedt.
– De har en massa sådana här argument. Men när det gäller till exempel degenerativa förändringar i halsryggen så vet man med en bedövande sannolikhet att de hos de flesta patienter är helt symtomfria. Skulle man ta in ett gäng 50-åringar eller 60-åringar och röntga dem på nacken skulle man hos nästan alla hitta degenerativa förändringar och ett litet fåtal skulle ha besvär. Så att hänvisa till degenerativa förändringar är en lös planka att stå på. Det kan lika väl eller sannolikt inte ha nånting med saken att göra.
– Så här har vi alla som är över 50. Dom har svårt att vinna sådana här fall.
– Ja jag tror redan vid 35 börjar det här komma i nacken.
Läkaren Gunilla Bring har specialiserat sig i whiplashproblematik. Hon är en av få läkare som hjälper de skadade mot försäkringsbolagens medicinska rådgivare när fallen väl hamnar i rätten.
– Jag är otroligt konfunderad över mina egna kollegor som gång på gång, år ut och år in kan stå och hävda rena gallimatias om de skadade om uppkomstmekanismer om symptomförklaringar. Vissa tillfällen är det rena rama lögner. Det är påhittade symptom och psykiska besvär och psykosociala orsaker. De är inte deras patienter, det är inte mina patienter heller. Men det är medmänniskor som borde ha rätt att få sin rätt att pröva sin sak objektivt. Och opartiskt. Men istället ställer de upp för sina uppdragsgivare - bolagen och får betalt för att fara med osanning i rätten för det gör de faktiskt, hävdar Gunilla Bring.
På försäkringsbolaget Folksam hanterar man cirka 5 000 nackskadeärenden per år. Till sin hjälp har man 15 arvoderade försäkringsläkare, fyra specialister, plus två externa konsultföretag som gör bedömningar och utlåtanden åt bolaget. Men skadechefen Gudrun Hagström vill inte avslöja hur stora arvodena är.
– Alltså jag kan inte uttala mig om kostnaden. Men där det är en viktig information som vi behöver för att skaderegleraren ska kunna fatta beslut, Gudrun Hagström.
– Så din uppfattning är att det sker en rättvis behandling?
– Vi strävar definitivt efter att vara så seriösa och så rättvisa… vi har inget intresse av någonting annat än att kunden ska känna att, den skadade får sitt ärende hanterat med så stor trygghet utifrån det regelverk som vi har att följa.
Kaliber har kontaktat de stora försäkringsbolagen If, Folksam, Länsförsäkringar och Trygg-Hansa. Inget av bolagen vill avslöja hur mycket de betalar i arvode till sina medicinska rådgivare.
Men vi får tag i en av läkarna - professor Hans Link - som genom åren extrakäckt åt försäkringsbolagen vid sidan om sin ordinarie tjänst som han haft på Huddinge sjukhus. Han har bland annat gjort uppdrag åt Folksam, If och Trygg-Hansa.
– Det är inte hutlöst, och man kan definitivt inte bli förmögen på de intäkterna, de är som en bissyssla som ger rimligt med ersättning annars så gör man ju inte det, säger Hans Link.
– Men hur mycket pengar har det handlat om dig per år?
– Så har jag tagit emot enstaka ärenden. Det har rört sig om en storleksordning om kanske 100 000 kronor per år.
Professor Hans Link tjänar alltså 100 000 kronor om året på sin bissyssla där han endast utför några få uppdrag per år. Han säger att han själv aldrig varit partisk eller jävig, men att han genom åren märkt att det finns en ovilja hos bolagen att betala ut ersättningar.
– Det är klart att det blir en ovilja, man är inte nöjd att man ska punga ut med stora belopp ofta väldigt höga belopp som ska betalas ut, hävdar Hans Link.
Försäkringsbolagen som vi får svar av via mail skriver att de aldrig är ute efter att minimera kostnaderna och att de har stort förtroende för de medicinska rådgivarnas objektivitet.
De skriver också att de inte delar uppfattningen att de medicinska rådgivarna skulle ljuga eller fara med osanning i rätten.
När det gäller degenerativa förändringar - alltså att bolagen anger ålderförslitningar som en mer trolig orsak till skadorna än själva bilolyckan - säger dom att det är vanligt och särskilt bland äldre.
På Folksam säger skadechefen Gudrun Hagström att det är en viktig fråga för bolaget om de medicinska rådgivarna håller sig oberoende.
– Det är självklart oerhört viktigt. Skaderegleraren har ingen kontakt annat än att man skickar ärendet som jag sa till en ortoped eller en neurolog och man har ingen vetskap om vem det är som kommer att ta hand om ärendet. Och det är ett led i att det ska finnas ett oberoende, menar Gudrun Hagström.
– Men hur säkerställer ni då att de medicinska rådgivarna har ett oberoende förhållningssätt?
– Men fortfarande handlar det om att det inte ska finnas någon koppling mellan skaderegleraren och den… där man inte kan påverka vem det är som ska göra, annat utifrån den specialistkompetens som ärendet kräver.
Men det finns fall där det finns en sådan koppling. Det framgår i flera dokument som Kaliber tagit del av. I ett fall kan man läsa hur en skadereglerare kallar en allvarlig olycka bagatellartad och vill få den medicinska rådgivaren att ändra sitt tidigare utlåtande. Vilket skulle betyda mindre kostnad för bolaget.
Han skriver: “Det nödvändigt att vi mer konkret kan visa att det är minst lika sannolikt att orsaken är psykosomatisk än de aktuella trafikolyckorna”.
Försäkringsläkaren ger då ett nytt utlåtande där han skriver att skadorna beror på psykosomatisk genes - alltså att symtomen beror på psykisk ohälsa och inte på själva bilolyckan.
I en annan korrespondens diskuteras en skadads invaliditetsgrad. I botten av dokumentet uttrycker IF:s skadereglerare att han ser fram emot att de ska ses på Söderstadion för att kolla på fotboll. På försäkringsbolaget IF vill man inte kommentera uppgifterna.
I de flesta fallen förlorar de som stämt sina bolag i tingsrätten. En bidragande faktor är ett dokument daterat september 2006. Det var när dåvarande länsrätten (heter förvaltningsrätten idag) i Göteborg bad rättsliga rådet om hjälp, eftersom de hade så många pågående mål där skadade fått avslag av sina försäkringsbolag. Länsrätten ville ha vägledning om hur de skulle döma.
Det rättsliga rådet bad då tre professorer om hjälp att skriva en vägledande text. Professorerna arbetade extra alla tre - då eller innan - som medicinska rådgivare åt olika försäkringsbolag. Bland annat för Trygg-Hansa, AFA försäkring, Länsförsäkringar och Folksam.
Slutresultatet blev en skrivelse som fortfarande flitigt används i rättegångar där de skadade har stämt sina försäkringsbolag. Neurokirurgen Lars Wallstedt läser högt ur den sju sidor långa skrivelsen.
– Då talar de om: “kravlös sjukskrivning, överbeskyddande omhändertagande av sjuka… möjlighet till ersättning och andra förhållanden som den enskilde kan uppleva som fördelaktiga bidrar till att vidmakthålla smärtan och sjukbeteendet.”
– Så det skulle vara inbillat då?
– Just det. Och den här har fått stort genomslag hos domstolarna som tolkar att det finns den här utgången att det här är samhället som har ställt till det här och det är ingen äkta smärta. Den här innehåller ju förklaringsmodeller som gör att försäkringsbolagen slipper att ta ansvar för skadan.
De läkare som Kaliber varit i kontakt och som ofta företräder de skadade hävdar att texten i vissa delar är ovetenskaplig och att man medvetet försöker förvilla rätten om att det inte finns ett samband mellan de uppkomna skadorna och trafikolyckan.
– Jag upplever att det var en bra skrivelse, säger professor Hans Link, som tidigare uppgav att han med sin bisyssla som medicinsk rådgivare tjänar runt 100 000 kronor extra per år var med och skrev texten. Och det är just hans delar av texten som de andra läkarna kritiserar. Han står bakom det han skrev.
– Det är allmänt känt, att det är en hel del individer som faktiskt utnyttjar systemet till sin förmån.
– Du tror att det är så?
– Ja, inte bara tror, det är ju allmängods att det finns en viss grupp som utnyttjar systemet. Det kommer du ju inte runt.
– Men varför skulle de åka ner till Tyskland och göra steloperationer om de inte var skadade?
– Ja, nej. Det kan man fråga sig, jag har ingen förklaring till det.
– Men det skulle man väl inte göra om man inte hade nåt problem?
– De har problem men det är frågan om det är själva olyckan som är problemet eller om det är något annat problem.
– Men är det inte konstigt att problemen dyker upp precis efter en bilolycka, men har en annan orsak?
– Ja, problemet har nog funnits både före och efter. Det är min erfarenhet.
Läkare Lars Wallstedt:
– Jag har letat efter bedragare under mina år. Jag har bara träffat på vid ett enda tillfälle en kille som uppenbarligen lurade mig.
– Så det är inte så att du är lättlurad?
– Nej, det tror jag inte. Jag kan ju det här. jag ställer frågor till dom då när jag träffar dem på olika sätt för att se om de… jag frågar från olika håll för att få samma svar och en gång fick jag inte det och det visade sig vara en bedragare, säger Lars Wallstedt.
Ofta står de skadade som blivit utan ersättning ensamma mot försäkringsbolagen. Men finns det nånstans där man kan få en opartisk bedömning?
För att den skadade ska ha en chans att få sin sak prövad innan ärendet går till rättegång skapade regeringen för länge sen Trafikskadenämnden. Nämnden ska vara oberoende och opartisk.
Men även här märks det tydligt hur försäkringsbolagen gör sig närvarande i de beslut som tas. Nämndens arbete bekostas av försäkringsbolagen och två representanter från bolagen är med och fattar besluten – även om de inte får delta i frågor som rör det egna bolaget.
Och när besluten väl ska tas - blir det oftast så som bolagen vill. Deras förslag blir oftast nämndens beslut. Det sker i mer än sju av tio fall.
Nämnden har också tillgång till egna läkare som gör bedömningar utifrån den skadades journaler. Läkarna får inte vara knutna till något försäkringsbolag. Det för att undvika jäv.
Men när Kaliber får ut namnen på de två läkarna kan vi direkt se att de varit registrerade som medicinska rådgivare åt försäkringsbolag. I det här fallet AFA försäkring.
Kaliber har sökt de båda läkarna och fått tag på den ena - en professor. Han skriver i ett mail att han flera gånger vittnat i rättegång åt försäkringsbolag men att han inte tycker att han är jävig.
Peter Rigling är kanslichef på Trafikskadenämnden:
– AFA har ju hand om arbetsskador och inga trafikförsäkringar.
– Men det är ändå ett försäkringsbolag?
– Ja, fast där har vi sedan länge haft ett undantag i kontraktet, så vi ser inte något problem att man jobbat för AFA.
– Varför inte då?
– Nä, av den anledningen att det är en annan typ av skador och en annan typ av hantering.
Men går man bakåt i tiden ser man tydligt att nämndens tidigare läkare inte bara arbetat för AFA Försäkring. Här kommer det fram att två av nämndens före detta läkare jobbat åt flera försäkringsbolag såsom Folksam, If och Trygg-Hansa. En av läkarna är professor Hans Link - han som även skrev texten till rättsliga rådet - han har gjort uppdrag åt bolagen både innan och efter sina år som läkare åt nämnden.
– Men då har det varit något enstaka ärende från Skandia, Länsförsäkringar och vad det nu har varit, säger han.
– Men om man har jobbat mycket åt försäkringsbolagen. Finns det någon risk att det uppstår en situation av jäv när man sen ska gå in och jobba åt den oberoende nämnden?
– Det är klart att det kan finnas jäv, men det ska det egentligen inte göra. Jag har aldrig upplevt att jag är i en jävsituation, fortsätter han.
Nämndens kanslichef Peter Rigling vill inte svara på hur han ser på att även de tidigare läkarna arbetat för försäkringsbolag.
– Det är inget kan jag inte kommentera så här på rak arm.
– Men varför kan du inte kommentera det? Finns det en bristande lämplighet i det?
– Det var långt före min tid så det kan jag heller inte kommentera, utan det jag kan kommentera är det som hänt under min tid som kanslichef.
För Sam som krockade med sin moped är den här historien inte slut. Han fick till slut besked från sitt försäkringsbolag och från nämnden. Båda två kom fram till samma beslut. Sam hade då väntat i 15 år när han fick reda på att han nekas ersättning.
Nu är han sjukskriven från sitt jobb och har en konstaterad whiplashskada.
För några månader sen ringde han till nämnden som ska vara oberoende för att rådfråga om vilken läkare han skulle vända sig till för att få hjälp med utlåtande om skadan. I hemlighet spelade han in samtalet. Då var det en av nämndens föredragande jurister som svarade.
– Ja, Thomas Timander skulle jag ju inte rekommendera nej, säger juristen.
Tomas Timander är en av de läkare som aktivt hjälper skadade med sina ärenden.
– Man ju ändå erkänna att bolagets medicinska rådgivare har väldigt stor erfarenhet av att sätta invaliditetsskador...
– Men kan inte det bli som part, säger Sam.
– Att de är jäviga? Nämnden ser ju mer yttranden från de medicinska rådgivarna och får kanske det intrycket att de är mera neutrala i sina bedömningar.
Även den f d klinikchefen på Karolinska sjukhuset Lars Wallstedt och läkaren Gunilla Bring är inte att rekommendera enligt den föredragande juristen. Gunilla Bring som av Svea Hovrätt anses vara den främsta experten på whiplashskador i Sverige.
– Ja, det finns en sådan dom som säger så ja, men inte rent generellt tror jag inte man har den inställningen i branschen, säger juristen.
På Stockholms universitet sitter professor emeritus i försäkringsrätt Bill Dufwa. Han ser allvarligt på händelsen.
– Ja det är på det sättet allvarligt att det rubbar tilltron till hela systemet vi har i Sverige med nämnder och annat. Det låter väldigt underligt för, det gör det ju. Det förvånar mig. det är ju patientens sak att avgöra vem han vill gå till, man kan ju inte styra nånting här utan patienten måste ju ha kvar sin fulla valrätt. Det är tråkigt och visar väl bristerna i systemet, säger Bill Dufwa och fortsätter:
– Det undergräver tilltron till nämnden. Det är ju inte lämpligt, och tråkigt att höra att de gör så.
Jag ringer upp den föredragande juristen och frågar om nämnden nånsin varnar för vissa läkare.
– Nämen det säger vi aldrig. Vi rekommenderar inte vissa ombud eller läkare. Vi håller oss helt borta från det, utan det får man själv som skadelidande ta fram.
– Ni gör inte det?
– Nej, vi gör inte det.
Jag berättar om den Sams inspelning och om vad hon sagt tidigare. Då ändrar hon sig och säger att hon i samtalet med Sam bara ville hjälpa honom. Eftersom chanserna att få ett positivt besked av nämnden minskar om man anlitar de läkare som ställer sig på de skadades sida.
– Men jag säger att om du använder de här läkarna så får du den här effekten i nämnden, och det tycker jag är en välgärning för den skadelidna att höra för då kan man avstå från att gå till de läkarna, säger juristen.
Nämndens kanslichef Peter Rigling:
– Jag kan bara konstatera att uttalandet inte representerar nämndens hantering av ärenden.
Tomas Timander är en av de läkarna som nämnden varnat för. Han är inte förvånad.
– De jobbar ju på samma sida som försäkringsbolagen, och det innebär att då måste de försöka misskreditera mig på nåt vis eller de andra läkarna som ställer upp för patienten så att patienten, nästan skrämma de att gå till deras läkare och det är många som inte förstår det här och blir rädda och går dit, säger Timander.
När läkaren Gunilla Bring får höra om samtalet blir hon upprörd.
– Ja.. jag börjar ju mer och mer förstå att det är just uppbyggt, jag har trott att det bara har blivit så på nåt sätt men det är ett systematiskt uppbyggt nätverk av systemfel där trafikskadenämnden utgör en del av problemet och bolagen och deras läkare framförallt är ett jätteproblem. Ja, jag tycker att det är en skandal, en rättsskandal.
I Kaliber idag har du hört om försäkringsbolagens ovilja att betala ut ersättningar till de som drabbats av nackskador. Om Trafikskadenämnden som ska vara oberoende, men vars läkare arbetat åt försäkringsbolag och om hur deras jurist försöker varna för läkare som brukar ställa sig på patienternas sida.
Kaliber har försökt få Försäkringsläkarföreningen att svara på den kritik som framförts. Ordföranden för föreningen Gustaf Neander svarar strax innan sändning att han inte vill vara med i en inspelad telefonintervju.
Men han skriver i ett mail att de medicinska rådgivarna är skyldiga att följa det regelsystem som finns där gränsdragningen mellan läkare och försäkringsbolag är tydlig.
Han skriver också att det är väsentligt att den skadade får den ersättning som han eller hon är berättigad till. När det gäller degenerativa förändringar säger han att det kan vara en alternativ förklaring till besvären.
Men hur gick det för Margareta. Efter att hon förlorat i tingsrätten överklagade hon till Hovrätten. Men där ville man inte ta upp hennes fall. Efter förlusten har hon nu skulder på över 500 000 kronor. Pengar som hon måste betala till sitt försäkringsbolag för rättegångskostnaderna. Nu ska hennes man gå i pension. Det betyder att de måste sälja det lilla blåa radhuset i Märsta.
– Det funkar inte om inte min man jobbar vidare men han måste ju också få gå i pension. Han är ju också skadad och även sjuk. Så därför har vi kommit fram till att vi måste sälja huset nu, och vi kommer inte få någonting över kan jag säga eftersom vi har lån på grund av trafikolyckan, avslutar Margareta Forsberg.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Kaliber sänder en av förra årets mest uppmärksammade granskningar: Kriminalvårdens utvisningsresor. Reportaget som vann Guldspaden i kategorin bästa riksradio. Granskningen, som gjordes av Kalibers reportrar Markus Alfredsson och Sofia Boo, handlade om femstjärniga hotell och flygresor i businessklass för Kriminalvårdens personal. Men även om utvisade som fått lugnande tvångsinjektioner. Läs mer: Guldspade till Kaliber
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här följer två utdrag av de båda programmen som sändes den 19 och 26 oktober 2014:
– Så nu har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter.
Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer i till exempel Afghanistan eller Pakistan.
– Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något.
Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre. Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden.
En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill.
Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan.
Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal.
Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen.
Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras. Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna.
Härifrån beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen. Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering.
– Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal, säger han.
Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3 400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar.
Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor.
Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag. Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal.
Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor. Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar.
– Om du för in i datorn där så kan jag…plocka ut.
Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger. Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda - så kallade chartrade flygplan. Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster. Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre.
Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personal bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan. Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen.
– This is the hub of the Dubai. This is a keyplace.
Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så. Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land. Vi kan ta några exempel:
* 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.
* Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.
Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:
* Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.
Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris - och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet.
Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar. Det handlar också om flygbiljetter för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller:
* Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa.
Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem, samtidigt som det handlar om en svensk myndighet.
Så vad är det som gäller egentligen?
Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen. De ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande. Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem.
För att ta reda på mer läser vi de avtal som gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar. Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst.
Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa. Men hur det kommer sig att all den här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet.
I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.”
Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som Kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna. Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy, så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar.
Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands.
– Jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande.
Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte.
– Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet, säger Claes Nöjd.
Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person.
– Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här.
En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården. Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter.
– Sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga.
- Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar...
– Ja det är jättemycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett.
Vi är tillbaka i Dubai igen.
– Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på. Det här är en bar vi känner igen. För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp. På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa. Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som:
”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!”
”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.”
Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som:
"Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra"
"Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare."
Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som:
”En helt vanlig dag på jobbet”
Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i utlandet är till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst. En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något.
De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga. Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning.
– Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid.
Efter vi sände granskningen i höstas har Kriminalvården infört nya regler för sina utvisningsresor. I en intervju efter programmet berättade generaldirektör Nils Öberg att billigaste resande nu ska vara utgångspunkten.
- Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar, så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag, sade Claes Öberg i december 2014.
Vår andra granskning om svenska utvisningsresor handlar om något helt annat. Vi kunde visa hur utvisade personer fått lugnande injektioner under tvång:
Det är en vinterkväll, på en mindre flygplats. Ett tiotal personer kliver in igenom säkerhetskontrollen. I kylan därute väntar ett plan. Det är ett chartrat flygplan, som ska åka söderut. Några av de som kliver igenom säkerhetskontrollen vill inte åka. De andra är där för att se till att de ändå åker. De är poliser och transportörer från Kriminalvården. Och en sjuksköterska. Hittills har allt gått lugnt till, men ombord på flygplanet, strax innan start, så vägrar en av passagerarna att sätta sig ner.
Sjuksköterskan som är med uppfattar personen som ”aggressiv, utåtagerande och hotfull”. Han försöker inleda ett samtal, men upplever att ”situationen omöjliggör en vettig diskussion”. Han tar fram en spruta och injicerar den aggressiva personen med ett narkotikaklassat lugnande preparat.
Efter en halvtimma har personen lugnat sig, och undrar vad det var för medicin som användes. Vid det laget är planet redan i luften.
När människor som fått avslag på sin asylansökan utvisas från Sverige, så är ledorden för svenska myndigheter att det ska ske på humant och värdigt sätt. Ändå har det har länge cirkulerat påståenden om att det inte alltid gör det. Om att personer som utvisats fått mediciner mot sin vilja.
I dagens Kaliber ska vi borra djupare i det här. Vi har fått ut dokument från Kriminalvården som visar hur det kan gå till vid utvisningar. Dokument som är skrivna av sjukvårdspersonal som varit med på planen. Det är kortfattade rapporter som vårdpersonal skickat till Kriminalvården, där de beskriver vad som hänt under en utvisning och vilka mediciner som använts. Det här är några situationer vi läser om:
En person som förs ombord på ett flygplan ”protesterar kraftigt med både kropp, armar och ben” och spottas. Personalen sätter på skyddshjälm och huva och personen får en injektion med lugnande ”då /hens/hälsa påtagligt kan försämras av sitt destruktiva beteende”. Senare lugnar sig personen, och undrar vad det var för medicin som användes.
Och det de skriver får oss att reagera. För även om svenska myndigheter har långtgående befogenheter vid utvisningar, så är tvångsinjektioner ett kapitel för sig.
Påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter, är förbjudna i den svenska grundlagen. Det innebär att tvångsmedicinering är olagligt, med några få undantag för personer som är omhändertagna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Personer som inte står under tvångsvård måste klart och tydligt ge sitt medgivande till att få vård. Vi träffar Lars-Håkan Nilsson, som är läkare och medicinsk rådgivare på Kriminalvården.
– Om någon blir väldigt utagerande på ett häkte så har våra kriminalvårdare rätt enligt fängelse- eller häkteslagen att lägga dem i bälte. Men vi får aldrig injicera någon mot någons vilja. Det är en klar skillnad mellan den typen av tvångsåtgärder och att ge medicin. Psykiatrisk tvångsvård är ett av de få tillfällen när du upphäver någons grundlagsskyddade rättigheter. Och det är väldigt angeläget att den ska vara tydlig.
Men i de sjukvårdsrapporter vi begärt ut från Kriminalvårdens transporttjänst, kan vi läsa om just vård som skett under tvång vid utvisningar. Vi får rapporterna med ett förbehåll, och får därför inte berätta om uppgifter som skulle kunna avslöja vilka personerna är:
En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som ”mycket uppvarvad och stökig”. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. ”Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig”.
Vi har begärt ut alla sjukvårdsrapporter som skickats till Transporttjänsten mellan 2010 och 2014. Vi får rapporter från 33 utvisningsresor. Vi vet att vårdpersonal har hyrts in vid många fler tillfällen, men från de resorna finns det inga sjukvårdsrapporter, enligt Kriminalvården. Från 2013 och 2014 finns det inga rapporter alls. Men i de rapporter vi har, hittar vi sju tillfällen då lugnande injektioner getts till personer som varit våldsamma eller som bedömts riskera skada sig själv eller andra. Medicinen som getts är Stesolid. Det är en narkotikaklassad Bensodiazepin som bara får ges på ordination av läkare.
I fyra av fallen framgår det tydligt att personerna inte gått med på behandlingen. I de andra tre står det att injektionerna getts i samband med att personer varit motsträviga, aggressiva eller hotfulla. Det framgår inte att de accepterat injektionen.
Vi frågar Anders Alexandersson som är jurist på inspektionen för vård och omsorg hur han ser på det tvång, som vi kan läsa om i rapporterna.
– Det får inte finnas minsta tvekan om att man tvingar patienten i någon situation för då är det bara tvångslagarna som man kan använda sig av. Det finns ingen patient förrän personen säger att den vill ha den här behandlingen som stöd och hjälp och därför går det inte över huvud taget att ge en injektion till exempel bara för att lugna eller för att det är mer praktiskt att hantera personen. Det finns inget sådant lagstöd.
Vi ringer upp en av de läkare som varit med på utvisningar och gett lugnande till personer som utvisats. I en sjukvårdsrapport som han har skrivit står det om en person som blir aggressiv
”och säger att /hen/ inte ska lämna landet levande. Bedömer det som en stor risk att /hen/ kan skada både sig själv och personal och sjukvårdspersonal. Ger en injektion 10 milligram Stesolid intramuskulärt”.
Läkaren säger att han inte minns händelsen, men han berättar att om han har gett mediciner till personer som ska utvisas, mot deras vilja, så har det varit för att de inte kunnat ta hand om sig själva. Vi ser också att injektioner under tvång getts av en sjuksköterska. Vi har under flera veckors tid sökt honom via telefon, sms och mail, men han har inte gått att få tag på.
Så här skriver en annan läkare, som gett en injektion med lugnande till en person som var belagd med fängsel och spotthuva, men som fortsatte med ”verbal aggressivitet”:
”Min tanke var att försöka komma överens om att /hen/ skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion. Det visade sig helt ogörligt och hen fick en injektion Stesolid 10 mg intramuskulärt”.
Läkaren som gav den här injektionen är legitimerad överläkare. Uppdragen för Kriminalvården har gått genom hans privata företag. Och han bekräftar att den här injektionen gavs mot personens vilja.
- Vad upplevde du dig ha för lagstöd för att göra det här?
– Jag har inte gått in i några bestämmelser och själv liksom letat i juridiken. Men det finns ju så vitt jag har fått höra då bestämmelser som gör det möjligt att ingripa på ett sånt här sätt för att bevara flygsäkerheten.
- Så vitt du fått höra, var har du fått höra det ifrån?
– I samband med att jag började ta såna här uppdrag.
Den här läkaren hänvisar till att uppdragsgivaren, alltså Kriminalvårdens Transporttjänst eller Gränspolisen sagt att man får göra så här om det gäller flygsäkerheten. Per Löwenberg är gruppchef på Rikskriminalpolisens centrala gränskontrollenhet. Han är den som har ansvar för polisens regelverk kring tvångsutvisningar. Han säger att han inte har känt till att det förekommit tvångsinjektioner vid utvisningar.
– Det förvånar mig att det förekommer. Sedan kan jag inte svara på rak arm om det är korrekt eller inte, säger Per Löwenberg.
Han säger att svenska polisen följer ett regelverk från EU:s gränskontrollsamarbete Frontex, och där står det att tvångsmedicinering med lugnande inte ska användas – men att det finns ett undantag: Nödsituationer ombord på ett flygplan då flygsäkerheten är hotad. Men det vi har läst i sjukvårdsrapporterna gäller inte bara tvångsinjektioner som skett när planet är i luften. Vi ser i vårt material även fall där tvångsinjektioner, enligt rapporterna skett på marken. I två av de fyra fallen där det tydligt framgår att personen inte har gått med på behandlingen, så ges injektionen innan ombordstigningen eller innan planet har lyft. Vi frågar Per Löwenberg om polisen kan hålla fast något så att vårdpersonal kan ge lugnande injektioner under tvång även på marken.
– Ja. Och är du i en sådan fas att det här krävs, då blir det svårt för mig att bedöma om det är riktigt att verkställigheten ska genomföras.
Enligt polisen är det alltså upp till läkaren att bedöma om de har laglig möjlighet att ge en injektion med tvång, medan läkaren vi hörde här tidigare säger att han fått information från sin uppdragsgivare, alltså Gränspolisen eller Kriminalvården, att man får ge injektioner med tvång, om det handlar om flygsäkerhet. Vi vill ställa frågor om tvångsinjektionerna till Claes Nöjd, ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men han vill inte uttala sig. Vi blir hänvisade till den medicinske rådgivaren på Kriminalvården, Lars-Håkan Nilsson. Han har inför vår intervju för första gången fått ta del av dokumenten där det står om tvångsinjiceringarna. Det är först när vi har velat tittat på sjukvårdsrapporterna som han har fått dem skickade till sig från transporttjänsten. Vi läser ett av exemplen, där tvångsinjiceringen skett på marken.
– Detta är inte tillåtet. Om man ger någon en injektion med ett läkemedel mot någons vilja så är det enbart möjligt om det sker under psykiatrisk tvångsvård.
- Vad tänker du gör nu när du har den informationen?
– Vi måste be våra juridiska experter titta på det här.
Kriminalvårdens medicinska rådgivare säger alltså att en del av det som vi kan läsa om i dokumenten inte är tillåtet och kanske till och med olagligt. Och att han inte känt till det här förrän nu.
Så vem på myndigheten har då läst sjukvårdsrapporterna? Och varför har ingen reagerat?
Vi får veta att rapporterna har skickats till Transporttjänstens planeringskontor i Arvidsjaur. Hans Lagerlöf är chef där sedan årsskiftet.
– Och därefter har det gått till så tidigare att då har man satt den här rapporten i en pärm. Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna.
Sjukvårdsrapporterna har alltså lästs av de som planerar resorna – sedan har de satts i en pärm.
– Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre.
Vi får en intervju med den nya chefen Johan Mellbring, som säger att Kriminalvården nu gjort en polisanmälan.
– Att det har medicinerats utan klienters medgivande, har ju tydliggjorts för mig egentligen strax efter jag började, i och med att vi började bearbeta materialet som vi lämnade ut till er. Så då har det klarlagts att det här ser inte bra ut och sedan har vi undersökt det närmare och konstaterat att nu tycker vi det är dags att göra en polisanmälan. Det vi kan konstatera är att eftersom det är utan medgivande så är det inte enligt den lag som finns.
- Vad tänker du om att det krävs någon utomstående för att ni ska kunna uppmärksamma sådana här brister?
– Det är klart att vi som myndighet borde haft koll på det här tidigare.
Enligt Johan Mellbring har Kriminalvården polisanmält 22 händelser, och det visar att vi inte har fått tillgång till alla sjukvårdsrapporter, trots att vi begärt det. Så tvångsinjektioner kan alltså ha inträffat vid fler tillfällen än vad vi kunnat se i vår granskning.
Granskningen ledde alltså till att Kriminalvården valde att polisanmäla och just nu pågår en förundersökning. Kriminalvården gjorde även en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ännu inte kommit med något beslut.
Reportrar: Markus Alfredsson [email protected]
Sofia Boo [email protected]
Producent: Annika H Eriksson
Kaliber fortsätter idag granskningen av läkarnas kompetens och fokuserar på det som många läkare själva beskriver som en tickande bomb - bristen på fortbildning. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Patienter skadas allvarligt och några har till och med omkommit efter att dom träffat läkare som saknar rätt kunskaper. Det berättade vi i Kaliber för några veckor när vi bland annat tog upp fallet med Ulla Pettersson i Åmål som förlorade sin bror Kjell-Erik efter att en läkare missbedömt hans hjärtinfarkt som panikångest.
- Personalen på ambulansen kom ut och sa att, tyvärr, det går inte att få något svar ifrån din bror. Så då var det ju bara att konstatera att, han var död, berättade Ulla Pettersson.
Vi berättade också att Sverige saknar system som kontinuerligt kontrollerar läkarkompetens. Efter programmet har vi fått in många reaktioner. En del som hört av sig är patienter, men de allra flesta är läkare. Läkare som Mats Nilsson i Östersund.
- Ja, reaktionen var att det är en långbänksdiskussion som har hållit på definitivt sen 70-talet och egentligen har det inte hänt någonting, säger Mats Nilsson.
Vad menar du då?
- Det saknas tid och resurser för att kontinuerligt följa upp utvecklingen via olika vetenskapliga artiklar och prövningar så att alla doktorer får del av detta och på ett gott sätt kan ta hand om patienterna.
Så om jag förstår dig rätt här nu. Menar du att det är fortbildningen som är det stora problemet?
– Ja. Man kan säga att en konferens idag kostar någonting mellan 2000-3000 upp till 5000-6000 kronor för två dagars konferens. Och det gjorde dom inte för 20 år sen. Sen tillkommer då resa och boende. Och det är liksom ingen som tagit tag i att anslå de pengarna, säger Mats Nilsson.
Han är långt ifrån ensam om att peka ut brist på fortbildning som en tickande bomb inom den svenska vården. I februari gick sex av landets största fackrörelser för vårdpersonal ut i ett gemensamt upprop. Man varnar för att fortbildningsnivån bland vårdpersonal är på väg åt fel håll. Och att läget är så pass allvarligt, att vården snart inte kan garantera att patienterna får träffa personal som är uppdaterade med de senaste behandlingsmetoderna.
Kaliber idag ska handla om läkarnas fortbildning.
Vi ska börja på Sahlgrenska sjukhuset och ortopedmottagningen i Mölndal. Överläkaren Mikael Sundfeldt är mitt uppe i en operation av ett brutet ben. Med hjälp av en borr gör han hål i ett ben för att sedan kunna fästa en metallplatta på det brutna benet. Mikael Sundfeldt är specialist inom ortopedi och framförallt expert på skelettskador som skett via olyckor. Det är ett kunskapsintensivt yrke, där behandlingsmetoder snabbt blir gamla. Något som gör det extra viktigt att ständigt fortbilda sig.
- Vidareutbildning är oerhört viktig för att du ska kunna göra ett bra jobb. Det här är ju ett livslångt lärande, och du måste hela tiden vara påläst. Du måste veta det senaste, det går inte att komma i bakvattnet utan du måste hela tiden vara kunnig och patienterna kräver att du ska vara påläst på det absolut senaste, säger Mikael Sundfeldt.
Enligt Mikael Sundfeldt måste man dels uppdatera sig med nya forskningsrön och ibland åka iväg på konferenser där dom senaste behandlingsmetoderna presenteras. I en ortopeds fall kan det handla om hur man bäst opererar en höft eller om att få information om dom senaste knäproteserna. Det är vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Men enligt Mikael Sundfeldt, är ofta verkligheten en helt annan.
- Det finns säkert jättemånga som får alldeles för lite utbildning. Det svåra är att få in det i arbetstiden. För ofta när man börjar så rullar arbetstiden på, man ska springa och göra massa olika saker. Mottagning, möten och allting. Ska man åka på en kurs så tar det kanske tre, fyra dagar. Då är du borta från familjen tre, fyra dagar. Du är borta från kliniken tre, fyra dagar. När du kommer tillbaka är det kanske en patient som har ringt dig, som inte fått tag på dig. Och sen har du kanske kollegor som får ställa upp och ta din arbetsbörda under tiden du är borta. Så tid är ett problem. Ekonomi är ett problem. Det är dyrt att åka på kurser, säger Mikael Sundfeldt samtidigt som hans mobil börjar ringa. Det är en patient han glömt ta emot. Han försvinner snabbt iväg.
Längre ner i korridoren sitter Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Det är han som löser scheman och som har hand om den budget som kliniken har att röra sig med.
- Alltså, traditionellt så är det ju extremt viktigt med fortbildning av läkare för att dels hålla aktuellt kunskapsläge, men också att ifrågasätta det man gör hela tiden och inte halka efter. Kunskapen inom sjukvården, oavsett om det är ortopedi, den ändras hela tiden. Det är inte samma som det var för tio år sen eller femton år sen. Vissa saker kan ändras på bara några få år. Vi har ju dels en budget för fortbildning, och det kan man väl säga att den budgeten har inte gått ihop sig någon gång, säger Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska.
Varför är det så?
- Nja, vi har traditionellt varit dåliga att ta höjd för det…
Vi ska backa bandet lite. Året är 2004 och läkarkårens täta band med läkemedelsindustrin har ifrågasatts en längre tid. Medier rapporterar om läkare som åker iväg på dyra utbildningar, sponsrade av läkemedelsbolagen. Det är många gånger påkostat, där läkemedelsbolagen inte sällan bjuder på både flyg, hotell och dyra middagar på platser som Sydafrika och Västindien. Flera läkare blir påkomna och misstänka för mutbrott.
Men 2005 blir det delvis stopp för lyxresorna. I en överenskommelse mellan landstingen och läkemedelsindustrin, kommer man överens om att industrin bara får betala för en del av läkarnas utbildningskostnader. Resten av kostnaden lovar landstingen att stå för. Dom flesta verkar överens om att beslutet är rätt. Men hur blev det egentligen med själva fortbildningen?
På Östermalm i Stockholm har Läkarförbundet sitt huvudkontor. Här jobbar Turid Stenhaugen som utredare med särskild fokus på just fortbildningsfrågor. Sedan 2004 är hon ansvarig för en enkät som regelbundet mäter hur mycket fortbildning svenska läkare får. Och det var just överenskommelsen mellan landstingen och industrin, som fick förbundet att reagera.
- Ja, det var helt enkelt så att läkemedelsindustrin bidrog med ganska mycket finansiella resurser. Det fanns ganska stora farhågor då inom professionen då om att det skulle bli mindre fortbildning, att det skulle bli sämre möjligheter generellt för läkarna att få kompetensutveckling, säger Turid Stenhaugen
Till en början såg det positivt ut. I Läkarförbundets fortbildningsenkät såg man faktiskt att fortbildningen ökade dom första åren. Men trenden skulle visa sig vara kortvarig.
- Från 2007, ungefär då så var resultaten som bäst. Och då deltog läkarna i såna här med planerade utbildningsaktiviteter, externa fortbildningar, ungefär 9,1 dagar i genomsnitt på ett år. Och sedan nu, vid det senaste tillfället när vi genomförde undersökningen år 2012, då var det nere i 7,1 dagar. Och om man tittar på hur mycket man deltar i internutbildning, så var det ungefär 1,5 timme per vecka tidigare. Och där är man nu nere i under en timme per vecka, säger Turid Stenhaugen.
Enligt Turid är siffrorna allvarliga. Inte bara för att dom stadigt minskar, utan även för att dom ligger under förbundets lägsta rekommendation. Och hon tror att det kan ha blivit värre sen 2012.
Sen årsskiftet 2015, får inte längre industrin sponsra läkares utbildning alls. Numera ska allt betalas av arbetsgivarna.
- Vi har följt den här utvecklingen och varit väldigt oroade. Vi har skrivit om det i olika artiklar, men egentligen så har vi märkt, att trots att vi har varnat med varningsklockor så har ingenting hänt. Vi har framförallt fört fram det här till arbetsgivaren men inget har hänt, säger Turid Stenhaugen, utredare på Läkarförbundet.
Så hur ser egentligen situationen ut idag? Det ville vi ta reda på. Kaliber skickade därför ut frågor till landets 29 universitets- och länssjukhus. Vi frågade verksamhetschefer inom kirurgi, ortopedi och cancervård om specialistläkarna på deras avdelningar får tillräckligt med fortbildning. 52 av 81 kliniker svarade. Och det är en allvarlig bild som målas upp.
Nedan följer några av svaren från undersökningen:
”Även om jag som chef är för utbildning, så är jag restriktiv. Centralt anser man att utbildning är ett område det ska sparas pengar på.”
”Nej, läkarna skulle behöva mer. Det är inte katastrof-läge, men det är inte långt ifrån.”
”Ja, vi försöker ju vara liberala, men kompetensutvecklingen hos vissa är verkligen inte tillräcklig. Och pengar gör ju att man tvingas prioritera.”
”Det här är ett jätteproblem på kirurgen, och politiker och arbetsgivare tar det inte på allvar. Fortsätter det så här kan vi inte längre lova rätt behandling till våra patienter.”
Nästan hälften svarar att specialistläkarna på deras avdelningar inte får tillräckligt med fortbildning. Som patient på ett operationsbord riskerar alltså du att träffa en läkare som inte är uppdaterad med dom senaste behandlingsmetoderna. Och trots att landstingen ska se till att läkarna får tillräckligt med fortbildning, svarar 26 chefer på Sveriges ledande sjukhus att det saknas pengar för att kunna ge läkarna detta.
- Ja, det är under all kritik, säger Heidi Stensmyren. Hon är ordförande på Läkarförbundet.
- Vi ser mycket allvarligt på det här. Risken är att kvaliteten i vården blir sämre. Risken är framförallt att vi kommer att arbeta med gammal teknik, att vi inte är uppdaterade. Att vi inte kan erbjuda den nivå på vården som den svenska befolkningen har all rätt att få.
Sen ett par år tillbaka är frågan om läkarnas fortbildning en av förbundets viktigaste frågor. Men att få landstingen och arbetsgivarna att lyssna, är inte helt lätt enligt Heidi Stensmyren.
- Ja, det stora problemet är att i verksamheterna, ute på golvet, så är det fortbildningen som skärs ned först när man ska spara. Och hälso- och sjukvården har ju haft effektiviserings- och besparingskrav nu i många, många år. Och där är fortbildningen typexempel på något som försvinner snabbt och lätt. Och det är den stora utmaningen. Nu, från den första januari, så är det så att huvudmannen ska finansiera all fortbildningsaktivitet för läkare. Problemet är att dom inte lagt tillräckligt med utrymme i sina budgetar, att dom inte avsatt tillräckligt med pengar för det, säger Heidi Stensmyren.
Vi ska återvända till ortopedmottagningen på Sahlgrenska och verksamhetschefen Magnus Karlsson. Han är en av dom som svarat på undersökningen.
- Problemet är finansieringen, där de här företagen tidigare har tagit den finansieringen. Landstingen, regionerna, SKL har kanske inte heller tagit höjd och har ju inte heller vetat vad den kostnaden är. Och den kommer ju bli rejäl nu då. Och där kan jag väl känna en viss oro, att det kan bli ganska avsevärt mycket dyrare att använda sig av den typen av utbildningar som haft traditionellt hittills i alla fall, säger Magnus Karlsson.
Men enligt Magnus Karlsson finns det ett till problem, som till stor del hänger ihop med ekonomin. Och det är tidsbrist. Att anlita vikarier för att läkare ska åka iväg på konferenser är både dyrt och ibland omöjligt att få ihop med schemat. Och att i en sådan situation få tid över till att fortbilda sig är inte helt enkelt. Speciellt på en klinik som den Magnus Karlsson chefar över, där inte fortbildning finns tydligt inlagt i schemat för specialistläkarna.
- Nej, vi har inte avsatt tydligt utbildning i schemat. Däremot ska det finnas administration, och då ska det finnas möjlighet att fördjupa sig där. Nu kan man ärligt säga att många läkare är ganska hårt schemalagda, och de har en ganska begränsad administrativ tid. Vilket gör att dom inte alltid hinner fördjupa sig och föröka sina kunskaper teoretiskt, så är det. Läkare är ganska behövda och vi schemalägger dom rätt hårt där de ska vara. Du måste ju också producera vård. Det är ju liksom en avvägning av hur mycket tid och resurser du har för att utbilda och se till att du har tillräckligt kvalitet på de läkarna du har, och hur mycket vård du ska producera, om man nu kan uttrycka det så krasst. Den avvägningen är jättesvår att göra, säger Magnus Karlsson.
En annan som svarat på Kalibers undersökning, är Karl-Åke Jansson på ortopedkliniken på Karolinska norr om Stockholm. Karolinska är ett sjukhus som länge dragits med stora nedskärningar, och enligt Karl-Åke Jansson spelar ekonomin in ganska mycket. Men det främsta problemet som han ser det, är att sjukvården ofta inte gör någon större utvärdering av den fortbildning läkarna behöver.
- Alla jobbar nog och har en viss struktur. Men hur den ser ut över tid, den är inte riktigt.. jag har i alla fall inte sett någon sådan. Och det tror jag behövs, säger Karl-Åke Jansson.
Det finns olika förslag om hur man ska utvärdera läkares fortbildning inom de olika specialistföreningarna. Svensk ortopedisk förening i Karl-Åke Janssons fall. Och enligt honom hade det inte behövt vara särskilt svårt.
- För varje individ så måste man kanske upprätta då hur det ska se ut de närmsta åren. Vad är det den individen behöver? Och vad behöver man som ortoped på en viss tidsperiod? Och så lägger man in det i en individuell handlingsplan för ett år, följer upp den på ett strukturerat sätt, i ett medarbetarsamtal, säger han.
I ett tidigare program, berättade Kaliber att Sverige saknar system som återkommande kontrollerar läkarkårens kompetens. Då pratade vi bland annat med Olle Larkö som är dekanus på Sahlgrenska Akademin. Då lyfte han fram vikten av fortbildning. Jag åkte tillbaka till Olle Larkö igen. För när det gäller just fortbildningen, är Sverige ganska unika. Tillsammans med Malta och Portugal, är Sverige det enda landet i Europa, som inte har någon nationell reglering av läkares fortbildning. Och det här är ett stort problem enligt Olle Larkö.
- Jag tycker det är ganska slappt, vi har inga krav på vidareutbildning när man är aktiv läkare under sin specialistperiod på kanske 30, 35 år. Det är ju risk för sämre doktorer då, krångligare än så är det ju inte. Det enda vi tycker är att vi kanske ska göra som man gör kanske i Tyskland eller England. I USA är man långt före, dom kräver att man ska ha specialistexamen, det har vi inte i Sverige. Utan det är i princip tiden man jobbar som är det viktiga. Dom kräver att man ska tenta om igen vart tionde år. Vi har ingenting som är i närheten av dom. Många länder, tex Tyskland, kräver att man ska bevista kongresser som är godkända, vi har inget sånt i Sverige heller. Sverige är helt enastående i detta. Det är ett uttryck tycker jag för ”slapp-Sverige”, säger Olle Larkö.
Olle Larkö tycker dels att Sverige måste börja ställa krav på att läkare ska fortbilda sig, men också att det behövs ett system som på riktigt mäter mängden fortbildning. Som exempel nämner han CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland.
- Continuing Medical Education står det för. Man får en poäng per timme man sitter på en godkänd kongress. Dom klockar dig när du går in, dom klockar dig när du går ut. Och så ska man ha 50 timmar per år. Gör man inte det under ett antal år, så blir man av med sitt specialistbevis. Det är ju en väldigt ambitiöst, och det tar ett tag innan vi når dit. Men om man började med att man faktiskt måste bevista vetenskapliga konferenser som alla andra européer gör, det tycker jag är ett första steg. Sen är inte det perfekt, det kan kompletteras med annat och sånt..
I Kalibers undersökning med läns- och universitetssjukhusen, efterlyser nästan alla hårdare krav på fortbildning. En del vill ha tydligare riktlinjer, medan andra vill se CME-poäng. Och en av dom är just Karl-Åke Jansson på Karolinska.
- Vi är inte där ännu, men det är möjligt att man är på väg dit. Och det är på så sätt man skulle kunna värdera om den individuella specialisten har den kompetens som krävs och upprätthålla en kontinuerlig fortbildning. Samtidigt så är Sverige inte speciellt känt för att skapa sådana system, säger han.
Nej, enligt dom flesta jag talat med, verkar CME-poäng vara långt bort. Men faktum är att det finns ett förslag. I en statlig utredning som presenterades förra våren, fanns förslag om att läkarkåren, tillsammans med en rad andra yrken, skulle få särskilda föreskrifter som direkt uppmanar till fortbildning. Och förslaget togs väl emot av bland annat Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet, som i åratal kämpat för tydligare regler.
- Vi önskar mycket bättre strukturer för kompetenssäkring. Det ska inte vara upp till patienterna att ta reda på om läkaren har fått fortbildning utan det här ska vara ett kontinuerligt system och det ska vara ett krav på verksamheten att se till att sköta kompetensutvecklingen, säger Heidi Stensmyren.
Men förslaget har än så länge bara varit ute på remiss. Och en av dom som svarat är Socialstyrelsen. Men dom tycker inte det behövs några nya regler. Pernilla Ek är chef på Socialstyrelsens behörighetsenhet.
- Vi är ju i grunden positiva till att man uppmärksammar personalens kompetens som den viktiga spelaren i att bedriva patientsäker vård. Men vi anser ju att de här bestämmelserna redan finns på plats, säger Pernilla Ek.
I Hälso- och sjukvårdslagen så står att ”där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, lokaler och utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.” Och i patientsäkerhetslagen står det att ”hälso- och sjukvårdspersonalen ska bedriva sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Juridiken är ett kapitel i sig. Men kontentan av det Pernilla Ek säger, är att det redan står i lagen att läkare ska arbeta på ett korrekt sätt, och att arbetsgivaren har ett ansvar för läkarnas kompetens. Det är med andra ord underförstått att fortbildningen ingår i detta. Och det här är något som väcker viss frustration hos Läkarförbundet.
- Man har vant sig vid, eller är väl van vid att det här sköter sig lite av sig självt, men det gör det inte, det vet vi. Man måste inse att fortbildning och kompetensutveckling är ett arbete som inte kan skötas med vänsterhanden. Det krävs planer för det. Vi planerar ju in miljö, sortering av avfall, vi har ju en rad områden som systematiskt planeras inne i verksamheterna. Och att inte fortbildning skulle planeras systematiskt inom en verksamhet, det håller inte måttet, säger Heidi Stensmyren.
I Kaliber idag har vi berättat om bristen på fortbildning. Läkarfacket larmar för att nivån stadigt sjunker. Och i Kalibers undersökning uppger närmare hälften av kirurg, ortoped och cancer-avdelningarna att deras specialistläkare inte får tillräckligt med fortbildning. Så vad tänker egentligen arbetsgivarna om det här? Jag åkte till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. På deras vård- och omsorgsavdelning heter chefen Hans Karlsson. Och jag frågade honom hur han ser på att så många upplever att fortbildningen inte är tillräcklig.
- Det är svårt att uttala sig om mängd i form av timmar och tid. Men jag tror att det man kan ta reda på, det är ju att titta på kvaliteten. Hur är kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och då kan vi konstatera att när det gäller medicinska utfall och vad patienterna tycker om svensk sjukvård, så har vi en oerhört hög kvalitet. Jag tror att man ska modernisera begreppet kompetensutveckling och titta på att det innehåller fler delar än det som traditionellt förknippas med det. Och det traditionella är ofta kurs och konferens. Jag tänker att kompetensutveckling är mycket mer än det och kanske också ska tydliggöras i ett sådant här arbete, säger Hans Karlsson.
Hur tänker landstingen rent ekonomiskt i den här frågan?
- Ja, landstingens syn på det här handlar nog inte så mycket om pengar. Utan det handlar mer om att hitta rätta formerna för läkare att kunna fortbildas. Jag tror att det är något man får följa över tid och jag är ganska övertygad om att en del av den fortbildning som har varit i form av kurs och konferens kan ersättas med andra former. Webbutbildning, utbildningar där man tillsammans med kollegor på den egna arbetsplatsen tar del av senaste rönen, att man tar del av de senaste kunskapsunderlagen som nu blir allt mer tillgängliga i verksamheten, säger Hans Karlsson.
Det finns ju ett förslag om att ställa formella krav på fortbildning. Det så kallade yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad tänker SKL om det?
- Ja, nu är ju direktivet fortfarande under diskussion och här kommer vi att lämna in ett formellt svar. Jag vill inte föregripa det idag, men jag kan väl säga att den här typen av bindande, normerande föreskrifter är generellt något som vi inte tycker bidrar till kvaliteten i någon större omfattning.
Men enligt flera experter som jag har varit i kontakt med så är Sverige ganska unika om att inte ha formella krav på fortbildning. Bara Malta, Portugal och Sverige saknar det här. Hur ser du på det?
- Det är ganska svårt att jämföra olika länder, ,men kan vi konstatera att i många länder så är läkare ofta egna yrkesutövare och har en egen verksamhet. De allra flesta svenska läkare jobbar idag som anställda. Några i vårdföretag och de allra flesta i Sveriges olika landsting. Och då finns ju en möjlighet för en relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, att se till att kompetensen finns. Där är verksamhetschefsansvaret väldigt tydligt, säger Hans Karlsson.
Nej, bindande regler är inget som SKL menar kommer höja kvaliteten. Trots att så många verksamhetschefer säger att det är just tydligare regler som behövs. Och att det inte skulle handla om pengar, det håller inte Heidi Stensmyren på Läkarförbundet med om.
- Landsting och politiker är mycket väl medvetna, är min uppfattning, om behoven av fortbildning. Men det är när man börjar prata pengar, kostnader och konkret som det stoppar upp. Och det räcker ju inte att vi lite snällt från sidan säger att ”men det här håller inte måttet”. Utan det är dags att myndigheter och gärna också departement sätter ner foten. Och säger att vi måste ha krav på fortbildning. Det måste finnas strukturer för uppföljning. Det här kan inte skötas lite vid sidan om, säger Heidi Stensmyren.
Sveriges nye folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister är socialdemokraten Gabriel Wikström. Jag undrar hur han ser på att så många läkare larmar om att fortbildningen inte är tillräcklig.
- Jag tycker att det är allvarligt. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att fortbildning i nästan alla yrkesgrupper är nödvändigt för att man ska kunna upprätthålla kvaliteten men också för att yrket ska upplevas som både utmanande och inspirerande. Och särskilt viktigt skulle jag tro att det är för en yrkesgrupp som läkarna. Och det här är ju någonting som är oacceptabelt. Det måste ju bara fungera och i första hand så är det ju faktiskt landstingens och regionens ansvar att se till att läkarna får den fortbildning som man både har rätt till och behöver för att utföra sitt jobb, säger Gabriel Wikström (S)
Mycket riktigt så ligger ansvaret för sjukvården främst hos landstingen. Men just förslaget om ett yrkeskvalifikationsdirektiv, ligger hos regeringen. Så vad tycker då sjukvårdsminister Gabriel Wikström?
- Jag vill inte säga vare sig bu eller bä på den frågan, utan vi diskuterar den just nu. Det är ett intressant förslag men man måste naturligtvis alltid analysera helheten innan man kan ta ställning. Vi är ju en relativt ny regering så vi har en del frågor att ta tag i. Det här är ju naturligtvis ett viktigt område och jag ber om att få återkomma både om tidsplan och regeringens ställningstagande, säger Gabriel Wikström (S).
När jag frågar Wikström hur han ser på att så många läkare upplever pengar och tid som ett problem för fortbildningen, vill han inte kommentera vad landstingen gör åt problemet. Men han säger ändå att det är något han känner väl igen.
- Det är en bild som stämmer väl överens med min egen också. Och som sagt, här har vi ju stora strukturella utmaningar inom den svenska sjukvården. Det handlar ju både om organisation och ledarskap, men det handlar också om att se över, vad ägnar egentligen sjukvårdspersonalen sin tid åt? Och då vet vi att väldigt många upplever att man får ägna sin tid åt administration. Och här har ju regeringen varit proaktiv och i höstas lade vi ett förslag om en så kallad professionsmiljard som just skulle handla om att man avlastar vårdens yrkesgrupper administrativt så att man ägna mer tid åt såväl patientkontakt men också till exempel fortbildning. Nu var det tyvärr ett förslag som föll i och med budgeten men det är ju förslag som vi räknar med att återkomma med under åren, för det här är ju faktiskt en av vårdens stora utmaningar, säger han.
På Sahlgrenska jobbar ortopeden Mikael Sundfeldt vidare. Och han tror att om inte frågan blir löst snart så väntar allvarliga konsekvenser.
- På sikt så tror jag att det är katastrof. På kort sikt så kanske man inte ser så stora problem, men om man ser det på en fem, sex års horisont så blir det katastrof. I slutändan handlar ju detta om att våra patienter måste få optimal vård. Det är det som det handlar om. De ska få det senaste och det bästa och det mest prisvärda. Och ända sättet att veta det, det är att hela tiden hålla sig ”up to date”. Medicinsk kunskap är färskvara.
Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg
Producent: Andreas Kron P4 Göteborg
Andreas Lindahl
Exekutiv producent Kaliber
[email protected]
Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka.
– Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg.
Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp.
– De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg.
Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde.
– Då ger vi oss ut rätt ut på åkern.
Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet.
– Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här.
Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta.
– Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom.
– Inte ett spår är det?
– Nej, det syns ingenting kvar.
Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort.
– Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten.
Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa.
Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv.
– Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne.
Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång.
– Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik.
Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958.
– Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta.
– Han åkte aldrig?
– Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar.
Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM.
– Jag undrar varför han inte åkte då?
– Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm.
Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat.
– Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson.
Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar.
– Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv.
Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja.
– Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det.
Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog.
– Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan.
Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet:
”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”.
Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson.
Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området.
– Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar.
Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger.
Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut.
– Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit.
Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan skrev sitt testamente 1993.
1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president.
22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig.
– Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta.
Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen.
– Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer.
Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog.
Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan.
– Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in.
När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så?
Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet.
Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen.
Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter.
Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse.
Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om.
Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild.
Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång.
Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog.
1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer:
”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”.
De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen.
Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare.
1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas.
1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna.
1999: Här hittar jag nya stadgar.
Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet.
2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare.
Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan. Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen.
2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger.
2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen.
Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011.
2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp.
2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse.
På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt.
Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn.
– Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen.
Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag.
Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp.
– Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson.
Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka.
– Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson.
Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse.
– Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson.
De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut.
– Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson.
Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte.
Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor.
– De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen.
Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag.
– Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita.
--Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse?
– Ja, absolut.
--Som också fungerar idag 22 år senare.
– Absolut.
Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson.
– Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det.
– Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson.
- Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen?
– Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson.
Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för.
– Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson.
– Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt?
– Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då.
Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas.
I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren.
Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med.
De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.”
– Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här.
--Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva?
– Nej det får vi inte göra.
Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse.
--De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse?
– Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen.
Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas.
--Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse?
– Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då.
--Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank?
– Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar.
Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan.
--Men 22 år?
– Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller.
--Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom?
– Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut.
Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse.
Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen.
– Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar
Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet.
”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”.
Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr.
Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler?
Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland.
– Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden.
I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals.
Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser
– Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500.
--Men då finns det fler?
--Det kan hända.
Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten?
Testamentens öde
Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet.
-- Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre.
– Då släpper ni det?
– Ja.
I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall.
– Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare.
Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad.
– Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss.
De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller.
– Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv.
--Borde det finnas någon?
– Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här.
När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör.
Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson.
– Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson.
Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna.
– Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste.
Inger tar fram en pärm. Här är pengarna.
– Pengarna står fortfarande på honom alltså?
– Ja det gör de.
22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan.
Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra.
Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade.
– Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit.
Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör.
Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan.
Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här.
– Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den.
Reporter: Jonna Burén
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån.
Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar.
Men vi börjar dagens program hos Lennart Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter.
- Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg.
Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka.
Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten.
- Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg.
Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp .
- Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det.
Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm.
- Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket.
Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst.
- Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg.
Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor .
Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg som driver företaget.
Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt.
- Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg.
- I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon.
Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan:
Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma.
P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden.
Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år.
Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling.
EKOT: "Bengt Niska räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren.
- Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här."
Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner .
Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar.
"Det luktar pengar, ja det känns ju"
Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet.
"P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar."
När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det.
I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4:
"En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen."
När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor.
Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom.
Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden.
Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen.
Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn.
- 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem.
Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss.
Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på.
Vi tar det från början:
Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala.
Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen.
Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik.
Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten.
Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare.
Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder.
- Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.
- Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då?
- För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg.
När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade.
- Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här.
Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök.
- Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt.
Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget.
Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan.
Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan.
Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte.
- Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson.
Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte.
Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet.
Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om
- När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp.
Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen.
Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där.
- Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin.
Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl.
Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård.
- Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar.
Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter:
- Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten.
Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer.
- Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han.
Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen.
Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen.
- We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen.
Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources .
Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse.
- Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg.
En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar.
- Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.
- Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet?
- Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet .
Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget.
- Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här.
Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg.
- Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna.
Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt.
Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här.
Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen.
Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.
- Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö.
Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström för att kolla om det stämmer.
- Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare.
JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken.
Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt.
- Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader?
- Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg.
Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa.
- Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt?
- Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta.
- Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte?
- Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott.
Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt.
- Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen?
- Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg.
Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet.
Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte.
Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte .
Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan.
Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen.
Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas.
Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs.
På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt jag besöker den. Ägaren Janne vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung.
- Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan.
Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo på en spark.
- Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut.
Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar.
Det såg ganska tomt ut på bussen.
- Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo.
Reporter: David Carr
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson.
En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar.
På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog.
- Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren.
Hur går det för Nisse?
- Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.
Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012.
- Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset.
- Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise.
Vad var det som hände?
Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt.
- Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise.
En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången.
- Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise.
Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset.
- Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar.
Vad kände du just då?
- Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim.
Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka?
- Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch.
Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp.
- Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise.
Läkaren får inte fortsätta operera
De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter.
Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen.
- Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise.
Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju.
- Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise.
- Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim.
Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO.
- Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko.
Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning.
Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare.
Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder
I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?
Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg.
- Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse.
Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.
- Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse.
Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens?
- Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse.
Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.
- Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson.
Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige.
- Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat.
- Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson
Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet.
- Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö.
Varför har vi inte det?
- Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han.
Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse.
- Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse.
Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han.
Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar
I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik.
- Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson.
Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.
- Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla.
Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen.
- Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror.
Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur.
- Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon.
"Jag kommer dö nu"
Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.
- Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.
Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför.
- Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n.
Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket.
- Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder.
Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria.
- Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg.
Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt.
Hur kunde det bli så här?
Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan.
Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen.
Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här?
- Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe..
Och vad var det som gick fel i det här fallet?
– Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg.
Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge.
Läkarbristen förvärrar problemen
Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens, framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren.
- Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren.
För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning. Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband.
- Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.
På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens.
Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det?
- Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL.
Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system?
- Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer..
Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården?
- Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient.
Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens?
- Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning.
I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror.
- Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…
Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg
Producent: Andreas Kron P4 Göteborg
Andreas Lindahl
Exekutiv producent Kaliber
[email protected]
Tusentals unga européer har anslutit sig till våldsbejakande islamister som IS. I Sverige är det många kommuner som fortfarande inte vet hur de ska förebygga radikalisering. Kaliber om vad Sverige kan lära från andra länder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är en varm septemberdag 2014. Vi är i den östra Londonförorten Walthamstow. På Lea Bridge road bland låga viktorianska hus, frisören Kashmir, grönsakshandlaren Class och en del andra småaffärer, ligger en av Storbritanniens alla avhopparverksamheter -Active Change. Vägg i vägg med en moské och lite dold bakom en busshållplats.
Utanför byggnaden står ett tv-team och filmar. Internationell media har sprungit in och ut ur avhopparverksamhetens lokaler i ett kör den här septemberveckan. Och jag får vänta i över en timme för att få träffa organisationens grundare Hanif Qadir.
- So you had lots of media here today?
– Since two weeks its been everyday.
Anledningen till att media från hela världen blickar åt London nu är att rapporteringen om europeiska IS-resenärer börjar ta fart hösten 2014. Och att Storbritannien har en lång tradition och stort utbud av olika avhopparverksamheter för våldsbejakande islamister. Hanif Qadir har personlig erfarenhet av att bli rekryterad till al-Qaida en gång i tiden.
- When I arrived in Pakistan and when I saw some of the tactics used by al-Qaida I didn´t agree with that. Because yes the Americans were killing women and children – you know targeted or nontargeted but so was al-Qaida, sager Hanif Qadir.
Han anslöt sig till terrororganisationen utifrån en känsla av ilska över att oskyldiga kvinnor och barn dog i USA:s krig mot terrorismen, berättar Hanif Qadir. Men han insåg snabbt att också al-Qaida dödade oskyldiga, säger han. Han åkte hem till London och startade Active Change. Och idag är Hanif Qadir en av Europas mest erfarna på att omvända våldsbejakande islamister.
- I think Britain by far has the most effective counter radicalisation policy in the world, säger Hanif Qadir.
Om Storbritannien är bäst på att motverka radikalisering eller inte finns det olika åsikter. Men Storbritannien har lång erfarenhet och många olika verksamheter - såväl statliga som oberoende projekt och Active Change är bara ett av alla. Vi ska återkomma till det.
Sverige har till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. Om det handlade förra veckans Kaliber. Och enligt Säpo har minst 130 svenskar rest till Syrien och Irak för att strida med grupper som IS. Vi har träffat Maryam. Hon är i 50-årsåldern, och jobbar med språk. För nio månader sedan lämnade Maryams dotter Sverige. Dottern var då 19 är och bodde hemma.
- Det var en vanlig dag en fredag. Jag var på jobbet när jag fick telefonen att de har rest igår. Jag trodde hon sov över hos en väninna, fast de hade resan rest, berättar Maryam.
Det var pappan till en av dotterns vänner som ringde och berättade att deras döttrar hade åkt till Syrien.
- Jag var hysterisk och skrek. Jag var i centrumet, jag fick kramp, jag fick…. Det var en polisbil där. Och jag skrek och skrek och hela centrumet tittade på mig, berättar Maryam, som egentligen heter något annat.
Hon fick det där samtalet i somras hade hon i över ett år försökt få hjälp med dotterns radikalisering, berättar hon. Men också med dotterns depression som Maryam tror spelade en stor roll i hennes beslut att lämna Sverige för IS. Maryam säger att hon hade pratat med skolan, socialtjänsten, psykiatrin. Och efter att några andra tjejer som dottern umgicks med i en studiecirkel åkte till Syrien, kontaktade Maryam också polisen:
– När första gruppen hade åkt gick jag till polisen och informerade och sa att jag är rädd. Jag är rädd att en grupp som min dotter har umgåtts med har åkt till Syrien. Jag är rädd, vad ska jag göra. Jag behöver er hjälp, jag vill att man ska hindra att hon ska åka, sa jag, berättar hon.
- Vad sa polisen?
- Vi har inte den befogenheten att stoppa henne. Vi har inte lagen på vår sida att stoppa henne.
Maryam är inte ensam om att behöva hjälp. I förra veckans Kaliber fick kommunerna kritik för att föräldrar till IS-rekryter inte vet vart de ska vända sig när de söker hjälp. Och Kaliber frågade socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar.
Av de 132 som svarade ansåg 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, svarade då att kommunerna trots allt gör en hel del ”men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss” sa SKL:s ansvariga för brottsförebyggande frågor, till Kaliber då.
Den här veckan ska vi bege oss utanför Sverige för att se hur Storbritannien och Danmark arbetar med våldsbejakande islamism. Två länder som framhålls i internationella sammanhang för att ha kommit långt med arbetet. Men vi har också åkt till Norge.
På polishögskolan i Oslo träffar jag professorn Tore Bjørgo en av de mer kända forskarna i Norge när det kommer till extremism och terrorism och de människor som dras till det:
- De drar av ganska olika grunder, de är olika typer av människor som har olika drivkrafter olika drömmar och behov och därför finns ingen sådan ”one-size-fits-all” när det gäller att finna hur man kan förebygga det, säger Tore Bjørgo.
Frågan om hur man ska förebygga resorna kompliceras alltså av att de här individerna är så olika och därför har olika motiv, menar han.
- Några få, som är primärt ideologiskt och politiskt drivna, oftast väldigt resursstarka, de blir ofta ledarna och ideologerna. Och så har vi några som är spänningssökande och de kanske också kan få en överdos och uppleva att det inte var så spännande när de ser sin vän ligga där och vrida sig av smärta. Och så har du de som har en väldigt problematisk social bakgrund, traumatiserad, kanske upplevt krig, ofta varit inblandade i kriminalitet, de letar efter en frälse - och de kan vara ganska farliga människor, säger han.
Och så ser det även ut i Sverige, säger Mona Sahlin, som är nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Ungdomarna kommer från olika delar av samhället och har olika drivkrafter.
– Så när man tittar på ordet krigande eller resande så finns ju alltifrån djupt övertygade religiösa och politiska skäl till förvirrrande, ledsna, förtvivlade unga som letar efter en plats i tillvaron. Och det är därför det arbetet vi gör nu är så svårt men också viktigt. Att inte bara gå på den enkla lösningen, skärp en lag och ta ett pass, så har man blivit kvitt problemet. Man kanske har förhindrat problemet för några, men det är absolut ingen lösning, säger Mona Sahlin.
Också rekryteringen ser väldigt olika ut. Den ser ut på ett sett i storstäderna och ett annat sätt på de mindre orterna säger Mona Sahlin:
- Det är viktigt att förstå att det inte bara är de stora kommunerna som detta händer i och inte heller bara i de så kallade miljonprogramsförorterna - långt ifrån. Så rekryteringen sker ju antingen från person till person eller, vilket ju är betydligt svårare att komma åt, på nätet. Där det finns oändligt många rekryteringsfilmer- om vi kallar det så - där unga män poserar med en tuff Kalasjnikov och en coca-cola och ett leende på läpparna och berättar vilket häftigt arbete de har och det finns samtalsgrupper både fysiska, men också på nätet.
Tillbaka i London och till avradikaliserings-verksamheten Active Change. I förra veckans Kaliber lyfte talesperson för göteborgsmoskén Mohammad El-Alti fram Storbritannien som ett land svenska myndigheter borde lära sig av.
Shaf, som är en av ett tiotal projektledare och mentorer som jobbar på Active Change, visar runt i huset. Det är ganska blygsamma lokaler. Ett par små mörka kontor och en stor samlingslokal som ser ut som, och delvis också är, en fritidsgård. Långväggen här är täckt av graffitimålningar och längst den står det biljardbord och fotbollsspel.
Active Change fungerar som en mötesplats för förortens ungdomar. Hit söker sig unga med olika behov; för att hänga vid något av alla spelen, låna en dator eller fråga mentorerna om råd. Här håller man också i workshops och debatter. Det öppnar upp till dialog och ger Active Changes mentorer möjlighet att fånga upp de unga som är på väg att radikaliseras.
Och förutom aktiviteter i lokalarena, har man också ett team som ger sig ut i uppsökande verksamhet i stadsdelen, berättar Hanif Qadir.
- So they will go out they will hang up leaflets. They will hang out with those young men and women who don’t come to the center. Those young men and women who we feel are in areas or in pockets of the community that don’t engage with us or other organisations. It is not always the individual that got a problem that we will engage with, it might be that it is a friend family member a sister that will give us some indication that someone they know who’s got a problem. So we will then find a way of engaging with that person.
Mentorerna ger sig ut på gatan för att komma i kontakt med unga män och kvinnor som inte dyker upp på några ungdomsorganisationer. Unga som kanske ligger i farozonen för att radikaliseras. Då diskuterar vi aktuella frågor som Syrien, Irak och IS - för att höra hur de tänker, berättar Hanif Qadir.
I många fall där radikaliseringen har gått väldigt långt är det oftast oroliga föräldrarna som ringer Active Change. Då tar vi först snabbt reda på så mycket som möjligt om deras barn och sen ser vi till att få träffa henne eller honom. Det viktigt att ställa frågor – de svåra frågorna, berättar Hanif Qadir.
- You´re mother is concerned you’re father is concerned why do you want to go to Syria? When you have this concerns. So it’s about relaying the facts to the individual. Critically analysing the situation within that person. Something may have happened to that person.
Efter de samtalen, där man försöker skapa sig en bild av processerna bakom personens radikalisering, kan avradikaliseringsarbetet börja, berättar Hanif Qadir. På Active Change arbetar inga socialarbetare eller psykologer. Alla de tiotal unga män och kvinnor som jobbar här är före detta gängmedlemmar eller före detta extremister själva. Och det är de som genom mentorskap ska hjälpa de unga som befinner sig i farozonen nu.
Men i arbetet med att avradikalisera islamistiska extremister använder sig organisationen också av muslimska teologer.
Och allt det här gäller ju det förebyggande arbetet, men Active Change har också tagit hand om personer som redan tidigare varit inblandade i terrorgrupper. Som organisationen har fått arbeta med både innan och efter fängelsestraff.
Och för de som har åkt till Syrien och IS nu, borde man erbjuda en slags öppning säger Hanif Qadir. För att kunna hoppa av och komma tillbaka till samhället.
- I think the government needs to have a corridor, with the right checks and balances obviously.
Det måste ske under kontrollerade former så klart men myndigheterna bör hålla dörren öppen för de som vill hoppa av. Hanif Qadir är samtidigt tydlig med om någon av de unga misstänks vara i färd med att begå brott och skada någon – då är det nolltolerans som gäller.
-We maintain a very strict policy that if somebody is going to cause harm to another person we will tell that person straight away we are going to report you to the police. That may mean you can get arrested. You can hate me today, but you can thank me tomorrow, sager Hanif Qadir.
Man ringer polisen helt enkelt och det här är förutsättningar som de ungdomar organisationen jobbar med vet om, säger Hanif Qadir.
Om en framtida avhopparverksamhet här i Sveriges säger han - att det är bara att starta upp. Hanif Qadir har varit i Sverige flera gånger och tycker att vi här slänger vi bort pengar på konferenser istället för att börja jobba.
- I´m amazed that you know surprised that Sweden still hasn’t put a policy in place. For 4 or 5 years we’ve been engaged we’ve going to conferences. To a point where I say you no I’m not coming to you any conferences any more even if you pay me. I get frustrated that you want us to come and give you advice but talk is no good - do it!
Jag har sagt att jag inte tänker åka till Sverige mer och gå på konferenser. Inte ens om ni betalar mig för ni vill bara prata - sätt igång arbetet istället, säger Hanif Qadir.
Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i Sverige, bemöter kritiken:
– Det kanske han har rätt i det vet inte jag. Jag kanske har varit på en eller två sådana konferenser. Men grundkritiken håller jag med om vi ha varit naiva vi har valt att blunda allt för länge och inte sett att det här har varit ett växande problem också hos oss, men sen kan man inte heller bara kopiera rakt av. Storbritannien har en helt annan historia till att börja med, sin koloniala roll i många av de här länderna och det är helt annan diskussion om religion och kritik än vad vi har i Sverige. Storbritannien har inte någon avhopparverksamhet att tala om vad gäller nazister eller högerextrema för där har de valt att blunda…. Så jag noterar vad han säger, men allt har sina skäl, säger Mona Sahlin.
Sverige har fått kritik för att arbetet med att förebygga resandet av våldsbejakande islamister, går långsamt också nationellt - något som alltså den nationella samordnaren Mona Sahlin själv håller med om. Men det finns också delar av det svenska arbetet som även kritiker tycker är bra.
I förra veckans Kaliber kritiserade psykologen Yassin Ekdahl kommunernas brist på beredskap att hjälpa föräldrar till IS-rekryter. Han jobbar nu ideellt med föräldrar vars barn har åkt till Syrien. Och Yassin Ekdahl är också med i nätverket RAN - ett EU-nätverk där sakkunniga utbyter erfarenheter och kunskap. Yassin Ekdahl har genom nätverket fått se olika länders arbete från nära håll. Och trots att de flesta andra länder han har besökt, har kommit längre i arbetet, ser Yassin Ekdahl fördelar med Sveriges sätt att angripa problemet.
- Om man tittar på hur andra länder jobbar, till exempel England och inte minst Holland och Belgien där har man valt en mer konfrontativ linje. Och där i de muslimska samfunden känner sig mest utpekade att man pratar bara om muslimer och islam som våldsbejakande. Utifrån det så tycker jag att vi i Sverige är mer nyanserade. Vi pratar inte om jihadister. Vi pratar om våldbejakande oavsett om den är religiös eller ideologiskt politisk färgad och utifrån det så tycker jag att det är en bra strategi, säger Yassin Ekdahl.
Inte minst att den nationella samordnarens uppdrag är att arbeta mot både höger, vänster och islamistisk extremism bidrar till nyanseringen, fortsätter Yassin Ekdahl. Men arbetet i Sverige bromsas upp av att en del ideella organisationer som skulle kunna jobba med frågan inte har resurser, menar han.
- Sen är det så att vi i Sverige är lite mer myndighetsmarinerade när vi jobbar. Den idéburna sektorn, den civila sektorn, skulle vara mer delaktig. För i slutändan är det de som träffar de här föräldrarna och ungdomarna i det verkliga livet. Det är ingen myndighet som har den kontaktytan, menar Yassin Ekdahl.
- Men det är ingen som hindar de från det?
- Nej, absolut det är ingen som hindar det. Men däremot allting handlar också om resurser. Det kan inte vila på eldsjälar ett sådant viktigt arbete. De människor som jobbar med det här nu, gör det efter att de slutat sitt 8-5 jobb. Sen ska de ta sig an det här och göra det vid sidan om. Och det är en sak att kanske vandra på kvällarna, det är en annan att jobba med uppgivna och deprimerade föräldrar. Man behöver utbildning, man behöver kunskap, man behöver också en organisation att vila sig mot och vända sig till och få stöd.
Av de olika modeller som finns för att förebygga, bearbeta och bemöta IS-resenärerna, tycker Yassin Ekdahl att den danska så kallade Århus-modellen är den bästa förebilden för Sverige. I Århus som är Danmarks näst största stad driver polisen, skolan och socialtjänsten ett gemensamt arbete som de kallar för ”förebyggande av radikaliseringen och diskriminering”.
För några månader sen besökte Sveriges Radios Danmarks korrespondent Anna Landelius Århus i Studio Ett i P1:
Poliskommissarie Allan Aarslev visar ett litet kök där man träffas för samtal med unga. Ibland finns även en psykolog med säger han. Köket ligger på andra våningen i ett litet gårdshus bakom den stora röda tegelbyggnaden som är den Östjyllenska polisens högkvarter. De unga kommer in via en dörr på baksidan så de ska slippa gå in via huvudingången. Och även om han idag har på sig sin polisuniform så brukar de poliser som träffar de unga vara lite mer ledigt klädda.
- Vi kontaktar dem på telefon först vi vill snacka med er för att vi är bekymrade, säger Allan Aarslev.
När polisen får in tips om att någon är på väg till Syrien då ringer de först och försöker få till ett möte med personen. Kommunen har inte någon särskild enhet för att arbeta med de radikaliserade ungdomarna. Men man har utbildat personal och skaffat specialkunskaper. Här finns också ett föräldranätverk, psykologer och mentorer som har regelbunden kontakt med de unga som ingår i projektet.
När projektet startade 2007 så var det för att stävja politisk höger- och vänsterextremism. Sedan 2012 jobbar man också med de unga som planerar att resa till Syrien, men också de som redan åkt och sen återvänt.
- När det kommer hem igen. Det är viktigt att vi inkluderar de i samhället igen för att minska risken att de begår kriminalitet det är en slags soft hand aproach, men det är också en dialogbaserad tillgång som vad ska man säga på längre sikt garanterar att de här ungdomarna blir en tillgång till samhället och inte en säkerhets risk för oss, säger Allan Aarslev.
Det är viktigare att de ungdomarna som återvänder från Syrien känner sig inkluderade i samhället - viktigare än att straffa, menar alltså Allan Aarslev.
Detta har fått kritik, men metoden är framgångsrik. Sen 2012, då Århus började arbetet med unga som åker till IS och liknade terrorverksamhet, har kommunen gått från 34 terrorist-rekryter de första åren – till noll som reste 2014.
Sammanlagt 17 personer har återvänt. Av dem går flera på gymnasiet, någon på universitet och några jobbar. Det finns inget exempel på missbruk av de möjligheter de har fått, berättar Thorleif Link på polisen i Århus, när jag ringer för att få de senaste siffrorna. Han berättar också att kommunen har ett bra samarbete med föräldrarna, som i flera fall är aktiva i det lokala föreningslivet och är en god resurs för kommunen i arbetet mot våldsbejakande extremism.
Och när Magnus Ranstorp, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, och en av författarna bakom regeringsrapporten "Förebyggande av våldsbejakande extremism i konfliktzoner", ska välja ut ett land som Sverige borde studera särskilt - så är det just Danmark.
– I Danmark har man en mjukare modell, den är mjukare på så sätt att det både är polisen och socialtjänsten som arbetar tillsammans med civilsamhället. Man har väldigt bra kopplingar till och är lyhörda för civilsamhället. Så jag tror att den danska modellen är mer användbar i ett svensk kontext än exempelvis den brittiska, säger Magnus Ranstorp.
Samtidigt säger han att Storbritannien har längre erfarenhet, mer kunskap och fler sakkunniga i frågan om våldsbejakande islamism. Något hans norska kollega Tore Bjørgo instämmer i:
– Jag tror nog att på många sätt har Storbritannien kommit väldigt långt i det att de har haft det här problemet länge och de har utvecklat en helhetlig strategi för att driva helhetlig arbete -både med förebyggande och efterföljder som gör att de har vart mest systematisk på detta. Då är det samtidigt så att man kanske har haft variationer i de olika europeiska länder på hur mycket man har satsat på förbyggande eller straff på det sättet har väl britterna varit mer strafforienterad än till exempel vad man har varit i Danmark som har varit mer rehabiliteringsorienterade, säger Tore Bjørgo.
Så mer rehabilitering än strafforienterat. Och det gör att Bjørgos svenska kollega Ranstorp pekar på Danmark som en bra förebild för Sverige. Men det finns mycket kunskap och kompetens att hämta från Storbritannien också. Vad gäller Norge säger Tore Bjørgo att myndigheterna sen många år sökt samarbete med de muslimska samfunden och det kommer till användning nu.
- I alla fall har vi i Norge positiva tendenser för att man har fått ett gott samarbete mellan myndigheter, poliser och moskéer i Norge och det har man haft många år på att bygga upp. Så man har en god tillit, ett kapital där, säger Tore Bjørgo.
Och han tycker liksom Yassin Ekdahl att myndigheterna borde satsa mer på ett samarbete med frivilligorganisationerna i arbetet med att stävja extremism.
- Och när det handlar om militanta islamister så må man uppenbart alliera sig med muslimska organisationer för det är de som känner ungdomarna och deras ideologier och har det sociala nätverken till att få dem tillbaka men samtidigt behövs en allians både på statlig och kommunal nivå, säger Tore Bjørgo.
När jag har ställt min sista fråga till Tore Bjørgo, som har bråttom hem den här fredagseftermiddagen i slutet på januari, är det nästan tomt i polishuset i Oslo. Det slår mig att alla som jobbar med de här frågorna har bråttom och är på språng. Och det är bråttom – för medan svenska myndigheter fortfarande funderar över hur man ska arbeta åker unga européer till Syrien varje vecka. Enligt forskningsinstitutet ICSR har nu 4 000 personer från Västeuropa anslutit terrorgrupper som IS.
Också Hanif Qadir i London hade bråttom när jag var där redan för ett halvår sen. Han skulle springa iväg till nästa intervju. Men innan det sa han så här:
- In Europe, specially in Sweden, programs like this need to be developed very quickly. You may not have the right people, but I’m more than happy to go to anywhere to train people to give the experience. We are more than happy to cross over and help.
Ja, Hanif Qadir träffar trots allt gärna svenskarna fler gånger - fast han är trött på att Sverige bjuder in till konferenser, men inte går till handling som han sa tidigare. Och så sent som i januari i år åkte faktiskt den nationella samordnaren Mona Sahlin tillsammans med representanter från Sveriges kommuner till just London för kunskapsutbyte igen.
Maryam som vi träffade i början av programmet och vars dotter åkte till Syrien, sitter vid köksbordet och visar bilder på andra mödrar vars barn rest till IS. Medan svenska myndigheter fortfarande jobbar med att samla kunskap, har några av de föräldrar vars barn åkt till Syrien organiserat sig själva här i Sverige. Och det finns också internationella nätverk. Maryam åkte, som representant för det svenska nätverket, till Wien innan årsskiftet, där mödrar till Syrien-resenärer från hela Europa och Nordamerika träffades för att dela erfarenheter.
- Vi träffas mest för att prata om hur vi kan få hjälp, motverka terrorismen, men mest för hur kan vi få hjälp att få tillbaka våra barn. Men mammorna som har förlorat sina barn behövde ett avslut, eftersom de inte har fått veta var deras barn dog. Vi hade olika problematik, säger Maryam.
Maryam har inte lyckats få någon direktkontakt med sin dotter. Men via några av dotterns vänner, som hon åkte till Syrien med, vet hon att dottern lever.
- Varje gång man hör på nyheterna att man har bombat hit och dit….De bor tillsammans med civila, alltså tjejerna är oftast inte i själva kriget alltså, de flesta är inomhus.
Hon tycker att det är jobbigt.
- Speciellt på kvällarna när vi kommer tillbaka i hemmet och sitter ensamma och tänker, hur har de haft det och vilken typ av fruktan som väntar, avslutar Maryam.
Reporter: Sara Moein
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Enligt Säpo har mellan 130 och 300 ungdomar lämnat Sverige för att strida i Syrien och Irak. Kaliber idag handlar om unga svenska IS-rekryter och kommuner som saknar beredskap att förebygga, bemöta och bearbeta våldsbejakande extremism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det verkade bli en grå, regnig eftermiddag, som vilken som helst. Men så drog två män i Paris på sig svarta masker, grep sina vapen och rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris elfte arrondissement. Vad som hände sen det vet vi. De dova tonerna från Notre Dames klockor berättar att det är landssorg och vi vet att unga människor som radikaliseras till våldsbejakande islamism är ett växande problem också här i Sverige men är det någon som vet vad man ska göra åt det?
Mellan 130 och 300 unga män och kvinnor har rest härifrån, beredda att riskera sina liv och delta i fasansfulla grymheter som varje dag skördar liv i Syrien och Irak.
I en mellanstor svensk stad, besöker vi en av alla föräldrar som oroas över barn som har åkt till IS i Syrien. Katarina, som vi kallar henne, är mamma till två söner. För ett halvår sen försvann hennes äldsta son som är 19.
– Han har precis slutat skolan, jobbat sommaren, skulle fortsätta jobba där, flytta till sin lägenhet några dagar efter.
--Vi fick ett sms där det var bara att: jag är i Syrien så ni vet. Då vet man att den dagen klockan kvart över tolv så levde han. Det kom på hans pappas telefon sen dess ingenting.
--Vänta jag ska hitta:
Katarina tar fram sin plånbok. Och visar en bild, en bild på sin son.
– Han är väl 12 år där.
Hur var han som pojke?
Han var jätte… lugn det viktigaste för honom var att alla var nöjda. Han kunde göra saker som han inte själv ville, bara alla andra blir nöjda... Ja, som alla andra barn det var skolan och små problem och inget speciellt så. Sen som tonåring lika problem som alla andra, kom berusad hem någon lördag som alla andra och körde moped utan hjälm som nästan alla andra och kompisar...
Katarina säger att hon inte såg några tecken på att hennes son radikaliserades. På det sättet skiljer hon sig från andra anhöriga som Kaliber har pratat med men som inte vill höras i en intervju. När sonen försvann hade Katarina inte en tanke på Syrien eller IS.
– Jag själv tänkte att det har hänt någonting, han är påkörd någonstans, kan inte meddela sig, kan inte ja…
Så du hade inga andra misstankar om att han skulle ha åkt till Syrien eller Irak?
– Inte då alltså jag kunde inte fatta att det kunde… Det var så lång ifrån mig det var inte i… Det hörde inte till min värld att något sånt kunde hända mig.
Katarina säger att den hjälp och det stöd hon, som anhörig behöver inte finns där hon bor. Vi ska återkomma till det men först backar vi tiden.
En månad innan terrorattacken i Paris hålls en konferens i i Göteborg som ska sätta igång arbetet mot den våldsbejakande extremismen, samtidigt kommer det till pressens kännedom att ännu en ung person som lämnat Sverige för att ansluta sig till terroristorganisationen IS - har avlidit i strider i Syrien.
– En 17 åring från Göteborg som har stridit tillsammans med islamister dödades förra veckan. Han är vad man vet den hittills yngste svensk som stridit för IS och andra jihadistgrupper, skriver gp.se.
Konferensen anordnas av Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, som började sitt arbete i somras och leds av Mona Sahlin. Syftet med konferensen är att dela kunskap om det höger- vänster och religiöst extremistiska våldet. Trots att svenskar enligt Säpo i nästan 10 år åkt till terrororganisationer som al-Qaida och al-Shabaab i Somalia, att Sverige julen 2010 fick sin första självmordsbombare och att hundratals ungdomar nu reser till IS i Syrien och Irak, har Sverige till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism.
– Det är ett ganska nyligt uppvaknande att vi ska möta de här 100-300 ungdomarna som åkt ner till Syrien och krigat. Några kommer aldrig komma tillbaka, några kan vi fortfarande förhindra att de åker, andra kommer behöva hjälp när de kommer tillbaka.
Christer Mattsson, en av deltagarna på konferensen har under många år jobbat med högerextrema ungdomar. Under nittiotalet, efter det uppmärksammade mordet på högstadieeleven John Hron startade han en verksamhet som vände utvecklingen i Kungälv utanför Göteborg. Men precis som många andra här på konferensen konstaterar Christer Mattsson att när det gäller just den våldsbejakande islamismen är Sverige nyvaket.
– Man har nog inte en riktigt klar bild av på vilket sätt man kan lära sig utav det som vi har gjort gentemot de som hamnade i våldsbejakande högerextremistiskt: förebyggande modeller, avhopparstöd, stöd och långsiktigt stöd osv, så det är i sin linda ännu.
– Det är faktisk så att det finns svenska unga pojkar i Syrien som nyligen har dött och kommer och dö och jag tycker att situationen är akut.
Johanna Lihagen är muslimsk själavårdare på anstalter och häkten och hon tycker att det är dags att ta frågan om de unga människorna som ansluter sig till t.ex. IS på större allvar:
– Alltså jag är oroad över situationen och har varit det länge. Det har dött för många och när det finns personer i samma familj som reser då tycker inte jag att man har gjort tillräckligt… Om en person reser och sen så är det ytterligare en som reser då tycker jag man har misslyckats och det gör mig både ledsen och upprörd.
Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till folkmängd har flest IS-rekryter. Men många andra EU-länder arbetar mer aktivt för att förhindra unga människor från att ansluta sig till islamistiska extremistgrupper. Storbritannien och Danmark framhålls i internationella sammanhang som länder som kommit långt i det arbetet, och förra året, i brist på liknande verksamheter här i Sverige, slog flera svenska imamer larm och efterlyste hjälp med att förhindra personer att lämna landet för att strida med IS.
Också de moskéföreträdare Kaliber har talat med säger att de är redo att ta teologiska diskussioner med radikaliserade ungdomar - men de tycker att myndigheterna måste få igång ett mer organiserat arbete som förhindrar unga människor att åka till IS.
Bönen ska snart börja i Göteborgs moské. Snö som blir till regn får människor att skynda sig in och blöta skor fyller snabbt hyllorna innanför porten den här fredagsförmiddagen. En stor andel av de svenskar som anslutit till IS har åkt från Göteborg. Mohammad El-Alti som är informationsansvarig på moskén säger att kommunen borde ha satsat mycket tidigare på att hjälpa folk som har extrema tankar
– Jag förväntar mig en tydlig plan där det framgår väldigt tydligt att det här ska göras de här kommande 2-3 åren. Satsningar i utsatta områden, satsningar för att få ungdomar som är i utanförskap att bli aktiva i samhället osv det vill jag se.
Mohammad El-Alti säger att moskén vill samarbeta med kommunen för att stoppa rekryteringen. Och han säger att det behövs konkreta satsningar på ungdomar som är i riskzonen.
– Där är det ju väldigt viktigt att det finns någonstans att kunna vända sig när man känner att man klarar inte av det här längre eller när man vill hoppa av helt enkelt.
Varför säger du att det är ett samhällsproblem, varför är det inte ett problem för de familjerna som det gäller? Som har barn, eller ungdomar som åker?
– Det är ju ett problem för familjerna definitivt men det här är ju ett samhällsproblem det är ju inte så att en viss grupp kan lösa det här utan det är ett samhällsproblem, ett samhällsansvar som man har på samma sätt som det är för de andra extrema grupperna där samhället har kommit in och visat sitt stöd och så att säga kunnat motverka. Man måste förena krafterna och hjälpas åt för att kunna komma åt det här problemet, säger El-Alti
– Man kan faktiskt titta ut lite grann på andra länder och se hur andra länder har gjort och Storbritannien är ett väldigt bra exempel där det finns organisationer som jobbar mot extremism, all form av extremism så att säga.
Ibland sägs det att församlingar, moskéerna måste ta ett större ansvar vad säger du om det?
--Jag menar jag kan inte säga att moskén inte gör sitt arbete utan självklart gör vi vårt arbete och vi är beredda att vara med, liksom kommunen om det är ngn satsning som man gör. Eller behöver hjälp med teologisk argumentation, så finns vi ju där. Men det är ingen som har hört av sig till oss.
För att få en bild av hur Sveriges kommuner jobbar med att förhindra och förebygga våldsbejakande islamism har Kaliber frågat, socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar.
Av de 132 som har svarat anser 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. 8 procent säger att man har det.
Andra kommuner svarar att de här problemen ska fångas upp av skolan och det socialtjänsten redan gör. Och i en av de kommunerna blickar Katarina ut från sitt vardagsrumsfönster. Hon minns hur det var första tiden efter att hennes son plötsligt var borta.
-- Han försvann. Vi visste inte var. Försökte polisanmäla men eftersom han råkar vara vuxen så måste man vänta i en vecka. En vecka av helvete sen… Efter att jag har anmält och inte hört något från polisen så var jag på nätet och letade efter telefonnummer till en annan myndighet som kan hjälpa, för de svarade aldrig på polisen… Så ringer Eva från Säpo, säger Katarina.
Katarina och hennes familj behöver få stöd. Hon behöver hjälp med att hantera ilskan över sonens beslut att ansluta sig till IS och samtidigt - saknaden efter honom - hon har också många praktiska frågor. Det myndighetsstöd som Katarina fått hittills kommer lite oväntat från en tjänsteman på Säpo, säger hon:
– Hjälp som jag har fått då var det från Eva från Säpo. Genom att verkligen känna att den här människan bryr sig och hon vet vad jag pratar om och hon tycker inte att jag är ute någonstans och cyklar. Hon kom hit för att sitta här och prata och berätta hur det brukar gå till och ja då berättade hon att det är flera som blev rekryterade till kriget med att kriga med ISIS…
Det är fler föräldrar än Katarina som har svårt att veta vart de ska vända sig när deras barn lämnat Sverige för IS. Som Kaliber har berättat idag saknar många kommuner beredskap att både förebygga islamistisk radikalisering och möta anhöriga.
– Det var mitt i semestern det är den här situationen vi behöver din hjälp det var lite som att släcka en brand, säger Yassin Ekdahl
Yassin Ekdahl som är psykolog i Lund har regelbunden kontakt med flera föräldrar, mest från Stockholm, vars barn åkt till Irak och Syrien. Föräldrar som behöver hjälp. Han träffade dem första gången när han höll en föreläsning om psykiska sjukdomar - det visade sig att de som var där hellre ville tala om IS.
– Några av dessa föräldrars barn hade åkt då till Syrien. De var förtvivlade naturligtvis och visste inte.. Uppgivna och ville ha hjälp som de visste inte var de skulle vända sig till.
Yassin Ekdahl kan erbjuda föräldrarna psykologisk stöd - men det hänger på att han gör det på sin fritid. Också han tycker att det borde tas ansvar för de här föräldrarnas problem på kommunal nivå.
-- Det är en övergripande fråga som skulle egentligen hamna på högsta kommunstyrelsen där man skulle fatta beslut. Men så vitt jag vet… Det har inte hänt så mycket. Jag vet i alla fall i Stockholm där jag varit inkopplad och jobbat med de här föräldrarna… Jag vet att de har haft en utbildning i Järvaområdet men vad de gör själva har jag inte sett. Inget som har sipprat ner på gräsrotsnivå, föräldrarna ringer fortfarande mig… Nu sitter jag och i Skåne och ska jobba med förädlar i Stockholm och dessutom på frivillig basis så det är… Utifrån det kan jag säga att det inte är mycket som har hänt.
I vår enkät har vi också frågat Stockholms fjorton stadsdelsförvaltningar om det finns specialpersonal eller någon särskild enhet, som personer kan vända sig till om de vill få hjälp med en omyndig anhörig som har planer på att åka till terrorverksamhet i Irak eller Syrien. Det är bara Bromma och Rinkeby- Kista som säger att de har det.
--Du lyssnar på eftermiddagssändningen i P4 Värmland och jag heter Malin Kling Uddgren och jag har fått Peder Hyllengren i studion…
Efter terrorattentatet i Paris 7 januari, har forskare med inriktning på terrorism hörts och setts i otaliga sändningar. När Peder Hyllengren som är forskare på Försvarshögskolan satt i studion på Radio Värmland i somras var det lugnare, men det var samma kritik då som nu – kritik som vi också har hört från deltagare på konferensen i Göteborg och från Göteborgsmoskén, att Sverige borde ha vaknat för länge sen.
--Alltså det här problemet har funnits i flera år känns det som. Känns som man skulle mycket väl ha kunnat göra ngt. Man har legat lågt från politiskt håll, man har också legat lågt på lokal nivå att ta tag i förebyggande åtgärder därför att där har vi inte heller kommit någonstans i Sverige. Dels så är det en tragedi för de familjer som drabbas men det är också en oerhörd brutalitet och grymhet som de här personerna utsätter civila och andra för, nere i Syrien och Irak och att få stopp på det här är oerhört centralt.
--Vi får se vad som händer helt enkelt och hoppas att det händer någonting…
Det som har hänt sen Peder Hyllengren satt där i studion i somras är att regeringen har tillsatt en snabbutredning om möjligheten att förbjuda svenska medborgare att delta i träning och strida med FN-listade terrorgrupper. Men arbetet med att förebygga radikalisering och med avhopparprogram och anhörigstöd - det går som vi har pekat på i dagens Kaliber, inte lika snabbt.
Vi har frågat Sveriges socialchefer om de anser att det i deras område finns tillräcklig med kunskap om ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgrupper. 6 av de 132 svarar ja.
Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin:
– Och om det är så tycker jag inte att det är bra, därför är en av mina stora uppgifter att se till att alla kommuner skaffar sig en strategi och utser inte bara personer utan också hur samarbetet i en kommun mellan till exempel polis, skola, socialförvaltning, civilsamhälle ska se ut. Och här finns också en naivitet hos många kommuner tycker jag, därför att har man inte problem med extremister så kanske man får det. Så antingen väntar man tills problemen är där eller också inser man att argumentationen för demokratiska lösningar är så pass svår och viktig att det är ett uppdrag som alla kommuner måste ha för det är väl det och inget annat som egentligen är arbetet mot extremist. Så det finns en stor brist här.
Göteborg brukar framhållas som den kommun i Sverige som kommit längst när det gäller att ta fram en strategi för att arbeta med frågor kring våldsbejakande islamism – det som Mona Sahlin efterlyser - men trots att kommunen har sett problemen sen slutet av 2012, vet de inte riktigt hur de ska jobba. Sven-Johan Dahlstrand som är enhetschef på socialresursförvaltning i Göteborg säger att man ser på frågan ur fyra perspektiv.
--Det finns främjande perspektiv och det handlar mer om att hur kan vi jobba med processer som gör att alla känner innanförskap och tillhörighet i staden. Sen finns förebyggande, eller förperspektiv innan någon person hamnar i de här grupperingarna eller reser iväg och deltar i strid och där måste vi göra aktiviteter ihop med civilsamhället och trossamfund och försöka påverka personerna i rätt riktning kanske ihop med våra tjänstemän också. Sen finns ett underperspektiv och det är när personen har rest och då måste vi fundera på vilket stöd kan vi bistå med till anhöriga och de frågorna som uppstår under tiden de har rest.
Och så finns det ett efterperspektiv och det är de som kommer hem och då måste vi fundera på hur kan vi hjälpa dem att fungera i samhället igen och finnas med stöd och vård för de personerna också.
Det är liksom strukturerna men du säger att ni måste fundera på och lära er mer… Vad gör ni konkret?
Just nu handlar det mycket att försöka hitta aktörer att arbete ihop med, så det är ett slags detektivarbete att hitta de här. Titta på andra städer och länder hur man jobbar, vi har inte så mycket uppbyggt… Och det finns nog ingen riktig beredskap i Sverige hur vi ska bemöta det i ett bra arbete. Och just nu så vet vi inte vilka insatser som är de bästa så vi är sökande i våra insatser.
Vad säger du till de som tycker det tar lång tid?
– Vi måste ta oss den tiden att fundera… Vilka insatser som är bäst och se till att de blir bra också.
Du tycker inte att det är problem att det går långsamt?
– Det är alltid problem att medborgare från Göteborg och Sverige dör oavsett anledning och det är klart att det är bråttom att hindar det men vi har inga bra svar på hur vi ska göra i den här frågan just nu. Det är på ett sätt bättre att inte göra något än att göra fler saker.
Men om facit är att så många har dött i strider?
--Jo absolut så ska vi göra rätt saker det är målet vi måste bara hitta hur det ska gå till.
Jag tänkte på det när jag var på den här konferensen i Göteborg som hölls i 4 städer, att det var väldigt viktigt att fokus skulle vara på alla 3 former svensk extremism, men samtidigt så har vi situationen med de unga som åker till ISIS eller Syrien och Irak som är ganska akut. Och vi har avhopparverksamheter för högerextremister och flera andra länder har avhopparverksamheter och vi har fortfarande liksom bara kunskapsinhämtning?
– Nu är det så att uppdraget jag har fått av regeringen handlar om alla former av våldsbejakande extremism och det är också ett faktum att vi också har framförallt killar från Sverige som åker till Ukraina, nazister och krigar så att problemet är bredare än så. Men annars har du rätt i din fråga och det är också därför jag också har sagt till regeringen nu att jag vill ha resurser för att bygga upp avhopparverksamhet därför att det fattas. Vi har avhopparstöd för nazister eller de som lämnar högerextrema grupper det har vi ju därför att det här har varit ett akut och stort problem sen 80 och 90-talet i Sverige men det är annorlunda med de här religiösa grupperna och därför måste det steget tas nu. Så att kunskapsinsamling är inte det stora, det stora är att sprida den kunskap som finns, att banka in det i huvet på alla delar av Sverige att ni har också ett ansvar.
– Jag heter Greta Berg och är ansvarig utredare, och ansvarig för brottsförebyggande frågor på Sveriges Kommuner och Landsting.
Till dem så då säger att det är lite nyvaket i Sverige när det gäller den frågan, vad säger du om den bilden?
– Jag tycker att kommunerna har uppmärksammat frågan och jag tycker att de också visar tro på att de vill lära sig mer och ge det stöd de behöver. Men det här är inte en helt lätt fråga eftersom kommunerna inte alltid får den här kunskapen det första de får. Alltså det måste ju vara någon som uppmärksammar kommunerna på att det är någon som är på väg att åka eller någon som har kommit hem. Så här krävs ett samspel mellan olika aktörer i samhället.
För du säger att det finns ett intresse för frågorna att man liksom börjar tala om det men i vilken mån finns de här akuta insatserna som också efterfrågas?
– Det här området skiljer sig inte åt från annat stöd utan det är liksom det vanliga kommunala stödet som man här får. Sen behöver man mer kunskap om hur man ska bäst bemöta de här individerna, hur man ska kunna påverka dem, och hur man ska få dem att inte vilja åka eller hur man ska hjälpa dem när de kommer hem och vilka erfarenheter de har då. Det behöver vi mer kunskap om men det är inte som att socialtjänsten i Sverige säger att vi hjälper inte individer som har den här problematiken det gör vi ju vi ska hjälpa alla individer som står inom socialtjänstens försorg, även fast vi inte har någon jättebra plan för det så gör vi ändå mycket, men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss.
I Kaliber idag har vi hört om svenska kommuners brist på beredskap och kunskap kring ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgruppen IS. Minst 130, kanske så många som 300 unga svenskar har åkt till Syrien och Irak och vi har hört röster från flera delar av Sverige som säger att det finns ett akut behov av både förebyggande arbete, avhopparverksamhet och stöd till anhöriga.
På konferensen i Göteborg som vi besökte i början av programmet töms salen sakta på folk. Christer Mattson som har jobbat med högerextrema ungdomar i många år säger
att problemet med att stävja de unga våldsbejakande islamisterna är större än att det bara går långsamt:
– Om jag då får vara väldigt krass så tror jag det finns en vithetsnorm i detta som man inte kan blunda för. Vi vet att en handfull svenska ungdomar har stupat men jag tror att det finns en ganska stor risk att vi inte ens betraktar de som svenskar utan som hemmahörande i det här området eller andra delar av världen. Hade vi fått nyheter om att si och så många från Arvika har åkt iväg och stupat här och där ute i världen så hade vi nog förhållit oss på ett annat sätt. Så först och främst måste vi tillstå att det är ett problem eller vakna upp och känna att detta är ett problem.
När tror du att han kommer hem?
– Igår, jag vill att han kommer hem igår, jag vill att han inte ens åkt…. När jag tror att jag får hem honom. Det vet jag inte…
Kaliber är slut. Nästa vecka hör vi hur man arbetar med radikaliserade ungdomar i länder utanför Sverige.
– I certainly think that in Europe, especially in Sweden programs like this need to be develop very quickly - we´re more than happy to cross over to help.
Reportar: Anna Maria Höglund och Sara Moein
Producent Andreas Lindahl
[email protected]
Den svenska köttbranschen uppmanar oss konsumenter att köpa kött från djur som fötts upp med starkt svenskt djurskydd.Men bakom kulisserna driver grisnäringen ett kontroversiellt och storskaligt försök som vill förändra den svenska djurskyddslagen. Kaliber idag granskar vad den svenska grisnäringen gör för att överleva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi får ett brev från Jordbruksverket. I brevet ligger ett vykort. Det är en bild på svenska lantrasgrisar som skuttar och bökar utomhus på en solig sommaräng. I brevet ligger också en ansökan om projektstöd för ett djurförsök, som kallas för Djuromsorgsprogrammet.
Det är branschorganisationen Svenska Pig som vill testa att som det kallas "fixera" suggor vilket i praktiken innebär att de blir inlåsta bakom metallgrindar och inte kan vända sig medan de föder sina kultingar och börjar dia. Kultingarna ska också dia kortare tid och det ska vara fler grisar i varje box.
Vi konsumenter uppmanas att köpa svenskt kött, bland annat som här i en film från branschorganisationen Svenskt kött.
"Jag vet att den uppfödning som vi har sker på ett bra sätt. Och det sker på något sätt med respekt för djuren. Vi har en stark svensk djurskyddslagstiftning." (Maria Forshufvud, vd Svenskt kött)
Svenskt kött lyfter fram den svenska djurhållningen och vi konsumenter ska förstå att det är värt det högre priset i köttdisken. Efter fjolårets larm om resistenta bakterier, MRSA, i framför allt danskt fläskkött, så har också det svenska köttet vunnit mark.
Men den svenska grisnäringen gör inte reklam för sina försök att blir mer storskaliga och på sikt förändra den svenska djurskyddslagen. Ett exempel är deras försök Djuromsorgsprogrammet.
Och det ska visa sig att det inte är det enda försöket som testar att fixera suggor.
Bakgrunden till de förändringar som grisnäringen nu vill genomföra är den långvariga krisen. Tusentals grisbönder har lagt ned på grund av dålig lönsamhet.
I Havdhem på södra Gotland ligger ett öde grisstall. Grislukten finns fortfarande kvar.
- Här är ett av slaktsvinsavdelningarna på Almungs som är tomt.
- Varför är det tomt?
- Vi håller på att sluta med grisar. Det är inga grisar kvar.
Bengt Siggelin har varit en av de största grisbönderna på Gotland. Som mest har han haft sju anställda. Nu är det bara en. Trots stora investeringar i nybyggda stallar har han ändå tvingats inse att det inte går längre. Och i vår kommer den sista suggan på gården att slaktas.
- Det är ju dålig lönsamhet. Det kostar pengar när vi håller på med verksamheten. Det har vi inte råd med längre. Nu är det stopp.
- Hur känns det då?
- Det är väldigt tråkigt. Vi står här ännu med stora investeringar som vi gjorde och som inte är betalda. Men det är ju billigare att ha det tomt än att ha grisar i det. Så att det får vara så.
Krisen i grisnäringen har slagit hårt på Gotland. För 20 år sen fanns det över 200 grisgårdar. Nu är det bara ett 30-tal kvar.
- Nu är det matdags.
På en annan gotländsk grisgård, en av de få som fortfarande finns kvar, släpper Alf och Kickan Jakobsson fram de några dagar gamla kultingarna till suggorna. De har hållt på med grisar i 40 år och tog över släktgården i Lye på sydöstra Gotland på 90-talet.
- Det är tredje generationen på den här gården som har grisar nu. Affes farfar var den första på Gotland som började med avelsproduktion. Sen fortsatte hans far. Sen får vi se om sonen tar över.
Stallarna är mörka och gamla, ombyggda efter hand. De vill gärna modernisera, men har inte råd.
- Det har varit något enstaka år som det har gått bra då. Men det har varit en del år då det gått back. Fått låna pengar till driften.
Utvecklingen i Sverige är dramatisk. På 90-talet fanns det 14000 gårdar, nu är 12800 av dem borta. På de 1200 som finns kvar är grisarna ofta fler. Det totala antalet slaktsvin i Sverige har minskat från 3,3 miljoner till 2,5 miljoner per år under 2000-talet.
- Man ser ute i alla socknar, det blir ju mindre och mindre med gårdar. Vi är den enda grisgården kvar här i Lye socken.
- Gårdarna är färre och besättningarna är större?
- Jo, just det. Och kommer man på fastlandet så är det ännu större gårdar och kommer man ut i Europa så är det dubbelt så stora gårdar. Ska man bygga nu för suggor, det är ingen idé att bygga för under 1000 suggor. Det är ju storleksrationalisering hela tiden.
Här i köttdisken ser man den största orsaken till krisen i den svenska grisnäringen. Den här svenska fläskfilé kostar 149 kilot. Den här danska kostar 85 kronor kilot. Det billigare utländska fläskköttet har gjort succé bland de svenska konsumenterna under 2000-talet. Importen har blivit tre gånger så stor samtidigt som den svenska produktionen och fram till förra året minskat lika mycket i ton räknat - 100 000 ton.
I andra EU-länder som Danmark och Tyskland är produktionen mycket billigare. Storskaligheten och effektiviteten i industrin där är en förklaring.
De svenska djurskyddslagarna gör också att det är dyrare att producera här. Och prisskillnaden ökar hela vägen från gården till matkassen.
Vi ska till Danmark med Sveriges Radios Danmarks-korrespondent Anna Landelius för att se vad som skiljer den danska grisproduktionen från den svenska.
- Det är är det hela startar. Vi är i löpeavdelningen.
Ett hundratal suggor står på rad längs väggarna i små, små bås i en stor hall där de insemineras varje morgon. Niels Aagard Jorensen, som driver en relativt stor svinproduktion med 750 suggor här på Frenderupsgården på Själland säger att det är viktigt att få upp en effektivitet för att kunna få ut något av produktionen.
Här föder varje sugga i genomsnitt 18 ungar per kull. I Danmark som helhet är det 35 kultingar per år och sugga, vilket är fler än Sveriges cirka 28 kultingar.
- De kommer ut här.
- Oj, en helt nyfödd gris.
- Den är så ny som den kan vara.
- Oj, nu kom det två till.
Svinuppfödningen i Danmark är enorm. 30 miljoner svin produceras varje år, vilket gör industrin tolv gånger större än den svenska.
Till skillnad från i Sverige så får man fixera suggorna flera veckor i sträck här för att undvika att mamman ska ligga hjäl sina kultingar. Niels Aagard Jorensen tror att de flesta svenska svinuppfödare hade velat fixera sina suggor också. Om de fick.
- På många sätt kan jag förstå det svenska systemet, men att inte fixera vid födsel, det förstår jag inte.
Andra skillnader är att de danska kultingarna diar kortare tid och att grisarna får tre gånger så mycket antibiotika. Boxarna är också mindre och grisarna har lite eller inget strö alls. Danska grisbönder klipper rutinmässigt svansarna av kultingarna eftersom de annars biter knorrarna av varandra i brist på strö att böka med.
- Ni i Sverige har skogen som en råvara och vi i Danmark, vi ser grisarna som vår råvara och då gäller det att göra det bästa man kan för att maximera den, tycker Niels Aagard Jorensen.
- Om man ska kunna tjäna en förnuftig summa pengar till att kunna driva det här runt så ska det vara effektivt.
I Sverige finns det stark kritik mot den danska grisproduktionen. En av de mest högljudda kritikerna är Bo Algers, nypensionerad professor i husdjurshygien vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
- Det är en intensiv djurhållning, som också tyvärr står i strid med Eus regelverk. De lever inte upp till de bestämmelser som ska gälla också för den danska grisproduktionen. Samtidigt har de ökat sin effektivitiet, sin produktivitet och ökat storleken på sina kullar?
Ja, danskarna avlar systematiskt på ökad kullstorlek. Man pratar nu till och med om 40 grisar per sugga och år. Det är enorma kvantiteter naturligtvis och suggan själv räcker då inte till.
- Hur ser du på den utvecklingen?
- Jag tycker att man har passerat det som biologin egentligen tillåter för förutsättningarna för den formen av grisproduktion innebär en stor användning av antibiotika, hållande av djur i bur och en väldigt hög dödlighet.
Det är inte bara i Danmark som spädgrisar dör. I Sverige dör fler än en halv miljon varje år. Nästan var femte kulting dör under sina första levnadsdagar. Och det är sämre än i Danmark där var sjunde spädgris dör.
Det vanligaste är att de dör av undernäring eller att de kläms ihjäl under suggan. Det är viktigt för branschen att fler grisar överlever och det finns också med som ett mål i den handlingsplan som tagits fram för att vända utvecklingen i den svenska grisnäringen. Regering, myndigheter, intresseorganisationer och branschen har tillsammans gjort handlingsplanen.
Slutsatserna är bland annat att den framtida grisproduktionen måste bli lönsammare och kommer ske i stora enheter med krav på hög effektivitet.
I praktiken innebär det att varje sugga ska få fler kultingar per år, 30 är målet. Och att halvera antalet spädgrisar som dör. Allt med en bibehållen hög djurvälfärd.
Ett annat spår i handlingsplanen är att få övriga länder i EU att nå svensk nivå inom djurskyddet och börja följa EUs gemensamma lagar och regler. De flesta länderna i EU bryter mot reglerna utan att straffas.
- Var det där? Är det här man svänger in?
Vi kommer till Kvarnlyckans Gård som ligger ett stenkast från Smygehuk längst ner på Skånes sydspets. Gården på den flacka slätten är en av de modernaste och effektivaste i Sverige och drivs av Mattias Espert. Han är Sveriges största smågrisproducent och kämpar för svensk grisproduktion.
- Här har vi suggkorten som vi står och tittar på här nu så heter den här suggan 2823. Hon är beräknad grisning idag, så hon är ju väldigt nära.
- Jag är väldigt stolt över min gård. Den här resan jag gjort på den här 10 åren knappt, är jag väldigt stolt över.
Mattias Espert byggde det här grisstallet för tio år sedan på familjegården. Det är ljust och i raderna av boxar av metallrör ligger högdräktiga suggor som ska föda fram nya griskullar. Här finns plats för 400 suggor. Men några mil bort på en annan gård har han 1600 suggor.
Mattias Espert sitter också i ledningen för de tongivande branschorganisationerna Sveriges Grisföretagare och Svenska Pig, som varit med att ta fram Handlingsplanen för att öka svensk grisproduktion.
Själv har han jobbat i Danmark och sneglar mycket på de danska grisböndernas arbetssätt.
- Det är alltid fint att måla upp en liten skärgårdsidyll med lite utegrisar här och lite sånt där och lite krusidull, men där är alltid en verklighet som kommer i kapp. Jag tror att effektiva, stora anläggningar...man ska vara duktig, man ska ha friska djur och man ska värdesätta det men man ska aldrig blunda för omvärldens framfart.
- Den här hon har precis satt igång. Den grisen kom ut nu bara för en halv minut sedan.
Precis som det står i Handlingsplanen har Mattias Espert målet att öka antalet kultingar till 30 per sugga och år och han är snart där. När suggorna får fler kultingar än vad de har spenar, flyttas kultingar till så kallade amsuggor, som har fått mindre kullar och har lediga spenar. Grisarna föds upp i boxar som byggts av ett danskt företag. Som på de allra flesta konventionella grisgårdar får grisarna aldrig gå ut.
Mattias Espert köper grissperma med avelsgener från Holland och Danmark, framförallt för att de suggorna avlats fram för att ge fler och större kullar och har bättre spenar. Han pratar till exempel om att optimera och maximera suggan.
- Det är som i allt företagande, du har dina djur, du har din yta, ditt stall och du har din personal. Ju fler grisar jag producerar på den här ytan och ju friskare mina djur är, ju bättre går mitt företag... och på så sätt kan jag reinvestera och komma vidare och utveckla företaget.
Vi tar på oss blåa tossor över de smutsiga stövlarna när vi går in i tillväxtavdelningen.
Mattias Espert oroas av att så många spädgrisar dör i Sverige, smågrisdödligheten är 18 procent.
Det vill han göra något åt.
- Vi har ju ett gott djurskydd i Sverige och det står jag fast vid och det är jag väldigt stolt över. Men sen har vi vissa av de här delarna som spädgrisdödligheten som jag skäms över helt enkelt.
Där vill näringen att jag som producent ska stå och slå mig för bröstet och säga att vi har en av världens bästa djurskyddslagar. Så vill jag verkligen kunna stå bakom den i hela ledet och där är 18 procents spädgrisdödlighet inte okej så vi måste hitta vägar framåt.
Tillbaka till Alf och Kickan Jakobsson på sydöstra Gotland, som också har problem, framför allt under sommaren, med att smågrisar dör.
- Nu kommer vi in i en BB-avdelning. Det kan vara på sommaren när det är riktigt varmt då slänger sig suggan lite hursomhelst. Då kan de ju ligga ihjäl någon. Men jag tycker det funkar ganska bra. Det är mycket jobb och man får gå och plocka in smågrisar i smågrishörnen tre gånger om dagen.
Alf Jakobsson är tveksam till storskaligheten och djurvälfärden ute i Europa och vill inte närma sig det sättet att föda upp grisar. Han hoppas istället att få mer betalt för köttet och att svenska politiker kan få andra länder i EU att följa de gemensamma reglerna.
- Det är ju inte gott att konkurrera med dem helt enkelt. De har kunnat haft större besättningar. Sen har de mindre golvytor och då kan man bygga billigare än vad vi har kunnat här. Fixerade suggor och fler djur på mindre ytor. Det är ju en konkurrensnackdel för oss. Men vi har en eldsjäl i Bryssel och det är Marit Paulsen. Det är nog bra. Hon gör nog vad hon kan.
I EU-parlamentet i Strasbourg trycker svenska ledamöter på för att andra länder ska följa Grisdirektivet. Det är gemensamma regler, som de flesta länder inte följer. Enligt direktivet får man inte kupera svansar rutinmässigt och suggor får inte stå fixerade året runt.
Men folkpartisten Marit Paulsen låter uppgiven.
- Det här är fruktansvärt svårt att få igenom därför att när det är en sådan saftig majoritet i ministerrådet som slåss för att få lov att klippa svansarna så är det väldigt, väldigt svårt att göra någonting. Vi försöker att driva det igenom. Vi skriver till kommissionen och vi försöker att göra resolutioner och så vidare. Men....vi får luddiga svar, till intet förpliktigande svar skulle jag vilja säga. Så jag är osäker på hur i herrans namn vi ska kunna driva igenom det, säger hon.
- Vad krävs för att alla länder ska följa grisdirektivet?
- Du, just nu pågår en debatt här i parlamentet om vi ska försöka anmäla kommissionen till Eu-domstolen därför att de inte drar till exempel länderna som klipper svansar inför rätta. Det jag personligt har sagt det senaste året det är, snälla backa upp de svenska grisproducenterna. Det är upp till oss svenska konsumenter att och rädda dem eller inte.
Och konsumenterna har så smått börjat köpa mer svenskt kött. I köttdisken syns många blågula köttetiketter på förpackningarna och förra året såg Jordbruksverket en liten men tydlig vändning i den svenska konsumtionen av griskött. Från januari till september minskade importen av utländskt griskött med 6,6 procent och den svenska produktionen ökade med 1,1 procent.
Enligt Jordbruksverket beror det bland annat på larmen om resistenta bakterier i framförallt danskt fläskkött. Men i väntan på en ökad lönsamhet driver grisnäringen ett storskaligt försök som inte finns med i köttbranschens reklamfilmer.
Djuromsorgsprogramet har pågått på tolv anonyma gårdar i södra Sverige. Vi får inte veta vilka gårdarna är med motiveringen att lantbrukarna ska skyddas och att produktionsresultaten är känsliga. Men det gör försöket svårt att granska. Och ingen vet exakt hur många djur som är med i projektet.
Det vi får reda på av Svenska Pig, som driver försöket, är att 4 400 suggor är med och då kan det handla om mer än 100 000 grisar.
I försöket testar de bland annat att fixera suggor bakom skyddsgrindar i fem dagar vid grisfödsel, att stänga in suggor vid inseminering i upp till en vecka i liggbås där de inte kan vända sig. Och att kultingar får dia upp till en vecka kortare tid. Dessutom så testar de att ha fler slaktgrisar per box och fler grisar per stall. Eftersom det strider mot den svenska djurskyddslagen och svenska föreskrifter så har de sökt och fått tillstånd att bedriva djurförsök. Mattias Espert berättar vad syftet är:
- I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull.
Djuromsorgsprogrammet vill undersöka om färre smågrisar dör om suggorna fixeras bakom skyddsgrindar, då riskerar inte kultingarna att klämmas ihjäl under suggan. Och så vill de testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna får dia kortare tid.
Svenska Pig vill förändra den svenska djurskyddslagen eller göra det möjligt att få undantag.
Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och resa sig, men inte vända sig.
- Är det där en skyddsgrind?
- Det är en skyddsgrind, svar ja.
På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall.
- Hoppas du få använda den i större utsträckning?
- Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det.
Men en av de starkaste kritikerna, SLU-professorn Bo Algers, tycker att det här är fel väg att gå.
- Ja, det tycker jag är att gå tillbaka till 60-talet och jag tror faktiskt inte att medborgarna idag accepterar att man sätter djur i bur så de inte ens kan vända sig om. Vi har ju varit väldigt stolta över den svenska djurskyddslagen som inte medger detta.
- Men hur ska man få ner smågrisdödligheten i Sverige?
- Man ska ha mindre kullar och man kommer att kunna ha en helt annan stolthet i produktionen och man kan sälja på även etiska mervärden.
Bo Algers ser risker med att kultingarna i Djuromsorgsprogrammet slutar dia efter fyra veckor istället för fem.
- En tidig avvänjning innebär en abrupt avvänjning för smågrisarna från modersmjölken till smågrisfoder. Och det vet vi också på ett helt annat sätt riskerar att påverka tarmfloran på ett negativt sätt, så att man får diaréer. Med detta kommer risken för en ökad antibiotikaanvändning som ett brev på posten.
Metoderna som testas för att fler kultingar ska överleva kan enligt kritikerna orsaka problem för suggan. Viveca Eriksson som är länsveterinär i Halland, där en av försöksgårdarna ligger, säger att suggan kan bli sjuk av att vara fixerad i fem dagar när hon föder. Hon ser också risker med att suggan stängs in i upp till en vecka vid inseminering. Det testas i Djuromsorgsprogrammet för att suggorna inte ska hoppa på och skada varandra. Men det gör också att de inte kan vända sig.
- I samband med inseminering innebär ju det att de bajsar där de ligger och det blir en väldigt smutsig miljö för suggan. Och hon kan ju inte röra sig där heller då. Jag tycker inte att jag ser så mycket fördelar med detta.
Viveca Eriksson har själv utan framgång försökt att få information om hur det går med försöken i Djuromsorgsprogrammet och efterlyser mer öppenhet.
- Jag tycker inte att man ska lägga locket på och inte vara transparent i en sådan här process i samhället. Särskilt inte nu när folk i allmänhet har fått upp ögonen för hur viktigt det är att köpa svenskt kött.
Och Viveca Eriksson tror inte att Djuromsorgsprogrammet i första hand handlar om djuromsorg.
- Syftet är väl att entrepenörerna som arbetar i branschen ska få mer lönsamhet och det är ju lovvärt, men det får ju inte ske på bekostnad av djurvälfärd och inte heller på bekostnad av vad konsumenterna ute i butikerna är okej med.
Tillbaka på Kvarnlyckans gård vid Smygehuk svarar Mattias Espert på kritiken om att Djuromsorgsprogrammet handlar mer om lönsamhet än om djurens bästa.
- Jag förstår den kritiken, sen går jag tillbaka hela tiden på att vi har en hög spädgrisdödlighet i Sverige och än en gång som bransch och som lantbrukare i mitt fall så är det min skyldighet att försöka hitta en väg framåt. När man hör det rakt upp och ner så låter det som om vi bara vill tjäna pengar eller något sådant. Jag har inte detta som en hobby. Jag har 16 anställda som ska ha lön varje månad.
- Kritiker menar att det är sämre för djuren att suggorna blir fixerade och att det är en kortare digivningstid för kultingarna?
- Det är där vi får se vad studien utvisar. Jag är av en annan uppfattning där men än en gång kan jag inte uttala mig mig om det för jag vet inte vad resultaten blir.
En veterinär som ser positivt på Djuromsorgsprogrammet och även deltagit i kontrollerna på försöksgårdarna är Erik Lindahl. Han är vd för Lundens Djurhälsa och säger att suggorna skulle må bättre ifall kultingarna får sluta dia tidigare innan de avvänjs och tas ifrån mammorna.
- När det gäller suggornas kondition efter avvänjning så finns det en avhandling som visar att den svenska utslagningen av suggor efter avvänjning icke är oansenlig.
Så att kultingarna diar kortare tid gör att suggorna bättre klarar fler kultingar per kull och tätare kullar, säger Erik Lindahl. Och han tror inte heller att det behöver innebära att kultingarna behöver mer antibiotika.
- Jag ser det som så att grisen idag är ju större idag vid avvänjning än vad den var för 15 år sen och det leder till att grisen har ganska bra förutsättningar redan idag. Vi får ju se vad försöket utvisar, om det blir så att antibiotikaförbrukningen ökar eller grisarna påverkas negativt på något sätt. Jag tror man måste vara lite ödmjuk för utvecklingen som faktiskt sker i det genetiska materialet.
Dagen efter vårt besök på Kvarnlyckans gård i Skåne får vi en första rapport om Djuromsorgsprogrammet, som formellt avslutades vid årsskiftet. Svenska Pig konstaterar bland annat att lönsamheten på grisgårdarna ökat och att de har skickat fler grisar till slakt än tidigare.
Men det står inget om det är fler smågrisar som överlever eller nåt om hur suggorna har påverkats av att fixeras.
Det står att det varit problem med suggor som blivit smutsiga när de stängts in vid inseminering.
De slutliga resultaten från Djuromsorgsprogrammet ska presenteras senare i vår. Det är Jordbruksverket som har godkänt Djuromsorgsprogrammet och gett projektstöd på drygt en miljon kronor, varav hälften kommer från EU.
Det finns alltså de som tycker att Djuromsorgsprogrammet är rätt väg att gå och de som tycker att det är fel väg. Men det finns ingen svensk vetenskaplig forskning på svenska förhållanden om fixering av suggor gör att fler smågrisar överlever.
I ett helt nytt projekt som få känner till så vill Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, göra en vetenskaplig studie på fixering av suggor. Anne-Charlotte Olsson är försöksledare:
- Syftet med projektet är ju att få fram objektiva siffror på smågrisdödligheten i två olika system i samband med grisning.
- Så det du säger är egentligen att Djuromsorgsprogrammet är inte en vetenskaplig studie?
- Ja, i princip är det det jag säger. Det är ett försök man gör. De tittar i ett antal besättningar och jämför med historiska siffror. Och det finns ingen möjlighet att publicera sådana siffror internationellt. Det är ingen vetenskaplig undersökning.
I SLUs försök ska minst 200 suggor ska vara med. Hälften ska fixeras i tre dagar när de föder. Försöket är tänkt att pågå i två år och det ska leda till en vetenskaplig rapport. Anne-Charlotte Olsson förklarar varför hon vill undersöka det här:
- Jag jobbar för att vi ska ha en svensk grisproduktion kvar och vi har en svensk grisproduktion som är betydligt bättre än i andra europeiska länder. Men jag ser ju samtidigt att våra svenska grisbönder har svårt att konkurrera och de har det tufft.
Köttbranschen fortsätter att uppmana oss konsumenter att köpa svenskt kött för att djuren föds upp enligt en av världens starkaste djurskyddslagar.Men det vi konsumenter inte informeras om är vad grisindustrin gör för att öka lönsamheten och på sikt överleva och att färre spädgrisar ska dö.
Det görs inga reklamfilmer om de försök som sker bakom kulisserna som vill förändra den svenska djurskyddslagen.Delar av grisnäringen vill gå mot en storskaligare och effektivare industri där suggor fixeras och kultingar diar kortare tid för att klara produktionstakten.
Det är långt ifrån idyllen på Jordbrukverkets vykort med grisarna som skuttar runt i gröngräset, men Mattias Espert säger att det inte finns någon väg tillbaka.
- Man kommer ju inte ifrån den grejen också, vare sig du använder skyddsgrind eller ej eller gör på något annat sätt så är det så att minska produktionen eller backa i produktionen, jag ser det som en utopi. Allting går ju framåt. Varför en utopi? För att klara sig, alltså kunna konkurrera, kunna få fram en bra, säker produkt så kan man inte backa en utveckling utan man måste följa den och bli bättre hela tiden.
Det finns också grisbönder som tvekar inför en utveckling mot en mer storskalig industri. En av dem är Alf Jakobsson på Gotland, som har nya kullar grisar på gång.
- Nu är vi i sinsuggstallet. De är nyinseminerade här en grupp, igår och idag.
Han vill helst inte fixera och maximera suggor.
- Då närmar vi oss övriga Europa. För konkurrensens skull så måste vi göra det om vi inte får bättre betalt. Det ska produceras så otroligt med smågrisar per sugga, det är ju 30 smågrisar per sugga och år vi ska upp till. Det blir intensivt. Det är dock i alla fall djur vi håller på med. Levande väsen.
Reportrar:
Daniel Värjö och Anna Jutehammar, P4 Gotland.
Anna Landelius, korrespondent, Danmark
Producent: Andreas Lindahl.
Kontakt: [email protected]
Är stålindustrin en parentes i svensk historia? Samtidigt som det satsas stort i Sydkorea och på andra ställen i Asien så lägger man ner i Sverige. I veckan har 78 anställda på rörtillverkaren OSTP i Storfors varslats om uppsägning. I en serie i tre delar tittar Kaliber närmare på verksamheter och branscher som är viktiga lokalt runt om Sverige och som samtidigt är beroende av det som sker globalt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Degerfors är det järnverket som är motorn i samhället. Runt den har många småindustrier[AL3] vuxit fram. En stor gammal skylt i stål med orden Degerfors Järnverk lyser stolt i blått. Stora tegelbyggnader vägg i vägg med moderna fabrikslokaler ligger inne på området. Här har det jobbats med järn sedan mitten av 1600-talet och det har med åren växt fram ett stort beroende av den här industrin. Skulle den läggas ner skulle det vara katastrof för kommunen, säger kommunalrådet Roland Halvarsson.
Här möter jag Sabina Bergkvist som jobbat på järnverket som ägs av den finländska stålkoncernen Outokumpu.
- Ja, man känner alltid en liten oro. Speciellt eftersom man fått gå hem flera gånger. Ända sedan jag började har det varit oroligt. Man är lite rädd för att man skulle kunna få gå hem vilken dag som helst, att det kan läggas ner. Man försöker ju hänga med lite vad som händer runtomkring.
I dagens kaliber ska vi titta närmare på stålindustrin. Den som byggde upp stora delar av Sverige men som nu flyttat fokus till Asien. Så vad kommer hända med de gamla svenska bruksorterna när som vi ska se exempelvis Sydkorea satsar enorma resurser på att komma ifatt det svenska yrkeskunnandet. För jobben är i fara, varnar många och enligt en rapport som kom i fjol från fackförbundet Metall har ungefär 160 000 jobb försvunnit från den svenska industrin sedan år 2000.
Det är här sånt Sabina Bergkvist går och tänker på när hon går runt på det smutsiga fabriksgolvet i lilla Degerfors.
- Ja, att det är hård konkurrens från andra länder, Kina och överallt. Så det är ju lite svårt. Och så har det ju inte så bra för Outokumpu de senaste åren så det är man lite orolig för, att det måste gå med vinst.
För det gör det ju inte, det går ju med förlust hela tiden?
- Ja, det går med förlust hela tiden. Så man funderar ju hela tiden hur länge det kan gå med förlust, vad kommer hända i framtiden. Det är man ju lite orolig för, säger Sabina Bergkvist.
I Degerfors jobbar var tredje person över 16 år inom industrin. Motsvarande siffra i landet är var sjunde. Det innebär att om järnverket i Degerfors skulle läggas ner så skulle en betydande del av den vuxna befolkningen tvingas ut i arbetslöshet.
Tiotusentals jobb har redan försvunnit inom svensk stålindustri och fler lär det bli. För de svenska bruksorterna som en gång i tiden byggdes upp kring järnhanteringen innebär det allt färre och allt äldre invånare. Men det är inte bara i Degerfors som det ser ut så här.
Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia pekar på vilket utsatt läge de svenska bruksorterna har.
-- Alltså att vara ensidigt beroende av stålindustrin som Degerfors eller Avesta det är att vara känslig. Det är samma verklighet som finns på 50, eller 100, eller 150 andra bruksorter runt om i Sverige. Man kan väl ibland tänka att industrialiseringen så som den blev från sent 1800-tal och som levde upp på 1950 och 60-talet. Sverige var ju så ensamt så då levde Fagersta och Degerfors och allt det där upp. Men du kommer aldrig ifrån att det där var ganska mycket av en parentes, för det byggde ju på att Europa var i splendid isolation. Och det är inte Europa länge, minst av allt alltså, säger Jan Jörnmark.
Industrin försvann från Långshyttan trots stora investeringar
För snart ett år sedan upplevde lilla Långshyttan i Hedemora kommun i Dalarna dramatiska dagar. Den 13 februari 2014 presenterar Outokumpus dåvarande Sverigechef Jarmo Tonteri beslutet att Klosterverken i Långshyttan ska läggas ner.
- Jag önskar er alla välkomna och vi har idag informerat personalen om att vi kommer starta MBL-förhandlingar och målet är att stänga aktiviteten i Kloster, säger Jarmo Tonteri.
Beslutet kommer som en total överraskning. Nermin Basic som är ordförande för fackklubben IF Metall i Långshyttan säger att det var de värsta dagarna i hans liv.
- Det var helt oväntat att man ska lägga ner. Vi hade hela tiden genom koncernfackliga möten varit oroliga för Nybys framtid, men Långshyttan kunde vi aldrig tänka oss. Men när det beskedet kom kunde vi inte tänka klart överhuvud taget. Jag ska tala om för dig, jag fick veta som fackrepresentant tre dagar innan det blev officiellt och det var de tre längsta dagarna i mitt liv. Jag kunde inte tala om för mina arbetskamrater, jag var tvungen att ljuga till och med och tala om att det är lugnt, det kommer gå bra. Så, det kändes åt pipan, säger Nermin Basic.
Åtta år tidigare hade Outokumpu investerat en halv miljard kronor i Klosterverken. Framtidstron var stor och investeringen sågs som en garanti för att verken skulle finnas kvar lång tid framåt. Men idag är allt det där som bortblåst. För nu står anläggningen stilla. När vi går in i lokalen är det bara fläktsystemet och en truck som hörs. Några anställda jobbar kvar för att hålla igång värme och annat. Jag vandrar runt i lokalerna tillsammans med produktionschef Håkan Morelius och fackklubbens Nermin Basic. De visar upp moderna maskiner och reservdelar som ligger staplade prydligt längs väggarna. Maskiner för miljardbelopp står nu oanvända och de 180 personer som jobbade här är idag inte längre kvar.
Håkan Morelius funderar mycket kring hur det ska gå för svensk basindustri när en sådan här modern anläggning inte är värd att hålla igång.
- Jag blir ganska fundersam över vad som kommer att ske med basindustrin i Sverige, för att min klara bedömning är att fabriken är i ett mycket mycket bra skick. Det är modern maskinutrustning, det är moderna lokaler. Vi har haft ett modernt arbetssätt. Att inte den verksamheten får en ekonomisk bärkraft, då blir jag lite fundersam på hur det ser ut i andra fabriker och vad finns det för omvärldsfaktorer som påverkar möjligheten att bedriva en verksamhet med lönsamhet för det är ju ändå det som måste ske, säger Håkan Morelius.
Förutom att 180 personer blir av med sitt jobb innebär nedläggningen att Långshyttans absolut största arbetsgivare inte längre finns kvar.
I Sydkorea satsas det miljardbelopp på nya anläggningar
Men hur ser det ut för stålindustrin i andra delar av världen? För att ta reda på det åker jag till Sydkorea och möts av en helt annan värld. För samtidigt som ett modernt järnverk läggs ner i Dalarna råder nybyggaranda på andra håll i världen. Det är tydligt när jag landar i Sydkorea.
Sydkorea är det land i världen som använder mest stål per invånare. I den moderna huvudstaden Seoul kan man förstå varför, här ligger skyskraporna tätt intill varandra. Men det är framförallt bilindustrin som kräver stål. Hyundai Steel grundades helt enkelt för att leverera stål till bilmärket med samma namn. Idag tillverkas även stål till bygg- och varvsindustrin.
Jag blir upphämtad i hotellentren i Gangnam i Seoul av två välklädda personer i kostym respektive dräkt från Hyundai Steels informationsavdelning. Vi sätter oss i en ny bil och rullar ut ur Seoul. Det är framtidens stålindustri vi ska åka till och känslan av modernitet är slående.
Bilen vi åker i är till stor del byggd av stål från Hyundai steel. Men koncernen växer snabbt och nu ligger man i startgroparna till att ta fram nya produkter, att hitta nya marknader och då kommer man bli ännu en konkurrent till den svenska stålindustrin.
När vi efter en dryg timme är framme så möts vi av ytterligare två personer från informationsavdelningen. Vi kliver in i en ny bil och åker runt på anläggningen. Hyundai Steels senaste och största. Totalt rör det sig om 88 miljoner kvadratmeter, vilket gör området lika stort som en medelstor svensk stad. Vi åker runt, från anläggning till anläggning. Vi besöker enorma halvklotsformade lokaler där järnmalm från Australien eller Brasilien förvaras. Vi passerar skelettet till en ny anläggning som byggs inne på området, en anläggning som enbart ska producera specialstål. Överallt är det rent och prydligt.
Hela anläggningen kommer om ett år kunna producera 16 miljoner ton per år vilket är 7 miljoner ton mer än nordens största stålproducent SSAB.
Samtidigt är det här alltså bara en av Hyundai Steels anläggningar. Men hur stora Hyundai Steel än är jämfört med de svenska stålproducenterna så är de inte ens med på tio i topplistan över världens största stålproducenter. Hyundai Steel är inte ens störst i Sydkorea. Konkurrenten Posco har ungefär dubbelt så stor kapacitet.
Men Hyundai Steel gör en enorm satsning. Hittills har anläggningen i Dangjin kostat 70 miljarder kronor att bygga upp. Koncernen har idag 500 utvecklingsingenjörer och tänker anställa ytterligare 100 som enbart jobbar med produktutveckling.
Vi går runt med Hyenongseok Lee som arbetar i stålverket. På hans hjälm sitter ett klistermärke där det står Säkerheten först. Han visar stolt upp valsverken och ugnarna. Inne i ett av kontrollrummen berättar han hur mycket han tror på den sydkoreanska stålindustrin.
Stålindustrin i Sverige kritisk till ökade miljöavgifter
Hemma igen i Sverige är känslorna upprörda över flera förslag som den nya rödgröna regeringen lagt i budgeten. Den framtidstro jag mötte i Sydkorea möter jag inte på hemmaplan. Istället rasar stålbranschen mot miljöavgifter som föreslås i regeringsbudgeten. Ett av utspelen kom från Anders Ferbe som efterträdde Stefan Löfvén som förbundsordförande för IF Metall.
- Jag tror att alla vill värna miljön, men det blir ju också väldigt svårt om vi i Sverige ska ha en så skarp lagstiftning som gör att de svenska tunga företagen tvingas lägga ner eller minska sin produktion till förmån för andra länder i Europa som inte har den här typen av straffbeskattningar, säger Anders Ferbe.
Men när regeringens budget faller så drar stålindustrin en lättnadens suck.
Men det finns annat som retar stålindustrin. Ett hittar vi i Oxelösund där SSAB har en av sina stora anläggningar, alldeles vid östersjökusten.
Oxelösund har en av Östersjöns djupaste hamnar och härifrån skeppas stål till hela världen. 90 procent av stålet från SSAB:s anläggning går på export via Östersjön.
Men Östersjön har samtidigt stora problem med miljögifter och därför har EU skärpt kraven.
Det innebär att fartygstrafiken på Östersjön måste använda sig av bränsle med lägre svavelhalt. Bränslet är mycket dyrare och man beräknar att det kommer att fördyra transportkostnaderna för svensk del kraftigt. Men det som ska rädda miljön slår mot industrin, konstaterar PO Stark som är chef för specialstålsdivisionen på SSAB.
- Det kommer medföra merkostnader för oss på drygt 100 miljoner kronor per år, så det är en väsentlig konkurrensförsämring. Problemet är som jag sa, stål är en internationell marknad och stål har ett världsmarknadspris. Vi kan inte långsiktigt ha väsentligt högre avgifter än vad våra konkurrenter har. Konsekvensen av det blir egentligen att vi slår ut delar av svensk stålindustri, ersätts av annan. Stålet kommer att tillverkas och säljas någon annanstans och kanske tillverkas i länder eller hos bolag där man inte är lika miljömedveten. Vi har idag i svensk stålindustri en av de mest resurssnåla och miljövänliga tillverkningssätten för stål, säger PO Stark.
Stålindustrin är global, därför måste även miljöavgifterna vara globala, resonerar stålbranschen i Sverige. Annars riskerar fler järnverk att slås ut. Det har hänt förr.
På 70-talet drabbades världens stålindustri av kris. De svenska stålbolagen som överlevde gjorde det tack vare att de började nischa sig, de gick sina egna vägar och slutade mer eller mindre att konkurrera med varandra.
Nu satsade man på specialstål. Inte volymproduktion, utan specialproduktion. Svenska järnverk tillverkar till exempel inte armeringsjärn. I Degerfors till exempel görs plåtar till kemtankar eller plåtar till kärnkraftsindustrin.
Men även om SSAB och de andra svenska tillverkarna varit framgångsrika inom specialstål så ökar pressen för varje dag. Hyundai steel och många andra satsar som sagt på specialstål och bedömare menar att konkurrensen kommer bli allt tuffare inom området.
- Vi konkurrerar med kinesiska stålverk som har byggt ut kapaciteten kraftigt de senaste åren. Korea, Japan, Australien, Nordamerika, Brasilien, Tyskland, Spanien, Frankrike, you name it det finns ståltillverkare nästan överallt, säger PO Stark.
Järnverket i Degerfors går med förlust
- Man måste vara med på noterna när man kör genom valsningen här. Du kör ju spakarna här, rullbanan och såna här grejer. Svårt att förklara hur aktiv jag ska va men det ser du ju nu när jag kör här va.
Det är på g snart va?
- Ja nu är det på g. Nu tar han ut det från ugn där.
Just det, man ser det på bildskärmen att nu kommer den snart.
- A, stämmer bra det, säger Stefan Örn.
Direkt från ugnen kommer en 1200 grader varm plåt farande på valsverket. Det är ett mäktigt skådespel. Oljudet och den intensiva hettan från den rödglödgade plåten. Stefan Örn övervakar det från sin hytt i Outokumpus fabrik i Degerfors.
Outokumpu gjort stora investeringar där. Så sent som i maj i fjol satsade den finländska stålkoncernen en miljard som bland annat resulterat i tre nya ugnar och ett helt nytt system som kyler de rostfria plåtarna och samtidigt renar kylvattnet.
I Degerfors görs bland annat plåt till kemtankar åt fartyg. Specialiseringen har drivits till sin spets. Men Stefan Örns arbetskamrater har blivit färre. Verket går liksom många andra inte för full styrka. Orderböckerna[AL80] har blivit tunnare. Och Outokumpu blöder ekonomiskt. Bjarne Rasmussen som är metalls ordförande i Outokumpu med djup och långvarig insyn i koncernen är mycket pessimistisk kring framtiden.
Bjarne Rasmussen:
- Tredje kvartalet minus 77 miljoner euro. Det innebär att 7,5 år har vi hållit på nu, kvartal efter kvartal och bara förluster så vi är väl uppe i 26, 27 miljarder spänn.
Hela koncernen?
- Ja, hela koncernen.
Hur länge är det här hållbart?
- Äh, det är ju inte ens hållbart i ett år tycker jag.
Men hur täcker man de här ständigt återkommande förlusterna?
- jaa du, det skulle jag också väldigt gärna vilja veta hur man gör men det är olika finansiella
transaktioner hela tiden. Vi har sålt pryttlar för ungefär tio miljarder kronor och ändå har vi den här förlusten. Det är aktieemissioner, det är lån och vi lever på kassaflödet, säger Bjarne Rasmussen.
Men det är inte bara de ständiga förlusterna som gör Bjarne Rasmussen orolig för framtiden. För Outokumpu har övergivit den modell som fick den svenska stålindustrin att överleva på 70-talet, menar han. I fjol gjordes nämligen en omstrukturering av koncernen. Man tog bort specialstålsdivisionen och Bjarne Rasmussen är rädd att det kommer leda till att koncernens svenska järnverk kommer att tappa i produktutveckling och på sikt kan det leda till ytterligare nedläggningar av järnverk, menar han. Men Outokumpus ledning håller inte med. Koncernen ska fortsätta tillverka specialprodukter, menar ledningen som ser en ljus framtid för de svenska järnverken.
Kinesiska subventioner och dumpning av priserna har lett till handelskrig
Vi vänder blicken till den globala nivån igen. Kina står för hälften av världens stålproduktion. Många av de gigantiska stålverken där är statliga och lassar in kraftiga subventioner. Det här har lett till en överproduktion av standardstål och att Kina börjat exportera billigt stål och dumpat priserna vilket ställt det för i stort sett all världens stålproducenter.
2010 gick USA ut och satte tullar för att minska importen av billigt kinesiskt stål till USA. Och det ledde till ett vakuum som utnyttjades direkt av bland andra Sydkorea. I somras gick USA:s handelskammare ut igen med att Sydkorea och sju andra länder översvämmat den amerikanska marknaden med alltför billiga stålprodukter till byggindustrin.
I somras gick även EU ut med att kinesiskt stål exporteras till Europa till orimligt låga priser och att det påverkar de europeiska producenterna negativt. Eu-kommissionen tillsatte en så kallad antidumpningsutredning som ska pågå till i sommar.
I den här konflikten är Sverige en försvinnande liten spelare. Sverige står bara för tre promille av den totala stålproduktionen.
En som talar med erfarenhet om handelskrigen och den globala konkurrensen är Johnny Sjöström, som är vd för Uddeholm i värmländska Hagfors. Han jobbade fyra år i Kina, bland annat för SSAB.
- Det jag såg när jag jobbade på Scana var när kinesiska regeringen bestämde att valsar bara fick köpas av statligt producerande företag för att gynna de andra statliga stålföretagen så tappade vi halva vår orderbok över en natt. Det slog jättehårt mot oss. Tyvärr ingenting vi kan vara med och påverka, säger Johnny Sjöström.
Så vad borde göras då tycker du. I början här pratade vi om så olika villkor för kinesiska stålbolag och svenska?
- Ja, det tycker jag var en av de jobbigaste delarna med att flytta hem. När man jobbade i Kina så kunde man se hur den kinesiska stålindustrin fick enorma subventioner, indirekta subventioner i form av minskade kostnader på råmaterial, energikostnader som dras ner, indirekta subventioner på det sättet. Och framför allt fördelaktiga lån där man långar pengar utan amorteringskrav och utan räntekrav, det vill säga att de ger ut pengar till kinesiska stålföretag och då finns inga avskrivningskrav heller. De jobbar helt enkelt med en kostnad som är subventionerad. Så kommer man tillbaks till Sverige. Vi har ju allt annat än subventioner här. Vi har ju verkligen inga subventioner utan vi har jättemånga regler, avgifter, skatter. Så att här i Sverige lägger man på istället en stor kostnad, medan i Kina så drar man av en stor kostnad.
Ytterst ansvarig för de här frågorna i Sverige är socialdemokraten och näringsministern Mikael Damberg. Vad säger han om hotet från Kina som stålindustrin upplever?
- Det är sant att vi haft anledning att kritisera från Eu:s sida Kina som har använt regelverk på ett sätt som vi kanske inte tycker är förenligt med fri och rättvis konkurrens på den globala marknaden. Men Sverige är en frihandelsnation och vi tycker det är viktigt att man också tittar på hela effekten om man börjar diskutera olika former av motreaktioner mot Kina så måste man titta på vad det innebär för svensk stålindustri, verkstadsindustri i Sverige och se till att små och medelstora företag inte drabbas hårdare av det. Erfarenheten av stora handelskrig mellan EU och Kina är inte de bästa. Det har drabbat europeisk stålindustri när vi haft de väldigt hårda motsättningarna globalt sett så vi förespråkar att man tar tag i de här frågorna internationellt, att man är väldigt tydliga med Kina att de inte kan bete sig på det här sättet. Men att jobba just med handelspolitiska sanktioner mot Kina har inte historiskt visat sig vara en framgångsrik väg för svensk och europeisk stålindustri.
För det kan slå tillbaka mot svensk stålindustri menar du?
- Ja, för att det här är några av de marknader som växer mest globalt sett och där vi också vill vara i större utsträckning som litet exportberoende land. Den svenska exporten går ju mycket till Europa idag och det är bra men om man tittar på tillväxtprognoserna de kommande åren framöver så är det ganska svag tillväxt i Europa medans Asien är framförallt den kontinent där det växer hårt och fortsätter att växa mycket framöver så det är viktigt för de svenska globala företagen att finnas tillgängliga på de här tillväxtmarknaderna, säger näringsminister Mikael Damberg.
"Stålindustrin kommer inte tillbaka och det är ingen idé att sörja"
Som Kaliber visat i det här reportaget står mycket på spel för den svenska stålindustrin och bruksorterna som är beroende av den. Tusentals jobb är hotade och för bruksorterna som är uppbyggda kring stålindustrin innebär det arbetslöshet, färre och färre och allt äldre invånare. För som produktionschefen i de nedlagda Klosterverken Håkan Morelius säger. Hur ska svensk basindustri klara sig om det inte går att få lönsamhet ens i en modern anläggning som den i Långshyttan?
Därför måste de svenska bruksorterna hitta andra branscher som ortens invånare kan jobba inom. Det menar i alla fall Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia. För jobben inom industrin kommer fortsätta försvinna, säger han. Och det är ingen mening att gråta över det.
- Jag brukar alltid säga att det är ingen mening att sörja för de försvinner i alla fall. Och då behöver vi anpassa oss till det. Vi behöver omskola människor. Orter som varit starkt beroende av den typen av industrier behöver antingen minskas i omfattning eller att såna orter hittar en huvudsysselsättning, om det är turism eller någon form av ny-agrar produktion. Jag vet inte vad. Men de behöver i alla fall acceptera att det sker, för stålindustrin, eller svetsindustrin eller vad det kan vara, kommer inte tillbaks, säger Jan Jörnmark.
Ytterst handlar det kanske om en fråga om stad och landsbygd. Många som jag mött under min resa har uttryckt en bitterhet kring att de inte räknas. Det är tjänstejobben i de stora städerna som lyfts fram i den allmänna debatten, har jag fått höra många gånger.
En av de som säger det är Sabina Bergkvist på järnverket i Degerfors.
- Nä, det är ju så tyvärr att det är storstaden som räknas och det är lite finare med tjänstejobben än industrin. Det tror jag väl de flesta tycker det att det är inte lika fina jobb, det är inget man vill lyfta fram. Stå på ett skitigt industrigolv, säger Sabina Bergkvist.
Peter Bjurbo P4 Örebro, reporter
Andreas Lindahl, producent
Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.”
En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar.
”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.”
Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg.
”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.”
Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården.
Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna.
– Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer.
Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv.
Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen.
Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag.
– Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut…
Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott.
– Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge.
– Vad tänker du om att det blev nästan tre år?
– Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått.
När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida.
En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna.
– Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering.
Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser.
– Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där.
Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi. Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år.
– Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det.
Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.”
– Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan…
– Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år?
Chefsläkare Per-Axel Karlsson.
– Nja torftig miljö vi..
– Vandrarhem tror jag de pratar om.
– Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan.
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende.
– Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja…
– Mådde du bättre av dem?
– Nej…….
– Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut?
– Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag.
En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa.
– Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja.
– Kände du att det hjälpte dig?
– Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ.
Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen.
– Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja.
Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande.
”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.”
– Tyckte du det funkade?
– Nej…inte alls…
Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel.
– Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt.
– Var det fel här?
– Det kan ha varit fel här.
Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna.
– Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak.
– Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då?
– Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den.
– Var effekten god här tycker du?
– Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt.
– Så IVO har fel?
– Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för.
De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger.
Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid.
– Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat.
Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende.
– Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det.
Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat.
– Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv.
– För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv.
– Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det……
– Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna?
– Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ.
– Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna?
– Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ.
Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013.
Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet. Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet. Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade.
– Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ.
I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende. Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del. Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren.
I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året.
Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning.
I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik.
I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende.
– Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget.
– Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin?
– Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går.
Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag.
– Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns.
Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare.
– Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här.
Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast.
– Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas.
Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner.
Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling.
– Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre.
Ing-Marie Wieselgren, SKL igen.
– Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser.
Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet.
– Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast.
– Är det jobbigt att prata om det nu?
– Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ.
Reporter: Sofia Boo
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Utvisade personer som tvångsinjiceras med lugnande medel, mutmiddagar och folk som tillverkar den omtalade nätdrogen Spice. I säsongens sista Kaliber följer vi upp några av våra större granskningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi börjar med Kriminalvårdens Transporttjänst. I oktober granskade Kaliber i två program den del av Kriminalvården som hjälper gränspolisen att utvisa personer från Sverige.
Vi kunde avslöja hur personer vid flera tillfällen tvångsinjicerats med lugnande medel och hur personalen efter att de utvisat personer bott upp till tre nätter på femstjärniga hotell och åkt dyra businessklassbiljetter på flyget hem.
Någon månad efter vårt program valde Kriminalvården även att anmäla den vårdpersonal som varit delaktig till inspektionen för vård och omsorg. Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvårdens huvudkontor kommenterade det så här.
– Vi tycker det är viktigt att vi ska uppträda som en vårdgivare ska göra så får vi kännedom om någonting och misstänker att någon inte uppträtt helt korrekt yrkesmässigt så ska vi anmäla det till den myndighet som hanterar sådana här saker.
Avslöjandet om tvångsinjektionerna har också debatterats i riksdagen.
– Ja, svenska utvisningar ska ske under värdiga och humana former, och ändå har det nyligen återigen framkommit uppgifter som ställer det här på skam.
Efter Kalibers avslöjande ställde Christina Höj Larsen (V) i en interpellation frågor om att införa oberoende observatörer vid utvisningsresor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).
– Ja, de fall som Christina Höj Larsen tar upp med tvångsinjiceringar ser vi naturligtvis mycket allvarligt på. inte bara regeringen utan också kriminalvården som ju har hand om de här resorna. Och om det är så att det har förekommit så pekar ju allt mot att det i så fall är ett lagbrott och det får då utredas i vederbörande ordning,
Sedan i april i år använder Kriminalvården ett nytt vårdföretag vid utvisningsresor. De har nu deltagit i ett tjugotal resor och vd och läkare Bertil Rosenquist, som själv deltagit vid flera resor, säger att det för dem skulle vara otänkbart för dem att använda lugnande injektioner under tvång.
– Vi har aldrig använt injektioner och jag anser att det är helt fel och det är förbjudet, alltså då ska patienten föras, då ska det föreligga en psykisk sjukdom och patienten ska föras till en psykiatrisk klinik där han eller hon bedöms och det kan inte vi göra på stående fot på en flygplats, det finns liksom inte något stöd för det och jag har aldrig blivit pådyvlad att göra något sådant, utan om patienten är tillräckligt orolig och inte kan och har en sådan stark reaktion då bedömer jag att då ska patienten inte åka med.
– Det är inte den behandling de ska ha utan en redig förklaring och ett mänskligt omhändertagande har fungerat i vårt fall. Bara man är modig nog att titta folk i ögonen och säga och berätta om vilken roll man har i det här och att man inte kommer dit som någon slags pseudopolis med nån spruta i hand, men vi har liksom inte gjort något sådant så jag vet inte riktigt vilken indikation som skulle vara, jag har aldrig stått i den situationen, säger Bertil Rosenquist.
Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg har inte tidigare kommenterat uppgifterna om tvångsinjektioner i media. När reportern Markus Alfredsson träffade honom för några dagar sedan säger Nils Öberg att det var en av de uppgifter som kom fram i Kalibers granskning som han ser mest allvarligt på.
– Det första jag tänker om det är att det är väldigt viktigt att ha klart för sig varför vi har sjukvårdspersonal med på de här resorna. De finns där för de avvisades skull och deras hälsa, de finns inte med som ett led i att underlätta för oss eller polisen att genomföra avvisningarna. Utan sjukvårdspersonal har vi närvarande av omsorg för de vi har att hantera och nu får polismyndigheten gå vidare för att försöka konstatera om det har begåtts brottslig verksamhet eller inte och då har jag överlämnat ansvaret för den fortsatta utredningen till polisen, säger Nils Öberg.
En annan sak han reagerat över var uppgifterna i vårt första program om det personalen lagt ut på sina facebooksidor under utvisningsresorna.
– Som jag uppfattade som väldigt grova och väldigt olämpliga. Ja för mig är det väldigt, väldigt enkelt. Det här är verksamhet som är ohyggligt integritetskänslig. Vår uppgift är att transportera människor som inte längre får stanna kvar i vårt land. Nästan alla av dem går en väldigt osäker framtid till mötes och det betyder att de här avvisningarna och utvisningarna behöver ske med stor värdighet, säger han och fortsätter:
- Då kan man inte raljera över de förmånliga villkor man upplever sig ha i samband med de här resorna utan de här resorna ska genomföras med stor respekt för de människor som vi transporterar. Det är skälet till att jag reagerar starkt när man uttrycker sig raljant och arrogant. Nu är det ett mycket litet fåtal av våra transportörer som gjort det. Det gör ju inte problemet mindre i de fall där det skett, men det får inte förekomma.
- Ett litet antal, har ni undersökt det här på något sätt?
– Ja, jag har bett att få veta vilka som uttryckt sig på det här sättet, men vi har inte fått ett tillräckligt underlag för att kunna identifiera det. Vad vi däremot har gjort är att be cheferna inom transporttjänsten nu i hela organisationen ta upp den här frågan. Jag har pratat själva med flera medarbetare inom transporttjänsten som är precis lika upprörda som jag. För det första ska inte alkohol förekomma när man är i tjänst och när man är ute och reser så är man i tjänst och det betyder att då beskriva sin vistelse utomlands som en del av en fest är för mig väldigt omdömeslöst. Då har man inte riktigt förstått sitt uppdrag.
Granskningen av dyra hotellnätter och flygresor i businessklass ledde till mycket reaktioner från er lyssnare. När det gäller villkoren för vilotider, hotell och flygresor för personalen, så pågår ett arbete med att se över hur resorna planeras så att det ska vara billigast resande som är utgångspunkten säger Nils Öberg. Och ändringar ska börja gälla efter årsskiftet.
– Till exempel har det varit det vi kallar en lista på godkända hotell som har varit svårt att förstå varför den sett ut på det sätt som den gjort. Vi har nu ändrat i den listan och kvalitetssäkrat den och bestämt vilken typ av hotell som vår personal är hänvisad till och gjort väldigt tydligt att det är det billigaste alternativet som gäller i första hand. Och det är överhuvudtaget tycker jag, någonting som vi kommer vara mycket tydligare med framöver nämligen att all vår verksamhet följer naturligtvis den resepolicy som gäller för staten i allmänhet och för Kriminalvården som myndighet, säger Nils Öberg.
- Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag. Så att jag vill ha ett flexibelt regelverk där sunt förnuft och ett gott omdöme är det som styr valet och planeringen av resorna. Det kommer fortfarande finnas möjlighet att göra också väldigt dyra och kostsamma lösningar, men då måste det finnas ett skäl för det. Och det är det som jag tror kommer vara långsiktigt hållbart, avslutar han.
2012 gjorde Kaliber en granskning av företaget Sprakab. Ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra språkanalyser åt bland annat Migrationsverket. Många asylsökande saknar både id-handlingar och pass och språkanalyser blir där ett verktyg som används för att avgöra om de sökande kommer från de länder som de påstår sig komma ifrån.
Vi kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade tillräcklig kompetens och att det fanns analytiker gjorde språkanalyser, utan att det framgick om de själva hade det språket som modersmål. Asylsökande kan då nekas uppehållstillstånd och skickas tillbaka till länder de inte kommer ifrån.
Efter vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av några av Sprakabs rapporter. De skickade tio språkanalyser till ett holländskt företag. Resultatet visade att nio av tio språkanalyser gjorts på ett korrekt sätt. Men urvalet av vilka analyser som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Att företaget själva gör urvalet av vilka rapporter som ska granskas tyckte Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer inte var något problem:
– Jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte.
Sprakab jobbar även för flera utländska myndigheter. Och som vi tidigare rapporterat fick de i maj kritik av högsta domstolen i Storbritannien som menade att företaget visat brister i att redovisa analytikernas kompetens. Och nu under hösten, ett knappt halvår senare, har Sprakab hamnat i rampljuset igen.
SVT:s Uppdrag Granskning rapporterade i november att en av Sprakabs analytiker ska ha gjort en grovt felaktig analys om varifrån en 27-årig somalisk man kommer. Analytikern ska också ha ljugit om sina egna meriter och vara dömd för flera brott. Och vi hörde om familjen från Syrien som Sprakabs expert sade kom från Armenien.
Och här i Sveriges Radio har Ekot rapporterade om stora brister i Sprakabs utredning av en 17-årig pojke som säger sig ha flytt från Nordkorea, men som Migrationsverket beslutat att utvisa till Kina.
Vi har också kunnat höra flera reaktioner på det här i Sveriges Radio. Folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström menade att Migrationsverket brustit i agerande och sina rutiner, och hon ville se retrospektiva omprövningar av asylärenden. Désirée Pethrus (KD) ville införa en migrationsinspektion för att övervaka Migrationsverket.
– Jag inser att det är väldigt många människor som drabbas av det här företagets språkanalyser. Är de inte rättssäkra så riskerar vi att kanske att skicka människor till sin dödsdom, sa Désirée Pethrus (KD).
Migrationsminister Morgan Johansson (S) sade sig ha fortsatt förtroende för både Migrationsverkets handläggning och för användningen av språkanalyser, men han ville ha en genomlysning av myndighetens hantering i sådana här fall.
– Är det då så i den här situationen att någon påstått att man kan saker som man sen inte kan då är det ett problem naturligtvis. Och då måste den myndighet som har hand om det gå till botten med det, sa Morgan Johansson (S).
Trots avslöjanden och kritik fortsätter Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer att försvara Sprakab. Här i en intervju i Ekot den 18 november.
– Den bevisning som har lagts fram, både i radio och tv, mot Sprakab som företag, är än så länge inte sådan att vi säger att vi inte kan anlita Sprakab. Vi delar helt enkelt inte den bilden.
Men Migrationsverket ska nu skicka ytterligare några av Sprakabs språkanalyser till Holland för kvalitetskontroll. Nu handlar det om fler, ett tjugotal analyser, både de som uppmärksammats i media och andra. Den här gången är det myndigheten som väljer ut vilka analyser som ska granskas. Men det har inte att göra med att Migrationsverket inte skulle lita på Sprakab säger Fredrik Beijer när jag ringer upp honom.
– Vi skulle kunna låta Sprakab göra det också men den här gången valde vi att göra det själva, säger Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer.
Parallellt med den här granskningen av själva språkanalyserna, håller Migrationsverket på att planera för en större översyn - om de använder sig av språkanalyserna på ett rätt sätt. Vem som ska göra översynen och när det ska vara färdig är inte bestämt än. Och ja, fram till dess fortsätter Migrationsverket alltså att anlita Sprakab.
Så om den uppmärksammade julmiddagen som Föreningen Svenska Tonsättare bjuder tjänstemän vid våra kulturmyndigheter på, en middag som skakat om kulturlivet och väckt misstankar om mutbrott...
– Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik, säger Martin Q Larsson
Uttalandet som Föreningen Svenska Tonsättares ordförande gjorde i en intervju med Kaliber i november har fått stora effekter.
I vårt program ”Stimpirater och Funny money” konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor. Vi följde bland annat pengarna från ett kopieringsrum på en svensk kulturskola till kontot hos FST - Föreningen svenska tonsättare. Och vi visade hur kulturskolans kopieringspengar kunde bli en grundplåt i en julmiddag på en av Stockholms finare restauranger. Julmiddagen 2013 kostade 618 000 kronor totalt och en del av pengarna användes till att bjuda landets kulturmakthavare på mat och vin.
Så här sa Martin Q Larsson i vår intervju:
– Vi vill skaffa en trevlig och en idiomatisk (ändamålsenlig, reds anmärkning) atmosfär för att åstadkomma ett påverkansarbete och då tycker vi att en middag med vin till är ett sånt tillfälle då man åstadkomma detta.Sen ska jag också säga att jag lägger ner extremt mycket arbete på att göra den där placeringen på bästa sätt så att man får just det där att tonsättare A hamnar bredvid myndighetsperson eller konstnärlig ledare B så att han eller hon kan samtala med varandra, om sin musik, om institutionens verksamhet, om myndighetens verksamhet och hur... För tanken är att alla som kommer på den här middagen har ungefär samma målsättning att erbjuda svenska medborgare musik av hög kvalitet, säger Larsson
Vem betalar för de här personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna?
– Det gör vi.
Så ni bjuder dem på den här middagen?
– Vi bjuder dem på den här middagen.
Politiker också?
– Politiker också.
Tjänstemän på kulturdepartementet?
– Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional.
Och då är det mat och alkohol till tjänstemännen?
– Mat och alkohol och där eh...vet inte jag var gränsen går för vad som är tillåtet att göra, säger Martin Q Larsson.
Enligt de siffror som Martin Q Larsson gav till Kaliber efter intervjun var kostnaden per person drygt 1200 kronor.
Vi gick igenom placeringslistorna för de fyra senaste julmiddagarna, och hittade bland annat generaldirektören för Statens musikverk som fyra år i rad låtit sig bjudas med sin man. Vi hittade också chefer på andra kulturmyndigheter, orkesterchefer runt om i landet, personal på kulturrådet och kulturdepartementet.
Rapporteringen om julmiddagen väckte snabbt reaktioner, Helena Sundén, generalsekreterare på Institutet Mot Mutor, sa i Sveriges Radios Kulturnytt att det fanns risk att man överskridit gränserna som finns i lagen.
- Om man bjuder företrädare från det allmänna så finns det krav på att det ska röra sig om måttfullhet, om öppenhet, men man har ju uppenbarligen passerat gränsen här för vad som kan ses som måttfullt i relation till det offentliga, säger Helena Sundén.
Och chefsåklagare Alf Johansson på Riksenheten mot korruption inledde en förundersökning.
Så här sa han i Kulturnytt:
– Det vi handlägger på den här enheten, Riksenheten mot korruption, det handlar i stor utsträckning om just misstankar om givande och tagande av muta. Och det är det vi har inlett förundersökning på ja, säger chefsåklagare Alf Johansson
Kalibers granskning har också fått effekter i kulturlivet.
Sverige radio och kulturdepartementet uppger att de inte längre tänker gå på FST's middag i framtiden och Statens musikverk har sett över riktlinjerna kring alla typer av inbjudningar.
Ingen av dem menar dock att några formella fel begåtts.
Staffan Forssell är generaldirektör för Kulturrådet.
– Självklart måste man titta på om det är lämpligt eller inte. Man kan göra som Sveriges Radio gjorde att valde att inte gå. Vi hade inte heller för avsikt att gå i år så länge det här låg under utredning. Det är inte uteslutet att vi kommer att gå i framtiden. Men vi kommer ju med er belysning att titta på det än mer noga, det vill säga vad är lämpligt att vara på. Det kommer ju att påverka. Det är inget snack om det. Men det får heller inte bli att vi får en beröringsskräck med att ha en relation med sektorn. Det är de två sakerna som ska balanseras mot varandra.
FST har ställt in årets julmiddag. Martin Q Larsson sa i vår intervju att man genomfört julmiddagar i 90 år och att det bevisligen gett goda resultat. Vi vill gärna fråga FST om fler middagar men föreningen vill inte medverka i en ny intervju med Kaliber, de skriver däremot att de vill att vi hänsyn till det de skrivet i ett pressmeddelande. Där läser vi att kostnaden för mat och dryck inte längre är 1260 kronor, utslaget per person, som de först uppgav till Kaliber, utan 922 kronor. Men skillnaden visar sig efter kontroll till stor del bero på att man nu dragit av momsen.
De skriver också att det var olyckligt och felaktigt av Martin Q Larsson att säga att det var frågan om ett påverkansarbete, det har aldrig varit syftet skriver man. Så här sår det i pressmeddelandet:
"Syftet har aldrig varit, att påverka enskilda bidragsbeslut."
Men, vi kan idag visa ett nytt dokument där en tidigare FST-ordförande hävdar att julmiddagen faktiskt haft inverkan på ett statligt beslut.
Frågan är uppe på årsmötet 2010, efter att två medlemmar i en motion ifrågasatt festen som året innan kostade 637 000 kronor.
Styrelsen vill avslå motionen och vi läser i protokollet där ordföranden argumentar för att julmiddagen är viktig, eftersom den t ex inverkade på att statens Elektronmusikstudio EMS, fick vara kvar när musikmyndigheterna skulle omformas. Studion var då hotad i och med att föregångaren till Statens musikverk - Rikskonserter lades ner. Så här står det i protokollet:
"Beträffande effekten av middagen på externa gäster är vi noggranna med att placera människor strategiskt för att kunna påverka på bästa sätt. XX fick t.ex. tillfälle att på senaste middagen föra samtal om EMS-frågan i Kulturutredningen, vilket med all sannolikhet hade betydelse för utfallet. Man bör inte negligera nyttan av middagen."
Den tidigare ordföranden vill inte kommentera julmiddagen under pågående utredning.
Kaliber publicerar nu också hela intervjun med Martin Q Larsson i en oklippt version för att klargöra vad som verkligen sägs (ljudet finns längst ner i artikeln). Middagen kommer på tal första gången 27'30 in i intervjun och avhandlas också efter ungefär 1'08'40.
Under hösten har många ungdomar råkat illa ut efter att de rökt drogen Spice. I bland annat Gävle, Sundsvall, Oskarshamn, Göteborg, Västerås och på Gotland har personer förgiftats och sökt hjälp. Två personer har också dött - som en följd av att ha använt bland annat Spice.
I januari kartlade Kaliber marknaden med nätdroger. Vi pratade med de som tillverkar och säljer Spice, med tull och polis - och med en ung tjej som vi kallar för Elin som missbrukat, men då när vi träffade henne var hon fri från droger. Hon beskrev varför hon till slut bestämde sig för att sluta med Spice. Så här sa hon i Kaliber.
Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade.
- Och du tror det beror på Spicet?
– Antagligen.
- Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre?
– Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en.
Elin slutade alltså använda Spice. Nu har hon snart varit drogfri i två år. Hon går i ettan på gymnasiet och hon berättar att hon mår bra.
Kaliber pratade också med Max som säljer Spice över internet. Han fick ett påhittat namn och vi förvrängde hans röst, eftersom det var villkoret för att han skulle vara med och vi tyckte det var viktigt att höra vad han hade att säga. Vi besökte honom när han paketerade sina droger innan de skickades ut till kunder runt om i landet.
Varför har ni fläktar här?
– Det är kolfilter.
Varför har man det?
– Det är för att det inte ska lukta i hela kåken.
I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är Spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar.
När Spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer.
– Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte.
Både Viktor och Max säljer laglig Spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar.
– Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att….att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor.
När Max är klar med att paketera Spicet, ställer vi även frågan till honom.
– Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt.
- Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på?
– Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten.
Sedan programmen sändes har alltså många personer förgiftats ut av just Spice under hösten.
De som tillverkar droger ligger ofta steget före lagstiftningen, eftersom de lätt byter ut någon substans i drogen för att den inte ska vara olaglig. Förra veckan beslutade regeringen att förbjuda ytterligare 42 substanser som narkotika eller hälsofarlig vara. Beslutet gäller från den 16 januari.
Men istället för att klassa varje ny substans för sig finns också en diskussion om så kallad familjeklassning. Det innebär att man på ett bräde kan förbjuda alla droger med liknande egenskaper och struktur. Men åsikterna går isär om hur rättssäkert ett sånt system är.
Det finns också redan idag en "förstörande-lag", som ger polis och tull möjlighet att omhänderta och förstöra nya droger, som kan antas bli klassade som narkotika i framtiden.
Reportrar: Sofia Boo, Mikael Sjödell, Markus Alfredsson, Adam Samara, Andreas Lindahl och Annika H Eriksson.
Producenter: Annika H Eriksson och Andreas Lindahl
Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Sperma som lämnas över på offentliga toaletter när dörrarna till vården stängs. Och män som gett upphov till dussintals barn. Kaliber om en oreglerad marknad för spermadonation på nätet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Här ligger alla plastsprutor som jag har köpt. Jag har ingen nytta av dem längre men jag kan inte förmå mig själv att kasta dem för det är så mycket känslor som finns kring det här.
Frida har plockat fram en blårandig skokartong med vita blommor på. Här, bland tidningar från dagen då hennes son föddes, ligger förpackningen till den där ägglossningmätaren hon använde, ett helt knippe med plastsprutor som hon köpte i storpack från England, och en påse med fem stycken små genomskinliga plastburkar med grönt lock. Det är små reseetuier för krämer från Clas Ohlsson.
– De här hade ju jag i min handväska under många månader. De skulle alltid vara packade som en nödväska liksom, berättar hon.
En burk ligger löst i skokartongen.
– Den här lilla burken det är den heliga graalen i familjen. Det här är den sista burken som vi använde så det är särskilda känslor kring den.
I just den här lilla plastburken med grönt lock låg spermierna som skulle bli hennes son.
– Jag har diskat den givetvis men jag kommer aldrig göra mig av med den. Jag kommer att bli en pinsam morsa när han blir tonåring och ska visa honom det här. Han kanske tycker det är jätteäckligt.
Frida är ensamstående. Hon ville ha barn men kände inte för att ragga upp någon främling på krogen och få till det genom ett engångsligg. Spermierna fick hon istället av en anonym man hon träffat via en kontaktannons på nätet.
– Och han verkade trevlig så jag skrev till honom. Så sade han ”när vill du köra igång?”. Så tror jag vi körde igång några veckor senare.
– Det var så enkelt?
– Ja.
Idag handlar Kaliber om spermadonation som sker över nätet. Krångliga regler, hårda krav och väntetider för att få inseminera sig inom den offentliga vården, har gjort att det växt fram en oreglerad marknad för spermadonationer på svenska internetsajter. Men till skillnad från donation och insemination på svenska sjukhus är det lite mer laglöst land på nätet. Här får du nöja dig med virtuella hanskakningar på att mamman inte kommer kräva donatorn på underhållsbidrag. Och du får lita på att den främling som gett dig sina gener inte dyker om upp tio år och kräver att få vara pappa. Men vi börjar i vardagsrummet hos Frida där det idag alltså ligger en jollrande sexmånaders bebis i ett babygym på golvet. Frida heter egentligen nått annat och vi har förvrängt hennes röst eftersom hon inte vill riskera att bli igenkänd av myndigheterna. Det kan nämligen få konsekvenser för henne ekonomiskt. Men mer om det senare.
– Den dan när jag fick positivt resultat, en sån där glad gubbe på ägglossningstestet, då mejlade jag honom på morgonen och då hade jag ingen aning om var vi skulle träffas liksom. Vill han träffas hemma hos någon eller tycker han att det är för privat? Vad har han tänkt sig? Så då föreslog han en offentlig toalett. Någonstans. Som låg nära där han kunde ta sig.
De stämde träff på en offentlig toalett. Frida stod och väntade utanför medan donatorn gjorde sitt i ett av båsen. När kom ut gav han henne koppen med spermier i en sorts underhandsfattning, lite sådär bakom ryggen. Frida var orolig för att vakterna på toaletten skulle tro att de sysslade med droger eller nått, där de stod och smög med små brukar. Men det var ingen som sade till.
– Då tog jag den lilla burken och så fyllde jag upp sprutan och satte in den på lämpligt ställe och tryckte av, berättar Frida.
Men Frida blev inte gravid på första försöket. Det tog fyra månader, ett missfall och totalt åtta möten på offentliga toaletter med den anonyme donatorn innan hon lyckades.
– Och då blev jag gravid och det barnet fick jag behålla, säger hon.
Trots att de har setts de där åtta gångerna vid toaletterna vet Frida fortfarande ingenting om sin anonyme välgörare.
– Vi hade som en tyst överenskommelse att han frågar inte mig någonting, jag frågar inte honom någonting. För han ville vara hundra procent anonym, säger hon.
Hon vet inte hans namn. Hon vet inte hans ålder. Han har sagt han har en egen familj, att han är frisk. Men hon vet egentligen inte om det är sant heller.
– Så det är en risk men det är ändå en risk som jag var beredd att utsätta mig för. För det var enda sättet att få barn. Hade jag inte utsatt mig för den risken så hade jag inte haft den här underbara pojken idag, säger Frida.
”DET ÄR FÖR MIG HELT OBEGRIPLIGT”
Reproduktionsmedicinska avdelningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg är en av sju offentligt finansierade kliniker i Sverige som tar emot donatorer och utför insemineringar och provrörsbefruktningar med donerade spermier. Ann Thurin Kjellberg är överläkare här och visar mig runt i lokalerna
– Det här är rummet, vi har två sådana här nästan likadana rum. Om man inte tar fram provet hemma så kan man göra det här då.
Om du donerar inom den offentliga vården så görs noggranna kontroller – intervju för att känna på vem du är och varför du gör det här. Du ska göra det för att hjälpa, inte för att du t.ex. vill uppfylla jorden med din avkomma, säger Ann Thurin Kjellberg.
– Så vi försöker väl avstå från en del personer som låter, för att tala ren svenska, ganska knäppa.
För att få donera sperma får du inte heller ha några kroniska sjukdomar och inte gå på några mediciner. Det kollas för HIV, hepatit, syfilis, gonorré och klamydia. Och när du lämnar spermaprov så fryses de ner och efter ett halvår tas nya blodprover på donatorn för att säkerställa att inte några vilande sjukdomar blommat upp. Först efter det blir du godkänd som donator inom landstinget.
– Rent medicinsk är jag väldigt förvånad att kvinnor kan tänka sig att få kontakt med någon på nätet och inseminera sig utan att ha kollat det här med sjukdomar, det är för mig totalt obegripligt. Även om han säger att han har kollat och även om han håller fram nått papper som ska vara nån kopia på nått HIV-test, så skulle jag personligen aldrig våga göra det i dessa tider. När det finns så mycket sjukdomar som kan överföras.
Men kötider och utredningar på svenska kliniker kan ta upp till ett par år och du får bara får max sex försök inom det offentliga. Dessutom får ensamstående kvinnor inte inseminera sig i Sverige. Än så länge, ska tilläggas. Det finns en Statlig offentlig utredning som föreslår att det ska bli möjligt från och med första juli nästa år, men det har inte klubbats igenom av riksdagen än. Och vill du själv betala för en behandling i till exempel Danmark kan det komma att kosta tiotusentalskronor. Det här sammantaget gör ändå att Ann Thurin Kjellberg trots allt kan förstå att folk väljer lättare väga
– En reflektion är väl att om man sätter upp väldigt krångliga regelverk och inte har tillräckliga resurser så är det klart att människor försöker lösa det här på ett enklare, snabbare, billigare sätt, säger hon.
DET TAR MINDRE ÄN 48 TIMMAR INNAN MÄNNEN HÖR AV SIG
Det finns ett antal svenska sajter som har mötesplatser för folk som letar efter spermadonatorer. Nått är ett renodlat donationsforum, andra kan ha flera olika inriktningar. Jag vill veta hur lätt det är att få napp så jag startar konton på tre stycken sajter som en ensamstående 30-plus kvinna. Det tar mindre än en timme innan erbjudanden börjar droppa in.
”Hej! Jag hjälper dig gärna på det sätt du önskar. Är en ovanligt fertil kille.”
”Är fullt frisk och har inga krav på delaktighet el vårdnad el dyl. När ungefär tänker du att det kan vara aktuellt?”
På mindre än 48 timmar har 20 personer hört av sig.
”30-årig donator här med grönbruna ögon och brunt hår. Har donerat flera gånger tidigare och har stor erfarenhet. Har friskhetsintyg och mycket tjock sperma som är en stor fördel”.
”Jag är resbar och kan träffa dig vid en tågstation för att överlämna donation.”
Flera stycken går också snabbt med på att mejla över bilder på sig själva och intyg med helt eller delvis synliga personnummer som visar att de är friska från sjukdomar som hiv och gonorré.
”Här bifogar jag resultatet av HIV test, vilken var negativ. I nästa epost skickar jag nästa intyg.”
Vissa skickar till och med telefonnummer.
”Du är mycket välkommen att ringa mig på …”
Om du genomför en behandling på nån av de offentliga klinikerna som finns i Sverige så blir donatorn inte pappa. Han har varken några rättigheter eller skyldigheter gentemot barnet. Men det här gäller bara inom vården. Om du på egen hand hittar en donator, ja, då är han automatiskt pappa till barnet precis som i alla andra fall där folk får barn ihop. Överläkare Ann Thurin Kjellberg på Sahlgrenska universitetssjukhuset igen.
– Och han kommer ju inte kunna snacka sig ur det därför att han anser att han är donator. Och det gör ju att den här kvinnan som gör den här behandlingen på sig själv kan komma i en situation där han kräver faderskap på det här barnet. Och vice versa, för den delen. Han tänker sig att vara donator, men hon säger att han är far och ska betala underhåll. Så det blir juridiskt väldigt tveksamt och särskilt olyckligt tycker jag detta är ur barnets perspektiv. Att det är en otydlighet kring föräldraskapet, säger Ann Thurin Kjellberg.
Däremot tror Ann Thurin Kjellberg inte att det är så stor risk att barn som kommit till via samma donator på nätet skulle komma att träffas och bli ihop senare i livet.
– I en stad av Göteborgs storlek hade man kunnat ge upphov till hundra barn utan att det vore nån större risk för incestuösa förbindelser längre fram mellan halvsyskon. Vilket ju är det man oroar sig för, säger hon.
Risken att någon ångrar sig och helt plötsligt vill vara pappa, eller tvärtom kräver donatorn på underhåll, det kan ställa till det ordentligt. För en så kallad privat donator kan det kosta rätt mycket pengar. Ett underhållsbidrag ligger idag på runt 1200 kronor i månaden. Räknat från födseln till dess att barnet är arton år blir drygt en kvarts miljon kronor. Och ju fler barn du ger upphov till, desto mer pengar handlar det om. Det finns ingen statistik på det här och det verkar i och för sig vara ganska ovanligt. Men det finns exempel på när det blivit problem:
Mannen gick i början av nittiotalet med på att ställa upp som spermadonator till det lesbiska paret. Tre barn och tio år senare separerade de två kvinnorna och den av kvinnorna som har vårdnaden om barnen krävde då mannen på underhåll. Länsrätten slog i veckan fast att mannen är barnens biologiska pappa och därmed underhållsskyldig. [Ekot, 2001-12-09]
BJÖRN HAR FLER ÄN 20 BARN
Jag åker bil till en av de spermadonatorer som jag kommit i kontakt med på nätet. Enligt egen utsago så har han gett upphov till ungefär tjugo barn på det här sättet.
Vi kan kalla honom för Björn. Han vill också vara anonym. Han är runt femtio år gammal och har donerat privat på nätet i ungefär fem år. Till både ensamstående kvinnor och par. Han visar mig det gästrum han har stående för de kvinnor som kommer hit, hem till honom, för att få en donation
– Ja, här är en gästavdelning med gästrum och egen toalett och annat så här kan besökare som vill ha en donation i lugn och ro inseminera sig själva, berättar han.
Om de vill kan kvinnorna sova över här för att kunna få fler doser, som han kallar det, och på så sätt öka chanserna att bil gravid under ägglossningen.
– Är det här de brukade bli invisade om de stannar över?
– Ja, här finns också övernattningsmöjligheter för de som åker långt och vill kanske ha flera doser också.
– Hur vanligt är det då, att folk stannar över natten och tar flera doser på en gång?
– Ja, det kan vara ett tiotal som har nappat på det erbjudandet, säger Björn.
Björn brukar alltid ha ett litet lager med fem milliliters plastsprutor hemma. Han försöker hålla lite koll och skriva upp alla lyckade donationer i en lista, men vissa av kvinnorna han hjälpt har velat vara helt anonyma och aldrig hört av sig efter donationen, så det kan handla om att han har fler än 20 barn. Tre, fyra stycken kvinnor, säger han, har kommit tillbaka för att få syskon till sina barn.
– Det är nästan som en liten verksamhet du har här?
– Ja, det har nästan blivit så. Ett tag så har det varit mycket spring här kan man säga, men det går lite upp och ner. Just nu är det ganska lugnt känner jag.
– När var den senaste donationen du genomförde?
– Det var väl ett par veckor sedan ungefär, men det har hänt att det har koliderat och blivit flera donationer på samma dag.
Fler donationer på samma dag. Innan Björn började göra det här i egen regi har han också donerat inom landstinget. Där har han nått maxgränsen som säger att samma donator får användas till barn i max sex familjer. Så det kan alltså handla om att han har närmare trettio barn. Jag har hört att vissa tar betalt för sin sperma på de här nätforumen, men ingen av de jag kommer i kontakt med vill ha några pengar alls. I alla fall inte när jag frågar som min påhittade 30+ tjej. Vad är det då som gör att Björn håller på med det här, undrar jag?
– Jag har varit väldigt noga med att tänka igenom är det instinkten som lurar mig till att driva det här för långt eller vad är det? Och jag är medveten om att det är ganska kontroversiellt. Men efter att ha träffat några av de barn jag gett upphov till så kan jag känna det att jag skulle aldrig vilja ha något av det här ogjort. Det har blivit fantastiska barn och fantastiskt lyckliga föräldrar har jag också mött. Så det känns väldigt varmt i hjärtat när jag tänker på det.
Björn försöker inte vara helt anonym. Han skickar läkarintyg och ger ut sitt eget telefonnummer till kvinnorna. Är det ett lesbiskt par så skriver han till och med på faderskapsintyg för att på så sätt underlätta en närståendeadoption, berättar han.
Och kollar man med Skatteverket så ser man att han har flera barn som antingen är bortadopterade eller på väg att bli det.
– Han har barn ja. Då ska vi se, det var en hel del ja.
Men Björn är inte orolig för att bli lurad. För både han och kvinnorna har saker att förlora, resonerar han. Han riskerar att bli underhållsskyldig om hon skulle blåsa honom, hon riskerar att få dela vårdnaden med en främmande man. Och det har aldrig blivit nått problem hittills, säger han.
– Ja, jag har ju bara träffat på vettiga mottagare, så att säga. Som av allt att döma verkligen har tänkt igenom det.
Jag frågar om han är säker att han får hålla på med det här?
– Det är inte förbjudet att skaffa barn och det är inte förbjudet att välja att vara ensamstående förälder och det är inte förbjudet att som biologisk far välja att stå helt utanför.
KAN VARA OLAGLIGT
Enligt lagen om genetisk integritet är det våra offentligt finansierade sjukhus som får utföra insemineringar eller privata kliniker som fått särskilt tillstånd. Den som vanemässigt eller i vinstsyfte inseminerar någon på annat sätt kan dömas till böter eller fängelse i upp till sex månader. Samma sak gäller män som vanemässigt eller för att tjäna pengar donerar sin sperma. Jag frågar Anna Singer som är professor i civilrätt med fokus på familjerätt på Uppsala Universitet, vad det här vanemässigt egentligen betyder.
– Det preciseras inte och jag tror inte att man alls hade en aning om hur den här verksamheten skulle komma att utveckla sig.
– Vad kan man tänka där då? Fem gånger? Tio? Tjugo?
– Det är väldigt svårt för mig att säga, tjugo gånger låter ju definitivt som att det närmar sig vanemässigt, men det finns alltså inte prövat alls, det här.
– Problemet, att det här inte når åklagare, beror väl också på att det finns väldigt få som är intresserade av att anmäla det här. Därför att de som får barn de vill ju ha barn, och givarna har ju förstås inget intresse av att en åklagare får ögonen på den här verksamheten.
”DET ÄR JAG OCH MIN LILLA HEMLIGHET”
Jag åker vidare i bilen till en parkeringsplats i ett industriområde där jag ska träffa en annan donator. Han vill också vara helt anonym. Vi ska göra intervjun i framsätet på bilen.
– Det är ingen i familjen, ingen av mina bästa vänner vet någonting.
Peter, som också heter nått annat egentligen, började ge bort sperma på nätet sommaren 2013. Sedan dess har han kommit i kontakt med fem kvinnor. Två ensamstående, över fyrtio, och tre par. Men än så länge är det bara en som blivit gravid och har ett barn på gång. En av kvinnorna ska han träffa efter vår intervju. De ska göra sitt femte försök tillsammans.
– Jag förstår också att det låter lite suspekt det här att åka hem till olika damer som man inte känner och sedan sitta på deras toalett och tillfredsställa sig själv. Det hade jag också tyckt låtit lite suspekt, säger Peter.
Peter är gift sen länge och har tre egna barn med sin fru. Men de vet ingenting om vad han håller på med vid sidan av.
– Så kommer det nog bli livet ut. Att det här är min lilla hemlighet, att det gör jag.
Och därför håller han, till skillnad från Björn, hårt på sin anonymitet. Han lämnar inte ut nått telefonnummer, han visar inga intyg och skriver absolut inte på några faderskapsintyg. Att Peter ändå vill göra det här, förutom att han vill hjälpa sina medmänniskor säger han, är en slags samhällsmässig värdering. De här barnen kommer inte bara skänka glädje, de kommer också att betala skatt och vara med och betala vår pension i framtiden, förklarar han. Och så är det en bekräftelse - en kick - att ha ett antal barn därute.
– Man har spridit lite glädje. Jag vill inte på något sätt frammåla mig som någon gud som skänker liv, men man har ändå gett upphov till ett nytt liv. Det ger ju en viss inre tillfredställelse, ganska stor ska jag vara ärlig och säga.
– Du verkar ändå tycka att det finns en viss spänning och nått lite roligt i ditt egna, hemliga lilla liv här?
– Lite kul är det faktiskt, ja. Man kan ju lite grand jämföra det med att ha en otrohetsaffär. En otrohetsaffär hade jag inte klarat av, dels hade jag inte orkat med det tidsmässigt och dels känner jag att det är inte är därför jag är gift. Men för att svara på frågan, lite kul är det att det är jag och min lilla hemlighet.
– Det är klart att jag kommer ju känna mig lite blåst om jag åker dit på grund av detta, om någon ändå lyckas luska ut vem jag är och begära underhåll. Men det är trots allt så lagstiftningen ser ut, säger han.
WEBBFORUMEN KAN GÖRA FEL
Det är alltså olagligt att donera privat om man gör det vanemässigt eller tar betalt för det. Men också de som medverkar till vad som kallas för organiserad eller vinningsinriktad verksamhet kan dömas för det. Och det här skulle enligt juristprofessor Anna Singer kunna gälla de sajter som har donationsforum.
--Om man tillhandahåller det, om man alltså har en hemsida där det kontinuerligt förmedlas givare så skulle jag kunna tänka mig att man skulle kunna fällas till ansvar. Men återigen, det här är frågor som vi egentligen inte vet eftersom det inte har prövats i domstol.
Barn i Sverige har också enligt lag har rätt att få reda på sitt genetiska ursprung. Därför måste sjukhusen spara journaler med uppgifter om donatorerna i minst sjuttio år, så att barnet när det uppnått mogen ålder kan kontakta sin biologiska pappa. Om man istället gör det här på egen hand via sajter på nätet ligger barnets rätt att få reda på sitt ursprung helt i händerna på mamman och donatorn. Att låta en verksamhet som möjliggör ett sånt här godtycke fortsätta, det kan gå emot FN:s barnkonvention, säger Anna Singer.
– Om man helt enkelt inte bryr sig om den här verksamheten så kan det vara något som kommer i strid med våra åtaganden enligt barnkonventionen kan jag tycka.
En av de populäraste sajterna för att hitta spermadonatorer är villhabarn.se. Sajten har funnits i tretton år och fungerar både som en nättidning om ofrivillig barnlöshet och ett gratisforum som har drygt fyratusen medlemmar. Inlägg som ”donator sökes” eller ”donator finns” hör till de vanligaste. Erik Gunnarsson är VD på företaget Bild & Kultur som ansvarar för sajten.
– Jag skulle nog kunna säga om man backar i statistiken och tittar några år tillbaka så har vi nog åtminstone dubbelt så många i forumet idag som vi hade för två år sedan, säger han.
Dagen innan den här intervjun bestämmer de helt plötsligt att stänga ner kontaktannonsdelen av forumet. Den som har rubriken ”sökes”.
– Jag känner ju en oro över att någon ska råka illa ut eller träffa någon som inte är snäll. Och även om vi tillhandahåller en plattform så känns det liksom. Jag vill inte stå för en sån verksamhet.
Erik Gunnarsson säger att det här är nått de funderat på länge och nu när de fått frågor om det av oss blev de påminda om att ta tag i det här. Jag undrar om de har brutit mot lagen när de haft det här forumet.
--Vi får väl undersöka det, om vi har gjort något fel, säger han.
– Tror du att ni har gjort det?
– Jag hoppas att vi inte har gjort det. Jag vet inte.
Dagen efter intervjun har hela forumet stängts ner. I ett mejl skriver Erik Gunnarsson att det bara tog en timme efter att ”sökes”-forumet stängdes innan det började komma in fler och fler efterlysningar av donatorer i de andra ämnesforumen. Han skriver:
”Behovet från våra medlemmar verkar vara så stort att det för oss känns som övermäktigt att moderera dagens forum med ambitionen ’inga kontaktannonser här tack’. Vi kommer att få radera inlägg varje dag och det kommer i längden inte att fungera. Så vi stängde ner hela forumet”.
Han skriver också att de rådfrågat jurister som menar att de inte bryter mot lagen.
ATT RUNKA I KOPP ÄR EN POLITISK HANDLING
Hemma hos Frida igen. Hon som för ett halvår sedan fick en son genom en anonym donator som hon stämde träff med på olika offentliga toaletter. Att skaffa spermier och inseminera sig själv är inte olagligt, men en konsekvens är att Frida nu för att få underhållsstöd från Försäkringskassan måste ljuga och inte avslöja nånting som kan göra att myndigheterna hittar hennes donator.
– Så det gäller att till vilket pris som helst aldrig ge dem någon fakta. För jag vill ju inte förstöra hans liv när han har räddat mitt liv, säger Frida.
Ekonomiskt står inte hennes tillvaro och faller med underhållsstödet, säger Frida. Men hon anser att hon har samma rätt till de här pengarna som andra mammor där pappan inte är med och betalar. Eller dom de kvinnor som haft råd att åka till en klinik i Danmark och där fått ett kvitto på att donatorn är anonym. Ett kvitto som de sen kan visa upp för Försäkringskassan. Att runka i en kopp och ge det till en främling är en politisk handling som hon vill uppmuntra, säger Frida.
– För man får ju inget ut av det själv. Inga pengar byttes mellan oss. Han känner ju inte mig så det är ju inte att göra något för en vän som man har några känslomässiga band till, utan det är ju nästan som att betala skatt lite. Eller att skänka nått till välgörenhet.
Hennes lycka, att hon har en son, beror på att donatorn gav urskillningslöst utan begräsningar på ett visst antal kvinnor, säger hon, och att han inte ställde några frågor. Och så handlar det om att ta kontroll.
– Det var också härligt att kunna göra ett aktivt val för så mycket i livet är ju i händerna på ödet, eller vad jag ska säga. Det finns jättemycket man inte kan påverka; sjukdomstillstånd, arbetssituationer. Det här var ändå en så pass viktig sak att skaffa barn och så upptäckte jag att jag kan faktiskt påverka det själv. Jag behövde inte ruinera mig själv eller sitta och vänta i tusen år på den stora kärleken utan jag kunde göra nånting när det passade mig.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Jag kunde inte hjälpa som jag ville. Arbetstrycket var inte av denna värld. Hela tiden en känsla av att aldrig hinna jobba igenom någonting. Konstant dåligt samvete för att man bryter mot lagen. När Kaliber skildrat socialtjänstens kris har reaktionerna inte låtit vänta på sig, i det tredje och avslutande programmet i serien summerar vi och blickar framåt. Hur ska krisen lösas?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”På Socialkontor barn och ungdom har vi haft flera utredningar och anmälningar som inte kunnat handläggas för att det varit kort om folk, vilket så klart drabbar de utsatta barn och ungdomar som det handlar om.”
”Vissa morgnar har vi både dubbelt och tredubbelt mot vad vi haft föregående år.”
"Framtidsmässigt är det oro, det är det.”
Det här är tredje delen i Kalibers granskning av socialtjänsten. I fotspåren av vad vi beskrivit i de två tidigare programmen har en stor debatt väckts. Många runt om i Sverige har vittnat om hur arbetet med att stödja utsatta barn och unga inte fungerar.
Philip är en av dem som upplevt brister i de socialtjänstkontakter som han har haft. Han har berättat om hur han som barn placerades på familjehem på grund av att hans mamma i perioder var inne i svårt missbruk. Han säger att han saknade det stöd och den kontinuitet som han hade behövt.
- Det som hände, de flesta av de gånger som jag var i kontakt med socialtjänsten, var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och i mitt liv och i min framtid, säger Philip.
- Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som hänt, dels det som hade hänt innan och sen den situationen som var där. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnen som jag har och de situationer jag har behövt uppleva.
Vår undersökning visar att personalbristen är akut. Erfarna socialsekreterare flyr yrket och det är vanligt att helt nyutexaminerade socionomer arbetar på socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsenheter och där måste ta tag i riktigt tunga ärenden.
Elin Franzén, socialsekreterare i Hultsfreds kommun, berättar hur svårt det kan vara att som ny hantera sådana.
– Det kan ju vara barn som vill ta livet av sig eller utsatts för sexuella övergrepp. Hur bemöter man det? Jag har ingen aning. Jag har inte fått någon utbildning i hur man i ett samtal kan svara på det.
Efter bara tre år i yrket började Elin att jobba med barnutredningar inom socialtjänsten i Hultsfreds kommun.
- Det är en väldigt stor utmaning att sitta i ett rum med en familj och ha svåra samtal med barn, det har vi ju ingen förberedelse alls för.
Vi ska, lite senare, återvända till Elin och det där om hur de nya, ”framtidens socialsekreterare”, rustas för sitt uppdrag.
Personalbristen är stor över hela landet
Att läget för utsatta barn och unga i Sverige är allvarligt, det visar Kalibers undersökning.
Vi skickade ut en enkät till landets kommuner i höstas. Frågorna handlade om hur personalsituationen ser ut när det gäller socialsekreterare på kommunernas barn- och ungdomsvårdsenheter.
222 kommuner svarade på enkäten. Hälften av dem saknade tillräckligt med personal, de hade vakanta tjänster och obesatta vikariat. Och så många som 70 procent av kommunerna rapporterade att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare med rätt kompetens.
– Det har varit svårt, vi har haft annonser ute sen i somras men det är svårt att hitta erfaren personal, det är många nyutexaminerade som söker, men vi kan inte bara anställa nyutexaminerade utan vi måste också ha erfaren personal, säger Ann Törnqvist, chef för ungdomsenheten i Kungsbacka.
– Framtidsmässigt är det oro. Det är klart att man är orolig också för att den erfarna och kompetenta personalen, som vi har idag, försvinner till andra jobb för att de inte orkar med det här trycket, säger Eva-Lena Odeling, ansvarig för kommunens individ- och familjeomsorg i Surahammar.
Men det är inte bara tomma stolar som är bekymmersamt för socialkontoren runt om i landet.
Bland de 85 Lex Sarah-anmälningar, som vi begärt ut från Inspektionen för vård och omsorg, hittade vi tolv fall där socialtjänsten helt missat en eller flera orosanmälningar om barn som riskerar att fara illa.
Att situationen är så här kritisk har uppmärksammats även tidigare i år. När nyheten om Yara nådde oss, då blev det tydligt vad socialtjänstens – som många kallar det – orimliga arbetsförhållanden kan leda till. Denna 8-åriga flicka hittades död i sitt hem, utsatt för kraftigt våld.
Socialkontoret hade fått in flera orosanmälningar om henne, så hur kunde det ske?
Larmet om att den nu misstänkt mördade åttaåriga flickan i Karlskrona for illa blev liggande i ett postfack hos socialförvaltningen i över en vecka. Men att handläggare på socialförvaltningen inte hinner med är ingen hemlighet. I Socialförvaltningens bokslut för 2013 står det klart och tydligt att förhandsbedömningar och utredningar inte hinner göras inom de lagstadgade tiderna
– Nej, det hinner vi inte med, säger Annette Hansson, 1:e socialsekreterare för utredningsgruppen vid familje- och ungdomssektionen i Karlskrona kommun.
I den efterföljande externa utredningen, av hur kommunen agerat i samband med att Yara misshandlats till döds, konstaterades att 11 olika handläggare på socialförvaltningen hade varit inblandade i ärenden som rörde henne, under tiden före hennes död.
Kalibers granskning har rivit upp många känslor
Flera av de fall som vi skildrat här i Kaliber har också rört upp starka känslor. Vi har berättat om ett socialkontor i landet som inte fick sin post levererad på minst fyra dagar på grund av att en postbox fått nytt lås, om mejllådan på Västerås barn- och ungdomsvårdskontor som inte öppnats på nästan ett år. I den fanns flera orosanmälningar om barn som misstänkts bli misshandlade. Och vi har hört en polis i Sundsvall tala om hur han letade stöldgods i en lägenhet och istället fann han en smutsig, hungrig, apatisk ettåring övergiven i en spjälsäng, med surrande spyflugor som enda sällskap.
Efter programmen har vi nåtts av många lyssnarmejl och i den stora högen av e-post från människor, som på olika vis arbetat i eller haft kontakt med socialtjänsten, har vi plockat ut några. Flera av dem från numer före detta socialsekreterare. Vi citerar några av dem här.
”Det är skört – det räcker med att några slutar så gungar det till. Det finns inga marginaler. Kan räcka med att någon blir sjuk. En kille som vi hade hand om – om vi haft mer tid och ork hade vi kunnat hjälpa bättre. Han dog.”
”Många familjer har ett superlågt förtroende för socialtjänsten och då blir det svårt att hjälpa. Så det blir också en ond cirkel.”
”Äntligen! Det betyder så oerhört mycket att ni tar upp krisen i socialtjänsten. Programmen har för mig blivit ett sorts vittne för den verklighet jag jobbar i. I och med ert program får jag och många av mina kollegor en upprättelse.”
”Helt sant hela programmet. Jag har själv varit involverad i socialtjänsten med min dotter för 6 år sedan och precis så här som ni beskriver var det! Nya unga nyutexaminerade handläggare som slutade och nya tog över. Jättedåligt!”
”Det var helt insane. Trycket som var där var inte av denna värld. Tunga ärenden och hela tiden en känsla av att man aldrig hann jobba igenom någonting.
En kollegas ord har etsat sig fast; ’Jag gör såhär, sa han, jag väljer ett eller två fall där jag jobbar på hela vägen igenom. Resten försöker jag mest hantera. Det är en strategi för att klara jobbet.”
”Om jag hade känt att det var möjligt att stanna, då hade jag säkert kunnat bli en jättebra socialsekreterare.”
Självfallet fungerar många socialförvaltningar runt om i landet väl men flertalet har stora problem, visar Kalibers undersökning. Och det är inte bara ett ständigt underskott på personal som många menar försvårar arbetet. Även skärpta lagar och skärpta krav på dokumentation nämns ofta som en orsak till att jobbet blir tyngre.
För att förbättra skyddet för utsatta barn har ytterligare skärpningar av socialtjänstlagen gjorts.
Bland andra att de som på olika sätt jobbar med barn och unga är skyldiga att lämna in en orosanmälan till socialnämnden om de får minsta lilla misstanke om att ett barn kan fara illa.
Paradoxalt nog kan de här nya lagarna bidra till att många barn som är i behov av hjälp och skydd inte får det stödet. Det säger flera av de socialsekreterare som vi pratat med under arbetet med programmen. För i och med det har mängden ärenden som socialtjänsten måste hantera tilltagit rejält. Dessutom måste fallen dokumenteras på ett betydligt mer detaljrikt sätt nu jämfört med tidigare. Och det är en tidskrävande uppgift.
Pia Tham är filosofie doktor i socialt arbete och forskare vid högskolan i Gävle och hon har gjort två stora enkätundersökningar bland socialsekreterare som gör utredningar och tar emot anmälningar som gäller barn och ungdomar. Den ena genomfördes alldeles nyss och den andra för 11 år sedan. 349 socialsekreterare i Stockholms län deltog.
- Enkäten innehåller drygt 180 olika frågor, de handlar om arbetsmängd, om vilket stöd man får från chefer och kollegor och om vilken andel utredningar som man är ansvarig för, säger hon.
På de dryga tio år som gått mellan de bägge studierna, har socialsekreterarna fått se sitt yrke förändras. Inte minst när det handlar om hur många och långa stunder som de får sitta ner och prata med sina klienter, öga mot öga.
Pia har i enkäten ställt en fråga som handlar om hur stor del av arbetstiden, på ett ungefär, som socialsekreterarna i studien använder till direktkontakt med sina klienter.
- Nu har jag tyvärr inte siffrorna med mig, men det hade minskat väldigt mycket sen den förra undersökningen. Man har inte tid att ägna den tid man vill till klientsamtal. Och att dokumentationskraven ökat väldigt mycket, det berättar även cheferna. Och att det ibland kan bli absurt att man idag får ägna tid åt att skriva sådant som egentligen är ganska onödigt att skriva ner. Som bara tar extra tid.
- Och det är ju egentligen det som man vill göra när man arbetar som socialsekreterare. Man vill ju ha tid för klientkontakter och tid att hjälpa människor vidare i sina liv.
Nyutexaminerade får ofta de tyngsta jobben
Pia Tham har även tittat på ålderssammansättningen bland dem som arbetade med barn- och ungdomsärenden. En tredjedel av enkätens 349 socialsekreterare var mellan 20 och 30 år, dvs relativt nybakade.
- Jag har en fråga om hur länge man har jobbat på arbetsplatsen och hur länge man har jobbat i yrket sedan man examinerades och då såg jag att det var väldigt många som var nyexaminerade och som arbetade med den här typen av frågor – som ju är bland det svåraste man kan göra inom socialtjänsten.
Pia berättar att de nyutexaminerade ofta jobbade på arbetsplatser med många obemannade tjänster och inte sällan saknade de någon att fråga om.
- Det kan ju vara väldigt allvarliga problem som anmäls, där man behöver gå in och fatta beslut, till exempel om omhändertaganden, säger hon. Ibland kan det vara akuta omhändertaganden. Det krävs ganska mycket kunskap, livserfarenhet och erfarenhet av yrket för att fatta de besluten. Det är verkligen inte lätt och det kan få stora konsekvenser för en familj eller för ett barn eller för en ungdom.
Vi lämnar Pia Tham i Gävle och återvänder till Elin Franzén i Hultsfred. Hon tog sin socionomexamen för tre år sedan och har erfarenhet av att - som nyutexaminerad - redan tidigt få ta sig an även svåra ärenden, där barn och unga hamnat i allvarliga missförhållanden och har ett stort behov av hjälp.
-När jag var klar med min utbildning kände jag mig inte förberedd för att börja jobba med socialtjänsten för att utbildningen inte är inriktad på det, säger Elin. Och de flesta som är nyutbildade hamnar ju faktiskt inom socialtjänsten.
- Jag skulle önska att utbildningen var mer inriktad dels på själva samtalsmetodiken såklart, att lagarna får mer utrymme. Men det vore bra om den även tog upp det här med handläggning och dokumentation lite mer. Som det är nu, så är det ett väldigt stort fokus på det vetenskapliga och akademiska på utbildningen.
Blivande socionomer känner oro inför framtiden
Vi rör oss vidare, till Socialhögskolan i Stockholm, och där hittar vi tre blivande socionomer - Saara Fahmy är 28 år och går termin tre av sju på socionomprogrammet. 23-åriga Ida Söderin är inne på termin fem och Lena Johansson på termin sex.
De berättar att de redan under utbildningen får höra att det är en bister verklighet som de utbildar sig för.
- Det är inte kul att tänka att okej, jag tar examen och sen kanske jag inte pallar att jobba. Kommer jag att gå i väggen inom ett år? Å ena sidan känns det mörkt, å andra sidan tänker jag att det självklart finns ljusglimtar, ställen som fungerar bra. Alla som går programmet gör det för att de tror att det måste gå att göra skillnad, annars skulle man inte gå här.
- I stunder av negativ inställning på utbildningen, funderar man över om det är någon som vill jobba med det här, men samtidigt är inte allt hopp släckt. Det finns en bild av att det går att få till en förändring och – helt ärligt – så tänker jag att jag kan jobba på andra platser än socialtjänsten.
- Precis! Jag tror att det är många som tänker så, att finns så mycket annat som man kan arbeta med om man är socionom. Jag tror att många tänker att man jobbar ett tag inom socialtjänsten, bara för att lära sig systemet, men det är ingen plats där man tänker sig att man stannar. Det tror jag är ganska vanligt bland studenterna.
Socionomstudenter av idag får inte längre lika lång praktik som tidigare, men Saara, Ida och Lena menar att de – under utbildningen – ändå får en inblick i vilka villkor som socialsekreterare ofta arbetar under. Till exempel att de måste ägna mycket mer tid åt att dokumentera vad de gjort i varje enskilt fall.
- Många av våra lärare pratar väldigt mycket om att allt utvärderas och att det tar väldigt mycket tid av arbetet, man får mycket mindre tid för utredning, man anställer allt färre, det blir allt fler ärenden.
- Det här är något som vi fått höra genomgående under hela utbildningen, man läser det i forskningsrapporter och tidigare verksamma lärare berättar att det kan se ut så här. Det är helt sjukt att inget satsas på välfärden.
Ida Söderin, som för tillfället är ute på praktik på ett boende för ensamkommande barn, berättar att de där jobbar på uppdrag av socialtjänsten. Och de som arbetar där för kontinuerliga samtal med dem. Så i det arbetet finns inga direkta problem, men när hon gjort studiebesök på andra platser så har hon fått höra sådant som att socialtjänstemän ofta byts ut och hon menar att där stämmer bilden väldigt bra med den som Kaliber skildrar.
- Men det är en blandad bild. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, men det ska ju fungera jämt!
I Sundsvall blir man av med underskott, lönerna höjs och ny personal anställs
Att det inte jämt fungerar har Kalibers granskning tydliggjort. Men det finns också exempel på att man från politiskt håll nu försöker – och vill – göra något åt detta.
Vi ska strax möta Cecilia Grefve, som för inte fullt en månad sedan tillträdde en helt nyinrättad post. Hon har fått regeringsuppdraget att arbeta som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården.
Men först återvänder vi till Sundsvall där de haft stora problem inom socialtjänsten. Sedan dessa uppmärksammats nu under hösten har saker börjat hända i kommunen.
- Jag vill börja med att säga att det här barnet som hittades övergivet i en lägenhet, nu – tillsammans med sitt syskon – sen den dagen är i tryggt förvar i ett lugnt och fint familjehem.
Det Torbjörn Stark, socialdirektör i Sundsvall, refererar till är ett litet barn som en polis fann – helt ensamt i en spjälsäng i en lägenhet. Vi berättade om det här i Kaliber, i det första programmet i serien. Efter den händelsen har kommunen nu vidtaget en rad åtgärder
- Exempel på några åtgärder som redan är genomförda nu, för att förbättra situationen, det är att vi rekryterat en till enhetschef som börjar vid årsskiftet och som kan lasta av nuvarande enhetschefer och stötta medarbetarna på ett annat sätt, mer än vad de kan idag, säger Torbjörn Stark.
Sedan detta meddelades på en presskonferens i förra veckan har Sundsvalls kommun även ”nollat” socialnämndens stora underskott så att de går in i 2015 helt skuldfria - och därmed slipper att strama åt budgeten för nästa års arbete inom socialtjänsten.
Vi lämnar Sundsvall och tar oss till Stockholm. På Socialdepartementet tar Cecilia Grefve emot i Socialdepartementets, för tillfället, ekande ödsliga entré. Cecilia är nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården och helt ny på en också helt ny post.
Den nya nationella samordnaren har fått bråttom
Socialdepartementet ligger i centrala Stockholm, ett stenkast från regeringshuset Rosenbad. Där har statsminister Stefan Löfven just utlyst extraval.
Cecilia Grefve berättar att regeringskrisen och nyvalet inte kommer att påverka hennes arbete.
- Nej, mitt uppdrag är konfirmerat av både den dåvarande och den nuvarande regeringen, säger hon. Så det är dubbel säkerhet i det uppdraget, vilket jag är väldigt glad för. Och alla utsatta barn.
Det är regeringen som beslutat sig för att tillsätta en nationell samordnare inom det här området för att på så vis ”stärka och stödja socialtjänsten i deras arbete med den sociala barn- och ungdomsvården”, som det står på regeringskansliets hemsida.
Cecilia Grefve har jobbat med hälso- och sjukvård, familjeomsorg, äldreomsorg med mera i trettio år, de senaste som socialdirektör i Jönköpings kommun, med ansvar för bland annat socialtjänsten.
Cecila säger att det som Kaliber berättat om - hur situationen inom socialtjänsten ser ut - är igenkännbar.
- Tyvärr, så är det, säger hon. Jag kan bara bejaka att det stämmer och att det är alldeles precis därför som vi måste göra en kraftsamling kring den sociala barn- och ungdomsvården och lyfta upp den på olika sätt. Och jag måste säga att jag känner att det är det vi gör, socialdepartementet gör det och SKL gör det och fackföreningarna kraftsamlar också och ställer krav på åtgärder. Det känns som att det här är en väg för oss att gå framåt gemensamt. Kraftsamla för de barn vi är till för.
I sitt regeringsuppdrag kommer Cecilia Grefve att besöka femtio av landets kommuner, vid två tillfällen. Där ska hon prata med socialsekreterare, chefer, politiker, barn med flera, för att samla in erfarenheter och ta reda på vilka svårigheter som socialtjänsten har att tampas med i respektive kommun.
- Det är ett rätt omfattande besöksarbete, säger hon.
Cecilia Grefve kommer till det nya jobbet direkt från den sociala barn- och ungdomsvården i Jönköpings kommun och därifrån har hon konkreta upplevelser av krisen inom socialtjänsten.
- Jag har direkt erfarenhet av personalrörligheten och att man söker sig ifrån den direkta myndighetsutövningen, till andra uppdrag i socialtjänsten. Jag har precis också fått anlita bemanningsföretag för att lösa situationerna.
Det som Cecila Grefve talar om nu – att hyra in personal från bemanningsföretag för att försöka få socialtjänsten för barn och unga fungera – har blivit allt vanligare. ”Stafettsocionomer” kallas de ibland.
Akademikerförbundet SSR är oroade över utvecklingen. De har gjort en enkät bland landets kommuner. Alla deltog inte men utifrån resultatet gör SSR själva bedömningen att sju av tio kommuner i landet har använt sig av bemanningsföretag för barn- och ungdomsvård.
Åsikterna om lösningen med inhyrd personal tycks gå isär. En del ser det som positivt, att det avlastar den ordinarie personalen. Andra menar att det är dyrt och tär på kommunernas ofta redan strama budgetar.
Akademikerförbundet varnar för bristande kontinuitet. Att ärenden inte följs upp som de ska när de hela tiden överlämnas till nya personer.
Det för oss tillbaka till det här med dokumentation – det som många inom socialtjänsten ofta återkommer till. De upplever pappersarbetet som ett stort hinder för att kunna ge utsatta barn och unga den tid och hjälp som de behöver.
- När gäller administration då är det så att det administreras och dokumenteras jättemycket, berättar Cecilia Grefve. Det florerar siffror om att mellan 75-80 procent av socialsekreterarnas arbetstid går åt till dokumentation.
- Det är också spännande att se om man inom ramen för det här uppdraget kan göra en mätning av dokumentationen. Men också se när är det gott nog med dokumentation.
Om siffrorna stämmer, att 75-80 procent av socialsekreterarnas tid går åt till att dokumentera, då är frågan om Cecilia Grefves arbete - som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården - faktiskt skulle kunna leda till att man omformulerar socialtjänstens uppdrag så att socialsekreterarna inte behöver dokumentera lika mycket som nu.
- Ibland sätter man detta mot det sociala arbetet, alltså hantverket, säger hon. Att mötet med de som vi är till för får stå tillbaka. Jag tänker att vi måste att lyfta upp den här frågeställningen inom ramen för det här uppdraget.
- Men det finns också en rädsla, man vill ha ryggen fri och dokumenterar därför mer. Även det vill vi lyfta upp, den här rädslan för att göra fel.
Telefonen ringer hos Cecilia Grefve. Det är dags att återgå till arbetet och ta tag i alla högar av handlingar som hon raskt behöver sätta sig in i nu, i och med jobbet som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården.
Hon har fått lite mer bråttom nämligen. På grund av att krisen i socialtjänsten uppmärksammats och väckt så starka känslor, har även det politiska trycket ökat och hennes uppdragsgivare vill nu få en tätare inblick i vad kommunerna i landet berättar om.
- Detta uppdrag ska redovisas i sin slutform i april 2017. Men eftersom läget är som det är, har ansvarig minister bett att få återkoppling var tredje månad. Just med tanke på om det finns något som man kan göra omgående från nationellt håll och på så sätt stödja kommunerna. Det är en hög ambition och stort intresse av att kunna ge stöd. Inte bara granska, utan ge stöd.
Producent: Helene Almqvist
Exekutiv producent: Andreas Lindahl
Barn som misshandlas, vanvårdas och utsätts för sexuella övergrepp. Det lagliga skyddet för utsatta barn är starkt i Sverige. Men vem bär ansvaret när hjälpen ändå inte kommer?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
“Hur svårt ska det vara? Hur många fler barn och ungdomar kommer att behöva lida för att det inte händer någonting?
Det här är den andra delen i Kalibers serie om krisen i socialtjänsten. I förra veckan visade vi att många socialkontor har brist på personal och att inte ens grundläggande rutiner följs på många håll. Orosanmälningar om barn som far illa tappas bort och utredningar blir inte gjorda.
Efter programmet har vi fått många reaktioner. Socialsekreterare har hört av sig och berättat att det är kaos där de jobbar. Fackförbunden kräver att hela socialtjänsten ses över och barnministern säger att hon ser allvarligt på situationen.
Många blev också starkt berörda av polisen Tobias Lundbergs berättelse om när han i september hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet i Sundsvall i samband med en husrannsakan:
– Och jag böjer mig så klart ner och lyfter upp henne och håller henne mot mig och jag ser att hon är alldeles grusig och smutsig i ansiktet och på de här små små händerna så är hon smutsig. Och när jag håller henne mot mig så märker jag att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jättelänge och hon luktar så otroligt illa, berättade Tobias Lundberg.
Socialtjänsten i Sundsvall gör anmälan till Lex Sarah
I veckan kallade socialtjänsten i Sundsvall, som hade haft kontakt med familjen tidigare, till en presskonferens och berättade de har gjort en Lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg.
– Klockan är halv fyra och det är vid den tiden vi har bjudit in er till en pressträff för att berätta om ett arbete som vi har gjort under hösten och det grundar sig på den händelse som alla som har blivit informerade om har berörts väldigt mycket av, när det var ett litet barn som hittades övergiven i en lägenhet, sa socialdirektör Thorbjörn Stark
– Ni kanske hörde Kaliber i söndags där man pratade om socialsekreterarnas arbetssituation och lyfte fram det här ärendet som ett exempel på den verksamhet vi bedriver…
I sin egen utredning har socialtjänsten kommit fram till att de har brustit på flera punkter:
Delar av insatser har inte blivit utförda enligt gällande rutiner. Tidsgränser för utredning och uppföljning har inte hållits och det har brustit i kommunikationen mellan olika enheter.
Det finns socialkontor som fungerar bra men många har precis som i Sundsvall haft problem länge och i den här veckans program undersöker Kaliber hur krisen har uppstått.
Varför lämnar de erfarna socialsekreterarna avdelningarna för barn och unga? Och varför stannar de nya inte kvar?
"Vi ser att vi bryter mot lagen"
Laila Åberg är socionom och jobbar på ett behandlingshem i Stockholm. Men fram till i maj i år jobbade hon på socialtjänsten i Skärholmen - först som socialsekreterare i 5 år och sen som biträdande chef i 6 år. Hon säger att hon egentligen hade velat vara kvar inom socialtjänsten, men att det till slut inte gick:
--De erfarna som jag kan räkna mig till. Vi stannar inte kvar. Vi accepterar inte det här. Vi ser att vi bryter mot lagen. Vi ser att arbetsförhållandena inte är humana. Men det viktigaste av allt, det är att man ser att barn, familjer och unga inte får den hjälp de behöver, säger Laila Åberg
Laila Åberg säger att arbetet de sista åren blev så pressat att hon inte klarade av att vara kvar och att hon blev en person på jobbet som hon själv inte kunde var stolt över.
– Jag insåg att jag bara jobbade efter våra politikers budgetgränser. Jag var väldigt färgad över att hela tiden tänka på budgeten och piskan kring vår dokumentation, tidsramar. Vi använder oss helt enkelt inte av den kompetens som finns inom socialtjänsten. För den tiden finns inte. Utan det är brandsläckning hela tiden. Det är förskräckligt hur det är. Jag är jätteupprörd.
Men när du var chef, då var ju du ändå ansvarig för verksamheten. Så vilken del hade du i att ni inte gjorde tillräckligt?
– Ja, jag hade ju den delen att skriva på beslut och att jag höjde min toleransnivå för vad som var, inte ok att bryta mot lagen, men däremot att tänja på den. Det gjorde jag mer och mer. Det var också det som mynnade ut i att jag till slut sa upp mig, säger Laila Åberg
Lagmässigt har skyddet för utsatta barn stärkts de senaste åren. Numera måste alla som jobbar med barn göra en anmälan redan vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Det har lett till att mängden ärenden har ökat. Kraven har också ökat på att socialtjänsten ska lyssna på vad barnen själva har att säga. Men det stärkta lagliga skyddet når inte alltid fram till barnen visar Kalibers granskning. Före detta socialchef Laila Åberg säger att socialtjänsten inte har fått förutsättningar att hänga med i samhällsutvecklingen:
– Vi följer med på vissa plan… Metoderna har blivit bättre, ja, man kan slå sig för axeln, men mötena har blivit mycket kortare och extremt mycket färre. Uppföljningar hinns inte med. Politikerna kan säga att i Sverige jobbar vi såhär, det ska vara rättssäkert osv - men mötena hinns inte med, säger fd socialchef Laila Åberg.
"Jag kan inte stå för det här"
Många erfarna socialsekreterare har gjort som Laila Åberg och lämnat socialtjänstens avdelningar för barn och unga. In kommer istället unga nyutexaminerade socionomer, som ofta utan knappt någon introduktion alls, får börja jobba med de tyngsta ärendena på avdelningarna för barn och unga. Karl Palm var en av dem. Han började på socialtjänsten i Södertälje 2009.
-Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ganska tufft. Det hör man under utbildningen och man träffar folk som jobbar där så jag hade förväntat mig och ställt in mig på att det här kommer att bli ganska hårt. Men också att jag skulle lära mig mycket så klart.
Hur var det sen när du kom till jobbet som socialsekreterare?
– Det var ganska omtumlande och ganska galet på ett sätt. Det var en ärendemängd och arbetsbelastning som var helt otrolig, rent ut sagt. Jag hade inte riktigt den rutinen och det tempo man behöver. Så jag malde på, vi pratade jättemycket om det här i arbetsgruppen och med cheferna och signalerade att det här är ganska galet. Efter ett tag så börjar man fundera, kommer jag att palla det här?
Hur länge jobbade du kvar?
– Jag jobbade 11 månader tror jag och sen kände jag att nej det går inte. Det kändes som att, nej, jag kan inte stå för det här riktigt. Och det tänker jag nog fortfarande, säger Karl Palm
Både Karl Palm och Laila Åberg säger alltså att de slutade på socialtjänsten för att de inte tyckte att de fick möjlighet att göra ett bra jobb. På senare år har också det också startat många privata företag som jobbar på uppdrag av kommunerna och som ofta kan erbjuda bättre arbetsvillkor.
Vad händer med barnen när socialsekreterarna slutar och hela tiden ersätts av nya?
Philip är 22 år och när han var liten var han ett av barn som behövde samhällets skydd. Vi träffar honom i en förort till Stockholm på en av årets första snöiga dagar. Det var här han bodde under de perioder han kunde bo med sin mamma. När hon var inne i svårt missbruk blev han placerad i olika familjehem. Philip säger att han, ända sen han var liten, har önskat sig en vuxen att ha stadig kontakt med, men sen han var i 10-årsåldern har han fått träffa så många olika socialsekreterare att han han har tappat räkningen. Och för honom var det jobbigt att hela tiden mötas av nya vuxna.
– Det som hände de flesta av de gångerna jag var i kontakt med socialtjänsten var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och mitt liv och i min framtid då får man ju också säga.
– Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som har hänt, dels det som hade hänt innan och den situationen som var där och det som var jobbigast var att aldrig bli lyssnad på. De frågade frågorna som de skulle fråga och ville veta vad jag ville men tillslut blev det ändå som de hade tänkt sig från början, säger Philip.
Philip tror att det har fått betydelse för honom att socialsekreterarna hela tiden kom och gick. Om någon hade kunnat se hur han hade det under en längre tid, tror han att den personen också hade kunnat jobba för mer långsiktig lösning. Istället blev det ständigt nya möten och nya tillfälliga lösningar.
– En relation kanske är omöjlig gentemot socialtjänsten, men att i alla fall finnas där som en vuxen person som man kan ringa och fråga att få stöd och hjälp. Eller kanske bara bli lyssnad på, tror jag att jag saknade väldigt mycket. Jag höll väldigt mycket inom mig. För det tar ett tag när man är liten att våga berätta. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag minns också när jag yngre så fick jag gå till BUP då och hamnade i en stödgrupp där jag kunde prata med andra barn i samma situation och få någon form av stöd.
– Jag insåg tidigt att det var inte andra barn jag behövde prata med, utan det var nog vuxna jag behövde få stöd av. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnena jag har och de situationer jag har behövt uppleva, säger Philip.
Har nya lagar och hårdare regler gjort situationen bättre för barnen?
Det var för att barn som Philip skulle få det bättre som lagarna och reglerna skärptes de senaste åren. Under arbetet med den här serien har vi pratat med ett 20-tal socialsekreterare och de flesta tycker att de nya lagarna och ökade kvalitetskraven är väldigt bra på pappret.
Men i praktiken säger de, kan de hittills till och med ha lett till att utsatta barn har fått en sämre situation. I en redan pressad arbetssituation går mycket tid åt till att fylla i blanketter och administration för att få det att se bra ut.
Det här har också kommunernas arbetsgivarorganisation, Sveriges kommuner och landsting sett.
Åsa Furén-Thulin är chef för sektionen för vård och socialtjänst.
– Vårt uppdrag har breddats och fördjupats under ett antal år. Med den gamla regeringen började man detaljstyra på ett helt annat sätt. Från 2006 till 2013 har jag tror 189 lagändringar kommit till i socialtjänstlagen. Man går från en ramlag som blivit ett detaljerat lapptäcke. Det har blivit mycket svårare i det här arbetet. Jag säger inte att det är dåligt men det kräver väldigt mycket, säger Åsa Furén-Thulin på SKL.
SKL anser att staten borde ha skjutit till extra resurser till kommunerna när de ändrade lagen och lade till föreskrifter.
"Hur kan man sova och veta att det här pågår?"
– Obehandlade aktualiseringar, inte inledda utredningar, påtaglig risk för allvarliga missförhållanden.
Laila Åberg som fram till i maj jobbade som biträdande chef inom socialtjänsten läser i lex-Sarah beslut vi har med oss. När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort fel är de skyldiga att göra en lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg, IVO och vi har gått igenom alla lex Sarah-beslut som gäller socialsekreterarnas handläggning av barn- och ungdomsärenden. från 1 januari i år till 31 oktober.
I förra veckans Kaliber berättade vi om anmälningar som inte kommer fram eller glöms bort.
I lex Sarah-besluten kan vi läsa att socialtjänsten i Arboga har missat att lyssna av en mottagningstelefon till barn- och familjeenheten - I Malmö blir en anmälan om misstänkt barnmisshandel liggande i socialkontorets reception.
Vi hittar också flera socialkontor där det verkar ha rått totalt kaos. Dokumentation sker på handskrivna lappar och stora delar av personal och chefer säger upp sig samtidigt.
– Så här får det inte se ut. Men jag vet tyvärr att det är såhär det ser ut. Det här är verkligen sådana saker som händer. Jag blir så fruktansvärt upprörd. Jag blir så arg så jag finner inga ord när jag ser
– Jag undrar hur man kan sova och veta att det här pågår. Hur kan man sova och veta att man har möjligheten att påverka och inte gör det? säger Laila Åberg
Vem är det du vill väcka?
– Ja politikerna. Jag vill väcka deras intresse för att över huvud taget sätta sig in i hur allvarlig situationen är, säger Åberg fd socialchef.
Det politiska ansvaret för utsatta barn är tudelat - det är staten som med lagar sätter nivån för vilket skydd barnen ska ha rätt till - men det är kommunerna som ansvarar för själva verksamheten. För att se till så att kommunerna sköter sig har inspektionen för vård och omsorg, IVO i uppdrag att göra inspektioner hos socialtjänsterna. Anna Öström är utredare på IVO.
– Den normala gången är så att vi gör en inspektion. Vi påtalar de brister vi har funnit i hanteringen av förhandsbedömningar och genomförande av utredningar och andra ärenden och sen får socialtjänsten komma in med förslag till åtgärder. Sen i slutändan fattar vi ett beslut om vi tycker att det är tillräckligt. Ja, sen kan vi hålla på och ha en dialog med vissa nämnder under en ganska lång tid, säger Anna Öström på IVO.
Och vad händer om det inte löser sig?
– Om det inte löser sig, om det är ut och år in och man ser att det är samma problem hela tiden så är det skarpaste verktyget att vi kan ansöka om att förelägga om vite för den här socialnämnden.
Men hjälper det verksamheten att bötfälla den?
– Nej, det är ett skarpt verktyg som vi ogärna använder, men det är ju också en signal till politikerna om att det krävs större grepp för att lösa de här frågorna. Hur man i detalj löser varje socialtjänsts problem, det kan inte vi gå ut med men om vi ser att det år ut och år in inte fungerar så är det vårt skarpaste verktyg. För det ska ju inte ha någon betydelse var man bor i Sverige om man ska få skydd av socialtjänsten.
Är det så idag?
– Ja, det tror jag. Det är jag ganska övertygad om. Att det är större chans i vissa socialtjänster än i andra, säger Anna Öström.
Sverige kritiserades av FN redan 2009, föratt skyddet utsatta barn får skiljer sig i olika delar av landet men för att ta reda på varför det är skulle vi behöva åka till alla landets 290 kommuner. Det kan vi inte så istället väljer vi ut en, en kommun som vi vet har haft stora problem i flera år.
Barn riskerade att dö i Västerås efter att 57 anmälningar belv liggande hos kommunen
Vi åker till Västerås. Här har socialtjänsten barn och unga fått kritik från Socialstyrelsen och IVO sedan 2011. Senast i våras uppdagades att maillådan till barn och ungdomskontoret inte hade öppnats på 11 månader. I den låg flera orosanmälningar. Under våren blev också 57 barnutredningar liggande utan åtgärd i upp till två månader. För 47 av barnen var situationen så allvarlig att det kan ha inneburit ett hot mot deras liv, skriver IVO. Västerås hotas nu av vite på 1 miljon kronor om de inte kommer tillrätta med sina problem.
Precis som många andra kommuner i Sverige har socialtjänsten i Västerås haft en hög personalomsättning och många vakanser. Socialsekreterare i Västerås har under året protesterat och sagt att de haft för lite resurser och en orimlig arbetsbelastning. Så sent som i september slog en handläggare larm till IVO och berättade att andelen ärenden som blivit liggande då hade blivit ännu fler.
Det är nämnden för individ- och familjeomsorg som har ansvaret för socialtjänsten - men det är i kommunstyrelsen, kommunens regering, som det avgörs hur kommunens resurser ska fördelas. Och personalen säger att de saknar de resurser de behöver - så hur prioriterad är socialtjänsten i Västerås?
Socialdemokraterna suttit vid makten i Västerås i olika koalitioner sedan 2010 , nu sedan valet tillsammans med Mp, C och Kd. Koalitionen gav i oktober i år ut ett gemensamt manifest med 130 punkter som slår fast vad man vill satsa på i kommunen.
Som ordförande i kommunstyrelsen har socialdemokraten Anders Teljebäck det högsta politiska ansvaret i kommunen:
Och så tittar jag på ert manifest här "Samarbete för Västerås”, Då ser man att socialtjänsten kommer på 109 plats. Hur ser du på den prioritetsordningen?
– Det är ingen prioritetsordning. Alla punkter som finns i ett sådant här dokument har ett likvärdigt värde. Den där punkten är dessutom väldigt skarp, som talar om vad vi vill göra, både med rättssäkerhet och utveckla så att vi får en bra socialtjänst, och det där kommer vi att förverkliga, det är vår ambition, säger Anders Teljebäck ordförande i kommunstyreslen i Västerås
Det är ju ändå till syvende och sist en prioritetsfråga i kommunen hur man fördelar skattemedlen. Och så ser jag att kommunen satsar 4.5 miljoner i ett konst-snöprojekt som går av stapeln nu i december. Hur motiverar ni det inför skattebetalarna att “vi lägger pengar på konstsnö” samtidigt som barn här i kommunen riskerar att fara illa?
– Vi lägger pengar på en strand mitt i stan som är tillgänglig för alla barn, vi lägger pengar på en ny skejtpark som är jätteviktig för barns och ungas fritidsverksamhet, vi lägger pengar på våra femton fritidsgårdar. Det är en lång rad aktiviteter vi lägger pengar på för att utveckla de människor som finns här i staden. Vår tro och absoluta uppfattning är att såna aktiviteter är viktiga för de här barnen och ungdomarna som också är på väg in eller befinner sig i en sådan här situation, säger Teljebäck
Ni har ansvaret att tilldela resurser, men med tanke på hur det ser ut nu, har ni tagit det ansvaret fullt ut?
– Det kan vara att vi har haft en ansträngd situation på alla våra kontor, men framför allt på barn och unga att vi har hamnat där vi har hamnat. Så att i den bemärkelsen så kan det vara att om man inte klarar en del av organisation så skapar det kostnader i en annan del. Vi har alla all anledning att jobba med de här frågorna och se till så att vi får en annan situation. Men i slutändan, som sagt, vi politiker kan aldrig avsvära oss ansvaret för någon verksamhet som bedrivs i staden. Vi ansvarar för allt, säger Anders Teljebäck kommunordförande Västerås
IVO planerar att göra ytterligare en inspektion hos socialtjänsten i Västerås framöver, men hur länge ska barnen behöva vänta innan de kan räkna med att få hjälp?
Socialtjänsterna är kommunernas ansvar, men regeringen har också ett ansvar för att utsatta barn ska få hjälp, oavsett var i landet de bor.
Barnministerna blir upprörd efter att ha lyssnat på Kalibers granskning
För att ytterligare stärka skyddet för barn vill regeringen nu göra FN:s barnkonvention till lag. Men är det ytterligare en lag barn som bäst skulle hjälpa de barn som far illa just nu?
Åsa Regnér är socialdemokrat och tillträdde som barn, äldre och jämställdhetsminister efter valet - vi har många frågor vi skulle vilja ställa till henne, men hennes schema är pressat och inför det här programmet få vi inte träffa henne mer än 10 minuter, på språng mellan två möten. Hur ser ministern på problemen inom socialtjänsten och att många kommuner inte följer lagen?
– Jag har lyssnat på ert första program och också tagit del av rapporter, inspektionen för vård och omsorg och det finns också forskningsrapporter och berörda fackliga organisationer har meddelat hur situationen ser ut och jag är förstås väldigt oroad över den. Mycket av det som berättas i ert inslag är ju väldigt upprörande helt enkelt, säger barnminister Åsa Regnér.
Personal som vi har pratat med säger att det finns ett stort glapp mellan vad lagen säger och hur det ser ut i verkligheten ute i kommunerna. Vad beror det på?
– Lagen är ju till för att stödja barns rättigheter och se till så att barn inte far illa och det är en väldigt viktig princip. Det går så att säga inte att inte stödja barn i utsatta situationer. Det är en grundläggande uppgift som socialtjänsterna har helt enkelt.
Men idag är det ju många kommuner som bryter mot lagen?
– Ja, det finns ju många fall som har uppmärksammats och som har varit uppe i debatten och som är väldigt upprörande. Jag kan inte uttala mig om de här enskilda fallen men som jag sa, jag är medveten om att den här situationen är väldigt ansträngd. Därför finns det nu en speciell samordnare som också kommer att återföra förslag till mig på vad vi vidare kan göra och är det sådant som finns i socialtjänstlagen som behöver förändras, då lyssnar jag på det. Men socialtjänstlagen ger ett starkt skydd för utsatta barn och lagen ska följas, säger Åsa Regnér.
Men tycker du att den gör det idag?
– Som jag sa, det finns ju flera fall där det uppenbarligen har brustit på olika sätt. Om det är lagstiftningens fel det har jag svårt att säga, det som har kommit fram verkar ofta vara rutiner och helt enkelt en hård belastning. Men jag vill gärna se på hela helheten och återkomma om det är så att regeringen ytterligare bör göra någonting.
För de socialsekreterare vi har pratat med, de säger att det är jättebra med stärkta skydd för barnen lagmässigt, men det vi behöver nu är mer resurser, inte nya lagar.
– Ja, som sagt jag ska se på helheten men resursfrågan är också en fråga där man får olika uppgifter. Därför att det är också så att man har vakanser och inte hittar personal. Det verkar också vara så att personal som kommer in till exempel inte får en bra introduktion. Blir satta på tuffa jobb som man inte har erfarenhet av osv. Så den här frågan är väldigt komplex och därför är det viktigt att se över den men det som gäller i de här frågorna det är att barn ska inte fara illa. Barn ska ha ett starkt skydd det kan man inte prioritera bort. Kommunerna måste arbeta på ett sätt så att barnen har det här skyddet. Om det finns ytterligare saker som regeringen kan göra för att stödja kommunerna i det här så är jag klart beredd att titta på det. Men det går inte att vänta på det, utan barnen måste ha det här skyddet nu, säger Åsa Regnér socialdemokratisk barnminister.
Åsa Regnér har nu gett regeringens samordnare ett utökat uppdrag att se över vad regeringen kan göra för att förbättra situationen - hon utesluter inte heller en nationell handlingsplan eller socialtjänstkommission för att komma till rätta med krisen.
Risk att medias rapportering leder till att färre anmäler situationer där barn far illa
Flera vi har pratat med säger att det finns en risk för att uppmärksamheten i media om problemen i socialtjänsten kan leda till att färre anmäler oro för barn som far illa - att man tänker att det ändå inte är någon idé - men det är helt fel väg att gå, säger före detta biträdande socialchef, Laila Åberg.
– Ja, det är ju förskräckligt och det har jag mött många gånger. När jag har haft samarbete med förskolor och skolor så är ju det precis det de hela tiden anmärker på, ni gör ju ändå ingenting. Det är ingen idé att anmäla men vi säger ju tvärtom, är ni osäkra alltid. Ni behöver inte ha några bevis. Det är de siffrorna vi har att slå politikerna i huvudet med men vi kan inte gör mer utan mer resurser i form av personal, säger Laila Åberg.
Vi åtevänder till Sundsvall.
--Vi kommer har en annons ute för att hitta kvalificerade utredare..
Socialtjänsten i Sundsvall som nu lex Sarah-anmält sig själva efter händelsen där en 1-åring hittades övergiven i en lägenhet, säger att de nu har vidtagit åtgärder. De har anställt en mentor för de socialsekreterare som kommer in nya och är på väg att anställa en till. De har också höjt lönen för personalen med tio procent enligt socialdirektör Thorbjörn Stark.
Reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen.
Exekutiv producent: Andreas Lindahl
[email protected]
Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg.
Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet.
Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige.
Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn.
Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn
Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan:
– Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg.
Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel:
--Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här.
Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade…
– Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva.
– Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne?
– Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren?
– När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa.
Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum
– När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg
– Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring.
– Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig.
– Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen.
– Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten.
"När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta."
– Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var.
– Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall.
Hur kände du dig?
--Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen?
Vad hade hänt om ni inte hade kommit?
– Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar.
Men då hade hon väl inte klarat sig?
– Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg.
Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund, men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall:
– Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon.
Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge.
Anmälningar blir liggande i flera månader
En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde:
--Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson.
Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan:
– Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson.
Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås
Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död.
Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall?
När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion - för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige.
I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar.
När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare.
På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar.
Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås.
– Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås.
Hur kunde det bli så?
– Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen.
Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen.
– Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg.
Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan?
– Det kan jag inte svara på på rak arm.
Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader?
– Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur.
Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts:
– Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna,
I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts.
Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk.
Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning:
“Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer…
Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.”
Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor.
Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig.
Har ni hittat någon orsak till det?
Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.”
Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal.
På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet?
För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal.
I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare, i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta.
I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler.
Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson:
– Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson.
På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon. Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten:
Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare?
– Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner
Och vad fick du klart för dig då?
– Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till.
Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge:
– Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon
Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här?
– Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare.
Vad tycker du att du har fått för respons?
– Inte så mycket.
Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera.
Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar.
Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit svårare och svårare att rekrytera.
Svårt att hitta personal trots mer resurser
Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal:
– Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner
Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver.
"Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.”
När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt.
– Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter.
Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen?
– Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart.
Tänker du på henne ibland?
– Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.
Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna.
Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen.
Exekutiv producent: Andreas Lindahl [email protected]
Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare?
– Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då?
Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott?
– Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst.
Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om.
Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott.
Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt.
Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder.
Datalagringsdirektivet blir till
Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet.
Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades.
Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet.
I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till.
För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker.
Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss.
För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här.
Datalagringsdirektivet och Sverige
När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet.
Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige. Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen. Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet.
Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige. En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer.
”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet”
Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll.
Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet?
Kritiken mot datalagringen
”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter”
– Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof.
Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet.
– Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung.
Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet.
– I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman.
Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet.
– Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman.
Risken för missbruk
Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register.
– Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren.
Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter.
– De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter:
– En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren.
Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de.
I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut.
– Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd.
Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister.
– Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana.
Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer.
– Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer”
Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My.
– Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana.
Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister.
– Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana.
Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas?
Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen?
Gränserna flyttas
Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för.
– Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman.
Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig.
– Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung.
Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss?
Domen får effekter
”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig”
Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas. Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare.
– Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark.
Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott.
Brottsbekämpning och datalagring
Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring”
Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det.
– Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter:
– Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter.
En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad.
– De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon.
Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn.
– Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta.
Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon.
– Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe.
I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror.
– Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe.
Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns.
– Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe.
Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut.
För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc. Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen.
– Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin.
Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen.
– När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen.
Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas?
– Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning.
Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria.
Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen.
Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna.
Sveriges lag utreds
”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation”
Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare.
”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen”
Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen.
– Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav.
Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han.
– Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga.
Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han.
– Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare.
Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel.
– EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher.
Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen.
– Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre.
Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige.
Svensk rätt gäller
”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...”
Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen.
”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen.
Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången.
Den 13 oktober:
”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.”
Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller.
Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna.
Europa tolkar domen
I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det.
I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där.
Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern.
I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem.
Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där.
Sista ordet inte sagt
Tele2 har gått vidare i rätten.
”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom”
– Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2.
Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra.
– Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof.
Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år.
Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas.
Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar.
– Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana.
Per Nygren är mer tveksam.
– Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren.
Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla.
– Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju.
Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen.
Reporter: Jonna Burén
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Kompositören Ken Elkinsons musik har spelats i över 55 dygn på tre svenska spahotell under ett halvårs tid, men han har inte fått en krona, trots att Stim, tonsättarnas upphovsrättsorganisation, tagit betalt av hotellen. Kaliber granskar upphovsrättspengarna som hamnar i fel fickor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter att ett inslag i anslutning till programmet sändes i Ekot inledde åklagare på Riksenheten mot korruption en förundersökning om givande och tagande av muta. Mer om detta i länkarna nedan.
-------
UPPDATERAD 5 oktober 2018:
Kulturnytt 5/8: Dyra bjudmiddagar var muta enligt hovrätten
-----
Uppföljningsprogram, 21 december 2014.
Uppföljningsprogram, 14 juni 2015.
Uppföljningsprogram, 13 juni 2016.
Uppföljningsprogram, 29 maj 2017.
Lars-Peter Hielle
[email protected]
Andreas Lindahl
[email protected]
Man kan ångra sig och begå självmord. Det var förklaringen transsexuella Robin fick till varför hon trots goda meriter inte kom in på Polishögskolan. - Jag har aldrig blivit bemött eller så illa behandlad som vid rekryteringen till polisen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är mitten av september och antagningen till Polishögsklan är i full gång. Av nästan 7000 sökande kallas 1500 personer till fystester och intervjuer hos Rekryteringsmyndigheten – den myndighet som testar och väljer ut vilka som har chans att bli framtidens svenska poliser. Jag är på besök på deras testanläggning i Göteborg.
– Om man inte får den här 3:an som man behöver, ryker man direkt då?
– Ja, då får man avbryta.
I de här fysiska och teoretiska stegen finns en lägstanivå som alla som vill bli poliser måste klara av. Misslyckas du med något av testerna, åker du ut direkt.
– Då är det bara att packa och gå?
– Ja.
Men även om du klarar du dig igenom testrena så återstår det kanske viktigaste steget av alla. En intervju med någon av rekryteringsmyndighetens psykologer.
– Man tittar mer på den psykologiska delarna, så att man får en stabil individ som blir polis, berättar Per Hedered som är chef på anläggningen här i Göteborg, det är det man använder sedan i stor utsträckning för att nominera i slutet.
– Utslagsdelen?
– Kan man nästan kalla det för, ja, säger Per Hedered.
Psykologintervjun är ett sätt att få fram bra och lämpliga polisaspiranter och sålla bort dem från sådana som saknar omdöme, inte är tillräckligt stresståliga och inte respekterar människors lika värde.
Kaj Banfather, som också sökt in till Polishögskolan, har precis kommit ut från sitt psykologsamtal. Nästan en och en halv timme satt de.
– De frågar mycket sådana här frågor om hur du skulle vara bekväm med ’den här typen av person’ och ’den här typen av person’, och så vidare. Och jag tror att det är nog viktigt att man är bekväm med många människor för att om du blir polis så ska du jobba med alla människor i princip. Och då är det människor med alla olika bakgrunder som finns här och alla olika sexuella läggningar. Alla typer av människor helt enkelt, som behöver just din hjälp, säger han.
I polisens kompetensprofil för nya aspiranter finns kravet att ”visa respekt för andra människor och deras olikheter”. Viktiga egenskaper för framtida poliser. Men vad händer när den psykolog som ska bedöma dig, avgöra om du är lämplig, inte visar respekt för vem du är?
"Det är ju precis som i en kedja, va. Att har du en länk som är lite svagare och den brister, då rasar ju liksom alltihop." (Rekryteringsmyndighetens psykolog i samtal med Robin)
Dagens Kaliber handlar om Robin som inte kom in på Polishögskolan för att hon är transsexuell.
"Sådana saker kan ju resultera i allt från fullständig lycka och harmoni till depression och självmord. Det är ju liksom så, va." (Rekryteringsmyndighetens psykolog i samtal med Robin)
– Det var ju ett häftigt yrke, det var liksom en dröm att bli polis. Och därför bestämde jag mig för att söka till Polisen redan när jag hade gått ut gymnasiet. Det var 2001.
Robin gick vidare i uttagningen, till fystester och psykologintervju, första gången hon sökte till Polishögskolan. Då, 2001, såg hon fortfarande ut som och presenterade sig som man. Robin heter egentligen något annat och eftersom hon vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in hennes röst.
– Det var ju just det att jag kände att jag vill göra en tjänst för samhället och bidra till att folk får känna sig trygga och göra en insats helt enkelt.
Testerna gick bra, berättar Robin, men med sina 19 år tyckte de att Robin var lite ung i konkurrensen med de andra sökande. Så Robin kom inte in den gången, utan uppmanades att göra lite andra saker vid sidan om. Skaffa lite mer arbetslivserfarenhet, och fortsätta söka. Robin tog dem på orden.
– Jag har gått väktarutbildning, jobbat som väktare. Jag har kört värdetransport, jag har även värdetransportörsutbildning. Jag har utbildning i handfängsel, batongutbildning, ordningsvaktsutbildning och även jobbat som ordningsvakt. Jag är också utbildad deltidsbrandman.
Robin fortsätter också att skicka in en ansökan till Polishögskolan, nästan varje år. 2012, elva år efter att Robin sökte första gången, blir hon kallad till nya tester och intervjuer. Kvällen den 22 februari tar hon tåget till Kristianstad.
– Det var jätteroligt att ha kommit in efter att ha sökt så här många gånger. Eller kommit till fystesterna.
– Hur gick de den här gången då? Det har gått några år och du har blivit lite äldre?
– Det gick jättebra. Utan några problem över huvud taget.
Men psykologintervjun känns inte lika bra.
– Nej, den här gången skilde sig väldigt mycket från den gången jag sökte 2001, berättar Robin.
Istället för att, som sist, prata om utbildningen, förväntningar på att jobba som polis, om familjerelationer och uppväxt, så kommer större delen av samtalet med psykologen att handla om Robins könsidentitet. Vid den här tiden, 2012, har Robin sedan tre år tillbaka kommit ut som transsexuell och lever som kvinna. Hon har gjort hormonbehandling, tränat rösten hos en logoped och påbörjat en könsutredning för att korrigera sitt kön, både juridiskt och fysiskt.
– Han säger, ’Hur har du tänkt dig att det kommer att bli på skolan i och med att du genomgår en könskorrigering?’. ’Är det något speciellt du tänker på?’ säger jag till honom. Och då säger han ’ja, jag tänker lite såhär omklädningsrum och sådant. Hur ska du göra med omklädningsrummen? Hur ska du byta om på skolan?’
Robin försöker styra in samtalet på sådant som har med utbildningen att göra, men upplever att psykologen hela tiden återkommer till sådant som handlar om hennes könskorrigering. Och det faktum att hon ännu inte opererat sitt könsorgan.
– Och säger till mig det att ’du ska ju veta det att Polishögskolan det är ingen självavård’. Och ’antingen så blir man ju lycklig efter en könskorrigeringsoperation eller så tar man livet av sig’. Och när han sade det så blev jag helt ställd. Här sitter polisens rekrytering och säger en sådan kränkande sak på en intervju till en skola. Jag visste inte vad jag skulle säga överhuvudtaget när han sade det. Jag blev bara tyst och stum. Sedan fortsatte psykologen att fråga mig ’hur har du tänkt göra med barn’ och jag frågade ’vad menar du, vaddå göra med barn?’ ’Ja, Hur ska du kunna få barn efter att du gjort den här operationen?’ Och jag blev liksom bara mer och mer överröst med frågor som har att göra med min könskorrigering och absolut inte några frågor som har att göra med förväntningar på Polishögskolan eller arbetet som polis.
– När jag gick därifrån så kände jag mig väldigt ledsen och jag hade en obehagskänsla i magen som jag inte kan beskriva, säger Robin.
När antagningsbeskedet kommer en tid senare blir det nej. Robin har inte kommit in. Obehagskänslan ger inte med sig. Och det blir inte bättre när Robin får se den bedömning som psykologen skrivit ner efter intervjun. Där konstateras först att Robin har flera bra egenskaper för att bli polis:
"Robin har alltså visat prov på både driftighet, ansvar, utåtriktning och andra goda egenskaper då man ska bedömas som presumtiv polis"
Men det som gör henne olämplig är hennes transsexualitet.
"Den springande punkten är egentligen då om hon landat tillräckligt i sin nya identitet. Det upplever hon själv att hon gjort och jag håller inte för osannolikt att det är på det viset. Jag väger dock in den osäkerhet som finns kring just detta, menar att det är klokt att avvakta varför lämpligheten bedöms som oklar."
Jag visar den här psykologbedömningen för en av landets främsta experter på könskorrigering. Psykiater Cecilia Dhejne.
– Man bedömer egentligen hennes kvaliteter som positiva. Driftighet, ansvar, utåtriktad, andra goda egenskaper som behövs för att bli antagen till den här skolan. Men, och sedan kommer det här nya, ’den springande punkten är egentligen då om hon har landat i sin nya identitet’. Och här säger ju egentligen psykologen, skulle jag vilja säga, att den inte har kunskap nog att bedöma detta.
Cecilia Dhejne är överläkare och chef för det team på psykiatri sydväst i Stockholm som jobbar med könsutredningar. Under 15 år har hon mött runt 200 personer som korrigerat sitt kön. Hon har också forskat om hur det går efter operationen. Hon har inte haft Robin som patient. Och för att få en objektiv bedömning av henne har jag maskat papprena så det inte framgår vilken myndighet eller utbildning det handlar om.
– Allting är jättebra, men hon håller på att korrigera sin kropp. Alltså det är de hon gör och det är det de misstar för att det finns en identitetsförvirring, säger hon.
Cecilia Dhejne förklarar att det stora steget för transsexuella inte är operationen av könsorganet, utan att komma ut. Att berätta för sin partner, sina föräldrar och arbetskamrater att man är transsexuell och att börja leva i det kön man identifierar sig med. Och det hade Robin gjort i tre år när hon träffade psykologen på antagningen till Polishögskolan. Det framgår av psykologbedömningen. Och där står också att hon har stöd av partner och familj.
– Alltså personen har en klar kvinnlig könsidentitet. Håller på att gå igenom en transition för att få den kropp som matchar. Så det är inte en identitetsfråga. Utan identiteten är klar, säger Cecilia Dhejne.
Det som är kvar är själva den fysiska operationen av könsorganet.
– Kan man inte förvänta sig att om man gör såhär stora fysiska könsförändringar, att man är uppe i den här processen, att det blir stora omvälvande känslostormar som gör att man helt tappar fortfästet?
– Nej. Det kommer tidigare. Och det här är psykologens okunskap här. Sedan kommer det en fas till när man slutligen opereras och som en stor operation, det gäller alla stora operationer, så kan man känna sig lite tagen efter. Men det kommer inte ändra hennes identitet.
Enligt en av landets främsta experter på könskorrigering har alltså psykologen som intervjuar Robin dragit helt fel slutsatser. Bara för att Robin inte opererat sitt kön, betyder inte det att hennes identitet som kvinna är osäker. Psykologen har dessutom landat i att han egentligen inte kan bedöma henne. Ändå gör han en bedömning som i förlängningen kostar Robin en plats på utbildningen.
– Det här intyget som jag fick av psykologen, som jag begärde ut, det gjorde att jag knappt inte kunde sova tre månaders tid. Jag låg vaken om nätterna och var ledsen. Kunde inte somna. Så arg, ledsen kränkt och frustrerad kände jag mig, berättar Robin.
– Om man tycker att det här är så pass komplicerat, med att korrigera sitt kön, att det blir svårbedömt att bedöma de här personerna, då innebär ju det i sådana fall att ingen person som korrigerat sitt kön kan någonsin bli antagen för de klarar inte av att bedöma det. Och då blir ju det inte bra, säger Cecilia Dhejne.
När Robin fick reda på att hon inte kom in på Polishögskolan bestämmer hon sig för att ringa upp psykologen. Hon vill få en förklaring till hans bedömning. Psykologen har dokumenterad lång erfarenhet inom antagning och rekrytering och har varit chefspsykolog. Han återkommer också regelbundet till Rekryteringmyndigheten för att leda psykologintervjuer och fatta beslut om de sökandes lämplighet till Polishögskolan.
Robin spelar in samtalet. Det knastrar och ljudkvaliteten är dålig, men psykologen säger här att hans bedömning, som alltså gjorde att Robin inte kom in på Polishögskolan, grundades på att Robin inte genomgått någon operation av könsorganet.
-- Den bedömning som jag gjorde där, den fotades [synonym till grunda, reds. anm.] ju på att du ännu inte gått igenom någon operation, eller hur?
Psykologen liknar Robin vid en kedja. Den svaga länken är att hon inte opererat sig. Och har man en länk som är lite svagare, då brister alltihop, säger han.
– Det finns en stor styrka i vissa bitar här men det är ju såhär att, precis som i en kedja va, att har du en länk som är lite svagare och den brister, då rasar ju liksom alltihop. Och här var ju då osäkerheten just kring hur det går med din egen identitet i samband med den här kommande operationen till exempel.
Robin undrar varför hon inte kan plugga till polis bara för att hon inte gjort någon operation.
– Ja, men på vilket sätt menar du? frågar Robin
– Alltså det är ju det man inte vet. Det finns ju personer som till exempel ångrar att de har bytt kön.
– Men jag förstår bara inte vad det skulle ha för betydelse för min gång under utbildningen?
– Du vet att sådana saker kan ju resultera i allting från fullständig lycka och harmoni till depression och självmord. Det är ju liksom så va.
Det kan sluta i depression och självmord. Det finns de som ångrar sig. Det är svaren Robin får på varför hon inte är lämplig att komma in på polisutbildningen.
Vad säger då lagen om det här? I diskrimineringslagen står uttryckligen att du inte får behandla någon som avser att byta kön sämre än andra. Sedan 2009 finns det också ett förbud mot att diskriminera personer med så kallad könsöverskridande identitet eller uttryck.
Ytterst ansvarig för utbildningen och antagningen till Polishögskolan är Rikspolisstyrelsen. Men när Robin anmälde dem till Diskrimineringsombudsmannen, DO, valde de att lägga ner ärendet. DO trodde inte att de skulle kunna vinna i domstol. Men enligt enhetschef Anna-Carin Gustafsson Åström på DO betyder inte det att diskriminering inte förekommit.
– Nej, utan det vi har givit uttryck för i vårt beslut det är att vi har inte kommit fram till att vi med framgång kan driva det här ärendet i domstol. Vi har ju inte uttalats oss om diskrimineringen, säger hon.
Inte heller när Robin gick vidare och stämde Rikspolisstyrelsen gick det som hon hade tänkt. Rikspolisstyrelsen erbjöd sig nämligen att betala den ersättning som Robin krävt i sin stämning, 22 000 kronor, i en förlikning. Men förlikningsavtalet slog inte fast om Robin blivit diskriminerad eller inte. Linda Awerstedt är jurist på den ideella organisationen Diskrimineringsbyrån Uppsala som där drev Robins fall. Och enligt henne hade byrån i det läget inte råd att tacka nej till pengarna och driva sakfrågan om diskriminering vidare i rätten eftersom det finns en risk att de där får betala höga rättegångskostnader.
– Och här blir det ju ett litet antiklimax då. Vi har fått en lösning, vi har fått en ersättning till klienten, vilket är positivt. Men vi fick inte till det här beskedet att vi måste ha en förändring här, säger Linda Awerstedt.
Jag går igenom de yttranden som Rikspolisstyrelsen skickade in till Diskrimineringsombudsmannen och till Tingsrätten. Det är deras svar på varför de anser att Robin inte har blivit diskriminerad. Som stöd för sin sak har de i sin tur samlat in yttranden från två psykologer på Rekryteringsmyndigheten. Men förklaringarna de ger går inte riktigt ihop.
"Det rådde ingen osäkerhet kring anmälarens identitet. Huvudskälet till bedömningen är att det är en pågående process där psykologen inte kan ta ställning till den sökandes lämplighet i nuläget." (Rose-Marie Lindgren, chefspsykolog Rekryteringsmyndigheten, bifogat svar på 3 frågor till DO)
Först skriver de att det inte finns någon osäkerhet kring Robins identitet. Sedan skriver de att Robin är under en identitetsomvälvande behandling.
"Aktuell sökande till PHS har bedömts som en resursstark och välmeriterad individ, men som ännu är under en identitetsomvälvande behandling." (bifogat yttrande från Rekryteringsmyndigheten till DO)
Flera gånger slår myndigheterna också fast att den psykolog som intervjuade Robin inte kunde bedöma henne.
"Hon befann sig i en pågående process där intervjuande psykolog inte kunde ta ställning till Robins lämplighet i nuläget." (Maria Tingnell, jurist Rikspolisstyrelsen, yttrande till Tingsrätten å Rikspolisstyrelsens vägnar)
Men trots det, står det rakt uppochner att just könstillhörigheten påverkade bedömningen att inte anta Robin till Polisutbildningen.
"Bedömningen påverkades dock av att hon vid tiden för antagningsintervjun genomgick byte av könstillhörighet." (Maria Tingnell, jurist Rikspolisstyrelsen, yttrande till Tingsrätten å Rikspolisstyrelsens vägnar)
Yttrandena hänvisar också till att transsexuella ofta lever under svåra sociala förhållanden vilket kan göra dem deprimerade och att en könskorrigering innebär en ”inte obetydlig suicidrisk”.
Trots att man varken får diskriminera någon på grund av könsidentitet och könsuttryck eller någon som avser att byta kön, nekas alltså Robin en plats på utbildningen på grund av att hon är en transsexuell kvinna som ännu inte har bytt sitt fysiska kön. Jag vill såklart höra vad de ansvariga som varit inblandade i Robins fall har att säga om det här. Rekryteringsmyndighetens chefspsykolog Rose-Marie Lindgren, som skrivit ett av yttrandena om Robin.
– Ja, jag är väldigt upptagen så att jag försöker se vad jag kan åstadkomma. Jag skickar ett mejl till dig.
Rikspolisstyrelsens ansvarige för antagning och utbildning på Polishögsklan, Stefan Sterner.
– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i det ärendet, för där har det ju så att säga… det är ju lite intressant för det är ju avslutat för våran del så att säga.
Och Maria Tingnell, den jurist på Rikspolisstyrelsens som hade hand om ärendet hos Diskrimineringsombudsmannen och i tingsrätten.
– Vi har gett ett svar här att vi inte ska vara med. Att vi inte är intresserade.
Nej, ingen ansvarig vill svara på några frågor om varför Robins könskorrigering påverkade hennes möjligheter att plugga till polis.
– Då kunde ju det stå från början. Exkluderande från att söka denna utbildning är personer som har genomgått en könskorrigering därför att de kan ta livet av sig, anser Cecilia Dhejne.
Psykiater Cecilia Dhejne har också fått ta del av de yttranden som Rikspolisstyrelsens jurist och Rekryteringsmyndighetens psykologer har skrivit. Även de här papprena har hon fått granska utan att det framgår vilka myndigheter det gäller. Och det som de målar upp som en riskfaktor, att det finns en ”inte obetydlig” självmordsrisk bland personer som genomgår en könskorrigering , det har Cecilia Dhejne siffror på.
Hon visar tabeller från den senaste svenska studien om just dödlighet bland personer som genomgått en könskorrigering. Det är en studie från 2011 som hon själv varit med och gjort. Och den visar att det fanns en förhöjd självmordsrisk i den här gruppen förr i tiden, på 70- och 80-talen. Men så är det inte längre. Bland de som opererat sig mellan 1989 och 2003 finns ingen förhöjd självmordsrisk. Ingen förhöjd dödlighet överhuvudtaget, berättar Cecilia Dhejne.
– Så dels använder de data som inte stämmer. Och dels kan man, när man bedömer en enskild individ, aldrig använda gruppdata som beslutsunderlag.
– Varför inte det?
– Det säger ju sig självt att det som gäller en grupp inte gäller alla i den gruppen. Alla blåögda är ju inte på ett visst sätt. Alla rödhåriga är inte det heller. Det är ett stort problem det blir ju en form av diskriminering. Att bedöma en individ från vilken grupp de tillhör och inte på den de är, är ju från en lekmans synpunkt en klar diskriminering, säger hon.
Hur Rekryteringsmyndigheten förklarar sina motsägelsefulla utlåtanden kring varför Robin inte fick börja på Polishögskolan, och de gamla fakta de använder för att motivera sitt beslut, får jag inget svar på. Och Rikspolisstyrelsen, den myndighet som är ytterst ansvarig, vill alltså inte heller uttala sig.
Så jag ringer upp psykologen som intervjuade Robin under prövningen till Polishögskolan den där dagen 2012. Jag vill höra hur han ser på sin bedömning idag.
– Nej, men alltså hela det här med att byta kön är ju en sak som inte blir hundraprocentigt lyckad för alla individer som gör det.
– Enligt vilken bedömning då?
– Alltså det har varit åtminstone två personer som har framträtt på tv under senare år som har berättat sina egna personliga historier väldigt, egentligen, ingående och där de säger att de ångrar sitt beslut. Och jag har inte sagt någonting om den här personen som jag har bedömt, att hon kommer att ångra sig, men möjligheten finns.
– Så två personer som har trätt fram på tv och ångrat sig är en del av din psykologbedömning av en persons lämplighet?
– Nej…
– Hur ska jag förstå det där?
– Du hårdrar det här. De subjektiva berättelserna är viktiga.
– Men kan man ta andra personers subjektiva berättelser och applicera på en enskild individ som sitter framför dig i stolen?
– Ja, i den meningen att säkerheten i bedömningen blir större om det för individen relevanta har hunnit att genomföras, säger psykologen.
Jag berättar det som psykiatern och experten Cecilia Dhejne sagt, att själva den fysiska operationen inte påverkar identiteten hos transsexuella, att det svåra är att komma ut för familj, vänner och kollegor. Något som Robin gjort tre år innan intervjun.
– Du vet som psykolog kan man ju inte ha specialkunskaper inom alla delområden. Och det är väldigt ovanligt, för att inte säga helt unikt att det dyker upp en person som är transsexuell, säger psykologen.
Jag berättar också att det inte finns någon förhöjd självmordsrisk bland personer som genomgått könskorrigering efter 1989. Jag undrar hur han ser på den där motiveringen som han gav till Robin att könskorrigering kan resultera i depression och självmord?
– Känns det som en lämplig kommentar tycker du?
– Nej, det alltså… lämplig? Det är det ju inte, uppenbarligen, om man sitter och dissekerar på det viset. Men jag antar att du säger en del saker också i viss spontanitet?
– Absolut, det gör jag säkert, men jag är å andra sidan inte psykolog som har mött en transperson och nekat den inträde till en utbildning på grund av att den inte gjort en operation eller på grund av att den är transsexuell?
– Nej. Jag är naturligtvis alltid psykolog, men jag är inte van vid att ta samtal på det här viset på någon som jag har bedömt och när jag är i högsta grad i mitt privata liv. Då säger man kanske saker också när man sitter och penetrerar så här i efterhand inte var sådär de allra bäst valda orden.
Men gamla fakta om självmordsrisk bland transsexuella som grupp det användes alltså i sin tur av de ansvariga myndigheterna för att försvara psykologens bedömning av Robin. Myndigheter som sedan inte vill säga ett ord om saken. De uttalar sig inte i enskilda fall, får jag höra. Men tillslut väljer Rekryteringmyndighetens chefspsykolog Rose-Marie Lindgren att svara på några generella frågor. Och hon bekräftar att de inte har tillräcklig kompetens att bedöma transsexuella personer.
– Ja, alltså det är jättesvårt för oss att bedöma det överhuvudtaget skulle jag säga.
– Betyder inte det att man inte har samma möjligheter att komma in på Polishögskolan som alla andra?
– I förlängningen kan det ju innebära det, ja.
– Hur tänker du att det rimmar med diskrimineringslagen för där står ju uttryckligen att man inte får diskriminera någon som avser att byta kön och det står också att man inte får diskriminera någon på grund av könsuttryck och könstillhörighet?
– Ja, jag tycker ju att det är ju inte en form av diskriminering, utan vi redovisar ju att vi faktiskt är osäkra.
– Tycker du att det är problematiskt, som du säger själv, att det kanske är så att transsexuella inte har samma möjligheter att komma in som andra?
– Ja det kan det ju vara, säger Rose-Marie Lindgren.
– Här söker jag till en utbildning, ett jobb. Och man tänker någonstans att här kanske man kan få vara med och motverka diskriminering och orättvisor och på något sätt göra ett bättre samhälle, så möts man istället av de orättvisorna från polisen, säger Robin.
Robin har fått sina 22 000 kronor i förlikning, men hon har inte fått någon förklaring till varför hon inte kom in annat än att hon efter en könskorrigering kan ångra sig och vilja ta livet av sig.
– Jag har aldrig blivit bemött eller så illa behandlad som vid rekryteringen till polisen.
Trots det sökte Robin in till Polishögskolan i år igen. Hon blev inte kallad till uttagningen den här gången.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Svenska utvisningar ska ske under humana och värdiga former. Men i dagens Kaliber kan vi avslöja hur personer som utvisats drogats, mot sin vilja. Och ansvaret bollas runt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre, så är det.
– Det är ju fall där det uppenbarligen har skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.
– Det är helt klart olagligt.
Det är en vinterkväll, på en mindre flygplats. Ett tiotal personer kliver in igenom säkerhetskontrollen. I kylan därute väntar ett plan. Det är ett chartrat flygplan, som ska åka söderut.
Några av de som kliver igenom säkerhetskontrollen vill inte åka. De andra är där för att se till att de ändå åker. De är poliser och transportörer från Kriminalvården. Och en sjuksköterska.
Hittills har allt gått lugnt till, men ombord på flygplanet, strax innan start, så vägrar en av passagerarna att sätta sig ner.
Sjuksköterskan som är med uppfattar personen som ”aggressiv, utåtagerande och hotfull”. Han försöker inleda ett samtal, men upplever att ”situationen omöjliggör en vettig diskussion”.
Han tar fram en spruta och injicerar den aggressiva personen med ett narkotikaklassat lugnande preparat.
Efter en halvtimma har personen lugnat sig, och undrar vad det var för medicin som användes. Vid det laget är planet redan i luften.
Du lyssnar på Kaliber i P1 och på andra delen i vår granskning av svenska utvisningsresor.
När en person får avslag på sin ansökan om asyl så ska han eller hon lämna Sverige. I första hand ska detta ske frivilligt, men om den som ska utvisas vägrar så kan polisen tvinga personen ut ur landet. Polisen tar då ofta hjälp av Kriminalvårdens transporttjänst.
För några månader sedan bestämde vi oss för att granska Kriminalvårdens transporttjänst. Vi hade hört att allt inte stod rätt till. Personer vi har varit i kontakt med har talat om en ”myndighet i myndigheten”, som struntat i regler och riktlinjer och gjort lite som de vill.
Förra veckan kunde vi berätta om hur personal som jobbar med utvisningar på transporttjänsten bott upp till tre nätter på lyxhotell utomlands efter utvisningarna och åkt hem med dyra businessklassbiljetter. Vi kunde också berätta om alkohol på arbetstid och om privata bonuskort.
Kriminalvårdens generaldirektör, Nils Öberg, kommenterade vår rapportering i P4 Extra:
– Ja det finns en hel del att säga. För det första delar jag och många andra inom Kriminalvården såklart den upprördhet som jag tror att en hel del människor utanför vår myndighet känner när de hör hur det kan gå till inom transportverksamheten. En hel del av det går helt enkelt inte att försvara.
Idag ska vi berätta om något helt annat.
När människor som fått avslag på sin asylansökan utvisas från Sverige, så är ledorden för svenska myndigheter att det ska ske på humant och värdigt sätt.
Ändå har det har länge cirkulerat påståenden om att det inte alltid gör det. Om att personer som utvisats fått mediciner mot sin vilja.
Så här lät det i P1-programmet Konflikt för fem år sedan:
– Läkaren var ombord och personalen har sagt, vakterna och personalen har sagt, vi ska ge dem någon medicin de ska lugna ner sig. Och jag hörde detta själv.
På telefon intervjuades personer som utvisats med ett specialchartrat plan till Irak.
– Var lugn, därför att om du inte gör så, du får en spruta till Bagdad du ska sova ner dig.
Flera personer berättade att de hotats med lugnande injektioner och om att de trodde sig ha fått lugnande medicin i maten. Läkaren som var med på planet uppgav för Konflikt att ingen skulle ha fått lugnande medicin mot sin vilja, och att det inte får förekomma.
Ord stod mot ord.
I dagens Kaliber ska vi borra djupare i det här. Vi har fått ut dokument från Kriminalvården som visar hur det kan gå till vid utvisningar. Dokument som är skrivna av sjukvårdspersonal som varit med på planen.
Det är kortfattade rapporter som vårdpersonal skickat till Kriminalvården där de beskriver vad som hänt under en utvisning och vilka mediciner som använts. Det här är några situationer vi läser om:
En person som förs ombord på ett flygplan ”protesterar kraftigt med både kropp, armar och ben” och spottas. Personalen sätter på skyddshjälm och huva och personen får en injektion med lugnande ”då /hens/hälsa påtagligt kan försämras av sitt destruktiva beteende”. Senare lugnar sig personen, och undrar vad det var för medicin som användes.
En person blir aggressiv vid säkerhetskontrollen. Sjuksköterskan försöker få personen att ta medicin, men ”får sparkar och nekande till svar”, varpå sjuksköterskan ger personen en lugnande injektion.
Så här skriver alltså vårdpersonal som har hyrts in av Kriminalvårdens transporttjänst för att medverka vid utvisningar. Och det de skriver får oss att reagera. För även om svenska myndigheter har långtgående befogenheter vid utvisningar, så är tvångsinjektioner ett kapitel för sig.
Vi beger oss till Inspektionen för vård och omsorg, den myndighet som har tillsynsansvar för svensk sjukvård. Vi får träffa juristen Anders Alexandersson, som förklarar att man i Sverige inte får medicinera någon mot dennes vilja om personen inte är satt under någon form av psykiatrisk tvångsvård.
– Regeringsformen kräver att så fort det blir kroppsliga ingrepp så måste det också finnas lagstöd.
Påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter, är förbjudna i den svenska grundlagen. Det innebär att tvångsmedicinering är olagligt, med några få undantag för personer som är omhändertagna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård.
Personer som inte står under tvångsvård måste klart och tydligt ge sitt medgivande till att få vård, säger Anders Alexandersson.
– Men får inte smyga in någon behandling utan Hälso- och Sjukvårdslagen kräver att man fullföljer all behandling med respekt för den enskildes intigritet och vilja. Det får inte vara på något sätt att man kränker individens självbestämmande utan klart och tydligt ange varför man behöver en behandling och hur behandlingen kommer att gå till och också kanske hur preparatet fungerar. En allmän information vad det kommer att innebära med en behandling helt enkelt.
Sjukvårdspersonalen som är med vid utvisningarna har hyrts in av Kriminalvårdens transporttjänst. Vi undrar vad Kriminalvården har för befogenheter att vårda någon med tvång. Vi träffar Lars-Håkan Nilsson, som är läkare och medicinsk rådgivare på Kriminalvården.
– Om någon blir väldigt utagerande på ett häkte så har våra kriminalvårdare rätt enligt fängelse- eller häkteslagen att lägga dem i bälte. Men vi får aldrig injicera någon mot någons vilja. Det är en klar skillnad mellan den typen av tvångsåtgärder och att ge medicin.
- Tycker du att det är en rimlig lagstiftning?
– Absolut. Tvångsvårdslagstiftning ska vara tydlig och tydligt avgränsbar. Psykiatrisk tvångsvård är ett av de få tillfällen när du upphäver någons grundlagsskyddade rättigheter. Och det är väldigt angeläget att den ska vara tydlig.
I Sverige är det alltså olagligt att ge någon lugnande medicin mot dennes vilja, om personen inte är omhändertagen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Det säger både Inspektionen för vård och omsorgs jurist och Kriminalvårdens medicinska expert.
Men i de sjukvårdsrapporter vi begärt ut från Kriminalvårdens transporttjänst, kan vi läsa om just vård som skett under tvång vid utvisningar.
Vi får rapporterna med ett förbehåll, och får därför inte berätta om uppgifter som skulle kunna avslöja vilka personerna är. Vi får inte heller berätta vilket kön personerna har. Så här beskrivs några händelser:
En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som ”mycket uppvarvad och stökig”. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. ”Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig”.
En person blir aggressiv och hotfull och vägrar sätta sig ner. Sjuksköterskan erbjuder en tablett, men personen vägrar ta emot den. Sjuksköterskan ger då lugnande injektion. Senare, när planet har lyft, är personen enligt sjuksköterskan ”betydligt lugnare” och undrar vilken medicin det var som gavs.
Vi har begärt ut alla sjukvårdsrapporter som skickats till Transporttjänsten mellan 2010 och 2014. Vi får rapporter från 33 utvisningsresor.
Vi vet att vårdpersonal har hyrts in vid många fler tillfällen, men från de resorna finns det inga sjukvårdsrapporter, enligt Kriminalvården. Om det beror på att det aldrig skrivits några rapporter eller på att rapporterna försvunnit får vi aldrig reda på. Från 2013 och 2014 finns det inga rapporter alls.
Men i de rapporter vi har, hittar vi sju tillfällen då lugnande injektioner getts till personer som varit våldsamma eller som bedömts riskera skada sig själv eller andra. Medicinen som getts är Stesolid. Det är en narkotikaklassad Bensodiazepin som bara får ges på ordination av läkare.
I fyra av fallen framgår det tydligt att personerna inte gått med på behandlingen. I de andra tre står det att injektionerna getts i samband med att personer varit motsträviga, aggressiva eller hotfulla. Det framgår inte att de accepterat injektionen
Vid ett tillfälle får en person som beskrivs som aggressiv och som belagts med fängsel, en injektion efter att personen vägrat kliva ombord bussen till planet, en annan person får en injektion ombord på en buss till ett plan. Och i ett fall får en person en injektion Stesolid efter att ha bönat och bett om att få slippa följa med och dunkat sitt huvud i ett betonggolv.
- Men om en människa är väldigt upprörd och det handlar om personer som ska utvisas, finns det inte en mening med att man kanske behöver lugna den personen då så att den inte kommer till skada för sig själv eller andra?
– Ja, men då måste det ske helt med patientens egen, eller personens egen medverkan.
Vi frågar Anders Alexandersson som är jurist på inspektionen för vård och omsorg hur han ser på det tvång, som vi kan läsa om i rapporterna. Han säger att den här typen av vård endast får ges när personer är inskrivna för tvångsvård vid en landstingsdriven vårdinrättning. Annars måste personen tydligt gå med på det.
– Det får inte finnas minsta tvekan om att man tvingar patienten i någon situation för då är det bara tvångslagarna som man kan använda sig av. Det finns ingen patient förrän personen säger att den vill ha den här behandlingen som stöd och hjälp och därför går det inte över huvud taget att ge en injektion till exempel bara för att lugna eller för att det är mer praktiskt att hantera personen. Det finns inget sådant lagstöd.
- Är det OK att ge en injektion, Stesolid då, och sedan efteråt berätta att ”nu har du fått det här och jag gav dig det för att du var upprörd” till exempel?
– Det går inte alls. Det är helt klart olagligt.
Vi ringer upp en av de läkare som varit med på utvisningar och gett lugnande till personer som utvisats. I en sjukvårdsrapport som han har skrivit står det om en person som blir aggressiv
”och säger att /hen/ inte ska lämna landet levande. Bedömer det som en stor risk att /hen/ kan skada både sig själv och personal och sjukvårdspersonal. Ger en injektion 10 milligram Stesolid intramuskulärt”.
Läkaren säger att han inte minns händelsen, men han berättar att om han har gett mediciner till personer som ska utvisas, mot deras vilja, så har det varit för att de inte kunnat ta hand om sig själva. Det är för deras egen skull, säger han, för att det inte ska skada sig själva. Ungefär som på psykmottagningen.
Vi ser också att injektioner under tvång getts av en sjuksköterska. Vi har under flera veckors tid sökt honom via telefon, sms och mail, men han har inte gått att få tag på.
Så här skriver en annan läkare, som gett en injektion med lugnande till en person som var belagd med fängsel och spotthuva, men som fortsatte med ”verbal aggressivitet”:
”Min tanke var att försöka komma överens om att hen skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion. Det visade sig helt ogörligt och hen fick en injektion Stesolid 10 mg intramuskulärt”.
Läkaren som gav den här injektionen är legitimerad överläkare. Uppdragen för Kriminalvården har gått genom hans privata företag. Och han bekräftar att den här injektionen gavs mot personens vilja.
- Vad upplevde du dig ha för lagstöd för att göra det här?
– Jag har inte gått in i några bestämmelser och själv liksom letat i juridiken. Men det finns ju så vitt jag har fått höra då bestämmelser som gör det möjligt att ingripa på ett sånt här sätt för att bevara flygsäkerheten.
- Så vitt du fått höra, var har du fått höra det ifrån?
– I samband med att jag började ta såna här uppdrag.
- Men här handlar det ju om en person som redan har spotthuva på sig och som har fängsel på sig…..
– Men det är ju också samtidigt en situation med potentiell upploppsutveckling i planet.
– Vad är det som gör att det är en potentiell upploppsutveckling?
– De andra…och de andra som ska avvisas sitter inte så långt ifrån och de pratar ju med varandra mellan sätena och sådär.
- Vad sa de till varandra då?
– De pratade ju arabiska, så det vet ju inte jag sådär ordagrant. Men utifrån det som tolkarna hör som framkom det där.
- Okej, och vad var det som framkom?
– De blev upprörda, tog parti för den här /personen/ och mot Kriminalvården och polisen och den svenska staten över huvud taget.
Efter ett tag lägger läkaren på luren, innan vi hunnit ställa alla våra frågor.
Den här läkaren hänvisar till att uppdragsgivaren, alltså Kriminalvårdens Transporttjänst eller Gränspolisen sagt att man får göra så här om det gäller flygsäkerheten.
Och Luftfartslagen ger befälhavare på svenska flygplan befogenheter att, beroende på omständigheterna, utöva eller sanktionera våld för att garantera flygsäkerheten. Vi undrar vad det innebär, och kontaktar Transportstyrelsen, Luftfartsverket och Svensk pilotförening, men vi får inga svar på om det även gäller tvångsinjektioner.
Kriminalvårdens transporttjänst utför alltså utvisningsresorna på uppdrag av gränspolisen, vars personal också kan följa med på resorna. Per Löwenberg är gruppchef på Rikskriminalpolisens centrala gränskontrollenhet. Han är den som har ansvar för polisens regelverk kring tvångsutvisningar. Han säger att han inte har känt till att det förekommit tvångsinjektioner vid utvisningar.
– Om det är så att det har förekommit sådant så är det för mig helt nytt. Jag har inte hört talas om det. Och det förvånar mig att det förekommer. Sedan kan jag inte svara på rak arm om det är korrekt eller inte.
Per Löwenberg säger att svenska polisen följer ett regelverk från EU:s gränskontrollsamarbete Frontex, och där står det att tvångsmedicinering med lugnande inte ska användas – men att det finns ett undantag. Nödsituationer ombord på ett flygplan då flygsäkerheten är hotad.
– Jag vet inte om det förekommer och i vilken form och vilka situationer det sker. Det är ju sannolikt så att, mot någons vilja, är sannolikt mycket tveksamt, om man ser till lagen, om man kan göra det här över huvud taget, men helt förbjudet i våra föreskrifter det är det inte.
Per Löwenberg betonar att det är läkaren som är med vid utvisningen som är den som fattar beslut om någon ska få en injektion med tvång eller inte. Och om läkaren har beslutat om en tvångsinjektion, då ska polisen hjälpa till.
– Bedömer läkaren då att det här krävs för att personens säkerhet och hälsa då inte ska äventyras så bedömer jag att bevakningspersonalen ska se till att läkarens anvisningar efterlevs.
- Det kan innebära att ni till exempel skulle kunna hålla fast någon för att läkaren ska kunna ge en injektion då?
– Ja.
Per Löwenberg säger att det handlar om flygsäkerhet. Men det vi har läst i sjukvårdsrapporterna gäller inte bara tvångsinjektioner som skett när planet är i luften.
Vi ser i vårt material även fall där tvångsinjektioner, enligt rapporterna skett på marken. I två av de fyra fallen där det tydligt framgår att personen inte har gått med på behandlingen så ges injektionen innan ombordstigningen eller innan planet har lyft.
Vi frågar Per Löwenberg om polisen kan hålla fast något så att vårdpersonal kan ge lugnande injektioner under tvång även på marken.
– Ja. Och är du i en sådan fas att det här krävs, då blir det svårt för mig att bedöma om det är riktigt att verkställigheten ska genomföras.
Det här gäller alltså polisens möjlighet att hålla fast en person som ska få en injektion. Om läkaren sedan gör rätt i att faktiskt ge injektionen, det kan Per Löwenberg inte uttala sig om.
– Om läkaren har en möjlighet eller inte det måste ju läkaren själv ha ansvar för.
Enligt polisen är det alltså upp till läkaren att bedöma om de har laglig möjlighet att ge en injektion med tvång, medan läkaren vi hörde här tidigare säger att han fått information från sin uppdragsgivare, alltså Gränspolisen eller Kriminalvården, att man får ge injektioner med tvång, om det handlar om flygsäkerhet.
Vi vill ställa frågor om tvångsinjektionerna till Claes Nöjd, ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men han vill inte uttala sig.
– Jag tänker ingenting runtomkring det. Utan det är nya uppgifter även för min del, men alltså det är frågor ni får ta med vår sjukvårdsansvarig inom Kriminalvården för jag kan inte de här områdena.
Vi blir hänvisade till den medicinske rådgivaren på Kriminalvården, Lars-Håkan Nilsson.
- Om vi läser här då…
Han har inför vår intervju för första gången fått ta del av dokumenten där det står om tvångsinjiceringarna. Det är först när vi har velat tittat på sjukvårdsrapporterna som han har fått dem skickade till sig från transporttjänsten. Vi läser ett av exemplen, där tvångsinjiceringen skett på marken.
– Detta är inte tillåtet. Om man ger någon en injektion med ett läkemedel mot någons vilja så är det enbart möjligt om det sker under psykiatrisk tvångsvård.
- Vad tänker du gör nu när du har den informationen?
– Vi måste be våra juridiska experter titta på det här.
- Kommer ni underrätta inspektionen för vård och omsorg?
– Ja, eftersom det inte är en patientsäkerhetsfråga så tycker jag inte att inspektionen för vård och omsorg är rätt instans.
- Vilken är rätt instans?
– Ja, det är i så fall tingsrätten.
- Du menar att man ska se det som brottsliga handlingar och inte som en patientsäkerhetsfråga?
– Ja, när det gäller injektioner mot någons vilja så ser jag det på det sättet ja.
Kriminalvårdens medicinska rådgivare säger alltså att en del av det som vi kan läsa om i dokumenten inte är tillåtet och kanske till och med olagligt. Och att han inte känt till det här förrän nu.
Han berättar också att det var först för några år sedan som den medicinska ledningen blev medveten om att Transporttjänsten hyrde in sjukvårdspersonal. När han då började leta kunde han varken hitta avtal eller journaler, berättar han. Därför kan han idag inte svara på vem det egentligen är som har haft det övergripande ansvaret för de behandlingar som skett under resorna.
– Det vet vi inte, vi har försökt få tag i avtal. Vi vet ingenting.
- Det låter inte bra.
– Nej, det är inte bra.
Under många år har Kriminalvårdens transporttjänst alltså hyrt in läkare och sjuksköterskor för att medverka vid utvisningar, utan att myndighetens medicinska experter känt till det. Nu gör de det, och får de journaler skickade till sig, som de medicinskt sakkunniga kan granska, berättar Lars-Håkan Nilsson. Men sjukvårdsrapporterna om tvångsinjiceringar har de inte känt till förrän nu.
Så vem på myndigheten har då läst sjukvårdsrapporterna? Och varför har ingen reagerat?
Vi får veta att rapporterna har skickats till Transporttjänstens planeringskontor i Arvidsjaur. Det är i Arvidsjaur som utvisningsresorna planeras, flygplan och hotell bokas, och sjukvårdspersonal hyrs in. Hans Lagerlöf är chef där sedan årsskiftet.
– Sedan man har verkställt ett utrikesuppdrag så skriver ju medverkande sjukvårdspersonal en rapport och den rapporten skickas till den planerare som planerat resan. Och därefter har det gått till så tidigare att då har man satt den här rapporten i en pärm. Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna.
Sjukvårdsrapporterna har alltså lästs av de som planerar resorna – sedan har de satts i en pärm. Att personalen inte har reagerat på innehållet tror Hans Lagerlöf kan ha att göra med att personalen inte har medicinsk kompetens. Han tycker att det funnits stora brister i hur de här frågorna har skötts.
– Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre.
I dagens Kaliber har vi kunnat visa hur personer som utvisats från Sverige har fått lugnande injektioner mot sin vilja och hur ansvaret för att det sker bollas runt mellan de inblandade
Samtidigt säger Kriminalvårdens medicinska ledning att de varit ovetande om tvångsinjektionerna fram tills att vi på Kaliber började granska det här. Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvården, utesluter inte att polisanmäla händelserna.
– Det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.
Det var här det var tänkt att det här reportaget skulle sluta. Men så i torsdags kväll, precis när vi var klara med programmet, så fick vi veta att transporttjänsten nu vill kommentera våra uppgifter. Vi får en intervju med den nya chefen Johan Mellbring, som säger att Kriminalvården nu gjort en polisanmälan.
– Att det har medicinerats utan klienters medgivande, har ju tydliggjorts för mig egentligen strax efter jag började, i och med att vi började bearbeta materialet som vi lämnade ut till er. Så då har det klarlagts att det här ser inte bra ut och sedan har vi undersökt det närmare och konstaterat att nu tycker vi det är dags att göra en polisanmälan. Det finns ett antal exempel i de sjukvårdsrapporter som ni tagit del av där vi ser att det är helt oacceptabelt på det sätt som det beskrivs i sjukvårdrapporterna.
- Vad tänker ni att det kan röra sig om för typ av brott?
– Jag vill inte spekulera i någon brottsrubricering, eftersom jag själv inte är juridisk expertis, men det vi kan konstatera är att eftersom det är utan medgivande så är det inte enligt den lag som finns.
- Vad tänker du om att det krävs någon utomstående för att ni ska kunna uppmärksamma sådana här brister?
– Det är klart att vi som myndighet borde haft koll på det här tidigare.
Enligt Johan Mellbring har Kriminalvården polisanmält 22 händelser, och det visar att vi inte har fått tillgång till alla sjukvårdsrapporter, trots att vi begärt det. Så tvångsinjektioner kan alltså ha inträffat vid fler tillfällen än vad vi kunnat se i vår granskning.
Reportrar:
Markus Alfredsson [email protected]
Sofia Boo [email protected]
Producent: Annika H Eriksson
Lyxhotell på semesterorter, flygresor i businessklass och alkohol på arbetstid. Kaliber granskar en svensk myndighet, en myndighet som gjort lite som den vill.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Så nu har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter.
Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer i till exempel Afghanistan eller Pakistan.
- Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något.
Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre.
Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden.
Idag ska Kaliber visa hur det här har fått pågå - år efter år. En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill.
Du lyssnar på Kaliber och en granskning i två delar om svenska utvisningar.
Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan.
Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal.
Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen.
När vi på Kaliber under åren har undersökt enstaka utvisningsärenden har vi sett att de som utför den här uppgiften, alltså Kriminalvårdens personal, har stannat kvar utomlands och bott på hotell efter att de utvisat personer.
Vi ville ta reda på om detta bara var enstaka fall, eller om det fanns ett mönster. Det vi skulle få veta, var mycket mer än så.
Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras.
Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna. Härifrån, beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen.
Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering.
Hans Lagerlöf berättar om hur de får in beställningar från olika myndigheter på resor. Om en person som får avslag på sin asylansökan till exempel, vägrar lämna Sverige frivilligt, lämnar Migrationsverket över ansvaret till Polisen. Polisen tar i sin tur hjälp av Kriminalvårdens Transporttjänst för att genomföra utvisningen. Utvisningen kan ske med reguljära flyg eller med inhyrda, chartrade flygplan.
– Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal.
Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar.
Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor. Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag.
Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal. Bara inhyrda plan kostade förra året ungefär 51 miljoner kronor.
- Vad kan det finnas för svårigheter med att planera de här resorna?
– Det ser ju väldigt olika ut beroende på vad det är för resa. Ibland står vi inför ärenden som är jätte besvärliga att planera men också genomföra, men de allra flesta resorna tycker jag är inte speciellt komplicerade att planera.
Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor.
Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar.
– Det här rummet kommer bli ert rum. Ni kommer få nyttja det här rummet.
Det här materialet är känsligt. Enligt Kriminalvården så innehåller det uppgifter som är belagda med sekretess. Därför får vi bara ta del av det med ett förbehåll. Vi kan berätta om resorna, men inte så detaljerat att det går att lista ut vilka personer det var som utvisades.
– Om du för in i datorn där så kan jag…plocka ut.
Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger.
Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda- så kallade chartrade flygplan. Resorna har gjorts mellan januari 2011 och april 2014, alltså närmare tre och ett halvt år.
Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster.
Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre.
Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personalen bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan.
Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Marmorgolvet i hotellets lobby är spegelblankt. Det poleras varje dag.
– To make sure our lobby is comfortable. For guests to walk on.
Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen.
– This is the hub of the Dubai. This is a keyplace.
Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så.
Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land.
Vi kan ta några exempel:
* 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.
* Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.
Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:
* Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som Högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.
* Två nätter i Madrid efter utvisningsresa till Nigeria. Hotellnota: 13 personer, 31 041 kronor.
* Tre hotellnätter för fyra personer i Amsterdam efter utvisningsresa till Kazakstan. Kostnad: 19 954 kronor.
Och både i Europa och på andra håll i världen handlar det inte sällan om fina hotell som det femstjärniga hotellet i Dubai som dyker upp flera gånger.
Hotellet i Dubai har spa, flera pooler och tillgång till golfbana. Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris.
Och i Dubai bor man alltså på ett femstjärnigt hotell omgivet av exklusiva butiker.
Jag lämnar golfbanan och åker till mitt hotell som ligger precis intill flygplatsen i Dubai. Det kostar hälften så mycket som det hotell som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar använda sig av.
Och hotellen i resorna vi tittat på, är nästan aldrig några flygplatshotell och kräver mer eller mindre långa taxiresor. I Paris har man valt hotell i närheten av Eiffeltornet och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet.
Vi kan alltså se att Transporttjänstens personal bor två eller tre nätter på hotell utomlands, fina hotell, som många kanske mest förknippar med semester. Men det här är tjänstemän, anställda på en statlig myndighet som är på resa i tjänsten.
Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar.
Det handlar också om flygbiljetter.
I de resor vi tittat extra på, alltså där personalen stannat utomlands två eller tre nätter, åker personalen nästan alltid reguljärt flyg hem efter utvisningen. Och det kan bli dyra flygresor, för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller:
* Efter tre nätter i Dubai flyger personalen businessklass hem för 18 970 kronor per person Totalt 75 880 kronor för fyra personer.
* Efter två nätter i Gambia, flyger Kriminalvårdens personal hem med Businessklassbiljetter. Kostnad 15 437 kronor per Person. Totalt: 46 311 kronor för tre personer.
* Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa.
Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem samtidigt som det handlar om en svensk myndighet.
Så vad är det som gäller egentligen?
Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen, de ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande.
Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem.
För att ta reda på mer läser vi de avtal som gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar.
Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst om hur det kommer sig att deras personal stannar kvar två eller tre nätter på hotell utomlands, ibland bara några få timmars flygresa från Sverige.
Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa.
Men hur det kommer sig att allden här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet.
Det här har nyligen uppmärksammats inom myndigheten. Vi träffar Fredrik Westerberg Thorell, som är tillförordnad chef på internrevisionen.
– Revisionen gjordes eftersom vi fick tips om att det var saker som behövdes ses över inom utrikesverksamheten.
I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.”
– Det finns interna skrifter och sammanställningar av typen arbetspapper, men de dokumenten går inte att spåra till vem som gjort eller om någon beslutat att vi faktiskt ska göra så här, men det är den typen av dokumentation som man stödjer sig på när man gör de här avstegen.
Fredrik Westerberg Thorell menar att de ibland två och tre nätter långa utlandsvistelserna, är en praxis som levt kvar sedan Transporttjänsten var en egen myndighet fram till man blev en del av Kriminalvården 2006.
– Man har en egen praxis man gått efter och har du haft en praxis som du haft ett visst antal år så ser man den som ett avtal.
Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna, något som enligt Internrevisonen leder till ökade kostnader. Och just nu ser Kriminalvården över hur Transporttjänsten planerar sina resor efter internrevisionens kritik.
Personalens flygbiljetter i samband med utvisningar av personer som fått avslag på asylansökningar, kostade förra året ungefär 43 miljoner kronor.
Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy, så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar.
Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Det är här vilan i utlandet beräknas och både hotell och flygbiljetter bokas. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands.
– Ibland kan jag tycka att det, jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande. Men en gång till nu får vi titta på hur vi ska reglera det här och där göra bedömningen om vad som är rimligt och inte rimligt.
Jag frågar också hur det kommer sig att personalen i de resor vi tittat på, inte bor på flygplatshotell i större utsträckning.
– Just när det gäller flygplatshotell så är det lite svårt att motivera att vi inte skulle välja dem av säkerhetsskäl för de ligger synnerligen tryggt på sin plats så. Så där tycker jag absolut vi måste se över vad det är för typ av hotell vi övernattar på.
- Men varför har ni inte bara ändrat det då?
– Jo det kan man tycka, men nu är det så att det här är också en sådan överenskommelse, en praxis som har utvecklats över tid och vi har ju inte ansträngt oss att ta tag i det där.
- Varför har ni inte ansträngt er då? Som du säger. Det är ju ändå inte minst en hel del taxiresor som görs varje år på grund av att man väljer att bo längre bort.
– Det är väl lätt att vara efterklok alltså, det borde vi ju naturligtvis ha kunnat gjort tidigare.
I vårt material ser vi flera resor hem från Dubai som skett i Businessklass. Vid ett tillfälle kan vi se att en sjuksköterska som hyrts in för att delta vid resan åkt i ekonomiklass från Dubai. Medan Transporttjänstens personal fått betala drygt 19 000 kronor per person för sina businessklassbiljetter, kostar sjuksköterskans resa drygt 8000 kronor.
– Det finns självklart situationer vid vissa resor där vi behöver och ska åka business, men omfattning och annat tycker jag att vi ska titta lite närmre på.
Vi har alltså kunnat se hur Kriminalvårdens Transporttjänst, vars enda uppgift är att transportera personer, inte haft några tydliga, avtalade regler för hur deras utrikesresor ska planeras.
Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Han säger att vilan utomlands har varit ett sätt för Transporttjänsten att ge personalen möjlighet att vila efter resor som ibland kan vara över ett dygn långa.
– Det finns ju vilotidsregler och så som gäller inom Kriminalvården, så att säga men man har inte kunnat använda de inom Transporttjänsten därför finns en stark anledning till att se över det här och få det dokumenterat.
- Varför har inte det skett tidigare då?
– Det kan inte jag svara på varför det inte har skett tidigare. Självklart har det varit önskemål om att det här ska ses över sen flera år tillbaks och avtalet ska revideras i sin helhet när det gäller transporttjänsten så att det finns ett centralt tecknat avtal för hur man ska hantera det här. Men jag kan inte svara för tider tillbaks riktigt.
- Men önskemål sen flera år. Varför har det inte skett någonting då?
– Därför att det är en svår och komplex fråga. Det är en jättesvårt och komplex fråga med hur man ska beräkna vilotider. För vår utrikespersonal. Vi rör oss i andra länder. Vi sitter på hotell och flygplan under stora delar av dygnet. Så det är svårt.
Internrevisionen är kritisk och planeringschefen i Arvidsjaur förstår att resorna kan uppfattas som stötande. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte.
– Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet. Det är det vi ser över nu och det är det jag välkomnar. Det är svåra frågor att svara på. Jag vill inte förekomma vad man kommer fram till från personalavdelningens sida i de här frågorna.
Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person.
– Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här. Jag vill inte enskilt sitta och tycka någonting som egentligen inte har jobbat så länge inom chef och inte har bakgrunden inom de här bitarna.
- Du är ju chef nu…alltså vad tycker du?
– Jag tycker att det här ska man se över. Och det borde ju kanske ha gjorts för länge sen, men det finns starka skäl att se över det här, ja.
En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården. Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter.
– Om man rycker ut en sak ur sitt sammanhang och enskilt belyser den då är min erfarenhet i alla fall att det är inte ovanligt att diskussionen blir lite snedvriden och oseriös. Så därför är det viktigt för mig att bara diskutera helheten och inte lösryckta delar. Men sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga.
- Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar...
– Ja det är jätte mycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett. Och det är därför jag säger att det är viktigt att se till helheten.
Också vad gäller hotellvalen säger Laséen att det är viktigt att se till helheten.
– Höja blicken lite grann och titta på, vad är vinsterna och vad kan man vinna genom att agera på ett sådan här sätt och hittills har vinsterna varit positiva och är det så att utredningen visar att det inte är motiverat då tar vi och ändrar det.
- Vad har det varit för positiva vinster?
– Ja vi har en väldigt liten omsättning av personal på utrikesverksamheten till exempel som innebär att vi kan verkställa klienter på ett väldigt humant och bra sätt. Vilket jag kan se som ett delresultat av att vi har bra villkor och att vi tar hand om vår personal på ett positivt sätt.
- Så eftersom personalen får ta in på hotell som ligger en bra bit ifrån flygplatsen så tar man hand om klienterna på ett bättre sätt? Jag får inte riktigt ihop det.
– Nej. Jag förstår att du inte förstår det, men när man väver ihop helheten så finns det argument som gör att man väljer att göra på det här sättet.
- Vad är det för argument?
– Ja återigen, vi behöver sätta oss ner och det är många delar vi behöver titta på för att kunna ge ett helgjutet svar i den frågan och att sammanfatta det in en intervju på det här sättet, det blir lite knepigt.
Vi är tillbaka i Dubai igen.
– Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på.
Det här är en bar vi känner igen.
För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp.
På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa.
Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som:
”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!”
”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.”
Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som:
"Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra"
"Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare."
Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som:
”En helt vanlig dag på jobbet”
”Ett glas rött från Malaga”
”Gott!!!”
Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i utlandet är till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst, berättar ställföreträdande chef Claes Nöjd.
– Även om du pratar om nu att det är en vilotid men det här är utifrån en förpassningsresa så är det ju bestämmelser kring vad som är arbetstid eller inte. Sedan är ju det här tjänstemän som rör sig i andra länder. Så alkohol är självklart ingenting som man kan använda sig av på det sättet och framförallt inte under arbetstid.
Vi ringer upp några av de som lagt ut kommentarer och bilder på Facebook.
En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något. Han har ingen förklaring till hur han själv och närstående kunnat kommenterat bilderna utan att märka att de varit manipulerade och inte heller hur det kommer sig att bilder är upplagda från orter där han själv varit enligt underlag vi sett.
De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga.
Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning.
– Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid.
Det här det blir ju liksom en bild av eran verksamhet. Som är helt offentlig. Vad tänker du om det?
– Ja, det är ju inte den bilden som jag har fått till mig, och det är ju ingenting som jag har fått kännedom om. Det är ingen information som jag fått in, ingen fakta. För då hade vi självklart agerat i den frågan. Det här är sociala medier vi pratar om och de måste ju värderas utifrån också information på sociala medier.
- Men hur reagerar du på det, att man beskriver sitt jobb inom Kriminalvårdens transporttjänst på det sättet?
– Självklart är det ju inte positivt att man beskriver vår verksamhet på det sättet. Absolut inte.
Vi utbildar våran personal väldigt tydligt i vad som gäller i att vistas i andra länder, i relation till att använda alkohol och hur man hanterar klienter och så vidare. Så det jobbar arbetsgivaren med regelbundet ut mot vår personal. Får vi signaler om att vi ser felaktigheter så agerar vi direkt. Men vi söker inte information via sociala medier, nej.
Kaliber har idag kunnat visa hur statliga tjänstemän bor på lyxhotell och flyger businessklass när det är på tjänsteresor och att detta har fått pågå år efter år med chefernas godkännande och facket som pådrivande.
Reportrar: Markus Alfredsson och Sofia Boo
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
De etablerade partierna underskattade göteborgarnas ilska över trängselskatten. Ett färdigförhandlat väg- och järnvägspaket och en skatt som tagits ut i över ett och ett halvt år hjälpte inte. Det blev ett tydligt nej i folkomröstningen på valdagen. Kaliber nyhetsdokumentär: Käftsmällen som kom som en kalldusch.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det skulle bli en enkel match i folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg. De etablerade partierna räknade med ett ja.
Men göteborgarna ville annorlunda.
Dagen efter folkomröstningen vaknade Göteborgs etablerade partier med en baksmälla.
- Alla seriösa partier var för att behålla trängselskatten. De, som vi säger i Göteborg, fepplade eller schabblade bort det här.
- Som många var jag nog förvånad över att det blev ett sånt beslut och väldigt fundersam om hur fan det här ska gå.
- Jag har varit med och skrivit på avtalet och jag står för det västsvenska paketet.
- Men borde ni ha gjort mer?
- När man har resultatet i hand borde man förstås ha gjort mer.
Det här är några röster i Kalibers nyhetsdokumentär om folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg. Vi kommer återkomma till dem, men först ska ni får träffa Kaj Helenius.
Han bor med sin fru och två katter i Backa Röd på Hisingen i Göteborg. Han har jobbat på Volvo och byggt bilar sedan 1963, men nu är han pensionär sedan 15 år. Kaj Helenius visar upp de senaste räkningarna för trängselskatten från Transportstyrelsen.
- Vi har två stycken här, den första är min. Jag betalar 137 kronor för att jag har kört min dotter till hennes arbetsplats på Tagenevägen på torsdagar och hämtar henne på torsdagar. Jag åker tolv kilometer fram och tillbaka och det har kostat mig så mycket pengar.
Han kör fram och tillbaka för att hämta och lämna sin dotter och passerar kamerorna som tar betalt för trängselskatten.
- Min fru jobbar inom störningsjouren, det är en kommunal instans, hon har 179 kronor här i augusti månad.
Strax över 300 kronor för augusti månad betalar Kaj Helenius och hans fru för trängselskatten.
De bor i ett lummigt hyreshusområde i norra Göteborg, där moståndet mot trängselskatt är som kraftigast. 91 procent i Backa Röd röstade nej på frågan ”Anser du att trängselskatten ska fortsätta i Göteborg efter valet 2014?”
- Ingen politiker hade fattat hur mycket det drabbade gemene man, det tror jag inte.
Kaj Helenius tror inte att politikerna förstod hur trängselskatten drabbar folk. Det blev ett nej från göteborgarna till trängselskatten med 57 procent mot 43 procent ja. Göteborgarna röstade nej till de pengar som ska betala en stor del av olika väg- och järnvägsprojekt. De röstade nej till trängselskatt som inblandade politiker redan är överens om och har beslutat om.
Och betalstationerna sitter redan uppe och tickar in pengar. Det som har väckt många göteborgares ilska är bland annat betalstationernas placering. I Backa Röd till exempel måste de som bor där betala trängselskatt för att åka och handla i sitt eget område, alltså utan att åka in till centrala stan.
- Till exempel här i Backa, här är mycket arbetare och invandrare. Jag tror att många inte förstod vad syftet är med det här. När de gjorde det på ett så klumpigt sätt när de satte spärrarna på såna ställen. Då drabbade det människor. De som kanske inte i grunden inte förstod vitsen med trängselskatten.
- När du åker till Bäckebol och handlar då klarar du dig inte på en timme, det finns så mycket annat att titta på också. Då åker du på samma avgift igen.
-Finns det ingen annan affär?
-Det finns Netto, men människor åker inte och handlar mat i första hand, utan de åker till de affärer som säljer kläder och allt möjligt.
Hur kommer det sig att göteborgarna röstade nej till trängselskatten? Och hur kunde politikerna missa hur vindarna blåste? Nu står politikerna med resultatet från göteborgarna att de inte vill betala de här vägsatsningarna med trängselskatt - hur ska de hantera det?
Kaliber nyhetsdokumentär. I dag om folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg.
För att förstå varför en folkomröstning överhuvudtaget hölls när trängselskatten redan var på plats måste vi gå tillbaka flera år.
Det har tidigare varit tradition att staten står för notan när stora satsningar på infrastruktur ska göras i Sverige. Men numera ställs det ibland krav på kommunerna att själva stå för delar av kostnaden. Först ut att införa trängselskatt i Sverige var Stockholm 2006 för att få pengar till bland annat vägar.
Styrande Socialdemokraterna i Göteborg lovade tidigt en folkomröstning om det skulle bli vägavgifter. Det här för att betala stora väg, järnvägs- och tunnelprojekt. Det som senare kom att kallas Västsvenska paketet och som beräknas kosta 34 miljarder kronor. När staten 2008 var beredd att skjuta till pengar för fick politiker i Göteborgsregionen bråttom och de kom överens om att trängselskatt skulle betala en del – 14 miljarder kronor. Då ändrade sig Socialdemokraterna i frågan om att hålla en folkomröstning för göteborgarna och både Göteborgs kommunfullmäktige och riksdagen klubbade igenom det hela 2010.
I Stockholm tog beslutsprocessen om trängselskatt flera år och man genomförde en testperiod innan folkomröstningen, där stockholmarna sa ja. Det gick betydligt snabbare i Göteborg och de styrande skippade en folkomröstning. Kritiken lät inte vänta på sig. Från P4 Göteborgs nyhetssändning:
- Motståndet mot trängselskatten har nu lett till ett nytt politiskt parti. Partit kallar sig Vägvalet och ställer upp i kommunalvalet i höst.
Göteborgs enda kvällstidning, Göteborgs-Tidningen, GT, startade en kampanj för att samla in namnunderskrifter så att man den vägen skulle få till en folkomröstning om trängselskatt. Och det gick vägen. P4 Göteborgs nyhetssändning:
- Ett 100-tal åskådare lämnade mer än 55 000 namnunderskrifter till ordförande för kommunfullmäktige.
GT fick in det antal röster som krävs för att frågan skulle beslutas om av Göteborgspolitikerna. Och efter timmar av manglande i kommunfullmäktige i maj 2013, där moderater vände i frågan om folkomröstning och var oeniga inom partiet, beslutades att en folkomröstning skulle genomföras i Göteborg. Det blev 28 röster mot 53 i beslutet i kommunfullmäktige att en folkomröstning ska genomföras.
När beslutet om en folkomröstning togs hade betalstationerna suttit uppe i Göteborg och tickat in pengar i nästan ett halvår.
På valdagen den 14 september i år röstade så göteborgarna om trängselskatt. Och det blev alltså ett nej till med drygt 73 procent valdeltagande. Då hade betalstationerna suttit uppe i över ett och ett halvt år.
Det blev alltså ett nej, trots opinionsundersökningar som visat motsatsen. Det blev ett nej, trots att samtliga partier, utom Sverigedemokraterna och det lokala enfrågepartiet Vägvalet, var överens om trängselskatten som en del av betalningen av Västsvenska paketet.
Mikael Gilljam är professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet. Kaliber träffar honom vid Hagakyrkan, den plats där en planerad underjordisk pendelstation beräknas byggas och stå klar om dryga tio år.
- Jag blev förvånad. Jag trodde att det var en lätt match för hela etablissemanget, de etablerade partierna, att de skulle kunna brotta ner Vägvalet och Sverigedemokraterna. Hade de bedrivit någon form av kampanj hade de säkert gjort det också, säger professor Mikael Gilljam och ifrågasätter alltså att de etablerade partierna fört någon kampanj för att göteborgarna skulle rösta ja till trängselskatten.
- Och jag kan inte förstå varför de inte gjorde det, utan de, som vi säger i Göteborg, ”fepplade” bort, eller schabblade bort det här. Och nu sitter de där med…i någon slags rävsax och det är därför det blivit alldeles tyst. Ingen säger någonting, om varken situationen i Göteborg som parlamentariskt är krånglig, det kan ju vara en bidragande orsak. Men inte heller hur man tänker gå vidare med att hantera det här besvärliga folkomröstningsresultatet.
- De schabblade bort det säger du?
- Ja, jag tror att, hade man bedrivit en kampanj och gått ut och bett sina egna väljare att rösta ja och förklarat varför man ska rösta ja. Jag kan knappt minnas att jag såg någon kampanj över huvudtaget. Och det kan ju finnas skäl till att man inte bedrev någon kampanj.
- Man kanske trodde att det skulle ordna sig ändå. Man kanske tänker att man ska lämna väljarna i fred och inte blanda sig i. Men jag tror att frågan är alldeles för viktig. Det kan inte ha varit det. Det fanns opinionsmätningar som pekade på att ja-sidan skulle vinna och att man då slog sig till ro med det. Jag gissar att det är samma fenomen som med Sverigedemokraterna. Vissa saker är svårare att mäta än andra och har man inte mätt det förut så kan man inte kalibrera sina mätinstrument. Opinionen om trängselskatt är någonting nytt, precis som Sverigedemokraterna är ett nytt parti, och opinionsinstituten är inte så duktiga att man kan lita på dem, säger Gilljam och fortsätter:
- Det jag hoppas att det inte var, men som jag inte kan utesluta, det är väl att man tänkte sig att ”den här folkomröstningen tänker inte vi bry oss om i alla fall så varför ska vi gå ut och lägga tid på att kampanja när vi kan bedriva valrörelse för att bli återvalda till fullmäktige istället. Och sen, även om folket röstar nej så tänker vi köra över den folkomröstningen i alla fall.” Jag har inga belägg för att det är så men, jag förstår inte varför man inte la mer kraft.
Men det är fler som är kritiska.
Gunilla Grahn-Hinnfors är politisk reporter på Göteborgs-Posten; Göteborgs största tidning. Hon visar mig runt på redaktionen som ligger ett stenkast från nybyggda Gamla Ullevi och med fönster mot Centralen. Gunilla Grahn-Hinnfors har skrivit mycket om frågan om trängselskatt.
- När det gäller trängselskatten och det Västsvenska paketet har de etablerade partierna haft samma åsikt och det har inte varit en fråga som har splittrat dem. Då har man valt bort, i alldeles för högutsträckning tror jag, och trott att man skulle kunna glida igenom och få ett ja, utan att anstränga sig, säger hon.
- Jag tycker att det är allvarligt att man dels inte haft någon plan B eller strategi för vad som skulle hända om det blev ett nej, för det verkar man inte ha haft utan man har bara trott att det skulle gå att köra igenom och att man i så liten utsträckning nu pratar om hur vi ska hantera detta. Det man säger nu är att vi ska tillbaka till parterna. Så får vi se vad som händer sen. Hade man tagit ansvar lite tidigare hade man ju tagit några underhandskontakter.
- Frågan är så infekterad också så det här påverkar hela politiken. Det ställer tilliten till våra valda politiker inte i ett så klädsamt ljus. Det är ett jätteproblem att man på vägen förlorar så hemskt mycket av tilltro till andra politikområden också. Det här gäller inte bara trängselskatt, utan det här gäller väldigt mycket mer.
Professorn i statsvetenskap, Mikael Gilljam och Göteborgs-Postens politiska reporter Gunilla Grahn-Hinnfors tycker alltså inte att det förts någon större ja-kampanj för trängselskatten inför folkomröstningen. Kaliber ringer runt till de partier som var för trängselskatten. De håller inte med om att kampanjen saknades.
- Vi har ju debatterat och diskuterat den här frågan varje dag, till exempel på Kungsportsplatsen, där vi hade valstuga och där vi också hade eget material just om detta som vi hade tagit fram som vi satte Folkpartiets logga på, säger Pär Gustavsson från Folkpartiet.
- Min upplevelse var att det var svårt att föra en diskussion om trängselskatten i valkampanjen. Väljarna var inte så intresserade av att diskutera just den frågan med oss verkar det som, säger Max Reijer från Miljöpartiet.
- Om det finns en kritik mot oss som var ja-partier för att det inte fanns några praktiska insatser så tycker jag inte att den kritiken träffar oss i Socialdemokraterna först, säger Moa-Lisa Fransson, Socialdemokraterna.
- Vi har ju drivit en valrörelse till kommun, region, riksdag och folkomröstning och då har vi lagt fokus på de frågorna som vi framför allt tycker är viktigast. Då handlar det om barn och ungas uppväxtvillkor, det handlar om valfrihet och värdighet i äldreomsorgen, om behovet av ett nytt ledarskap i Göteborg och så vidare. Men självklart har vi haft med att vi är för det Västsvenska paketet och säger ja till trängselskatten just för att vi behöver satsningar på infrastrukturen.
- Hade ni någon kampanj enbart om trängselskatten?
- Nej det har vi inte haft, säger Jakob Hallman från Kristdemokraterna.
Partierna som varit för trängselskatten tycker alltså att de fört kampanjer.
43 procent av göteborgarna röstade ja till att ha kvar trängselskatten och mest positiva var de i centrum. Jag beger mig uppåt Johanneberg i centrala Göteborg, där flest röstat ja till att ha kvar trängselskatten, som i nuläget ligger på mellan 8 och 18 kronor vissa tider på vardagar. En av de som röstade ja till den var Anna Åhlund.
- För att jag tror att det behövs. Vi måste finansiera de stora samhällsbyggnadsprojekten i Göteborg de närmaste åren och jag har inte sett några andra förslag om hur man ska finansiera det, säger hon.
Anna Åhlund är civilingenjör, och jag träffar henne en onsdagskväll, när hon är på språng, iklädd träningskläder en onsdagkväll ett stenkast från där hon bor. Hon pendlar 14 mil med bil varje dag till och från jobbet och betalar ungefär en femhundring i trängselskatt varje månad. Trots att hon påverkas ekonomiskt av trängselskatten genom bilpendlingen är hon alltså positiv till trängselskatten och att den finansierar Västsvenska paketet. Och för Anna Åhlunds del behövdes ingen folkomröstning.
- Ärligt talat tyckte jag att det var onödigt med en folkomröstning för politikerna hade redan tagit sitt beslut och satt upp alla stationer. Sätta upp stationer är inte ett gratis projekt det heller och det tror jag många glömmer bort. Tar vi bort det är det flera miljarder av våra egna pengar som vi bara kastar i sjön.
- Det var väl bra på så sätt att det väckte en debatt om hur man ska göra och det gav väl någon signal till politikerna, men så långt som till folkomröstning tycker jag inte att det behövde gå för min del i alla fall.
-Har du sett någon kampanj kring folkomröstningen?
- Nej jag har inte sett någon kampanj alls, vare sig Nej eller Ja.
Lou Hedström Bokinge är på väg att hälsa på sin dotter i Johanneberg när jag träffar henne utanför en matbutik. För henne var det självklart att rösta ja till trängselskatten. Hon tror att det är olika anledningar till att göteborgarna röstat nej.
- Det kan ju bero på massa olika saker, det kan bero på att man inte är insatt eller har samma värderingar som jag har. Det kan också vara ett självändamål, att det kostar pengar, då brukar man rösta för att det inte ska drabba en själv då rent ekonomiskt, då kanske man skiter i miljön, säger hon.
Anna Åhlund och Lou Hedström Bokinge röstade ja kring trängselskatten för miljön och för att väg- och tunnelprojekt ska kunna finansieras. Men vad säger de som röstade nej? Vad ligger bakom det?
- Ja, jag sa nej till trängselskatten för att jag tycker att den drabbar orättvist, säger Susanne Eriksson, som också bor i Johanneberg, grejar med sin telefon när jag stör henne för att fråga om trängselskatten. Hon himlar lite med ögonen när jag tar upp ämnet, som stötts och blötts så mycket i Göteborg senaste åren. I hennes familj, som pendlar med bil, innebär det ökade kostander och hon nämner just orättvisan, som hon upplever med trängselskatten.
- Att vi inte har kunnat välja, vi bor ju i centrum och har på något sätt blivit instängda av trängselskatten om man jobbar utanför den zonen så att man varken kommer till eller från jobbet utan att få en ökad kostnad som ligger på 600-700 kronor i månaden vilket drabbar väldigt snett.
-Har du sett någon kampanj kring trängselskatt?
- Jag har sett kampanj om både och, avslutar Susanne Eriksson.
Nej-sägaren Kaj Helenius:
- När en så stor ändring görs i samhället som med trängselskatten måste den informationen vara så tydlig att alla människor förstår den.
Vi är tillbaka hos Kaj Helenius i Backa Röd och jag vill veta mer om vad som ligger bakom hans motstånd till trängselskatt. Han har länge röstat på Socialdemokraterna men han ser en förändring som av partiet som gör honom tveksam.
- Jag röstade på sossarna sista valet också, men ärligt talat tog det emot.
-Varför då?
- Invandringen och trängselskatten, det drabbar arbetarklassens människor mycket mer än de som bor inne i Haga.
Kaj Helenius som alltså under många val tillbaka röstat på Socialdemokraterna är mer tveksam till partiet nu på grund av frågor som handlar om trängselskatten, invandringen, de socialdemokratiska idéerna som han tyckte var tydligare förr. Han tror att folk lagt in något mer i frågan om trängselskatt än frågan som stod på röstsedeln.
Det är dags för en sammanfattning. Statsvetaren på Göteborgs universitet, Mikael Gilljam, och Göteborgs-Postens politiska reporter, Gunilla Grahn-Hinnfors, ifrågasätter Göteborgspolitikers kampanjande av trängselskattsfrågan. Och göteborgare jag pratat med som röstat, varje sig det är ja eller nej, har också funderat kring kommunikationen som kommit från politikerna. Vad säger då politikerna? Anneli Hulthén är socialdemokratisk ordförande i kommunstyrelsen och moderaten Jonas Ransgård vice ordförande.
Jonas Ransgård blev liksom många andra förvånad över att vakna upp till ett nej till trängselskatten dagen efter göteborgarna fått säga sitt. Men kritiken mot att de inte fört någon tydlig kampanj för varför trängselskatten behövs håller han inte med om.
- Jag tycker att vi vid alla tillfällen frågan kommit upp på har varit mycket tydliga från alliansens sida vad vår linje var, att vi förespråkar ett ja i folkomröstningen för vi behöver de här investeringarna till Västsverige. Jag tycker inte att vi har darrat på det här alls.
-Det är ju en skillnad att svara på frågan när man får den och driva en kampanj?
- Ja, vi har ju också i våra debattartiklar framhållit att vi tycker att det Västsvenska paketet är viktigt, sen går det alltid att prata mer om frågor, men vi har varit tydliga med vår linje.
-Men borde ni gjort mer?
- När man har resultatet i hand så borde vi förstås ha gjort mer.
-Hur kunde ni missa vart vindarna blåste?
- Det är svårt att säga, det kan ju också vara att vindarna ändrade sig. Normalt pekar ju opinionsundersökningarna hyfsat rätt, men det händer mycket i en valrörelse också.
- Men det visade sig också att det var splittrat i ert parti?
- Ja, jag tror att alla partiers sympatisörer utom i Miljöpartiets och Vägvalets är en väldigt splittrad bild hur man ser på detta.
Jonas Ransgård pratar om en splittrad bild om hur man ser på trängselskatten och Västsvenska paketet. Drygt tre veckor före valet visade sig en splittring inom partiet, där en ledande moderat ifrågasatte vissa delar av järnvägsprojektet i motsats till egna partiet. Det här medförde uppmärksamhet kring frågan.
Moderaterna är ett av de partierna som backade i Göteborg, med tre mandat. Socialdemokraterna, som styrt Göteborg under de senaste 20 åren, backade ännu mer och förlorade fem mandat.
Jag träffar Anneli Hulthén, socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, i Rådhuset, där kommunledningen numera håller till. Hon vill i likhet med Moderaterna, inte heller kännas vid att Socialdemokraterna inte fört någon ja-kampanj och därmed sjabblade bort frågan om trängselskatt.
- Det var flera partier som drog ett stort lass. Socialdemokraterna gjorde det och Miljöpartiet drog också ett stort lass när det gällde det Västsvenska paketet i valrörelsen och gav ett tydligt besked.
- Däremot är jag skarpt kritisk till moderaternas icke-kampanj och ibland dubbla budskap som man förde under hela valrörelsen.
- Hur såg er kampanj ut då?
- Då handlade det om att Johan Nyhus, som är ansvarigt kommunalråd, var uppe i alla debatter som fanns. Vi försökte att bemöta den kritik som fanns till exempel mot Västlänken i debattartiklar. Vi sökte också stöd med andra partier i fullmäktige i debattartiklar men fick nej på det för då skulle det upplevas som ett etablissemang sades det.
- Mikael Gilljam sa till mig att jag hoppas att de inte struntade i att kampanja för att de ändå inte kommer att bry sig om resultatet?
- Den tolkningen får stå för Mikael Gilljam, jag skulle nog aldrig kunna uttala mig eller tänka någon tanke så ens som politiker.
- Men hur kunde ni missa vart vindarna blåste?
- Jag tror inte att vi missade vart vindarna blåste. Däremot hade vi inte räknat med att de sista 14 dagarna inte bara handlade om trängselskatten, utan en ihop koppling mellan trängselskatten och Västlänken och helt plötsligt så blossade det upp en jättediskussion om Västlänken.
Västlänken som Annelie Hultén pratar om är en stor järnvägstunnel som ingår i det stora infrastrukturpaketet.
- Det finns också en kritik från Mikael Gilljam, men även Gunilla Grahn-Hinnfors om att det varit tyst från er politiker. Vad är din kommentar?
- Det kanske har varit tyst men det är faktiskt så att det inte bara har varit den här frågan som ska avhandlas efter valet och vårt besked har varit att det är bra att ha majoritet på plats både här, i regionen och i riksdagen innan vi diskuterar hur vi ska ta frågan vidare. Och vi Socialdemokrater och rödgröna har vid upprepade tillfällen sökt kontakt med övriga partier för att få ett samtal om just denna fråga.
Nu står politikerna i Göteborg alltså inför att omförhandla om trafiksatsningarna man redan beslutat om, inte bara inom alla etablerade partier, utan även staten, Västra Götalands-regionen och Region Halland. Eller att inte lyssna på folkomröstningen och riskera att det blir en svekdebatt.
- Svekdebatt om man uppfattar folkomröstningen som definitiv, men det är fortfarande en rådgivande folkomröstning och svekdebatten har väl funnits med hela tiden, eftersom diskussionen om folkomröstning har funnits med redan från start och när vi avvisade det så fortsatte diskussionen. Så den svekdebatten har ju redan diskuterats i många år redan. Då får man ta ställning som politiker, vad är det du ska göra, ska du bara avbryta, ska du låta detta bara försvinna eller ska du stå upp för det som du skrivit på en gång i tiden.
- Vad lutar det åt för dig?
- Jag har varit med och skrivit på avtalet och jag står för det Västsvenska paketet.
- Då är det bättre att köra över göteborgarna?
- Nej, det är det inte. Men vi ska ju träffa parterna och se, finns det några andra varianter på att skaffa 14 miljarder kronor och senast idag så såg jag att den statliga budgeten såg ju inte fullt så frisk ut som man skulle kunna tro. Jag tror att det är rätt många runt om i landet som ser att ska det mer infrastrukturpengar ut, så är det kanske inte på Göteborg det ska falla utan det finns andra hål att fylla också.
- Det låter lite som att det lutar åt att vi får köra på?
- Det är ju det avgörandet vi får ta som politiker. Men jag kan inte säga det för det är inte bara jag som ensamt bestämmer över paketet. Det är fler parter i det här, det är därför vi ska sätta oss med parterna och jag tror att ingen av de andra parterna upplever att de har 14 miljarder över.
Och moderaternas Jonas Ransgård, vad tycker han om hur göteborgarnas nej till trängselskatt ska hanteras?
- Vi behöver få till viktiga investeringar, vi behöver respektera folkomröstningsresultatet och det behöver kombineras på något sätt. Hur det är möjligt det får nog de här samtalen med parterna visa, vi kan ju inte bestämma över detta helt själva, säger Jonas Ransgård.
Jonas Ransgård, moderat vice ordförande i kommunstyrelsen, vill alltså kombinera att lyssna på folkomröstningen och satsa på infrastrukturen. Kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten, Anneli Hulthén vill stå upp för redan påskrivna avtal.
Det finns fortfarande många frågetecken kring politiken i Göteborg. De rödgröna vill styra staden i minoritet med stöd av Feministiskt initiativ.
Vilka som får igenom budgeten avgörs i november och trängselskattmotståndarna Sverigedemokraterna och Vägvalet är tillsammans tungan på vågen.
Kaliber är strax slut. Du har hört om folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg. Där göteborgarna röstade nej. Och de etablerade partierna missade vart valvindarna blåste. Nu slickar de såren och funderar på hur ska hantera folkomröstningsresultatet.
Göteborgs-Postens politiska reporter, Gunilla Grahn-Hinnfors, pekar på problemen.
- De sitter i ett klassiskt dilemma där det verkligen inte finns en bra lösning. Hur de sen än gör kommer det att bli svek. Det handlar om att stan förtvivlat väl behöver den här typen av infrastruktur. Man har låst varandra vid ett paket där ingen är helnöjd men alla har fått något. Man har ett jätteproblem, samtidigt som man har ett nej och samtidigt måste man ju finansiera detta paket och hur ska man göra det?
Från Anna Åhlund som röstade ja och Kaj Helenius som röstade nej kommer tydliga svar.
- Jag tror inte att man kommer att ta bort det helt men jag tror att man kommer att förändra det. Man måste ju lyssna på folkomröstningen på något sätt, men det vore dumdristigt och slopa helt och hållet, eftersom man redan investerat så himla mycket i det, säger Anna Åhlund.
- Jag tror att de kommer att köra över nejet, det är en så ekonomisk och politisk så stor sak att de sparkar sig själv i röven om de låter nejet få full verkan och det är jag rädd för, avslutar Kaj Helenius.
Reporter: Sylvia Dahlén
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund.
I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.
- Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor.
- Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han.
Hur känns det att gå här?
- Det känns inte så bra.
Är det jobbigt?
- Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin
Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt startar.
Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener. Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.
Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar.
- Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson.
När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme. Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer.
- Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson.
GPS:erna visade fel väg
Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av.
- Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson.
Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer.
- Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson.
Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut.
- På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås.
Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas flyga hem till Luleå.
- Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson.
Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt.
Svårt att få grepp på situationen
Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen.
- Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg.
Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut.
- I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen.
På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg.
- Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg.
De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden
Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning.
- Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet.
- Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig.
-Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin.
Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia.
- Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson.
Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med.
- Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson.
- De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss. Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst.
Ni såg bara rök alltså?
- Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen.
Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?
- Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin.
Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden.
- Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin.
- Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det?
Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras.
- Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin.
Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet.
Spänd väntan på vattenbombningsplanen
Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad.
- Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin.
I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer.
I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet.
Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån.
- Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson.
Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras.
- Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år.
Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt.
Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens.
- Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen.
Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet.
Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.
26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev.
Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson.
- Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk.
En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin.
- Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång. För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin.
- Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg.
Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna.
- Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson.
Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort.
En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.
- Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin.
I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen.
- Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin.
- De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson.
Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här?
- Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin.
Michael Verdicchio
Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen. Här tiger man när polisen ställer frågor. Här löser man brott och konflikter själva. Här har golare inga polare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år.
Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen.
- Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen.
Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas.
- Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar.
- På grund av att de kommer?
- Ja.
- Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre.
- Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du?
- Nej, nej.
- Vad är det de gör när de kommer hit?
- De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång.
- Och hur känns det för dig när de är här?
- Jag känner mig skraj och rädd.
- Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana.
- Men vad tycker om när de kommer?
- Jag tycker inte att det är trevligt.
- Varför inte det då?
- Det är som att de campar här.
- Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket.
- Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit?
- Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg.
- Ge mig en cigg mannen…
I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett.
Det här leder till att många brott inte går att lösa.
Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.
I dag försöker vi ta reda på varför.
Vi är i Kroksbäck - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats.
Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området.
- Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området.
- Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån.
Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs.
- Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj.
- Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra.
- Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen.
Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.
- Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer.
- Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej.
Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom.
I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare.
Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst.
I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte.
- Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios.
- Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson.
- Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios.
Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten.
- Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios.
Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor.
Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor.
- Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här.
- Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det?
- Hur vet du att det går till så då?
-Jag har sett det. Jag har själv varit med om det.
Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld.
- Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg.
- Har polisen själva någon del i det, tror du?
- Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.
Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende.
- Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna.
- Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes.
- Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde?
- Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes.
Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda.
- Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom.
- Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson.
- Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna.
- Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor.
- Det känns helt lugnt.
Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten.
Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort.
- Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen.
Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning.
Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen.
- Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist.
I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott.
Men vad får det för konsekvenser?
I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck.
Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett.
På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen.
- Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar.
- Man skyddar varandra. Det är det du menar?
- Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat.
- Du hade inte gjort det?
- Nej, jag hade inte gjort det.
Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen.
Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter.
- Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden.
- Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem.
Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området.
Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit.
- Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera?
- Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S).
- Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut?
- Ja, det är brist på demokrati i så fall.
- Men du tror att intresset finns?
- Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).
Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över.
- Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar.
Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen.
- Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han.
- Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer?
- Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt.
- Och då behöver man inte polisen?
- Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket.
- Vad borde polisen göra annorlunda?
- Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med.
I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva.
- Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta.
- Vad tycker du om att det funkar på det här sättet?
- Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik.
Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer.
- Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg.
- Men vad tänker du om att det ser ut så?
- Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han.
Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om.
- Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.
- Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han.
Närpolisen Christian von Malmborg:
- Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite.
Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen.
- Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han.
Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där.
- Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen.
- Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.
- Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där…
- Men varför lyckas man inte i de här områdena?
- Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå.
- Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande?
- Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert.
Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen.
Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna.
För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen.
Den misslyckades.
Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan.
Men den här gången ska det bli rätt lovar man.
Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk:
- Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig.
- I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han.
Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser.
- Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord.
- Det är bara tomma ord?
- Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar.
Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna.
Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången.
- Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén.
- Och kommer det att bli så också?
- Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det.
I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen.
Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende.
Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen.
I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar:
- Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola.
- Är det bra eller dåligt?
- Det är dåligt såklart.
- Varför då?
- För att man skapar problem för andra.
- En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille.
- Golare har inga polare.
- K är bäst, fattar du mannen…..
Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland.
Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff
Producent:Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö.
- Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg
- Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han.
Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron.
- Ja, här är din balkong? Inglasad.
- Ja, du ser härnere…
- Men du stod här då?
- Jag stod här, ja.
- Men hur märkte du att det var nåt på gång?
- Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga.
- Och hur skulle du beskriva situationen?
- Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen.
- Men var det ett allvarligt slagsmål?
- Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt.
- Men du såg det?
- Ja, ja.
Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om.
Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna.
I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat.
Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal.
- I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han.
Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.
- Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.”
De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.
- He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can.
Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.
- So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?”
Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid.
Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.
- I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people.
Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi.
- Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.”
När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.
Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning.
- Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen.
Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han.
- It was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening.
Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen.
Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt.
- Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna.
- Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det.
- Vad betyder det för polisen att det är så här?
- Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det.
Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande.
- Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida.
- De slog på hans händer?
- Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.
Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull.
-Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad.
Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad.
- Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där.
Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull.
Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron.
- Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen.
Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna.
- Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han.
Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer?
Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor.
Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen.
Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre.
Så här säger några av dom som har svarat:
“Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.”
“Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.”
“Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “
“För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.”
En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.
- Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag.
- Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson.
Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad.
Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta.
- Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen.
- Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda.
Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.
- När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det.
Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka.
Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna.
Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad.
Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009.
Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014.
Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det.
Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något.
- Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson.
- Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare...
Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten.
Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still.
Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.
Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett.
- Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen.
- Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det?
- Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier.
- Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen.
- Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare.
- Är det mycket sådant? Hämndaktioner?
- Ja, det tror jag.
Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området.
- Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata.
- Skulle du våga berätta för polisen?
- Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon.
- Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel?
- Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen.
Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen.
- Det är ingen som vågar.
- Varför inte då?
- Polisen skyddar inte de som vittnar.
- Hur har du märkt det?
- Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting.
- Och du då, om du hade sett något hade du berättat?
- Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå.
- Men det kan man ju inte göra.
- Då är det så. Det skulle jag inte göra.
- Du skulle inte göra det? Varför då?
- För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det.
Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma.
Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är?
Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen.
- Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson.
I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.
Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel.
I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten.
Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö:
- Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten.
- Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?
- Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana.
- Så nio av tio kommer att gå fria?
- Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen.
- Vad tänker du om det, att så många går fria?
- Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället.
Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten:
- I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell ’em not to.
Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen.
- Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen.
I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.
Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket.
- Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah.
- Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika.
Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat.
Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund.
– Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven.
Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år. Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän, det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem.
Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion.
I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande? Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden.
Men först en tillbakablick:
– Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.
I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden.
– Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora.
Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor.
I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott.
– Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika.
Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister.
– Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber.
Att bara granska papper ger en missvisande bild
Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare.
--Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.
Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken.
– Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen.
– Ja.
– Så det är därför det liksom är…
I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare.
– Var är kaffet? Där!
Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn.
– Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck.
– Varför har det blivit så?
– Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck
Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck.
– Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten?
Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna.
Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen
Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna.
”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts”
”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.”
I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat.
– Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum.
– Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system?
– Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum.
Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola.
– Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum
Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.
Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen
I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler.
Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående.
– Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna.
En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått.
– Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson
Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han:
– Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i att inte bara bli granskade utifrån sina brister.
Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund:
– Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras.
– Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund.
Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag.
– Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung.
De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem.
Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet.
– Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen.
– Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är?
– Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler
En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra - att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där.
– Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören.
Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen.
Skolinspektionen viktig
Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss.
– Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet?
– Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg.
– Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna?
– Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg.
– Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om..
– Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre.
På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag:
– Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan
Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns?
– Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara.
– Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan.
Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut.
--Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund.
--Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven.
Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien.
– Här är mina betyg.
– Och?
– Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas.
Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR
Producent Karl Brodin, UR
Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR a[email protected]
Skolan har aldrig varit så granskad och kontrollerad som idag - men vad är det egentligen som kontrolleras? Och vad händer på en skola när Skolinspektionen kommer på besök? Kaliber - om putsade fasader och lärare på gränsen till utbrändhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Hur kan man tro att en skola ska visa upp en vardag när man fastställer ett datum? Gör flygande inspektioner! Kom när ingen vet! Titta på hur det ser ut i klassrummen. Det är undermåligt allting.
– Det är fascinerande för allting annat läggs på is. Alla andra elever som man är orolig för läggs på is. Åtgärdsprogrammen som man tänker visa upp är de som prioriteras. Våra andra elever som har svårigheter – ja de får lov att vänta. Och här pratar vi om ungdomar som har svårt just nu! Men de får vänta.
Det säger lärarna Annika och Latifa, som är förbannade och frustrerade. I ett par år har de jobbat på en skola som de själva beskriver saknar både struktur och vision. Och när Skolinspektionen kommer dit blir det enligt dem bara värre. Det går till slut så långt att Annika tappar förtroendet för hela systemet.
Skolinspektionens uppgift är att granska skolor och därigenom verka för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning av god kvalitet i en trygg miljö. Under fem år har Skolinspektionen haft i uppdrag att besöka alla Sveriges skolor. De flesta skolor som granskas får någon form av anmärkning om brister. De vanligaste bristerna rör särskilt stöd och trygghet och studiero och där är anmärkningarna jämt fördelade mellan kommunala och fristående skolor.
Lärarna Annika och Latifa, som vi har intervjuat, berättar om hur de jobbat med att komma tillrätta med bristerna på sina skola efter att Skolinspektionen varit där. Något som enligt dem mest ledde till interna slitningar, ökad arbetsbelastning och många fina pappersprodukter. De vill inte gå ut med sin identitet eftersom de är.rädda att förlora sina jobb, så Annik aoch Latifa heter egnetligen något annat.
Förra året var det Annika och Latifas skolas tur att bli granskad av Skolinspektionen. Skolan heter Praktiska Södertälje, en gymnasieskola som är en del av utbildningsföretaget Praktiska Sverige AB som driver 34 liknande skolor runt om i landet och ägs av Vindora-koncernen.
Som namnet skvallrar om är deras inriktning olika yrkesprogram. ”Praktiska är skolan mitt i arbetslivet” lyder företagets slogan. De marknadsför sig som en familjär och annorlunda skola med små klasser där varje elev blir sedd.
Men det knakar i bänkarna. Skolinspektionen har sen hösten 2013 granskat hela koncernen och kritiken är inte nådig. Samtliga skolor har fått kritik. 7 skolor har hotats med vite, men två av dessa fick häromveckan viteshotet indraget. Å en skola, Praktiska Tumba, har till och med fått stänga efter att Skolinspektionen varit där.
Vi sitter på ett bibliotek. Annika och Latifa ser märkbart trötta ut.
– Vår vardag handlar bara om att släcka bränder hela tiden och vi kan inte ägna någon tid åt egentlig undervisning.
De berättar om en arbetsmiljö där ingen vågar säga rakt ut vad den tycker, många är frustrerade och rädda för repressalier och att förlora jobbet. Och när de påtalar bristerna menar de att rektorn inte lyssnar.
– Vi golvjobbar och ska rätta oss in i ledet. Vi ska sitta med i den här båten annars är vi illojala. Så vi får ju bara rätta oss eller om vi inte gör det, ja då kan vi få städa vårt skrivbord och gå! Det är så det är. Det går man ut med på våra arbetslagsmöten när vi sitter samlade att det handlar om våra anställningar. Man hotar med att om vi inte tar emot och håller kvar de här eleverna så har vi inga jobb i höst.”
Under samma period som Annika och Latifa beskriver att deras skola blivit allt sämre så har skolan haft flera besök av Skolinspektionen. Det första besöket ledde till en lång lista på saker som behövde åtgärdas. Det rörde sig om allt ifrån avsaknande av skolbibliotek till trygghet och särskilt stöd.
Hetsig kamp för att få i ordning dokumenten
Och det är nu det som Annika och Latifa beskriver som en hetsig kamp för att så snabbt som möjligt städa undan problemen tar sin början. Personalens veckomöten får med ens ett nytt innehåll.
– När vi startade i augusti, med en ny rektor då, så var det det vi skulle sätta igång och jobba med på alla våra möten, och våra möten ska handla om allt från elevvård till miljön och sådana saker. Men det ströks! Det var bara skolinspektionens kritik vi skulle ägna oss åt. Så, vi har ju jobbat hela hösten med att lösa den här kritiken, skapa fina dokument, fina fasader som vi ska visa upp när Skolinspektionen kommer.
Latifa och Annika beskriver hur situationen på skolan blir allt mer ansträngd. Lärarna hinner inte med sitt jobb och rektorn är pressad att snabbt rätta till den långa listan med brister som ska åtgärdas.
Elever saknar särskilt stöd
Samtidigt som Skolinspektionen håller på att utreda om Södertälje Praktiska kommit tillrätta med sina problem går eleverna Andreas och Emelie sitt sista gymnasieår på skolan. Programmet heter naturbruk med inriktning hund.
– Jaha, du tycker hon ska kasta den nu.
Deras schäferhund Kenzo lägger ner en gnagd pinne framför mina fötter och tittar uppfodrande på mig.
– Han är jättesnäll, det är bara att han ska leka med allting. Det jag tycker bäst om med hundar det är att de aldrig ljuger. Han kommer tillbaka oavsett vad han gör, säger Andreas.
Både Emelie och Andreas har haft det tufft under hela sin skoltid. Båda har neuropsykiatriska funktionshinder som gör det svårt med koncentrationen och att läsa och skriva. Under sina grundskoleår har de gått på flera olika skolor. Men för det mesta har kunskapen om vilka förutsättningar Emelie och Andreas behöver för att klara av skolan saknats.
– Mamma har fått bråka hela tiden på lärare, pappa delvis också har fått bråka mycket också.
– Varför då, vad var det du behövde hjälp med?
– Extra stöd och lärare och sånt där. Jag behöver sitta ensam oftast. När jag läser så kan jag läsa fel. Det behövs kolla så att jag har skrivit rätt, så jag inte lämnar in fel. Sådana saker.
– När jag gick ut nian, grundskolan. Då fick jag veta att jag hade dyslexi och ADHD. Och det är ingen som har märkt något. De tyckte bara jag var en stökig elev så jag var ju satt i särklass där också. För jag var bråkig och kunde inte sitta still. Nu har de svaret varför!
Vi har satt oss på ett café inne i stan, Emelie och Andreas måste äta en sen lunch. De träffades i början av gymnasiet och nu bor de tillsammans hemma hos Emelies mamma. Första gymnasieåret gick de på en annan gymnasieskola som gick i konkurs. Så det är i tvåan de kommer till Praktiska Södertälje och rektorn får allt att låta väldigt lovande.
– Då säger han vi har specialpedagoger för elever med dyslexi och ADHD. Jag har ju själv dyslexi och ADHD och helt värdelös på att läsa. Så gick vi ett år och det hände ingenting. Jag skolkade nästan en hel termin för jag kände att jag fick ut mer av det än att vara i skolan. Ibland har det till och med varit så att ”nä, men den här läraren är inte här idag”. Och då har det inte funnits någon som kan täcka upp för den läraren utan ”nä, men ni kan gå hem istället”. Eller så får man sitta och plugga själva! Jag kommer till skolan och säger att ”det går inge bra och det är tufft att läsa”, då säger de ”ah, jag vet hur det känns”. De har inte en jävla aning om hur det känns att sitta där och benen skakar och man få ett utbrott för att man skriver fel! De ser mig fortfarande som en stökig elev. Det är inte det det handlar om. Vi försöker, men utan hjälp så går det inte.
– Hur har det varit för dig, Emelie?
– Njae, det har varit lite jobbigt. Jag fick ju veta att jag har biologin kvar för två veckor sen. Så det har varit lite tuffare för mig. Jag har inte godkänt i allt. Jag har inte mått bra alls. Det sociala har inte fungerat över huvud taget. Jag har dragit mig ifrån att vara med folk liksom, i ett hörn. Jag har inte mått bra alls, säger Emelie.
I februari kommer Skolinspektionen tillbaka till Andreas och Emelies skola för ett så kallat uppföljningsbesök. Då har rektorn redan lämnat in alla de dokument som inte var i sin ordning sist, men inspektörerna vill också träffa personal och elever för att se att hur åtgärderna fungerar i praktiken.
– Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen. Fast på ett sätt kan jag ju ändå… de finns ju av en anledning och, ja, som det ser ut så behövs de ju verkligen. Framförallt på en skola som våran där vi inte har någon struktur, där vi inte har koll på sakerna. Det är bara en massa luftslott som har byggts upp. Då är jag tacksam att de finns, men de måste ha det skarpa ögat att se igenom alla de här sakerna, se igenom alla de fina rapporterna som skolledarna skickar in. Vad är det som står och vad är det som stämmer i verkligheten. Prata med lärarna mer.
– Rör er inåt så att alla kommer in! Kom in, kom in!
Det blir snabbt varmt i klassrummet där rektor Dejan Matic samlat hela årskurs 2 och 3. Elever och lärare trängs på bänkarna och står i flera rader längs väggarna.
– Hej Praktiska gymnasiet Södertälje, 2:orna och 3:orna, välkomna hit! Det är skolstart. Hur känns det?
Skolan håller till i en gammal fabrikslokal och bakom de fördragna fönstren skymtar Mälaren.
– Det jag ska prata lite om det är vilka vi är, för vi är lite nya i personalen. Sen kommer jag säga något om Praktiska gymnasiet och Skolinspektionen. Alla ni som är här ni var ju med om skolinspektionens granskning. Det har hänt grejer kan jag tala om.
Dejan balanserar en kaffekopp ovanpå en hög med papper och en bärbar dator samtidigt som han låser upp sitt rum. Och så här höstterminens första skälvande dagar kan han inte gå många meter utan att någon stoppar honom och vill fråga något.
– Ni hade besök av Skolinspektionen förra läsåret och fick en ganska lång lista på områden där det fanns brister...
– Ja.
– Det var undervisning och lärande, grundläggande värden, inflytande, trygghet och studiero, särskilt stöd, bedömning och betygsättning samt omfattning, innehåll och resurstillgång?
– Ja, just det.
– Hur kände du när hela den här långa listan med brister kom från Skolinspektionen?
– Ja det är tudelat kan man ju säga då. Ett: vi är väldigt tacksamma för att bli speglade, och att ha en myndighet som gör oss bättre genom att ställa krav på oss, det är vi väldigt tacksamma för. Den andra sidan av det handlar ju om: okej hur ska vi få det här att hända nu då så att vi får de resultatet som vi behöver ha, vid dags datum då det ska vara klart. Så att vi satte ganska rätt så hög fart på höstterminen, det gjorde vi. Väldigt hög fart. Och förändrade väldigt mycket i vår verksamhet. Min avsikt var att när de kommer hit då ska vi ha kommit så långt som möjligt så att vi kan avhjälpa ett vite längre fram, för det är ju liksom inte aktuellt för egentligen någon skola, utan det ville vi inte ha.
– Nu är det ju första skoldagen idag så det går inte att säga så mycket om hur det är här just nu, men om du tänker på vårterminen, de elever som var i behov av särskilt stöd, fick de det på skolan här?
– Ja, jag ska säga att jag tycker att de fick det. Vi hade ju en struktur... vi fick en kritik på uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogram, att det måste framgå i åtgärdsprogrammen. Så där fick vi göra om rutinerna i vårat arbete med elever i behov av särskilt stöd och hela den här uppmärksammandeprocessen. Så klart kommer det alltid finnas de här föräldrarna och de här eleverna som vill ha mer stöd och som vill ha ännu mer särskilt stöd. Och det där är ju alltid en avvägningsfråga. Det finns ju inget facit för hur man ska förhålla sig här utan det är ju rektor som beslutar om det ska vara ett åtgärdsprogram eller inte.
– Du beskriver att det var väldigt tufft att genomföra det här. Var det värt det, om du förstår vad jag menar, för om det var så tufft så att till och med en del lärare väljer att sluta så kanske allt det här skolinspektionsarbetet gjordes på bekostnad av undervisning eller elevkontakter eller...
– Kanske snarare på bekostnad av personalens trivsel då, skulle jag nog säga. Där har du nog... när jag står i korsdraget av att titta på vilka förväntningar hade jag runt mig så... det är en omöjlig ekvation. Någonstans måste man... någon kommer att bli besviken i det här.
Det sa alltså rektor Dejan Matic, rektor på Praktiska Södertälje. Förutom Annika och Latifa har vi pratat med fem andra lärare som också jobbade på skolan under tiden före Skolinspektionens uppföljningsbesök och alla bekräftar de Annikas och Latifas bild av en kaotisk tid då personalen på skolan tvingades jobba med att få allt i ordning inför inspektionen, ett arbete som enligt dem gjordes på bekostnad av tid som kunde ägnats åt undervisning och att ge det särskilda stöd som de såg att många av eleverna behövde. En stor grupp lärare valde också att sluta på skolan vid läsårets slut. Rektor Dejan Matic tillbakavisar lärarnas kritik. Men han håller med om att arbetsbelastningen var ovanligt hög och han har förståelse för att lärarna tyckte att han ställde höga krav på dem. Något hot om att någon skulle riskera sin anställning på grund av bristande lojalitet, det känner han inte till.
Vi ville veta hur Skolinspektionens inspektörer själva ser på sina möjligheter att komma åt brister på en skola. 116 inspektörer har svarat på frågan ”tycker du att Skolinspektionens tillsynsarbete som det ser ut idag är ändamålsenligt, det vill säga att det bidrar till att säkra kvaliteten och likvärdigheten i skolan?”. 73 av de inspektörer som har svarat på frågan tycker att tillsynen inte är ändamålsenlig, eller bara delvis ändamålsenlig. Så här skriver några av dem:
”Jag tror att vi bidrar till att utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete, men tyvärr tror jag att skolorna i själva verket inte låter kvalitetsarbetet påverka praktiken. Jag har sett alldeles för många exempel på det.”
”För lite fokus på undervisningen. För lite resurser. Vi ser det vi ser och mer kan vi inte göra. Svårt att bedöma hur mycket vi missar.”
”Fortfarande är det klassrumssituationen som vi inte ser.”
En inspektör som vi har intervjuat är Eva. Hon heter egentligen något annat och vill inte framträda under sitt riktiga namn. Hon menar att rektor, elever och lärare ibland lämnar motstridiga uppgifter, men att det inte alltid räcker för att hon ska kunna gå till botten med ett problem, eftersom när rektorn sagt att de kommit till rätta med sina brister, så måste hon lita på det, även om hennes magkänsla säger något annat.
– Och så pratar man med rektor som säger att nu håller allt på att bli bra, då har vi inte fog för att gå vidare. Vi ges inte möjlighet att utreda vad som ligger bakom att ett problem har uppstått på en skola. Det skulle ta mycket mer tid i anspråk än vad vi hinner med. Om vi skulle kunna göra det tror jag vi skulle hjälpa skolorna mycket mer. Så jag tror vi missar många brister och att det får fortgå i verksamheten efter att vi varit där.
– Hur menar du då?
– Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig, men så skickar de in nån pappersprodukt som ser bra ut, ja då kan jag inte göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter så det skulle inte hålla juridiskt.
– Vad tänker du om det då?
– Jag börjar mer och mer luta åt att det är fel approach som vi har. De är ju rädda för oss. Vi har ju möjlighet att vitesförelägga och då blir det ju att ”hjälp, nu kommer skolinspektionen, nu ska vi se så bra ut som möjligt.
Window-dressing är ett välkänt fenomen
Fenomenet att verksamheter av olika slag vill ge sken av att allt är under kontroll när de ska bli granskade, det kallas inom forskarvärlden för windowdressing.
– Man visar upp en verklighet i skyltfönstret, man putsar och tvättar gardinerna och skyltar, men verksamheten pågår som vanligt innanför skyltfönstret. Granskningen förmår inte komma åt det som verkligen sker, utan man visar upp en fasad, säger Linda Rönnberg, statsvetare och lektor på institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet.
Linda Rönnberg på Umeå Universitet har haft flera forskningsprojekt om just Skolinspektionen. Window-dressing beskriver hon som en av flera strategier inom området granskning som granskaren måste vara medveten om. Hon menar att det är ett problem som är inbyggt i själva granskningsmodellen.
– Du ska ju visa upp och snygga till dina dokument och planer osv, för att ha något att visa upp för inspektionen. Medan de ju faktiskt inte mäter egentligen hur du faktiskt agerar och om du agerar enligt planerna, och så vidare. Så att till viss del så finns det ju redan i inspektionsmodellen och proceduren ett element av att man ska visa på ett slags yta. Sen är frågan hur man förmår tränga in bakom det här skyltfönstret och se vad som egentligen pågår. Problemet är bara att man kan ju inte mäta allting. Då riskerar man att andra viktiga målsättningar för skola och utbildning blir undanskymda, medan det som är i fokus för just granskningen tar överhanden.
Tanken med den svenska granskningsmodellen är att Skolinspektionen ska komma åt skolor som inte ger barn och ungdomar en bra skolgång, skolor som brister i särskilt stöd, skolor som inte tar mobbning på allvar, som inte anställer kompetenta lärare och som bryr sig mer om vinst eller besparingar än om kvalitet – Skolinspektionen ska peka på problemen och få skolorna att skärpa sig.
Skolinspektionen generaldirektör svarar
Hur förhåller sig myndigheten till risken att det de ser vid en inspektion inte alltid speglar verkligheten?
Ann-Marie Begler är generaldirektör på Skolinspektionen, och hon säger att systemet inte kan se allt. För att få veta sanningen krävs ett ömsesidigt förtroende.
– Hela det här systemet, det bygger ju på att de vi intervjuar också är intresserade att samtala kring sin skola. Och jag tycker ju att det oftast är väldigt öppna samtal. Men sen möter vi ju också skolor som inte är intresserade av att släppa in Skolinspektionen, som då tycker att skolan är deras egen angelägenhet. Och då är det ju naturligtvis mycket svårare att få det här samtalet som bygger på ett förtroende.
– Vad gör ni då, för att komma förbi det där, de som inte känner det där förtroendet?
– Ja då lyfter vi fram sådant vi har sett till exempel i de olika enkäterna om vi har sett något där. Men man ska ju också ha klart för sig att det är inget polisförhör vi genomför utan det här är en tillsyn. Och det system som vi har i Sverige det bygger ju på att kommunala och fristående huvudmän har fått ett förtroende att förvalta elevernas framtid, för det är det skolorna handlar om.
– Hur kan ni vara säkra på att inte skolan visar upp en putsad fasad?
– Vi gör som regel anmälda besök och de inspektörer vi har är ju, många av dem är ju hemskt erfarna och skickliga i de här samtalen. Och det gäller ju att ställa frågor på ett sådant sätt så att vi får ett bra underlag att bedöma utifrån. I vissa fall gör vi, och det har vi gjort ett antal gånger, oanmälda besök, och det är när vi har haft en stark känsla av att här är det en huvudman som inte vill informera oss om hur det ser ut på skolan och vi har också ibland fått anmälningar eller vi har information som gör att vi tycker att det är bra att göra ett oanmält besök. Så det kan vi också göra.
– Hur ofta gör ni det?
– Jag kan inte minnas exakt i huvudet hur många gånger det är, men det händer då och då.
– Varför gör ni inte fler sådana här flygande inspektioner?
– Ja det kan man ju naturligtvis alltid fundera kring. Jag tror att det är väldigt viktigt att våra tillsyner över skolorna bygger på ett förtroende gentemot skolorna. Har de ingen tilltro till våra besök överhuvudtaget och vi inte får ett förtroende gentemot vår myndighet då tror jag att det är svårt att få det förändringsarbetet till stånd som måste bedrivas, för skolan måste ju ändå lita på våra bedömningar till syvende och sist. Och därför så tror jag inte att vi ska använda oss av oanmälda besök i alltför stor utsträckning.
Att många av de inspektörer som svarat på vår fråga inte tycker att Skolinspektionens tillsynsarbete är ändamålsenligt, eller att det bara delvis är det, det tycker Ann-Marie Begler är svårt att tolka.
– Vi gör ju det som våra nuvarande resurser räcker till och jag menar att vi har ett bra beslutsunderlag för de besluten vi tar. Vi lägger om vår tillsynsmodell nu så vi gör betydligt djupare granskningar nu, betydligt mer omfattande granskningar i de 20 % av skolorna som har den svåraste situationen när det gäller bland annat kunskapsresultat och kränkningar. Och på det sättet så kan vi koncentrera oss och få fram ännu mer material.
Uppe på en pittoresk kulle i Södertälje trängs ett hundratal nybakade studenter och deras familjer. Det viftas med plakat och blommor och mjukisdjur i blågula band hängs runt de rosiga ungdomarnas halsar.
Lättnaden över att skolan nu äntligen är slut är påtaglig.
– Här är mina betyg,säger Andreas.
– Och?
– Jag hade fyra IG. Nej, jag skojar, hahaha! Det står F och N men det är för att den kursen inte är klar en. Det var den här basmaskinkörningen som kommer den 25:e, säger Andreas.
– Det blir komplettering där sedan.
– Men det är ju för att skolan missat att lägga in den som det var fel.
Mitt i hopen står Andreas och ler som en sol ikapp med sin mamma Susanne.
– Idag känns som den dag då jag blir insläppt i paradiset, om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt så också, säger Andreas
Tappar förtroendet för systemet
Hur gick det då för Praktiska gymnasiet i Södertälje och den långa listan med brister som skulle åtgärdas?
I juli, när semestern precis kommit igång för de flesta lärarna, alltså över ett år efter att Skolinspektionen kom dit första gången och ett halvår efter uppföljningsbesöket, ja, då kom beskedet.
”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen för Praktiska Södertälje har vidtagit sådana åtgärder att de påtalade bristerna i verksamheten har avhjälpts. Skolinspektionen avslutar därmed tillsynsärendet.”
– Jag blev väldigt förvånad. Och förbannad. Om de inte lyckades se de problem som finns på vår skola, se igenom den här bluffen, hur ska man kunna lita på att de gör sitt arbete? Mitt förtroende för inspektionen är faktiskt ganska nere på noll nu, säger Annika lärare på Praktiska Södertälje.
Rektor Dejan Matic är däremot nöjd och menar att man visst kommit tillrätta med problemen. Att Annika tappat förtroendet för Skolinspektionen, det tycker Ann-Marie Begler är synd.
– Det är ju naturligtvis väldigt viktigt att lärare som kommer jobba i grunden med förändringsarbete har ett förtroende för inspektionen, det är ju självklart på det sättet. Sen kommer det ju alltid finnas enskilda lärare som inte tycker att vi jobbar på ett bra sätt. En del tycker att vi går alldeles för hårt fram, att vi är alldeles för kritiska. Och en del tycker att vi släpper alldeles för lätt. För oss är det ju bra om lärare hör av sig till oss på det tydliga sätt som de gjort till er så att vi får den här informationen för då kan vi komma tillbaka med en ny tillsyn. Vi är beroende alltså av information av de som finns i skolan och föräldrar för att kunna granska. Vi kan inte få fram allt genom intervjuer, säger Skolinspektionens generaldirektör.
Reporter, Karin Andersson UR
Producent, Karl Brodin UR
Exekutiv producent, Andreas Lindahl SR
[email protected]
[email protected]
Det är Skolinspektionen som ska säkra kvaliteten i den svenska skolan. Men hur väl fungerar deras kontroll? Kaliber i P1 är tillbaka efter sommaruppehållet och i samarbete med Utbildningsradions Skolministeriet granskar vi i skolinspektionen - myndigheten som skolministern menar ska agera vakthund mot oseriösa aktörer och dålig kvalitet. I det första programmet möter vi skolinspektörer som ifrågasätter systemet och eleven Nora som inte känner att hon fått den skolgång hon blivit lovad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Musiken är ju mest så, eftersom jag kommer ihåg… jag gick ju en stund kvar i min gamla skola, i nian, typ hela augusti och lite av september, och bara på den korta stunden så märkte jag hur mycket jag lärde mig ändå… du vet slavarna, musikens tid… alltså vi lärde oss mycket om historien om musiken och toner och gitarr och piano och allt det där…
Nora går i nian på den nystartade Deltaskolan i Haninge utanför Stockholm. Det är en liten friskola, här går runt 80 elever. Jag träffar henne en dag i maj, och trots att det bara är några veckor kvar till skolavslutningen så har Nora ännu inte fått någon musik- eller franskaundervisning. Även undervisningen i andra ämnen har varit svajig och problemkantad, berättar hon.
– Och allt det har de lärt sig och vi kommer inte ha lärt oss nånting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger Nora
Jag är på Noras skola för att vara med när Skolinspektionen gör en tillsyn här idag. Skolan har varit igång under nästan ett helt läsår, men det här är första gången som Skolinspektionen gör ett fysiskt besök för att kolla hur den nya skolan fungerar. Deltaskolan har sina lokaler inne i ett större kontorskomplex, en senapsgul byggnad i förortens centrum. Deltaskolan marknadsför sig som en skola för livet, och Visionen är att alla elever ska få godkänt i alla ämnen.
Hur bra fungerar kontrollen?
Med skolpeng, aktiebolagsdrivna skolor och en i stort sett fri etableringsrätt har Sverige ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. I teorin kan vem som helst starta en skola. Men för att alla elever ska få en god och likvärdig skolgång, har vi sen 2008 Statens skolinspektion, en myndighet som ska se till att alla skolor – kommunala och fristående – håller måttet. Och tilltron till Skolinspektionen som grindvakt är stor. Utbildningsministern Jan Björklund har sagt att Skolinspektionen ska vara en vakthund mot dålig kvalitet. När det under senare år har rapporterats om problemskolor och oseriösa skolhuvudmän, när skolor gått i konkurs och elever och lärare lämnats vind för våg, så har svaret från politiskt håll ofta varit högre kvalitetskrav – och mer och bättre kontroll.
Kaliber i samarbete med Skolministeriet från UR ställer frågan: hur bra fungerar den här kontrollen egentligen? Kan Skolinspektionen leva upp till så höga förväntningar? Och vad släpper man igenom? Och varför har Nora inte haft någon franska eller musik?
– Sen kommer vi att intervjua rektorn, i en och en halv timme. Och i princip vad vi gör är att vi intervjuar rektorn utifrån ett strukturerat underlag. Vi kommer göra lektionsobservationer, sen kommer vi ha en intervju med eleverna i årskurs 8 och 9, säger inspektören från skolverket.
Det är bara fristående skolhuvudmän som måste söka tillstånd och gå igenom en etableringskontroll för att få starta en ny skola. Den som vill starta en friskola fyller i en blankett och skickar in olika dokument till Skolinspektionen. De gör sen en prövning som nästan helt grundar sig på de inskickade dokumenten. När ansökan är godkänd så går den nya skolan igenom en etableringskontroll innan man startar. När Skolinspektionen gjorde en sån etableringskontroll för Deltaskolan på våren inför skolstarten förra året, så hittade man flera brister:
- Verksamheten bedrivs inte av den huvudman som har godkännande för utbildningen
- Huvudmannen har inte tillgång till elevhälsa vid skolenheten
- Huvudmannen har inte lokaler för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas
- Huvudmannen har inte den utrustning som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas
- Huvudmannen har inte anställt en rektor som uppfyller behörighetskraven i skollagen
- Huvudmannen har inte rekryterat behöriga lärare i samtliga ämnen som erbjuds vid verksamheten
Skolhuvudmannen, Mia Lundberg enskild firma, fick då skicka in papper för att visa hur hon tänkte komma tillrätta med bristerna. Men Skolinspektionen såg att några brister fanns kvar. Det handlade om lärare som saknade behörighet, att det saknades lärare i vissa ämnen och att det inte fanns någon skolkurator. Men i juni 2013, inför skolstarten till hösten, fick Deltaskolan ändå klartecken för att starta och ta emot elever. Skolinspektionen förutsatte att huvudmannen skulle rätta till bristerna före terminsstart. Så långt har det mest varit fråga om en skrivbordskontroll. Det är alltså först nu i maj, när skolan har funnits i nästan ett år, som man tar reda på vad det har blivit av det hela, i verkligheten.
"Viljan inte världens största"
De två inspektörerna, en jurist och en pedagog, har suttit med på några lektioner under morgonen. Och nu har det blivit dags för ett samtal med skolans rektor Thomas Borg.
– Hur förmedlar ni till eleverna vad det är de ska lära sig och hur kursplanerna ser ut och så där?
– Ja, alltså jag kan säga direkt att det som kan göra mig besviken ibland det är att det finns inte världens största engagemang. Om man så att säga ska demokratisera och låta eleverna delta i undervisningen. Så är det ju. Utan de är ju präglade att –planera det där, sköt det där. Viljan är inte världens största eller världens bästa, säger Tomas Borg
– Hos eleverna?
– Ja just det, precis.
Inspektörerna frågar om skolan har skolsköterska och skolkurator. De ställer frågor om bibliotek och utrustning, och de vill veta hur skolan jobbar med särskilt stöd. Det blir snart tydligt att allt inte är på plats, att mycket på skolan inte fungerar, något som rektorn själv medger.
– Jag ser ju hellre att en elev går ut härifrån och kan läsa, skriva och räkna, prata engelska än att man kan…ha viss förståelse, förstå mig rätt.
– Mm. Sen är det ändå många som har behov av musiken för att förstå engelska. Det får man inte glömma.
– I know. Jag vet det.
– Jag menar inte…det är inte som så att jag vill sätta det ämnet mot ett annat. Jag menar bara som så här att kan du få över pengar genom att göra så, och kunna anställa två mattelärare istället, eller två språklärare, så tycker jag att det är mer funktionellt.
– Mm, jag förstår. Du vi pratade ju lite om lärarnas, och vi har bett om att få en lista och så vidare, men har alla lärare idag… har alla lärare pedagogisk utbildning idag, som jobbar här?
– Både ja och nej. Alltså, en del har ju…alla har ju inte pedagogisk utbildning från lärarhögskolan. En del har ju en pedagogisk utbildning från idrottsrörelsen, till exempel. En har jobbat som polis i 20 år, som jag tycker också har en väldigt bra pedagogisk utbildning. Så är det.
– Men alla har inte idag formell behörighet?
--Nej. Det är riktigt, svarar Deltaskolans rektor
Många skolinspektörer ifrågasätter systemet
Vi ville veta hur inspektörer på Skolinspektionen själva ser på sina möjligheter att se till så att bara skolor som håller måttet får starta. Vi har fått kontakt med 116 inspektörer, som svarat på frågan om de tycker att kraven som ställs på nystartade skolor är tillräckliga? Och 40 av de uppger att de inte, eller delvis inte, tycker att kraven räcker.
”Bedömning görs utifrån dokument. Svårt att bedöma avsikten med att starta skolan, om de bakom har rätt kompetens mm. Svårt att säga hur det ska bli i verkligheten. Vissa huvudmän är kända som dåliga men får ändå tillstånd att starta nya skolor.”
”Huvudmän startar skolor utan att ha en plan eller veta ens hur man ska se till att eleverna får det de har rätt till. Även vid förstagångstillsyner där skolan uppger att de påbörjat arbete med många olika områden men sen visar det sig att inget gjorts på skolan sedan den startade. Det är inte en skola man bedriver utan en social inrättning för elever med trasslig skolbakgrund och där anställs även lärare som inte är utbildade.”
Flera av inspektörerna vittnar om att det är svårt att bedöma om en huvudman är seriös eller ens vet vad det innebär att bedriva en skola. De berättar om uppstartsproblem och att de vanligaste bristerna de ser är att det saknas kompetenta lärare och lämpliga lokaler.
Några av inspektörerna ställer också upp på intervjuer med oss mot att de får vara anonyma. Vi har därför låtit andra personer ersätta deras röster. Så här beskriver en av dem hur svårt det kan vara att komma åt olämpliga huvudmän:
– Dels är det svårt att få kunskap om en huvudman om man aldrig haft en skolverksamhet innan, dels vet vi att det är många problemhuvudmän eller huvudmän med problem sen tidigare som ändå får tillstånd för att det är juridiskt väldigt svårt att… sätta dit dem eller liksom stoppa dem från att få tillstånd. Det ser vi gång på gång. Det är inte så lätt att komma åt. Det ska ganska mycket till också, det här med bevisbörda.
Hon förklarar att även om man upptäcker brister redan i etableringskontrollen så kan det bli svårt att anmärka på bristerna, rent juridiskt, eftersom det är tidskrävande att samla in bevis som ska hålla i domstol - tid som inte alltid finns. Och då väljer man lätt den enklaste vägen.
– Vi släpper det, vi låter det gå. Vi kollar det sen i förstagångstillsynen. Vi orkar inte sätta ner foten här heller, för det tar för mycket tid och resurser och det är jobbigt.
– Och vad kan man hitta vid de här förstagångstillsynerna?
– Ja, men till exempel så kan man väl redan i förväg ibland se att det här kommer de inte att fixa, de kommer inte att ha kompetenta lärare vid skolstart. De säger att de kommer att ha den här lokalen i ordning och sen när de väl startar… vi kollar ju inte till exempel hur ska ni ge eleverna särskilt stöd. Det gör vi inte i etableringskontrollen. Det finns bara ett visst antal punkter vi kollar på eftersom verksamheten inte är igång.
Flera av inspektörerna menar att kraven på nystartade skolor inte är tillräckligt högt ställda, att det inte går att stoppa oseriösa eller dåliga huvudmän så länge de har alla papper i ordning, och att skolorna som tillåts starta kan vara halvfärdiga.
Och bilden av en halvfärdig skola är också vad Nora och andra elever på Deltaskolan, målar upp för oss.
– I september började jag här…
– Och hur tycker du att det har funkat på den här skolan?
– Inte så jättebra. Om jag ska vara ärlig så ångrar jag litegrann att jag började här. Den är inte riktigt klar.
– Skolan menar du? Hur då?
– Det har varit lite sådär med lärare, typ vi har haft tre olika bildlärare. Kafeterian är inte fixad, vi har inga böcker, vi har inga skåp där vi kan lägga våra kläder…ja det är litegrann sådär. Jag tycker inte att den är riktigt förberedd.
– Vilka andra ämnen bekymrar dig? Både när det gäller din kunskapsnivå när du ska börja gymnasiet, men också nhär det gäller betyg och så?
– Det är musik, det är teknik, sen så är det…vad är det mer? SO… SO också. Det är ungefär de ämnena. Geografi…har vi haft geografi? (Elever i bakgrunden: – Nä) Vi har inte haft geografi heller…
– Har du mycket kamrater på andra skolor så du kan jämföra och höra med dem?
– Ja… de tycker att den här skolan är väldigt dålig. Och när jag hör hur mycket de lär sig så mår man själv lite dåligt för jag känner man vill ju inte verka dum sen när man börjar på gymnasiet.
– Vad var det som gjorde att du ville byta skola till att börja med?
– Det lät så bra, det lockades, rektorn pratade så bra, alla var jättenöjda i början, men sen så började man märka lite grann att den inte var så bra. De får det att låta så bra, så man blev lite lurad, kan man säga.
Jag frågar en annan av inspektörerna som vi har pratat med, också hon vill vara anonym och har fått sin röst utbytt, jag frågar om hon tycker att det är rimligt att elever får gå på en skola där allt inte är på plats och kanske förlora en termin eller två.
– Nä, nä, absolut inte. Det är det, man är för snäll egentligen och det är väl inte förrän nu man har börjat utarbeta någon form av att man hellre ska fälla än att fria, för egentligen är det tvärtom från vår sida. Det handlar ju om att man måste vara insatt i att det är från dag ett som man ska ha en bra utbildning. Inte att ”vi håller på att göra det här” och ”vi ska fixa”. Om man tänker på vilka som ska gå i de här skolorna, så är det ju för deras skull man ska kunna vara hårdare och stoppa på en gång.
Riksrevisionen hittar brister
Redan 2012 tittade Riksrevisionen på hur Skolinspektionens kontroller av nystartade friskolor fungerade. Nina Gustafsson Åberg, är utredare på Riksrevisionen och hon menar att Skolinspektionen har svårt att leva upp till den roll man fått i det svenska skolsystemet.
– Skolinspektionen har en väldigt viktig roll i det här systemet, för att få hela systemet med fristående friskolor att fungera så behöver man ha en myndighet som släpper in rätt aktörer. Och i den meningen så tycker vi att Skolinspektionen behöver utveckla sin prövning.
Riksrevisionen såg i sin granskning att Skolinspektionen hittade brister hos två tredjedelar av alla nystartade skolor när man gjorde en förstagångstillsyn på skolorna. Många av bristerna var återkommande, å det handlade ofta om lärare som inte var behöriga och dålig uppföljning av elevernas kunskaper. Prövningen för att få starta skolor handlar mer om att huvudmannen ska svara rätt på en blankett, säger Nina Gustafsson Åberg:
– Och då är frågan lite grann vad prövningen faktiskt lyckas fånga? Man måste komma ihåg att det är en jättekomplex verksamhet… alltså, en majoritet i riksdagen vill ha fristående skolor och man vill att de ska vara bra från dag ett och samtidigt har den här myndigheten ett uppdrag att granska en verksamhet som inte finns. Och det är jättesvårt.
Och den här paradoxen, att man fått i uppdrag att granska en verksamhet som inte finns, väcker frågan vad man egentligen kan förvänta sig av Skolinspektionens granskning.
– Alltså, vad kan vi ha för förväntningar egentligen på den här prövningen, vad kan man tro att den kan leda till? Det kanske är så att den här prövningen kan sålla bort de allra, allra värsta exemplen och den sållar ju bort väldigt många, det måste man komma ihåg. Men det är samtidigt så som vi också såg att det finns problem med lärare och det finns problem med lokaler och finns ett antal problem som ofta återkommer. Så om man fördjupar prövningen av de områden så kommer man eventuellt de problemen lite tidigare i alla fall. Eller kan se varningstecknen ännu tydligare så att man kanske kan fatta ett annat beslut helt enkelt, säger Nina Gustafsson Åberg.
Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen måste bli bättre när de gör sin prövning, men de påpekar också att politikerna har gett Skolinspektionen en svår uppgift, att granska en verksamhet innan den startar.
Skönt att lämna skolan
För Nora och några av hennes skolkompisar är skadan redan skedd, men hon tycker ändå det ska bli skönt att gå ut nian, trots att hon fortfarande inte vet hur det blir med betyg och ämnen hon inte haft någon undervisning i hittills.
– Men det känns skönt ändå, vi ska sluta nu, jag gick bara här i ett år, min brorsa gick här i sjuan, min mamma tog ut honom direkt, och jag ville inte att han skulle gå här för tre år… att gå här, det känns som att han skulle tappa så mycket kunskap som andra lär sig på andra skolor. Om ni kollar runt så märker ni: det är som en fritidsgård. Man gör lite grann hur man vill, man kommer när man vill, man går när man vill. Man har ingen respekt för tiderna och sånt där.
Deltaskolans huvudman, Mia Lundberg, har fått chansen att bemöta kritiken från eleverna, men hon hänvisar till rektorn Thomas Borg. Han medger att de haft problem med lokaler och lärare i praktiska och estetiska ämnen, och också när det gäller språkundervisningen. Men trots att han tidigare stolt berättat att skolan är bra på att locka till sig elever, tycker han inte att allt är skolans fel. Noras känsla av att ha blivit lurad, och att skolan är som en fritidsgård, avfärdar han. Och han menar att det är svårt att garantera att eleverna får all undervisning som de har rätt till.
– Alltså, det stora problemet är ju vår årskurs 9 där vi inte lyckats med alla bitar. En anledning är ju då att om man byter skola, och byter man skola efter jul, sista terminen som är kvar, det är ju svårt för oss att reparera nånting som man har… man har flytt från nånting va, man hoppar från en tunna till en annan, men vår ambition är att när de går ut så ska de ha betyg i alla ämnen som de har rätt till innan de går ut, säger Thomas Borg.
– Det är inte så långt kvar av terminen, hur ska man göra då ? Hur ser du på det?
– Först och främst är det så här att, jag har försökt få in antalet timmar som de haft i musik tidigare, och delvis på grund av den timplanslösa skolan så är det svårt att veta hur många timmar musik de haft.
– Du har ju ansvar för din skola och för de elever som går här och i det ansvaret ligger ju att ta reda på hur mycket timmar de har gjort i ett visst ämne för att kunna ge den undervisning de har rätt till?
– Men alltså, det är klart att jag har ett ansvar för det, men det är ju ganska svårt när man börjar här och har en skolbakgrund där man har bytt skola två eller tre eller fyra eller kanske ännu fler gånger. fria skolvalet, men en klar nackdel är faktiskt den biten att man kan byta. Man kan hoppa från tunna till tunna när man får problem eller är besviken eller inte är nöjd med betygen, då byter man skola. Och någonstans på resans gång så tappar man information och man tappar nettotid, och det kan ju inte vara som så att den som står sist i produktionskedjan, i det här fallet vi, att skulden enbart ska hamna på oss.
Vi har kunnat berätta att Skolinspektionen – kontrollinstansen som ska se till att bara skolor som håller måttet får starta, att de ändå släpper igenom skolor som inte är färdiga. Vi har hört inspektörer som själva berättar om krav som är för lågt ställda. Och när Riksrevisionen undersökte hur bra Skolinspektionens etableringskontroller fungerar, så såg de att två tredjedelar av skolorna som fått starta hade brister när de senare följdes upp.
Kanske rättar skolorna till problemen med tiden. Men konsekvenserna – i form av knackig skolgång, uteblivna betyg och osäkerhet inför framtiden, får de elever ta som har oturen att vara först att välja en sådan skola, en skola som trots att den har blivit godkänd av en myndighet, inte kan ge dem den undervisning de har rätt till.
Skolinspektionens generaldirektör svarar
Är det rimligt att elever som valt en nystartad skola med en massa förhoppningar, att de ska behöva finna sig i att saker inte finns på plats och att undervisningen inte fungerar - under en termin, under ett helt läsår? Nej, det tycker inte den person som är högst ansvarig för kontrollmyndigheten:
– Det är naturligtvis inte alls rimligt att elever går i en verksamhet som inte uppfyller lagstiftningens krav och här har ju huvudmannen ett mycket mycket tydligt ansvar, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler.
– Men man måste också komma ihåg, i det system som finns, de politiska partierna är överens om att det ska finnas fristående skolor och kommunala skolor. Det ska finnas en möjlighet för nya fristående skolor att etablera sig. Då tror jag att man ska vara medveten om att det finns en uppbyggnadsfas för skolorna, precis som det kan finnas stora fördelar i en helt nystartad skola. Men systemet ser ut så att vi har fristående skolor, vi har ett ansökningsförfarande och ansvaret för att bedriva skolan det ligger hos kommunen och de fristående skolhuvudmännen. Och vi ska granska och peka på brister och nödvändiga utvecklingsområden för att eleverna ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd, fortsätter Begler.
Ann-Marie Begler är tydlig med att Skolinspektionens verksamhet inte ska ses som någon garant för att skolor som startar verkligen håller måttet.
– Nej, och det är ju så att våran etableringskontroll liksom våran tillsyn det skapar ju inga garantier, utan ansvaret för skolverksamheten det ligger ju hos huvudmannen som, när det gäller fristående skolor äger skolan, eller hos de kommunala huvudmännen. Där ligger det, liksom, absolut tydliga ansvaret. Det vi kan göra med vår etableringskontroll det är att se: finns de grundläggande förutsättningarna på plats?
Kraven som ställs på nystartade skolor är inte tillräckliga, enligt många av de inspektörer som vi har frågat, men det, menar Ann-Marie Begler, är inte något myndigheten kan rå över.
– Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om kraven är tillräckliga. Vi följer ju de kraven som lagstiftningen ställer. Man kan ju liksom ha lagstiftning som anger andra typer av krav. Men vårat uppdrag här, det är ju inte att hitta på någon egen verksamhet utan det är att följa de kraven som Sveriges riksdag har beslutat om ska gälla vid etablering av en skola.
– Många av inspektörerna säger då att det är svårt att kontrollera vissa saker, alltså huvudmannens intentioner, seriositet eller kompetens att faktiskt bedriva skolverksamhet, och att det är lätt att missa, alternativt att man inte kan komma åt saker fast man ser dem…hur ser du på er roll i det här?
– Jo, naturligtvis är det ju så att vissa saker är ju hemskt hemskt tydliga för oss, och det kan man ju också se i våra beslut. Det finns andra saker som är väldigt mycket svårare att kontrollera där vi är hemskt beroende av att få information från elever, från föräldrar och också från lärare. Så att det är ju alltid en problematik i tillsyn och i granskning. Det som vi har gjort då för att förbättra vårt underlag i vår tillsyn det är att vi frågar elever, vi frågar personal och vi frågar föräldrar inför vår tillsyn hur de ser på sin skola. Och då får vi ett väldigt rikt material.
– Den myndighet som ska vara en vakthund mot dålig kvalitet måste alltså kompromissa med elevers rättigheter, för att det ska finnas en möjlighet för nya skolor att etablera sig. Det är så systemet ser ut. Och ansvaret för att ge alla elever en god och likvärdig skolgång har samhället överlåtit åt var och en av de aktörer som verkar på skolmarknaden.
Vad kom då Skolinspektionen fram till efter tillsynsbesöket på Deltaskolan i maj? I somras, den 27 juni, kom beslutet:
”Skolinspektionen konstaterar att det fortfarande saknas rutiner och strukturer på många områden. Det saknas exempelvis rutiner för att säkerställa att eleverna får ta del av utbildningens mål och att de ges möjlighet att utöva inflytande över utbildningen …” (ljudet tonar ut)
Beslutet mynnar ut i ett föreläggande om 11 punkter. Det betyder 11 konkreta brister som Deltaskolans huvudman måste komma tillrätta med. Kritiken handlar om att alla lärare inte är behöriga eller har utbildning för det de undervisar i. Att det saknas specialpedagogisk kompetens och skolkurator.
En annan kritikpunkt är att skolan inte alltid gör klart för elever vad målet med utbildningen är, vilka krav som ställs på dem och vilka rättigheter de har. Och det här bekräftar mycket av Noras kritik mot skolan.
Deltaskolan säger till oss att de inte håller med om Skolinspektionens kritik i alla delar. Men senast den 30 september måste de redovisa för Skolinspektionen att de har rättat till bristerna.
Då är Nora någon annanstans, men i hennes och klasskamraternas gamla skolbänkar sitter en ny uppsättning elever, som kanske har samma förhoppningar och förväntningar som Nora hade.
Och hur gick det då för Nora till slut? Hon erbjöds en nödlösning med franskan som hon inte var nöjd med och tackade nej till, men musiken tog skolan igen genom att de två sista veckorna före skolavslutningen ägnades helt åt musik.
– Han fixade ju det de två sista veckorna tror jag det var, så det var ju bra att vi fick musik men det var lite klantigt att fixa det de två sista veckorna när man nästan slutat skolan.
– Hur var det, vad gjorde ni på de här veckorna?
– Vi lärde oss spela piano några låtar, sjöng, spela trummor… vi hann ändå med ganska mycket för att vi gick ju varje dag i två veckor.
– Men tror du att du lärde dig lika mycket som om…
– Nä, det tror jag inte eftersom de andra niorna, eller skolorna gick i musik i ett helt år… och man läser ju också på musiken om historien om musik, det gjorde inte vi. Vi hann inte det. Den skolan, Deltaskolan hade behövt ett år till. Den var inte riktigt klar. Man kände det.
Reporter: Maya Abdullah UR
[email protected]e
Producent: Karl Brodin UR
[email protected]
Exekutiv producent: Andreas Lindahl
[email protected]
Nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av Skolinspektionens möjligheter att hålla ordning i den svenska skolan. Då handlar det om hur fasaderna putsas upp när skolinspektionen kommer på besök.
Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna.
Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida.
Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten.
- Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad.
Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari.
Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:
- It is an honour for us as a municipality tonight to...
Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm.
Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer.
Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. "
Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning.
- Då tycker jag det är för lite arbete.
Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka.
Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida.
Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva.
- Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée.
Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år
I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött där hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården
Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada.
Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning.
Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg. Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december.
- Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman.
Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen.
En av LÖF:s läkare menade att det var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt.
Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport.
Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december:
- Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det.
- Vad vill du diskutera?
- Handläggningen av fallet.
Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen.
- Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden.
Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter.
- Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det.
Inspektionen för vård och omsorg, utreder ärendet just nu. Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att en anmälan ske senast två månader efter en händelse.
- Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom.
Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan.
- Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag.
- Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan?
- Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det.
Hon säger att Linneas hjärtljud visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan.
- Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så?
- Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag.
- De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år...
- Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut.
Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador.
- Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte.
- Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.
Chefsläkare Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012.
- Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här.
Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag.
- Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt.
- Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort.
Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol
Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens.
I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid.
- Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012.
För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer.
– It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language.
En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu.
– When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from.
Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer.
Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd.
Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden.
Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål.
I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi.
– Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig.
Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till?
– Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det.
Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.
Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne.
Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva.
Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska?
Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket.
- Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte.
Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga?
- Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet.
Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning.
Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail.
Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans
I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland.
Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster.
Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar.
Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen.
- Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000.
Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han är arkitekt och miljöpartist.
- Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt.
- Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna.
Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden.
- Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år.
Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande.
Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.
Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar.
- När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk
I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen.
Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen.
När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls.
Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit.
Både besluten till fördel för kalkindustrin.
Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker.
- Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan.
- Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben?
- Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden.
Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig.
I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland.
- Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag
Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan.
Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland.
SR P4 Gotland 16.30 21 maj:
I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked:
- Det känns för jävligt rent ut sagt.
Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december.
En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka.
Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där.
SR P4 Gotland 16.30 2 juni:
Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt.
- Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver.
Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området.
Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet.
- Många tårar.
- Men inte bara tårar. Det är kampvilja också.
Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga.
Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan.
Under tiden fortsätter konflikten på Gotland.
Nytt lagförslag om gode män och förvaltare
I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män.
En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom.
Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare.
För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades.
- De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.
- Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare?
- Nej, jag har inte varit glad alls.
Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap.
Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera.
- Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren.
Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden.
En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen.
- Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn.
I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om.
- Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare.
Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning.
Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015.
Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö.
Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson.
Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson.
Kontakt: [email protected]
Regeringen säger sig vilja ta bort farliga kemikalier - men när Kaliber granskar vad som gjorts den senaste mandatperioden, hittar vi flera förslag som inte blivit verklighet och tunga myndigheter som varnar för att skyddet för hälsa och för miljö kan bli mindre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är maj 2014 och Sveriges miljöminister Lena Ek är på besök på förskolan Hagahuset i centrala Göteborg.
– Vi leker med lego.
– Ja, jag ser det.
Men hon är inte här bara för att prata med barnen, utan för att prata med personalen om farliga kemikalier i vardagen och vad man kan göra för att skydda barn.
– Sedan jag blev miljöminister har jag lagt väldigt mycket energi på detta att se till att vi får en bättre kemikalielagstiftning i Sverige och vi har från regeringens sida en strategi som heter Giftfri vardag – med fokus på barn.
När Lena Ek var EU-parlamentariker spelade hon en viktig roll när EU fick sin kemikalielagstiftning Reach och som miljöminister har hon slagit fast att miljömålet Giftfri miljö – att vi inte ska utsättas för kemikalier som är farliga – är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under den här mandatperioden. Speciellt viktigt är det att skydda barnen.
– Anledningen är ju att barn är särskilt känsliga och sedan så finns de i miljöer där det faktiskt är mer kemikalier än vad man tror.
Men när Kaliber granskar vad regeringen har gjort under mandatperioden för att skydda barnen bättre och minska riskerna med farliga kemikalier i allas vår vardag, visar det sig att flera av de förslag som lagts fram från regeringens expertmyndighet fortfarande väntar på att bli verklighet.
Vi hittar också beslut som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en Giftfri miljö.
Vi ska återvända till Lena Ek och förskolan i Göteborg, men först gör vi ett besök i Kallinge, i Bleking. Här träffar jag Therese med sonen Teo som fyller ett år. Therese är i full färd med att förbereda födelsedagsfirandet. Men tårtbakandet får vänta en stund när Teo får syn på den röda plastbunken som grädden ska vispas i och vispen åker in i munnen.
– Äter du på vispen?
Mängder av de vardagliga saker vi omges av, plastbunken och vispen, kläder och leksaker, elektronik och byggmaterial, innehåller kemikalier av olika slag. Det finns 100 000-tals olika kemiska ämnen. Vissa vet man är farliga medan andra har visat sig vara ofarlig. Men för de flesta saknas kunskap om hur de påverkar människors hälsa eller miljön.
Och det här är något Therese började fundera på när hon blev mamma.
– Nu när jag fick Teo läser jag mycket om det. Det är ju i nappflaskor och i leksaker. Och kläder ska man ju tvätta innan man använder dem för att det är gifter i dem och även lakan. Så det är ju säkert inte så jätte bra.
Gör du det då?
– Ja, det är ju inte så roligt om det händer något. Då ångrar man säkert det sedan.
Vi ska komma tillbaka till Therese som för inte så länge sedan fick en obehaglig nyhet om kemikalier i sitt dricksvatten. Men först åker jag till Stockholms universitet för att få veta mer om vad som egentligen kan vara farligt med kemikalier.
Christina Rudén är professor i tillämpad miljövetenskap. Många kemikalier bryts inte ner i naturen och de lagras i våra kroppar, säger hon.
– Vi tar upp de här kemikalierna i våra kroppar, de löser sig i fettvävnaden och om de då inte bryts ner och vi fortsätter exponeras för dem kommer koncentrationen i våra kroppar att öka. Det som är obehagligt med det är att vi inte vet när vi når en koncentration som kan orsaka negativa effekter hos oss eller andra organismer.
Vi har alla DDT och PCB i våra kroppar trots att det är ämnen som varit förbjudna i många år. Men även nyare kemikaler stannar kvar i naturen och i kroppen. Och de kan påverka oss på en rad olika sätt.
– När det gäller människor så ser vi särskilt allvarligt på cancerframkallande egenskaper, reproduktionsstörade- och mutagena ämnen. Alltså ämnen som kan skada vårt DNA.
Men de senaste 15 åren har man börjat prata om ytterligare en påverkan, nämligen att de kan störa våra hormonsystem och orsaka en lång rad problem.
– Till exempel då reproduktion, alltså fertilitet och utveckling av foster. Diabetes, fetma. Nervsystemet är väldigt känsligt när det utvecklas och det styrs av hormoner så det är en annan grupp av effekter kan man säga, alltså påverkan på hjärnans utveckling och nervsystemet som kan ge effekter på minne och inlärning. Cancer förstås, hormonrelaterad cancer är ytterligare en.
Enligt Christina Rudén kan hormonstörande ämnen verka i mycket lägre dos än vad man tidigare trott. De kan ha en effekt vid en viss tidpunkt under ett fosters eller ett barns utveckling, men vid andra tillfällen inte ha någon påverkan. Och effekten kan komma årtionden senare. Ett exempel skulle vara ett foster som utsätts för en hormonstörade kemikalie och som utvecklar en hormonrelaterad cancer som vuxen.
Och även hormonstörade kemikalier finns överallt omkring oss.
– De finns på många ställen. Plastkemikalier har diskuterats, men pesticider, alltså bekämpningsmedel har ju varit ett stort exempel där många har en hormonell verkan. Det är ingen skillnad så att säga, de finns på alla ställen där alla andra kemikalier finns.
Efter intervjun sätter jag mig i bilen, tar fram en cd och stoppar i cd-spelaren, och kommer då i kontakt med en av världens mesta använda och spridda kemikalier. Den kemikalie som också blivit en symbol för debatten om hormonstörade ämnen, Bisfenol A. Det används i inredning till bilar, i cd och DVD-skivor och i elektronik. Men finns också i vanliga kassakvitton, liksom konservburkar och fram till för några år sedan i nappflaskor.
Kemikalieinspektionen är den myndighet som arbetar med hälso- och miljörisker för kemikalier. Här träffar jag Erik Gravenfors, som är utredare.
– Vi har utrett Bisfenol A i flera omgångar. I första utredningen så tittade vi på helheten, det vill säga i stort sett alla användningar. I de nästkommande tre utredningarna så tittade vi på kassakvitton, barnartiklar och nu senast på dricksvattenrör.
Två av utredningarna har lett till att Kemikalieinspektionen föreslagit att Sverige ska förbjuda användning för Bisfenol A i kassakvitton och för renovering av vattenledningsrör, för att minska riskerna för människor.
När utredningarna gjordes såg man också att det fanns en möjlighet utan att EU:s lagstiftning skulle lägga hinder i vägen, även om de flesta kemikalier och även Bisfenol A till största delen regleras av EU:s gemensamma kemikalielagstiftning Reach.
– Vi ser ett behov och vi ser ett utrymme för ett nationellt förbud.
Regeringen har nu tillsatt ytterligare en utredning om Bisfenol A som ska vara klar i den 31 december i år. Men några beslut om nationella förbud i kassakvitton eller vattenledningsrör har regeringen ännu inte fattat, trots att nationella förbud kan vara ett bra sätt att påverka EU, enligt Erik Gravenfors.
– Det har visat sig tidigare att ett nationellt förbud kan göra att man prioriterar om frågor på EU-nivå och att frågor då hissas upp på agendan. Och att man då i ett idealt fall kan nå en EU-begränsning.
Bisfenol A i nappflaskor förbjöds av EU efter att Danmark och Frankrike 2010 beslutat om nationella förbud.
2010 förbjöd Danmark också Bisfenol A i barnmatsburkar för barn under tre år. Sverige beslutade om samma förbud 2012, men då hade branschen själv fasat ut Bisfenol A i sådana förpackningar, till följd av det danska förbudet enligt Kemikalieinspektionen.
Och Frankrike har nu gått vidare och från 2015 förbjuder Bisfenol A i alla förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel. Erik Gravenfors igen.
– Man ska ju lägga märke till att en del andra länder har vidtagit mer omfattande åtgärder exempelvis Frankrike som ju inför förbud mot Bisfenol A i material som har kontakt med livsmedel. Det är ju en omfattande reglering som man har beslutat om i Frankrike.
Men den svenska regeringen har alltså bara förbjudit ett användningsområde för Bisfenol A under mandatperioden trots att Kemikalieinspektion föreslagit ytterligare två förbud. Och Bisfenol A är alltså bara ett av 100 000-tals ämnen vi omges av.
2010 fick Kemikalieinspektionen extra pengar och ett uppdrag att ta fram en strategi för att minska riskerna med kemikalier. Jan Hammar jobbar med den strategin.
– Det innebär att vi kunnat satsa på områden vi annars inte hade kunnat satsa lika mycket på. Exempelvis få till stånd förändringar i EU-lagstiftningen, öka tillsynen för att kontrollera förbjudna kemiska ämnen i varor som leksaker, textilier och liknande.
Kemikalieinspektionen har också kunnat ta fram förslag om begränsningar av farliga ämnen inom EU:s kemikalielagstiftning Reach.
– Vi har föreslagit åtgärder mot cirka 20 olika kemiska ämnen.
Hur har det gått?
– Det är ju en rätt lång processtid i EU-systemet så idag tror jag det är cirka en fjärdedel som det finns beslut om.
I uppdaget ingick också att ta fram förslag på vad som ytterligare behöver göras. 25 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram handlar om vad regeringen kan göra.
Men när Kaliber med hjälp av Kemikalieinspektionen går igenom förslagen, ser vi att bara sex har genomförts helt och hållet. Det handlar om fortsatt stöd till utvecklingsländer och att det påbörjade arbetet inom Kemikalieinspektionen ska fortsätta även efter 2014, och så fyra utredningar, bland annat har man utrett frågan om skatt på kemikalier.
Åtta av förslagen har delvis genomförts eller påbörjats, medan 11 av de 25 förslagen har fortfarande inte blivit verklighet.
Bland de förslag som ännu inte genomförts finns:
Att öka antalet mätningar om vilka kemikalier vi människor har i kroppen och vad vi utsätts för i vår närmaste omgivning, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, är ett av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram till regeringen.
Enligt Naturvårdsverket läggs i dag 8 miljoner kronor på sådan övervakning medan drygt 120 miljoner används till att mäta farliga ämnen i den yttre miljön som fiskar och vattendrag.
Men förslaget är alltså ett av de som ännu inte blivit verklighet. Trots att det nyligen visat sig att sådana undersökningar kan ha stor betydelse för att upptäcka risker för människors hälsa.
Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Där gjorde man i vintras en upptäckt som skakade kommunen. Vattnet visade vara förorenat med industrikemikalier, så kallade perfluorerade ämnen, som troligen runnit ner i vattnet från en militär brandövningsplats. För ett av ämnena, PFOS, vet man att det inte bryts ned i naturen, att det är kroniskt giftigt och stör reproduktionen. Halterna var så höga att kommunen stängde vattentäkten samma dag.
– Det var konstigt eftersom man visste det ju inte själv så det kändes ju dumt eftersom man trodde att vattnet var rent och så var det inte det.
Och det är vatten som du druckit hela uppväxten?
– Ja, hela mitt liv. Så det känns ju inte så bra.
Vad var det första du tänkte?
– Jag tänkte mest på Teo eftersom han är så liten, vi var ju också små när vi drack det, men nu är det nog inte så farligt när man är vuxen. Men det är ju små barn som dricker det, och det är nog inte så bra.
Och att man överhuvudtaget upptäckte de här föroreningarna var mycket tack vare sådan hälsorelaterad miljöövervakning, som Kemikalieinspektionen vill se mer av. Efter att tester på gravida kvinnor i Uppsala visat på oväntat höga halter av perfluorerade ämnen påbörjades ett detektivarbete för att hitta orsaken och den hittades i vattnet. Senare har det visat sig att sådana här föroreningar finns på drygt 60 platser runt om i landet.
Jan Hammar på Kemikalieinspektionen igen.
– Det var tack vare en sådan här övervakning då som visar att det här kan vara ett mycket stort problem, så jag hoppas att det sker en ökad satsning de kommande åren då.
Kaliber idag om de farliga kemikalier vi alla utsätts för och regeringen som sagt att miljömålet Giftfri miljö är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under mandatperioden.
Men flera av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram, just för att skydda människor och miljön från farliga kemikalier, har ännu inte genomförts visar vår granskning.
Och när jag tittar lite närmare på vad regeringen gjort under mandatperioden hittar jag beslut som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan komma att öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en giftfri miljö. Det handlar om maten.
– Jag heter Peter Bergkvist och jag är strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen.
Peter Bergkvist jobbar med bekämpningsmedel. Allt sedan 80-talet har Sverige arbetat med handlingsplaner för att minska användningen av bekämpningsmedel, som kan påverka oss på samma sätt som andra kemikalier.
– Vi kan se tillbaks på stora framsteg. Vi har ju haft en förebyggande kemikaliepolitik där vi kan visa med riskindikatorer att vi haft framgång.
Handlingsplanerna har gett effekt. De rester av bekämpningsmedel som finns i svenskodlade livsmedel är i de allra flesta fall lägre än i mat från EU eller resten av världen och ligger nästan alltid under gränsvärdena. Men i den senaste handlingsplanen, som regeringen beslutade om förra sommaren, har man dragit ner på målsättningarna om skydd för människor och miljö menar Peter Bergkvist.
– Då tycker vi från Kemikalieinspektionen att man sänkt ambitionen jämfört med tidigare. Till exempel har det funnits ett mål på livsmedelssidan att vi ska minska exponeringen av rester i svenskproducerade livsmedel. Men det målet är nu borta.
Målet som tidigare funnits om att minska resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel är alltså borta. Peter Bergkvist pekar också på att det finns färre tvingande åtgärder och mer av frivillighet för lantbrukarna. I tidigare handlingsplaner har det också funnits vissa begränsningar eller förbud som nu inte längre finns med.
– Det finns vissa användningar som vi under en lång tid begränsat eller som inte alls haft godkända i landet och som har varit väldigt värdefulla i de här handlingsplanerna, i syfte att minska risker för miljön och för oss konsumenter. De delarna är i princip borta. Nu pratar man mer om frivilliga initiativ och genom god praxis att försöka begränsa användningen, men inte genom att reglera som vi har gjort tidigare.
Det handlar om stråförkortning, som används på spannmål för att stråna ska bli kortare och inte lägga sig ner, och medel för nedvissning eller ogräsbekämpning nära inpå skörd. Bägge användningsområden ger höga halter av bekämpningsmedel kvar i livsmedlet, enligt Peter Bergkvist.
Och att de begränsningar och förbud som funnits i tidigare handlingsplaner inte med i den nya är något som Kemikalieinspektionen varit starkt kritisk till i sina remissvar.
– Vi tycker att vi åtminstone inte ska avvika från den hållning och de målsättningar vi har haft i tidigare handlingsplaner. Sedan kan man föra en diskussion om huruvida Sverige ska gå vidare och vara mer aktiv men vi tycker att en rimlig bas är att vi åtminstone står fast vid vad vi åstadkommit tidigare.
Men det gör man inte nu?
– Nej det gör man inte. Man släpper på vissa delar och där är vi bekymrade som sagt.
I slutet av maj beslutade regeringen också om en förordning för bekämpningsmedel. Men inte heller i den finns tvingande regleringar för stråförkortning eller nedvissning, trots att både Kemikalieinspektionen och Naturvårdverket har velat se sådana begränsningar.
En användning av de här medlen kan påverka flera miljömål negativt, framförallt målet om Giftfri miljö, skriver Naturvårdsverket i sin remiss.
Och Kemikalieinspektionen pekar på att skyddet för hälsa och miljö minskar. Peter Bergkvist igen.
– Det vi kan stå inför nu är att vi kommer få betydligt högre resthalter om man tillåter en del av de här användningarna som tidigare varit begränsade.
Ja, halterna av bekämpningsmedel i svenskodlade livsmedel kan alltså komma att öka betydligt säger Peter Bergkvist. Det har fått Kemikalieinspektionen att ifrågasätta om Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, och som talar om att minska riskerna.
– Vi ser det svårt att nå de mål som direktivet i grunden kräver av alla länder att man ska nå.
Vad kan det finnas för förklaring till att Sverige har valt den här vägen?
– Det har ju kommit in frågor kring konkurrenskraft i relation till vilka ambitioner man sätter upp när det gäller att begränsa riskerna och jag tror att mycket av svaren ligger väl där att man vill vara försiktig och inte riskera att man tappar när det gäller konkurrenskraft.
Och Jordbruksverket som var den myndighet som tog fram förslaget till ny handlingsplan skriver också i ett brev till regeringen att de anser att konkurrensaspekten för svenskt jordbruk bör vägas in när man bedömer ambitionsnivån.
Trots att regeringen säger att Giftfri miljö är ett priorierat mål under mandatperioden har man alltså fattat beslut om bekämpningsmedel som fått tunga myndigheter att varna för att det kan bli svårare att uppnå det målet, och att skyddet för människors hälsa kan minska.
Peter Bergkvist, på Kemikalieinspektionen menar att Sverige också förlorat sin tidigare pådrivande roll gentemot EU vad det gäller bekämpningsmedel.
– Sverige ligger ju naturligtvis inte i täten längre vad det gäller att begränsa användningen och riskerna med bekämpningsmedel.
Ligger naturligtvis inte i täten längre säger du, hur menar du då?
– Vi har ju sett att flera länder är betydligt aktivare, och det är ju sammantaget väldigt bra att man strävar åt det hållet. Men vi kan inte säga att vi går före i någon mening som vi kunde säga tidigare.
Tillbaka till förskolan i Göteborg. Där får jag en intervju med miljöminister Lena Ek efter att hon har pratat kemikaliepolitik med personalen. Jag börjar med att fråga om hon är nöjd med att 11 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram fortfarande inte har genomförts, som vår granskning visar.
– När jag började som miljöminister såg jag att det fanns svårigheter i arbetssättet med kemikalier, samtidigt som vi måste höja ambitionerna rejält. Det är ju därför vi har sammanfattat en del av de här förslagen, lagt till annat och presenterat en genomgripande kemikalieproposition till riksdagen som ska ge ett nytt arbetssätt i Sverige där vi är både tuffare och tydligare.
I december kom Lena Ek med ett förslag till riksdagen som sammanfattade regeringens inriktning för kemikalipolitiken. I den här så kallade kemikaliepropositionen som klubbades i våras, finns flera av Kemikalieinspektionens förslag med. Att titta på möjligheten till nationella regelverk inom byggbranschen ska påbörjas till hösten och före sommaren ska man börja titta på hur forskningssatsningen ska genomföras, säger Lena Ek.
Men några pengar till att öka antalet tester på vilka kemikalier vi har i kroppen, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, och som var en del i att de perfluorerade ämnena i Kallinge och andra vattentäkter kunde upptäckas, det blir det inte. Den satsningen ska ske inom befintlig budget säger hon.
När vi kommer till frågan om Bisfenol A och hur det kommer sig att Frankrike och Danmark beslutat om fler nationella förbud än Sverige hänvisar Lena Ek till att länderna har valt olika strategier.
– För att bryta upp det här motståndet i kommissionen mot att ha förbud mot Bisfenol A så har vi jobbat lite olika och vi hjälps åt, och så jämför vi och så växeldrar vi för att få det här på plats. Vår arbetsmetod är att försöka se till att vi har gott om forskning, att vi fokuserar på barnen först, och att vi ser till att jobba med alternativ, alltså substitution, att företag eller industrier ska kunna byta till andra ämnen. Därför att vi tror att har vi det också på plats samtidigt har vi lättare att bryta igenom med nationellt förbud.
Men Kemikalieinspektionen har ju påpekat att andra länder har varit mer aktiva med nationella förbud vad det gäller Bisfenol A.
– Ja, det kan ju vara lite olika om man tittar på det historiskt sett. Det som vi behövde var ju att få den här nya kemikaliepropositionen på plats och godkännande i riksdagen för ett mycket tuffare arbetssätt.
När jag har talat med företrädare för oppositionen i EU-parlamentet och även Kemikalieinspektionen, så säger de att Sverige tappat en del av sin ledande roll i kemikaliefrågan inom EU. Hur ser du på det?
– Det var precis därför vi behövde en helt ny kemikaliepolitik och det är ju också därför vi efter ett långt och tungt arbete lagt den stora kemikaliepropositionen.
Lena Ek vill gärna tala om framtiden och att politiken nu ska bli tuffare och tydligare med den proposition hon lagt fram. Nyligen höjde hon också tonen mot EU. EU-kommissionen skulle före jul ha fattat beslut som skulle göra det möjligt att förbjuda hormonstörade ämnen, men beslutat har skjutits upp, och det har fått regeringen att besluta sig för att stämma kommissionen.
När jag kommer till frågorna om bekämpningsmedel visar det sig att Lena Ek inte alls håller med om Kemikalieinspektionens kritik om att regeringen sänkt ambitionerna och minskat skyddet för hälsa och miljö.
– Vi har våra handlingsplaner, de finns och de har samma tuffa målsättningar som förut och de ska nu samordnas med den EU-rättsliga lagstiftningen och det innebär att vi har en annan omgivning, en del formuleringar är annorlunda, en del hanteringssätt är annorlunda, ja, men den sammantagna målsättningen är tuffare än tidigare.
Och Lena Ek säger att kombinationen av handlingsplan och förordning tillsammans gör att Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, något som Kemikalieinspektionen ifrågasatt.
Vad har då konkurrensaspekten för svenskt lantbruk haft för betydelse?
– I Sverige så gör vi naturligtvis också en sammanvägning, men jag tror att vi faktiskt är mera noggranna med människors hälsa. Och den sammantagna effekten av handlingsplanen och förordningen och EU-regleringen ska ge en tuffare reglering, det kommer det att göra och det kommer också att innebära att vi når våra svenska miljömål.
Så blir det då de tvingande regleringar för stråförkortning och nedvissning som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket velat ha för att inte skyddet för människors hälsa och miljön ska minska, och för att det inte ska bli svårare att uppnå målet om giftfri miljö?
Vi intervjuar Lena Ek innan beslutet har fattats av regeringen och hon vill inte svara förrän det är klubbat. Men när beslutet kommer visar det sig att de tvingande regleringar som myndigheterna velat se inte finns med. Lena Ek skriver i ett mejl.
”När det gäller stråförkortning och nedvissnande blir det mjuka styrmedel. Regeringen har bedömt att mjuka styrmedel är mest lämpliga för att nå målsättningarna om låg användning på dessa områden.”
Nej, inga tvingande regleringar utan råd och riktlinjer till lantbrukarna. Och så ska Jordbruksverket fortsätta att på olika sätt verka för att lantbrukarna fortsätter använda förebyggande metoder, skriver Lena Ek. Vidare i mejlet står det:
”Jag vill understryka att handlingsplanen är mycket tydlig om att målsättningarna ligger fast om en låg användning av växtskyddsmedel för tillväxtreglering och för nedvissning eller ogräsbekämpning kort före skörd. Användningen av växtskyddsmedel kommer att följas noga och om användningen skulle öka kommer regeringen vidta åtgärder.”
Ja om det händer, som Kemikalieinspektionen varnat för, att resthalterna av växtskyddsmedel i svenskodlade livsmedel kan öka betydligt, säger Lena Ek alltså att regeringen kommer att vidta åtgårder.
Och hon ser heller inte att man sänkt ambitionsnivån för att man förlitar sig mindre på tvingande regleringar och mer på frivillighet från lantbrukarna, eller för att man har tagit bort målet om att resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel ska minska. Sammantaget, säger hon, är ambitionsnivå för att skydda människor och miljön när det handlar om bekämpningsmedel fortfarande lika hög som tidigare.
Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Vattnet i kranen kommer numera från en annan vattentäkt och är säkert att dricka. Och hur de kemikalier som funnits kommer att påverka hälsan för de som fått dem i sig kan ingen säga idag. Therese har försökt följa nyhetsrapporteringen i tidningarna.
– Där stod det ju att det inte kommer att försvinna på jätte länge och sedan att det kanske inte är så bra för barnen. De borde ju skriva lite mer om det eftersom det är aktuellt nu. Så man fattar för det är inte alla som vet kanske. Det skulle varit mer information om vilka risker det är.
Reporter: Lena Pettersson [email protected]
Producent: Sofia Boo [email protected]
En liten flicka dör efter en kollision mellan ett tåg och bil. Men i polisutredningen som följer får järnvägsbolaget som har ansvaret för säkerheten utreda sig själva. Kaliber idag- om hur en utredning som kunde gett svar, i stället lämnar efter sig en mängd frågor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Det är klart att den här signalen som jag hört flera gånger om dagen, och som jag hört i 26-27 års tid fortfarande är bekant, men det blir ändå en påminnelse varje gång, det blir det ju.
Dagen då en tragedi ska inträffa är en solig dag, den 4:e januari 2013. Det är lovtider, och hemma i huset norr om Stockholm har Peter, som vi väljer att kalla honom, ätit frukost tillsammans med sina två döttrar. De har gjort sig i ordning för att åka in till stan.
De sätter sig i bilen. Han pratar i telefon med en god vän när han kör nerför den vindlande vägen mot järnvägsövergången. I baksätet sitter döttrarna och sjunger.
– Vi hade rätt nyligen varit och tittat på Trassel, den här Disneyfilmen om Rapunzel med det långa håret och de satt och sjöng musiken ur den.
Ungefär samtidigt avgår Roslagståget från Kårsta station för att påbörja resan in mot Stockholm. I tåget sitter ett tiotal passagerare.
Strax söder om Kårsta, vid järnvägsövergången Roslagsbroby, går något fel.
– Min upplevelse är att jag har inte kunnat göra någonting. Jag hinner bara skrika ”Åh nej”. Och sedan ser jag tåget på min vänstra sida. Så säger det pang och så slocknar jag. Vi släpas med nästan 200 meter. Och vi har tuppat av alla tre. Jag tar mig ur bilen och tycker mig se att jag har ett öppet benbrott på vänsterbenet. Jag tittar in i bilen och på något sätt tror jag att det är okej, vi har klarat oss. Sedan tror jag att jag tuppar av igen. Sedan har jag inte så mycket minnesbilder, mer än att det börjar komma folk. Inte ambulanspersonal, utan andra. Det kommer filtar. Jag frågar bara efter barnen, om vad som händer. Och det första jag minns att jag får höra det är att den äldsta flickan hon har klarat sig, hon är omhändertagen. Och den yngre är på väg med ambulanshelikopter in till Danderyd och hon är svårt skadad.
Peter är allvarligt skadad i benet, och körs i ambulans till sjukhuset.
– Och jag ligger på en bår och ska in på operation och det kommer ner då en läkare som vill tala med mig. Det blir helt overkligt…och… sedan följer hela den process av chock som lägger sig och att så småningom sakta förstå vad som har hänt. Och hur livet i ett slag förändras.
Peters yngsta dotter klarade inte olyckan. Hon dog – 8 år gammal.
Det är den här olyckan som Kaliber handlar om idag. Och om varför boende i området runt Kårsta fortfarande inte känner sig säkra på att det som ska skydda bilisterna från de framrusande tågen fungerar som det ska.
Det inleds en förundersökning. Peter misstänks för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik.
Men det finns bara två personer som har sett själva olyckan.
Det är Peter och det är tågföraren. Båda två är chockade efter olyckan och några regelrätta förhör genomförs inte på olycksplatsen. Ingen vet därför hur olyckan egentligen gått till. Men eftersom bommarna är oskadade så står det klart att det finns två olika förklaringar till olyckan. Antingen har Peter kört vid sidan av tågbommen - som täcker halva vägbanan – och på så vis hamnat på spåret. Eller har bommarna faktiskt aldrig fällts.
Och det dröjer inte länge innan de som bor i området börjar prata om hur de upplevt fel och brister längs järnvägen.
– Nu har man ju satt en skylt här till och med att det är en olycksdrabbad korsning och det var ju här det otrevliga inträffade så att säga.
Ingemar Norström bor i närheten av Kårsta och arbetar som taxichaufför. Han minns hur många kunde berätta om att de upplevt fel och brister i säkerheten längs järnvägen.
– Flera hade ju sett konstigheter med bommarna under en längre tid. Och det löpte ju på mer och mer, för det vart ju väldigt mycket prat just när olyckan inträffade och särskilt när det är barn inblandade då börjar man verkligen diskutera det och tycka att det är konstigt.
Ingemar Norström är en av de som senare ska spela en viktig roll när det blir rättegång. För också Ingemar Norström har upplevt problem med säkerheten vid olycksplatsen, en kort tid innan olyckan. Vi ska strax återkomma till det.
Det är trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som ansvarar för trafiken på Roslagsbanan. Men Trafikförvaltningen lägger ut uppgifterna i tågtrafiken på entreprenad. Företag konkurrerar genom upphandlingar om att sköta trafiken och underhållet av spåren.
På Roslagsbanan är det företaget Strukton Rail som sköter själva spåren och anläggningarna. När företaget under sommaren 2012 vann upphandlingen om att sköta underhållet på tunnelbanan och Roslagsbanan värderades avtalet till 3 miljarder kronor. En av uppgifterna som Strukton Rail har är att åka ut och reparera fel som anmäls på järnvägen.
Därför var det Strukton Rail som 20.30 den 17 december 2012, drygt två veckor innan olyckan, åkte ut till olyckskorsningen för att åtgärda ett fel som anmälts.
Tre personer, som senare förhörs i förundersökningen, blev sittande i sina bilar vid järnvägskorsningen utan att våga åka över. Anledningen var att lamporna som skulle varna för tåg blinkade både rött och vitt. Det vill säga både besked om att bilarna skulle stanna och köra.
När Strukton Rails tekniker är på plats byter de ut blinkapparaten som har brunnit. Innan de lämnar platsen testar de anläggningen. Då fungerar allt som det ska, enligt felrapporten.
Men när Ingemar Norström kör förbi samma korsning drygt en vecka efter reparationen, upptäcker han något märkligt.
– Det var någon gång 27-29 december. Då kom vi åkande på vägen vid övergången Broby där olyckan hände. Och då blinkade ju ljusen både rött och vitt och bommarna stod uppe, de gick inte ner. Som tur var kom det inget tåg den gången, men vi stod där en stund och sedan åkte vi.
Trots att Strukton Rail uppgett att de lagat felet, såg alltså Ingemar Norström att lamporna blinkade rött och vitt igen, och att bommarna var uppfällda, bara en dryg vecka innan olyckan.
– Jag visste inte om att de hade varit ute, det fick jag reda på under rättegången att de hade varit här och reparerat det då. Men den reparationen måste ju ha misslyckats.
Det finns ingen chans att du såg fel?
– Nej, jag hade min fru med mig och vi reagerade båda två på det.
Ingemar Norström och hans fru åkte vidare in mot stan. Han anmälde aldrig felet han sett. Men under rättegången vittnar han om det.
Det finns också vittnesmål om ett allvarligare fel den där dagen då Strukton Rails tekniker bytte blinkapparaten. Det anmäldes heller aldrig, men i förundersökningen finns uppgifter från ett vittne som också blivitstående vid korsningen den 17 december 2012.
Hon blir precis som de andra bilisterna fundersam när signalerna lyser både rött och vitt.Till slut bestämmer hon sig för att köra. Och när hon passerat övergången, då kommer tåget. Hon tyckte det var extremt obehagligt, säger hon i rättegången. Och hon tror inte att bommarna faktiskt fälldes.
Det finns också ett annat vittne som uppger att han sett hur tåg kört förbi utan att bommarna gått ner som de ska.
Jan Eriksson bor i närheten av olycksplatsen. Han vittnar om en händelse några månader efter olyckan vid korsningen efter Roslagsbroby, då ett tåg kört förbi utan att sakta ner, trots att bommarna var uppfällda.
– Händelsen i sig själv började flera veckor tidigare. Bommarna här gick upp och ner lite som de ville. När tåget kom gick de ner, sedan försvann tåget och då går bommarna upp och sedan ner igen. Det hände ofta, flera gånger om dagen. Det fanns ingen logik i det. Det hände hux flux. Det accelererade, ibland en kvart efter att tåget gått. Då fick bommarna för sig att gå ned. Sedan kom vi fram till den här dagen då jag stod bakom ladan och arbetade. Jag hör tåget komma men jag hör inte bommarna. Och går runt hörnet och tittar och ser tåget komma åkande som vanligt, men bommarna står upp. Min dotter sms:ade mig direkt, ”Såg du att bommarna inte gick ner?” för hon hade också sett det. Och senare pratade jag med en granne som var ute med sin hund då som också hade sett att de inte gick ner.
Det ska inte kunna hända. Ett tåg ska inte kunna köra förbi utan att sakta in om bommarna är uppfällda. Ändå finns vittnesmål om att det kan ha skett. Vittnesmål som domstolen senare ska hävda styrker att det inte går att utgå från att bommarna fungerat.
Samtidigt som de boende i Kårsta spekulerar i hur olyckan kan ha gått till, och samtidigt som Peter och hans kvarvarande dotter långsamt återvänder till vardagen, arbetar polisen i Roslagen med förundersökningen.
Tre månader efter att olyckan inträffat presenteras förundersökningen för försvaret och åklagaren. Och här hade frågan om hur olyckan gick till kunnat få ett svar.
Utredningen visar att tåget fått klartecken att passera övergången. Det ska normalt sett betyda att bommarna påbörjat sin fällning. Och i den tekniska utredningen som gjorts hittas inget fel på bomanläggningen.
Det är bara det, att när Peters advokat Bengt Hesselberg läser igenom förundersökningen, då får han syn på flera saker som han reagerar på.
Det visar sig att det är Strukton Rail som har undersökt bomanläggningen efter olyckan. Samma företag som alltså har ansvaret för att den ska fungera. Och det är också den undersökningen som Polisen använt sig av.
– Problemet är att när man ska granska sig själv så kan det ju finnas problem med det. Det kan vara kollegiala hänsyn. I alla fall för en utomstående kan det ju vara så att man kanske vill framstå som en bra underhållare fast man inte är det.
De utreder sig själva i det här fallet, Strukton Rail, men det betyder ju inte att utredningen i sig skulle vara felaktig?
– Nej, det gör det inte. Men då var det intressant just med iakttagelsen den 17 december där det var fel och man åker ut och åtgärdar det. Sedan dyker det upp nästan samma fel en vecka senare. Då får man ju fråga sig: har de gjort något åt det där felet, har de hittat det grundläggande felet? Eller är det ett fel som kommer och går? Det finns i alla fall en väldig osäkerhet.
I förundersökningen hittar han också en mejlväxling som han tycker är märklig. Det är ett internt mejl från Trafikförvaltningens säkerhetsdirektör som senare vidarebefordras till Strukton Rail av en annan medarbetare på Trafikförvaltningen. I mejlet skriver säkerhetsdirektören att polisen har kompletterande frågor om bommarna, och tillägger att ”Om vi kan svara ”bra” på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”.
Och faktum är att Peters advokat inte är den enda som är kritisk till polisens förundersökning. Det är också åklagaren Katarina Lenter, som skriver ett brev till Polisen i Roslagen där hon menar att förundersökningen redan från början borde ha letts av en åklagare, istället för av Polisen. Och hon håller med Peters advokat om att Polisen inte borde ha använt sig av Strukton Rails egen utredning.
– Utan det borde ha gjorts, bedömer jag, om man ska använda den som underlag i en brottsmålsprocess av ett oberoende, utomstående bolag som inte samtidigt underhåller och driver de här vägskyddsanläggningarna.
Både åklagaren och advokaten är alltså kritiska till att Strukton Rail, som är en part i målet, själva fått utreda om bomanläggningen fungerat. Förundersökningen lämnas nu över till åklagaren Katarina Lenter och Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting beställer en opartisk utredning av bomanläggningen. Inte heller den nya utredningen visar några fel, men då har det hunnit gå ett halvår sedan olyckan.
– Det som var intressant i det här målet egentligen var ju, fungerade vägskyddsanläggningen då olyckan inträffade eller fungerade den inte. Så den senare utredningen vi gjorde fick egentligen inte någon betydelse i målet eftersom den gjordes så sent.
Till slut väljer Åklagaren Katarina Lenter att åtala Peter för vållande till annans död. Även om hon tycker att ett oberoende företag borde ha gjort den tekniska utredningen av bommarna direkt efter olyckan, finns ändå en utredning, resonerar hon.
Peter säger att han hela tiden varit övertygad om att bommarna aldrig fällts ner. Han har inte tänkt så mycket på att det ska bli en rättegång. Men när rättegången närmar sig, drygt ett år efter olyckan, börjar han bli orolig.
– Efter jul eller runt nyår började jag bli mer och mer orolig. Jag började sova väldigt dåligt. Jag vaknade i vargtimmen och tankarna gick igång. Det blev mer och mer nervöst. Sedan blev det ganska ansträngande med själva rättegången.
”Klockan är 12.30 här är Stockholmsnytt. En 56-årig man som misstänktes för att ha orsakat sin dotters död vid en tågkrock med Roslagsbanan frias av Attunda tingsrätt. Olyckan inträffade i början av januari i fjor vid en bevakad järnvägsövergång strax före Brobylund. Åklagaren ansåg att mannen varit oaktsam, bland annat pratat i mobiltelefon och kört för fort. Men Attunda tingsrätt anser inte att bevisen håller, och att det snarare är mycket som talar för att vägbommarna inte fungerade.” (P4 Stockholm 2014-03-07)
– Utslaget på rättegången blev tydligare än jag hade trott eller tänkt eller förväntat mig med tanke på hur åtalet såg ut. Men det var väldigt skönt att bli helt friad på alla punkter.
Peter frias på alla åtalspunkter. Och domstolen går till och med längre än så. Domstolen tar hänsyn till försvarets invändningar om att den tekniska utredningen har gjorts av samma företag som haft ansvaret för att bommarna ska fungera. Och skriver att det som framkommit istället talar för att bommarna faktiskt inte fungerat vid olyckstillfället. Domstolen väljer alltså att ta fasta på vittnesmålen om upprepade fel vid övergången, trots att Strukton Rails utredning inte visar några fel.
Men hur kom det sig då att Polisen använde sig av Strukton Rails undersökning, trots att Polisen tidigt fått reda på att det fanns uppgifter om fel och brister på anläggningen?
Claes Lundström är förundersökningsledare på trafikpolisen i Roslagen.
Skulle du säga att Strukton Rail är en oberoende part i den här utredningen?
– Med facit i hand är de ju inte det.
När förstod du det?
– När du ringde mig och ville göra den här intervjun.
Fanns det ett resonemang om huruvida det var rimligt att de fick utreda sin egen anläggning?
– Det var nog aldrig uppe till diskussion överhuvudtaget.
Nej, enligt Claes Lundström pratade man aldrig om att det var problematiskt att företaget som ansvarade för säkerheten också fick utreda om den fungerat. Men trots det tycker han att Polisen gjorde en bra utredning.
– Den är utredd, så länge polismyndigheten var förundersökningsledare, efter bästa förmåga.
Hur bra var den förmågan då?
– Jag tyckte den var bra.
Ändå säger du att med facit i hand skulle ni låtit någon annan än Strukton Rail utreda det?
– Ja, med facit i hand självfallet. Men då, när ärendet redovisades första gången, hade vi inte mer att redovisa. Sedan att det har funnits åsikter både från försvaret som ville ha mer uppgifter och som du påstår att åklagarmyndigheten haft kritik mot det här så kan man tycka att vi har tänkt på olika sätt. Sedan var som är rätt och vad som är fel och vad som är dåligt, det får eftervärlden döma oss för i så fall.
Det var Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som skickade ut Strukton Rail till olycksplatsen efter olyckan. Lars Ericsson som är säkerhetsdirektör på Trafikförvaltningen säger att det är så det brukar gå till. För till skillnad från Trafikverket, hämtar Trafikförvaltningen inte in några egna fakta när en allvarlig olycka inträffat. Och Lars Ericsson ser inte att Strukton Rail skulle ha ett egenintresse av att inte kunna visa några fel på anläggningen.
– Jag anser inte att de har ett intresse av att ljuga, det är det jag menar. Men man kan ju, precis som domstolen har sagt, man kan ju säga att det finns någon slags jävsituation där, som inte är bra.
Kan du förstå att man i domstolen … man skriver ju i domen sedan att man i någon mening godtar advokatens invändning om att det är en utredning som har gjort av samma aktör som har i uppdrag att sköta säkerheten, och att det påverkar bevisvärdet. Kan du förstå det resonemanget?
– Jag kan förstå resonemanget och vi har dragit lärdomar av olyckan. Vi är inte nöjda med att vårt material inte håller i en domstolsprövning för det är ju det som har hänt. Vi har alltid möjlighet att föranstalta om en oberoende utredning, och vi gjorde det i det här fallet, om än lite väl sent, det ska jag erkänna. Men vår lärdom nu är att vi måste vara mycket snabbare på att reagera och se att här kan det finnas anledning att ta in ett oberoende företag som gör en utredning åt oss, vid sidan om den som Strukton eller någon annan leverantör gör. Det är en lärdom vi har dragit, så på det sättet förstår jag de här resonemangen.
Lars Ericsson säger också att han blev överraskad över att så många upplevt fel och brister vid järnvägsövergångarna i Kårsta. De flesta av vittnena hade inte anmält felen till Trafikförvaltningen, och därför fanns ingen möjlighet för Trafikförvaltningen att undersöka dem. Och efter olyckan har Trafikförvaltningen beslutat att höja säkerhetsnivån vid korsningen genom att byta ut halvbommarna mot bommar som täcker hela vägbanan.
Men hur var det då med det där mejlet som Peters advokat reagerade på, där Lars Ericsson skrivit till medarbetare på Trafikförvaltningen att ”Om vi kan svara ’bra’ på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”.
– Det handlar egentligen bara om att jag vill inte komma i ett läge där vi inte svarar på ett sätt som polisen upplever är ett korrekt svar, där man får korrespondera fram och tillbaka, utan att man verkligen ger ett seriöst svar.
Vad har bilföraren med det att göra?
– Vi har uppfattningen att anläggningen har fungerat och den uppfattningen har ju vi då fortfarande. Sedan har man inte kunnat bevisa att den har gjort det. Det tycker vi är olyckligt och det drar vi lärdom av. Vi vill ju göra utredningar som duger i en domstol, och det är ju uppenbart att vår utredning har ju inte gjort det. Det kan man läsa i domen. Det är inte bra. Våra utredningar måste göras på ett sådant sätt så att de håller för en rättslig prövning också.
Du skriver i det här mejlet att det är viktigt att bilföraren kan åtalas, ur en preventiv synpunkt. Skulle du säga att ni misslyckades när han friades?
– Jag säger så här att domstolens beslut står ju där. Han är friad. Det är mitt svar.
Är det ett misslyckande då?
– Jag vill inte kommentera det på det sättet. Vi kan inte ha en annan uppfattning än en svensk en domstol. Vi accepterar domen.
Lars Ericsson säger också att han i mejlkorrespondens med Polisen betonat att han sett allvarligt på vittnesuppgifterna att signalen visat vitt och rött samtidigt drygt två veckor innan olyckan.
Lisa Hellkvist är kommunikationschef på Strukton Rail. Hon vill inte ifrågasätta vittnesmålen under rättegången, men säger att Strukton Rail är säkra på att teknikerna lagade felet med signalerna två veckor innan olyckan. Och hon säger att företaget inte har något egenintresse när de utreder en olycka.
– Nej, vi har inget egenintresse, vi har ingenting att dölja. Vi är ute efter att göra ett bra jobb och se till att anläggningen fungerar bra. Det är vårt uppdrag. Det vi är intresserade av är att göra ett bra jobb.
Hon säger att Strukton Rail alltid åker ut och undersöker anläggningarna när fel anmälts - och om det är fel på anläggningen så åtgärdas de. Strukton Rail är fortfarande övertygade om att utredningen var korrekt. Och om man ifrågasätter trovärdigheten i företagets egen utredning, ja då kritiserar man hela systemet inom järnvägsbranschen.
– I så fall ifrågasätter man ju hur ett arbete utförs enligt lag. Enligt de lagar som Transportstyrelsen satt upp. Då blir det snarare en systemfråga som får diskuteras vidare i ett annat forum.
På vilken sätt blir det en systemfråga?
– Eftersom vi har följt de lagar och krav kring säkerhet som är uppsatta för branschen och om man då anser att det här systemet och de här lagarna och kraven inte uppfyller det vi behöver som medborgare får man ta frågan vidare.
Och faktum är att det inte finns någon lag som kräver att en olycka ska utredas av en oberoende aktör.
Claes Elgemyr är chef för sektionen infrastruktur på väg- och järnvägsavdelningen på Transportstyrelsen som reglerar säkerhetsarbetet på den svenska järnvägen.
– De här utredningarna som görs av järnvägsföretagen, det finns inget syfte där och ska inte vara att utreda någon skuldfråga. Det är enbart för att förhindra en återupprepning. Då kan det vara bra att den som kan verksamheten också gör utredningen.
Men i det här fallet blir utredningen avgörande för att kunna bedöma skuldfrågan.
– Ja, men det är inte syftet med utredningen. Det är rättsväsendet, polisen, som har det uppdraget. Vi har bara uppdraget att förhindra att det sker en återupprepning. Och det är ganska tydligt också att vi ska inte behandla skuldfrågorna utan det är mer för att det inte ska hända igen.
Och eftersom utredningarna inte ska behandla skuldfrågan, så är reglerna för utredningarna inte utformade för en svensk rättsprocess.
– Visst kan de vara till hjälp, men en förundersökning som polisen gör de har väl andra metoder kanske, men visst kan de här utredningarna vara till hjälp, men syftet med dem är inte att ligga till grund för rättsväsendet utan det är för att förhindra återupprepningar.
Frågan om vad det egentligen var som hände i Roslagsbroby när Peters dotter dog, får inget svar. Det enda vi vet med säkerhet är att bommarna var oskadda. Att det inte fanns några spår som visade att bilen svängt förbi bommarna i ett sent skede. Men samtidigt att tåget fått klartecken att passera övergången, och att den tekniska utredningen inte visade några fel på bomanläggningen.
För Jan Eriksson i Kårsta betyder det att han fortfarande inte är säker på om bommarna fungerar eller inte.
– Jag tror många tänker att man vill veta vad som har hänt. Jag vill också veta. Vad var det som hände? Var det bommarna? Hur rädda ska vi vara för våra bommar här nere?
Men det som finns kvar, är konsekvenserna av olyckan. I Peters hus står ett fotografi på den yngsta dottern i fönstret. Bredvid står ett tänt ljus.
– Vi lever med det här hela tiden. Det spelar ingen roll om det är jul eller nyår eller årsdagar…det är så påtagligt, vi bor ju kvar. Vi är ju här i den nya vardagen, med sorgen. Det är mer ett konstant läge. Sorgen blir tydligare när det är stilla. När det inte är rättegångar och sådant. Det blir lite tyst i bilen när vi åker förbi. Jag tänker på det varje gång.
Reporter: Morris Wikström
[email protected]
Producent: Sofia Boo
[email protected]
Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång.
De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare.
Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten.
Och vi börjar i Svea hovrätt
– Då går vi in här i rättssalen…
Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar.
– …och det är så här det kan se ut.
Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt.
– När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det.
Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp. I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.
Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor.
– Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för.
Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.
– Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara. Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också.
Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn:
"En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas”
”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ”
”I hela rättssystemet är barn diskriminerade”
– Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv.
Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning.
– Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt.
Gör man inte det idag då?
– Jag är inte säker på det.
Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så.
– För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet.
När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna.
– Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det.
Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat.
– Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta.
Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör.
– Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset.
Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga.
– Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel.
Här var Ida ganska samlad?
– Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner.
I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet?
– När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel.
I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström.
– Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det.
Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen.
– Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden.
Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden.
– Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt.
Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom.
Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal.
När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn.
– Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare.
Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga.
– Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning
Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen?
– Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister.
Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare.
--Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden.
Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss.
”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ”
”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning”
Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget.
– Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma.
Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir.
– På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm.
Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är.
– Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören.
Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige.
– Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis.
Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten.
Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss.
Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren.
– Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också.
Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?
– Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar.
Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?
– Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten.
Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status?
– Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta.
Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden?
– Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden.
– Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis.
Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden.
– I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel. Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka.
Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson
Producent: Karl Brodin
Exekutiv producent: Sofia Boo
[email protected]
Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig.
-Här hänger man av sig eller?
-Ja om man vill så kan man hänga av sig.
Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara.
-Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former.
Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa.
-Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut.
-När använde ni det här senast?
-Det var nu här på förmiddagen.
-Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då?
-Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar.
-Men alla är borta nu?
-Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra.
Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.
Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt.
På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett. Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret?
-Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen.
Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster.
Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger. Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill. Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel.
-Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott.
-Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade?
-Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam.
Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg?
-Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg.
Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma. Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen? För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn.
-Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör.
Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.
-Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta.
Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra.
Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen.
Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret.
-En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera.
-Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet?
-Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas.
Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken? Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar:
”Rutiner med hämtning och lämning brister”
”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra”
”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda”
Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg. Det är första gången de besöker lokalerna.
Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen.
-Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen.
-Vilken betydelse har det då?
-Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han.
Psykolog Åsa Landberg:
-Nu när de är på plats har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen.
-Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel?
-Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg.
- …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum…
Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret.
-Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa.
-Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel?
-Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där.
Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus?
-Sen en månad senare så fick vi ett meddelande…
I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”.
-Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd.
-Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre
-Har ni träffats någon gång efteråt?
-Ja det har vi.
-Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan?
-Nej det har han inte.
De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare.
-Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera.
-Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation?
-När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång.
Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet:
-Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer.
Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg
-Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det.
Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare.
Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar. Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här:
-På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.
-Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade?
-Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop.
Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge.
-Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt.
Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja.
-Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.
Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan.
Reporter: Lovisa Haag, UR
Producent: Karl Brodin, UR
Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber
Kontakt: [email protected]
De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan.
– Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.
Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma.
– Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt?
Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat.
– De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet.
Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen.
– Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas.
Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn.
Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott.
– Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning.
– Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon.
Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten.
– Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena.
Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal.
– Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.
– Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder?
– Nej inte i ett enda.
– Hur tolkar du de här resultaten?
– Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan.
Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna.
Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden.
En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer:
”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…”
”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.”
Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen.
Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början.
En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter.
– Vi kan gå häråt…
När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla.
– För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat.
Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera.
En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat.
– Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva.
Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov.
– Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn.
Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar.
– Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart.
Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder. Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara.
– Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej.
Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?
– Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet.
Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap.
– Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon.
Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna.
Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse.
Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det.
”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.”
”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.”
”Nej oftast inte. En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.”
Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto.
– Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör. Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte.
– Vad säger det här resultatet?
– Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto.
Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.
– För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd?
Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin.
– Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans.
– Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen?
– Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten.
Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar.
Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det.
I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet.
”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.”
”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.”
”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.”
Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn.
– Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev.
I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning.
– Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev.
– Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar…
– Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns.
– I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken?
– Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall.
– Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning.
– Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok.
– Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra?
– Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för.
Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten.
Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade
– Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem.
– Jag tycker inte att det hanterades rätt.
Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades.
– I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner.
Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan.
Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR
Producent: Karl Brodin, UR
Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber
Kontakt: [email protected]
Fler eller färre platser i framtidens sjukvård? Kaliber handlar idag om balansen mellan en kostnadseffektiv vård och ett spel med människoliv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
De två senaste veckorna har Kaliber berättat om krisen med plats- och personalbrist i vården.
När vi gick igenom förra årets Lex Maria-beslut, där sjukhusen själva anmält allvarliga vårdskador, upptäckte vi att plats- eller personalbrist på sjukhusen var bidragande orsak i var tionde fall. Vi hittade 35 dödsfall och 24 skadade patienter. Vi berättade om elvaåriga Fredrik Sundqvist, som dog delvis därför att det var platsbrist på infektionskliniken när han kom in till Gävle sjukhus. Hans mamma Maja Sundqvist berättade:
– Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här”, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära.
Fredrik hade vattkoppor som lett till blodförgiftning. Vården av honom tog för lång tid.
– Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt.
Vi undersökte också orsakerna till platsbristen på sjukhusen. Det visade sig att tre av fyra landsting har tvingats stänga ner vårdplatser på grund av personalbrist. Sjuksköterskor lämnar sjukhusen därför att stressnivån blivit för hög. My Morin som är sjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm berättar om situationen där:
– För mig som jobbar på akutmottagningen så har vi sedan några år tillbaka en ganska ohållbar situation, där vi jobbar i lokaler som är byggda för ungefär 160 patienter per dygn medan vi förra året hade ungefär 300 patienter per dygn som passerade våra lokaler.
Kalibers granskning visade också att platsbristen beror på att färdigvårdade patienter ligger kvar på sjukhusen och att samarbetet mellan kommuner och landsting brister. Ofta är det äldre sköra patienter som tar upp sängar på sjukhusens avdelningar.
Men hur blev det så här, och hur ser framtidens sjukvård ut? Det ska vi försöka bena ut i dagens Kaliber.
Sverige är det land i EU med minst antal vårdplatser per invånare. Så har det inte alltid varit. I slutet av 60-talet fanns det mer än 120 000 vårdplatser på svenska sjukhus. Men i och med Äldreformen på 90-talet tog kommunerna över ett stort ansvar för äldrevården från landstingen. Antalet sjukhusplatser där man kan lägga in patienter sjönk då. Därefter har nedgången fortsatt. De sista åren har drygt tre tusen vårdplatser försvunnit på de somatiska vårdavdelningarna på svenska sjukhus, enligt Sveriges kommuner och landsting, och i dag har vi drygt 20 000 platser.
Det här är helt rätt utveckling, det menar en av sjukvårdssveriges mäktigaste personer, Mats Eriksson. Han är moderat ordförande i Sveriges kommuner och landstings sjukvårdsdelegation. Under en paneldiskussion om platsbristen i vården i Almedalen för två år sedan sa han:
– Jag skulle vilja köra det i botten först. Det är inte ok om vi har ordnat det så i samhället att vi inte använder våra pengar optimalt. När vi har kört det i botten och det kvarstår ett behov. Ja, då måste vi ha fler i så fall.
Mats Eriksson vill alltså inte utöka antalet vårdplatser på sjukhusen förrän han sett att vården har uppnått full effektivitet. Vi ska återkomma till honom senare i programmet. Men nu till ett av framtidens sjukhusbyggen.
Vi klättrar upp för en smal metalltrappa till en plattform med högt staket runtom.
– Man ska inte ha anlag för svindel här.
Vi tittar ner på det som ska bli ett av Europas modernaste sjukhus, Nya Karolinska Solna som beräknas stå klart 2017.
Informatör Katarina Monhagen visar.
– Det till vänster här är de fem sjukhusbyggnaderna som kommer upp ur det nya sjukhuset, och sen har vi de äldre delarna här. Rakt fram här så håller man på med förberedelserna för Akademiska stråket. Och även behandlingsbyggnaden som kommer upp här.
Men det nya sjukhuset har fått hård kritik, bland annat från Landstingets egna revisorer, som befarar att bygget kommer att förvärra platsbristen i länet.
Hur många sjukhussängar kommer vi ha i Sverige de närmsta åren? Kaliber frågade samtliga 21 landsting om de planerar att öka eller minska antalet sjukhusplatser framöver. Sex landsting svarade att ska öppna nya platser. Två ska dra ner. De flesta planerar ingen förändring.
Det pågår en livlig debatt om antalet vårdplatser i Sverige. Vissa menar att vi har för få sjukhussängar. Andra säger att det är en naturlig konsekvens av att vården har moderniserats. En av dem som givit sig in i diskussionen är Pelle Gustafson, docent i ortopedi. Antalet vårdplatser är inte avgörande, skrev han i en debattartikel för några månader sen, han delar den åsikten med många beslutsfattare inom vården. Pelle Gustafson menar att svensk sjukvård orättvist svartmålas i media.
Pelle Gustafson tar emot i en kontorsbyggnad i centrala Stockholm:
– När vi är som sämst i svensk sjukvård är vi oftast väldigt bra i ett internationellt perspektiv. De länder som går att jämföra med. Och det är det som är den stora styrkan i svensk sjukvård skulle jag vilja säga. Om man tittar på var vi ligger i behandlingsresultat så kan vi mäta oss med vilket land som helst inom vilket område som helst. Den svenska hjärtinfarktvården är 30% bättre än den brittiska, vi har världens näst lägsta spädbarnsdödlighet, vi har världens bästa överlevnad och funktionsförmåga efter stroke, vi har världens bästa överlevnad i AIDS, man kan räkna upp hur många siffror som helst. Det finns mycket att vara stolt över i svensk sjukvård, men det finns också mycket som kan bli bättre.
Pelle Gustafson säger att det är för enkelt att bara ropa på mer resurser när det gäller bristen på vårdplatser.
– Vi måste lära oss mer om hur vi använder de vårdplatser vi har för det går inte att ärligt säga att vi alltid har vårdplatsbrist för det har vi inte. Vi har periodvis brist på vårdplatser och det ställer till stora bekymmer, så problemet ska inte viftas bort, men lösningen är sannolikt inte att alltid ha fler sängar. Lösningen är att vi lär oss mer om hur vi använder de sängar vi har.
Det perfekta antalet patienter per sjukhussängar är omdiskuterat, men en vanlig uppfattning att 90 procent beläggning på ett sjukhus är lagom, då har man några sängar lediga om det skulle krisa sig. Att ha alltför få patienter per plats på ett sjukhus blir dyrt eftersom man då måste stå med massa tomma sängar.
Och sambandet mellan antal vårdplatser per invånare och överbeläggningar är inte helt enkelt. Fenomenet med patienter i korridorer och på fel avdelning finns också i landsting med relativt sett många vårdplatser per invånare. Vårdplatsdebattören Pelle Gustafson säger att det inte är rimligt att lägga ännu mer pengar på sjukvården.
– Det är också viktigt att andelen av bnp som går till sjukvård inte stiger, för det indikerar en situation som USA nu hamnat i. De ligger på nästan 18% av sin bnp och det stiger. Om sjukvården drar iväg och ökar så kommer rättsväsendet dra iväg och så kommer skolan göra det och så kommer alla andra samhällssektorer öka på det här sättet. Det förstår vem som helst att det har vi inte råd med tillslut.
Genom att effektivisera patientens väg genom sjukhuset kan man lösa platsbristen, säger Pelle Gustafson. Men många av dem som arbetar ute på sjukhusen har svårt att se att det går att effektivisera vården mer. My Morin på Södersjukhusets akutmottagning igen:
– Det går inte att till minsta lilla detalj effektivisera att hjälpa en 87-årig dam på toaletten. Det är omvårdnad, det är mänsklig kontakt. Det är samtal och det är beröring och det är så många olika saker i det och det är så otroligt individuellt.
Många av de My Morin tar emot på akuten är gamla sköra patienter med flera olika sjukdomar som ingen tagit ett övergripande ansvar för i den högspecialiserade vården, de kommer därför in igen gång på gång.
– Människor springer runt omkring dig hela tiden, det är hög ljudnivå, skarpa lampor och ljus…. Jag och mina kollegor kommer förbi och försöker titta till dig så gott vi hinner medan vi samtidigt försöker hålla liv i de allvarligt sjuka. Det är den gruppen av patienter som till absoluta majoritet hamnar mellan stolarna.
På Helsingborgs lasarett möter vi KG Prütz. Han är njur- och internmedicinare och har arbetat som läkare sedan början av 80-talet. Visst, vården har moderniserats säger han, men omsorgen om människor kan inte gå fortare.
– Det tar lika lång tid idag att studera in en stråkkvartett av Beethowen eller Mozart och att framföra den på ett njutbart sätt som det gjorde för 200 år sedan och det tar lika lång tid att trösta en ledsen människa idag som håller på att dö som det gjorde för 10, 15 eller 100 år sedan. Man får inte glömma bort att sjukvården i grunden är en humanitär verksamhet, den måste klara av båda de här sakerna, vi måste bli bättre och utnyttja de medicinska framstegen och teknologiförbättringarna och produktivitetsökningsmöjligheterna, men vi får inte tappa den humanitära, den mänskliga sidan, omvårdnadssidan.
Är den hotad idag?
– Jag tror den är hotad.
När Helsingborgs lasarett byggs om blir det 30 vårdplatser färre. Landstingsledningen säger att de ska kompenseras med 12 på Landskronas lasarett och en satsning på avancerad sjukvård i hemmet, men KG Prütz tror inte att man kan dra ner mer på antalet sjukhussängar.
– Det blir lätt så att man tror att allting kan skötas hemma, ‘folk behöver inte ligga på sjukhuset, den bästa sängen är den egna sängen i hemmet’ säger man men det är inte tryggt, säkert eller bra att vårdas för en akut hjärtinfarkt eller en svår blodförgiftning hemma i den egna sängen. Då riskerar ett antal människor att dö i förtid om man ska bedriva vården där vid den typen av sjukdomar.
Också lungläkaren Charlotta Berling på Helsingborgs lasarett är orolig för hur det ska gå:
– Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart.
Vi återvänder till byggplatsen för Europas modernaste sjukhus, Nya Karolinska Solna. Liksom Helsingborgs lasarett förlorar Karolinska sjukhuset vårdplatser men den nya byggnaden, närmare bestämt 110 stycken. Men varje säng står å andra sidan i enkelrum, och ett högteknologiskt sådant. I ett showroom visar Annika Tibell, som är medicinsk chef på programkontoret, hur ett vårdrum på det nya sjukhuset kommer att se ut.
– Vi har ett stort hygienutrymme. Alla patienter har ett eget hygienutrymme och det är extremt viktigt.
Ska vi gå in och titta?
– Man minskar spridningsrisken för infektioner väldigt mycket därför att de här multiresistenta bakterierna vi har och som är mycket mer frekventa i vår omvärld än i Sverige än så länge tack och lov, de bär vi ofta med oss i avföringen om vi har dem. Det innebär att just hygienutrymmet toaletten är en stor risk för att patienter … det här sprids mellan patienter eller genom personalen till patienterna.
Badrummet är rymligt med en långsmal spegel framför handfatet så att man kan se också om man sitter i rullstol. I enda hörnet är en dusch och i det andra hörnet.
Vad är det för skåp där i hörnet?
– Det är vad vi kallar för desinfektor. Där desinficerar man pottor eller en rondskål för att man har kräkts eller så. Och på gammaldags avdelningar så var det ofta en desinfektor på avdelningen. Det här tog man med sig genom korridoren och sprang genom korridoren för att göra rent de här kärlen. Här gör vi det inne hos patienten vilket också minskar risken för spridning av bakterier.
Att bygga så att spridningen av bakterier minskas är en viktig prioritering. Men så fort sängplatserna är för få och patienter hamnar i korridoren eller på fel avdelning ökar risken för spridning.
Jan Halldin är pensionerad läkare som själv nyligen hamnade på sjukhus, vilket fick honom att fundera över platsbristen. Han opererades på Karolinska universitetssjukhusets öron-näsa-hals-klinik och blev då kringflyttad.
– På kvällen vid halv tio-tiotiden kom en äldre sjuksköterska och sa att “tyvärr du måste byta rum för att vi får in en annan patient som inte tillhör öron”. Men det var den här utlokaliseringen då att de måste ta in en patient. Den måste ha det här rummet och då måste jag flytta till ett annat rum, ett fyrbäddsrum där det låg tre patienter.
Jan blödde ur näsan och var allmänt omtumlad efter narkosen och operationen. Även om allt gick bra funderade han ändå i efterhand på hur säkert det där var.
– Det finns ju väldigt mycket infektioner, man är ju väldigt känslig för det. Så känner man ju en viss oro och så. Så det är ju inte bra, det bad de om ursäkt för. Och jag förstod att personalen hade en väldig arbetsstress och ville gärna berätta för mig hur det var.
Sjuksköterskorna berättade för honom om en pressad arbetssituation, hög personalomsättning och låga löner. På Karolinska universitetssjukhuset där han låg är just nu 160 platser stängda därför att man har för få sjuksköterskor.
– Den här arbetsstressen och så vidare som det innebär att jobba i vården gör att folk flyr vården. Och det här ständiga ekonomitänket. Istället måste ju sådant som etik ligga i framkanten. Sjukvården är inte som att producera olika materiella saker, som bilar, utan det är något helt annat.
Jan Halldin tycker att antalet vårdplatser per invånare är ett bra mått på vårdens kvalitet.
– Vårdplatser är något som är väldigt konkret, det går att mäta och det är en förutsättning för att det blir en kvalitet i vården. Sen är de svårt att mäta kvalitet i vården. Vi har minskat alldeles för mycket. Det här med dagkirurgi, den utvecklingen inom vården har vi ju sett i andra länder också. Men varför ska Sverige ligga i botten? Det sker ju konsekvenser. Folk ligger och dör för att vi inte har antalet vårdplatser. Kan vi acceptera det i ett så kallat välfärdsland som Sverige ändå ska vara. Det tycker inte jag.
I Kaliber i dag undersöker vi om vi har för få vårdplatser på sjukhusen i Sverige och hur det kommer att se ut i framtiden. De senaste veckorna har vi beskrivit hur patienter har dött och skadats när vårdplatser och personal saknas på sjukhusen. I 15 av 21 landsting har man stängda sjukhusplatser därför att man inte har lyckats behålla sin personal. Vi har hört läkare och sköterskor berätta hur de varje dag använder mycket tid till att hitta plats till patienterna och att arbetssituationen blir allt mer ohållbar. Vår enkät till landstingen visar att majoriteten av dem inte kommer att skapa fler vårdplatser de närmsta åren.
Vad är då lösningen på sjukvårdens utmaningar? Ett nytt, högspecialiserat sjukhus byggs alltså i Stockholm. Men det kommer inte kunna ta emot fler patienter, snarare färre. Landstingsledningen säger att de 110 vårdplatser som försvinner där kommer att ersättas med 870 platser på andra sjukhus.
Samtidigt har landstinget stora problem med att bemanna de sjukhusplatser man redan har därför att man saknar personal. Hur ska man klara att öppna hundratals nya vårdplatser när man redan idag tvingats stänga över 200 i brist på framför allt sjuksköterskor?
– Platser är lätt att ordna men det hjälper ju inte om man inte har personal att bemanna de här avdelningarna med, säger Jan Nygren, ordförande i styrelsen för Danderyds sjukhus, ett av de andra akutsjukhusen i Stockholm.
Nygren undrar hur det ska gå när Nya Karolinska Solna öppnar:
– Jag är orolig för att hela det investeringsprogram som kom igång en aning för sent för bland annat Danderyd och Södersjukhuset inte kommer vara klart och då har vi ett dubbelt problem, nämligen att vi kanske generellt sett inte har tillräckligt med platser och vi har dessutom två akutmottagningar som inte är färdigbyggda då kan 2017-2018 bli ett problem för de akut sjuka i Stockholms län, utöver de problem vi redan har ska jag väl säga.
Hur skulle du beskriva de problem ni redan har?
– Det handlar väldigt mycket om sjuksköterskebrist, där akutsjukhusen tyvärr råkar sämst ut. Jag får signaler från våra personalansvariga på Danderyds sjukhus som säger att inte på 25 år har man upplevt något liknande, så det har gradvis blivit värre och värre.
Stockholms läns landstings ledning svarar att man i år har varit framgångsrikt med sin rekrytering av personal och att man kommer klara att bemanna sjukhusplatserna. Förlängd introduktion för nyutexaminerade sjuksköterskor hoppas man ska hjälpa upp situationen. Landstingspolitikerna har också budgeterat 59 miljoner i år för att kunna attrahera de allra bästa specialistsjuksköterskorna till viktiga positioner. Men Jan Nygren menar att akutsjukhusen behöver mer resurser än så för att kunna behålla sin personal.
– Vi kan knappast skära ner verksamheten ännu mer, stänga vårdplatser leder bara till ökade problem på akuten och det kostar både i kvalitet, vilket är det viktigaste i vården men också i pengar. Så resurser, ekonomiska resurser till akutsjukhusen så att vi kan åtminstone tillfälligt kan erbjuda något bättre villkor för de sjuksköterskor som vi behöver på nätter, obekväm arbetstid, etcetera med mera.
Ulf Ljungblad är före detta sjukhusdirektör i både Sverige och i Norge. Han är en av de debattörer som skrivit artiklar om vårdens utmaningar.
Han tycker att sjukvården borde organiseras om helt i Sverige för att råda bot på platsbristen. Bland annat borde man separera akutvård från planerad vård.
– Problemet med akutsjukhusen är att där kolliderar den planerade vården och den akuta vården. Det är detta som skapar kaos. Det är som att bilindustrin skulle bedriva garantiservice och reparationer samtidigt som de producerar bilarna. Det blir inge bra säkert.
Ja, sjukhusen är speciella organisationer på det sättet att de både ger akut vård och planerad vård. Det går inte att slimma ett sjukhus på samma sätt som en bilfabrik, man måste alltid ha beredskap för det akuta.
Häromveckan rapporterade Ekot att mer än var tredje läkare på landets akutmottagningar är olegitimerade. Ulf Ljungblad menar att bristen på kompetent personal på akuten gör sjukhusen mindre effektiva, oerfarna läkare tenderar att lägga in patienter i onödan.
– Det är alldeles för okvalificerade doktorer på akutintaget. De doktorerna har alldeles för liten tillgång till kompetenta doktorer. Det finns sällan någon doktor som är komplett ansvarig för att akutintaget fungerar. Dessutom är sällan akutintaget prioriterat av sjukhusen och sjukhusledningarna. Det är den plats som det är mest ointressant för doktorerna att arbeta på. Det är ett hundgöra att gå på akutintaget. Det ska vara de mest kompetenta doktorerna som är på akutintaget för det är där de svåraste avgörandena tas. Men i Sverige och många andra länder är det ju faktiskt tvärtom.
Vårdens framtida utmaningar handlar mycket om prioriteringar. Hur mycket vård ska ges, och till vem? En allt äldre befolkning med allt fler sjukdomar kommer ställa stora krav. Tack vare den medicinska utvecklingen kan vi göra oändligt mycket mer än tidigare, men begränsningarna i pengar, personal och sjukhussängar finns kvar. Det betyder att vårdpersonal allt oftare ställs inför etiska dilemman där de måste välja att aktivt avstå från möjliga behandlingar.
Intensivvårdssjuksköterskan Emanuel Sjöström på intensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge efterfrågar tydliga prioriteringar från chefer och politiker:
– Kravet som jag vill ställa på både organisationen och på lagen och på de som bestämmer, ‘hur vill du att vården ska va? Vilka vill du ge vården till?’ för vi kan vårda alla och det kan vi göra länge. Men alla får inte plats, utan ni måste bestämma er. Hur ska vården se ut? Ska vi vända varannan timme för att minska trycksår eller för att lungorna ska må bra? Eller var fjärde timma? För att ska vi borsta tänderna för att undvika lunginflammation eller ska vi göra det bara två gånger per dag?
Mats Eriksson är moderat politiker och ordförande i sjukvårdsdelegationen på Sveriges Kommuner och landsting. Vi ställer sjuksköterskan Emanuel Sjöströms fråga om prioriteringar till honom.
– Vi har ju fastslaget i Sveriges Riksdag en prioriteringsutredning, men om jag får vara lite mer personlig, för mig är inte det viktigaste att förlänga livet till varje pris med enstaka dagar, veckor eller månader. Sen kan jag förstå problematiken som medarbetare i vården står inför, vem ska fatta det beslutet? För mig är det en dialog som måste till. Det går inte att fatta ett politiskt beslut som säger “så här är det” för det kan kanske vara olika beroende på vilken individ det är och vilken situation man är i.
De senaste veckorna har Kaliber berättat om patienter som dör på grund av platsbrist och att sjukhuspersonal säger upp sig när bristen på sjukhusplatser gör arbetet för tungt. Vi påminner Mats Eriksson, en av sjukvårdssveriges mäktigaste personer, om vad han sa på seminariet för två år sen.
– Jag skulle vilja köra det i botten först. Det är inte ok om vi har ordnat det så i samhället att vi inte använder våra pengar optimalt. När vi har kört det i botten och det kvarstår ett behov. Ja, då måste vi ha fler i så fall.
Ser du att botten är nådd vad gäller antal sjukvårdsplatser i Sverige?
– Jag hoppas att vi inom en väldig snar framtid har hittat de här väldigt optimala och bra flödena så att man får sin vård på rätt ställe. Man blir inte inskickad i ambulans från ett äldreboende utan man får sitt behov tillgodosett där, vi har en hemsjukvård som kan lösa mycket mer i hemmet. Vi har ungefär tio procent vårdskador i Sverige. Det är så i hela världen. Det är inte ok, vi måste jobba med att få ner den betydligt. Det blir väldigt många personer som ligger i en säng som vården själv har åsamkat en vårdskada. Ofta är det infektioner. Det finns ganska mycket att göra. När vi har detta så nära optimalt som går, har vi fortfarande platsbrist på sjukhusen, då ska jag vara den förste som fattar sådana beslut.
Vi har träffat mycket vårdpersonal som säger att det går säkert att göra saker effektivare, men som det ser ut här och nu så behövs det fler platser.
– Ja och det kan det finnas, men jag är säker på att vi är inne i en period där man jobbar mkt med kommunerna, hittar rätt flöden, minska onödiga inläggningar och vårdskador och jag tycker man ska göra det först, ibland måste man ha lite is i magen i detta.
Men vi ser ju redan nu att patienter har dött och kommit till skada på grund av platsbrist. Har man inte nått botten då?
– Nej för jag tycker inte att vi jobbar optimalt än med kommuner och hemsjukvården och så. Det är oerhört tragiskt, men vi måste också räkna med att sjukvården är en delvis lite riskfylld bransch. Den ska ju helst inte vara riskfylld för att det möjligen är fel kompetens eller fattas platser, men det är möten mellan människor och man kan ha komplicerade tillstånd där inte alltid symptomen är så jättelättlästa. Det kommer alltid tror jag att ske misstag eller brister i vården men de ska ju vara så få som möjligt.
Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen
Exekutiv producent: Thomas Björklund
Överbeläggningar och felplacerade patienter är vardag på landets sjukhus. Förra veckan visade vi att platsbristen leder till att patienter dör. I dag berättar vi om en ond cirkel där arbetsbelastningen får sjuksköterskor att säga upp sig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Men först till en av de patienter som blivit svensk sjukvårds Svarte Petter.
Vill du ha kaffet eller kakan?
– Kakan.
Sture Lundquist sitter i sin permobil i solen utanför korttidsboendet Sjöglimten i Norrtälje och äter toscakaka. För ett halvår sedan var han en pigg 89-åring som spelade gitarr och klarade sig själv utan hemtjänst.
I dag kan han inte gå själv, och han behöver hjälp med allt från att laga mat till att gå på toaletten.
– Jag är uppfödd att jag ska klara mig själv så långt det går men… men när man inte kan göra nåt med händerna...
Det var i höstas som Sture föll och bröt både nacken och lårbenet. På sjukhuset fick han också lunginflammation och på grund av platsbrist flyttades han flera gånger mellan olika avdelningar. När han var färdigbehandlad var han fortfarande för svag för att klara sig hemma. Han skulle ha behövt rehabilitering men där fanns ingen sådan plats.
Istället blev han kvar en månad på sjukhuset i väntan på att komma till det kommunala boendet Sjöglimtens korttidsboende. Men här kan han inte heller stanna kvar.
– De vet ju inte vad de ska göra av mig egentligen utan det förslag de har det är då att om jag nu kan klara mig hemma, eh…
Ja, Sture ska troligen flytta hem till lägenheten i Norrtälje igen, efter att ha bott på olika sjukhus och boenden ända sedan september.
I förra veckans Kaliber berättade vi att många vårdskador på landets sjukhus kan kopplas till brist på vårdplatser eller personal. Bland förra årets Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall som helt eller delvis orsakats av plats- eller personalbrist.
Nu handlar det alltså om orsakerna.
Vårdplatserna på sjukhus har minskat de senaste åren och Sverige har nu minst platser per 1000 invånare i västvärlden. Vår sjukvård har blivit effektivare och behandlingarna går allt snabbare. Samtidigt blir befolkningen äldre och personer som Sture Lundqvist förväntas klara sig själva högre upp i åldrarna.
– Jag kan äta själv…
Över kaffet och toscakakan förklarar Sture hur kroppen påverkats av det senaste halvårets åkommor…
– …men händerna de är okänsliga de här händerna och jag har svårigheter att trycka på knappar och... Jag klarar tv:n ganska bra.
När benbrottet och lunginflammationen läkt blev Sture alltså kvar på sjukhuset en månad. Det fanns ingen plats inom rehabiliteringen och han var för svag för att skickas hem. Kommunen kunde inte heller ordna plats på ett lämpligt boende. Istället upptog han en sjukhusplats i onödan.
Norrtälje kommun har haft ont om platser på särskilda boenden, men Cristine Dahlbom-Nygren på Sjukvårds- och omsorgskontoret säger till Kaliber att det blivit bättre och att man från och med i år kommer att ha tillräckligt många platser.
Enligt lag är kommunerna skyldiga att skaffa fram särskilt boende eller hemtjänst inom fem dagar efter det att patienten är behandlats klart på sjukhus. Klarar kommunerna inte det måste de betala en straffavgift för varje dag som patienten ligger kvar på sjukhus. Förra året fick landets kommuner betala 174 miljoner kr till sjukhusen i såna avgifter. Det visar Kalibers enkät till samtliga landsting.
– Ännu dyrare blir det för sjukhusen som måste upplåta sina sängar åt färdigbehandlade patienter. Enligt Socialstyrelsen kostar det landstingen 1,7 miljarder under 2012 – alltså tio gånger mer än för kommunerna.
Ett av sjukhusen som har problem att få iväg sina färdigbehandlade patienter är Danderyd Sjukhus i Stockholm.
– Då ser vi att på kvinnokliniken finns det platser…
Chefläkare Carl-Göran Ericsson sitter framför sin dator där han kan följa hur många lediga platser de olika avdelningarna har timma för timma. Det är några dagar efter jul och sjukhuset har många överbeläggningar, det vill säga fler patienter än vad det finns vårdplatser och personal för.
– På ortopedsidan finns det en del platser… de kommer säkert bli fulla… och kanske behöver det läggas ortopedplatser på kirurgen också.
Telefonen ringer och Carl-Göran Ericsson lyfter luren:
– Jag tror att det här är från akutmottagningen… Eriksson...hej.
Carl-Göran blir uppringd av en läkare från akuten som undrar vad hon ska göra med en patient hon inte har någon ledig plats för.
Flera av sjukhusets sängar är upptagna av äldre patienter som är färdigbehandlade och som väntar på att kommunen ska ordna särskilt boende åt dem.
– Jag har nyss haft kontakt med infektion också och de har speciell smitta där på någon sal så att de inte kan lägga mer än en patient där.
Carl-Göran Ericsson instruerar akutläkaren hur hon ska placera patienterna…
– ...och då tycker jag att man redan nu planerar in flyttning av fyra till sex patienter till kirurgen från medicin, sådana som är stabila, färdigbehandlade.
Fem vardagar är alltså den maxtid kommuner har på sig att få fram ett på särskilt boende eller hemtjänst så att patienterna kan lämna sjukhuset när de vårdats färdigt där. Men såhär vid storhelger med många röda dagar kan fem vardagar bli betydligt längre tid berättar chefläkare Carl-Göran Ericsson när han har lagt på luren.
– De här fem dagarna om man utnyttjar de här fem dagarna kan de bli 17 dagar över helgerna, så jag skulle vilja säga att det är ett lagstadgat systemfel att fem dagar kan bli sjutton.
Och hur mycket kostar det er för varje dag som patienten ligger kvar fast att den inte borde?
– Pengar är inte huvudproblemet egentligen även om det kostar oss kanske ungefär 6-7 000 kr per dygn och efter fem dagar får vi, jag tror 3 400 från kommunen, då kostar det oss 3000 så att säga emellan, men den stora kostnaden är ju i slitaget i personal, det är otroligt jobbigt att ha överbeläggningar och att väcka patienter för att flytta till andra avdelningar. Det är inte bra att patienter med en åkomma vårdas på fel klinik, det är större risk för vårdskador och därigenom längre vårdtider. Så det är det stora, riskerna för patienterna och slitage för personal. Det är dom som får betala.
Ja, ett problem för landets pressade sjukhus är att det ligger kvar patienter som är färdigbehandlade men som kommunerna inte tar emot. Patienterna blir ofta en slags Svarte Petter som både kommuner och landsting vill bli av med.
– Vi skulle behöva överenskommelse med alla kommuner om att man har en funktion som tar emot och vårdplanerar patienter, alla röda dagar, sju dagar i veckan året om. Det skulle lösa vårt problem det är jag säker på.
Carl-Göran Ericsson undrar varför samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) inte tagit tag i problemet som funnits länge.
– Sveriges kommuner och landsting det hörs ju på namnet att man borde se till att det blir en optimal samverkan.
Ska vi börjar med att du presenterar dig?
– Ja, Mats Eriksson, är ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation…..
Varför har ni inte fixat det här med samordningen?
– Vi jobbar med frågan mellan två olika delegationer här. Det viktiga är väl att man inte ska behöva ligga fem dagar heller… utan när man inte behöver sjukhusets resurser så ska man ligga någon annanstans.
Men den här lagen har ju funnits länge?
– Man kan nog säga att samarbete är lite svårt. Sen har vi sagt till staten att det kanske är dags att förändra lagstiftningen, men det är inte gjort än.
Nyligen tillsatte regeringen en utredning som ska se över femdagarsregeln och samarbetet mellan kommun och landsting.
Men det är inte bara att patienter ligger kvar för länge som gör att det saknas platser på sjukhusen, det finns en annan och kanske ännu viktigare orsak – det fattas sjuksköterskor.
Sen Kaliber besökte Danderyds sjukhus i vintras har platsbristen där förvärrats. Man har nämligen tvingats stänga 33 platser därför att man saknar sjuksköterskor.
Och samma sak händer på många sjukhus.
På Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm står 160 sängar tomma på grund av sjuksköterskebrist. En avdelning bemannas helt av hyrpersonal.
På en annan avdelning bestämde man sig i höstat för att hyra in sig på privata mottagningar på stan för att kunna operera sina patienter.
– Då hyrde vi extern operationssal hos privata vårdgivare där vi åkte ut själva som operatörer och så hyrde vi övrig personal och tog med oss våra egna patienter.
Gunilla Tegerstedt är tillfördordnad områdeschef för gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där man bland annat behandlar kvinnor med förlossningsskador, cystor och endometrios. Eftersom operationsavdelningen saknar sköterskor kan patienter få vänta i upp till 8 månader på operation här, och det var därför som de valde att hyra in sig hos privata vårdgivare berättar Gunilla Tegerstedt:
--Vi tittade på vår operationskö och så valde vi ut de patienterna, de mest friska. För att på de här privata vårdenheterna vill man helst ha friska patienter, de ska vara lätta att söva, och det innebär att våra sjukaste patienter, de kunde vi inte operera så de står kvar ju kvar i kön.
Så då åkte era läkare ut till de här privata vårdgivarna på stan och opererade i deras operationssalar?
– Precis, så gick det till.
Det låter dyrt att hyra in sig på privata ställen…
– Ja det var förstås dyrt, det kostade mellan 45 och 65 000 per operationssal per dag.
Som Karolinska fick stå för, fast att man redan har sina egna operationssalar?
– Ja.
Det var alltså för att det saknades narkos- och operationssköterskor som avdelningen hyrde in sig hos privata vårdgivare under nio dagar till en kostnad av cirka en halv miljon kr.
Hur kommer det sig att de här privata vårdgivarna där ni hyrde in er kan rekrytera sjuksköterskor men att Karolinska inte kan det?
– Delvis är det förstås löner, men inte bara det, jag tror också att det är många som lockas av att arbeta på små enheter där man ej behöver gå jour, där man kan jobba dagtid, där man kan arbeta med friska patienter.
Så det är lite lättare arbete helt enkelt?
– Ja.
I år planerar kliniken att öppna en egen dagmottagning för att beta av köerna. Gunilla Tegerstedt säger att det var problematisk att hyra in sig hos privata vårdgivare – även om det var bra för de patienter som på så sätt fick sin operation.
– Alltså vi tänkte på våra patienter… vi var ledsna för att de inte kunde bli opererade så vi kände patienterna och de kunde lita på vi följde med och att vi opererade på det sätt som vi skulle ha gjort i Huddinge.
Och varför har ni inte fortsatt med det här nu då?
– Det beror mycket på att det är svårt att välja ut patienterna som är tillräckligt friska för att operera i den här privata enheten för där vill de ha bara patienter som är friska typ, som är lätta att söva, som inte har för mycket andra sjukdomar, helst unga också.
Så då blev det lite konstig prioritering, att de friskaste fick vård först?
– Absolut så blev det.
Medan universitetssjukhusets kirurger opererade patienterna på privata mottagningar i city stod alltså deras egna operationssalar i Huddinge tomma.
Vi besöker ännu en sal som är tom i brist på sjuksköterskor på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Specialistsjuksköterskan Emanuel Sjöström visar runt på intensivvårdsavdelningen:
- Så då går vi in på en sal som egentligen är tom nu då men, det här är en fyra-sal och här... när vi har plats för 12 patienter då är den här salen också full.
Så är det här ett av de rummen som är tomma på grund av personalbrist?
– Exakt.
Intensivvårdsrummet ser ut som ur en Science fiction film. Det är nästan 100 kvadrat stort, med två högteknologiska sängar och tillhörande datorer, respiratorer och dialysapparater. De här vårdplatserna kostar 40 000 kr per dygn och är till för människor som svävar mellan liv och död.
– Nu simulerar vi att det här är en patient med den här lungan och om man är så trött att man inte andas, då går respiratorn in och andas åt en och då larmar den först och talar om att nu måste ni komma och kolla…
Det finns 12 sådana här platser här i Huddinge men sedan några månader tillbaka står två av dem tomma. Inte för att det saknas patienter utan för att det saknas sjuksköterskor.
– Om vi hade haft tillräckligt många sköterskor skulle vi kunna ha fler vårdplatser, vad som händer och har hänt under den här tiden är att vi varit tvungna att jobba mycket extrapass, sjuksköterskor och undersköterskor måste jobba dubbelpass, båda dag-kväll eller kväll-natt...
Emanuel berättar att 12 specialistsjuksköterskor på den här avdelningen har sagt upp sig bara sen i januari
– Det är många faktorer som spelar roll, det är inte bara en punkt men faktum är ändå att vi har för lite personal och att de som finns här mår jättedåligt just nu.
Emanuel berättar att jobbet som sjuksköterska har blivit tyngre under de 12 år han jobbat här:
– Jag tycker att arbetsgivaren försöker att möta eländet med att dra ner på vårdplatser men lyckas ändå inte för det räcker ändå inte för det är så många som slutar och så många vårdtunga patienter att ta hand om.
Stockholm är det landsting i landet som har minst antal vårdplatser per person.
När hundratals platser dessutom stängs i brist på personal så ökar trycket ytterligare på avdelningarna
Just det, de där breven som du prata om…
– Du kan få se lite hur de ser ut här...
Emanuel Sjöström som är avdelningens skyddsombud har bett sina kollegor skriva ner hur de upplever arbetssituationen på intensiven, nu läser han upp några citat ur breven.
– ”Tack Emanuel, valde att säga upp mig igår då jag kände att det blivit för mycket och måste se till min hälsa, tungt men genomtänkt beslut.” /Vänligen sjuksköterska...
– En läkare skriver: ”…känns sorgligt att det gått så långt…”
– En annan läkare har skrivit: ”…för alla, framför allt IVA-sköterskorna är läget ohållbart, det handlar trots allt om en arbetsplats om inte ett krigstillstånd...”
– Och så är det ett långt brev från en sköterska… och….”Jag är som sagt förtvivlad… och utmattad i själen av allt detta jag ser heller ingen ljusning som kan hålla modet uppe. Tvärt om ser jag ju att vi inom kort har förlorat ett dussin sköterskor till… som då lämnar för en mer mänsklig arbetsbelastning. Det här låter förtvivlat, det är det också men vi kan inte säga att vi ska dra ner på platser för det har vi redan gjort och det betyder att patienter som behöver vård dör i förtid…”
– Sen avslutar hon med ”Det här blev ett riktigt klagobrev, tack för att ni ville lyssna. Jag är i grunden stolt över mitt jobb och det jag gör.”
Klas Östman är presschef på Karolinska universitetssjukhuset.
Hur kommer det sig då att ni inte kan hålla alla de här platserna öppna som ni borde hålla öppna?
– Brist på sjuksköterskor
– Det är hela förklaringen egentligen.
Och varför kan ni då inte bemanna med sjuksköterskor?
– Därför vi lyckas inte anställa fler.
Och varför lyckas ni inte med det?
– Därför att det inte finns tillräckligt många, det är nationell brist på sjuksköterskor, och sen har vi ju som universitetsjukhus med väldigt avancerad vård också lite speciellt för vi kan ju inte ta vilka sjuksköterskor som helst, det är inte i första hand de nyutexaminerade grundutbildade sjuksköterskor som vi behöver, vi behöver ju erfarna och gärna specialistutbildade sjuksköterskor och de trollar man inte fram hur som helst.
Men det är ju inte bara det att ni inte lyckas anställa nya sjuksköterskor till exempel, som på Intensivvårdsavdelningen i Huddinge där jag var och där väldigt många har slutat nu.
– Det där varierar, men generellt sätt så har vi inte jättestor personalomsättning, den ligger på ungefär 10 procent per år. Sen är det vissa kliniker som har speciellt stora problem, svårt att rekrytera och många som slutar… det blir ju en ond cirkel därför att om många slutar blir arbetssituationen pressad och då blir det svårt att rekrytera flera.
Karolinska universitetssjukhuset har bland annat infört trainee-utbildningar och karriärsstegar för att locka sjuksköterskor. Och den medarbetare som rekryterar en ny sjuksköterska får 25 000 kr i bonus. Men det tycks inte hjälpa - just nu fattas 160 sjuksköterskor på sjukhuset. Stockholms läns landsting gick förra året med nästan en miljard i överskott.
Vi frågar Klas Östman varför man inte bara höjer sjuksköterskornas löner?
– 5000...det är i själva verket lite mer…
Han tar fram miniräknaren i mobilen.
– Om du höjer lönerna för dem med 2000 kr per år blir det 24 000 per år per sköterska… 132 miljoner.
Vad är det du har räknat ut här?
– Jag har räknat ut att det skulle kosta 132 miljoner om vi höjde alla sköterskors löner rakt av med 2000 kr i månaden, så skulle det kosta 132 miljoner på ett år.
Och det har ni inte råd med, eller?
– Nej.
Men har ni råd att ha stå med så många tomma platser som ni inte får betalt för av landstinget?
– Nej.
Hur mycket kostar det?
– Det blir ju också hundratals miljoner i värsta fall…
Hur stort problem är det här med sköterskebristen för Karolinska sjukhuset skulle du säga?
– Jag skulle säga att det är vårt största problem precis som jag tror att det är för de allra flesta sjukhus i Sverige.
Över hela Sverige stängs vårdplatser på sjukhusen därför att det fattas sjuksköterskor. Kaliber har frågat samtliga landsting om de just nu har stängda vårdplatser på grund av personalbrist. 15 av 21 landsting svarade ja.
På Helsingborgs lasarett tex, har man stängt sex platser på grund av sjuksköterskebrist. Samtidigt ökar trycket från patienter, berättar sjuksköterskan Anja Backlund.
– Jag tror att det är fler äldre som behöver vård och söker sig in till sjukhuset.
Anja Backlund säger att det blivit vanligare att sjukhuset har fler patienter än vad det finns platser och personal för.
– Framför allt de sista 4-5 åren har man märkt en konstant ökning, innan kunde det vara perioder när det var högre tryck och vi hade kanske överbeläggningar nån kort stund, men sista åren så känns det som att trycket har varit högt året runt.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala sade flera sjuksköterskor och läkare upp sig förra året. Det ledde till att man tvingades stänga vårdplatser. Just nu är mellan 50 och 60 platser stängda på grund av personalbrist. Infektionsläkare Erik Salaneck berättar om en avdelning där personalen går på knäna.
– Arbetsbelastningen, stressnivån, känslan av att inte ha utfört ett gott arbete när dagen är slut har bidragit till detta. Jag vet att många har uppgett också den inte särskilt positiva löneutvecklingen på det här universitetssjukhuset som ytterligare en anledning så det finns ju många faktorer. Det är definitivt så att vi har slitit ut våra sköterskor och inte betalat dem tillräckligt.
Erik Salaneck menar att ett stort problem är att man dragit ner på antalet vårdplatser.
– Om man inte är insatt i sjukvården kan tycka att färre vårdplatser, att det blir mindre arbete men det blir precis tvärt om. Vi ska utföra samma uppdrag med mindre resurser så vi har precis lika många patienter som kommer in på sjukhuset men vi har färre sängar att lägga dem på. De betyder att det blir mer flyttningar mellan avdelningar, snabbare hemgångar, de som ligger inne är alla väldigt sjuka. En sköterska som för tio-15 år sedan hade hand om 10 patienter kanske hade fem som var dåliga och fem som var på väg att bli bättre. Nu har samma sköterska samma antal patienter men de är betydligt mer vårdkrävande. De behöver fler insatser. Det är alltså jobbigare att ta hand om tio patienter idag än för tio-femton år sen.
Divisionschef Mikael Köhler på Akademiska sjukhuset håller med om att de inskrivna patienterna kräver mer vård idag än tidigare. Han säger att sjukhuset just nu ser över lönerna och hur mycket personal som behövs för varje sängplats.
Men det här med att många sjuksköterskor slår larm om att de tycker att arbetsmiljön har blivit alldeles för tuff på sjukhusavdelningarna, kan det spela in?
– Det kan spela in. Vi har ett problem med att rekrytera sjuksköterskor, men vi har ett starkt inflöde. Men vi har under en period hamnat efter. Det ska sägas.
På Gävle Sjukhus har över hälften av sjuksköterskorna på akuten sagt upp sig på drygt ett år. Sjuksköterskan Rafael Saers säger att sjuksköterskebristen märks:
– Dels blir det ju svårt att täcka korttidsfrånvaron, att folk blir sjukskrivna, det är svårt att få in vikarier. Sen är det ju svårt att lägga ett schema som blir vettigt. Det sätts upp listor på många olösta pass. Man blir ofta inringd på lediga dagar för att komma in och täcka korttidsfrånvaro och så.
Gävle sjukhus har inte stängt nåra vårdplatser trots att det saknas sköterskor. Divisionschef Helena Björkman, säger att man försöker rekrytera ny personal. Och genom intervjuer försöker man ta reda på varför de gamla har slutat.
– Det finns många orsaker till det förstås, och de stora delarna handlar om arbetstider, ökad arbetsbelastning, ökad mängd patienter som kommer. Det är liksom grundproblematiken. Och det är ett problem som vi delar med många andra akutmottagningar.
Ja, allt sjukare och allt äldre patienter som behandlas för allt fler åkommor i ett allt högre tempo skapar en tung arbetsbelastning på många avdelningar. När sjuksköterskor säger upp sig en efter en tvingas sjukhusen stänga vårdplatser.
I dagens Kaliber har vi hört att platsbrist ofta är detsamma som personalbrist, och att 15 av 21 landsting just nu har stängt sjukhusplatser därför att det saknas personal.
Vi har också hört att äldre patienter ofta ligger kvar på sjukhus efter att de behandlats klart därför att kommunerna inte ordnar särskilt boende till dem i tid.
174 miljoner kr fick kommunerna betala i straffavgift till sjukhusen under förr året.
89-årige Sture Lundquist i Norrtälje ska snart flytta hem till sin lägenhet igen, för korttidsboendet där han vårdas idag är just bara ett korttidsboende. Men han oroar sig lite för hur det ska gå eftersom han har svårt att röra sig, ser dåligt och behöver hjälp med det mesta.
Tror du att det går att flytta hem?
– Ehh… ja de har ju gjort i ordning här hemma så... med alla attiraljer och telefoner och grejer och nu ska vi hem och prova…. men som sagt jag behöver ju hjälp på morgonen, och middag och kvällen.
Nästa vecka fortsätter granskningen av platsbristen i svensk sjukvård. Då får vi höra vad Sveriges kommuner och landsting vill göra åt problemet.
Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen
Exekutiv producent: Thomas Björklund
Överbeläggningar på landets sjukhus leder till att patienter dör och skadas allvarligt. Det kommer vi att visa i dagens Kaliber.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi börjar på Gävle sjukhus nyårsdagen 2011. Fredrik Sundqvist, 11 år, har haft vattkoppor sen annandagen och har de senaste dagarna fått allt ondare i höften. Han och hans mamma placeras i ett rum på akuten i väntan på en plats på infektionskliniken. Till barnkliniken får han inte komma eftersom vattkopporna kan smitta. Fredriks mamma, Maja Sundqvist berättar:
– Det var ju platsbrist och givetvis förstår man att man inte kunde komma upp på barnkliniken och göra så att alla andra barn också blev smittade, det är ju förståeligt. Men det man ser så här i efterhand det är ju att det måste ju finnas något mer rum, någon med plats. När vi kommer in till sjukhuset med Fredrik och han är sjuk, då tänker ju inte vi på att det är storhelg och lite folk.
Det som hände den här dagen blev sedan Lex Maria-anmält och utrett av både sjukhuset och Socialstyrelsen. I sjukhusets analys av händelsen står det att Fredrik borde ha vårdats på infektionskliniken. Men det finns inga platser där. Fredrik och hans mamma väntar kvar på akuten.
– Jag minns bara Fredrik han sa: jag är så trött mamma, jag måste få sova. Så jag släckte lamporna där för att han skulle få sova. Men som han mådde då. Sammanlagt så sov han sju minuter under de där timmarna vi väntade. Han var ju så trött stackarn. Jag kommer inte ihåg exakt, men från två till kvart i fem kanske. Det som var så konstigt, det var att när vi var själva där inne de där timmarna och jag knäppte på lampan, då fick jag en chock för han såg så konstig ut i färgsättningen. Det syntes på honom i ansiktet att det är något som händer, men samtidigt, vad skulle jag veta vad som hände. Så det påtalade jag då innan vi gick att det är ju någonting fel på honom, det kan ju inte bara vara höften. Det påtalade jag redan då.
Istället för att komma till infektionskliniken skrivs Fredrik in på ortopedavdelningen, där man planerar att punktera vätskeutgjutningen i höften som orsakat smärtan de senaste dagarna.
– Nu ska vi åka upp på det här rummet på ortopeden, och det beklagade de och sa att det finns inget annat ställe vi kan göra av honom i och med att han har vattkoppor. Men de som mötte oss där uppe, jag minns speciell uttrycket på en tjej som kom där uppe. Det var ett “oj, vad gör ni här”. Det syntes vilket medlidande vi fick när vi kom upp. Och det hörde jag hon sa sen, att “vad gör dom här?”
På ortopeden förbereder man Fredrik för operation. Men nu är han så dålig att han inte kan stå på benen, han ska duscha och håller på att svimma. Fredriks mamma, Maja, börjar bli riktigt orolig, men försöker att inte visa det för honom.
– Så jag säger att jag är trött, och då säger han att mamma du ska inte vara så trött, du kan ta och lägga dig här för det finns en säng här bredvid.
Maja känner att något är riktigt fel, så hon går ut till läkarna i korridoren och sägeratt de måste komma. När de kommer in berättar de att Fredrik ska flyttas ner till intensivvårdsavdelningen.
– Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära.
Fredrik är nu på intensivvårdsavdelningen. Läkarna bedömer att han har fått blodförgiftning. Bakterier från ett vattkoppssår har förökat sig i kroppen. Bakterier som också var orsaken till smärtorna i höften. Det är en känd komplikation vid vattkoppor men det är ovanligt att det leder till blodförgiftning.
– Och vi stod där med Fredrik och det var slangar hit och dit och han pratade och han skojade med läkaren, de pratade ishockey. De skojade med varandra läkaren och han.
Fredrik försvinner alltmer bort och förlorar medvetandet. Efter bara ett par timmar är han död.
– Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Man ser ju liksom hur han tynar bort på något vis.
Gävle sjukhus konstaterar i sin analys av händelsen att man gjort fel, barn med vattkoppor ska behandlas på infektionsavdelning med infektionsläkare som medicinskt ansvarig. När flera olika avdelningar hade hand om Fredrik blev det oklart vem som hade huvudansvaret.
Vi står i entrén till Gävle sjukhus där man har haft problem med platsbrist under lång tid. Gävleborgs landsting har toppat överbeläggningsstatistiken sen Sveriges kommuner och Landsting började mäta i januari förra året.
För bara några veckor sen slog läkare här larm om allvarliga brister på akutavdelningen. I ett brev till sjukhusledningen som Kaliber har fått ta del av via Arbetarbladet, skriver de att det inte längre är medicinskt säkert på akuten.
Lite senare i Kaliber ska vi prata med sjukhusledningen om platsbristen
Enligt hälso- och sjukvårdsagen är sjukhus skyldiga att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och att ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Ändå läggs patienter dagligen i korridorer eller flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist.
För de allra flesta patienter som vårdas på sjukhus går det bra. Vi tittade på de fall där det inte gjort det och gick igenom alla vårdskador och dödsfall på sjukhus som anmälts enligt Lex Maria förra året. I undersökningar ingår inte psykiatriska avdelningar. Av 585 Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som bland annat - helt eller delvis - orsakats av plats- eller personalbrist. Det handlar alltså om var tionde fall.
Flera av fallen finns i Skåne. När tidningen Sjukhusläkaren tidigare granskade Skånes universitetssjukhus under en tvåårsperiod fann de åtta dödsfall kopplade till platsbrist bara där.
Förra året vårdades Vesna Dedukic pappa Tomislav på SUS Lund där man har minskat antalet vårdplatser under flera år. Vi träffas i en park intill järnvägsstationen i Lund.
– Han var 70 år och mådde rätt så bra asså, han hade haft en hjärtinfarkt för flera, flera år sen och han var alltid igång och som sagt väldigt aktiv. Han ville aldrig ligga ner, eller sitta han var hela tiden aktiv.
I februari fick Tomislav först urinvägsinfektion och sen hjärnpropp. Han skickades mellan hemmet, vårdcentralen och lasaretten i Landskrona och Helsingborg. Men hans tillstånd försämrades. Till slut kom han till akuten på universitetssjukhuset i Lund. Han hade då fått svininfluensa och kunde inte längre andas själv utan behövde respirator och vårdades på akutvårdsavdelningen, infektionsavdelningen, och intensivvårdsavdelningen.
– Så fort han blev lite, lite bättre flyttade de honom tillbaka till nån annan avdelning där de inte behövde så mycket tillsyn. Och sen blev han värre igen, och då flyttade de honom tillbaka igen och så höll. På 13 dagar som jag har räknat blev han flyttad 10 gånger från de olika avdelningarna och det tyckte vi var helt hemskt eftersom han mådde dåligt och han fick blåmärken av all flyttning, de ville inte flytta hela sängen, de använde en sänglyft eller vad det heter och han fick blåmärken men de var tvungna att göra så.
Efter 20 dagar på universitetssjukhuset dog Tomislav, de sista sex dagarna flyttades han sex gånger mellan avdelningarna. Hans dotter Vesna klagade senare hos Inspektionen för Vård och omsorg, IVO. I myndighetens beslut riktade man ingen kritik mot de medicinska besluten, däremot kritiserade man sjukhuset för att Tomislav flyttats runt så mycket under hans sista dagar i livet. Läkarna angav i utredningen att det var bristen på vårdplatser som gjorde att man var tvungen att flytta Tomislav så många gånger. Vesna såg hur jobbigt det var för hennes pappa:
– Och när vi klagade sade de att ja, ni får klaga på politikerna, det är de som bestämmer. Så de kunde inte göra nåt annat.
I Region Skånes toppmoderna kontorshus i Västra Hamnen i Malmö träffar vi moderaten Carl-Johan Sonesson som är politiskt ansvarig för vården i Skåne. Han känner inte till detaljerna kring Tomislav men beklagar de incidenter som inträffat på grund av platsbrist och överbeläggningar. Han tror inte att lösningen är fler platser, utan att det handlar om att utnyttja de platser man har bättre.
– Utvecklingen är på det sättet att man kan göra mer och mer saker över dagen, öppenvård istället för slutenvård. Medelvårdtiden har ju drastiskt minskat i hela västvärlden. Det är klart att har man en teknikutveckling så ska man ju inte behålla en sjukhusstruktur som vi hade igår utan då måste vi också anpassa sjukhusstrukturen till det nya.
Men nu är det ju så att både socialstyrelsen, arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg har riktat omfattande kritik mot akutvården i Skåne, där de säger att det finns för få platser och att besparingarna har gått för långt. Ligger det inte nåt i den kritiken?
– Jo när det gäller akutsjukvården har vi sett att trycket blivit väldig mycket högre sedan 2009 har det ökat med 40% och jag tror att det är lika över Sverige, att söktrycket till akuten ökat, och det är ju långt över demografin och befolkningen har utvecklats, och varför gör man det ja det är nåt i den moderna människan att man går till akuten istället för till sin vårdcentral.
Just nu pågår ett arbete med att bygga ut hemsjukvården och primärvården i Skåne för att färre patienter ska åka in till akuten. Carl-Johan Sonesson tror inte att problemet med överbeläggningar handlar om pengar.
– Det är väldigt svårt att se att det skulle vara resurstilldelningen aggregerat som det är fel på. I sådana fall är det inom ramen för respektive sjukhus som man skulle ha fördelat på ett annorlunda sätt, men då får du ställa den frågan respektive sjukhusledning hur man gör de prioriteringarna.
Så vi frågar ledningen för Skånes universitetssjukhus om platsbristen som uppmärksammats gång på gång både i medier och av olika tillsynsmyndigheter. Förvaltningschef Jan O Eriksson och chefläkare Marie Ekberg berättar att de under förra året inledde ett stort arbete för att komma tillrätta med platsbristen, bland annat genom närmare samarbete med vårdcentralerna så att folk inte ska komma till akuten i onödan. Att bli effektivare inne på sjukhuset ingår också i handlingsplanen:
Jan O Eriksson:
– ...där vi försöker se över alla delar av vårdflödet från det att patienten kommer till akuten, till hur vi jobbar inne på akutmottagningarna och samarbetet mellan akuten och vårdavdelningarna och arbetet inne på vårdavdelningarna för att optimera vårdarbetet som leder i så fall till ännu bättre vård med ännu kortare vårdtider allt i akt och mening att försöka se till att vårdplatstillgången räcker och det arbetet har gett ett visst resultat men det är långt ifrån färdigt.
Marie Ekberg
– Ja, jag instämmer, vi ser ju allvarligt på de här händelserna som har inträffat relaterat till vårdplatsbrist och det har, som Jan säger, vidtagits en rad åtgärder men det finns säkert mer att göra.
Ja, både sjukhusledning och landsting har jobbat för att komma tillrätta med platsbristen. Och under förra året minskade överbeläggningarna på sjukhuset. Men åsikterna går isär om vilken effekt arbete haft. På canceravdelningarna där Nils Wilking är verksamhetschef säger han att det har blivit bättre:
– Det har skett en klar förbättring och den satsning man har gjort och som pågår med palliativa vårdplatser och avancerad hemsjukvård tycker vi har gett klara resultat.
Åtta trappor upp, på den akutkirurgiska avdelningen träffar vi kirurgen Thorarinn Gudmundsson. Han har jobbat här i tio år och upplever att platsbristen snarare förvärrats under senare tid. Vi sätter oss i avdelningens fikarum, med vid utsikt över Lund.
– I mina ögon, de åtgärder som görs nu har ingen effekt överhuvudtaget, det känns som att de som styr har liten aning om vad som händer inom verksamheten.
Ja, politiker och chefer talar om att effektivisera flödena medan personal på golvet säger att det behövs fler vårdplatser och personal. Samma sak hör vi i alla städer vi besöker. Sjukvården har blivit effektivare och behandlingarna går snabbare idag än tidigare. Samtidigt vittnar många läkare och sjuksköterskor om att det saknas vårdplatser här och nu. Till exempel kirurgen Thorarinn Gudmundsson:
– Man måste ta hänsyn till att populationen blir äldre, det blir fler som behöver under en kortare tid inläggning på sjukhus för att kunna ha ett värdigt liv hemma, man kan inte skicka hem patienter som man vet kommer att komma in om några dagar igen bara för att det är platsbrist och det händer ideligen.
Så hur löser du den här ekvationen här på golvet med fler sjuka patienter och färre platser?
– Jag blir allt mindre läkare och allt mer strateg. Jag vet var det finns platser där jag kan trycka in patienter, jag tar risker vad gäller patientsäkerheten också. Stor del av min tid går ut på att hitta platser. Det går så långt att har fått stryka planerade operationer på grund av att det inte funnits plats på grund av att det inte funnits plats för dem att komma in dagen efter.
Även Helsingborgs lasarett har under flera år dragits med överbeläggningar och patienter som placerats i korridorer i brist på lediga rum. Förra året fick de betala 2 miljoner i vite till Arbetsmiljöverket. Efter det införde ledningen ett förbud mot att lägga patienter i korridorer. När sängarna på en avdelning är fulla får man inte ta emot fler. Resultatet är att många patienter blir kvar på akuten.
Lungläkaren Charlotta Berling behandlar patienter med lungcancer och kol. Här på lungavdelningen blev det lugnare efter korridorsförbudet, men när hon gör arbetspass på akuten ser hon baksidan av förbudet:
– Vi tycker ju att det är helt värdelöst ur patientsäkerhetssynpunkt och även för personalen, det är ju både sköterskorna och vi läkare som drabbas av detta. när de ligger på akuten är det helt omöjligt att ha bra koll på patienter som ligger i rum med så lite personal. Man har ju bättre övervakning av patienterna om de ligger i en korridor på en vårdavdelning där det hela tiden finns personal som passerar. Så ur patientsäkerhet så är det mycket bättre att ligga i korridor på en avdelning.
Kjell Ivarsson är divisionschef för bland annat Helsingborgs lasarett:
– Jag har en tydlig uppfattningen att vi ska inte ha patienter alls i korridorer, patienterna ska komma till rätt från början, (det behöver vi arbeta med på olika sätt,) vi behöver arbeta dels internt på sjukhuset för att effektivisera de vårdtider vi har men det kräver också ett stort samarbete med primärvård och kommun. Och att man har vård utanför sjukhuset med avancerad sjukvård i hemmet.
När Helsingborgs lasarett byggs om kommer man ta bort ytterligare 30 sjukhusplatser.
Det ska kompenseras med 12 nya platser vid Landskronas lasarett och en utbyggnad av den avancerade hemsjukvården med 40 platser. Kjell Ivarsson beräknar att det kommer räcka, men läkaren Charlotta Berling är orolig för hur det ska gå:
– Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart.
Vad kommer hända ifall det blir så?
– Jag tror ju att det kommer gå ut över patienter, om vi nu inte får lägga upp patienterna i korridorerna ja då kommer det bli massor av patienter på akuten som inte kommer vidare. Det kommer leda till att personal börjar säga upp sig på akuten, det finns inga som kan arbeta under sådana förutsättningar.
På många håll i landet har personal redan sagt upp sig på grund av den höga arbetsbelastning som platsbristen skapar. I Uppsala stängde landstinget vårdplatser förra året för att spara pengar. Många anställda sade upp sig i protest. Infektionsläkaren Erik Salaneck samlade in 2600 namnunderskrifter bland personalen mot nedskärningarna. Men landstingspolitikerna stod fast vid sitt beslut.
– Ja, vi var ju väldigt upprörda när vi skulle behöva genomgå ytterligare ett stålbad i februari 2013.
Erik Salaneck säger att platsbristen på sjukhuset har blivit ett normaltillstånd.
– Numera kan det vara så att det egentligen är helt fullt när man går in i natten. Då är man ganska nöjd med att man kanske har ett antal överbeläggningsplatser att arbeta med under natten om man alltså ser till hela sjukhuset. Det är som grodan i hett vatten-analogin, vi har nu vant oss och accepterar en situation som egentligen är ofantligt patientosäker.
Erik Salaneck tror att det i längden blir dyrare med färre platser.
– Man har visat i vetenskapliga undersökningar att vården är vare sig effektiv eller kostnadseffektiv, alltså det blir dyrt när man har en för hög beläggningsnivå. Man arbetar enligt en princip som är väldigt ovetenskaplig när man belägger upp fullt. Det måste vara några tomma platser för att det ska fungera bra.
Plats- och personalbrist leder alltså till dödsfall på svenska sjukhus. I Kalibers granskning av förra årets Lex Maria-beslut så orsakades var tionde dödsfall och allvarlig skada helt eller delvis av plats- eller personalbrist - 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador.
Men mörkertalet är stort, Lex Maria-anmälningar görs inte alltid, säger personal vi talat med.
– Jag känner till exempel där våra chefsläkare har sagt att “vi har redan Lex Maria-anmält ett liknande fall så vi behöver inte anmäla detta.
Och personalen hinner inte alltid skriva avvikelserapporter. Anja Backlund är sjuksköterska vid Helsingborgs lasarett:
– Nej, tyvärr inte, vi försöker ju skriva dem men det är ju det man prioriterar sist egentligen för man försöker prioritera att ta hand om patienterna först.
Rafael Saers, sjuksköterska på Gävle sjukhus:
– Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal där folk inte hinner skriva avvikelser på arbetstid.
My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset i Stockholm:
– Såna skulle vi ju egentligen kunna skriva varje timma, det gör vi ju inte, det har vi ju inte tid till!
Vi återvänder till Åmot, norr om Gävle, där Maja och Mattias Sundqvist fortfarande undrar vad som hände när deras 11-årige son Fredrik dog. Vi går igenom pappren från sjukhuset.
– Vi åkte in för att han hade ont i höften och då skulle vi ju bli bra. Vara kvar ett par dagar och sen åka hem.
Fredrik dog i blodförgiftning som inte behandlades i tid, bland annat därför att det var platsbrist på infektionskliniken. Omhändertagandet av Fredrik Sundqvist var oacceptabelt långsamt, säger Socialstyrelsen, som riktade skarp kritik mot Gävle sjukhus efter händelsen.
Vi bläddrar i Socialstyrelsens beslut, och läser:
– “Bristerna omfattar både kompetens, kommunikationsförmåga, organisation, rutiner och ansvarsfördelning.”
– Det står ju mycket fint sådär om vad som ska göras, men som ändå känns som att det är lätt att skriva en sak. Hur är det sen i praktiken och hur har det blivit sen?
På Gävle sjukhus tar Roger O Nilsson emot i en konferenssal. Han är divisionschef i Gävleborg landsting och ansvarig för vården på sjukhuset där Fredrik dog för tre år sen. Han säger att man det senaste året har gjort flera saker för att komma till rätta med överbeläggningarna på sjukhuset.
– Vi har bättre processer, vi har också dagliga kommunikationsmöten, vi följer vårdplatssituationen dagligen vilket gör att vi har en bättre kontroll på vårdplatssituationen dagligdags och veckovis.
Vi frågar om fallet med 11-årige Fredrik Sundqvist.
– Är det ett specifikt patientfall så skulle jag vilja ha de frågorna så får vi ta det i en annan intervju i såna fall.
Roger O Nilsson vill ta reda på mer så vi återkommer efter några veckor. Divisionschefen förnekar först att det skulle ha med platsbrist att göra…
– Platsbristen i sig har ingenting med den här tragiska situationen att göra...
Han ligger på akuten, det finns inte plats på infektionsavdelningen, det finns inte något isoleringsrum på barnkliniken. Det är de två avdelningar där man kunde tänkt sig att han skulle vårdas. Bidrog inte det till att man inte kom igång med den vård som han behövde? Han blir liggande kvar på akuten i väntan på att transporteras till en annan avdelning.
– Det är en faktor som spelar in, det är korrekt. Men det är också att man inte - för det framgår i händelseanalysen där mina medicinare säger, det är det här vi står dagligdags inför att göra prioriteringar - hade man förstått allvaret som var. Men om jag minns rätt så fick också vissa av de här läkarna kraftig kritik utifrån händelseanalysen vi ändå visade på där det brast. För vi har gjort rutiner för att vi inte ska hamna i samma situation igen, vilket vi nu följer, där vi nu har rutiner. Hur ska man kommunicera, vilken är det som har ansvar för, hur går inläggningen till. Här brast vi. Här brast vi i den här situationen. Så är det. Vi brast i omhändertagandet totalt sett.
Maja Sundqvist:
– På ett sjukhus ska det finnas resurser. Det är ju deras jobb, det är därför vi är där det är därför vi ska få hjälp. Då ska man inte behöva vänta så hemskt för att få tag på folk.Och vilken dag det än är då ska det finnas folk, de ska inte dra ner något. Saker kan inträffa fast det är helg, fast det är kväll, dag, natt. Då borde det finnas det där rummet eller fler rum som man har kvar. Och folk framför allt.
I dagens Kaliber har vi undersökt konsekvenserna av plats- och personalbrist på landets sjukhus. bland förra årets Lex-Mariabeslut hittade vi 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador som helt eller delvis orsakats av brist på sängar eller personal.
Reportrar och producenter: Anna Iversen och Maja Lagercrantz
Exekutiv producenter: Annika H Eriksson och Thomas Björklund
Nästa vecka fortsätter granskningen om platsbristen på svenska sjukhus.
Lagstiftningen har hjälpt till att göra Sverige till ett Klondike för utländska företag i jakt på malm. Och Kaliber kan visa att en stor del av sökandet efter metaller pågår i vår mest värdefulla natur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”It´s your chance to do business.
– It´s about raising capital for the mining industry and about getting deals done. And we find that the PDAC is a wonderful platform in which we can do that. “
Här på den stora prospekteringsmässan i Toronto i mars släpptes nyheten: Sverige är världens bästa land för den som vill satsa pengar på gruvor. Det är 690 gruv- och prospekteringsföretag världen över som fått sätta betyg i undersökningen som sammanställs av den kanadensiska forskningsorganisationen Fraser-institutet. För att hamna i topp ska landet ha gruv-vänlig politik, miljöregler som inte avskräcker från att investera, lågt skattetryck, och bra infrastruktur. Och Sverige rankas alltså sammantaget som det bästa landet i världen för malmletare och gruvbolag. Såhär säger en vice vd på ett prospekteringsbolag om Sverige i undersökningen: En "exemplarisk politik", ”Snabbt beviljande av prospektering.”
Hemma i Sverige presenterade näringsminister Annie Lööf förra året regeringens mineralstrategi.
– När man tittar på de prognoserna som industrin själva tar fram så är expansionen väldigt tydlig. Vi kommer under kommande decennier se fler gruvor och på fler ställen runt om i landet. Och det har lett oss till att vi idag presenterar en strategi som bygger på orden dialog, hållbarhet, konkurrenskraft och tillväxt i hela landet.
Prognosen i strategin visar att det om sex år kan finnas 30 metallgruvor i Sverige, nästan en fördubbling jämfört med idag. Och 2030 kan uppemot 50 gruvor vara igång.
Men innan man startar en gruva måste man leta efter malmen, det kallas prospektering. Medan du och jag ofta inte får tälta eller plocka en blomma i ett naturreservat kan företag i jakt på malm få borra i vår mest värdefulla natur. I Kaliber idag om gruvboomen som satt snurr på de stora borrmaskinerna som åker in i skyddad natur och tuggar sig djupt ner i berget i jakten på metaller.
Matti Berg leder in och matar sina islandshästar som brukar ta med turister på ridturer i Kebnekaisefjällen. I den skyddade naturen här omkring letar företag från flera olika länder efter metaller.
– Jag tycker att det är för jävligt rent ut sagt. Sen tycker jag att det är mycket märkligt att vi har en massa skyddsbestämmelser för miljön, sen när det kommer till kritan är de inte värd någonting. Alltså när minerallagen träder in upphör all annan lagstiftning att gälla verkar det som. Du urholkar ju hela naturreservatet, du urholkar miljöskyddet. Vilka signaler skickar det till allmänheten och till vanligt folk? Man får inte göra det ena och det andra men du får gå in med en stor bandvagn och borriggar och borra därinne.
I miljöbalken står inskrivet att fjällområdet Kebnekaise-Sjaunja ska skyddas mot exploatering som skadar naturvärdet. Men i marken här finns järn, och ett utländskt prospekteringsföretag har meddelat myndigheterna att de planerar att sätta borrmaskinen i berget på åtta platser i området nu under våren.
– Det är ju väster om här. Det är ju uppe på kalfjället. Det är ju Kebnekaisefjällen, det är ju riktig fjällvärld. Man kan ju fråga sig hur länge kan jag visa upp det här för folk från hela världen? Nu hotas allt det där på grund av kortsiktigt ekonomiskt vinsttänk, det är ju bara det som styr. Det känns jävligt surt tycker jag. Jag blir förbannad.
De senaste årens starka efterfrågan på metaller och stigande priser har gjort det hett att leta malm i några av Sveriges mest skyddsvärda naturområden. Även om både metallpriserna och malmjakten minskade under förra året så är det fortfarande höga nivåer jämfört med för tio år sen.
För att få leta efter malm krävs ett undersökningstillstånd från statliga Bergsstaten. Och det får man i naturreservat. Minerallagen är skriven så att när ett företag vill söka malm ska Bergsstaten inte ta hänsyn till om det finns höga naturvärden i området. Det är bara i nationalparker som Bergsstaten inte ger undersökningstillstånd.
Ingen myndighet vet hur mycket malmletande som pågår i naturreservat. Så vi räknar själva antalet undersökningstillstånd. Vi ställer Bergsstatens karta bredvid Naturvårdsverkets karta över skyddad natur. Vi kollar på Norr- och Västerbotten där nära hälften av landets 900 undersökningstillstånd finns. Och det visar sig att 22 procent, alltså mer än var femte undersökningstillstånd ligger helt och hållet, eller delvis, inom naturreservat. Siffran blir högre om man också räknar med annan skyddad natur, som EU:s Natura 2000 – som ska skyddas för att bromsa utrotningen av djur och växter. I till exempel gruvkommunen Kiruna är det regel och inte undantag att undersökningstillstånden sträcker sig in i skyddad natur.
– Okej, vi har malm för ungefär tio års ytterligare drift. Och för alla som behöver järn och stål är det en otroligt bra nyhet det här.
Också statens företag LKAB borrar efter malm i naturreservat. Det är den 12 mars och teknik- och affärsutvecklingsdirektören Per-Erik Lindvall har kallat till presskonferens om att de hittat mer malm kring gruvberget i Svappavaara.
– Vi ser ju att malmen fortsätter men vi vet inte hur djupt den går så vi fortsätter ju prospekteringsborrningarna här i området.
Just det här är inte skyddat naturområde men nu planerar företaget att gå vidare med borrmaskinen, in i fjällurskogsreservaten här omkring.
– Vår prospekteringsbudget ligger strax under 100 miljoner kronor per år nu.
Varför vill ni borra i naturreservat när det redan finns tre stora kända malmer här?
– Är det så att vi ser att vi har en potentiell fyndighet så vill vi skapa kunskap om den, oaktat var så att säga. Det är ju inte förbjudet, kom ihåg det, utan man får faktiskt tillstånd att göra det här, så att jag tycker liksom att vi ska inte dra det där strecket för långt liksom att vi håller på med någonting som inte skulle vara tillåtet utan det är absolut tillåtet. Finns det då en fyndighet av tillräcklig storlek, ja då kommer vi så småningom att söka tillstånd för att bedriva den. Vi kommer att vilja utveckla vår verksamhet så långt det är möjligt för att stärka företaget och det tror vi är till nytta både för oss som företag och för samhället i stort.
Varje naturreservat har sina egna regler och det kan krävas dispens från Länsstyrelsen för att få borra efter malm där. Men det är först när det gått så långt som till en provbrytning som det behövs en miljökonsekvensbeskrivning och miljötillstånd.
– This one here is a challenge for me to do because it is a 60 degree angle.
2011 och 2012 borrade Asera Mining, med indiska finansiärer, i och under den Natura-2000-klassade sjön Vättern, till priset av runt 20 miljoner kronor. I julas satte företaget borren i nästa tänkbara gruvprojekt, vid Tabergs naturreservat, söder om Jönköping, där det bor sällsynta fladdermöss.Järnfyndigheten ligger i naturreservatet, men för att slippa söka dispens har företaget borrat det här första hålet precis utanför reservatsgränsen.
Tabergsbon Lennart Johansson blev ledsen när han upptäckte hur det såg ut när borrningarna var klara, precis intill en liten bäck sticker ett metallrör upp, det är själva borrhålet. Runt omkring ligger en blågrönsvart sörja i större och mindre högar – sådant som kommit upp ur berget när de borrat. I den lilla bäcken finns också det blåsvarta.
– Det var inte vackert. Men sen bävar man ju lite för att de ska ge sig in det här berget och ta jordartsmetaller. För det går ju faktiskt bäckar härifrån ju. Och det här är ju betesvallar och det är lätt att korna kommer ner till vattnet. Det kanske redan gör ont i magen på korna.
Ove Göting som är delägare i företaget Asera Mining säger att de ska städa upp vid Taberg.
– Vi ska dit. Vi ska också lägga grus på vägar där vi kört som var väldigt våta då.
Är det risk att det innehåller några farliga ämnen det här materialet som är uppborrat från berget?
– Nja, det vet man ju inte förrän man har analyserat det. Men om man tittar på de gamla analyserna av malmen där så är det ju inget som är farligt på något vis.
Varför är det värt att undersöka järn som finns inne i ett naturreservat?
– Ja, ett naturreservat är ingenting som måste bestå i tid och evighet. Samhället behöver ju också industrier, arbetstillfällen och inkomster.
Du har borrat i Vättern och nu vid Tabergs naturreservat, vad kommer det bli härnäst?
– Förhoppningsvis mer på samma ställen tills det ger något resultat på riktigt. Det är givetvis det som är målet - att få öppna en gruva som kan bryta malm.
Kalibers sammanställning visar att mer än var femte undersökningstillstånd i norra Sverige finns i naturreservat. Bara en liten del av allt sökande blir verkligen en gruva. I de fallen är det en total förvandling av landskapet. Men även att undersöka kan innebära risker för naturen. Ett exempel är Australiensiska Avalon Minerals borrningar förra året i Påkketanjaure Naturreservat längst upp i norra Sverige.
Avalon hade fått klartecken att fälla 35 träd i naturreservatet för att den stora borrmaskinen skulle komma fram och borra efter koppar och järn. Men när Länsstyrelsen kommer på kontroll i maj 2013 möts de av dieselstank. Ur ett av borrhålen rinner det ut något som liknar olja. Material som har borrats upp från bergets djup ligger utspritt som en gyttja, och det här slammet från borrningarna ligger så att det kan rinna iväg och förorena vattendrag. Marken är sönderkörd på flera ställen och levande träd är överkörda. Länsstyrelsen polisanmälde företaget för dumpning och spridning av miljöfarligt avfall och nedskräpning. Och åklagare har inlett en förundersökning med misstanke om otillåten miljöverksamhet.
Vi ringer Avalons Affärschef, Ian Wallace i Australien.
– Because we did the drilling during the winter months there was some drilling material that couldn´t be identified at the time because it disappeared into the snow.
Han säger att de borrade under vintern och då tappade de en del material som försvann i snön. Och det hade smält fram när Länsstyrelsen kom. Han säger att företaget nu har städat upp efter sig, och det kommer Länsstyrelsen att följa upp nu till sommaren. Han säger att förutom de träd företaget fått tillstånd att kapa så skadades ytterligare två träd under borrningens gång. Hur det kommer sig att marken enligt Länsstyrelsen är sönderkörd på flera ställen kan han inte svara på eftersom han inte sett rapporten.
– Tre, två, ett, noll!
Det var glada miner för 1,5 år sedan när en ny gruva sprängdes gång - en järnmalmsgruva utanför Pajala. Granne med Muonioälven som är skyddad som en del av Europas mest värdefulla natur - Natura 2000.
– Såhär ser bottnen ut väldigt nära utloppet. Det är brunt slam, typ järn.
Urban Kumpula bor bara några meter från Muonioälven och hans stora intresse är att fiska lax. I höstas var han och fotade röret där vatten från gruvan släpps ut och som bland annat innehåller rester av sprängmedel.
– Det har varit rena stenar. Men nu är ju hela den här delen, den är beväxt med alger och det är ju ett stort tecken på att det är övergödning. Och det är bara efter ett års brytning, så har det förändrats totalt. Det här ju absolut sådant vi inte vill ska hända. Det är en av Sveriges största laxälvar.
För att få starta en gruva krävs ett miljötillstånd. I tillståndet för den här gruvan finns inget gränsvärde för hur mycket vatten från gruvprocessen som får släppas ut i älven. Fram till i höstas hade en miljon kubikmeter vatten från gruvan släppts ut. Men enligt David Berggård som är gruvexpert på Länsstyrelsen i Norrbotten hade inga sådana stora mängder vatten behövt släppas ut om företaget hade byggt magasinet för gruvvatten så stort som det var planerat – flera gånger större än det blev. Och för att undvika översvämning måste gruvvatten ibland pumpas rakt ut i den skyddade Muonioälven.
Urban Kumpula är orolig för att ämnen som släpps ut från gruvan ska göra att laxen försvinner från älven.
– Det är inte värt att offra en älv för flera 100 år framåt, om man ställer det mot en gruva, med den blomstrande ekonomi som kommunen har, som är verksam i 30 år. Nej, jag offrar inte älvens väl och ve, inte ens för en gruva.
Vi har kollat på företagets siffror från mätningar av utsläpp i älven. Och de visar på något högre halter av kväve och fosfor nedanför utsläppspunkten jämfört med längre uppströms.
Willy Sundling är miljödirektör på det Luxemburg-registrerade Northland Resources som driver gruvan och han säger att det viktiga är att myndigheterna fortfarande klassar älven som att den har god ekologisk status.
– Det viktiga är att vi inte avbördar vatten till Muonioälven som förändrar älvens status i någon riktning och det är ju det som är den huvudsakliga inriktningen från vårt håll.
Men han lämnar samtidigt inga garantier till Urban Kumpula och andra som är oroliga för livet i älven.
– Jag tror att det är ganska komplicerad materia att diskutera den här påverkan där utgångspunkten är att vattnet från gruvverksamheten skulle övergöda älven. Det är en ganska komplicerad bevisbörda att säga att det inte blir så eller att det blir så.
Han hänvisar också till en debattartikel i höstas där forskare från Luleå Tekniska universitet skrev att de miljöeffekter som kan uppstå vid gruvdrift ofta är lokala och att det inte finns några belägg för att gruvindustrin skulle kunna orsaka övergödning i Östersjön, där älv-vattnet till slut rinner ut.
– Deras bedömning var att risken var obefintlig att det skulle kunna inträffa, det använder jag som rättesnöre i sammanhanget.
Att det blev ett mindre vattenmagasin än planerat var för att hålla nere kostnaderna i samband med gruvstarten säger han, men företaget kommer att bygga ett större magasin när produktionen ökar.
Under förra året fick statliga LKAB miljötillstånd att starta en ny gruva några mil söder om Kiruna, intill Aptasvare fjällurskog som ingår i EU:s mest värdefulla natur, Natura 2000. Naturvårdsverket befarar att gruvan kan förstöra det skyddade myrlandskapet. Nu har gruvdriften tillfälligt stoppats. Berget, som ligger utanför reservatsgränsen, är redan urgröpt vid toppen efter provbrytningen.
– De fick börja avverkningarna för gruvan i somras. Det var skyddsvärd skog, nu är det ett kalhygge.
För tio år sen var Per-Erik Mukka här och inventerade skyddsvärd skog på uppdrag av Länsstyrelsen.
– Det är ju ett reservatsförslag. Kryllar av rödlistade arter som är beroende av gamla och döda träd. Orkidéer. Det är ju bara att tänka – urskogar i Sverige – hur mycket har vi kvar? Det finns ju knappt kvar någonting.
Nu jobbar han med att förbereda de nattliga sprängningarna i LKAB:s Kirunagruva. Och är ordförande för Naturskyddsföreningen i Kiruna.
– Vi tycker att skyddad natur ska vara skyddad. Då borde det vara onödigt med prospektering också där. Eftersom vi tycker att man inte ska bryta det så borde man inte prospektera heller. Vi har ju skyddat det av en orsak - att det ska få vara kvar till framtiden. Det handlar ju om hur mycket vi ska utrota av arter, vad ska vi ha kvar?
Nu under våren ska mark- och miljööverdomstolen avgöra om den här gruvan skadar den skyddade naturen intill. Gruvföretaget LKAB har gjort en undersökning och kommit fram till att gruvan inte kommer att förstöra myrlandskapet.
Svenska staten hjälper med skattepengar till att marknadsföra även naturreservat för företag som letar malm. Under förra året flög en helikopter och ett flygplan lågt över naturreservat norr om Kiruna med mätinstrument som läser av berggrunden. Projektet att kartlägga berggrunden i norra Sverige kostade staten totalt 20 miljoner förra året.
Mätresultaten läggs ut på nätet. Syftet är främst att det ska hjälpa företag med malmletandet så att de vet var de ska sätta ner borren. Det här ingår i regeringens mineralstrategi. Inför sommaren är planen att staten ska gå ut och kartlägga berghällar i Muddus nationalpark.
– Skogen har ju en enorm betydelse, det har ju ni alla förstått nu.
Samtidigt ska mer natur skyddas. Det berättade miljöminister Lena Ek på en presskonferens i mars.
– Utöver de hektar som vi redan har bestämt oss för att skydda i Sverige så lägger vi på här 150 000 hektar.
Men trots att Länsstyrelsen i Västerbotten i tio år jobbat för att göra naturreservat av Rönnbäcksnäset vid Tärnaby så har regeringen nu gett ett företag tillstånd för en nickelgruva på det planerade naturreservatet. Nu återstår bara ett miljötillstånd. Per Nihlén jobbar med naturreservat på Länsstyrelsen i Västerbotten.
– De prospekt man har sett på gruvplanerna så innebär det naturligtvis en total ödeläggelse av naturvärdena. Gammal orörd skog med en massa rödlistade, hotade arter.
Om man sågar ner alla träd och bryter upp marken och använder det som upplag då är ju naturen förödd så att säga.
Vi är på juridiska institutionen på Uppsala universitet där vi ska träffa Jan Darpö som är professor i miljörätt. Han säger att just malm och gruvor väger tungt och har flera speciella förmåner i lagtexterna, på bekostnad av miljöskyddet.
– Minerallagstiftningen är i grund och botten en exploateringslagstiftning. Det är ett helt paket av åtgärder som har vuxit fram under många år och som ju egentligen har syftat till att få fram gruvor och arbetstillfällen. Det är ju val man gjort genom åren från lagstiftarens sida.
Jan Darpö tycker att alla beslut kring gruvor och malmjakt borde gå att överklaga till miljödomstolarna.
– Problemet är att man har en särskild myndighet, man har en särskild myndighetskultur vars beslut är svåra att överklaga och ofta överklagas till regeringen med en relativt exploateringsinriktad rättstillämpning. Det ger, tror jag, regelmässigt ett svagare miljöskydd. Man kan peka på regler som också är väldigt förmånliga för mineralutvinningen - till exempel i tredje kapitlet miljöbalken så har ju mineralutvinning ett företräde som riksintresse.
Här vid Kungsträdgården i Stockholm har gruvornas branschorganisation SveMin sitt kontor. Anders Lundkvist jobbar med miljö- och energifrågor.
Hur ser ni från branschorganisationen på prospektering i skyddad natur?
– Vi tycker ju att det är nödvändigt att man har möjlighet att komma in och göra undersökningar i sådana här områden. Det kan ju vara så att det finns väldigt stora tillgångar under områden som har ett visst naturskydd idag, men som i en process längre fram då kan bli aktuellt för en gruva.
Vad är det som ni ser att man kan gå miste om ifall man inte prospekterar i skyddad natur?
– Det kan ju vara avsevärda tillgångar i mineraler och framtida metallförsörjning för Sverige och för EU.
Hur ser ni på att det kan hända sådana här saker, att det spills olja i samband med prospektering vid naturreservat?
– Det vi kan göra som branschförening det är ju att se till våra medlemmar har bra anvisningar så man kan jobba gemensamt. Vi förlorar ju alla på om enskilda bolag inte beter sig rätt i sådana här miljöer. För då, naturligtvis, kan ju tillåtligheten att gå in i sådana här områden ifrågasättas och det är ju inte vi betjänta av alls.
Går det att åka in med borraggregat och borra utan att man spiller olja eller att det blir avfall ifrån själva borrningen där?
– Det är klart att det går att undvika att det blir spill. Eller det går att se till att det inte blir det. Och om händer så ska man naturligtvis ha ett systematiskt sätt att ta rätt på det.
Chans till arbetstillfällen står mot naturvärden. Kaliber har räknat ut att en mer än en femtedel av alla undersökningstillstånd efter mineraler i norra Sverige gäller i naturreservat. Samtidigt som regeringen vill skydda mer natur. Vi ville prata med gruvminister Annie Lööf eftersom det är minerallagen som styr och den ingår i hennes ansvarsområde. Men trots att vi under tre veckors tid bett om en intervju får vi gång på gång nej från hennes pressekreterare. Till slut får vi intervjua hennes politiskt sakkunniga, Marie Wickberg som också är Centerpartist.
– Vi ser ett väldigt stort värde i just den här kartläggningen alltså att vi vet vad som finns under mark. Därför har vi gjort den avdömningen att vi tycker att det är okej att man letar även i de skyddade områdena och om det inte bryter mot föreskrifter eller reservatets syfte skulle det teoretiskt sett också kunna vara möjligt att ha en industriell verksamhet även i ett naturreservat.
Men hur ser ni på risken att prospektering faktiskt kan orsaka skador, som till exempel oljespill eller nedkörda träd?
– Det är naturligtvis oacceptabelt att det blir skador på det viset oavsett om man är i skyddad natur eller någon annanstans. Men tyvärr finns det en sådan risk och det går ju inte att garantera till 100 procent att det aldrig kommer hända.
Vad är det som gör att det ändå är värt att tillåta prospektering i skyddad natur?
– Att vi har en jättebra koll på vad vi har för mineraltillgångar i Sverige. Det betyder tillväxt och arbetstillfällen.
Varför är regeringen med och betalar miljonbelopp av skattepengar för att hjälpa företag som letar malm med var de kan hitta malm i naturreservat?
– Världen lider jättestor brist på olika metaller och mineraler och vi ser en möjlighet att kunna utvinna en del av dem i Sverige på ett kanske mer miljövänligt sätt än man kan göra på andra ställen i världen och därför tycker vi att det är viktigt att vi vet vad som finns.
Hur kan regeringen säga att ni vill skydda mer skog samtidigt som regeringen har gett tillstånd till en nickelgruva i ett område som Länsstyrelsen i Västerbotten försökt göra till naturreservat?
– Vi har skyddat väldigt mycket skog i norra Sverige och det är också i norra Sverige vi har huvuddelen av all gruvdrift. Det vi behöver göra nu är att titta mycket på södra Sverige och de nyckelbiotoper som finns där.
Vad säger hon om professor Jan Darpös kritik om att gruvdrift har speciella förmåner i lagstiftningen på bekostnad av miljöskyddet?
– Vi vill ju vara ett attraktivt gruvland. Vi vill att fler människor ska komma hit och titta på vad vi har för mineralfyndigheter. Sen säger vi det också tillsammans med att vi har en av världens strängaste miljölagstiftningar.
I stallet vid Kebnekaisefjällen har Matti Berg matat färdigt sina islandshästar.
– Om vi då offrar stora naturvärden – de är ju borta för alltid. Och vi offrar det för kanske tio års utvinning av järnmalm. Vad gör vi sedan då? Då har vi kvar såren i marken. En mineral är en ändlig resurs. Och någonstans måste vi ta ett beslut – vad är priset vi är beredda att betala?
Reporter Magdalena Martinsson [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Reporter Taberg
Alexandra Svedberg [email protected]
Det har handlat om svenska basketligan, biltvättar och nagelsalonger, om gängkriminalitet, sexhandel och om den svenska alkoholkulturen. Vi har mött pälsbutiksägare, uzbekiska gästarbetare och skattefifflande läkare. Vi har varit i alltifrån de norrländska urskogarna till kinesiska smyckesfabriker. 252 program och många banbrytande avslöjanden. Kaliber fyller tio år! Och idag blickar vi tillbaka på åren som gått.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det första Kaliber sände söndagen den 4 april 2004. Det avslöjade hur kollekt från svenska kyrkan går till dem som kringgår kyrkans regelverk och hur 4 miljoner kronor lämnade kyrkans kontroll och hamnade i meningsmotståndarnas händer.
Och de som var med då vid starten det var Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg.
- Anna Jaktén, du var reporter när Kaliber startade. Hur väl minns du det första programmet?
- Ja, det här första programmet minns ju jag varenda ord helt och hållet och till fullo känns det som. Och själva jobbet att granska Svenska Kyrkan var ju som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Och det var omtumlande också att få det genomslaget eller den uppmärksamheten som det blev. Och för mig var det också omtumlande att jobba i grupp, som vi gjorde. Att vi jobbade på Kaliber så tydligt ihop. För mig var det fantastiskt.
- Kristina Hedberg, du var programledare, det var dig vi hörde här, hur var det då när ni startade Kaliber?
- Det var som Anna säger. Jag tycker det reportaget var så bra för det satte tonen för Kaliber. Det var en hemmablind fläck, det var ett ganska ogranskat område. Det var ett reportage, inte bara faktaradio. Att det blev så känns ju som att det var ganska mycket tur och slump och vi hade alla möjligheter men det var ju väldigt lite bestämt och fastslaget och beslutat när vi startade, utan vi fick ju hitta fram dit själva och vi simmade runt och…vi delade på en telefon i början, vi hade en dator, vi hade noll riktlinjer. Men fantastiskt att få det förtroendet också, samtidigt, av Sveriges Radio.
- Sanna Klinghoffer, du var producent när det startade, hur var det att dra igång ett program för undersökande journalistik, håller du med om det som Kristina precis beskrev här?
- Ja, jag håller absolut med. Det var helt fantastiskt. Och jag tror att när vi började så förstod vi inte riktigt vidden av det, och det var nog tur att vi inte riktigt förstod vidden av det. Vi lärde oss ju nya grejer efter varje program. Och vi blev också sakta men säkert djärvare, modigare och ville mer. Och klarade mer. Och den resan var jättekul och jättehäftig att göra, säger Sanna Klinghoffer.
- Men det var ju många saker som höll fast också. Som till exempel att vi från början var väldigt transparenta med hur vi jobbade. Att man redovisar så här gjorde vi, det här bakgrundsmaterialet har vi, det hade vi redan från första början, säger Anna Jaktén.
- Och det är så de flesta redaktioner som jobbar med granskande journalistik idag faktiskt gör. Vi ska lyssna på några korta klipp från tre program. Först det här som sändes 2005:
”- Jag har också nybörjartur och vinner 100 kronor. Jag säger till butiksinnehavaren som säger att han snart ska komma ut.
- När du vinner pengar står du inte och skriker utan du kommer hit.
Mannen i butiken ger mig en hundralapp, men han säger åt mig att jag måste prata tyst om att jag fått ut en vinst.
- Du får komma fram till disken, annars får du inga pengar. Förstår du?
- Ja, man får ta det lite diskret.
- Man får ta det diskret, ja.”
- Kristina Hedberg, du var en av reportrarna bakom den här granskningen av spelkungen. Kan du berätta, vad var det för granskning?
- Ja, det handlade om den illegala spelmarknaden som hade en ganska legal fasad. Men det är bara en sak som jag inte kan låta bli att tänka på när jag hör just det här klippet var hur vi var liksom så dåligt rustade att vi skulle göra då en dold inspelning vid en spelautomat. Och Mikael Funke hade en pytteliten bandspelare, men vi hade ingen pytteliten mikrofon, så han var nog den osmidigaste spelautomatspelaren som de hade sett i den butiken men de genomskådade honom inte. Vi granskade framförallt en ganska stor makthavare på den kriminella marknaden får man väl säga, Rade Kotur, som idag sitter fängslad för de skattebrott han höll på med där, att undanhålla pengar från den vita marknaden.
- Vilka svårigheter ställdes ni inför under den här granksningen?
- Förutom det där med mikrofonen? Nämen, det är ju alltid svårt att granska just kriminalitet för det finns ju liksom inga officiella dokument på det. När man talar med en politiker så är det ju ganska att kontrollera att den personen verkligen har gjort det den personen säger. Men när du pratar med en medhjälpare som har jobbat i något skumt nätverk för länge sedan så finns det ju ingen liksom…Man får kolla folk på andra sätt då. Det lärde vi oss i den här granskningen.
- Anna Jaktén, du gjorde flera program om häkteshängningar, bland annat om Leo i Mariestad. Och vi ska lyssna en bit från det programmet som var från 2008:
”Det är i början av april. Kortet med sista hälsningar har bleknat av regnet. Och någon har lagt ut grus och spångar på leran och gräset där två bröder visar till rätt grav. Här under blommorna och jorden och leran ligger en tredje bror, en lillebror. Vi kan kalla honom Leo. Det är om Leo det här programmet handlar.
- Älskar dig och kommer alltid att älska dig. Det är ifrån flickvännen och dottern.
Någon som vill vara anonym har genom sitt arbete fått insyn i vad som hände på häktet i Mariestad två veckor tidigare, den första februari. Källan är trovärdig, säger att sanningen måste fram, och berättar.
”Häktespersonalen lät honom bara hänga. När ambulanspersonalen kom möttes de av en låst dörr. Och när de tog ner honom levde han! Under de drygt två veckor som har gått är det uppenbart att man ifrån Kriminalvården gör allt för att mörka händelsen. Det är helt säkert att chefer vet vad som har hänt, men de vill uppenbart inte ta sitt ansvar.”
– Vad handlade det här om?
– Det handlade om en ung man som hängde sig på häktet i Mariestad och där vårdarna som hade ansvar för honom och hans hälsa och liv inte tog ner honom utan lät honom hänga kvar. Och ambulanspersonalen när de kom så tog de ner honom, och faktiskt igång hjärtat på honom. Men skadorna på hjärnan var för stora, så han klarade sig inte. Och den här historien kom inte fram förrän vi eller jag i det fallet började granska det.
– Men vad ledde det fram till?
– Det ledde till flera olika saker. Det ledde till utbildningsinsatser och så på svenska häkten. Det ledde också till en debatt om synen på självmord. Och det ledde till att tre vårdare dömdes i tingsrätt för tjänstefel.
Ett av de program som kanske har fått mest uppmärksamhet genom åren det var granskningen i tre program av Sverigedemokraterna 2009. Tre personer gick med i partiet för att se om Sverigedemokraterna hade gjort upp med sitt rasistiska förflutna, om det som partiet förmedlade utåt var samma inom partiet. Såhär lät det då.
”– Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit de jävla kossorna. När de kommer med åtta barn i släptåg.
Sverigedemokraterna är ett parti som fortfarande får epitetet främlingsfientliga i nyhetssändningar. Själva är de tydliga med att personer med rasistiska åsikter ska uteslutas. Linjen inåt ska vara samma som den utåt.
De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer, de har det i ryggmärgen, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med."
- Sanna Klinghoffer du var en av reportrarna i det här programmet, och producent för den här serien. Delar av det vi hörde var inspelat med dold mikrofon. Vad tänker du om den här granskningen idag?
- Jag tycker den är jättespännande med tanke på också den här diskussionen som är nu och som har pågått i olika vändor gällande Sverigedemokraterna och deras politiska arv som har kommit upp i flera olika omgångar och när jag tänker på den idag så tycker jag att den är djärv, modig och att den visade på någonting som är väldigt viktigt.
- Det blev ju en ganska kraftig debatt och diskussion eftersom det handlar om dolda mikrofoner som ju är en kontroversiell arbetsmetod inom journalistiken. Hur resonerade redaktionen där?
- Vi hade väldigt svårt att förstå att ett parti som hade haft en sådan tydlig främlingsfientlig hållning tidigare helt ändrar ideologi och hade tydliga signaler på att de inte riktigt hade gjort det. Så vi gjorde två saker. Vi intervjuade Jimmie Åkesson och andra öppet. Och sen så beslöt vi att låta först en reporter gå med i Göteborgsavdelningen. Men så tänkte vi såhär att om vi nu skulle få någonting där eller inte få någonting där så säger inte det något om hela partiet. För att ge en sann bild så lät vi tre reportrar gå med i partiet, för att se vad som sägs på möten. Och det är ju ingenting som de hade sagt till oss om det var så. Och det märkte vi på öppna intervjuer. Så det var vårt ända sätt att få reda på vad de sa. Och där var instruktionerna till de här reportrarna väldigt tydliga. Att inte inleda, att vara passiv, att inte själv ha en rasistisk…rasistiskt sätt att prata. Utan att vara ögon och öron.
- Tack så mycket för att ni kom hit, Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. Ni som faktiskt var med när Kaliber faktiskt startade. Vi ska nu lyssna på fler klipp ur några av de 252 program som har sänts under Kalibers tio år.
Obol:
”I Taormina på Sicilien - inte långt från vulkanen Etna - går en man in på ett hotell. Han talar vant med personalen på italienska.
Vi har just ätit lunch på en uteservering. Strax ska vi påbörja en intervju. Men intervjupersonen ser först en flygel och sätter sig.
Han som just satt sig vid flygeln i Taormina heter Bo Johansson. Samtidigt som han är här på Sicilien så rapporterar medierna i Sverige om honom - och om hans Obol.”
Det var ett avslöjande som skakade om den svenska idrottsvärlden. En schweizbaserad miljardkoncern som hette Obol hade fått ett rykte om sig som svensk idrotts välgörare. Obol erbjöd generösa sponsringskontrakt med idrottsklubbar. I utbyte hjälpte klubbarna till att få företag och privatpersoner att placera pengar i bolaget – ju fler investerare, desto mer sponsring.
”Kronan på verket det var när Obol nu i höst tecknade ett femtonårigt sponsoravtal med basketbollförbundet. Och sedan dess heter basketligan Obol basketball league.”
Men Obol visade sig vara en gigantisk bluff.
”Idrottssponsor granskas av finansinspektionen för kapitalförvaltning utan tillstånd”
”De har sagt att de är schweizbaserade, men finns inte alls där. Och de har varken tillstånd för fondhandel i Sverige, Schweiz, eller i Kanada, där de också säger sig arbeta.”
I samband med avslöjandet lämnade Obols huvudmän landet och höll sig borta ända tills Kaliber fick träffa den pianospelande finansmannen Bo Johansson ett och ett halvt år senare – på Sicilien.
- Det finns ett sätt att få reda på vem som står bakom Obol investment och det är att jag säger vem det är.
– Varsågod.
– Nej, det kommer jag inte att göra. Det kommer jag aldrig att göra.
– Men varför kommer du inte göra det?
– Varför skulle jag göra det?
– För att vinna i trovärdighet, för att…
– Är jag intresserad av min trovärdighet? Är jag intresserad av att rentvå mig nu när jag kommer och träffar er?
– Jag hade…Om jag hade varit du hade jag varit intresserad utav att rentvå mig.
– Ja, men det är inte mitt intresse. Inte på något sätt. Jag är inte intresserad av att rentvå mig. Jag vill att kunderna ska få tillbaka de pengar som vi kan uppbringa.”
Kina:
”Luften är mättad av sötaktigt stendamm och bullret är på gränsen till outhärdligt redan från början. Men det ska bli värre. Mr Huang är klädd i flanellskjorta och brun kavaj och ser butter ut. Han verkar från första början lite förbryllad över ”affärsmännen” från Sverige som går och skriker för sig själva hela tiden.”
2006 granskade Kaliber den svenska handeln med Kina. Genom att utge sig för att vara affärsmän lyckades Kalibers reportrar besöka flera fabriker som levererar granit och smyckestenar för export.
”Redan när vi kommer på tio meters avstånd från byggnaden ser vi hur dammet yr från ingången. Och Mr Huang själv börjar vifta besvärat framför munnen. Sen vinkar han in oss.”
Kaliber kunde berätta om arbetsförhållanden som var så dåliga att många av de kinesiska arbetarna fick den dödliga sjukdomen stendammslunga.
”Och för att skona oss från dammet knuffar chefen till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Efter bara tio minuter därinne har vi redan munnarna fulla av fint damm och börjar få svårt att hålla den affärsmässiga attityden uppe.
– Det där var riktigt, riktigt illa faktiskt. Det gick knappt att vara där inne. Jag har hela munnen full med små, små partiklar.”
Efter Kalibers granskning stoppade flera svenska kommuner sin import av sten från Kina. Och Sveriges Stenindustriförbund tog fram en uppförandekod för sina medlemsföretag. Bland annat finns det nu krav på att all importerad sten ska vara märkt, så att arbetsförhållandena i ursprungslandet går att kontrollera.
Sverigedemokraterna:
2009, ett år innan riksdagsvalet, gjorde Kaliber alltså en granskning av Sverigedemokraterna, som då var ett parti på väg in i riksdagen. Tre reportrar hade gått med i partiet, och dokumenterade möten och andra samtal med dold mikrofon.
Syftet var att undersöka om det var som partiet sa, att de gjort upp med sitt rasistiska förflutna, och att det inte fanns någon skillnad mellan det som sas inåt och det som sas utåt.
”De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer. De har det i ryggraden, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med.”
Reportagen avslöjades en rasistisk jargong på politiska möten och andra sammankomster. Och på en resa med nyblivna unga partimedlemmar så sjöng och spelade ledande Sverigedemokrater vit makt-musik.
”Det är alltså den svenska symbolsången för svensk trettiotalsnazism som Erik Almqvist kallar för en cool antimarxistisk sång”
Det sjöngs också en sång om Olof Palme.
”Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann. Olof Palme gick på bio.”
Partiledaren Jimmie Åkesson, som sjöng med i sången om mordet på Olof Palme, ville efter att han lyssnat på programmet inte ge Kaliber en intervju. Däremot uttalade han sig i andra medier, här i SVT:s Debatt:
– Jag förstår att det är stötande på många olika sätt. Och jag vill också säga att jag tar fullt ansvar för den här enskilda händelsen som jag upplever egentligen som i de här två programmen från Kaliber som vi har hört hittills som är riktigt, riktigt illa.
Inte heller idag vill Jimmie Åkesson ge Kaliber en intervju angående programmen. Det meddelar Sverigedemokraternas presstjänst. Den tidigare riksdagsledamoten Erik Almqvist skriver via mail att den nazistiska propagandasången som han sjöng, ”Friheten Leve”, är ”symboliskt kritisk mot både marxism och borgerlighet. Något jag står för även om jag sannolikt inte delar mycket av låtskrivarens åsikter i övrigt.”
Skogen:
”– De här ringarna vid barken på granen, det är spår av tretåig hackspett, som är en rödlistad fågel.
– Du menar det schackmönstrade där, det är tretåig hackspett alltså?
– Ja.”
Nej, det är inte ett inslag från naturmorgon, utan Kalibers reporter Ola Sandstig, som är ute i en urskog utanför Kvikkjokk i Norrbotten. En unik skog med utrotningshotade arter, som snart skulle huggas ner.
”Det är ingen skog för virke, utan kommer förmodligen bli till pappersmassa, och till slut kanske hamna i brevlådan som reklamblad.”
Kaliber kunde visa hur skogsbolag struntade i lagens krav om miljöhänsyn, och hur skyddsvärda så kallade nyckelbiotoper avverkades.
Dessutom kunde Kaliber visa hur Skogsstyrelsen, den myndighet som har ansvar för att skydda naturvärden, tystade ner känslig statistik om hur skogsföretagen skadar miljön, efter att bolaget Stora Enso Skogs vd ringt upp myndigheten.
All inclusive:
”– Det är smidigt med barnen. Och bufféerna är fantastiska för just barnen.”
2011 granskade Kaliber den hetaste semestertrenden, all inclusiveresor. Sol och bad, gratis mat och drinkar – allt ingår. Gästerna betalar i förväg.
”De kan äta tills de storknar från de välfyllda bufféerna. Revbensspjäll, vattenmelon och frasiga baguetter.”
Men Kaliber kunde visa att all inclusive-trenden har en mörk baksida. Små restaurangägare slogs ut när turisterna slutade komma, och hotellanställda vittnade om arbetstider och löner som bröt både mot lagar och internationella konventioner.
”Känns det som att ni har gjort tillräckligt för att kontrollera att de hotellen ni har avtal med håller det som ni i sin tur lovar till turisterna?
– Nej, absolut inte.
Kajsa Moström, på Apollo Sverige, ett av de reseföretag som granskades.
- Vad ska ni göra då?
– Nä det är bara att vi.. att vi ser till att vi kollar det.”
Cytotec:
”– De kanske nämnde att man kommer att blöda lite eller att man förstod det i och med att man liksom skulle krysta ut fostret men de nämnde ju inte hur mycket man verkligen kommer att blöda, för att det är ju enorma mängder blod. Man tror du man ska förblöda när man står där.”
Det presenterades som ett säkert, effektivt och inte minst billigt alternativ till godkända läkemedel på marknaden. 2012 kunde Kaliber berätta om preparatet Cytotec, som blivit vanligt inom svensk kvinnosjukvård.
Cytotec är egentligen en magsårsmedicin, men orsakar också kraftiga sammandragningar hos gravida, och används därför flitigt vid till exempel uteblivna missfall. Stora delar av läkarkåren betraktade cytotec som säkert. Men kvinnor som Kaliber träffade hade en helt annan bild.
”– Alltså det var ju, det forsade ju liksom ut. Så kändes det i alla fall, eller det kändes inte bara så utan det var så för man såg ju på golv och på väggar och det var blod överallt.
– Du säger på väggarna på toaletten?
– Ja, alltså jag stod ju. Jag blev väl liksom chockad och stod väl antagligen och vred och vände och undrade hur jag skulle få stopp på det här och hur jag skulle… Så det blev blod överallt, det var enormt mycket.”
Cytotec används också vid förlossningar, något som utländska myndigheter varnat för. Här var läkarkåren delad och vissa menade att det fanns risker, eftersom medicinen var svår att dosera. Idag använder fler kliniker Cytotec vid igångsättning av förlossningar än när Kalibers granskning gjordes. Förespråkarna säger att medicinen är säker om den doseras rätt.
Språkanalyserna:
– Jag sa till henne att jag inte vill åka landet som jag inte kommer ifrån. Det är bättre att om ni ska skicka mig tillbaka till Somalia. Där kommer jag ifrån. Men jag vill inte åka nåt… en annat land som Migrationsverket hittat på. Det vill jag inte åka.
För lite mer än två år sedan träffade vi Aisha Sharif, som skulle utvisas till Tanzania – ett land hon själv säger att hon aldrig satt sin fot i. Anledningen till att hon skulle utvisas just till Tanzania var att en så kallad språkanalys som visade att hon pratade språket swahili. Själv hävdar Aisha att hon kommer från Somalia och talar språket bajuni, som är närbesläktat med swahili.
När Kaliber granskade ärendet så visade det sig att språkanalytikern som skrivit rapporten inte själv kunde bajuni. Det fanns också en annan språkanalys som visade att Aisha kunde somaliska. Och en världsledande expert på östafrikanska språk menade att det var uteslutet att hon kom från Tanzania.
Språkanalyser utförs av privata bolag, och språkanalytikernas identitet är skyddad, så när som på ett anonymiserat cv som ligger som bilaga till själva analysen. När Kaliber gick igenom 1200 språkanalyser som gjorts under 2011 så visade det mindre än en tredjedel av analytikerna har någon som helst språkrelaterad utbildning och de inte alltid hade språket de analyserade som modersmål.
– Vi har försökt vara på Tanzanias ambassad, och de har sagt att de absolut inte kommer släppa in mig, för att jag kommer inte från Tanzania. – De kan inte utvisa mig och jag vet inte vad som kommer att hända med mig. De kan inte utvisa mig och de vill inte att jag får stanna här i Sverige.
Aisha Sharif lever fortfarande i Sverige. Hon har inte kunnat utvisas, eftersom Tanzania inte heller tror på att hon är medborgare i landet och vägrar ta emot henne.
- Det här var alltså ett axplock från de tio år som Kaliber har sänts. Nuvarande producent är Sabina Schatzl. Du tog över 2011. Det är ju en väldig bredd vi hör här.....
- Ja, det är Kalibers styrka. Vi håller oss inte bara till de klassiska myndighetsgräven, utan tvätom så ger vi oss ut även i oväntade ämnen.
- Vad har hänt med programmet sedan starten 2004?
- Vi har hållt fast vid att vi ska vara djärva och modiga, att reportaget är viktigt. Det typiska för Kaliber är kvar, men idag är det 40 program istället för 20 och det är väldigt roligt för vi är med lyssnarna en större del av året och har blivit väldigt självklara inom Sveriges Radio, flera redaktioner vill följa upp det vi gör.
- Kaliber bygger ju en hel del på tips från våra lyssnare - hur ska man göra om man vill komma i kontakt med oss?
- Man kan mejla och på vår hemsida finns också instruktioner hur du gör om du vill lämna väldigt känsliga uppgifter och hur du kan skydda dig själv och källor. Du kan ockås ringa såklart, avslutar Sabina Schatzl.
Det vi har hört idag är bara några av alla de 252 program som gjorts.
Reportrar: Markus Alfredsson och Annika H Eriksson
Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson
Höga förväntningar och spruckna drömmar. Kaliber - om fotbollsfabriken där jakten på talanger liknas vid barnhandel. Och där det finns stora pengar att tjäna på nästa stjärna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Kom igen ett varv till. Hey, lite bättre tempo nu! Ni är ju tjugo meter efter alla andra. På uppvärmningen står man ju inte still, då rör man sig!
Leif Sjöqvist står i den kraftiga blåsten och skriker ut instruktioner till sina spelare. De är, eller ska fylla, tolv år i år, och spelar i göteborgsklubben Hisingsbacka FC. Det är ruggigt väder, och det är bara jag och ett par föräldrar som står vid sidan av planen och huttrar.
Efter träningen går spelarna in i klubbstugan, och sätter sig kring ett bord.
Jag är här för att höra hur de tänker om en framtida fotbollskarriär. Stämningen är fnittrig. Det är fredag, och en journalist är på besök. Men efter en stund blir en av spelarna, Kevin Alaiso, allvarlig.
– Du vet, man måste ändå ha lite kunskap också. Det är inte bara att träna. Du måste ha kunskap för att bli upptäckt. Om du vill gå till Chelsea kan du inte missa 100 bollar på träning. När det kommer till match och om en scout kollar då måste du verkligen ta 100 procent. Det är så man brukar tänka.
Vad skulle ni säga om Chelsea hörde av sig?
– Alltså, det spelar ingen roll vilket lag det är. Man vill bara komma härifrån.. eller… man vill komma upp till de högre nivåerna. Det spelar ingen roll vilket lag det är. Bara man kommer högre upp.
Kevin är tolv år. Han tänker redan på hur det skulle vara om en scout kom på besök.
Kaliber handlar idag om den intensiva jakten på talanger inom svensk ungdomsfotboll. Hur flera aktörer ser en chans att tjäna pengar på spelare som inte ens gått ut grundskolan. För jakten på talanger startar redan i tidig ålder. För några få går verkligen drömmen om en proffskarriär i uppfyllelse, men för de flesta blir det aldrig så.
– Vill du ha grönt te?
En av de som i tidig ålder satsat på en proffskarriär är Anjur Osmanovic. Året han skulle fylla 13 år tog sig hans lag Lärje/Angered till final i världens största ungdomsturnering Gothia Cup. Efter det fick utländska klubbar upp ögonen för Anjur och hans lagkamrater. Och en dag besökte en talangscout från den brittiska storklubben Chelsea Anjur Osmanovic:s lag.
– Och så fastnade han för oss. Ja han fastnade för oss.
Chelsea ville ha Anjur Osmanovic. Men det finns regler som förbjuder utländska klubbar inom EU att värva spelare under 16 år om inte föräldrarna följer med. Så trots att det var klart med en övergång till engelska Chelsea redan när Anjur Osmanovic var 15 år så spelade han kvar i sitt lag i Sverige. Det var en nervös tid, och han säger att han tvekade innan han flyttade. Då hade han redan hoppat av skolan, för att satsa allt på fotbollen.
– Det var väldigt spännande och längtansfullt såklart. Men ändå lite tufft också. Man tänkte att nu ska man lämna familjen. Så man blev lite fast i tankarna.
Men han valde att satsa på sin dröm. Och väl framme i Chelsea gick det bra för Anjur, till en början.
– Alltså allting bara gick spikrakt uppåt. Eftersom jag var så glad och känslan påverkar prestationen så klart. Så det kändes väldigt bra. Och det gick riktigt bra på försäsongen. Det gick riktigt bra.
Anjur kände att han utvecklades som fotbollsspelare. Men efter en tid vände det.
-– Jag tror det har mycket med politik att göra. Jag hade aldrig sett det så. Trodde alltid den bästa skulle spela. Det flöt på, det gick riktigt bra. Men de värvade in en brasilianare det året. Och han var värd mycket pengar, och han var från Brasilien och jag är från Sverige. Det är inte samma sak, du vet. Så jag typ bara försvann. Ja jag bara försvann typ.
Det började gå allt tyngre i Chelsea. Anjur som hade lämnat skolan och familjen i Sverige, var van vid att alltid få spela. Van vid att alltid vara bäst. Men nu satt han ofta på bänken, och började må allt sämre.
– Det är klart att det blev tungt. Den situationen hade jag aldrig haft förr… det chockade mig. Det förändrade allting. Jag kunde inte hantera den stressen eftersom jag var van vid att spela. Vara bland de bästa. Man blev chockad. Man tänkte att nu sitter man på bänken och får hoppa in några minuter. Det är inte som förut.
När började ni fundera på att du skulle flytta tillbaka till Lärje?
– Det var inte planerat. Det bara hände, snabbt. Jag pallade inte trycket mer. Jag tänkte att nu ska jag inte vara kvar här, jag kommer göra något tokigt. Det var bättre att komma hem och vara med familjen. Men det var ett hastigt beslut också. Typ sista dagen, det var något akut och det blev Lärje.
Hur mådde du då den här förra säsongen?
– Jag mådde inte så bra. Jag var deprimerad, helt och hållet. Jag var instängd. Många ringde på luren. Jag stängde av den. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Det var inte några underbara tider.
Riskerna med en tidig elitsatsning är kända. På Svenska fotbollförbundets hemsida skriver man bland annat att barnen sällan tillåts att vara barn och utvecklas i egen takt. Barnen är utsatta för stor psykologisk och fysiologisk påfrestning och stress. Barnen riskerar att missa adekvat utbildning och barnen kan bli så involverade i fotboll att de känner sig främmande i andra sammanhang och får svårt med situationer utanför idrotten.
Men Anjur Osmanovic är inte ensam om att tidigt bli kontaktad av utländska proffsklubbar som letar talanger i Sverige.
Förra året åkte en tolvårig spelare i IFK Göteborg över till den brittiska storklubben Manchester City för att träna med klubben och visa upp sig. Roger Gustafsson är ungdomsansvarig i IFK Göteborg och han tror att den tidiga jakten på talanger från utländska storklubbar riskerar att skada fotbollens anseende.
– Ja, fotbollen står på spel som en trovärdig idrott. Något man kan låta sina barn hålla på med. Men ändå viktigare är ungdomarna själva och skolutbildningen. De flesta som spelar fotboll går inte upp i klubbarnas A-lag. Det spelar ingen roll om det är division fyra i Sverige eller Manchester City. De flesta når inte A-laget. Om man då har missat skolan för att bli bra i fotboll är det ingen ljus framtid som samhället ser ut idag med svårt att få jobb och så vidare. En bra utbildning är suveränt viktig och det är ju det vi satsar på i Sverige. Att de ska få det då. Så det är största faran, att för många spelare tappar skolutbildning och var hamnar de då någonstans?
När det blev känt att en tolvåring visat upp sig för Manchester City beskrevs det som unikt i svensk fotboll, på grund av spelarens ålder. Men när Kaliber ringer till de 32 så kallade tipselitklubbarna på herrsidan som spelar i Sveriges två högsta divisioner, och som får extra pengar för att satsa på ungdomsutveckling, upptäcker vi att flera klubbar har liknande berättelser.
Sex klubbar berättar att 13-åringar kontaktats av utländska klubbar under de tre senaste åren. Och en klubb berättar om ytterligare en tolvårig spelare som har kontaktats. Men det slutar inte där. En klubb berättar att en tioårig spelare har kontaktats av en utländsk klubb. Och den yngsta spelaren vi får höra om är en nioårig spelare som kontaktats av en utländsk klubb.
Totalt berättar 20 av de 32 svenska tipselitföreningar vi pratar med att utländska klubbar under de tre senaste åren har kontaktat spelare som är under 16 år.
– Det är helt okej att behålla skorna på. Det är ganska kallt på golvet.
En av de som gjort samma resa som Anjur Osmanovic är Martin Bengtsson. Precis som många andra barn i Sverige drömde Martin om att en gång bli fotbollsproffs. 2004 flyttade han till Italien för att spela med det italienska laget Inters ungdomslag. Då var han 17 år gammal.
– Den första tiden i Italien var väldigt rolig och spännande. Jag hade drömt om när jag var liten att bli proffs i Milan. Jag hade posters och affischer på väggarna i mitt pojkrum. Och nu hamnade jag i Inter, men det var ändå bilden av att vara proffs i Italien som hade drivit mig. Väl där gick det väldigt bra i början, gjorde mål i min första match och det började skrivas om det. Men sedan fick jag en knäskada och blev borta under en tid. Då kom det in en massa andra tankar och känslor som handlade om vem jag är när jag inte spelade fotboll. Det var första gången jag haft ett brejk, jag hade bara kört på innan. Och då blev jag ganska ställd inför tankarna. Det är inga konstiga tankar för en tonåring, men plötsligt insåg jag att jag inte hade hängt med riktigt i vad som hade hänt.
Martin kände sig isolerad och kontrollerad, och sjönk längre och längre ner i en depression.
– Det ledde till en depression som ledde till ett självmordsförsök på ett badrum på spelarboendet där jag skar mig i handlederna med rakblad. Sedan åkte jag hem till Sverige och bröt kontraktet med Inter. De ville att jag skulle komma tillbaka men jag klarade inte det eller ville inte det. Visste inte vad jag ville eller vart jag var på väg. Jag kände bara att jag inte kunde åka tillbaka.
Några år senare skrev han ner sina upplevelser i en bok. Idag är han författare och musiker, och föreläser om sin tid som ungdomsproffs. Sedan åren som ungdomsproffs har Martin Bengtsson funderat mycket över vad det egentligen var som hände. Han jämför jakten på talanger med aktiehandel, där vuxna spekulerar i barn.
– Det finns något problematiskt i att sätta ett pris på barn. Och pratar vi om fotbollen så lever den efter egna regler. Det skulle bli ett jäkla ramaskri om det skedde barnhandel inom något annat område. Men i fotbollen kan man sätta ett pris på en tolvåring och det sker de här affärerna, mer eller mindre synligt. Men det sker då inom den goda bubblan idrott. Det blir någon slags barnhandel i slutändan, ser jag det ändå som.
Vår kartläggning visar alltså att 20 av 32 svenska föreningar som spelar i herrallsvenskan och superettan berättar att spelare under 16 år har kontaktats av utländska klubbar de tre senaste åren. Men varför är unga svenska spelare intressanta för utländska klubbar?
I våra samtal med ungdomsledare och representanter, både för i tipselitklubbarna och mindre föreningar där spelare kontaktats, får vi höra om hur utländska klubbar satsar stora pengar på sin ungdomsverksamhet. Och även om klubbarna inte får värva spelare under 16 år så vill klubbarna visa upp sin verksamhet för talangfulla spelare och skapa en relation. En ledare beskriver det som en huggsexa mellan de största klubbarna om talangerna.
Några pratar också om spelaragenter. Agenterna är licensierade av Svenska fotbollförbundet, och representerar spelaren i en övergång mellan två klubbar. En ledare vi pratar med upplever att agenterna tidigare skrev kontrakt med 15-åringar, men att det idag sker redan i 13-årsåldern. Och agenterna har ofta kontakter i utländska klubbar.
Både klubbar och agenter kan tjäna pengar på att tidigt hitta talanger. Klubbarna och agenterna är officiella. För de finns regler för hur kontakter med spelare och klubbar ska gå till.
Men vi hör talas om ytterligare en aktör som jagar talanger. Personer som säger att de har kontakter med utländska klubbar, och kan visa upp spelaren – utan att faktiskt ha en agentlicens. De kan gå under titlar som rådgivare eller ombud. De finns inte i det register som Svenska fotbollförbundet har över agenter. Därför är det svårt för klubbarna att kolla upp vilka de är. Och de har heller inte förbundit sig att följa agenternas yrkesregler.
Ninous Toma är ungdomsansvarig i Assyriska FF – en av klubbarna vi ringer. Han har tidigare arbetat som licensierad agent. Han berättar om en 13-årig spelare som var på väg till en utländsk klubb för provspel utan att föreningen visste någonting. Det var en så kallad rådgivare som inte hade någon agentlicens som ordnat provspelet.
– Plötsligt får vi veta att de har köpt biljetter och är på väg till England. Jaha, tänker man, vad ska hända där? Även om han skulle vara överlägsen, vad innebär det att åka dit? Så det är klart att det är svårt att bara stoppa dem. Så de åkte dit.
Vad tänkte ni om klubben som bjöd över honom?
– Den är oskyldig för de förstod inte vilken relation personen som hade tagit dem till klubben hade med oss. Han kanske drog en historia om att vi var med på racet. Men så är det inte.
Personen som tog dit den här spelaren då, vad sa ni till honom?
– Han har hållit sig undan. Han får inte vistas i närheten av våra spelare. Han har förstått själv att vi vet vem han är. Är du intresserad ta kontakt med oss på rätt sätt, men ta inte direktkontakt med spelare eller föräldrar.
Ninous Toma är inte den enda vi pratar med som tycker att det är ett problem med personer utan agentlicens som rycker i ungdomsspelare.
Benjamin Westman är tipselittränare i GAIS i Göteborg. Han berättar att ledarna ofta pratar om problemet med rådgivare och ombud som tar kontakt med unga spelare.
– Relativt ofta skulle jag säga. Det aktualiseras hela tiden med tanke på att vi knyter till oss talanger, spelarna blir bra fort i en tidig ålder hos oss och då kommer per automatik den här andra delen av fotbollen.
Vad är det man som spelare riskerar om man får en sådan här kontakt?
– Det första är att man kan bli lurad givetvis, om det inte är av rätt eller goda anledningar som man får den här så kallade extra hjälpen.
Och det är inte bara elitklubbarna som berättar om hur obehöriga personer tar kontakt med föreningens ungdomsspelare. Också Leif Sjöqvist i Hisingsbacka FC, vars seniorlag spelar i division fyra, har varit med om liknande händelser.
– Vi brukar hålla de kort kan jag säga.
Det har hänt?
– Ja, det har hänt. Vi hade någon stjärna här som ville bjuda med spelarna till Dubai i fjorton dagar. Jag pratade med pappan i fråga som det handlade om och vi var överrens om att det inte var seriöst. Och sedan har det hänt att de har ringt och sagt att de vill ta över spelare. Men jag har hållit på så länge så jag har ganska bra koll på vem som är seriös och vem som inte är det.
Och enligt Leif Sjöqvist så är en mindre förening i det läget i princip maktlös.
– Vi kan prata med föräldrar, vi kan berätta vad vi vet. Det här är troligt. Men vi kan inte säga nej för då säger spelaren naturligtvis att då byter jag klubb. Vi har inga kontrakt. Då är det bara för honom att gå vidare till nästa klubb. Så vi har inga maktmedel överhuvudtaget. Det är ett problem för om vi säger att det inte ens är seriös och vi säger nej, så kommer klubben bara säga att de ska gå till en annan klubb. Och de hittar alltid en annan klubb. Det är ett problem som är gemensamt för flera klubbar. Alla måste ha en gemensam linje om det ska fungera, om man ska sätta ner skorna någonstans. En klubb kan inte göra det, det är helt meningslöst.
Flera vi pratar med tycker att den tidiga jakten på talanger är ett problem. Både för spelarna och klubbarna. Men alla håller inte med.
– Jag tycker det är en normal del av fotbollen som har blivit.
Nikola Majdandzic var förra säsongen tränare för Lärje/Angereds 12- och 13-åringar – ett lag som förra säsongen hade besök av en scout från en utländsk storklubb som ville titta på spelarna.
Nu är han tränare för Angered FCs 13- och 14-åringar, ett lag där två spelare redan fått komma utomlands på provspel. Han säger att så länge man som ledare och vuxen gör klart för spelarna hur hård tillvaron som ungdomsproffs är och vad det är man offrar, så behöver det inte vara ett problem att utländska scouter tittar på 12-13-åringar i svenska klubbar.
– Vi säger bara det svåra. Att man lämnar sin familj, man lämnar allt. Och att det är väldigt svårt att lyckas, och det poängterar vi för killarna. Fördelarna fattar de själva, men vi poängterar hur svårt det är att bli ungdomsproffs. Men vi bor i ett område där en sådan här möjlighet.... Det är bara att ställa frågan – skulle du stoppa en ung spelare från att åka från Hjällbo där det åker polishelikoptrar just nu? Skulle du stoppa de här spelarna? Möjligheten de får där genom att bli uppmärksammade kan man inte tacka nej till och vi sätter inte stopp. Men vi förklarar alltid hur svårt det är.
Och förre ungdomsproffset Martins Bengtssons kritik som handlar om att jakten på talanger gränsar till barnhandel håller Nikola Majdandzic inte med om, och hänvisar till reglerna som säger att spelare ändå inte får flytta utan föräldrar till en utländsk klubb förrän spelaren är 16 år.
– Det är ju den regeln som gäller i EU, och det är inget konstigt med det tycker jag. Så jag skulle absolut inte kalla det för barnhandel. Aldrig.
Men när vi står och pratar på fotbollsplanen i Angered händer något överraskande.
– Det här är ganska komiskt. Bjarne som står där uppe, det var scouten som arbetade för Chelsea. Han kanske ska kolla på träningen. Han brukar kolla på våra träningar och matcher då och då.
Plötsligt vandrar Bjarne Hansen, talangscout för den tyska storklubben Hamburg, ner mot fotbollsplanen i Angered. För några år sedan letade han unga spelare för Chelseas räkning. Och det var Bjarne Hansen som scoutade Anjur Osmanovic. Och nu är han här för att titta på när Angered FC:s 13- och 14-åringar tränar. Och det visar sig att det inte är någon tillfällighet. Han besöker laget två gånger i månaden för att följa spelarnas utveckling, berättar han.
– 00-laget var i Danmark. De slog alla de bästa danska lagen. Så självklart kommer jag hit två gånger i månaden för att ha koll på dem.
Du kommer så ofta?
– Ja,för att se hur de utvecklas.
Inte heller Bjarne Hansen ser något märkligt med att scoutingen sker i unga åldrar.
– Det är ju inte speciellt för fotbollen. Det finns inom all sport, all musik och all teater. Att man försöker att hitta talangerna så tidigt som möjligt. Det är X-factor på tv där de blir yngre och yngre. Det handlar ju om att se talangerna så tidigt som möjligt. Nu arbetar jag för Hamburg men alla mina kollegor, vi arbetar ju med att hitta talangerna så tidigt som möjligt. Så vi kommer till sådana här ställen och tittar.
Jag passar på att fråga honom vad han tänker om Anjurs situation. Det var först efter det att Bjarne Hansen lämnat Chelsea som Anjur började må dåligt och Bjarne Hansen berättar att han faktiskt försökt hjälpa Anjur Osmanovic med att hitta en ny klubb.
– Jag har varit mycket ledsen å Anjurs vägnar och har försökt hjälpa honom. I somras hade jag honom på provspel i Nordsjaelland i Danmark. Vi har försökt i Silkeborg och Bröndby. Flera olika klubbar i Danmark. Jag tycker det är mitt ansvar för jag fick honom att åka utomlands och vill gärna hjälpa honom till en ny klubb.
Det finns de som lyckas. Som verkligen blir proffs, antingen i Sverige eller utomlands. Hur många som lyckas efter att i tidig ålder visat upp sig utomlands hittar vi inga siffror på.
Det är Svenska fotbollförbundet som reglerar och organiserar de svenska fotbollsklubbarna.
Claes Eriksson är utbildningsansvarig på Svenska fotbollförbundet. Och han tror inte att det på lång sikt gynnar en proffskarriär att åka iväg till utländska klubbar i tidig ålder.
– Den bästa vägen är väl att spela något år i Sveriges högsta liga, för att sedan ge sig ut på nya utmaningar utomlands.
Och Claes Eriksson känner igen bilden av att många vill förmedla unga spelare.
– Jag tror det handlar väldigt mycket om pengar såklart. Det finns mycket pengar i fotbollen och de vill många komma över.
Claes Eriksson säger att det är problematiskt att man letar spelare i så unga åldrar, men att Svenska fotbollförbundet har svårt att göra något åt det.
– Vi har riktlinjer där vi är tydliga med hur vi tycker att barn ska bedriva sin utbildning och hur ledarna ska agera. Men den som bestämmer över sitt barn är ytterst föräldern, det är inte Svenska fotbollförbundet som gör det, och den som bestämmer över sin förening är föreningsledningen. Alla föreningar är unika att bedriva sin verksamhet.
Men samtidigt som Svenska fotbollförbundet i sitt utbildningsmaterial skriver att barn- och ungdomsspelare ska idrotta på sina egna villkor och göra satsningar i en socialt trygg miljö, så hittar vi en artikel i Dagens Nyheter från 2011 där Claes Eriksson själv jämför talangutveckling med biltillverkning, och att man ska se talangutveckling som produktutveckling där ”produkten kan användas i Allsvenskan eller säljas.”
– Det handlar först och främst... kanske ett lösryckt citat, men det handlar först och främst om den elitförberedande verksamheten. Det handlar inte om all ungdomsverksamhet utan om den elitförberedande verksamheten. Den man kommer in i kanske vid 12-13 års ålder. Kan i vissa föreningar vara ännu tidigare. Men någonstans runt den åldern.
Så från 12-13 års ålder ska man se det som en produktutveckling där produkten kan användas i Allsvenskan eller säljas?
– Ja det skulle man kunna säga, eller som en utbildning skulle jag snarare säga än produktutveckling.
Men du sa produktutveckling då. (DN 2011 Red. anm.)
– Ja, det kanske jag sa. Kalla det produktutveckling om du vill, men jag skulle hellre se det som en utbildningsinsats.
Anjur Osmanovic är nu 19 år. Han har ingen gymnasieutbildning, har inget jobb och bor hemma hos sin familj. I höstas, när han mådde som sämst, funderade han på att sluta med fotbollen. Men han mår bättre nu och under våren spelar han med Lärje/Angereds A-lag i division två. Trots slutet i Chelsea hoppas han till sommaren kunna hitta en ny klubb utomlands. Och han ångrar, trots allt, inte att han åkte.
– Jag säger alltid att den som säger nej till utlandet är rädd. Det är en utmaning, man ska ta den. Det som händer det händer. Allt är redan nedskrivet så det är inget du behöver oroa dig över.
Reporter: Morris Wikström [email protected]
Producent: Sofia Boo [email protected]
Drygt ett år har gått sedan debatten om Reva var som mest intensiv. Då handlade det om ID-kontroller i tunnelbanan och om polisens hänsynslösa jakt på papperslösa. Men vad hände med debatten? Kalibers nyhetsdokumentär handlar idag om det kontroversiella projektet Reva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Då, för drygt ett år sedan, var debatten intensiv. I debattartiklar, på kultursidor och i reportage diskuterades Migrationsverkets, Gränspolisens och Kriminalvårdens nya projekt Reva. Ett projekt med syfte att öka antalet avvisningar.
Men kritiken landade mest i gränspolisens knä och debatten kom att handla mycket om hur invandrare krävdes på id-kort i tunnelbanan, hur polisen slog till på borgerliga vigslar och häckade utanför barnpsykiatrin. Allt för att få fast papperslösa som skulle skickas hem till sina hemländer. Det pratades om stasimetoder och att en ny polisstat växt fram, där invandrare eller de som såg ut som invandrare, skulle kontrolleras.
Men vad var det som ledde fram till den här förändringen? Och hade medierna och allmänheten verkligen förstått vad Reva egentligen handlade om?
Nu, 2014, har debatten om Reva tystnat. Men på olika håll fortsätter kampen. Till exempel här i Jesusparken nära Möllevångstorget i Malmö där ett gäng aktivister tältar i protest mot att flera afghaner ska avvisas. Det är fortfarande kallt ute och en av de som riskerar att avvisas, Zabihullah Nadeem, visar runt i tältlägret.
– This is the tent. We fixed it yesterday and we were here last night also.
You have some beds here and blankets.
– Yes some warm things, it was very hard to stay here last night.
You slept here?
– Yes we slept here. But it was very cold, and some friends got sick, but we will continue this.
De flesta här är med i olika nätverk såsom Aktion mot Deportation och Asylgruppen som jobbar aktivt mot Reva. De berättar att en del blivit sjuka av kylan men att de ska fortsätta med protesterna. En av de som sökt sig hit är Zabi Rahimi. Han säger att han avskyr Reva.
– No I am actually not interested to talk about Reva. Because I really hate it.
Why do you hate it?
– Because it´s a fucking stupid system.
Have you protested against it?
– Yeah, many times. As much as I could.
And why?
– Cause I really hate it. It´s an indecent system.
Hej jag kommer från Sveriges radio och gör ett program om Reva. Vad tycker du om Reva?
– Jag tycker att Reva är förkastligt, säger aktivisten Heram Li.
Varför då?
– Dels för att det utgår från rasprofilering. Man kan ju inte ha ett rättsväsende där polisen kollar och ser hur du ser ut och därefter stoppar dig. Det är ju mot allt som har med mänskliga rättigheter och demokrati står för.
Aktivisterna här är långt ifrån ensamma med att ha uppfattningen att Reva handlar om id-kontroller på stan. Den föreställningen har också flitigt förmedlas i olika medier. I till exempel SVT:s morgonsoffa då det lät så här för ett år sedan.
“Ska polisen få stoppa och kräva identifiering av människor som ser ut vara i Sverige utan tillstånd? Ja det har diskuterats intensivt de senaste veckorna efter polisens så kallade Reva-projekt där man stoppat människor i till exempel Stockholms tunnelbana på jakt efter papperslösa”. SVT, Gomorron Sverige
SVT var inte ensamma. I Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet med flera kunde man läsa om polisens Reva-kontroller. Och när Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask kopplade även han ihop Reva med de inre utlänningskontrollerna.
Men Reva handlade inte om id-kontroller på stan.
– Reva-projektet är egentligen något ganska tråkigt administrativt som kanske framförallt sker inne på Migrationsverkets kontor bland deras handläggare. Det handlar om att effektivisera handläggningen av verkställighetsärenden, säger Peter Leander som står bakom en färsk rapport från den vänsterorienterade tankesmedjan Arena idé.
I rapporten har Peter Leander granskat polisens inre utlänningskontroller och hur de uppkommit. Enligt honom har Reva lett till att man fått mer tid över till att göra fler id-kontroller på stan. Men han menar att det inte går, som många medier har gjort, att sätta likhetstecken mellan Reva och polisens id-kontroller.
– Man pratar om polisens Reva-projekt, man pratar om Reva-poliser, polisens Reva-kontroller. I media av någon anledning så används det här Reva-begreppet på just inre utlänningskontroller. Det finns ett missförstånd där.
Men det har varit felaktigt?
– Ja det är det. Man har slarvat. Det blir väl mer slagkraftigt att kalla det Reva.
För att förstå hur Reva kom till får man gå tillbaka till december 2008 då regeringen skickade ut sina regleringsbrev. Alltså de uppdrag som varje år delas ut till Sveriges myndigheter från regeringen.
I regleringsbreven till Migrationsverket, Kriminalvården och Gränspolisen uttryckte regeringen att man ville att de tre myndigheterna skulle göra en översyn för att öka antalet verkställigheter, alltså att fler skulle skickas tillbaka till sina hemländer. Detta hade regeringen aldrig uttryckt tidigare.
En av anledningarna var att få ner de långa handläggningstiderna och att minska trycket på Migrationsverkets förvar.
Året efter, 2009, avsattes 10 miljoner kronor och en av satsningarna blev Reva, en förkortning av Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete. Och projektet gick ut på att jobba smartare i byråkratin.
Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att dela in ärenden efter svårighetsgrad.
Inne på polisstationen i Malmö sitter gränspolisens chefer Kristina Hallander Spångberg och Leif Fransson. Här var man först ut med projektet som först skulle testas i Skåne. Och den nya metoden nådde framgång.
– Vi blev effektivare. Vi ökade antalet verkställigheter markant. Skånes verkställigheter gick upp med 25 procent från 2010 till 2011, säger Kristina Hallander Spångberg.
– Innan har det varit så att de svårare ärendena hade man aldrig tittat på innan. Nu avdelade man ett antal utredare som i lugn och ro fick jobba med de här svårare ärendena och då ledde det också till att man nådde en framgång där och sedan var det en grupp som bara jobbade med de här lite snabbare ärendena. Så att med en tydlig uppdelning får man också en specialisering och med det får man också upp en kunskap och en snabbhet i olika ärenden, säger Leif Fransson.
Det var alltså det här Reva handlade om - att dela upp olika ärenden poliser emellan efter svårighetsgrad. Inte om de inre utlänningskontrollerna. Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg säger att det spred sig en frustration inom polisen när medierna inte förstod vad Reva egentligen var.
– Det är klart att det är frustrerande. Jag tyckte och kände så här: fast man levererade sakliga uppgifter så fastnade inte det hos ett antal journalister, säger Leif Fransson.
- De journalister som faktiskt beskrev vad Reva var. De försvann ju, säger Kristina Hallander Spångberg.
I debatten menar du?
– Ja, det försvann. Det kom aldrig upp.
– Man vill ju alltid ha ytterligheterna. Det jag kan tycka är tragiskt är att journalister inte engagerar sig mer i att ta reda på vad sanningen egentligen är. Vad är det här? Utan man har redan förutbestämt att så är det. Det kan jag tycka det är synd att man inte kan ha en nyanserad debatt - att det här är Reva och här är det som är fel, säger Leif Fransson.
– Det som är trist med det är att när det blir en sanning i media, då styrs ju också den allmänpolitiska debatten, det blir väldigt polariserat och det tjänar ju inget syfte, säger Kristina Hallander Spångberg.
Men även om Reva var en administrativ metod så kontrollerades ju människor på stan, till exempel i tunnelbanan. Någonting hade ju hänt.
För att förstå hur de inre utlänningskontrollerna har blivit allt fler får man backa till 2001. Då Sverige går med i Schengen. Syftet med Schengen var att människor skulle kunna röra sig helt fritt mellan de EU-länder som ingår i samarbetet.
Men för att kunna öppna gränserna ställdes ett motkrav från EU. De inre utlänningskontrollerna, som gick ut på att polisen skulle göra kontroller innanför landets gränser. Det för att motverka illegal invandring och gränsöverskridande brottslighet såsom människosmuggling.
Men till en början gjordes det få kontroller. Det framgår av Gränskontrollutredningens betänkande från 2004. Där beskrivs det också att det fanns en osäkerhet inom polisen hur kontrollerna skulle genomföras. Man var orolig att kontrollerna skulle bryta mot diskrimineringslagen.
2007 började polisen föra statistik över antalet kontroller. I statistiken kan man se att polisen då börjat prioritera kontrollerna. 2007 gjordes 10 000 kontroller året efter 17 000.
Sedan, i juni 2011, hände något. Då Rikspolisstyrelsen i en FAP, alltså i sina allmänna råd och föreskrifter, gav ut en text om de inre utlänningskontrollerna till polismyndigheterna runt om i landet. Nu slog man fast att kontrollerna skulle vara en integrerad del av polisens olika verksamhetsgrenar. Här förklarade man också att kontrollerna var en viktig åtgärd eftersom vi gått med i Schengen.
Det här var alltså orsaken till varför de inre utlänningskontrollerna hade ökat så markant.
Men i Skåne fanns det även en annan bidragande faktor till varför antalet inre poliskontroller ökade. I slutet av 2011 drabbades Malmö av en mordvåg och polisen stod handfallen. Skånepolisen beslutade därför att begära en nationell förstärkning från andra polismyndigheter - poliser som skulle bistå Malmöpolisen i kampen mot mordvågen.
Malmöpolisen förstärktes och sammalagt arbetade en tid 300 poliser I Malmö som hjälpte till dels med mordutredningarna men också med att patrullera på Malmös gator. Satsningen döptes till Operation Alfred.
– Så man ökade antalet poliser i yttre tjänst dramatiskt och de gjorde ju många personkontroller. På hotspots, där man vet att det begås brott och de kontrollerna förstod jag när den debatten kom bakades ihop med de inre utlänningskontrollerna, säger Kristina Hallander Spångberg.
Skåne var först ut med Reva. Men snart skulle andra polismyndigheter också implementera den nya administrativa metoden i sitt arbete. 2013 inleddes projektet i Stockholm.
I bland annat SVT och P3 Nyheter kunde vi för ett år sedan höra flera personer som berättade om hur de blivit kontrollerade av polisen i tunnelbanan.
"- Ja, det var så att jag stod och väntade på en kompis innanför spärrarna och jag hade dragit mitt SL-kort och jag hade inte plankat eller någonting. Och då kom det en polis och frågade mig om jag skulle kunna följa med åt sidan. Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att ha kommit illegalt in i Sverige
Vad känner du när det här händer?
- Det känns dåligt. Det känns diskriminerande"
" - De frågade mig först på engelska om jag kan prata svenska. Hur kom jag hit och hur länge hade jag bott här.
Hade han någon anledning att stanna dig tycker du?
- Absolut inte. "
Vittnesmål från tunnelbanan SVT och P3 Nyheter
I de större medierna rapporterade man om polisens Reva-kontroller. Men faktum var att när de första medierna började skriva om kontrollerna hade inte ens Reva startat i Stockholm.
– Ja de har vi ju genomfört under flera år, säger Per-Uno Johansson som är enhetschef vid Gränspolisens utredningsenhet i Stockholm.
Så det hade ingenting med Reva att göra?
- Nej, absolut inte.
Och ändå kopplades det ihop, hur kunde det bli så tror du?
– Det kan inte jag förklara för vi förklarade för journalisterna gång efter annan både jag och min chef i ett antal intervjuer att det fanns ingen koppling.
Men du berättade det här för journalisterna att det här hade inte med Reva att göra ändå så skrev de att det hade med Reva att göra, vad tänker du om det?
– Ja, jag tycker det är tråkigt att de inte lyssnar på vad man säger. Jag får intrycket av att de redan hade bestämt sig att här ska vi köra en drive och då gjorde man det oavsett vad vi sa.
Sen då all den här kritiken som kom då, varför upplevde så många att de blev diskriminerade i tunnelbanan?
– Ja, det kan ju inte jag svara på.
För det var ju många som upplevde då att de blev diskriminerade.
– Ja, men då uppmanade vi dem att de skulle göra en anmälan så att man får utreda det.
Men hur lätt eller svårt är det att genomföra den här typen av kontroller utan att diskriminera någon?
– Ja nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Vi upplever inte att de här kontrollerna var diskriminerande.
Nej, men det var ju många som gjorde det.
– Jag kan ju inte svara för hur de upplevde det. Jag kan inte svara på hur andra upplever vissa kontroller.
Men går ni på utseende?
– Nej, vi går inte på utseende utan vi går på andra omständigheter och nu måste jag bryta för nu har de här minuterna gått för länge sedan.
Ja, okej. Tack så mycket.
– Tack, hej.
Även om frågan om diskriminering i tunnelbanan fortfarande är känslig för polisen så kvarstår faktum. Reva hade inte ens inletts i Stockholm när medierna började skriva om id-kontrollerna i tunnelbanan.
Även i Skåne pekades vissa metoder ut som en del av Reva. Till exempel att man slog till på borgerliga vigslar i jakten på papperslösa.
– Att vi kontrollerar borgerliga vigslar. Så länge jag har varit här och några år innan dess har man gjort det, säger Leif Fransson vid Gränspolisen i Skåne.
Det var långt innan Reva?
– Ja, det var långt innan. Det var 10 år. Alltså så länge man har sysslat med utlänningsverksamhet så har man kontrollerat borgerliga vigslar.
Men var gick det fel då, var kommer det här ifrån, den här missuppfattningen då?
– Jag tycker du ska fråga Linda Stark som skrev den första artikeln, säger Kristina Hallander Spångberg.
Det var där det blev fel?
– Ja.
Linda Stark var en av de första journalisterna som skrev om Reva-projektet i reportagetidningen Re:public.
– Idén kom egentligen från redaktionen och de frågade om jag ville undersöka vad det var som gjorde att ungdomar som levde gömda i Malmö kände sig väldigt rädda för att gå ut och de kände att de var extra bevakade av polisen, säger Linda Stark.
Vad var det du kom fram till då?
– Först och främst tog jag kontakt med de som jag hade kontakt med innan som träffade gömda i Malmö. Och de bekräftade den bilden. Och jag hörde av mig till flera och alla sa samma sak. Och när jag kollade runt lite på nätet så hittade jag på något sätt ett dokument från polisen där det handlade om Reva.
I den längre artikeln som fick stort genomslag och som lade grunden till hur andra medier uppfattade vad Reva var kunde man läsa att id-kontrollerna på stan, stormningar av borgerliga vigslar och påringningar till BUP, allt var nya metoder som en del av Reva.
– Jag tycker också att det är problematiskt om man säger Reva-kontrollerna i tunnelbanan. Jag har inte velat använda det.
Men för du skriver ju också det att id-kontroller på stan är en del av Reva?
– Ja, för att kan man koppla ihop samman de här arbetsmetoderna med Reva? Ja, ju mer effektiva vi är i det administrativa arbetet desto mer tid har vi för spaningsarbetet och det är ju inre utlänningskontroller.
I Linda Starks artikel står det att polisens arbetsmetoder var en del av Reva. Men hon tycker ändå inte att det är hennes ansvar vad andra medier senare har skrivit.
– Alltså jag kan bara ta ansvar för min artikel. Där jag är tydlig med att skriva att det är en konsekvens av Reva. Sedan om andra medier har skrivit det kritiserade Reva-projektet när det kom till Stockholm. Det får ju stå för dem.
Men kunde du ha varit tydligare så här i efterhand?
– Det jag kunde ha varit tydligare med var kanske att metoderna i sig kanske inte var nya.
Gränspoliserna Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg igen.
-- Många hade en grov missuppfattning.
Men mycket av upprördheten kom ju från de här metoderna man använde. Att man går in på borgerliga vigslar till exempel. Spelar det någon roll att man kallar det för Reva eller inte?
– Nej, men då tycker jag att journalisterna ska föra ut att när det gäller borgerliga vigslar handlar det om rätten att göra inre utlänningskontroller. Alltså som journalist tycker jag att det är viktigt att man åtminstone för ut ett korrekt budskap så att folk åtminstone kan ta ställning till - vill jag ha en inre utlänningskontroll? Då får man förklara vad är en inre utlänningskontroll och så får man ha en diskussion utifrån det och då kan man ju ha en livlig debatt. I Debatt på teve eller var som helst. Men man måste åtminstone leverera korrekta slutsatser på ett korrekt material.
Annars går det inte att förändra något?
– Nej, det är ju helt omöjligt. För då pratar vi om äpplen, medan journalisterna pratar om päron och sen uppfattar allmänheten det som apelsiner. Alltså det är helt omöjligt att få ut något vettigt eller konkret av det.
Nils Funcke är författare, publicist och expert i yttrandefrihetsfrågor. Han menar att den här typen av missuppfattningar kan skada allmänhetens förtroende för journalistiken.
– Det är ju alltid så att man ska beskriva saker och ting sakligt. Det tjänar ju inget till att bedriva och gå ut med överdrifter, för rätt som det är kommer sanningen ikapp det här och då undergräver man ju tilltron till medierna och risken är ju att man utsätter myndigheterna för medborgarnas avoghet när det faktiskt inte är motiverat. Så ska ju en bra journalistik inte fungera heller utan vi ska ju dra upp oegentligheter och tillkortakommanden och allt vad det nu kan vara, men man ska ju ändå beskriva verkligheten på ett korrekt sätt.
– Och sedan som sagt var då också att tilltron till myndigheterna minskar och jag säger inte att ambitionen ska vara att de ska ha hög trovärdighet, men ska de falla, så ska de falla på att de faktiskt gör dumheter eller felaktigheter. Inte att man målar upp en bild av att de är korrupta eller att de är invandrarfientliga eller vad det nu kan ha varit i det här sammanhanget.
I Kalibers nyhetsdokumentär har du idag fått höra om hur medier rapporterat om Reva. Hur en missuppfattning spridit sig om att Reva handlade om de inre utlänningskontrollerna. Men att Reva aldrig handlade om det, utan var en administrativ metod som användes av bland annat polisen.
Men hur har det gått då?
Antalet inre utlänningskontroller har ökat år för år. 2012 gjordes det över 42 000 inre utlänningskontroller i Sverige. Samtidigt har polisen i Stockholm beslutat att inte längre genomföra kontroller på tunnelbanan.
Reva-projektet kommer i sommar att avslutas och bli en ordinarie del av Polisens, Migrationsverkets och Kriminalvårdens verksamheter. Men samtidigt har man blivit mindre effektiv och lyckats avvisa färre personer under 2012 och 2013 än i början av projektet.
Peter Leander på Arena idé som skrivit rapporten om de inre utlänningskontrollerna tror att Reva-debatten hade kunnat landa annorlunda om det inte skett någon missuppfattning om vad Reva var.
– Polisen har fått bära ett hundhuvud i den här debatten som kanske skulle kunnat ha getts till politikerna.
Vad hade hänt då om debatten hade riktats mer åt det hållet?
– Det är ändå en ansvarsfråga. Vad beror den här viljan på? Man kunde ställt politiker mer till svars för de inre utlänningskontrollerna, än enbart polisen. Att se den politiska dimensionen av det här.
Och i Jesusparken i Malmö fortsätter tältprotesterna. Och även om man här har börjat förstå att Reva inte är samma sak som de inre utlänningskontrollerna så tycker i alla fall aktivisten Heram Li att debatten lett till något positivt.
– Jag tror generellt på ett sätt att det har blivit bra. För man här ändå uppmärksammat frågor kring det och folk har fått en djupare förståelse kring det. Sen hade man kanske kunnat önska sig att debatten inte tog slut när det blev ointressant efter en månad när Jonas Hassen Khemiri hade skrivit en debattartikel och alla hade lajkat den på Facebook och sen va alla nöjda och gick hem. Och där tog ju varken Reva eller de inre gränskontrollerna slut. Det är väl någonting man kanske kan tycka är tråkigt. Men samtidigt så tror jag att fler i samband med det har engagerat sig, kollat upp mer, läst på mer. Att det ändå finns en mer levande debatt efter än före.
Reporter Mikael Funke [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Mycket pengar, utsatta människor och stora brister i kontrollen. Har det som var tänkt att fungera som ett skydd för samhällets svagaste blivit en arena för bedragare? Allt fler kräver nu att regeringen river upp systemet med gode män och förvaltare och gör om från grunden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Jag är 95 år och där är jag och min syster, säger en äldre dam.
- Foton som hänger på väggen och vilken är det som är du då? Är det du som är till vänster eller höger?
- Höger förstås.
- Förstås? Ja,ja… skrattar sjuksköterskan Sabina Bäckström.
Det är snart dags för lunch på demensboendet Nytorgsgården i Stockholm – och sjuksköterskan Sabina Bäckström går ett varv och ser till de boende. Många av dem som bor här har blivit gamla och glömska och klarar inte längre av att sköta sin ekonomi, men hjälpen de får av samhället fungerar inte alltid, berättar Sabina.
- Om du ringer och tjatar och pengarna inte kommer? Vem ska du kontakta då om de inte har anhöriga?, säger Sabina Bäckström.
Det här är den tredje och sista delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Förvaltarskap och godmanskap har kommit till för att skydda den som inte kan ta hand om sig själv. Det kan vara på grund av psykisk sjukdom eller till exempel demens. Men tidigare i vår serie har vi hört om människor som far väldigt illa. Stora summar pengar som försvinner utan kvitton och människor som inte får sitt förvaltarskap omprövat på många år. Under seriens gång har vi också fått många mejl och telefonsamtal från människor som berättar om liknande händelser.
Innan vi tar reda på vad den ansvariga ministern, justitieminister Beatrice Ask, har att säga om systemet ska vi börja med att ringa in problemen.
Kritiken handlar inte om ifall förvaltarskap och godmanskap behövs. Tvärtom de flesta är överens om att behoven kommer att öka. I takt med att vi blir allt äldre kommer fler av oss att förlora våra förmågor. Många äldreboenden och psykiatriska institutioner har också slagit igen de senaste decennierna. Men även många av dem som bor på en institution behöver hjälp av någon som sköter deras ekonomi. Det gör de flesta på Nytorgsgården, där sjuksköterskan Sabina Bäckström jobbar.
- Alltså det behövs ju nån som sköter ekonomin så är det ju bara. Så det finns ju ett behov det gör det ju absolut. Någon måste ju kunna sköta ekonomin speciellt för dem med minnessjukdomar.
Sabina Bäckström har jobbat som sjuksköterska i 14 år och haft mycket kontakt med gode män och förvaltare genom åren och hon säger att det där väldigt olika hur väl de sköter sina uppdrag. En del gode män hälsar på ibland, håller kontakt med personalen och ser till så att deras huvudmän får både den omvårdnad och de pengar de behöver, men det finns också de som inte ens ser till så att de boende får sina grundläggande behov uppfyllda.
- De flesta problemen som vi har är ju när man tar kontakt och de inte riktigt sköter det ekonomiska. Man tar kontakt för pengarna börjar ta slut och de behöver gå och klippa sig eller gå på fotvård eller något sånt och så dröjer det väldigt länge innan pengarna kommer in. Ibland måste man ringa och tjata och påminna: Nu är det så att vi bara har så många kronor kvar. Det behöver fyllas på för annars kommer hon inte att ha råd att göra någonting. Det måste fyllas på. Jaa, säger dem. Vid nästa tillfälle när man behöver pengarna så finns de inte där och det är väl inte så riktigt som det ska fungera, berättar Sabina.
- Vad gör ni då i en sådan situation?
- Nä, alltså det är väldigt svårt för personalen. Jag menar vi kan ju inte ta med boende på sådana saker som de kanske skulle behöva. Men även saker som en utflykt. Har de inte råd att åka så är det ju uschligt att de får sitta hemma på en solig dag om de ska ut och bara fika, men har inga pengar. Det måste ju kunna fungera det här med godmanskap för dem som inte har släktingar eller kan sköta ekonomin själv.
För de boende blir på Nytorgsgården kan alltså skillnaden mellan en bra eller dålig god man eller förvaltare innebära skillnaden mellan om man kan åka med på en utflykt eller inte.
Som det ser ut idag ska systemet med gode män och förvaltare uppfylla både behoven för den som bor på en institution och för den som bor i sitt eget hem. För den som bor hemma finns det inte alltid någon personal som kan ringa och tjata om pengar.
Att bli satt under förvaltarskap är en betydligt större inskränkning i en människas liv än att ha en god man, även om båda uppdragen vilar på samma lag. En god man aldrig får göra nånting som är tvingande, utan måste ha sin huvudmans samtycke, medan en förvaltare tar över beslutanderätten och träder in i personens ställe.
En del av dem som har en förvaltare har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Därför anses det också extra viktigt att samhället skyddar just den här gruppen. Men så ser det inte alltid ut i praktiken.
En som har mer inblick än de flesta i hur systemet fungerar i verkligheten är Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett och ett halvt år sen, men innan dess jobbade hon på Riksrevisionen. Det är kommunerna som har ansvar för förvaltarskap och godmanskap, men de statliga länsstyrelserna har till uppgift att kontrollera att kommunerna utövar den tillsyn de ska. När Elisabeth Carlsund granskade länsstyrelsernas kontroller – år 2006 och 2009 – såg hon ett skyddsnät där maskorna blivit så stora att systemet kan locka till sig bedragare.
- Kombinationen av att det handlar om många människor som inte kan föra sin egen talan, det är därför de har en ställföreträdare, mycket pengar inblandade och det finns väldigt lite insyn från samhällets sida i realiteten. Vi följer inte ens upp hur många handlar det om här, hur mycket pengar handlar det om? Det vi har idag, det är siffror från den första granskningen som avser 2004. Sen har vi inte siffror på hur mycket det är. Och det sker väldigt mycket utan att det finns en ordentlig insyn i och med att det inte finns någon uppföljning av det hela, säger Elisabeth Carlsund.
Det finns alltså inte ens någon statistik över hur många som har god man och förvaltare idag. De senaste siffrorna är från 2004. Då handlade det om 88 000 personer men det har blivit många fler sen dess – och allra mest ökar förvaltarskapen. Det visar en undersökning som Kaliber har gjort.
Men trots att det handlar om så utsatta människor saknas det idag tydliga regler för hur förvaltarskapet ska gå till. När tingsrätterna fattar beslut om förvaltarskap lägger de stor vikt vid läkarintyget, men i den första delen av vår serie berättade Karin Sparring Björkstén som specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur läkarintygen för förvaltarskap ska skrivas. Det finns idag inte ens några kriterier för vem som ska anses behöva en förvaltare.
- I en del andra länder har man jobbat med det här och det finns direktiv. I England har man nåt som heter the mental capacity act, där man har strukturerat upp väldigt noggrant hur man ska bedöma om människor har förmåga att fatta vettiga beslut som är bindande. Men vi har inga direktiv ens för det här, säger Karin Sparring Björkstén.
Idag kan ett läkarintyg om förvaltarskap skrivas av vilken legitimerad läkare som helst, en läkare som kanske bara har träffat personen en kort stund på en vårdcentral.
Och omprövningen av förvaltarskap görs inte heller alltid som den ska. Enligt lagen ska ett förvaltarskap omprövas varje är, men i tillsynsrapporter från länsstyrelser läser vi om kommuner, som på grund av tidsbrist, dröjer flera år med att upphäva förvaltarskap. Till och med i fall där de själva har konstaterat att förvaltarskapet borde upphöra.
När tingsrätten har fattat beslut om förvaltarskap och förvaltaren tillsätts är det kommunens överförmyndare som sköter rekryteringen. De kan fråga runt i sin egen bekantskapskrets eller till exempel annonsera efter folk. Och det var en just en sån annons om att Uppsala kommun sökte gode män som Berit Stag läste i tidningen för 21 år sen.
- Berit, vi ses om fjorton dagar, säger en kvinna i Uppsala som har Berit som god man.
- Jaa, det gör vi som vanligt såklart, säger Berit Stag, som precis har varit och hälsat på en av sina huvudmän. Hon brukar besöka kvinnan två gånger i månaden. Berit har sammanlagt sju huvudmän och hon drivs av en önskan om att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i samhället.
- Jag tycker om att försvara människor som inte kan försvara sig själva till de rättigheter man har. Vi kan ju bråka med myndigheter, vi som är friska, på ett helt annat sätt. De har inga möjligheter att kunna göra det och då är det väldigt intressant att hjälpa dem så att de har sin rätt. För de har lika stor rätt att leva och ha ett bra liv i samhället som vi har. Det är väl därför jag tycker om att göra det, säger Berit Stag.
- Från överförmyndaren i din kommun, hur mycket instruktioner har du fått av dem hur du ska genomföra uppdraget?
- Man får ju inte instruktioner därifrån mer eller mindre. När man får uppdraget så man får man ett papper där det står vilka åtgärder man ska göra då i början, att man ska ta kontakt med banker och si och så, sen är det upp till mig själv, så man får ju inte mycket hjälp därifrån.
- Men hur mycket utbildningar erbjuds du från kommunen?
- Ingen, mer eller mindre. Ingen utbildning därifrån. När jag började, då fanns ju inte godmansföreningen och gjorde det här då som de gör nu med utbildning. Men nu är det då att via föreningen så utbildas ju folk.
- Men i den kommun där det inte finns någon engagerad förening, vad händer med den?
- Stackars huvudmän! Det är ju bara att säga det. De får inte den hjälp de behöver där kanske.
Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare eller god man och det gör det inte heller för att bli överförmyndare. De som är överförmyndare är ofta politiskt förtroendevalda.
Eva von Scheele är förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting och företräder kommunerna och hon bekräftar att det inte finns några tydliga regler, varken för hur förvaltare eller överförmyndare ska hjälpa de mest utsatta i samhället idag.
- Det stora problemet, det är den lagstiftning som inte varken hjälper varken överförmyndarna eller ställföreträdarna att tala om vilket uppdrag ställföreträdarna har. Och det i sin tur är ju en rättsosäkerhet för de mest utsatta i samhället, säger Eva von Scheele.
- Vad sätter det den som tar på sig uppdraget i för sits?
- Att den får ett otroligt stort ansvar, skyldigheter som man sen då ska redovisa för överförmyndaren som sen då i sin tur ska försöka tolka lagen, där det inte finns någonting att tolka.
Lagarna som styr systemet med godmanskap och förvaltarskap kom till redan i början av 1900-talet. Det har gjorts en del ändringar genom åren, men i grunden ser systemet likadant ut nu som då, men samhället har under samma period genomgått stora förändringar. Margareta Brattström som är professor i civilrätt på Uppsala universitet och en av Sveriges främsta experter på familjejuridik, tycker inte att lagstiftningen har följt med sin tid.
- Det finns ju ganska många fall där det inte riktigt fungerar som det är tänkt. Och då måste man ju börja fundera på hur det kommer sig. Finns det någonting som kan vara bättre? Och det har ju utretts flera gånger om och man vet en hel del men man har inte genomfört det än. Så det är ju lite sorgligt, säger Margareta Brattström.
Vi ska återkomma till de utredningar som faktiskt är gjorda, men först ska vi återigen titta närmare förvaltarens uppdrag.
Att vara förvaltare är ett frivilliguppdrag som till stor del bygger på att folk vill ställa upp ideellt. Arvodet för en förvaltare ligger på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året och uppdraget kan vara både krävande och utsatt. Det handlar inte bara om att ta hand om en persons vardagsekonomi, utan kan också röra sig om stora affärer som fastighetsförsäljningar – och om att se till så att huvudmannen får bra omvårdnad. En förvaltare har heller ingen rätt att avsäga sig sitt uppdrag förrän en ersättare har hittats.
Många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill åta sig uppdraget och det har i sin tur lett till att de förvaltare som finns kan ha väldigt många uppdrag.
Berit Stag som vi träffade i Uppsala har sammanlagt sju godmans- och förvaltaruppdrag och enligt henne tar det ungefär motsvarande 75 procent av en heltidstjänst att sköta dem.
Men det finns förvaltare och gode män som har över 70 uppdrag – och i lagen finns det ingen övre gräns för hur många uppdrag en förvaltare får ha.
Att en del förvaltare har väldigt många uppdrag ser de flesta kommuner som ett stort problem. Så för att förbättra kvaliteten har flera kommuner satt upp egna maxgränser. Men när vi läser protokoll från överförmyndarnämnders sammanträden och ringer till de här kommunerna visar det sig att även de ofta bryter mot sina egna regler.
Överförmyndarnämnd Mitt i Sundsvall har till exempel satt en gräns på max tio uppdrag. Ordförande i nämnden är Bertil Swenson.
- Vi har en gräns på högst tio stycken, säger han.
- Följer ni den gränsen?
- Japp.
- Fast jag vet att ni har flera förvaltare som har fler än tio uppdrag…
- Ja det beror ju på om det är en person som har skött uppdraget väldigt länge, så kan de få någon till.
Maud Ollén, överförmyndare i Norrköping:
- Vi har i våra riktlinjer en maxgräns på tio uppdrag. Vi följer den till 95 procent. Det finns en och annan god man och förvaltare som har några fler uppdrag än tio.
Malmö har satt sitt tak tre gånger så högt. Där får en ställföreträdare ha 30 uppdrag, men inte heller här följs reglerna.
- Dels är det väldigt individuellt hur många man klarar av, sen är det så att vi har svårighet att hitta ställföreträdare till de uppdrag som är mest krävande, säger ordförande i överförmyndarnämnden Bengt Persson.
Även i de fall där en kommun håller sin maxgräns kan förvaltaren ha fler huvudmän, eftersom han eller hon samtidigt kan ha uppdrag i andra kommuner.
Ett annat stort problem i regelverket som många experter pekar på är överförmyndarens dubbla roller. Förutom att tillsätta förvaltaren är det också överförmyndarens ansvar att granska förvaltaren. Följden av det här blir att den som klagar på en förvaltare samtidigt kritiserar överförmyndaren. Det är ju överförmyndaren som ska se till så att allt fungerar.
I vårt förra program berättade vi om Karolina Ahlström. Hon slog larm till överförmyndaren i Boden och berättade att hon misstänkte att hennes pappas förvaltare hade gjort av med flera hundra tusen av hennes pappas pengar för egen räkning. Men hon tyckte inte att hon fick något gehör.
- Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allting har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och årsräkningarna, berättade Karolina Ahlström.
Karolina Ahlström polisanmälde själv förvaltaren och det gjorde till slut även kommunen.Polisutredningen har precis påbörjats och förvaltaren vill inte uttala sig.
Som anhörig har man rätt att ta del av de årsräkningar förvaltaren lämnar in till överförmyndaren, men alla har inte anhöriga.
För att se till så att kommunerna verkligen sköter tillsynen har därför också de statliga länsstyrelserna till uppgift att granska den här verksamheten. Men inte heller länsstyrelsernas tillsyn fungerar som den ska. När Elisabeth Carlsund gjorde sina granskningar för riksrevisionen såg hon också att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet.
- Det är ett system som öppnar i realiteten för väldigt stora variationer med alldeles för stora maskor där det slipper igenom problem som borde ha plockats upp och uppmärksammats och åtgärdats av både överförmyndare och länsstyrelser men där det inte händer. För mycket ramlar igenom, säger hon.
- Men skulle du säga att det här området ändå är ganska genombelyst och granskat vid det här laget? Man känner till problemen?
- Ja två granskningar av mer eller mindre samma område med tre år emellan, det är ganska väl omhändertaget får man väl säga med tanke på den konkurrens som finns när det gäller att titta på olika områden.
Riksrevisionen har alltså gjort två stora granskningar och justitiekanslern, JK, har också undersökt länsstyrelsernas tillsyn - senast 2013 och också sett att tillsynen inte är tillräcklig på många håll i landet.
Redan för tio år sen, år 2004, gjordes också en stor statlig utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap. Det resulterade i en 1 500 sidor tjock rapport över brister och förslag till åtgärder, men sen dess har inte mycket hänt.
Flera andra länder i vår närhet har däremot sett över sina system. I Norge och Finland till exempel är tillsynen förstatligad. I Finland är det dessutom numera till största delen tjänstemän som har hand om förvaltaruppdragen.
Finland och Norge har också infört så kallade framtidsfullmakter. De innebär att man själv medan man är frisk utser en person som ska träda in i ens ställe den dag man kanske behöver den hjälpen. De flesta är överens om att framtidsfullmakter skulle minska trycket på de ställföreträdare som finns, men de löser inte de andra stora problem som finns i systemet.
Regeringen väntas snart komma med ett nytt lagförslag om godmanskap och förvaltarskap och vi har fått signaler om att det kommer ingå ett införande av framtidsfullmakter i det. Men ingenting i utredningsförslaget tyder på att systemet kommer att förändras i grunden. Trots att kritik mot systemet nu kommer från så många håll.
Från Eva von Scheele, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och landsting:
- Man lappar och lagar och har utredningar som gör vare sig varken till eller från, eller tvärtom det blir andra problem av dem som man inte har förutsett så att det behövs en översyn över alltihop, tycker jag.
Och från Claes Gillberg som är överförmyndare och ordförande i den ideella organisationen föreningen Sveriges överförmyndare:
- Vi vill nog att den skulle reformeras lagstiftningen ganska rejält, så att man får isär och väldigt tydligt pekar på hur det ska vara och kanske slipper en hel del sådana här oegentligheter som dyker upp.
Margareta Brattström, professor i civilrätt på Uppsala universitet är också kritisk. Hon har vid det här laget hunnit få bokhyllan full av utredningar som har gjorts inom det här området.
- Det har inte hänt så mycket och det är ju det som är lite frustrerande, eftersom som sagt var det här är personer som inte kommer skrika efter hjälp själva för det kan de inte göra. Och de flesta länder i vår omedelbara närhet har ju nya regler på det här området.
- Vad är det som hindrar då att vi gör samma sak i Sverige?
-Det är ju lagstiftarens ambition – riksdag och regering – det måste ju en fråga på den politiska dagordningen, avslutar Margareta Brattström.
Den som har möjlighet att sätta den politiska dagordningen inom det här området är justitieminister Beatrice Ask – vi får göra en kort intervju med Beatrice Ask på språng mellan en debatt och ett anförande. Kommer regeringens lagförslag att förändra systemet i grunden?
- Nej, vi gör inte om systemet. Det finns de som säger att det vore bättre att använda sig av offentligt anställda rakt över. Vi har ett system som bygger på ett frivilligt engagemang av vanliga medborgare. I grunden är det en tradition och en erfarenhet som fungerar bra på många sätt och det finns ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet. Men vi måste och ska rätta till de brister som finns, säger Beatrice Ask.
- Under den här serien har vi träffat väldigt många som har råkat illa ut. Anhöriga som har fått göra egna utredningar när man har haft misstankar om att förvaltaren har förskingrat pengar, vi har pratat med personal på äldreboende där de boende inte får gå på fotvård för att pengarna inte kommer in i tid – vad tänker du om det här?
- Det är ju bland samhällets mest utsatta människor som inte själva kan fatta beslut i egna angelägenheter och de är väldigt sköra och syftet med en god man eller en förvaltare är att någon ska föra deras talan och stå på deras sida och det fungerar inte alltid. Men jag är inte säker på att det skulle fungera bättre generellt i något annat system heller. Det här är svårt och därför måste det vila på en väldigt bra rekryteringsprocess, tillsyn och kontroll hela tiden.
- Men flera av dem vi har pratat med säger att systemet är så osäkert idag att det till och med lockar till sig bedragare. Vad säger du om det?
- Ja, det är ett av skälen till att skärpa kraven när det gäller rekrytering och att också kontrollera dem som utses till gode män och förvaltare bättre än hittills och där kommer regeringen också att ta initiativ. Man ska också ha klart för dig att en stor del av verksamheten fungerar ju väl, människor får den hjälp de behöver och då tycker jag kanske att det viktigaste är att rätta till de uppenbara bristerna och få det att fungera bättre.
- Men hur stor del av verksamheten fungerar väl?
- Ja, jag har inte siffror på det i huvudet just nu och det kan man kanske inte ha för det finns ju grader av det hela, men de här allvarliga händelserna som jag säkert tror att ni har stött på, de är i helheten inte en stor andel, men vart och ett av dem är ju naturligtvis oerhört allvarliga.
- Men hur kan man veta att det inte är en stor andel om man inte har kontrollerat?
- Vi har behov av bättre statistik också på det här området, men vi har ju ändå en överblick , vi har ju överförmyndarnämnder och andra, så viss kunskap finns det ju faktiskt om hur det ser ut.
- Vi har ju till exempel pratat med personal som jobbar inom omsorgen – och har pratat med flera som säger att det är vanligare att det inte fungerar än att det fungerar…
- Ja de säger det till dig, men vad har du för statistik på att de kan tala för alla. Jag träffar ju också väldigt många personer som arbetar med de här frågorna- och vad jag säger är att de är komplicerade och det händer saker som är allvarliga och som man måste åtgärda, men det är inte generellt sett så att de säger att det inte fungerar alls, men vi kan inte acceptera de här bristerna, att människor som inte kan hantera sin situation, utsätts för olika typer av brottslighet eller dålig hantering av den som är satt att faktiskt sköta deras tillgångar eller viktiga beslut.
- Så vad tänker ni göra åt det?
- Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Sen finns det en del av förslaget som handlar om att ge den enskilde större möjlighet att påverka också.
- Men flera andra länder har gjort om sina system, Flinland och Norge till exempel och förstatligat tillsynen – varför gör inte Sverige samma sak?
- Där för att vi inte har funnit skäl till att göra det och vi får väl med intresse studera konsekvenserna av hur det kommer att fungera i andra länder där man valt ett annat system, men vi är inte Danmark, Norge eller Finland. Vi är Sverige och vi har vår erfarenhet – och vi har ju inte haft likadana system tidigare heller.
- Men det är så många som vittnar om att systemet fungera väldigt dåligt idag – när har man skäl nog att ändra ett system?
- Ja, man måste nog höra fler än dem som ni har haft kontakt med och har framfört de synpunkterna. Vi har gjort omfattande utredningar, där många har kommit med synpunkter – och jag säga det att det är ju inte så att en folkstorm som säger att vi bör ändra systemet från grunden, utan det som remissinstanserna har haft synpunkter på är ju framförallt att det finns saker som behöver förbättras, att det finns problem att ta itu med och det har vi arbetat med att försöka åstadkomma och kommer inom kort att lägga förslag, avslutar justitieminister Beatrice Ask.
Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg
Producenter: Micha Arlt och Anna Berg
Exekutiv producent: Annika H Eriksson
Restaurangbesök, tamponger och hemmabiosystem - medan Stefan var på sitt gruppboende rullade pengarna ut från hans konto. När samhället ska skydda de allra svagaste kan 100 000-tals kronor försvinna utan att någon reagerar. Kaliber om ett system där varningssignalerna har satts ur spel.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-Hej pappa, hur mår du? Mår du bra? Håller du på och sondmatar?
Karolina Ahlström ringer till sin pappa som sen början av 2000-talet bor på ett gruppboende för människor med psykiska funktionshinder. Ungefär lika länge har han haft en förvaltare – en åtgärd som kommit till för att skydda de allra svagaste i samhället. Men gör den det? Eller har samhället svikit den som inte kan göra sin röst hörd?
Det här är den andra delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Den som blir satt under förvaltarskap behåller sin rösträtt, men i nästan alla andra sammanhang träder förvaltaren in i personens ställe.
Förvaltarskapet har kommit till som ett skydd för de svagaste i samhället. Det handlar om människor med olika funktionsnedsättningar som psykisk sjukdom och demens, men gång på gång hör vi historier om hur den som är satt att hjälpa utnyttjar sin ställning och skor sig på den utsattas bekostnad, utan att kommunen reagerar.
Handlar det här bara om några enstaka fall eller överger samhället den som inte kan ta hand om sig själv?
Kaliber kan idag visa att det finns stora brister inbyggda i själva systemet. Karolina bläddrar i ett fotoalbum.
- Här är han så otroligt lik min farfar som också ser väldigt bra ut. Det är roligt att se. Jag har bara glada positiva minnen om pappa. Han spelade badminton och läste sagor. För mig var han aldrig sjuk för han var ändå en pappa och kunde göra såna saker som pappor gör, berättar Karolina Ahlström när hon visar oss bilder på sin pappa Stefan ur ett fotoalbum från när hon var liten. Redan när hon låg i sin mammas mage började han bli psykiskt sjuk och idag är han så pass dålig att hon inte vill att vi följer med och träffar honom.
Stefan har skador i matstrupen som gör att han måste sondmatas. Det är livsfarligt för honom att äta – och det var för att hindra honom från att köpa mat som en förvaltare sattes in år 2004.
Sedan dess har förvaltaren tagit hand om Stefans ekonomi, medan personalen på hans gruppboende har hjälpt till med det som behövs i vardagen. Och det var Stefans kontaktperson på boendet som en dag i somras när Karolina var och hälsa på sin pappa, uppmärksammade henne på att allting inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi.
- Hon sa att det stämmer inte. Det finns aldrig några pengar när vi behöver pengar till Stefan. Vi behöver köpa nya skor till honom, han behöver ny vinterjacka. Och när vi frågar honom, förvaltaren, så säger han bara det finns inga pengar. Det finns inga pengar att handla för. Stefan har så mycket skulder.
- Din pappa då, han var också där, vad sa han?
- Han sa att jag tror att han blåser mig. Jag förstår ju nu att han också har haft en stark magkänsla om det.
När Karolina kommer hem igen ringer hon till överförmyndarexpeditionen i Boden, där hennes pappa bor och ber om att få förvaltarens årsräkningar över hennes pappas ekonomi skickade till sig.
- Jag fick de senaste tre åren hemskickade till mig och jag började titta och det ser jag direkt att det här stämmer inte. Det var stora inköp på Coop, det var inköp på konditori. Det var inköp på Elon… Det var ju så solklart att det stämmer inte. Ingenting av det här har kommit min pappa tillgodo.
När Karolina får se de inköp som har gjorts misstänker hon alltså att det inte står rätt till. Det har handlats massor av mat – och Karolinas pappa får ju inte äta. Det finns också ett mobilabonnemang, men hennes pappa har ingen mobil, så hon ringer tillbaka till överförmyndarexpeditionen och berättar vad hon har upptäckt.
- Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är en väldigt pålitlig människa.
Karolina Ahlström tvivlar inte på att hennes pappa behöver en förvaltare – och när tingsrätten fattade beslutet om förvaltarskap år 2004 tyckte hon att det var bra. Även om hon då inte visste så mycket om vad det innebar.
När en förvaltare tillsätts går det till så att kommunens överförmyndare, ofta en förtroendevald person rekryterar den som ska bli förvaltare. Ett uppdrag som till stor del bygger på ideellt arbete. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare. Lagen säger bara att personen ska vara en ostraffad, rättrådig, erfaren och allmänt lämplig.
Själva systemet med godmanskap och förvaltarskap bygger på en nästan 100 gammal lagstiftning. Det har visserligen gjorts en del justeringar genom åren, men i stort ser den likadan ut nu som då. Bengt Wahrolén är jurist och arbetar med förvaltarärenden och enligt honom har lagen inte följt med sin tid.
- Man har låtit det mer eller mindre växa mossa över den här lagstiftningen. Grundsystemet har behållits och det är ett system som bygger på att kommunen ska ha ansvar för dem som bor i kommunen. Ursprungligen byggde det på att familjen hade ansvar för sina släktingar och det stora1974 var att man släppte in utomstående. Det vill säga det som nu har vuxit ut till omsorg och vård på kommunal nivå.
En förvaltare brukar få ett arvode på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året. Och behovet ökar. Vi står bara i början av den så kallade äldreboomen. Dessutom har många psykiatriska institutioner slagit igen de senaste decennierna.
En undersökning som Kaliber har gjort visar att ansökningarna om förvaltarskap har ökat med 25 procent på fem år, från 1 500 ansökningar år 2008 till 2 000 år 2013. Hur många av dem som blir förvaltarskap vet vi inte men många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill ställa upp och det har lett till att överförmyndaren till och med kan behöva leta i sin egen bekantskapskrets när de behöver anlita förvaltare.
Problemet är att samma överförmyndare som rekryterat förvaltaren sen också till uppgift att granska den här personen – och garantera att förvaltaren gör ett bra jobb.
Få är så insatta i hur det här systemet fungerar som Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett år sedan, men innan dess gjorde hon två stora granskningar av godmanskap och förvaltarskap på Riksrevisionen – den senaste år 2009. Och hon ser just överförmyndarens dubbla roller som en stor brist i systemet.
- Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske, någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget, och som inte alltid sköter sin tillsyn.
Vi ska återkomma till de brister i tillsynen som Riksrevisionen upptäckte i sina granskningar, men först ska vi tillbaka till Karolina Ahlström. När hon upplever att hon inte får något gehör från överförmyndaren börjar hon granska sin pappas förvaltare på egen hand. Hon begär ut både årsräkningar och kvitton på inköp.
Och det är när hon får se kvitton från stormarknaden Coop hon upptäcker att det finns två kort kopplade till hennes pappas konto, ett som hennes pappa har kunnat handla med och ett som förvaltaren själv har använt.
- Om man tittar på det pappa har handlat så är det cigaretter, det är sopsäckar, halogenlampor, engångshyvlar. Inget ätbart. Om man kollar då på det förvaltaren har handlat så är det väldigt mycket. Det är godis, det är mat, det är oxfilé, det är renkött, det är glass och inte bara det. Han har också stora kapitalvaruinköp. Ett hemmabiosystem. Där har han handlat en solsäng, en solbädd, för 1595 kronor, säger Karolina.
Karolina börjar nu lägga ihop kvitto efter kvitto på mat och prylar som varken hon eller personalen på hennes pappas boende sett att hennes pappa har fått ta del av under åren som har gått.
Det är alltså kommunens överförmyndare som har ansvar för att granska förvaltaren. Förvaltaren är skyldig att lämna en årsräkning varje år.
Men hur brukar de här granskningarna gå till ute i kommunerna?
För att ta reda på det åker vi och träffar Claes Gillberg. Han är ordförande i föreningen Sveriges överförmyndare, en ideell intresseorganisation och han är själv överförmyndare i Täby utanför Stockholm.
Claes Gillberg säger att överförmyndaren ska granska förvaltarens årsräkning varje år. Det innebär att man går igenom den blankett som förvaltaren skickat in och ser till att inkomster och löpande utgifter som t ex hyra och vårdavgifter stämmer, men när det gäller inköp som mat och kläder görs inte alltid en kontroll av kvitton.
- Vi går ju igenom årsräkningarna, men sen när det gäller kvitton, ja då kan vi begära in kvitton om vi är osäkra.
- Hur tydliga instruktioner finns det för hur de här årsredovisningarna ska kontrolleras?
- Nej, det finns ingen, om vi jämför med socialnämnder, som också finns i alla kommuner, så finns det en Socialstyrelse med rätt att skriva författningar och liknande. Detta saknas helt på överförmyndarsidan.
Det finns alltså inga exakta regler för hur överförmyndarens kontroll ska gå till, men utöver den här rutinmässiga genomgången görs också mer noggranna stickprovskontroller. Hur många och hur ofta varierar också mellan olika överförmyndare.
På så sätt kan en inköp som de Karolina upptäckte slinka igenom år efter år, trots att det ser väldigt märklig ut om man tittar närmare på dem. Vi ber Claes Gillberg titta på ett utdrag av Karolinas pappas utgifter.
- Ja, inte stora pengar men tidningen Laura för kvinnor + 40… kattmat… nä, jag vet inte, men det ser väldigt märkligt ut.
När det gäller överförmyndarens olika roller, är också Claes Gillberg kritisk till hur systemet ser ut idag. Det är formellt egentligen tingsrätterna som ska utse förvaltare och gode män, men i praktiken har den uppgiften sen länge hamnat på överförmyndarens bord.
- Ja, det är ju inte en bra lösning naturligtvis, men det har blivit så. Vår absoluta huvuduppgift är ju tillsynen. Sen har det ju över tid blivit så att vi får göra en hel del av grundarbetet i den rättsliga processen att utse gode männen och då resonerar man väl praktiskt tror jag att det är svårare för tingsrätten, som har en stor domsaga med många kommuner inblandade att veta var det finns lämpliga gode män. Ja, det har blivit en slentrian, så det är egentligen inte en bra lösning.
Claes Gillberg får medhåll av Eva von Scheele, som är förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting. Inte heller hon är nöjd med säkerheten i systemet som det ser ut idag.
- Det är ett väldigt konstigt system, att man dels ska rekrytera och försöka få människor att ta de här uppdragen, och sen så fort de har fått ett uppdrag så utövar man tillsyn. Det är ett tveeggat uppdrag som jag är mycket tveksam till om det är det mest effektiva och det bästa.
Som systemet är utformat idag ska alltså samma person som har till uppgift att värna om Karolinas pappa både rekrytera förvaltaren och kontrollera så att förvaltaren sköter sitt uppdrag. När någon klagar på en förvaltare blir det alltså indirekt ett klagomål på överförmyndaren.
Det här var nånting som Karolina tyckte att hon blev varse när hon larmade överförmyndaren om att hon misstänkte att förvaltaren hade använt hennes pappas pengar för egna inköp.
- Jag kände att jag inte fick något medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allt har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och fått in årsräkningarna så har allting stämt.
Mellan 2004 och 2013 har förvaltaren, enligt Karolina, köpt mat och prylar till sig själv för över 300 000 kronor av hennes pappas pengar. Förvaltaren har vid den här tidpunkten också flera andra förvaltaruppdrag åt kommunen, och överförmyndaren har ingenting att anmärka på.
- Det gör mig ju också vansinnig. Vad har de sysslat med? Vad gör de under sin arbetsdag? Hade de bara kollat igenom kvittona ordentligt och sett till vad det är för person det handlar om så hade de ju förstått att det här är inte rimligt. Men han har fått fortsätta att handla och härja bäst han vill.
När hon inte tycker att hon får någon hjälp av överförmyndaren polisanmäler Karolina själv förvaltaren den 30 augusti förra året - och efter stor tvekan väljer hon också att gå ut i lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, och berätta sin historia.
- Det är ganska stort att gå ut med en sån här grej. Att blotta pappa och mig och vårt privatliv. Att blotta det inför alla. Så jag blev livrädd, men sen så kände jag att neej, jag ska göra det här. Inte bara för att sätta press på överförmyndarnämnden utan även för att jag visste ju då att han hade 14 andra klienter, huvudmän, och jag kände bara att om de kan få reda på att det är något fuffens som försiggår så kan de också kan börja granska och få stopp på det hela. Att vi är några man och kvinnor starka i det här så att vi kan hjälpas åt.
Det är först efter artiklarna i tidningen som Karolina upplever att överförmyndarens granskning tar fart.
På eftermiddagen den 12 september, samma dag som tidningen publicerar sin första artikel, har överförmyndarnämnden ett möte där de avsätter Karolinas pappas förvaltare. Dagen efter frånsäger sig förvaltaren själv de 14 andra huvudmän han har ansvar för. Och en knapp månad senare, den 9 oktober, polisanmäler även kommunen förvaltaren. Han anmäls för trolöshet mot huvudman, förskingring och urkundsförfalskning .
Men hur kunde kommunen dröja så länge?
Just nu pågår en utredning på länsstyrelsen av hur Bodens kommun har skött ärendet. Det yttersta ansvaret för Karolinas pappas förvaltarskap har den politiskt tillsatta överförmyndarnämnden.
Ordförande i nämnden är Arne Pettersson (S). Varför har de inte reagerat tidigare?
- Ja, det är svårt att svara på naturligtvis, helt klart är ju att vi inte har reagerat, säger han.
- Men är det inte er uppgift att just granska?
- Ja, men vi har granskat.
- Och hur tycker du att ni har utfört den granskningen?
- Jag vill avvakta länsstyrelsens granskning, så jag svarar inte på det nu. Vi har 450 årsräkningar att granska och det är inte så lätt att hitta att allting, att det är storlek på skorna och om man behöver en dammsugare eller inte.
- Här var det mat för en man som har sondmatning...
- Ja, det där vill jag inte gå in på.
- När Karolina slår larm och ber att få er hjälp och ert stöd så upplever hon inte får det - vad säger du om det?
- Det får stå för henne.
- Varför tror du att hon säger det?
- Ja, det vet jag inte.
- Hon upplever att ni vill skydda er förvaltare?
- Ja, det fåt stå för henne också. Varför skulle vi skydda en förvaltare?
- Ett klagomål på en förvaltare innebär också ett klagomål på er tillsyn. Hur tror du att det påverkar er?
- Nej, det påverkar inte oss alls, utan får vi ett klagomål på oss så tar vi ju det på allvar naturligtvis.
- Det är inte så Karolina har upplevt det…
- Nej, jag förstår det.
När vi pratar med Arne Pettersson betonar att han tillträdde som ordförande i överförmyndarnämnden i Boden först år 2011. När Arne Pettersson tog över ordförandeskapet hade hela den tidigare nämnden nyligen avgått. Orsaken var att den hade fått skarp kritik från länsstyrelsen just för deras bristande tillsyn av förvaltare. Även då var det en anhörig som slog larm. Efter kritiken såg överförmyndarnämnden över sina rutiner .
Men under samma period hade alltså Karolinas pappas förvaltare en mängd uppdrag för kommunen, utan att någon reagerade.
Men Arne Pettersson, ordförande i överförmyndarnämnden i Boden, tycker att huvudmännens intressen tas till vara och att tillsynen fungerar:
- Jag tycker att vi sköter tillsynen och att det här skulle inträffa är ytterst beklagligt bara.
- Men nu har det ju inträffat, inte bara en gång utan flera gånger?
- Ja, men så är det nog i många kommuner att det händer saker. Kan man hitta sätt att hitta olika sätt att utnyttja olika system så finns det ju ofta bedragare. Kanske vi har varit mera på tårna att följa upp och göra polisanmälningar, så jag vill inte säga att vi på nåt sätt inte agerar.
- Men tycker du fortfarande att man kan känna sig trygg om man har en förvaltare i Bodens kommun?
- Ja, absolut.
Polisutredningen mot Karolinas pappas före detta förvaltare har precis påbörjats. Vi har pratat med förvaltaren och erbjudit honom att bemöta anklagelserna, men han vill inte ge några kommentarer.
Men när en förvaltare döms för brott har han eller hon ett personligt ansvar. Karolinas pappas nya förvaltare kan begära skadestånd av kommunen för hennes pappas räkning, men för att kunna få det krävs det att kommunen har brustit i sin tillsyn och enligt jurist Bengt Wahrolén kan det vara svårt att få rätt.
- När det gäller kommunen måste jag kunna visa att tjänstemännen har varit försumliga. Det vill säga att de måste ha kunnat inse att förvaltaren inte skötte sig och då blir kommunen skadeståndsskyldig. Och det är alltså ett extra steg.
Men det finns alltså ytterligare en kontrollinstans - ovanför överförmyndaren – som också ska se till så att ingen huvudman råkar illa ut och det är de statliga länsstyrelserna. De ska kontrollera att överförmyndarna utför sin tillsyn på ett bra sätt - och det är deras verksamhet som Elisabeth Carlsund har granskat på Riksrevisionen – en gång 2006 och ytterligare en gång år 2009. I sina granskningar hittade hon bland annat förvaltare som hade gjort uttag på stora belopp utan att redovisa; husförsäljningar som inte var dokumenterade och flera fall där årsräkningar saknades helt.
- Det som vi har pekat på i de här granskningarna är förutom att man hittar sådana oklarheter med vart pengarna går helt enkelt, så var det otydligt med kritiken, hur allvarligt länsstyrelsen såg på det och vad man ansåg att överförmyndaren skulle göra åt det hela. Vilket gör att tillsynen inte var effektiv i den meningen.
- Så vad hände då när en massa pengar var borta utan kvitton?
- Ja, tyvärr, i många fall verkar det som att det hände alldeles för lite eller ingenting.
I Riksrevisionens båda granskningar kom det också fram att det är stora skillnader i hur tillsynen sköts i olika delar av landet. För att förbättra kontrollen slogs därför länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i juli 2012 samman till sju större enheter, men enligt en undersökning som Justitiekanslern, JK, har gjort har tvärtom antalet kontroller i landet minskat efter sammanslagningen. Lagen säger att länsstyrelserna ska kontrollera alla överförmyndare en gång per år, men förra året var det bara en av sju enheter som levde upptill det kravet enligt JK. Det var Dalarna.
I Boden gjorde länsstyrelsen ingen tillsyn förra året. Det berodde enligt länsstyrelsen i Norrbotten på tidsbrist. Man var tvungen att prioritera så kallade riskkommuner - och till dem hör inte Boden, trots den kritik som har riktats.
En rundringning som Kaliber har gjort till de sju länsstyrelseenheterna visar att länsstyrelsernas kontroll inte ledde till mer än en polisanmälan under 2013.
Istället är det ofta precis som i Karolinas pappas fall en anhörig som slår larm.
- Det var jag som var tvungen att börja granska det här för att det skulle komma fram. Och det är skrämmande att veta att, hade jag inte varit där och då och pratat med pappas kontaktperson så kanske det inte hade kommit fram. Det kanske hade fått fortgå i flera år till. Han har struntat i att betala min pappas hyra till exempel. Han har en hyresskuld på över 21 000 kronor. Vad hade hänt då, hade han kunnat bli utslängd från sitt boende? Man vet inte. Det är skrämmande att tänka hur långt det hade kunnat gå. Personlig konkurs. Jag vet inte. Jag vågar inte ens tänka tanken.
Under arbetet med den här serien har vi hört talas om mängder av liknande fall och vi har inte stött på en enda person som tycker att systemet fungerar bra som det ser ut idag.
Men trots Riksrevisionens två rapporter och trots att det gjordes en stor utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap redan år 2004 har inte mycket hänt sen dess. Snart väntas regeringen komma med ett nytt lagförslag på området, men ingenting tyder så här långt på att systemet kommer att förändras i grunden.
Jurist Bengt Wahrolén går så långt som att systemet som det ser ut idag riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet i stort.
- Tilltron till samhället skadas. Vi andra som ser på, även om vi inte just nu berörs, vi drabbas ju också för att vi undrar hur blir det när jag blir gammal och tappar förmågan? Kommer mina släktingar att kunna se efter mig eller kommer kommunen att ta över kommandot? Och vad gör de med det kommandot?
Nu väntar Karolina Ahlström på att polisens utredning ska bli klar. Kommunens omsorg däremot har hon helt tappat förtroendet för.
- Det känns som att det finns ju inget skydd för de svaga och utsatta. Det är ju de som ska finnas till för de utsatta, om de inte går att lita på vem ska då hjälpa? Om inte ens överförmyndarnämnden ska vara de som hjälper, gör det?
I nästa vecka fortsätter vi vår granskning av förvaltarskap – då frågar vi oss varför ansvariga politiker inte har tagit tag i de här bristerna trots alla varningssignaler.
Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg
Producenter: Micha Arlt och Anna Berg
Exekutiv producent: Annika H Eriksson
Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
- Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn. Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten.
- Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning…
En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen.
Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd.
Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten.
Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt.
- Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då.
Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap?
För att ta reda på det har vi åkt till Ånge.
- Nu är vi på loppis.
- Oj, här är det grejer!
- Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund.
Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar.
- Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för.
Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt.
Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall.
- Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då.
Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting.
- Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då.
Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin.
- Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor.
Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna.
Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare.
Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för.
Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt.
Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution.
Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år.
Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra.
Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell.
- Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting.
Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald.
När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg.
- Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret.
- Visste du då vad förvaltarskap innebar?
- Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång.
Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg.
Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst.
Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte.
Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap.
- När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer.
- Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg?
- Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan.
- Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir?
- Ja.
Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall.
- Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall.
- Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap?
- Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre.
Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer.
Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar.
Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar.
- Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden.
När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad.
Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville.
- Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar.
I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver.
Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden.
- Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst.
För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse. Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten. Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet.
- De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.
- Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare?
- Nej, jag har inte varit glad alls.
Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering.
År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs.
Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart.
- De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag.
Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare.
- Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig.
På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten.
Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap.
- Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting.
Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin.
Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte.
- Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt.
Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då.
Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri.
- Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet.
Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester.
I psykologutlåtandet står det:
”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.”
Och i läkarintyget står det:
”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”.
Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia.
- Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag.
- Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara!
- Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu.
Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan.
- Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva.
Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret.
Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap?
Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende?
Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet?
Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss.
Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag.
Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå.
Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor.
Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid.
- Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande.
Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall.
- Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han.
Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13.
Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken.
Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män.
Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap.
Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig.
Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post.
Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik.
- Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst.
Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi.
- Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan.
I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste.
Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt
Producenter: Anna Berg och Micha Arlt
Exekutiv producent: Annika H Eriksson
Olyckorna ökar i samband med färdtjänstresor. I Kaliber idag om Lennart som fick amputera benet efter sin olycka och de funktionshindrade barnen som får åka till skolan i trasiga bilar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är tidig morgon på Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Taxibilar anländer med förskolebarn och skolbarn till parkeringen där skolans taxivakter och personal tar emot. Många av barnen här har speciella behov. De är döva, hörselskadade, har talsvårigheter, diagnoser eller andra behov.
120 av de 200 eleverna har skolskjuts eller färdtjänst för att komma till skolan. Vi har åkt hit för att skolans namn ofta dyker upp bland klagomålen på färdtjänst i Göteborgs stad. Det handlar om förskolebarn som släppts av på parkeringen istället för till en vuxen, men också om olyckor och allvarliga incidenter.
Varje år skadar sig hundratals personer i samband med en färdtjänstresa och andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och transport för barn med funktionshinder. Kaliber har granskat skaderapporteringen i Sveriges storstadsregioner. Trots att färdtjänstcheferna där säger sig jobba aktivt för att minska olyckorna inte minst genom nya tekniska lösningar, kan vi idag avslöja att både olyckorna och personskadorna ökar.
I Kaliber idag söker vi svaret på varför olyckorna ökar och om det kan ha ett samband med den prispress som hela taxibranschen är utsatt för.
Jag sitter i en rullstolstaxi tillsammans med Lennart Wilde. Föraren kopplar loss banden som håller fast rullstolen under färden. Det var här utanför radhuset i Sollentuna i Stockholm som olyckan hände. Olyckan som kostade Lennart hans ena ben.
– Som tur är har jag ju ingen känsel i benen för att annars mer eller mindre bryta och krossa två ben det måste ju kännas en hel del. Det blödde kraftigt för det ena brottet, de benen var av.
Lennart är förlamad efter en ridolycka för mer än 40 år sedan och sitter i elrullstol. Vi har gått in i radhuset och Lennarts dotter Mia kokar te.
Den 11 mars 2013 skulle Lennart Wilde åka hem till radhuset i Sollentuna efter ett par dagars vistelse på Danderyds sjukhus.
– Han öppnar luckan där bak, fäller ut en liten ramp och jag har för mig att han sa "backa försiktigt". Och det går inte att göra något annat med de här rullstolarna de rör sig väldigt långsamt bakåt, däremot så är ju motorn väldigt stark. När den börjar på att åka bakåt och banden, låsningen fortfarande sitter fast, så blir det en spänning som gör att stolen tippar framåt. Det var som en blixt, jag åkte framåt. Jag åkte framåt mot väggen så jag nästan hade kunnat bryta nacken.
Lennart har suttit i utrymmet längst bak i den minibussliknande bil, en Wolksvagen Caddy, som taxibolaget använder. Rullstolen är fäst med flera utdragbara remmar längst fram, som fungerar lite som ett säkerhetsbälte. Men när Lennart ska backa tar det stopp. Lennart faller framåt och den mer än 100 kilo tunga rullstolen krossar hans ben. Chauffören får med hjälp av en förbipasserande granne upp Lennart i rullstolen igen, men båda Lennarts ben är krossade.
– Men trots att jag inte hade ont så blev jag väldigt omtumlad och just när han skulle försöka lyfta mig upp i stolen, jag trodde att han skulle krossa mig. Jag vet inte om han sa något om att ringa efter ambulans. Jag har inget minne utav det.
Enligt chaufförens egen redogörelse för händelseförloppet har olyckan skett för att Lennart kört snabbt och ryckigt och haft bråttom att backa ut. Han skriver även att han frågade Lennart om han skulle ringa en ambulans men att Lennart säger nej till det så han kör in Lennart i hans hus och lämnar honom där.
När Lennarts dotter Mia kommer hem efter en stund hittar hon sin pappa blödande i rullstolen.
– Då när jag kommer hem så ser jag att väskorna är slängda utanför ytterdörren och sedan så öppnar jag och då hittar jag min far som sitter i sin rullstol utan kudde och med benen liksom släpande efter sig och han är hysterisk. Då ser jag att det blöder. Byxorna är fulla med blod så jag ringer direkt 112 och pratar med dem där och säger att detta verkar allvarligt.
Medan ambulanspersonalen lägger Lennart på en bår och tar in honom i ambulansen så ringer föraren.
– Då säger jag att vi är på väg med ambulans och det här ser allvarligt ut och vi får hoppas på det bästa. Jag försöker lugna både pappa och mig själv och det blir även färdtjänstkillen också som jag lugnar på något sätt. Och sen så åker vi iväg.
Enligt taxichaufförens skriftliga redogörelse för händelseförloppet har Mia sagt till honom att han inte ska ta på sig skulden för det som har hänt, att det är en olycka. Det blir sedan rubriken för denna händelse i färdtjänstens händelsedatabas. ”Dottern anser att det var en olyckshändelse och inte förarens fel”.
– Vad som hade hänt innan jag kom det vet ju inte jag, jag är inte en sådan som vill anklaga någon. Jag vill bara ha en utredning om vad som har hänt. En ärlig utredning där man inte bara försöker skydda sitt eget skinn.
Varför tror du att det här hände med din pappa?
– Jag tror att det beror delvis på stress. Jag tror att färdtjänsten är väldigt stressade när de ska av och på med folk. För att de har ofta en annan kund som sitter och väntar. Jag tror också att det var därför han fattade ett dåligt beslut, att inte ringa till ambulans när pappa behövde det. Jag är helt övertygad om att han inte är någon elak eller dålig människa, han verkar vara en hygglig kille och de flesta jag haft kontakt med som kör färdtjänst är hyggliga killar och tjejer så det är inte det, men jag tror de är rätt så pressade ibland. Just när det gäller tid.
I Kaliber förra veckan kunde vi berätta att klagomålen på färdtjänsten och andra samhällsbetalda taxiresor ökar i storstadsregionerna. Flera av problemen kunde härledas till en stor personalomsättning bland förarna, i ett system där framförallt priset styr vem som vinner upphandlingen hamnar både förare och färdtjänstresenärer i kläm.
Vi ville se om även olyckorna, de fall där folk faktiskt skadar sig fysiskt ökar. Genom att begära ut kommunernas och trafikbolagens skaderapportering och granska den kan Kaliber idag avslöja att olyckorna och personskadorna ökar i Stockholms län, i Skåne och i Göteborgs stad. Från 91 olyckor för fem år sedan till 140 olyckor förra året. Minst 123 av olyckorna förra året ledde till personskador.
Västtrafik sköter färdtjänstresor för 41 kommuner i Västra Götaland. De har tidigare inte sammanställt de här uppgifterna, men förra året inträffade 22 trafikhändelser där någon blev skadad. Totalt rör det sig om minst 145 fall av personskador i storstadsregionerna förra året.
Antalet trafikolyckor har ökat, men de flesta olyckor sker när fordonet står still.
Så här kan det till exempel stå i rapporterna.
”När hon skulle kliva in i bilen i baksätet så fick hon inte med sig sin högra fot in i bilen utan föraren stänger dörren och foten kommer i kläm. Resenären hör ett krasch när han försöker stänga dörren. Då ser föraren att hennes fot sitter i kläm. Det är en komplicerad fraktur på foten och att det kommer att ta minst nio veckor för rehabilitering.”
”När resenären kommer ner och försöker sätta sig i bilen så ramlar resenären utanför bilen med halva kroppen i bilen. Hemtjänsten ringer ambulans. Föraren ber resenären att sätta sig på rullatorn så att han kan åka iväg och hämta andra resenärer. Resenären åker ambulans till Danderyds sjukhus.”
”Resenären och hennes assistenter märkte att föraren var stressad och han frågade hela tiden hur lång tid resan skulle ta. När föraren skulle spänna fast resenären i bussen glömde han fälla ner skydden på rullstolens baksida och han spände inte fast ordentligt. Bara efter några meters körning tippar rullstolen bakåt och resenären slår i sitt huvud och sin arm.”
”Föraren låste inte rullatorn så när resenären skulle gå så ramlade resenären och slog i ansiktet. Resenären Blödde kraftigt i ansiktet.”
”När föraren skulle köra in resenären i rullstolen i bilen tippade han inte bak rullstolen för att underlätta, utan körde bara rakt fram. Detta resulterade i att rullstolen hårt träffade bilen och resenären ramlade ur rullstolen. Fallet var så hårt att hon bröt benet. Hon fick åka in med ambulans till sjukhuset.”
Det här är bara några exempel på olyckor som inträffade 2013.
Anders Wretstrand lektor vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet är en av de få personer som studerat förekomsten av personskador i samband med samhällsbetalda taxiresor i Sverige. Han är oroad över utvecklingen.
– Det är bekymmersamt därför att anledningen till att vi gjorde den här forskningen var att den var efterfrågad av vår forskningsfinansiär och vi deltog också i olika sammanhang för att sprida resultaten för hur färdtjänsten ska kunna bli säkrare. Och en hel del har gjorts för fordon har i ökande omfattning blivit låggolvfordon vilket har minskat risken för vissa typer av olyckor, men om det nu är så att olyckorna inte tycks minska utan snarare öka så tyder det på någon typ av systemfel.
Anders Wretstrand gjorde tillsammans med flera andra forskare en studie som beräknade samhällets kostnader i samband med skador vid samhällsbetalda taxiresor. Deras beräkningar visar att kostnaden för skadorna kan värderas till en kvarts miljard kronor för hela landet.
– Det vi observerade var det att antalet olyckor är inte så många men relaterat till hur många resor som görs så förefaller det som att färdtjänsten är en olycksdrabbad transportform.
Enligt Anders Wretstrand är färdtjänsten extra utsatt för olyckor eftersom resenärerna är skörare än andra resenärer och att själva systemet är så komplicerat upplagt. Ofta är flera företag inblandade i en och samma resa och information om resenärens behov når inte alltid föraren.
– Och de skador som vi noterade då det var förhållandevis många allvarliga skador som dessutom uppstod när fordonet stod stilla, alltså inte under färd.
Han berättar att redan för 10 år sedan när han gjorde sin studie var personalomsättningen stor och många förare visste inte hur de skulle spänna fast en rullstol.
– Det kunde tillexempel vara så att jag följde med på ett antal resor och i vissa fall var det så att det kom en förare då som kanske inte har fått så mycket utbildning utan till och med att det var hans första pass. Då fick jag själv hjälpa till och instruera hur rullstolarna skulle sättas fast, trots att min roll egentligen bara var att observera och intervjua resenärerna.
Tillbaka till Lennart Wilde och hans krossade ben. När Mia och Lennart kommer fram till sjukhuset så säger läkaren att Lennart har öppna frakturer på bägge benen och efter ett par dagar står det klart att Lennarts ena ben måste amputeras.
– Då kunde jag inte tala om det här och en lång tid efter kunde jag inte tala om det här och jag blev väldigt deprimerad utav det här. Det var en mycket svår tid. För mig var det ju en mycket besvärlig händelse som gjorde att våren och sommaren inte blev…och eftersom man är så gammal som jag är man ju rädd om tiden. Man kanske inte har så många somrar kvar.
Lennart är trött och ledsen efter att ha förlorat benet och spenderar våren och sommaren med det andra benet i gips. Han orkar inte anmäla händelsen till färdtjänsten direkt och när han väl gör det visar det sig att taxibolaget och färdstjänsten i Stockholm redan har bestämt sig för vad som hänt utan att någon gång ta kontakt med Lennart och kontrollera de uppgifter som föraren lämnade.
I köket i Sollentuna läser vi igenom vad som står i förarens rapport.
Det man märkte innan inlastningen var att kunden körde mycket snabbt och ryckigt i sin elrullstol som var smal och ganska hög. Gjorde du det? Körde du snabbt och ryckigt? Kan du visa hur snabbt kan du köra?
– Ja.
Du kör rullstolen med den där lilla spaken.
– Det går inte att komma fortare.
Det är svårt att köra den särskilt fort faktiskt.
Men Lennart Wilde var i sitt yrkesverksamma liv ombudsman på organisationen DHR och tänker att det som har hänt honom inte får hända andra, så han tar själv kontakt med färdtjänsten och kräver en oberoende utredning.
Färdtjänsten, rullstolsresor och sjukresor i Stockholm sköts av Trafikförvaltningen på Stockholms läns landsting. De är de som upphandlar och beställer resorna från taxibolagen. Vi är på väg till deras huvudkontor för att träffa den ansvarige chefen Kenneth Svärd och prata om det som hände Lennart.
– Den här frågan som du skickade en fråga om, en benhändelse, den är ju fruktansvärd tragisk i sig men problemet med den händelsen är ju i stort sett att det är inte fordonet som det har varit fel på utan det är själva rullstolen. Och där har vi en svårighet, vi påverkar inte hjälpmedlet.
Hur kan du säga att det är rullstolen det är fel på?
– Hur kan en rullstol välta inne ett fordon så att säga när det står stilla på vägen? Det är liksom inte görligt om inte rullstolen är så stark vilken den är att den drar omkull sig själv. En elrullstol är ju byggd för att vara otroligt stark och köra till exempel ute i trafiken, upp för trottoarkanter och upp för små höjder. Så den är oerhört stark och har ett kraftigt vridmoment, om då brukaren är lite vårdslös eller kör för snabbt då kan ju tyvärr sådant här hända. Det här är första gången vi har råkat ut för det och det är tragiskt, i synnerlighet för den brukaren, men vi har väldigt svårt att påverka, är rullstolen lämplig i fordonet.
Menar du att ansvaret för det som hände ligger på Lennart?
– Man kan inte få en rullstol att välta i ett fordon om man inte kör rullstolen eller gasar för mycket.
Hur har ni kommit fram till den här slutsatsen?
– Det är ju med beprövad erfarenhet som det så vackert heter.
Har ni träffat Lennart och testat hans rullstol?
– Nej vi har inte träffat någon brukare och diskuterat frågan av det skälet att vi kan ju inte påverka själva hjälpmedlet. Det ligger på annan part. Vi kan inte träffa alla 12 000 brukare av elrullstolar och godkänna deras stolar. Det är inte vår roll.
Men ska ni inte ha fordon som de hjälpmedel som brukarna använder fungerar i?
– Vi har ju fordon där alla hjälpmedel kan resa med, men sen om hjälpmedlet är lämpligt att resa på i bilen, det är någonting vi inte äger bedömningen utav, utan det måste den förskrivaren av hjälpmedlet göra om det är att lämpligt att resa på eller sittande i så att säga.
Jag har träffat Lennart och testat hans rullstol och den har ju bara ett sätt att åka bakåt och det är långsamt.
– Ja, men om man kör när rullstolen sitter fast då är den stark nog att vrida omkull sig själv.
Men Lennart menar ju att han har fått instruktionen att backa? Och det är väl inget som föraren säger emot eller?
– Nja, man ska ju backa sakta ut ur bilen så att föraren lossar de främre fasthållningsanordningarna. Kör man för fort i det läget och inte ger dem möjlighet att lossna, då kan sådant här hända.
Men hur kan man köra för fort när det bara finns ett sätt och det är långsamt?
– Jag känner inte till rullstolar som bara har ett läge så att säga. Det låter märkligt. I så fall är det ett tecken på att den här rullstolen inte är lämplig i fordonet för den här typen av fasthållning finns över hela världen. Fordonet har det inte varit något fel på.
Kenneth Svärd hänvisar till att färdtjänsten i Stockholms län har varit med och tagit fram bilmodellen och att utrustningen är testad av tre oberoende testinstitut och därför vet han att fordonet inte har några felaktigheter. Om rullstolen satt fast så borde Lennart ha märkt det.
Det är alltså Lennart eller rullstolen som enligt Kenneth Svärd har orsakat olyckan.
Ord står mot ord, men färdtjänsten i Stockholm har aldrig tagit kontakt med Lennart för att höra hans version. Kaliber har också varit i kontakt med det aktuella taxibolaget och inte heller de har sett någon anledning att ifrågasätta förarens redogörelse av händelseförloppet. Men klart är att Lennarts ben krossades när han skulle ur bilen och att han lämnades blödande i sitt hus.
Men däremot medger Kenneth Svärd att kontakten med Lennart kunde ha skötts på ett bättre sätt. Och att olyckorna i Stockholms län har ökat från 46 till 60 på fem år beklagar han men påpekar att det är få i förhållande till hur många resor som görs.
I materialet från Sveriges storstadsregioner hittar vi 145 fall av personskador under förra året. Det kan röra sig om lättare skador som klämda fingrar och sårskador på händer och ben, men bland skadorna hittar vi också flera allvarliga fall av benbrott och skallskador som ger bestående men och leder till långa sjukhusvistelser.
Tillbaka i köket hos Lennart. Han får lyssna på de svar vi har fått från färdtjänsten i Stockholm och det aktuella taxibolaget.
– Det känns ju inte bra när de mer eller mindre talar om att jag själv har förorsakat en olycka som gjorde att jag blev av med ena benet och sedan att de inte vill göra en utredning så att man i framtiden kan undvika sådana här olyckor. Det tycker jag är, det är nästan brottsligt.
Åter till Anders Wretstrand, en av forskarna bakom den enda vetenskapliga studie av olyckor inom färdtjänsten som gjorts i Sverige. Vi berättar för honom om Lennart och vilka åtgärder som färdtjänsten i Stockholm och taxibolaget har tagit.
– Det är en förfärlig händelse det måste man ju säga. Samtidigt är den inte så förvånande för det är den typ av incidenter som vi också har stött på i våra studier.
Anders Wretstrand tycker inte att färdtjänsten i Stockholm har gjort en bra utredning av Lennart fall.
– Efter vad jag förstår tycks det vara brister i uppföljningen av detta. Man bör ju rimligtvis fråga resenären som blivit skadad och få resenärens version av detta för att sedan kunna utesluta vilka orsaker som kan ha varit möjliga. Man ska inte skuldbelägga föraren här, men det är viktigt att utreda orsaken till detta för att det inte ska upprepas igen.
Men om det är på det här sättet som olyckorna utreds är det då konstigt att olyckorna ökar?
– Det är ju ingen bra process att minska olyckorna, om man följer upp det på ett så ensidigt sätt.
Vi åker tillbaka till Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Idag har det snöat. Barnen är rejält påpälsade när de kommer ur taxibilarna och pulsar fram i den djupa snön.
Alexandra Gahrn arbetar som elevassistent på skolan och hon är också taxisamordnare. Hon ägnar en stor del av sin arbetstid åt att hantera klagomål som rör elevernas resor till och från skolan.
– Igår hade vi en som hade sommardäck på bilen, han kom inte långt kan jag säga. Så ibland får man stå här och skälla lite. Det gör man väl varje dag.
När du skäller vad skäller du då om?
– Det kan vara som när du kom nu till exempel. En bil som inte hade några lampor där fram. De var trasiga. Då får man inte köra. De har inga skolskyltar när de kommer hit eller att de sitter kvar i bilen och inte är aktiva. Eller så kan de inte svenska. Det är ganska vanligt.
Vi går in på skolans expedition där Alexandra skriver in morgonens händelser och skickar in till färdtjänsten. Att färdtjänsten och skolskjutsarna fungerar är viktigt för skolans elever, där de flesta har speciella behov. Under det senaste året tycker Alexandra Gahrn att det blivit allt fler tillbud och incidenter att rapportera in till färdtjänsten. Men vissa chaufförer är fantastiska mot barnen.
– Vi har några fasta chaufförer och en utländsk kille är så underbar, han går och lär sig teckenspråk frivilligt. Det är för att kommunicera med barnen. Och sådana människor är otroliga och sådana vill man verkligen behålla. Vissa är helt underbara.
Trots att det finns goda exempel bland chaufförerna så rapporterar Kannebäcksskolan ändå in ett 100-tal incidenter varje år. Oftast rör det sig om att chauffören inte haft en tydlig skylt att det är en skolskjuts, att bildörrarna där barnen sitter inte varit låsta eller att förarna inte hjälper till eller att det är något fel på bilen. Men ibland sker också allvarligare händelser berättar Alexandra Gahrn.
– Förra året, det var en elev på eftermiddagen när de åkte hem. Jag tror det var i Tingstadstunneln så krockade de. Och det var inget vi fick reda på från taxibolagen utan vi fick veta det från föräldrarna. Och då visade det sig att bilen kört alldeles för fort.
Hur mycket för fort då?
– Enligt föräldrarna så körde de ungefär 50 kilometer för fort. Och det är väldigt mycket.
I våras, vid ett annat tillfälle, fick en pojke fick sitta och hålla en bildörr hela vägen från Hisingen där han bodde till Tynnered där Kannebäcksskolan ligger, en resa genom hela Göteborg.
– Och när våra taxivakter kommer ut sitter ett barn på den sidan där dörren är öppen och håller i dörren för att den inte ska åka upp. Och då berättar barnet att han har suttit och hållit i den här dörren hela vägen hemifrån och hit för att den inte ska åka upp. För det sitter ju andra barn i bilen också och i mitt fall anser jag att då ringer man in en ny bil. Kan man inte stänga en dörr så kör man inte. Det är ju livsfarligt, det kan ju hända vad som helst.
Peter Norling är trafikchef för färdtjänsten i Göteborg. Han tar emot på färdtjänstens kontor i Högsbo.
Vad säger du om de här händelserna, just när det gäller de här barnen som har speciella behov?
– Det är fullständigt oacceptabelt. Sådana saker får över huvudtaget inte inträffa. Jag blir bara arg när jag hör det. Det finns inga försvar för den typen av saker överhuvudtaget. Kan man inte stänga en dörr då ska man inte köra.
Göteborg sticker ut när det gäller olyckor å det sker mer än dubbelt så många olyckor nu som för fem år sedan.
– Vår vision det är att vi inte ska ha några olyckor alls, det ska inte behöva ske något överhuvudtaget. Sen är det ju gudskelov så att de flesta händelser leder inte till jätteallvarliga händelser efteråt. Men det är ändå viktigt att vara observant på det för äldre människor kan få bensår som inte läker så man får absolut inte nedvärdera några typer av skador utan det är otroligt viktigt att vi faktiskt verkligen följer detta.
Peter Norling menar att en del av den kraftiga ökningen kan förklaras med att det skedde ovanligt få olyckor i Göteborg 2008. Men han har tänkt mycket på hur färdtjänsten borde förändras för att passa resenärerna.
– Göteborg är stort, vi upphandlar vår trafik utifrån ett väldigt stordriftstänkande har det varit. Jag tror vi måste hitta små småskaliga lösningar för att komma till rätta med den här problematiken.
Kaliber har idag kunnat visa att olyckorna ökar när det gäller samhällsbetalda taxiresor som till exempel färdtjänst. När första delen av den här granskningen sändes var det många taxichaufförer som hörde av sig till oss och ville berätta om upphandlingar och beställningssystem som gör arbetsvillkoren för chaufförerna orimliga. De säger att det handlar om tid, tid man inte har för att man jobbar på provision, och om dålig planering av beställningscentralerna, att man kan få en körorder som är omöjlig att klara av.
En av dem förarna är Johan i Örebro. Johan, som egentligen heter något annat, berättar om den trafikolycka som hände i Örebro i början av februari, där en färdtjänstchaufför från hans taxibolag enligt vittnesuppgifter körde för fort, vilket kan ha orsakat den olycka där både föraren och den 80-åriga passageraren skadades allvarligt.
– Jag känner bara att det är tragiskt. Det visar bara hur pressad branschen är i och med att de flesta sitter och kör på provision. De måste hinna köra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Därför blir man stressad.
– Säg att du ringer till beställningscentralen och säger att du behöver 20 minuter till. Då kommer de så att säga planera om körningen. De plockar bort nästa kund som du ska hämta vilket betyder att du i slutändan får en kund mindre. Du får mindre betalt på passet. Och eftersom de allra flesta sitter och kör på provisionslön så betyder det ju mindre pengar i plånboken.
Johan vågar inte vara med sin egen röst, därför har vi låtit en annan person läsa in hans svar. Han säger att kollegor till honom som har pratat om den här stressen i lokala medier har förlorat sina köruppdrag.
Vi kontaktar det taxibolag där Johan jobbar, liksom länstrafiken i Örebro som är ansvarig för färdtjänsten och den beställningscentral som lägger ut uppdragen på förarna. Ingen av dem känner igen bilden av de stressiga körningarna, eller att förarna går miste om betalning från färdtjänstresor på grund av det stressiga arbetstempot.
Statistiken som Kaliber har tagit fram visar att antalet trafikolyckor med färdtjänstfordon har ökat under de senaste fem åren. Och nu när ett nytt billigare taxibolag snart ska ta över en del av färdtjänstresorna i Örebro tror Johan att olyckorna med färdtjänsten kommer att öka.
– Det är bara en tidfråga innan det kommer ske en allvarlig dödsolycka någonstans med ett taxifordon eller ett färdtjänstfordon inblandat. Beroende på framförallt stress. Att man ska hinna så mycket som möjligt. För ska man leva i dag på att köra taxi, måste man vara ganska tung under högerfoten om man vill köra in en vettig lön. Så är det. Så jag tror olyckorna kommer öka.
Reportrar: Maria Ridderstedt [email protected] Karin Wettre [email protected]
Producent: Sofia Boo [email protected]
Tobias försvann på vägen till fritids och 83-årige Gustav kom aldrig hem efter sin resa med färdtjänsten. Kaliber den här veckan har granskat resor med färdtjänst, skolskjuts och sjuktransport och kan berätta om de som lämnats på fel plats eller på fel sätt och chaufförer som vittnar om tuffa arbetsvillkor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Färdtjänst är särskilt ordnade transporter för personer med funktionshinder och varje kommun ansvarar för att kvaliteten är god. Men hur påverkas kvaliteten av prispressade upphandlingar och taxiförare som arbetar 70 timmar i veckan? Det undersöker vi i Kaliber idag.
Vi är i Hörby i Skåne i den nybyggda sim- och bowlinghallen. Hit skulle Tobias ha kommit med färdtjänst från sin skola. Tobias som är född med Downs Syndrom åker från särskolan hit flera gånger i veckan för att bowla eller simma. En onsdag förra hösten åkte då 17-åriga Tobias som vanligt hit, men han kom aldrig fram. Fritidsledaren Jessica Edvinsson stod och väntade i dörren.
– Och det dök aldrig upp någon. Först och främst ringer vi Skånetrafiken för att kolla var de blev av och då får vi meddelandet att han är avsläppt och då tycker jag nej, för här ingen, för han skulle bli avsläppt i entrén och här är inget barn och då ringer man upp chauffören och jo, han har blivit avsläppt.
Efter upprepade samtal till Skånetrafiken får fritidspersonalen till slut reda på att Tobias inte har släppts vid entrén utan vid infarten till parkeringen ett par hundra meter därifrån.
– Någonstans har det brustit med kundcentret och taxichaufförens kommunikation, eftersom de har fått en fast adress från början och det är utanför entrén till badet. Den tiden som det varade kändes som en hel evighet.
Den som liksom Tobias, har en funktionsnedsättning, exempelvis stora svårigheter att röra sig på egen hand och därmed har svårt att använda vanlig kollektivtrafik, har rätt att få färdtjänst. Varje kommun har ansvar för att organisera detta. Många kommuner har valt att lägga över ansvaret för själva resorna på ett regionalt trafikbolag som i sin tur köper in resorna från taxibolag. Tillsammans med andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och skolskjuts för barn med funktionsnedsättning står de för hälften av alla taxiresor som görs i Sverige.
Kaliber har granskat klagomålen som rör färdtjänst, skolskjuts o sjukresor i 95 svenska kommuner runt Stockholm, Göteborg och Malmö.
Och vi kan se att klagomålen i Sveriges storstadsregioner ökar kraftigt. Från 14 300 klagomål 2008 till 26 000 klagomål 2013.
Tydligast märks detta i Stockholmsregionen och i Göteborg. Där lämnas det i dag in dubbelt så många klagomål som för fem år sedan. En ökning märks även i Västra Götaland och Skåne. I förhållande till hur många resor som görs är det Skånetrafikens resenärer som klagar mest.
Och en av de saker resenärerna klagar mest på är punktlighet och bemötande av förarna. Men gång på gång stöter vi även på berättelser om personer som liksom Tobias lämnats av på fel plats eller på fel sätt.
Tobias mamma Karin Gren var på jobbet på Folktandvården i Hörby när hon fick det där samtalet som är varje förälders mardröm.
– Och då ringde de och sa att Tobias var försvunnen. Och de var ute och letade efter honom. Så blev jag lite orolig så jag ringde flera gånger till dem och då var de ute och letade efter honom.
När Tobias pappa Lars Gren kommer till sim- och bowlinghallen har Tobias varit försvunnen i en och en halv timma.
– Ingen visste var han var någonstans. De visste inte var han blivit avsläppt. Bara att han hade följt med någon. Det var det de visste. Så vi fick ut och leta. Vi åkte runt med bil med fritidspersonalen runt i byn. Vi var på hemadressen och fritids och lite olika ställen där vi kunde tänka att han kunde vara. Men vi hittade inte honom.
Vi står vid platsen där Tobias blev avsläppt. Det är bara 200 meter till badets entré, men Tobias har Downs Syndrom, svårt att tala och behöver tydliga instruktioner vart han ska gå. Taxichauffören har sagt till Skånetrafiken att någon som Tobias kände mött honom vid bilen, men pappa Lars har svårt att tänka sig vem det skulle kunna ha varit och blir bara mer orolig.
– Det var ju väldigt oroligt att veta var han tagit vägen, om han hade följt med någon annan eller om någon hade tagit med honom i en bil. Lite sådana tankar.
Tobias mamma Karin var kvar på jobbet, men hade nu hunnit bli riktigt orolig
– Jag blev ju ledsen, jag började gråta. Jag var helt förtvivlad och sa nu måste jag gå för de har blivit av med Tobias. Då gick jag. Då cyklade jag hem. Då började jag tänka att fan det har hänt någonting mer allvarligt. Det tror man ju. Det är folk som kan ta honom. Jag vet inte om du har hört om det som hände med Helén? Hon bodde ju här i Hörby.
Det Karin pratar om är mordet på den tio-åriga flickan Helén som fördes bort från Hörby 1989. Sex dagar efter att hon försvann återfanns hennes kropp i en plastsäck. Mordet lämnade ingen i Hörby oberörd och nu dyker det upp i Lars och Karins medvetande.
– Sådana tankar kommer ju. Så fort man inte hittar dem så blir man ju jätte orolig.
Det har nu gått mer än två timmar sedan Tobias försvann och man börjar prata om att koppla in polisen. Men då är det plötsligt någon som ringer från en gruppbostad i närheten och de säger att de har hittat en pojke som ligger och sover i en soffa. Och det är Tobias.
– Ett grustag föll från axlar och hjärta och alltihopa. Det är klart man blir jätteglad, säger Karin Gren.
Karin gjorde en anmälan till Skånetrafikens kundtjänst dagen efter att detta har hänt. Efter nästan tre månader fick de ett brev från där det stod att Skånetrafiken tagit emot deras anmälan och beklagade om det hade blivit ett missförstånd.
– Det är inte mycket till ursäkt tycker jag faktiskt. Och det tar för långt tid också innan man får detta, säger Lars Gren.
Vi sitter i köket och pratar om vilka problem de har haft med Tobias resor. Chaufförer som kommit för tidigt eller för sent och konstigt samplanerade resor där någon annan skulle köras till en annan kommun på vägen. Karin berättar att på sista tiden har de haft en fast förare och nu fungerar allt lite bättre. Då dyker plötsligt färdtjänstbilen med Tobias upp utanför fönstret.
Men han ska inte hit. Han ska ju till bowlingen idag.
Taxichauffören har åkt förbi hemma hos Tobias bara för att berätta för föräldrarna att han ska sluta som förare nästa vecka eftersom ett nytt taxibolag har vunnit upphandlingen om Tobias resor. Han berättar också att det står fel adress i bokningen av Tobias resor idag.
Mamma Karin ringer upp Skånetrafiken för att fråga varför de inte fått någon information om att de ska få en ny förare.
– Jag frågade varför och de sa att det inte skulle påverkas. Men det gör det ju. Att det blir ny chaufför och så. Och det är ju skitbra att få reda på innan, så man kan förbereda Tobias på det. Och framför allt att vi vet om det. De kunde väl skicka ut ett brev eller någonting.
Hon sa att det inte påverkar att det är en ny upphandling, vad säger er erfarenhet?
– Det gör det ju. Då vet vi att då kan det strula den dagen. Och någon dag till innan de lärt sig hitta slingan, var vi bor någonstans, vem som ska med, hur vi ser ut. Back in business igen!
Nu hade det precis börjat fungera?
– Ja, jag tycker det.
Och då ska det bytas?
– Ja.
Men vems fel är det att det strular så här mycket med Tobias färdtjänstresor? Jag sätter mig i bilen. Jag ska träffa Lars Hellström, ansvarig för färd- och serviceresor inom Skånetrafiken.
– Det är jätteallvarligt. Varje sådan avlämning på fel ställe är ju en katastrof för den enskilde. Så vi ser jätteallvarligt på detta.
Varför gör ni inte grundligare undersökningar då? Jag tänker med det här fallet med Tobias till exempel. Ni har fått reda på att han inte dök upp där han skulle vara, att han var försvunnen under två och en halv timme, det finns i anmälan till kundtjänst, och sedan så har beställningscentralen frågat föraren vad han gjorde och sen är det slut. Ingen mer kontakt med familjen, inget mer telefonsamtal med familjen utan ett brev tre månader senare där ni ber om ursäkt om det var ett missförstånd.
– Nu relaterar du till ett ärende från 2012. Jag hoppas ju verkligen att vi har en kvalitet idag som är bättre på de sakerna. Det ärendet känns ju som vi har misslyckats i hur vi kommunicerar med kunden. Och hur vi också kommunicerar när detta upptäcks. Det är ju helt uppenbart.
Lars Hellström anser att en del av förklaringen till problemen beror på den stora omställning som Skånetrafiken gjort 2012 då två beställningssystem slogs ihop till ett. Det märks också i mängden klagomål som kommer in till färdtjänsten just då.
– Det är alltid så när man byter taxibolag eller man byter beställningscentral eller man gör en såpass stor omorganisation som vi har gjort så blir det stora störningar. Det är tyvärr så. Ibland går det fel.
Och visst har bytet av beställningscentral skapat en hel del problem för färdtjänstresenärer i Skåne och vi hör flera berättelser om det. Men det är trots allt ett och ett halvt år sedan och folk lämnas fortfarande fel och inte bara här utan på flera andra ställen i landet.
När vi går igenom händelsedatabaserna hos beställarna av färdtjänst, skolresor och sjukresor i Skåne, Västra Götaland och Stockholms län hittar vi fler fall. Det handlar om funktionshindrade barn som lämnas på fel plats och inte till en vuxen som beställningen anger. Synskadade personer som släpps vid helt fel adress eller vid fel ingång vid sjukhuset.
Vi hittar närmare 1300 fall med personer som lämnats på fel plats eller på fel sätt och inte enligt instruktionen bara de senaste två åren. De här fallen baseras på nio miljoner utförda resor årligen. I förhållande till det kan antalet fellämningar tyckas litet. Men för den enskilde kan varje fellämning få stora konsekvenser.
Eftersom anmälningarna kodas på olika sätt på de olika platserna i landet har vi inte kunnat få fram alla anmälningar. Vi vet dessutom att det finns ett stort mörkertal - det vittnar flera av färdtjänstcheferna om. Alla anmäler inte vad som hänt.
Så här kan det stå i de dokument vi har fått fram.
Föraren hade lämnat kunden ensam på trottoaren med packningen utan att ha följt med henne in, vilket det står i bokningen att han ska göra. Kunden är dement och var mycket ledsen när grannen hittade kunden ute på gatan.
Innan de var framme så sa föraren jag hittar inte adressen och det är ditt fel att jag missar flera bra körningar, jag lämnar dig här, jag har inte tid att leta efter din adress. Resenären uppger att hon blev lämnad nedåt vattnet. Hon irrade omkring med sin rullator och till slut ringde hon på hos en privatperson och bad om hjälp. Privatpersonen körde henne till sjukhemmet.
Resan var bokad med extraservice men det hade inte nått föraren och han lämnade henne i entrén där hon tydligen har suttit fast i sin rullstol i flera timmar och nu blivit inlagd på sjukhus efter detta.
Chauffören släppte bara av damen. Damen hittas gående ute på stora vägen mot Limhamn. Någon känner igen damen och tar hem henne. På grund av sin demens talar hon inte så bra. Det är mycket viktigt att instruktionerna följs.
Kunden kommer in i bilen och letar efter sitt kort i sin väska och föraren blir irriterad att det tog lite tid. Han bad henne gå ut ur taxin och släppte av henne mitt på gatan och åkte iväg. Hon förstod ingenting. Kunden är synskadad, rörelsehandikappad och förståndshandikappad.
En av de vi hittar i materialet är 83-årige Gustav som aldrig kom hem. För drygt ett år sedan hade han varit på ett korttidsboende ett par dagar och skulle hem till sin fru. Färdtjänsten körde honom dit. Men någonting gick fel på vägen.
Vi åker till platsen där det hände. Det är en liten by, lantligt belägen i Västra Götaland. Gustavs fru vill själv inte berätta om händelsen i radio och Gustav heter egentligen något annat. Istället möter vi familjens vän Ove Severin, som är medlem av samma församling.
– Det var ju en väldigt trevlig herre. Lugn. Påverkad av åldern självklart. Det är ju naturligt. Ganska lång ståtlig herre. Han hade gjort ett långt kärnfullt liv som lantbrukare.
Gustavs by är en fin liten by på landet med öppna fält, några hus och en gammal missionskyrka. Det var kallt ute den där dagen, minus fyra grader, och det hade snöat hela dagen. Gustav som bara skulle åka från dörr till dörr med färdtjänsten, hade keps och handskar men var för övrigt tunt klädd.
– Den här gården här nere är det då. Där har han bott tidigare. Det är rätt så många år sedan som han flyttade härifrån. Av någon anledning körde de hit ändå. Med äldre personer som det är ibland så har de inte riktigt komihåg. Närminnet försvinner ju först. Så han reagerade väl inte på det viset ordentligt. Egentligen var det några hundra meter längre bort som han skulle svängt av och kommit upp till det stället där han bodde nu då. Tyvärr så följdes ju inte instruktionerna heller, som de hade då att de skulle lämna tillsammans med anhörig som tog emot då. Utan de lämnade av honom här någonstans på vägen. Och efter en stund, jag vet inte efter hur länge så var det grannar runt omkring som fick se honom ute då och han var ju inte klädd för att vara ute egentligen eftersom han skulle åka från dörr till dörr. Så blev han nerkyld och förmodligen på grund av det då, när han hade blivit omhändertagen utav grannar som såg honom ute, så klarade han sig inte. Han föll ihop och dog tyvärr inne hos grannarna.
Hur tog man emot det här i bygden?
– Det blev en viss chock över att det hade hänt på det här viset. Tragiskt givetvis när han har gått bort. En person vi känt i många år. Också en viss ilska då över att inte färdtjänsten följt instruktionerna utan det ska behöva gå på det här viset då. Sluta så illa.
83-årige Gustav dog där inne vid kaffebordet hos grannarna efter att ha varit ute i kylan i en halvtimme. Det var inte första gången Gustav blev avsläppt på fel ställe. De anhöriga hade hört av sig till färdtjänsten och det ansvariga trafikbolaget Västtrafik flera gånger tidigare av samma anledning - att Gustav blivit avsläppt på den adress där han bodde för mycket länge sedan. Ändå hände det igen.
Ove Severin har engagerat sig i det som hände Gustav. Han berättar om fler händelser där medlemmar i hans församling inte fått den hjälp de behövt av färdtjänsten.
– Chauffören har helt kommer in i kyrkan och bett oss hjälpa till att hjälpa de gamla ur bilen då. Och det är också någonting som man kanske borde haft utbildning på. Hur man tar hand om och hjälper en person som är delvis rörelsehindrad att komma ur en bil. Det är inte paket man kör, det är människor som har vissa speciella behov. Det ska ju en färdtjänstchaufför ha den kunskapen. Det tycker jag.
Vad tycker du om det? Att du då får hjälpa till. Att inte färdtjänstföraren kan sitt arbete?
– Jag tycker det är bristfälligt helt enkelt. Det är väl billigast så. Släng in någon bara som kan köra en bil.
Gustav bodde i en av de 41 kommuner i Västra Götaland som lagt över ansvaret för färdtjänsten på Västtrafik. Kaliber träffar därför Gunilla Wicktor, kundansvarig för Anropsstyrd trafik hos Västtrafik, för att höra hur de ser på händelsen med Gustav.
– Nu är det ju så att det här var en väldigt tragisk historia som fick ett väldigt tråkigt slut. Därmed kan man inte säga att det beror på att vi släppte av personen på fel ställe, men det är oerhört tragiskt det som hände i alla fall.
Att Gustav blivit avsläppt på fel ställe flera gånger tidigare trots att de anhöriga hört av sig till Västtrafik i frågan, förklarar Gunilla Wicktor med att förarna har trott på Gustav när han sagt var han har bott och att beställningscentralen inte får skicka ut upplysningar till förarna om att en person är dement.
– I det här fallet var det en talför man som hävdade med bestämdhet att han bodde där och att föraren skulle absolut släppa av honom där. Vilket föraren gjorde. Det är inte acceptabelt. Det får inte gå till så.
Det står på körordningen att han skulle lämnas inne i hemmet och det står ju så av en anledning. Borde inte färdtjänstens chaufförer veta om det?
– De vet om det. De vet om det. Och jag kan inte förklara. Den här föraren var djupt olycklig efter detta.
Det här har ju hänt andra personer att de blivit släppta på fel ställe flera gånger efter det här. Hur ser du på det med tanke på den kundgruppen ni kör, alltså de svagare i vårt samhälle?
– Det är ju inte acceptabelt. Och därför är vi så noga med att följa upp varje enskilt fall. Det är människor som arbetar med människor och ibland blir det fel.
Tillbaka till Hörby och Tobias som har Downs syndrom och som var försvunnen i mer än två timmar efter att färdtjänsten släppt av honom på fel ställe förra hösten. Den här gången kom han fram till bowlinghallen.
– Jag har varit här länge nu.
Vad ska du göra nu?
– Jag ska spela bowling.
Tobias mamma Karin frågar sig varför färdtjänsten inte kan fungera så bra som den gjorde förr.
– Det funkade ju bra när det var hörbykillarna som körde. Chaufförerna som körde kände Tobias, de kände oss. De visste var de skulle köra, de hittade ju i Hörby kommun och skulle de komma utanför och de inte kände till det så hade de ju tagit reda på det. De visste att de kunde ringa till oss. Det är en helt annan….ja.
Men lilla Hörby Taxi kunde inte erbjuda ett lika lågt pris som de större taxibolagen i Skåne och kör inte längre färdtjänst på det sättet. Det bud som vunnit den senaste upphandlingen som trädde i kraft den 1 februari i år ligger som lägst på 64 kronor milen. Redan för 15 år sen tog Hörby taxi mer än så.
Det här är en historia som vi stöter på om och om igen. De samhällsbetalda resorna, alltså färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter står för cirka hälften av taxibranschens omsättning. Taxibolagen slåss om rätten för att köra dessa samhällsbetalda resor. När det kommer till upphandling konkurrerar taxibolagen och pressar därmed priserna. Samtidigt är det allt fler kommuner som lägger över hanteringen av färdtjänsten på en central organisation. Till exempel upphandlar och sköter Skånetrafiken färdtjänsten i 24 av Skånes kommuner.
De finns så klart en mängd chaufförer som utför sitt arbete på ett mycket bra sätt och har en enorm yrkesstolthet. Bäst verkar det fungera när man fått en fast förare som lär känna resenären, men det är förstås dyrare.
Och har man väl fått det att fungera kan upphandlingssystemet göra att ett nytt billigare bolag tar över körningarna och chauffören byts ut. Och varje gång ett nytt bolag med nya förare tar över ökar klagomålen på nytt. Det säger flera av färdtjänstcheferna vi talat med.
Lars Hellström är den som är ansvarig för Skånetrafikens upphandling av färdtjänst. Och på Tobias mamma Karins fråga om varför Hörby taxi inte kunde fortsätta köra färdtjänst, svarar han så här.
– Vi kan aldrig garantera att det blir ett lokalt taxibolag utan det är ju faktiskt de som lägger anbud. Vi får inte lov att begränsa på ett sådant sätt att vi förhindrar att aktörer lägger anbud. Det vi ställer krav på är att man ska ha en kunskap i de områden man har lagt anbud på.
Han säger att det som avgör vem som vinner upphandlingen är till 80 procent priset och 20 procent kvaliteten. Lars Hellström menar att de inte kan ställa vilka krav som helst på de företag som kör.
Henry Freij är expert på färdtjänsten i Sverige. Han menar att man borde kunna ställa högre kvalitetskrav på färdtjänsten än vad som görs idag. Han har en bakgrund som socialchef och han har suttit i flera statliga utredningar om färdtjänstens villkor. Och Henry Freij menar att när man centraliserar färdtjänsten förändras något på vägen.
– Det har blivit i allt större utsträckning en fråga om att ekonomin styr. Man måste som det heter effektivisera och orsaken till det är att man vill ha ner kostnaderna. En konsekvens blir då ofta att den personliga kännedomen, det personliga engagemanget, det försvinner i verksamheten när den blir stor och omfattande.
Vad leder det till för den enskilde individen som är beroende av att färdtjänsten fungerar?
– Man får inte den hjälp som man kanske behöver via färdtjänsten. Man betraktas som en resenär vem som helst, som om man inte hade några behov och verkligheten ser ju inte ut så.
Vad tycker du är de största problemen idag som du i ditt arbete har stött på och är kritisk mot till hur färdtjänsten sköts?
– Det blir ju fler och fler utförandefrågor som blir aktuella. Att man gör stora upphandlingar, resenär och chaufför okända för varandra. Och det hänger ju naturligtvis ihop med att fler och fler kommuner och regionala kollektivtrafikbolag överlåter färdtjänsten till nya, okända bolag och där prispressen kommer in i bilden där lägsta pris är avgörande för vem som får uppdraget istället för kanske en hög kvalitet då.
Flera av färdtjänstcheferna Kaliber talar med tar upp enskilda förares bristande kompetens och lämplighet för yrket som förklaring till en del av klagomålen. Men är det några enskilda förares fel att det har blivit så här?
Idag finns runt 25 000 taxichaufförer i Sverige, enligt Transportförbundet, som också vittnar om en svagare löneutveckling för taxiförare, i jämförelse med exempelvis bussförare. Det är en stor personalomsättning bland förarna och många har osäkra villkor, enligt Transportförbundet.
Kaliber talar med femton taxiförare som också kör färdtjänst. Några av dem har fått anmälningar på sig och för dem är arbetsvillkoren själva skälet till att färdtjänstresorna får en sämre kvalitet.
– Det ser väldigt hemskt ut för våra kunder som har färdtjänstkortet. Kvalitet är väldigt lågt i botten. Vi inom servicebranschen måste serva dem. Men vi får ingen moral på grund av orättvisor, dåligt betalt. Vi jobbar 65-70-75 timmar i veckan. Då är man helt slut, som en småbarnspappa som jag, dålig ekonomi, jag som ensamarbete i hemmet. Vi bråkar med våra kunder och med våra arbetsgivare också, säger Metin.
Metin började köra taxi för tio år sedan. Han säger att han gärna vill berätta om sin arbetssituation, men då under ett annat namn. Han är alltför rädd att förlora jobbet. Vi har därför låtit en skådespelare läsa in vad han säger.
– Jag jobbar 70 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Jag menar hur kan jag bli en människa?
Metin säger att han för att hinna till körningarna ibland inte följer trafiklagar och regler. Att han och hans kollegor jagar efter körningar. Eftersom de jobbar utifrån provision. Och för en färdtjänstresa får han mellan 30 och 50 procent mindre betalt beroende på tidpunkten.
– Det blir inte alls bra, jag tycker synd om dem. I min kultur vi måste respektera våra äldre. Men när jag inte vill visa respekt genom att inte svara till dem i bilen, genom att inte komma ut från bilen och öppna deras dörr, det krossas, min kultur, min service framför allt. Men ändå, jag kan inte hjälpa till, jag är slutkörd.
Vi pratar med ett tiotal förare från Taxi Kurir som har en liknande bild som Metin. Vi söker därför upp Magnus Klintbäck, VD för Taxi Kurir i Stockholm som är ett av de företag som utför en stor del av färdtjänstresorna. Han är även vice förbundsordförande för Taxiförbundet. Magnus Klintbäck känner inte igen den beskrivning som Kaliber fått från förarna som är missnöjda med arbetssituationen.
– Jag känner inte igen den bilden. Klart att på 3000 förare som vi har i Taxi Kurir Stockholm kan det säkert finnas en eller två eller några stycken som är missnöjda, det är det ju alltid. Och du har intervjuat tio av 3000. Hade det varit som du beskriver hade jag inte haft 3000 anslutna förare.
Magnus Klintbäck känner inte heller igen bilden av att klagomålen ökar – trots att klagomålen på färdtjänsten fördubblats i Stockholms län de senaste fem åren.
Men föraren Metin, menar att han på grund av arbetsvillkoren inte kan ge resenärarena det han vill och att det påverkar hela hans person.
– Jag känner mig jättedåligt, det är emot min karaktär. Jag tappar mig själv, jag blir helt annan människa även hemma. Man gör en sak mot sig själv.
Reportrar Maria Ridderstedt [email protected] Karin Wettre [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Safaridagar och turistande när politiker och tjänstemän åker på biståndsresor och det blir få konkreta resultat av arbetet. Kaliber granskar svenska kommuners och landstings arbete med biståndsprojekt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är strax före jul och vädret gråmulet och regnigt. På folkpartiets expedition i Växjö håller man på att duka upp kaffe och pepparkakor när dörren slås upp och in kommer gästerna: fem politiker från Sydafrika.
2006 inledde Kronoberg ett biståndssamarbete med sydafrikanska Tlokwe. Sedan dess har det blivit många resor och många projekt. Just nu är de sydafrikanska politikerna i Växjö för att få en bild av hur politiken fungerar i Sverige och diskutera nya samarbetsområden.
– So please welcome to the liberals here in Växjö…We have a very small office here..
Alla har bänkat sig och folkpartisten Annika Stacke börjar berätta om sitt parti. Snart går man över till att diskutera likheter och skillnader mellan kommunerna. Efter åtta år känner man varandra väl.
Kronoberg i form av Växjö kommun, Regionförbundet Södra Småland och Landstinget Kronoberg har sedan 2006 bedrivit nära 30 biståndsprojekt i Tlokwe varav fyra pågår just nu.
Det gör deras samarbete med den Sydafrikanska kommunen till ett av de mer omfattande inom den speciella form av bistånd som kallas kommunala partnerskap. Just nu bedriver cirka 70 kommuner, landsting och regioner drygt 100 projekt i Afrika, Asien och Östeuropa. En del har något enstaka projekt, andra har längre samarbeten med en eller ett par orter.
Errol Temanie är projektledare från Tlokwe och har varit med från början. Efter arbete med allt från sjukvård till jämställdhet, vatten- och avloppsfrågor till budgetarbete känner han sig hemma i Sverige, det har blivit många besök för hans del.
– Coming to your country gives us hope. You know we have many stories about how Sweden struggled. How poor swedes were at a particular point in time.
Ni har gett oss hopp – ni har varit fattiga och arbetat er ur det. Det kan vi också göra säger han och berättar att ekonomiavdelningen i Tlokwe har börjat arbeta annorlunda efter att man har studerat hur man gör i Växjö och att man har fått en ny hemsida.
– Obviously if you go to our website and if you look at that website today it is very different from the website we had before.
Riksdagen har beslutat att kommuner, landsting och regioner ska vara en del i Sveriges biståndsarbete. Varje år anslår SIDA - den myndighet som hanterar svenska biståndspengar - cirka 40 miljoner för de kommunala partnerskapen. Det övergripande målet är som i all SIDA:s verksamhet fattigdomsbekämpning. Det handlar också om att utveckla den lokala demokratin och bidra till att kommuner i samarbetsländerna fungerar effektivt.
Tanken är också att de svenska kommunerna ska ha något att vinna på samarbetet – att man ska arbeta kring frågor där bägge parter kan utvecklas. I Kronoberg, där man bedrivit en stor mängd kommunala partnerskapsprojekt genom åren, säger Roland Gustbée, ordförande för Regionförbundet Södra Småland och fullmäktigeledamot i Växjö kommun att projekten ger mycket tillbaka.
– Det ger oss i att vi har en omvärldsbevakning, men också att vi bidrar till Sveriges nationella mål på biståndssidan. Den främsta vinsten är helt enkelt att de som reser ner, vidgar sina vyer och upptäcker att man kan göra saker på ett annat sätt.
Roland Gustbée är också medlem i den politiska styrgrupp som ansvarar för projekten. Varje projekt innebär minst två resor, en för sydafrikanerna till Sverige och en för svenskarna till Sydafrika. Och det har blivit många resor genom åren. Ett 100-tal kronobergare – främst politiker och tjänstemän - har besökt Tlokwe på sammantaget 40-talet resor.
– Man kommer ner till Sydafrika, tjänstemännen träffas och går igenom och de har alltså ett ganska tight schema från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. För det mesta handlar det om kunskapsutbyte att diskutera hur man löser olika problem i de två länderna.
Tight schema mellan åtta till fem säger Roland Gustbée. Men när jag tittar närmare på Kronobergs resor under de åtta år som biståndssamarbetet varat framträder en annan bild.
Jag går igenom 27 reserapporter och scheman som visar hur man har använt dagarna i Sydafrika. I genomsnitt, under vistelsen, är mindre än häften eller 45 procent av tiden av det som normalt räknas som arbetstid mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen schemalagd till arbete, möten eller studiebesök.
Resten av tiden på plats går till ankomst- eller avresedagar där man oftast inte har några aktiviteter förutom kanske en middag eller ett besök på något museum. Nära en tredjedel av tiden går till aktiviteter som inte har någon tydlig koppling till projektet. Ibland står det ledigt och shopping men mer vanligt är utfärder som safari eller en hantverksmarknad.
Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med och filmande. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.
Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Morgonen därpå samlas alla för att inleda arbetet. Man jämför arbetssätt mellan de olika kommunerna och diskuterar om hur man bäst använder internet för att kommunicera med medborgarna. Man besöker också den lokala tidningen och radiostationen. En av deltagarna föreläser på universitetet och man besöker ett barnhem för Hiv-smittade barn.
Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskarna en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm.
Där får man också möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg National park på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer.
Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök och enligt reserapporten hinner man sista dagen med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka på det inhemska ölet, innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen.
Tillbaka till Växjö och Regionförbundet Södra Småland där Roland Gustbée är ordförande. Jag går igenom resan dag för dag med honom, och han säger att man ofta lägger resor över en helg eftersom det gör att man får billigare flygbiljetter – och då är man ju ändå ledig. Men han tycker ändå att det är för lite med tre och en halv dagars arbete.
– Det är för lite arbete kan jag tycka. Och jag kan ju säga att i våra kontaker med Sydafrika har vi hela tiden försökt ligga på för att det ska vara mer arbete och mindre av, ska vi säga, turistiska saker. Sydafrikanerna säger också att det är mer arbetsintensivt när vi är här.
Men vår granskning visar alltså att den här resan inte på något sätt är unik. Visserligen har den genomsnittliga arbetstiden ökat något under åren som gått, men en veckolång resa innebär i genomsnitt tre dagars arbete möte eller studiebesök efter en ankomstdag då man sällan har något på schemat förutom en lunch eller välkomstmiddag. Två dagar går till sociala eller kulturella aktiviteter som safari eller andra utfärder. Vistelsen avslutas sedan med en avresedag som ibland innebär ett besök på ett museum eller kanske någon timmas slutdiskussion.
Och just safari är en aktivitet som återkommer på flera resor. I 19 av de 27 resor Kaliber granskat har deltagarna åkt på en halv- eller en heldags safaritur. Ofta men inte alltid förlagd till en helg. Roland Gustbée igen.
– Jag tycker att det är inte konstigt om folk vill passa på att se något av landet när man är där nere och just safari är ju något vi absolut inte kan erbjuda här hemma. Det viktiga är ju att arbetet blir gjort och jag har inget emot att man får en safaridag, att den kan ingå i resan, men det är viktigt att vi får ut någonting av projekten också naturligtvis.
Ibland har man bekostat safarin själv, och ibland har den sydafrikanska kommunen bjudit på safarin. Och det är inte första gången som svenska kommuner åker på safari på biståndsresor, och då låter sig bjudas av samarbetskommunen. 2011 uppmärksammade Sydsvenskan att Staffanstorps kommun åkt på flera resor till Namibia, resor som oftast innefattat en safari och som kommunen i Namibia bjöd på. Det ledde till att Staffanstorp blev hårt kritiserat.
Bo Gertsson är utvecklingschef i Staffanstorp.
– Efter den kritiken framfördes har vi vid våra besök inte låtit oss bjudas på några safari.
ICLD – Internationellt centrum för lokal demokrati - är den organisation som hanterar de biståndspengar som SIDA varje år anslår till de kommunala partnerskapen. Dåvarande generalsekreteraren för ICLD sa att det är orimligt att kommuner låter sig bjudas, och slog fast att kommunerna är på plats för att arbeta – inte för att bli underhållna.
Staffanstorps kommun har fortsatt åka på safari – men efter kritiken betalar man allting privat säger Bo Gertsson. Deltagarna tar semester och betalar såväl utfärden som övernattningen.
– Det har då bekostats privat. Inte av Mariental och inte av Staffanstops kommun.
Men så har Kronoberg inte gjort. På de resor man har gjort från Kronoberg ligger safarin inom ramen för resan, och resa, övernattningar och traktamente betalas med biståndspengar. Det gör också lönen för den projektledare som är med. Men till skillnad från många andra kommuner och landsting har man valt att själv bekosta arbetstiden för deltagarna. Vissa av safaritillfällena har deltagarna betalat privat, men ofta har den sydafrikanska kommunen stått för den kostnaden.
Och Roland Gustbée, som sitter i den politiska styrgruppen för kronobergsprojekten tycker att det är okej att den sydafrikanska kommunen bjuder.
– Jag tycker att det kan ligga inom det rimliga, inom en rimlig nivå. Det är en dagstur, det är inga övernattningar på dyra hotell. Man åker en minibuss i två och halv timme och sedan är man en dag och sen åker man hem på kvällen.
Sun City är ett hotell- och kasinoområde cirka två och en halv timmes bilväg från Tlokwe. Därifrån har de flesta safariresorna utgått till Pilanesberg, den närmaste nationalparken - vi ringer dit och frågar vad en rundtur i nationalparken kostar.
– It costs 460 rand per person for the safari.
Ja, hade jag bott på Sun City hade det kostat mig 460 Rand eller drygt 250 kronor för en två och en halv timmes tur i buss tillsammans med 20 andra.
För de som åkt på biståndsresa från Kronoberg har safarin ibland varit en heldagsutflykt i en egen minibuss. En av deltagarna som Kaliber pratar med och som har betalat safarin på egen hand berättar att det då kostade mellan 800 och 1 000 kronor.
En genomräkning av de 19 resor där det ingår en safari visar att cirka 90 personer har deltagit. Och för varje person handlar det alltså om en kostnad på mellan 250 och 1 000 kronor.
Lite längre bort i korridoren på Regionförbundet Södra Småland sitter Annika Ström som är en av projektledarna som jobbar med Sydafrika. Hon säger att den sydafrikanska kommunen bjuder på safari på de resor som politikerna gör. På tjänstemännens resor händer det däremot att deltagarna betalar själva. Och hon säger att man ofta ber om att få betala själv.
– Ofta säger vi att vi vill åka dit och att vi vill betala för det själva då. Och vid flertalet tillfällen har vi fått betala själva, och ibland får vi inte det.
Men om man nu vill betala för safarin - hur kommer det sig att man inte alltid gör det?
– Vi försöker alltid minimera och säga att vi inte vill bli bjudna men samtidigt är det ju en balansgång. Man kan inte säga nej helt och hållet. För det är ju nästan som att liksom…hur ska de kunna få visa att de är glada och tacksamma om det inte får göra något tillbaka.
Och Annika Ström betonar att safarin ofta ligger på en helg, då man ju normalt är ledig, samtidigt tycker hon inte att man ska se den eller andra utflykter som enbart ledighet eller nöje.
– Då har ju vi oftast i stort sett med oss antingen hela den sydafrikanska gruppen eller deltagare från teamet eller andra från kommunen som är med vilket gör att det finns en möjlighet för oss att prata på vägen dit, när vi sitter i bussen, när man äter, ja under hela den här resan så umgås man ju också och då skapar man ju relationerna som gör att vi sen när vi arbetar har lättare att ha de samtalen man kanske inte har med vem som helst om sitt arbete. Och det blir en annan stämning. Så jag ser det inte riktigt som helt ledigt.
Annika Ström tycker inte att vårt sätt att räkna ger en rättvisande bild av hur man använder tiden på biståndsresorna. Att bara se på dagtid mellan åtta och fem är missvisande tycker hon och menar att studiebesök även kan ske på kvällstid och att vi borde räkna in middagarna i arbetstiden.
– Jag upplever ändå när vi är där att vi har ett program alla dagar som är ganska intensivt dagtid och sedan så har man oftast även på kvällen en middag tillsammans och det är ju liksom också jobb för vi sitter där och pratar om vad vi gör. Det är ju liksom inte en nöjesmiddag alltid.
Kaliber idag handlar om när kommuner och landsting åker på biståndsresor med målet att minska fattigdom och utveckla demokrati. Vi har tittat närmre på 27 resor som politiker och tjänstemän från Kronoberg gjort till Tlokwe i Sydafrika. Resor där en tredjedel av tiden gått till aktiviteter som safari och andra utfärder och där politiker och tjänstemän flera gånger låtit sig bjudas på safarin av den sydafrikanska kommunen.
Det är biståndspengar från SIDA som finansierar projekten men de som granskar slutrapporterna och betalar ut pengarna är Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som Sveriges kommuner och landsting, SKL står bakom. 2011 riktade dåvarande generalsekreteraren för ICLD stark kritik mot Staffanstorp som låtit sig bjudas på safari – och att man blir bjuden är heller inget som nuvarande generalsekreterare Maria Åberg tycker är okej.
– Jag skulle absolut avråda det. Om man tänker så här, den sydafrikanska kommunen har sannolikt använt sina egna kommunala medel till att bekosta det här. Och det är ju naturligtvis en aspekt i det hela. Det är ju inte väl använda skattepengar från deras horisont, och det är ju naturligtvis något som man som svensk samarbetspart absolut borde reflektera väldigt mycket på och helt enkelt säga nej till.
Maria Åberg säger att hon förstår att man kan behöva en halv dag för att återhämta sig från en resa, och om man förlänger resan för att få en billigare biljett kan det motivera att man ägnar en dag åt mer sociala aktiviteter. Men att en stor del av tiden går till annat än arbete är inget som ICLD står bakom.
– Vi är ju intresserade av att se att de här projekten når resultat, alltså att man når vad man är där för att göra. Och går för mycket tid åt - oavsett vem som betalar – till det som du beskriver som turistande så är det naturligtvis inte vettigt, inte klokt, inte ett bra sätt att använda tiden.
I sina redovisningar till ICLD har Kronoberg tydligt berättat om vad man har gjort dag för dag. Även aktiviteter som safari, hantverksmarknad och besök på lejonfarm har man beskrivit. Projektledare Annika Ström säger att man aldrig fått något påpekande eller ens en fråga från ICLD.
– Så det är ju inte så att vi försöker dölja någonting. Skulle vi inte vilja säga att vi varit på safari till exempel då skulle vi ju inte skriva det i rapporterna. Men vi har ju hela tiden visat det och finansiären ser det och har inte sagt något om det då kan jag tycka att då har de väl gjort samma bedömning som vi att det är okej.
ICLD har alltså aldrig varit i kontakt med Kronoberg om vare sig hur man använder tiden på plats, eller när den sydafrikanska kommunen bjuder på safarin vilket emellanåt skrivs uttryckligen i slutrapporten. Men Maria Åberg, generalsekreterare för ICLD, säger nu att man borde ha reagerat.
– Ja det borde vi ha gjort. Vi borde ha pratat med dem om det här framgår i redovisningarna till oss.
Det finns inget krav på att arbetstiden dag för dag ska redovisas i slutrapporterna till ICLD och det gör det svårt att säga i hur hög grad andra kommuner ägnar sig åt aktiviteter som inte har med projekten att göra.
Kaliber har varit i kontakt med ett tiotal kommuner och regioner och tittat på reseberättelser eller scheman för cirka 20 resor. På ett par av resorna redovisar man att all tid på plats gått till arbete, men på de flesta resorna finns en del turistande på programmet, men oftast i mindre omfattning än i Kronobergs fall.
Och enligt Maria Åberg är det ganska sällan som ICLD får slutrapporter där man berättar om mycket fritidsaktiviteter och turistande.
– Vi ser väldigt få och tror jag färre och färre i våra redovisningar av den här arten som du nu beskriver. Det tillhör inte vanligheten.
Men frågor om hur man balanserar arbete och fritid under de biståndsresor som görs och vad som är okej att göra och inte är något som diskuteras bland de kommuner som bedriver kommunala partnerskap. Det visar bland annat en ännu inte färdigbearbetad enkät som ICLD skickat ut till kommunerna.
– Vi försöker ju uppmuntra kommunerna att under den förberedelsefasen så ska man stämma av förväntningar och stämma av kulturella skillnader och sätt att vara. Alltså resonera kring saker som gåvor, att det inte är ett investeringsprogram, vad kan låta sig bjudas på och inte. Det är sådant vi uppmuntrar till att ta upp i väldigt tidigt skede, säger generalsekreterare Maria Åberg.
Omkring 40 miljoner kronor av svenska biståndspengar går varje år till de kommunala partnerskapen. För ett projekt under ett år beviljas ofta mellan 300 000 kronor och 500 000 kronor. Det övergripande målet handlar som i all svensk biståndsverksamhet till att reducera fattigdom, men det handlar också om att öka den lokala demokratin. Och Maria Åberg säger att ICLD ser goda resultat av verksamheten.
– Jag och vi tycker att kommunerna är helt fantastiska i biståndsarbetet. Vi får ibland beskrivningar och ibland resultat som vi blir oerhört imponerade av. Att man lyckats nå så långt på ganska kort tid och med inte alltför stora pengar.
När den politiska styrgruppen för projekten i Kronoberg lät göra en utvärdering av sju utvalda projekt för att se vad man nått för konkreta resultat sa några av de sydafrikanska deltagarna att projekten bidrog till att minska fattigdom genom att stimulera den lokala ekonomin. Och från bägge länder poängterade deltagarna att man lär av varandra och att människor utvecklas både som personer och i sitt yrke.
Men några av de tillfrågade svenskarna pekade också på risken att det hela bara resulterar i en trevlig resa, som inte tas på allvar utan ses som semester eller belöning.
Och när det kom till konkreta resultat kunde man konstatera att de var få. Utvärderingen ger tre exempel på konkreta resultat i de sju projekten. Ett projekt ledde till att Tlokwe började arkivera dokument elektroniskt. I ett jämställdhetsprojekt anordnades en konferens om våld i hemmet och så informationsprojektet som ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida.
Men trots få konkreta resultat kommer man ändå till slutsatsen att man väl nått upp till målen att utbyta kunskap och öka förmåga och effektivitet i bägge kommunerna.
Roland Gustbée, ordförande i Regionförbundet Södra Småland ser det också som att kommuner har en viktig roll att spela i biståndsarbetet.
– Kommuner kanske inte är specialister på bistånd men kommuner är ju de som är bäst på att driva kommun. Och det är ju just det som vi samverkar mest kring. Hur gör man bäst för att vara en kommun.
Bo Sjö är nationalekonom vid Linköpings universitet. Han var tidigare knuten till SADEV, en myndighet som hade till uppgift att utvärdera svenskt bistånd men som lades ner för något år sedan. Han tror att det är svårt för kommunerna att utföra ett effektivt bistånd.
– Att utföra biståndsarbete på den nivån och så direkt som kommunerna är inblandade i det kräver mycket kunskap och den kunskapen har inte kommunerna. Man tror att man förstår problemen och lösningen men typiskt i sådana här projekt är ju att det inte blir något bra resultat av det.
Och att det går mycket tid åt turistande är inget som förvånar honom.
– Jag tror att man i det vanliga biståndet är mera effektiv. Man har sin återhämtningsperiod efter en lång resa naturligtvis, men det här allmänna tittandet är nog mycket mindre, utan man försöker vara mer effektiv i sin tidsanvändning.
Men är det värt pengarna som han ser det?
– Det är svårt att ha någon uppfattning om. Då måste man in och titta på vad kommunerna gör för de här pengarna och hur mycket lägger de ner i arbete på detta. Jag tror att det de kan göra i fråga om utveckling är ytterst minimalt.
ICLD lät 2010 utvärdera de kommunala partnerskapen. I utvärderingen hittade man inte mycket stöd för att man uppfyllt de övergripande målen som att minska fattigdom och att det var svårt att mäta vad man faktiskt hade åstadkommit. Utredningen rekommenderade därför att arbetet framöver skulle ha konkreta mål som är möjliga att utvärdera och mäta.
Och ICLD har fått nya riktlinjer säger generalsekreterare Maria Åberg.
– Och den stora skillnaden det är egentligen målfokus. Att man har ett större krav på ett tydligt resultat. Kanske allra viktigast att de nya riktlinjerna betonar att projeten är lite längre. Treåriga för att det tar lång tid att uppnå ett resultat helt enkelt.
Efter att jag träffat politiker och tjänstemän i Kronoberg åker den politiska styrgruppen iväg på ytterligare en resa till Sydafrika inom ramen för det biståndssamarbete man bedrivit de senaste åtta åren. När de kommit hem igen ringer jag upp en annan av de ansvariga politikerna i styrgruppen, oppositionsrådet i Växjö socialdemokraten Charlotta Svanberg. Det visar sig att efter att Kaliber har börjat granska resorna har politikerna börjat diskutera om att sätta upp regler för vad som är okej och vad som inte är det.
– De här fallen du har lyft upp där har det varit för mycket turistisk verksamhet på. Och vi har ju också pratat om det nu i styrgruppen att det kanske är nödvändigt att sätta upp tydligare regler på vad som är okej eller inte när man är i Sydafrika. Om det är okej att ta med familjemedlemmar naturligvis till egen bekostande men det kanske ändå påverkar projektet, om det är okej att stanna kvar på semester på egen bekostnad, hur man ska se på de turistiska delarna, hur mycket om är okej till exempel. Vi har inte riktigt haft de tydliga reglerna utan det har varit upp till varje projekt att avgöra.
Reporter Lena Pettersson [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Flyktingar som låsts in på Migrationsverkets Förvar nekas vård och när de protesterar, hotas de med att sättas i häkte. Det här vittnar flera intagna och organisationer om i dagens Kaliber.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi är på Migrationsverkets Förvar i Åstorp i Skåne. Vi har hört att de intagna här nekas vård av den vårdpersonal som ska ta hand om de som blivit sjuka. Att de inte blir lyssnade på och att allvarliga sjukdomstillstånd ignoreras. Vi vill träffa de intagna och höra om det här stämmer. En av cheferna här Helena Blessenius har lovat att vi ska få göra ett besök.
– Men inte med tolk. Det är det inte förberett för att man ska kunna stanna och prata med någon.
Det går inte?
– Nej för då måste vi prata med var och en om det och det är inte så vi jobbar. För att vi kan inte göra så. För då måste man gå igenom med var och en att det är okej att det kommer in en journalist.
Det är väl mer om någon vill prata med mig, för de måste väl få prata med mig om de vill?
– Jaja, absolut.
För ni har väl ingenting emot det?
– Nej, nej absolut inte. Det är inte så att de inte får berätta. Det är inte det det handlar om. Jag känner bara att de själva ska veta varför är man med. Så tänker jag.
Okej, det är hänsyn till dem?
– Ja absolut det är hänsyn till dem jag tänker.
Det blir alltså inga intervjuer med de intagna. Men den operativa chefen Helena Blessenius vill ändå visa runt i lokalerna.
Oj en stor gympasal!
– Ja precis här är den stora delen där man äter, har aktiviteter, kan vistas, se på teve till exempel. Men ganska bra, ljus och fin lokal.
I Sverige finns det fem förvar varav ett ligger här i Åstorp. Här låser man in människor som ska skickas tillbaka till sina hemländer. De flesta som sitter här har inte begått något brott utan sitter här för att de inte ska gå under jorden innan de har skickats hem. Den som har suttit längst i förvar har gjort det i fem år.
Lokalerna är ljusa och fräscha och det är högt i tak, utanför fönstren skymtar den höga muren omsluten av stålstängsel. Här inne finns det plats för 50 intagna och just nu är det fullt. Det finns ett pingisbord, en darttavla, ett gym och ett datorrum. Men de flesta sitter just nu i en soffgrupp framför en stor platt-tv.
Men hur fungerar det om det blir sjuka och så?
– Vi har tillgång till sköterska som är här ett par dagar i veckan.
Och de som är sjuka - får de hjälp när de behöver?
– Ja, det är min uppfattning att de får. Vi jobbar mycket med att personerna ska känna att de är hela när de lämnar oss också. Och jag tycker det är ytterst sällan som vi ser att man mår väldigt dåligt när man åker härifrån. Jag tycker inte det, det är inte den bilden jag har faktiskt.
Vi lämnar Förvaret och ska skicka in en skriftlig begäran om att få träffa folk därinne. Men vi hinner knappt komma utanför dörren innan vi blir uppringda av en av de intagna. Mannen heter Ivan.
– They treat people like animals. When you have problem with your health. You go to doctor and you get recipe to drink more water.
What kind of medical problems do you have?
– I have epilepsy. And when I came here for 20 days they refused to give me my medicine, and I have recept when I come here.
De behandlar oss som djur, säger Ivan på telefon från andra sidan muren.
När man har medicinska problem uppmanas man att dricka mer vatten, säger han och berättar att han har epilepsi. Han säger att han hade recept på den antiepileptiska medicinen Iktorivil när han kom, men att ändå han inte fick någon medicin.
Why don´t you get any medication?
– The doctor here says, I don´t want to give you anything. While I am working here you will not get anything.
De vill inte ge mig någon medicin, förklarar Ivan. Han berättar också att en man bara för en vecka sen högg sig själv i handen med en kniv efter att han nekats hjälp av vårdpersonalen. Mannen kördes till akuten och sedan till häktet.
Ivan berättar att personalen ofta hotar med häktet för att hålla de intagna i schack så att de inte ska protestera när de inte får vård.
– That is everyday threat. If you wish to speak to someone - you will go in häkte. If you don´t calm down, you will go in häkte.
Kan det verkligen vara sant att man i Sverige låser in människor som inte begått något brott och sen vägrar att ge dem vård?
I väntan på besked från Förvarets ledning om ytterligare ett besök träffar vi Rashidd Ali Weddai som tidigare suttit inlåst på Förvaret. Nu arbetar han på en pizzeria i Malmö.
– Jag har diabetes och när jag kom till Förvaret så fick jag inte de mediciner jag behöver. De sa till mig att det finns ingen läkare som kan skriva ut medicin. Mitt sjukdomstillstånd förvärrades mycket, berättar Rashidd Ali Weddai på arabiska.
Han berättar att det dröjde en hel månad innan han fick sina mediciner. Men problemen slutade inte här.
– Mitt blodsocker var hela tiden väldigt högt. När man mäter blodsockret ska det ligga på runt fem-sex, det är de normala värdena. Men mina värden låg på över 20. Men de sa hela tiden att det är inget fel på dig och dina värden är normala - se dig själv i spegeln så ser du ju att du är frisk sa hon, berättar Rashidd Ali Weddai.
– Jag var så rädd för jag kände att jag var nära att dö. Jag skrev flera gånger till Migrationsverket och bad om hjälp, men inget hjälpte, säger han.
Enligt Rashidd är det många på Förvaret som nekas vård. Vi tar kontakt med Amnesty som är en av de organisationer som frekvent besöker Förvaret.
Madelaine Seidlitz är jurist och ansvarig för flykting - och migrationsfrågor. Hon hör ofta historier om hur de intagna nekas vård på Förvaren.
– Det har varit personer som har olika former av värk, olika sjukdomstillstånd. Det vi har fått höra ibland mest är att om man pratar om det får man träffa en sjuksköterska och att man upplever att sjuksköterskan inte tar det man säger på allvar. Och att botemedlet är huvudvärkstabletter. Alltså oavsett vad man har problem med så blir det huvudvärkstabletter.
Och hur allvarligt är det?
– Förvarstagna ska ha samma rätt till hälso- och sjukvård som asylsökande även om man själv inte har sökt asyl. I de fall de inte får det så bryter Migrationsverket eller den tjänst som de nu köper upp mot utlänningslagsreglerna.
Asylgruppen och Aktion Mot Deportation - är två löst sammansatta nätverk - och har som fokus att hjälpa flyktingar med deras asylärenden. Ulrika Andersson och Lina Myritz är engagerade i nätverken och besöker Förvaret i Åstorp regelbundet.
– Alla som jag träffar berättar att de inte får tillgång till den vård som de behöver, säger Ulrika Andersson.
Lina Myritz på Aktion mot Deportation är medicinskt kunnig då hon pluggar sin sista termin till läkare. Hon berättar om flera fall där intagna har nekats vård på Förvaret.
– En man som har spinal stenos, vilket är ett tillstånd i ryggen som gör väldigt ont. Han hade ischias som gick ner i ena benet så han brukade slå sig själv med en hammare i andra benet för att avleda smärtan när han var hemma. Det kunde han så klart inte göra på Förvaret. Men då gav sjuksköterskan honom Alvedon, vilket inte gör någonting mot den smärta som han hade. Och han hade papper på att det var det här han led av och han hade genomgått flera röntgenundersökningar. Men ändå så krävdes det att vi som utifrån la oss i för att han överhuvudtaget skulle få en tid på vårdcentralen.
Först då fick han hjälp då?
– Ja, fast han fick ingen vidare hjälp där heller, för då fick han utskrivet starkare medicin som han ju själv inte kunde hämta ut. Utan då krävdes det flera veckor.
– Det var ju då jag hälsade på honom och så sa jag hur är det nu medicinen och då hade han inte fått den.
Lina Myritz och Ulrika Andersson räknar upp fler exempel. Det handlar om allvarliga sjukdomstillstånd, men också fysiska skador som man menar har ignorerats. Ett av exemplen handlar om en man som fick ett njurstensanfall mitt framför personalen som satt och tittade på teve.
– Och njurstensanfall det ger en sådan intensiv smärta att man knappt står ut i sin egen kropp. Så han hade liksom skrikit och gråtit och han beskrev hur han rullade runt på marken och skrek och grät och bönade och bad om att få komma till sjukhuset och få smärtstillande. Men personalen gjorde ingenting och de andra försvarstagna försökte få dem att ringa ambulans för att han var uppenbart i nöd och fortsatte bara och skrika. Men att de bara satt och kollade på teve, och sa att nä han bara spelar, han vill bara komma till sjukhuset och det vill ni allihop, berättar Lina Myritz.
Jag har åkt med Rashidd Ali Weddai till vårdcentralen i Örkelljunga. Här ska vi hämta ut hans sjukhusjournal. Det är vårdcentralen här som ansvarar för vården på Förvaret.
Enligt Rashidd har den bristande vården som han fick på Förvaret förstört hans liv. Hans diabetes har förvärrats och han är numera tvungen att ta insulinsprutor varje dag.
Han berättar också att han tycker att det är jobbigt ifall vi skulle stöta på vårdpersonalen igen. Han säger att han flera gånger blivit osams med dem. Han berättar att en gång blev så frustrerad över att inte få hjälp så att spottade mot personalen, något som han senare dömdes för. Domen blev dagsböter för ofredande.
Verksamhetschefen på vårdcentralen som tar emot heter Titti Unosdotter. Det är också hon som har det övergripande ansvaret över den vård som ges på Förvaret.
Med hjälp av en telefontolk ber Rashidd om sin journal.
– Ni har förstört mitt liv och det är som vanligt - det är ingen fara om man förlorar sitt liv, säger Rashidd Ali Weddai till Titti Unosdotter med hjälp av tolken.
– Alltså det kan inte jag svara på för jag har uppgift att lämna ut journalerna så allt det andra… Det bästa är att han läser sina journaler, samlar ihop alla journaler, så att han får en bild utav det och sen utifrån det får han gå vidare i så fall om han hittar någonting som är fel, säger Titti Unosdotter.
Vi får ut Rashidds journaler. Och det man direkt kan se är att Rashidds blodsockervärden har varit extremt höga under en lång tid. Man har till slut satt in en tablettbehandling, men värdena har inte förändrats. Jag tar med mig Rashidds journaler till Skånes Universitetssjukhus i Lund. Vi vill veta om insatsen som gjorts på Förvaret var tillräcklig. Magnus Löndahl är överläkare och har specialiserat sig på diabetes. Han har skrivit läroböcker och bedrivit forskning om diabetes.
Jag tänkte vi kunde kolla lite på de här blodsockervärdena vad de innebär. Vad är normalt när man ska mäta blodsockret?
– Ett normalt värde är som det står här på listan att om man inte har diabetes så har man ett blodsocker före måltid på 5,5 eller där under.
Men om man ligger på 20-24 under längre tid, vad kan det innebära för kroppen?
– Ja det kan ju leda till nervkomplikationer, det är njurarnas funktion och sen så har vi också en påverkan på de stora blodkärlen, det vill säga kärlen i hjärta och hjärna och då med följden att man kan få en ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt och slaganfall till exempel.
Magnus Löndahl går igenom journalen och reagerar främst på att man låtit värdena vara höga så länge och att man inte gått in med en kraftigare behandling. Han säger att om det hade varit hans patient hade han gått in med en insulinbehandling.
– Det är höga blodsockervärden. Det är blodsockervärden som tydligt indikerar att man ska gå in med behandling, men sammantaget om man ligger på blodsockervärden uppåt mot 25 så mår man inte bra och det är något som kräver en aktiv behandling.
Men det här är inga normala värden?
– Nej detta är ju kraftigt stegrade blodsockervärden.
Och om man fortsätter att ha så här så innebär det de här riskerna som vi pratade om innan?
– På det korta perspektivet så innebär det att man mår dåligt och det finns en risk att man utvecklar en akut sjukdom på grund av att man får en rubbning i sina blodsalter, det kan vara så att om detta är en typ 1-diabetes så finns en klar risk att utveckla en ketoacidos med ett akut insjuknande.
Vad är det för något?
– Det är en ond cirkel helt enkelt och om man inte häver den är den många gånger dödlig.
Vi återvänder med frågan om vården till verksamhetschefen Titti Unosdotter på vårdcentralen som hade ansvaret för Rashidds vård.
– Jag tycker att vården vi har gett är en god vård. Alltså han har ju fått den behandling som är den vård som vi ger för den sjukdom som han har.
Men varför lät man värdena vara så höga så länge?
– Det är en läkarfråga så det kan jag inte svara på. Det gäller ju också att patienten är aktiv i sin behandling.
Titti Unosdotter säger att Rashidd själv brustit i sin egenvård och inte skött om sin kost. Hon medger att han blivit utan mediciner, men att det bara gått 10 dagar och inte 30 som Rashidd påstår. Hon förnekar också att de sagt att Rashidds blodsockervärden varit normala.
Efter många om och men får vi ett beslut av Förvarets ledning. Vi är välkomna att besöka Förvaret, den här gången med tolk och vi får prata med de intagna.
Hakim har suttit här sedan augusti. Han ser många brister med miljön härinne.
– Especially with healthcare. They don´t help us you know.
Hakim berättar att han har kraftigt nedsatt syn och att hans glasögon har gått sönder. Nu kan han knappt se, men han får ingen hjälp med att få några nya.
– It´s very bad. Sometimes I feel pain in my eyes.
Jag får ofta ont i ögonen och ibland blir de röda. Det har gått två månader nu och jag har ännu inte fått några glasögon, säger han.
En bit bort står en man som heter Jackson. Han berättar att han blev misshandlad i Frankrike innan han kom hit.
– Since I came from France all the time blood is coming. All the time blood is coming.
Do you get any help?
– No. No help.
Mina sår går upp och jag blöder hela tiden, men jag får ingen hjälp. De säger bara nej, säger Jackson.
Vi går runt och pratar med de intagna. Dennis är från Ghana och har ryggsmärtor, men han får ingen medicin, berättar han.
– If you are sick and report that you are sick, they have to give you medicine. But they will tell you to go and drink water.
Och Wazoume berättar på arabiska att han har ett stort sår i sitt ena öra. Det varar och när han vaknar på morgnarna är det ofta blod på kudden.
Innan jag kom hit var jag på sjukhuset i Göteborg. De sa att jag var i behov av operation. Men sedan jag kom hit har jag inte fått någon hjälp överhuvudtaget, säger Wazoume.
En annan man - Prosper - visar upp ett kraftigt ärr som löper över hans ena knä. Han säger att har svårt att gå. Men inte heller han får någon hjälp.
– Jag har alltid ont och särskilt när jag promenerar. De ger mig Panodil, bara Panodil.
Hjälper det då?
– Nej.
Flera vi pratar med berättar också om att det har växt fram en kultur bland personalen där man hotar med häkte om man protesterar mot att man inte får några mediciner eller vård. En av dem är Armin som lider av kraftig migrän. Flera gånger har inte ens vågat be om hjälp på grund av rädslan för att sättas i häkte, berättar han på persiska.
Det händer ofta att de sätter folk i häktet. Många är rädda här, berättar Armin.
Asylgruppen och Aktion mot deportation hör frekvent om den här rädslan. Enligt dem händer det ofta att de intagna hotas med att sättas i häkte om de protesterar mot vårdsituationen.
– Jag vet folk som har suttit i häkte i ett par månader och då pratar vi i total isolering, och det här ser ju de andra, säger Ulrika Andersson.
Och det är folk du har varit i kontakt med?
– Ja, flera stycken. Den här rädslan för häktet. Vilket folk är jätterädda för att hamna i isoleringscell i polishäktet. Det gör att man inte vågar protestera eller vågar gå samman i den graden som man egentligen vill. Så den skräcken är stark att det påverkar hur man förhåller sig till sitt eget hälsoläge.
Kaliber har begärt ut de incidentrapporter som upprättats på Förvaret. Här kan man läsa om alla häktningar som görs. Enligt de ansvariga på Förvaret sker detta varje vecka.
Det finns lagstöd för att häkta förvarstagna, men häktningarna har fått kritik. Bland annat från Justitieombudsmannen som 2011 riktade allvarlig kritik mot Förvaren. Lina Forzelius är byråchef på JO. Hon berättar att kritiken kom efter att man upptäckt att Förvaren uteslutande satte intagna i häktet utan att först försöka avskilja dem på Förvaret.
– Det här gjorde man inte utan man gick direkt på att sätta dem i häkte. Sen sa man också att det är principiellt felaktigt att placera förvarstagna tillsammans med personer som misstänks för att ha begått brott.
Men i det här fallet handlade det mer om att de inte vågade be om medicinsk hjälp för om de är obekväma kan de sättas i häkte.
– Om det är på den nivån. Att man använder det för att tysta förvarstagna som inte vågar be eller yttra sig eller framföra kritik så är det absolut fel om det är så det skulle förhålla sig.
Och hur allvarligt är det i så fall?
– Det är ju oerhört negativt att vifta med en maktbefogenhet som man inte har för det är klart - man kan inte sätta någon i häkte på grund av att någon ber om medicin.
På Vårdcentralen som ansvarar över vården känner man inte till att så många upplever att de nekas vård. Verksamhetschefen Titti Unosdotter tycker inte att ansvaret är deras utan Migrationsverkets.
– Alltså vi jobbar på Migrationsverkets uppdrag så prata med dem om det.
Ja, ja, men det är ju ni som ansvarar för att ge vård till de förvarsintagna.
– De köper timmar av oss.
Men de upplever de som är intagna där att de inte får någon vård. De får ingen hjälp.
– Och det kan jag inte svara på för den frågan har jag aldrig fått. Ingen har sagt det innan. Så det kan jag inte svara på och i så fall, om det är så att de tycker det så måste de ta det med Migrationsverket.
De berättar saker som att när de kommer med allvarliga problem så får de bara Panodil.
– Jaha nä, det vet jag ingenting om. Men prata med Migrationsverket för det är de som ger oss uppdraget.
Till slut får vi även träffa Förvarets enhetschef Anna Eriksson. Som tar emot i sitt rum.
– Vi nekar ingen vård.
Ni gör inte det? Men de säger ju det, när man pratar med de intagna så säger de ju det att de ber om hjälp, men de får ingenting.
– Migrationsverket har inget vårdansvar. Vi har sjuksköterska. Det är Landstinget som ska ge de asylsökande och förvarstagna vård.
Men ni ansvarar ändå för de personer som är intagna här, eller hur?
– Vi ansvarar över att de kommer till sjukvården.
Men du ser det inte som ett problem då att de intagna upplever att de inte får den hjälpen som de ber om?
– Vi förmedlar alltid kontakt med sjukvården. Är det någon som blir akut sjuk när det inte finns någon sjuksköterska här så åker vi till akuten.
Men många berättar här att de söker hjälp, de har svåra problem, ibland njursten. En massa allvarliga tillstånd ändå och det enda de säger är här får du huvudvärkstabletter.
– Jag pratar med många av våra boende också, man vill prata med chefen och då säger jag att vi tar till sjukvården. Det är ju vårdcentralen i Örkelljunga som har ansvaret.
Här på Förvaret skjuter man alltså över ansvaret på vårdcentralen - som i sin tur ju säger att det Förvaret som ansvarar över om de intagna nekas vård. Men hur ser Anna Eriksson på de uppgifter om att personalen hotar de intagna med häkte?
– Jag förutsätter att man inte hotar med häkte.
Men varför berättar de det att det är så det går till? Av varandra oberoende personer berättar det här.
– Det är beklagligt om man har fått den uppfattningen att vi använder en häktesplacering som ett hot.
Men att det finns en sådan här rädsla, vad tänker du om det? Kan du förstå vad det innebär för en person?
– Jag förutsätter att vår personal inte hotar någon att man ska bli häktesplacerad.
Men de säger ju det att det är så det är här.
– Jag har fullt förtroende för vår personal och det här är en fråga som vi diskuterar väldigt ofta och jag förutsätter som sagt att man inte hotar med en häktesplacering.
Men är du säker på att det inte har hänt att personal här har hotat med häkte?
– Jag kan givetvis inte vara säker, men som sagt jag har högsta förtroende för vår personal som gör ett jättebra jobb.
Vi tar också upp frågan om vården av Rashidd Ali Weddai. Men Anna Eriksson hänvisar till sekretessen. Men hon säger ändå hon kan uttala sig om ärendet om vi återkommer med en fullmakt där Rashidd godkänner att hon får uttala sig. Vi mailar Anna Eriksson den fullmakt som hon efterfrågat och vill boka in en ny intervju. Men Anna Eriksson vill inte träffas igen. Utan hänvisar till Migrationsverkets presstjänst. När vi vänder oss dit får vi beskedet att Anna Eriksson har lämnat de kommentarer hon kunnat ge och inte vill prata mer.
Rashidd Ali Weddai rullar ihop ännu en kebab på den restaurang där han jobbar.
– Mitt liv har blivit meningslöst och mina morgnar börjar med en insulininjektion. Det är så mitt liv ser ut idag - fylld av injektioner och sjukhusbesök, säger Rashidd.
Och inne på Förvaret fortgår vardagen för de intagna. Ute på rastgården drar Wazoume - han med det varande örat en djup suck.
– När man inte får hjälp så ger man upp efter ett tag. Men det är sorgligt, säger han.
Reporter Mikael Funke [email protected] Producent Sofia Boo [email protected]
Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten.
- Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna.
Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar.
– Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt.
Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite.
– God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland.
Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom.
– Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ?
Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden.
– Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då?
Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar.
För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning. För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn.
– Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester.
Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det.
– Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här.
Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor.
I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen.
– Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också.
Har ni stött på bekymmer på grund av det här?
– Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med.
Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter.
– En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den.
Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen.
"Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin."
SR P4 Gotland 18/6-2013
Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten.
För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland.
Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid.
– Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk.
Hur länge räcker det ni har nu?
– Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt.
Vad händer om ni inte får bryta i Bunge?
– Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland.
Hur många riskerar sitt jobb?
– Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring.
Vad handlar det om i pengar?
– 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst.
Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna.
På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall.
Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge.
– För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga.
Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker.
– I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi.
Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr.
– Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen.
Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen.
Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland.
– Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka.
I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började. Vid myren hörs bara vinden.
– Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar.
Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera.
Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben.
– Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga.
Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten.
– Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot?
Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig.
Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden.
– Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång.
Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör.
Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden.
– Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för.
I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet.
– Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag.
En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson.
– Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd.
Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben?
– Nej, absolut inte.
Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så?
– Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här.
Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön?
– Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa.
Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”.
Jag frågar Isabel Enström.
Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben?
– Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift.
Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars.
Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut.
Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite.
– Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan.
Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort.
En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område.
En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström.
– Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet?
Men majoriteten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning.
Jag frågar Linus Gränsmark varför.
– Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så.
De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk.
Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom.
– Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så.
Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag.
Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag.
– Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson.
Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben?
– Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark.
Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning.
– De spränger snart...
Hur nära är vi?
– 300 meter kanske…
Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde?
– Ja jag tror det är en gräns.
Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort.
En vecka därefter står det på förstasidorna. ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes.
Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta.
– Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning.
Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa.
Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet.
– Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen.
– Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar.
En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram.
Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd.
– Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade.
Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott.
– Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler.
Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom.
– Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen.
Reporter Daniel Värjö [email protected] Producent Annika H Eriksson [email protected]
Stefan Rydell letar efter droger i ett hav av brev och paket, kinesiska drogproducenter underkänner svenska tullens arbete och Max och Viktor tjänar stora pengar på lagliga droger. Kaliber granskar handeln med lagliga droger. Vi möter de som försöker stoppa handeln. Men också de som tjänar pengar på att sälja droger utan att begå något brott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är några dagar kvar till julafton. Viktor bjuder på fika i ett lite småstökigt kök i Göteborg. Det blir te och dammsugare.
Viktor är 28 år. Han heter egentligen någonting annat. Han har sedan ett år tillbaka gett sig in i en lite annorlunda bransch. Viktor säljer lagliga droger på sin hemsida. De har många namn men kallas ofta internetdroger eller forskningskemikalier.
– Jag kom i kontakt med forskningskemikalier i tonåren. När det först började säljas i Sverige. Då var det väl bara ett allmänt intresse av droger i sig. Flera år senare såg vi att det fanns en marknad för det. Och att det fanns en god chans att göra en ordentlig vinst på det.
På senare år har tull och polis i Sverige hittat allt mer internetdroger. Det handlar om syntetiska substanser som liknar klassisk narkotika till effekten. De säljs framför allt på hemsidor. Många gånger är internetdrogerna lagliga. Svenska myndigheter vill så snabbt som möjligt göra nya internetdroger olagliga. Problemet är att det hela tiden kommer nya internetdroger. Folkhälsomyndigheten bedömer att det kommer en ny missbrukssubstans i veckan. Och myndigheterna kan inte hålla jämna steg.
I förra veckans Kaliber berättade vi om internetdrogen spice. Den är populär bland unga, vilket leder till att allt fler få söka akut sjukvård och drogen kan dessutom leda till svåra psykiska besvär.
I dag undrar vi om svenska myndigheter är tillräckligt rustade för att vinna kriget mot internetdrogerna och vilka är de skuggfigurer som ligger bakom handeln med lagliga droger på internet?
För att lära oss mer om svenska myndigheters arbete så lämnar vi Viktors kök och tar en biltur ner mot Helsingborg. Väl framme i Helsingborg hälsar vi på hos Tullverket som huserar vid ett industriområde precis intill E4:an. Narkotikaexperten Lars Hansson tar emot.
Han visar upp bilder på sin dator.
– Det här är en bra bild. Det är antalet beslag i procent. Som tull och polis tillsammans lagt ihop sin statistik. Då kan vi se att internetdrogerna tagit en allt större del av tårtbiten.
December 2013 presenterade Tullverket och Rikskriminalpolisen rapporten "Drogsituationen i Sverige 2010-2012". Där konstaterade man att internetdroger står för cirka 16 procent av de samtliga beslagen av narkotika, dopningsmedel och narkotikaklassade läkemedel. Men Tullverket fick av tekniska skäl inte med sina siffror för just internetdroger. Lars Hansson menar att det därför finns ett stort mörkertal när det kommer till beslagen av internetdroger.
– Och jag tror att tullen har nog beslagtagit mer än vad polisen gjort. Så då är det ju en väldigt stor andel där egentligen.
Men vad är egentligen en internetdrog?
– De här nya internetdrogerna som kommer de har ju funnits i många år. Det är ju någon som går in och läser om en forskningssubstans. Och så läser de att den här har ju både en centralstimulerande och en hallucinogen effekt. Men det var för mycket av det. Det skulle egentligen blivit ett läkemedel. Men så sa forskarna att det här blir inget bra läkemedel, men då finns den där någonstans och så letar man upp den.
Många nya internetdroger är i själva verket gamla substanser som tagits fram i samband med läkemedelsforskning. Men substanserna har lagts åt sidan då effekten inte ansetts lämplig för mänskligt bruk.
I förra veckans Kaliber kunde vi höra om syntetisk cannabis, spice. Spice var från början också en substans tänkt som läkemedel. Men idag är spice en populär drog bland unga i Sverige som leder till allt fler akuta sjukhusbesök. Utöver spice finns det en uppsjö av andra internetdroger. De flesta har en effekt som kan liknas vid dem man får av LSD, ecstacy eller amfetamin.
Alla nya internetdroger som påträffas i Sverige kommer med sannolikt att bli olagliga i framtiden. Men för att kunna göra en internetdrog olaglig, måste svenska myndigheter först hitta den.
– När det kommer till de här missbrukssubstanserna som man köper på nätet. Det allra mesta landar på Arlanda. I post och paketflödet där, berättar Lars Hansson på Tullverket.
Därför beger vi oss till Postens terminal vid Arlanda Flygplats.
– Det här kan man ju se att det är en typisk internetförsändelse. Inget är handskrivet.
Stefan Rydell är tullinspektör vid Arlanda. Han gräver i en postsäck. Den här dagen har hans kollegor hittat en rad misstänkta försändelser från Slovakien. Han visar upp ett kuvert som innehåller en plastpåse full med vitt pulver.
– Som du ser. Ingen aning om vad det är. Kan vara amfetamin, heroin eller vad som helst. Men det här öppnar vi inte utan det skickas på analys till vårt laboratorium.
Så här ser det många gånger ut när Tullverket hittar internetdroger. Vid första anblick kan man aldrig veta vad det egentligen är för något.
Påsen med pulver kommer skickas på analys till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL. Där kan kemisterna se vad det är för drog man hittat. Om den inte redan är olaglig så kommer den börja utredas. Hittills har knappt 200 olika internetdroger blivit olagliga i Sverige. Det innebär att de har klassats som antingen narkotika eller hälsofarlig vara. Och vad hälsofarlig vara innebär, låter vi tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson förklara.
-- Där kan man putta in många fler än vad man kan i narkotikalagstiftningen för den är tuffare skriven. Tanken är inte om att sätta någon bakom lås och bom för här är max ett års fängelse. Oavsett hur mycket det är. Utan det här är för att markera att vi förbjuder det för att det är farligt.
Lars Hansson menar att klassningen av en drog direkt påverkar de som handlar med internetdroger.
– Och det märker vi att när vi puttar in någonting i den lagen har de en benägenhet att försvinna från de här hemsidorna. Så den har en betydelse.
Hur gör då de som säljer internetdroger för att hålla koll på vilka substanser som är lagliga och vilka som inte är det? Vi ställer frågan till Viktor.
– Vi håller kontakt med Folkhälsoinstitutet för att få reda på när saker och ting klassas och liknande och sen gäller det att några dagar innan klassningen går igenom göra sig av med allting så de inte har en anledning att göra hembesök då. Ja rea ut det och du får kasta det om du inte blir av med det. Det är ändå bara pengar jämfört med att straffas, berättar Viktor.
Folkhälsoinstitutet, som sedan årsskiftet heter Folkhälsomyndigheten, publicerar på sin hemsida en lista på alla substanser som är under utredning. Där kan alltså vem som helst gå in och ta reda på vilka substanser som är på väg att bli olagliga. Flera försäljare av internetdroger uppger för Kaliber att de använder sig av denna lista för att hålla koll på lagstiftningen. Men bara för att drogerna är lagliga så står inte myndigheterna maktlösa. Den 1 april 2011 fick myndigheterna nämligen ett nytt verktyg i kampen mot drogerna. Då kom förstörandelagen.
– Tull och polis får omhänderta preparat som ännu inte är klassade men som vi vet att man missbrukar. Då kan vi omhänderta det och vi slipper lämna tillbaka det. Det är för att spara människoliv helt enkelt, berättar Lars Hansson på Tullverket.
Förstörandelagen innebär att tull och polis omhändertar lagliga droger om de tror att de kommer bli olagliga. Men lagen har begränsningar. Den som blir av med den lagliga drogen kan inte straffas för det. Åklagare kan nämligen inte åtala någon för brott med hjälp av förstörandelagen.
– Det bygger ju på att jag tar något från dig som du äger och inte är olagligt. Och det är ju lite konstigt egentligen. Men det är ju just de här substanserna som är lagliga men som vi vet missbrukas av ungdomarna. Då har vi rätt att omhänderta det, berättar Lars Hansson och visar ett exempel.
– Här kommer tabletter som vi har tagit på den lagstiftningen. Då hittar tullen 40 000 tabletter i två påsar. Det en hemsida som säljer det här. Då går jag in och gör en fejkad beställning. Och då är det slut. Och det är våra kollegor som snott det för dem då.
Max driver hemsidan som Lasse Hansson just berättade om. Hans villkor för att ställa upp på intervju var att hans röst förvrängs. Ett villkor vi gått med på eftersom vi tycker det är viktigt att han berättar. Max är en av Sveriges största aktörer när det kommer till handel med lagliga droger.
– Beslaget var egentligen inget större problem, säger Max om beslaget Lars Hansson berättade om.
Han är 23 år och har varit i gång med sin hemsida sedan 2011. Max tar emot i sitt kontor som är beläget mitt i den centrala delen av en större svensk stad. Det är stor och fräsch kontorslokal. Datorerna står uppradade efter varandra. Han tar med oss in till ett litet rum i ena änden av lokalen. Det första man möts av är ett brummande ljud.
Varför har ni fläktar här?
– Det är kolfilter.
Varför har man det?
– Det är för att det inte ska lukta i hela kåken.
I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar.
När spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer.
– Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte.
Och kanske har Max en poäng. Vid post och paketflödet på Arlanda går Stefan Rydells kollegor igenom dagens postförsändelser från Holland.
– Hit till postterminalen så kommer det brev. Och bara i brev så kommer det runt 160 000 stycken varje dygn. Från hela världen.
– Som du ser. Det är lite som att leta efter en nål i en hösäck. Det här är lådorna från Holland som vi tittar på. Här gör man en grovsortering efter erfarenhet. De är fem här idag och det är en bra bemanning. Normalt är man tre eller två och då hinner man inte med så mycket. Sen är det ju själva rapportskrivningen som tar tid. När man väl påträffar något så ska det ju dokumenteras också.
Stefan Rydell har svårt att bara titta på när hans kollegor går igenom låda efter låda med post och bestämmer sig för att hjälpa till. Precis som Stefan Rydell säger så är bemanningen ett bekymmer för Tullverket. Deras beslag har växt i omfång men inte bemanningen. Under de senaste tio åren har tullpersonal som befinner sig på marken, runt försändelserna, färjor, broar och flyg blivit färre.
Men trycket har ökat i och med en allt mer utbredd internethandel. Frågan blir hur mycket missbrukssubstanser de hade hittat om deras bemanning varit bättre. Vi ställer frågan till Stefan Rydells chef, Sven-Peter Ohlsson, som är ytterst ansvarig för gränsskyddet.
– Vi har minskat rejält på en tio års period. Det är väsentliga minskningar.
Kommer detta hålla i längden? Utmaningen blir ju inte mindre tänker jag.
– Har jag mer resurser kommer vi göra mer resultat. Det är så. Vi kommer i så fall minska tillgången på narkotika mer om vi hade mer resurser så är det men för närvarande använder jag de resurser jag har så att säga.
Antalet tulltjänstemän som aktivt kontrollerar transporter, individer och postförsändelser, har sedan 2008 gått från 529 till 396. Det betyder alltså att var fjärde tulltjänsteman försvunnit.
Hur rustade är då svenska myndigheter att stoppa införseln av internetdroger i Sverige? Bara till Postens terminal vid Arlanda kommer det alltså drygt 160 000 brev per dygn. Tullverket hävdar själva att de tar långt ifrån allt som förs in i Sverige och att de kunde ta mer droger om deras bemanning varit bättre. Medan svenska myndigheter utreder nya droger för att kunna göra de olagliga, så fortsätter nya internetdroger att strömma in i landet. Men tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson är ändå övertygad om att deras arbete gör skillnad.
– Sedan den här lagen kom så har Tullverket i Sverige omhändertagit 140 kilo missbrukssubstanser. Och mellan tummen och pekfingret så att man bättre ska förstå så motsvarar det någonstans två, tre upp till tio ton i klassisk narkotika. Det handlar ju om jättekvantiteter för de är ju så potenta. Och jag påstår att vi sparat massa människoliv på grund av den.
– Jag ska visa dig en påse här som jag brukar ha med mig.
Lars Hansson börjar gräva i en skinnväska. Snart drar han upp en liten plastpåse som innehåller en liten mängd vitt pulver.
– Här är ett gram av en drog. Den påminner om LSD till effekten. Den är superpotent. Här är ett gram, det är 2000 doser.
2000 doser som du håller i din hand?
– Ja, och då har jag räknat om här. Vi tog 128 gram, det är 256 000 doser. Och där har du värdet på det 12,8 miljoner på de 128 gram vi hittade i påsen. Så de nya drogerna kräver så små kvantiteter i jämförelse med de traditionella drogerna.
I princip samtliga internetdroger produceras ursprungligen i kinesiska laboratorier. Men hur kommer deras produkter ut till svenska konsumenter? För att kunna ta reda på mer om hur handelskedjan fungerar, så beslöt vi oss för att agera intresserade köpare. Vi får kontaktuppgifter till en kinesisk producent av internetdroger från en person i branschen.
– Hello?
Hello can you hear me?
– Yes I can hear you.
Kvinnan som svarar jobbar på ett kinesiskt laboratorium som tillverkar internetdroger. Vi förklarar för henne att vi är intresserade av att sälja hennes produkter i Sverige.
– Oh Sweden right.
Have you done business with anybody in Sweden before?
– Yes of course many packages.
You have research chemicals right?
– I have X, X , X, X. Which one are you interested in?
Hon berättar att hon skickat många paket med internetdroger till Sverige förut. Vi frågar henne om det brukar vara några problem när det kommer till att få in internetdroger i Sverige.
-- You know Australia and New Zealand the costumes are really tough. Then I need to hide the product in something. But Sweden is not very hard to pass costumes so I can ship directly. Just send directly.
Hon säger att svenska tullen inte är något att oroa sig för. Inte som den australienska eller den i Nya Zealand. Där måste man anstränga sig förklarar hon. Hon fortsätter sen med att förklara hur själva affären går till.
– The payment by Western Union. Ok for you? And if the package is stopped by customs, I will resend once for free, ok? And usually the package will be received in seven days.
Hon säger att om den första leveransen stoppas av tullen, så får vi en ny utan extra kostnad. Hon verkar väldigt mån om att lugna oss och avslutar med att säga att hon är intresserad av en lång affärsrelation.
– I want to do long term business with you.
Innan hon hinner lägga på luren så förklarar vi att vi i själva verket inte alls är intresserade köpare, utan journalister. Detta tas inte väl emot av kvinnan i luren som strax därpå avslutar samtalet.
– I don´t want to talk to you ok?
Vi gjorde bedömningen att vi inte skulle få reda på den här informationen, utan att först utge oss för att vara en köpare.
Kaliber har varit i kontakt med fem olika kinesiska laboratorier. De beskriver svenska tullen som lättpasserad och några av dem påstår sig ha koll på svensk lagstiftning när det kommer till internetdroger. Det har de för att kunna bistå sina kunder med lagliga substanser.
Förra veckan berättade vi om spice. Syntetisk cannabis. En populär drog bland ungdomar och som enligt experter vi talat med ger allvarliga biverkningar. Både Viktor och Max säljer laglig spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar.
– Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att….att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor.
När Max är klar med att paketera spicet, ställer vi även frågan till honom.
– Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt.
Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på?
– Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten.
Substanserna Max och Viktor säljer är lagliga. Åtminstone tills de blir klassade som narkotika eller hälsofarlig vara. Och precis innan de blir det så rear de helt enkelt ut den substansen för att inte åka fast. För det är viktigt att följa lagen i den här branschen säger Max.
– Mycket noga med att alltid följa alla lagar. Det är ju många i branschen som inte har betalt skatt, vilken är en väldigt dum ide. Om du redan har alla myndighetsögon på dig. Börja då inte bråka med Skatteverket.
Kaliber har varit i kontakt med fem olika representanter för hemsidor som säljer lagliga internetdroger. Alla säger att de har egna företag, skattar och är momsregistrerade.
Men trots sina ansträngningar att följa lagen så fick Max i slutet på 2012 besök av polis. Hans varor beslagtogs.
– Det visste jag från början att det inte var en fråga om de kommer utan när. Och ja. Nu kom de.
Han har fortfarande inte åtalats för något brott men är enligt åklagaren fortfarande misstänkt.
Tillslaget innebar en ekonomisk smäll för Max. Hans varor var borta. Men han hade att ta av. Under 2012 sattes drygt 10 miljoner kronor in på det bankgirokonto som är kopplat till Max enskilda firma. De stora insättningarna på Max konto väckte Ekobrottsmyndighetens intresse. Kaliber har tagit del av deras förundersökning. Där framgår det att Max misstänktes för grovt bokföringsbrott. Men utredningen lades ner eftersom Max kunde presentera en fullständig bokföring som Ekobrottsmyndigheten nöjde sig med.
– De har egentligen inget att gå på. Sen vet man aldrig vad de hittar på.
Kaliber har idag kunnat berätta om vilka som står bakom handeln med internetdroger. Vi har samtidigt kunnat visa att svenska myndigheter inte klarar av att hålla jämna steg med dessa aktörer.
De försäljare av internetdroger som vi talat med är samtliga män. Mellan 20 och 35 år. De säger att de betalar skatt och följer lagen. De har lärt av sina föregångares misstag. Svenska myndigheters främsta vapen är att stoppa deras varor vid gränsen. Men allt färre tulltjänstemän ska hålla kolla på allt större volymer av internetdroger.
De kinesiska producenter vi talat med ser svenska gränsen som lättpasserad i jämförelse med andra länders.
Men Sven-Peter Olsson, ansvarig för Tullverkets gränsskydd tycker ändå att den svenska tullen gör ett bra arbete.
– De har mer resurser på plats så att säga. Om du tar USA. Men jag tror att per individ så gör vi nog mer beslag än vad de gör på det här området. Vi bör ha ett mål att genom kontrollinsatsen börjar folk upptäcka att det lönar sig inte att skicka det här hit. Vi måste komma till kurvan där vi bryter toppen så att säga så att det börjar minska och där är vi inte. Då är det så att kontrollinsatser måste ligga på minst samma nivå som nu och borde öka.
Tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson är övertygad om att svenska myndigheter försvårar handeln med lagliga droger, men säger samtidigt att det kan bli värre innan det blir bättre.
– Jag tror att vi fortfarande kommer se en ökning i det här flödet. Men någonstans så kommer det stanna upp, det kommer ju inte vara den här enorma ökningen. Men internet är fortfarande ett relativt nytt sätt att saluföra varor på.
Reporter Adam Samara [email protected]
Producent Annika H Eriksson [email protected]
Elin fick hallucinationer och ont i hjärtat av drogen. Överläkaren ser unga som far illa av en drog de ofta vet väldigt lite om. Och beroendevården ser allt fler unga som väljer drogen. Syntetisk cannabis, eller spice som det ofta kallas är lätt att få tag på, billigare än vanlig cannabis, men också farligare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En måndag i December. Snön knastrar när narkotikapolisen Niklas Lindroth tar bestämda steg mot det lilla vandrarhemmet. Vandrarhemmet ligger i en mindre kommun utanför Göteborg.
Inne på vandrarhemmet har Niklas Lindroth och hans kollegor hittat en ung kille som de tror är påverkad.
– Det som vi gör nu är att vi har hittat en person som ser påverkad ut. Vi har fått ett beslut om att göra husrannsakan i hans bostad, som i det här fallet råkar vara ett vandrarhem. Vad vi kan se på en gång är att det ligger en joint på bordet. Om det är cannabis eller spice, det kan vi inte säga ännu.
Niklas tar den lilla ihoprullade jointen och lägger i den i en plastpåse.
De flesta ungdomar som brukar narkotika i Sverige röker cannabis. Det visar stora enkätundersökningar från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Det är ett uppmärksammat problem som regeringen och Sveriges kommuner mött med satsningar på vård och förebyggande arbete.
Men på senare tid har cannabis fått en konkurrent som man kanske inte känner till lika väl. Som nummer två bland populära droger i CAN:s statistik hittar vi en drog som blir allt vanligare bland Sveriges ungdomar. Den kallas för spice. Spice är en syntetisk form av cannabis som inte kommer från hampa som traditionell cannabis gör. Spice görs på kemisk väg i laboratorier.
I dagens Kaliber vill vi få svar på frågorna varför många unga väljer Spice, hur farlig drogen är och om samhället bör oroa sig för konsekvenserna.
Narkotikapolisen Niklas Lindroth och hans kollega börjar leta igenom lägenheten i vandrarhemmet.
– Här ser vi att han har ju själv urinstickor som han testar sig själv med. Han måste säkert lämna urinprov till socialen. Då testar han sig själv innan så att han ser att det inte ger utslag då. De här preparaten som han rökar. Om det är Spice då.
Bland matrester och högar av kläder hittar Niklas flera plastförpackning som innehåller urintester. Och här får vi en ledtråd om en av anledningarna till att spice är så populärt bland unga. Niklas tror att killen vill kunna testa sitt urin hemma så han kan vara helt säker på att han kissar rent när han besöker socialtjänsten.
Det är nämligen väldigt svårt att hitta spår av spice i ett urin- eller blodprov. Därför blir spice ett attraktivt alternativ för den som vill röka på utan att bli påkommen, säger Niklas Lindroth.
– Spicen har ju tagit över mycket från cannabisen. Det har ju inte funnits så många metoder att se spice i urinen. Så det är svårare att upptäcka. Risken för upptäckt ur deras perspektiv är ju mindre om de använder spice. Åtminstone har det varit så tills nu då när vi börjar få andra metoder att testa.
De senaste åren har myndigheterna blivit bättre på att hitta spice i urin. Nya urinstickor och andra analysmetoder har kommit. Problemet är att det finns väldigt många spicesorter. Drygt 100 stycken. Och myndigheterna kan hitta långt ifrån alla i sina prover och analysmetoder.
Men det är inte det enda av myndigheternas bekymmer med spice.
– Men problemet är ju att det finns en stor del av de här spicepreparaten som inte är klassade. De är alltså inte klassade som narkotika. Då är de helt lagliga att inneha och även att bruka.
Av drygt 100 sorter är det endast ett 30-tal sorter spice som är olagliga i Sverige.
Eftersom det hela tiden kommer ut nya varianter av spice på marknaden måste svenska myndigheter hela tiden utreda nya substanser. Och när en populär typ av spice blir olaglig så ploppar snart en ny, oklassad variant upp. Och vet då den som röker om vilka sorter av spice som är lagliga och vilka som inte är det så kan man alltså röka på utan att begå något brott.
Medan Niklas Lindroth och hans kollega fortsätter att söka igenom lägenheten förflyttar vi oss till en liten skola i Göteborgsområdet.
Utanför regnar det. Det har gjort det i ett par dagar nu och alla spår av snö är borta. Inne i skolan sitter 16-åriga Elin i soffan i uppehållsrummet. Elin heter egentligen någonting annat.
– Jag började ju här för att jag skolkade från min gamla skola. Jag var inte där på två år ungefär. Jag hade problem med skolan så jag fick börja här. Så nu lämnar jag pissprov två dagar i veckan och har gjort det i snart två år.
Elin bytte skola för att det inte funkade i den gamla skolan.
-- Mycket bättre än en vanlig skola. Här får jag den hjälp jag behöver. Så jo det är bra.
Vad var det som inte funkade i din gamla skola då?
– Det var väl folket som gick där. Eleverna och lärarna. Man fick inte den hjälp man behövde och eleverna bara mobbades. Så det var därför jag valde att inte gå dit. Och började med spice och cannabis istället.
Precis som många andra som röker spice så hade Elin testat vanlig cannabis innan hon började med spice.
– Han frågade om vi skulle röka. Jag sa visst jag kan väl prova, en gång kan ju inte skada. Jag tyckte det var så roligt så jag bara fortsatte. Men det var cannabis då. Men sen fick jag börja lämna pisseprov och då tänkte jag att då kan jag inte röka cannabis utan jag får röka spice istället för det syns inte.
För Elin var det viktigt att hålla koll på vilken sorts spice de rökte. Hon ville veta vilka sorter som skulle avslöja henne och vilka som inte skulle göra det i ett urinprov.
– Vi visste ungefär vilka kemikalier det var i. De som syntes på pissprov kunde vi inte röka. Och de som inte syntes rökte vi. Så vi hade ganska bra koll på det faktiskt.
Hur skaffade ni det då?
– Vi fick nummer till langare då. Så skickade man ett sms till langaren och frågade om han hade en halva eller en five som man kallar det. Och sen gick man och mötte honom så bara bytte man pengarna och rökat.
Och en halva vad är det?
– Det är tre gram. Och det är billigare än cannabis också.
Spice brukar räknas till en grupp som kallas internetdroger. Spice säljs till stor del på internet. Då är det oftast de lagliga varianterna som säljs. Men på hemsidorna är det i regel 18 eller 20-års gräns för att köpa. Av den anledningen så köper de flesta ungdomar sitt spice på gatan. Från kompisar eller langare. Det är ofta vad de själva berättar för beroendevården.
På avdelning 306 på Östra Sjukhuset i Göteborg tar man emot unga mellan 16-21 år som är i akut behov av hjälp för sitt missbruk. Sektionschef Ulf Sammels, beskriver hur många av hans patienter som är inne just den här dagen som röker spice.
– Just nu är det så att 40 procent av de ungdomar vi har hos oss idag har spice som huvuddrog. Och 30 procent har det som sin sekundärdrog. Det är alltså 70 procent av de ungdomar som är inne här nu som röker spice dagligen eller provar på spice då och då. Och så såg det inte ut för några år sedan.
Och enligt Ulf Sammels är det just möjligheten att röka på utan att det syns i urinprov som lockar de flesta av hans patienter till spice.
– Det är ju en av de bidragande orsakerna som ungdomarna själva säger. Det är för att slippa upptäckt helt enkelt.
Vi stannar upp lite och sammanfattar de svar vi fått på varför så många unga människor väljer att röka spice. Flera sorters spice är lagliga vilket innebär att de kan röka på utan att begå något brott. Flera sorters spice syns inte på urinprov så de kan röka på utan att socialtjänst eller sjukvården märker det i prover. Dessutom är priset på spice ofta betydligt lägre än för vanlig cannabis. Många gånger hälften så dyrt. En femma med cannabis. Alltså fem gram. Kan kosta mellan 500 och 600 kronor. Samma mängd spice kostar sällan mer än 300 kronor. En anledning så god som någon för en tonåring som vänder på slantarna för att hålla igång sitt missbruk.
Ulf Sammels har märkt att spice påverkar hans patienter annorlunda än de som röker vanlig cannabis.
-- Det är ju ett cannabisliknande rus, men det slår ju mycket fortare. Det är ju en syntetisk drog så det som är det farliga med spicen också det är ju att du vet ju inte riktigt vad du får i dig. Det är ju inte testat, det finns ingen långvarig forskning på detta. Men det finns väl några saker som de flesta ungdomar säger att man får. Det är mycket högre ångest, mycket mer panikångestattacker än för de som röker vanlig cannabis. Man uppger också att man har mycket mer av overklighetskänslor. Det är något som jag tror nästan allihopa säger. Man pratar också om att man har en brännande känsla i huvudet efter att man har rökt.
Ulf Sammels i Göteborg är inte den ende som vittnar om att spice kan ha allvarliga biverkningar. Kaliber har ringt upp behandlare som möter unga inom beroendevården på flera håll i Sverige. Och mönstret är slående. Samtliga berättar om att drogen spice blir allt vanligare. Och samtliga beskriver allvarligare biverkningar hos de unga som rökt spice i jämförelse med de unga som röker vanlig cannabis.
Maria Almazidou, teamledare på Maria Malmö-mottagningen i Malmö.
– Det finns mer psykotiska inslag av ruset. Man upplever mer hallucinationer när man har rökt spice och tycker att det blir en starkt upplevelse som man inte vill vara med om.
Robert Gatugård, Socialsekreterare i Sundsvalls kommun, öppenvården för ungdomar med missbruk.
– Ungdomarna brukar tala om ett kraftigare rus, ett längre rus och ibland mycket hemskare rus än med vanlig cannabis. En mer fysisk påverkan med hjärtklappning, svettningar och oro.
Eva Lindvall jobbar på alkohol och drogrådgivningen i Visby.
– Min känsla är att det accelererat det senaste året. Det är många fler som vi möter som röker spice. Det som jag tycker mig se är att skadeverkningarna är kraftigare och kommer snabbare än vid cannabisrökning.
Eva Skeppstedt jobbar på beroendecentrum i Örebro med ungdomar mellan 16 och 25 år.
– Det många säger till mig är att man fastnar på spicen snabbare. Det är kraftfullare det är som en käftsmäll. Fast ruset går ur fortare.
Juan Figueroa, medicinskt ansvarig på Maria Ungdom i Stockholm
– Ungdomarna som missbrukar spice mår generellt sett alltså mycket sämre. Det vi kan se är att deras ångest och deras känsla är mer än vad vi kan se bland cannabisanvändarna. Spice har en psykisk påverkan som är mycket farligare än cannabis.
Elin började med att röka cannabis, men bytte sedan som många andra till spice för att inte fastna i urinprov. Och hon tycker också att det är stor skillnad mellan drogerna.
– Det sätter sig mer i huvudet. På cannabis är det mer kroppskänsla. På spice är det mer drömliknande effekt. Så det känns inte verkligt.
Jag frågar henne om hon tror att spice är farligare än vanlig cannabis. Om det kändes farligare.
– Ja det är det. Absolut det är det. Spice det är skit. Det är äckligt. Det tar på hjärnan och det tar på kroppen. Det tar på hälsan också.
För att lära oss mer om vad sjukvården har för erfarenhet av spice tar vi oss till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. På femte våningen jobbar Kai Knudsen överläkare i anestesi och intensivvård. Han jobbar speciellt med akuta förgiftningar.
– Och vad vi har problem med är att vi ser allt fler ungdomar som kommer in till följd av förgiftningar med olika droger som de har köpt på nätet. Jag kallar de för nätdroger.
Och Kai Knudsens bild är att bruket av spice kan få långt mycket allvarligare konsekvenser än vad bruket av vanlig cannabis innebär.
– Normalt får vi i stort sett aldrig in någon till intensivvården på grund av att man rökt vanlig cannabis. Men vi har alltså sett att vi får in ungdomar till följd av förgiftning med spice efter att man rökt spice och inget annat. På det viset skiljer det sig från vanlig cannabis därför att det är starkare och det ger allvarligare effekter. Man kan bli förvirrad, illamående och i vissa fall faktiskt också medvetslös. Vi har haft fall med kramper och vi har haft fall med njursvikt och nu finns det då rapporter från Tyskland till och med om dödsfall till följd av att det i de här blandningarna av syntetiska kemikalier i det man röker finns ämnen som är väldigt väldigt farliga.
Kaliber har tagit del av statistik som styrker bilden av att fler söker vård efter att de rökt spice.
Giftinformationscentralen registrerar fall, när någon har varit i behov av vård för en förgiftning. De senaste åren har de sett allt fler fall som handlar om just spice.
2008 såg de endast en handfull fall som handlade om spice.
2010 registrerades 141 fall om spice.
2013 såg de hela 236 fall där spice orsakat en förgiftning som krävde sjukvård.
Kaliber har tagit del av några av de fallen för att kunna beskriva vad som faktiskt ligger bakom siffrorna. Så här sammanfattas ett fall.
En 18-årig kille får en hemmarullad cigarett av en kompis. Cigaretten innehåller spice. Direkt efter att han har rökt den blir han medvetslös. Kompisarna berättar att han började krampa och kräktes. I ambulansen är han stel i musklerna och andas snarkande. Han blir bättre på vägen in till sjukhuset och inne på akuten är han vaken men inte helt medveten om var han är. Han har stora pupiller och höjd kroppstemperatur. Han får stanna kvar på sjukhuset för övervakning under natten innan han får gå hem.
Ett annat fall sammanfattas så här.
En 24-årig kille röker spice. Han har rökt det en gång tidigare. Får plötsligt hög puls, illamående och kräks en gång. Känner sig som om han är frånvarande och yr. Kallar på ambulans. När han kommer in till sjukhuset är han helt opåverkad.
Allt fler unga i Sverige använder sig av drogen spice. De röker det för att inte fastna i urinprov, för att det finns lagliga sorter och de röker det för att det är billigare än vanlig cannabis. De röker det många gånger också i tron att det ska ge en effekt som liknar cannabis.
Men beroendevården i norr, syd, öst och väst vittnar om att spice påverkar de unga mer negativt psykiskt. Med mer ångest, mer overklighetskänslor, och ibland även rent kroppsligt med illamående och värk i kroppen. Biverkningar de inte ser bland de som använder vanlig cannabis.
Och överläkare Kai Knudsen berättar att ungdomar får söka akutsjukvård på grund av medvetslöshet, kraftigt ångest och illamående. Och det är en beskrivning som styrks av att giftinformationscentralen får in allt mer samtal som handlar om förgiftningar orsakade av spice.
Vi förflyttar oss tillbaka till narkotikapolisen Niklas Lindroth. Han och hans kollega står utanför en tågstation.
Folk kommer och går. På väg till eller från buss eller pendeltåg.
Civilt klädda letar de både poliserna efter unga personer som de antingen vet har missbrukat tidigare eller som på något sätt uppträder misstänksamt. Dagen har varit lugnare än de räknat med. Flera av de ungdomar som de har haft koll på sedan tidigare har inte visat sig idag.
Men så plötsligt.
Niklas ser en kille han känner igen. Killen blir nervös. Han har spice på sig. Han erkänner det ganska fort. Det är inte första gången han träffar Niklas och det är inte första gången han åker fast heller.
Killen som är i tjugoårsåldern ska med till polisstationen. Det hela går väldigt lugnt till. Medan kollegan förhör killen går Niklas in i ett annat rum för att hantera urinprovet som killen just lämnat.
– Han har lämnat urinprov och det har vi hällt upp i två rör. Och det ska skickas till Rättsmedicinalverket för analys. Det tar en tre till fyra veckor att få tillbaka det analysbeskedet. Och resten gör vi ett snabbtest på. Det gör vi för att sociala myndigheter ska kunna sätta in insatser så fort som möjligt utan att behöva invänta vårat provresultat från Rättsmedicinalverket.
Det ena röret med urin ska analyseras hos Rättsmedicinalverket. Från den analysen kommer Niklas få svar på ifall killen tagit en av de substanser som de kan hitta i urin. De kan alltså hitta en del spicesorter, men inte alla. Med det andra röret med urin gör Niklas ett snabbtest. Men där kan man bara hitta spår av klassisk narkotika.
– Vi tittar då på snabbtestet. Vi kan inte se här om han är positiv på spice. Men vi kan se att han är positiv på amfetamin. Och tyvärr är det väl så ofta att man börjar någonstans och nu har han halkat in på de mer klassiska klassade preparaten också. Han har inte varit positiv på amfetamin förut.
När Niklas Lindroth är klar med urinprovet så tittar han lite närmare på påsen med spice som de hittade på killen.
– Jag kanske ska beskriva det jag har i handen. Det är växtdelar. Ser ut lite som Oregano kanske. Luktar till och med Oregano. Det kan vara att det är Oregano som man har besprutat med någon syntetisk Cannabinoid. Han säger ju själv att det är spice, men han vet inte vilken sort det är då. Han säger att han har köpt det färdigblandat och inte blandat det själv.
Spice behöver blandas innan det går att röka den syntetiska drogen. Själva drogen i sin renaste form är ett vitt pulver som ser ut ungefär som bakpulver. Mer eller mindre allt spicepulver tillverkas i kinesiska labb för att sen exporteras till länder över hela världen. Vem som sen faktiskt blandar ut pulvret till en massa som kan rökas varierar. Kanske är det användaren själv, langaren eller någon annan mellanhand.
Det finns alltså över hundra olika kända spicesorter. Med varierande styrka och effekt. Och den som röker spice vet inte alltid vad det är de får i sig säger Niklas Lindroth.
– Nej han visste inte själv vilken sort det var. Han hade köpt det färdigblandat och han sa att det var spice.
Brukar det vara så att man inte har så stor koll på exakt vad det är?
– Det beror lite på. Lite från person till person. En del har exakt koll på vad det är. Särskilt de som själva säljer. De vet vilka sorter som är klassade och inte. Andra är mindre insatta och bara röker för att se vad de får för effekt.
Kaliber kan visa att sjukvården märkt av att allt fler söker vård på grund av att man rökt spice och att beroendevården på flera håll i landet ser allvarliga psykiska biverkningar som de inte ser bland vanliga cannabisrökare. Samtidigt vet vi att allt fler väljer att röka spice.
Enligt Överläkare Kai Knudsen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg finns det anledning till oro.
– Vi har inte haft IVA fall, alltså intensivvårdsfall till följd av spice förut. Det är först i år. Och det är så klart oroväckande.
Även inom beroendevården ser man på utvecklingen med oro säger Ulf Sammels på beroendevården i Göteborg.
– Att stoppa i sig saker som man egentligen inte vet vad det innehåller. Som det inte finns forskat på. Det är ju inte bra. Och sen om man tittar på vad de säger med ökar paranoia, panikångestattacker och det vet man ju inte hur det kommer påverka de här ungdomarna i framtiden. Men det finns ju en uppenbar risk och det är en stor fara skulle jag vilja säga.
Och Elin som länge tyckte att det var härligt att röka spice berättar att det tillslut blev mer obehagligt än positivt.
– I slutet var det det. Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade.
Och du tror det beror på spicet?
– Antagligen.
Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre?
– Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en.
Elin minns precis stunden då hon bestämde sig för att sluta.
– Vi passade runt på en och varje gång den kom till mig tackade jag nej, och det brukar jag aldrig göra. Jag kände att något var fel. Jag tänkte att jag vill inte hålla på med det längre. Så jag bara slutade den dagen jag tänkte så.. Jag mår så mycket bättre utan droger. Det hjälpte mig inte att ta droger. Jag får den hjälp jag behöver nu och jag är nöjd så.
Reporter Adam Samara [email protected]
Researcher Jenny Hellström [email protected]
Producent Annika H Eriksson [email protected]
Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar.
För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren.
Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls.
När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen.
Vi börjar i Lund.
December 2013. På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar.
Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd.
Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd. Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen.
– Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne.
Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber. När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte.
– Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea. Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt.
Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador.
-- Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden.
Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen.
I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning. Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök.
Hur var det att få det beskedet då?
– Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända.
– Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle…
Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort.
– Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen.
Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor.
– Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det.
Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF.
– Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången.
Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen?
– Det kan jag förstå.
Varför det?
– Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården.
Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen.
– Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig.
Vad tänker du göra nu?
– Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det.
Vad vill du diskutera?
– Handläggningen av fallet.
Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen borde vara anmälda enligt Lex Maria
– Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria.
Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det?
– Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut.
Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada.
Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan.
De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen". Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts.
Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts.
-- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas.
Vad tänker du om det?
– Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu.
Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat.
– Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen.
Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården.
– Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent?
– Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen.
När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget.
Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen:
– Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid.
2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per.
– det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea.
Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning.
– Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare…
Reporter Sofia Boo
[email protected]
Reporter Markus Alfredsson
[email protected]
Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom.
”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.”
– Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina.
Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster.
– Han gillar döskallar.
I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet
”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.”
Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson.
– Här är hans sovrum.
Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på.
– Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen.
– I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran.
Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom?
– Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare.
De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre.
– Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom.
Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte.
Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping.
Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism.
Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten:
– I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska.
Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU?
– Nej, förmodligen inte.
Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa.
– Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan.
I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna. Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens.
Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter.
Joar igen.
– Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping.
Vad är det för speciella resurser då?
– Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia.
Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det:
”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ”
En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse.
Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin.
Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn.
När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför första gången vi träffas.
Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14.
– Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma.
Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls. Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar
Nu får de därför ses en helg varannan helg.
I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger.
Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping.
– Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna.
Vad skulle du helst vilja?
– Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja.
Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig?
– Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig. De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig.
Du lyssnade på reportaget som sändes?
– Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig.
Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina.
– Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig.
Hur kom det sig att de bytte skola tillslut?
– Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre.
Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen.
– Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt.
Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka?
– Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över.
Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen.
Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem.
– Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem.
– Han smygringde ju.
– Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.”
Vad sa morfar när du ringde?
– Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest.
Varför var du så ledsen?
– Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen.
Vad är det för minnen?
– När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick.
Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon.
Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen.
Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet.
Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”.
– Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om.
Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet?
– Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de.
– Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut.
Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade?
– Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra.
Hur mådde du där i det hemmet?
– Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat.
De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta.
– Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade.
Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten.
– Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer.
Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus.
– Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej…
Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid?
– För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling.
Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu.
– Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde.
Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare?
– Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid.
Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut?
– Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag.
Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då?
– Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby.
Elias och Stina heter egentligen något annat.
Reporter Daniel Velasco
[email protected]
Producent Eskil Larsson
[email protected]
Att skicka avklädda bilder till varann är ett fenomen som blivit vanligare i och med sociala medier och chatprogram i telefonerna - ungdomar beskriver det som "något som alla gör". Men vad händer om bilden kommer på villovägar eller plötsligt publiceras offentligt? Kaliber har granskat det rättsliga skyddet för de som hängs ut med nakenbild på nätet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anna fick nakenbilder spridda på nätet, en avklädd bild på Ebba hamnade på Instagram och en 13-årig flicka i Växjö hängdes ut på Facebook. Alla visste vem som gjort det - ingen kunde straffas.
Idag handlar Kaliber om när privata bilder hamnar på nätet.
– Man har ju killkompisar som går in på KIK, den här sms-appen, bara för att fråga tjejer om nakenbilder, för att det tycker de är kul.
Har du blivit tillfrågad om nakenbilder?
– Ja, många gånger, jag har fått nakenbilder också av killar, det är inte ovanligt, säger 15-åriga Hannah.
På en högstadieskola i en liten stad i Västsverige träffar jag Hannah och Ebba. De är femton år och går i nian. Vi pratar om de bilder de har fått via olika sociala medier och kontakttjänster på nätet - och de frågor de har fått - om att skicka bilder på sig själva - avklädda.
Varför vill killar skicka nakenbilder på sig själva till dig?
– För att få en tillbaka, tror jag, eller för att visa att de är typ stolta över sitt könsorgan, säger Hannah.
Men hur avklätt är det på de här bilderna?
– Alltifrån kalsongbilder, magbilder, vad ska jag säga, helnaket, det är stånd och "vanligt", säger Hannah.
Ebba plockar upp sin telefon och visar applikationen Kik, det är ett program som man kan ladda ned till sin mobil och använda för att skicka och ta emot meddelanden till personer som har lagt upp sin profil där.
– Jag går in på Kik här nu då, och det första man ser är den där chathistoriken, där man ser alla man har skrivit med och här, längst upp till vänster...
Ebba berättar att hon har valt att blockera en del av dem som har tagit kontakt med henne.
– Här har jag blockat alla som har skickat bilder, och frågat om bilder. Jag vet inte riktigt hur många det är, en, två tre...18 stycken...och då har jag ändå rensat en gång också.
Men kan du se vad de har skickat till dig?
– Nej, inte nu, man tog ju bort det det första man gjorde. Det är lite, ”oh, you look so sweet, I want to se more, take some clothes off”, först är de snälla och det är väl det som gör att tjejer skickar bilder till dem också, berättar Ebba.
Varken Ebba eller Hannah har skickat några avklädda bilder på sig själva andra, de säger att de vet vad som kan hända om man gör det. Men de vet samtidigt andra som har skickat avklädda bilder och de beskriver det som ganska vanligt.
– När man tar bilden tänker man kanske inte på konsekvenserna, men när man gjort det så tänker man att han kanske kommer att skicka runt bilden och visa den för andra, det har ju hänt tjejer här på skolan. Och sen tyckte folk att det var hon som gjorde fel, säger Hannah.
Ebba och Hannah berättar att det inte är ovanligt att de får frågan både från kända och okända om att skicka avklädda bilder på sig själv. Jag bestämmer mig för att testa - jag registrerar mig på en av de vanligaste meddelandeapplikationerna och utger mig för att vara en 14-årig tjej - jag har ingen profilbild på min användare, bara ett påhittat namn. En kort stund senare tar en kille kontakt, han utger sig för att vara i 20-års åldern och frågar vad jag gör, och var jag bor - jag svarar och frågar tillbaka. Sedan undrar han om jag har någon bild på mig själv som jag kan skicka till honom. När jag säger nej, vill han skicka en bild på sig - och det kommer en självtagen bild på hans bara överkropp.
Vi fortsätter att skicka några meddelanden fram och tillbaka, han skriver att han vill att jag ska berätta hur jag ser ut, sen frågar han om han får skicka en bild som ska göra mig kåt.
Det plingar till i telefonen igen - och meddelandet innehåller en bild på en erigerad penis.
Idag handlar Kaliber om att skicka avklädda bilder på sig själv till kända och okända via mobilen eller nätet - och vilket rättsligt skydd som finns om bilden publiceras till allmän beskådan på Internet.
Det är en mulen höstdag i slutet av oktober, 15-åriga Ebbas mamma Josefine är hemma för att äta lunch och mata hunden. Och hon minns tillbaka på den där dagen strax innan jul förra året.
– Ebba ringde mig till jobbet på mobilen och var väldigt ledsen och upprörd, hon berättade vad som hänt, då ringde jag polisen och kollade av med dem då hur man gick till väga.
En avklädd bild på hennes dotter Ebba lades ut på Instagram, en bildtjänst på Internet där vem som helst kan starta ett konto och lägga ut bilder. Rubriken där Ebbas bild lades ut pekade ut henne som en av stadens horor.
Ryktet om Instagramlistan spred sig fort på skolan. De elever jag pratar med idag har alla sett bilderna.
– Ja, jag har sett bilden, det var någon som sa att det fanns bilder, säger en kille på skolgården.
Vad tänker du om det som hände de här tjejerna?
– De får skylla sig själva, de skulle ju inte ha skickat bilderna, fortsätter han.
Det var i mitten av december förra året, bara någon vecka innan jullovet, bilderna var på nakna eller avklädda elever på skolan.
– Alltså man känner ju folk som berättar för en och man har Instagram själv och så, jag såg flera av tjejerna, berättar några tjejer jag träffar på skolgården.
Vad tänker ni om det som hände?
– Alltså jag fattar inte vad de tänker med, det finns inte en chans att man kan skicka till en kille utan att han sprider det, fortsätter tjejerna på skolgården.
Ryktet om att nakenbilder på elever på skolan hade lagts ut på nätet hade också nått Ebba. Men hon visste inte då, att hon själv, var en av de uthängda tjejerna.
– När jag fick reda på det satt på hemkunskapen, jag visste redan om att sidan fanns för min klasskamrat hade blivit upplagd där och hon var helt förkrossad och jag lovade att hjälpa henne att ta reda på vem som låg bakom. Och helt plötsligt petar hon mig på axel, och säger Ebba du behöver nog se det här...och så var jag på bilden, jag blev jättearg och ledsen och slog i dörrar, säger Ebba.
Bilden hade Ebba tagit tillsammans med en kompis på skoj och inte skickat vidare. Ebba tror att bilden kom på villovägar genom att en kille på skolan hade lånat hennes mobil och skickat över bilden till sin egen telefon...
– Först blev jag helt iskall och jag visste inte vad jag skulle göra. Vi pratade med rektorn, jag ständigt grät för jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade panik. Jag har ju aldrig skickat såna bilder, för jag visste att något sånt här kunde hända.
Ebba beskriver bilden på sig som ganska oskyldig, den förställde henne i joggningbyxor och bh men några av de andra tjejerna på Instagramlistan var mer avklädda - och en av de andra tjejernas föräldrar tog kontakt med polisen. Det blev en anmälan om förtal, som gick vidare till åklagaren men ärendet lades ned eftersom den misstänkte killen inte var straffmyndig.
Även Ebbas mamma Josefine kontaktade polisen.
– Jag ringde polisen för att kolla vad vi kunde göra. Ebba informerade mig att sidan var ju redan borta och nedlagd. Och då fick jag ju till svar från polisen att de kan ingenting göra eftersom då finns inte sidan här utan då finns sidan sparad på en server utomlands.
Vad tänkte du då?
– Nej, vad ska man göra, jag kan ju inte göra en jätteapparat om det ändå inte leder någonstans, säger Ebbas mamma Josefine.
Ebba och hennes mamma Josefine valde att inte göra någon polisanmälan. Svaret från polisen, att det var svårt att göra något, gjorde att de kände att det inte var någon mening. När jag ringer polisen idag och frågar blir svaret ett annat. Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, säger att det måste ha blivit något fel.
– Vi får ju in många anmälningar och direktivet är att vi ska skriva en anmälan, vi skulle ha rått den här mamman att anmäla, det var fel att inte göra det och det är jättebeklagligt, säger Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, idag.
Det här programmet handlar om att skicka avklädda bilder på sig själv till andra via mobilen eller över nätet, och hur det rättsliga skyddet ser ut om bilden hamnar på villovägar, till exempel läggs ut till allmän beskådan på Internet.
Jag tar kontakt med 15 olika stödcentrum runt om i landet som jobbar med unga brottsoffer, där får jag höra om hot och kränkningar på nätet - och att bilder blir en vanligare del av det här. Jag får höra att bilder ibland tas i intima situationer och sedan används som maktmedel för att hota, eller att bilder som någon skickat frivilligt används för att tvinga till sig fler bilder och också att det finns en skam över att ha skickat en bild, för att man känner sig delaktig och skyldig.
– Jag tänkte ju inte på det då, nu efteråt tänker jag "fan vad korkad jag är", men nu finns inget att göra åt det, så säger en 15-årig tjej i Stockholm som jag får kontakt med via ett stödcentrum för unga brottsoffer.
Hon säger att hon gärna vill berätta sin historia för oss men hon vill vara anonym, vi kallar henne Anna.
– Det började med att jag var ”på G” med den här killen, sen så började vi snacka, ringas på kvällarna, sen så skickade vi bilder till varandra, säger Anna.
Anna berättar att hon träffade en kille som hon blev intresserad av, och han verkade intresserad av henne också. De började skicka meddelanden till varandra på mobilen och sen även bilder.
– Då skickar man ju vanliga bilder, ansiktet typ. Sen blev det ju mer och mer, naken, stringtrosor, du vet. Och så sa jag "du också", så man skickade alltid varannan bild, säger Anna.
Går det inte att säga nej?
– Nu gör det ju det så klart men då gick det inte. Han sa på ett sånt sätt att man tänkte okej då...det gick liksom inte att säga nej.
Vad är det man känner i ett sådant läge, om man skulle säga nej?
– Det är ju jag som bestämmer om jag vill skicka eller inte, man sa kanske nej någon gång, då blev han kanske lite småsur, jag var inte erfaren av pojkar då.
För en dryg månad sen, mer än ett halvår efter att Anna sagt upp kontakten med killen, kom det plötsligt ett obehagligt meddelande på Facebook.
– Jag fick hjärtklappning, säger Anna.
Meddelandet på Facebook var från killens nya tjej, hon hade hittat de avklädda bilderna på Anna och hotade att lägga ut dom på Annas Facebooksida på Internet och hon gjorde också verklighet av hotet.
– Man blir ju skitnervös, och ledsen också, man ska inte skicka sådana bilder men alla gör det, fortsätter hon.
Anna ringde direkt till polisen - som tog upp en anmälan om förtal.
– Samtidigt som jag pratade med polisen tog jag bort bilderna, och polisen sa att det här är hemskt, det här ska inte hända. Och att de skulle kontakta mig.
Några veckor senare kom ett brev från åklagaren, om att Annas fall hade lagts ned. I beslutet står det: "Åtal för brottet är inte av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.".
Lagstiftningen om förtal har höga trösklar. Utgångspunkten är att den som har förtalats själv ska vända sig till domstol, och väcka åtal och kräva straff och skadestånd. Det är en stor skillnad mot de flesta andra brott, om någon till exempel har blivit misshandlad, då är åklagaren skyldig att driva målet - om det finns tillräckliga bevis.
Men när det gäller förtal får åklagaren bara driva fall där det finns särskilda skäl, och den bedömningen görs utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det kan till exempel handla om att någon pekas ut som kriminell.
– Det är en reglering som säger att vi bara får väcka åtal i särskilda fall, helt enkelt, när det är såpass anstötligt att någon har blivit utsatt att staten behöver träda in och ta sitt ansvar, säger Helene Gestrin.
Helene Gestrin är åklagare i Linköping, hon handlägger ofta förtalsmål, och är också engagerad i debatten om kränkningar på internet.
– Det är ett ställningstagande som riksdagen har gjort gång på gång, egentligen. Man har konstaterat att förtal och förolämpning, det är det staten har sagt att hit men inte längre, här är det inte längre rimligt att staten går in och värnar sina medborgares intressen i den utsträckningen.
15-åriga Annas fall, vars nakenbilder publicerades mot hennes vilja på nätet, men som inte gick vidare var enligt lagen alltså inte tillräckligt allvarligt för att hon skulle få hjälp av samhället.
– Man borde fatta att det här är allvarligt, det är så pinsamt för oss tjejer, även fast polisen tycker att det är en småsak, men det är inte en småsak för oss, säger Anna.
Jag vill veta mer om det här, och börjar leta efter fall som har gått till rättegång och jag hittar några olika domar - som alla har avgjorts det här året och där den som har drabbats är under 18 år.
En av domarna gäller en 13-årig flicka i Växjö. I mitten av maj dök en bild på henne upp på en fejkad Facebooksida. Bilden föreställde 13-åringen i bara trosor - hon hade skickat bilden till en kille - men en annan tjej hade kommit över den och lagt ut den på den fejkade Facebooksidan och det hela gick till rättegång.
– Det blir ju också en fråga om vad man kan utläsa utav en bild egentligen, och jag menar att omständigheterna runtomkring det här fallet gör att de som ser bilden tolkar det hela på ett visst sätt som gör att det är förtal, säger Tommy Sköld, åklagare i Växjö.
Åklagaren Tommy Sköld menar att den bild av flickan som publiceringen förmedlade gjorde att det handlade om förtal: att hon kunde framstå som en person som gärna vek ut. Men tingsrätten i Växjö gjorde en annan bedömning. Åtalet ogillades - den flicka som erkänt att hon lagt ut bilden friades - det var inte förtal.
I domen läser jag "Att enbart publicera en nakenbild på en människa är oftast inte förtal. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad."
Det krävs ofta något mer än bara en avklädd bild, antingen att det skrivs något - ett nedsättande omdöme, till exempel att personen på bilden är lösaktig. Eller att bilden publiceras i ett sammanhang som gör att andra som ser bilden ser ned på den som visas. Jag hittar flera fällande domar där personer har dömts för att ha lagt ut lättklädda bilder på före detta flickvänner på sexkontaktsidor, till exempel.
Trosbilden på 13-åringen i Växjö lades inte ut i något sådant sammanhang, utan på Facebook. Men den friande domen i Växjö tingsrätt har överklagats och ska prövas i hovrätten.
– Det är ju för att se, var går gränsen egentligen, för att den här bilden ligger ju ganska nära den undre gränsen som jag ser det men jag tycker fortfarande att det ändå är förtal om man ser till omständigheterna runtomkring, säger Tommy Sköld.
Bland domarna hittar jag ett annat fall. I slutet av sommaren förra året började snacket gå bland ungdomar i Hudiksvall. Tjejer fick höra att nakenbilder på dom fanns med i nåt som kallades för ”Hudikmappen”. Det visade sig handla om en mapp med över hundra bilder på mer eller mindre avklädda tjejer, totalt var ett 30-tal olika tonårsflickor från trakten med i mappen - som också hade lagts ut på nätet. Tomas Eriksson var åklagare i målet.
– Tjejerna upptäckte att folk började viska bakom deras ryggar i skolkorridorerna. Och någon av flickorna berättade att en person hade kommit fram till henne och frågat om hon ville ha sex, och när hon sa nej så blev hon kallad hora. Det här förekom både på stan och på nätet, berättar Tomas Eriksson.
I mitten av juli i år dömdes en 17-årig pojke för att ha förtalat två av flickorna: i domen berättar flickorna hur det började, att de lärt känna killen, att de var intresserade av honom och ville bli ihop och att han skickat nakenbilder på sig till dem och att han ville ha motsvarande tillbaka.
Den ena flickan berättar:
"Jag sa först nej, men sen gav jag med mig, jag ville inte göra honom besviken - och verka tråkig och jag trodde att jag var den enda för honom. "
Åklagaren Tomas Eriksson kunde inte bevisa att det var den 17-årige killen som lagt ut bilderna på nätet, bara att han skickat dem till en kompis och att dom sen har hamnat på nätet.
– Högsta domstolen har slagit fast om man bara visar upp en naken kropp så är inte det att förtala den personen för att alla är vi nakna ibland. Men jag menar att när man visar upp en person naken i ett sammanhang där det framstår att personen vill visa upp sig naken tillsammans med andra nakna och poserar på internet - då menar jag att man sprider en uppgift om personen som är nedsättande, säger Tomas Eriksson.
Till skillnad från i Växjö döms här en 17-årig kille för förtal. Här var det sammanhanget som avgjorde, anser åklagaren Tomas Eriksson. Nakenbilderna på flickorna publicerades tillsammans med en lång rad andra nakenbilder på andra tjejer, den som såg bilderna kunde få uppfattningen att flickorna inte hade något emot att visa upp sig på det sättet.
– Jag tycker att det är ett märkligt rättsläge som vi har nu, sedan Högsta domstolen har bestämt sig för att en avklädd bild i sig inte innehåller några förtalande uppgifter. Jag tycker nog att man ska pröva om man ska väcka åtal i varje fall, säger Tomas Eriksson.
– Jag tycker personligen inte att det är klandervärt att man avbildas naken på bild, om man själv vill det. Men det betyder inte att jag är så naiv att jag tror att den liberala synen på den här saken är normaliserad i samhället. Det räcker att gå till sig själv, och känna - hur skulle min omgivning reagera om nakenbilder på mig började spridas på nätet, skulle allt vara som vanligt då eller skulle det vara på något annat sätt när jag kom till jobbet. Skulle folk prata bakom min rygg? Jag tror att de flesta människor i samhället upplever att om det började sprida nakenbilder på dem på nätet skulle de uppleva det negativt, folk skulle börja prata, säger Tomas Eriksson.
Jag läser vidare i domen och fastar vid skadeståndet. Det står: "tingsrätten finner rättspraxis visa att kränkningsersättningen skulle ha bestämts till 15 000 kronor om flickorna inte hade medverkat till att bilderna på dem hade hamnat i pojkens besittning. Tingsrätten finner skälig kränkningsersättning vara 10 000 kronor... "
Tingsrätten sänker alltså skadeståndet från 15 000 till 10 000 kronor till flickorna, eftersom de själva skickade bilderna till killen.
Jag tar kontakt med rådmannen Ola Hansson men han vill inte kommentera varför skadeståndet sänktes mer än det som står i domen. Men åklagaren Tomas Eriksson är kritisk till att det sänktes.
– Jag kan tycka att det är väldigt problematiskt, med hänvisning till att målsägande skulle ha medverkat till sin egen kränkning. De här tjejerna medverkade inte till den här kränkningen. De var helt förvissade om att om de visade upp de här bilderna för gärningsmannen så skulle han inte sprida dem vidare, han hade lovat dem det. De hade ingen anledning att inte tro honom. De här flickorna kan inte på något sätt klandras för det som hände.
Men något eget ansvar måste man väl ändå ha?
– Ja, något ansvar måste man ha och det ansvaret tycker jag sträcker sig till att man inhämtar ett löfte från mottagaren att det här bilderna inte ska spridas vidare, säger Tomas Eriksson.
De höga trösklarna i lagstiftningen om förtal har kritiserats. Nyligen presenterade regeringen ett förslag om att sänka kraven, så att fler som utsatts för förtal ska få samhällets hjälp. Men flera av de åklagare jag pratar med i arbetet med det här programmet tror inte att det kommer att göra någon större skillnad just när det kommer till avklädda bilder eller nakenbilder. En av dem är åklagaren Helene Gestrin i Linköping, som engagerat sig i debatten om nätkränkningar.
– Enbart topless eller nakenbilder på kvinnor eller män, där finns det ett antal rättsfall som säger att uppgiften i sig är inte förtal. Och då hjälper det ju inte att justera åtalsribban så att säga. Är uppgiften överhuvudtaget inte förtal då blir ju inte det aktuellt. Jag har svårt att sätta fingret på exakt hur bildhantering skulle justeras, säger Helene Gestrin.
Är det är ett slag i luften?
– Det vi kommer tillbaka till är att vi inte har något bildskydd på det sättet i svensk lagstiftning nu. En bild på en naken individ är inte skyddad, säger Helene Gestrin.
– Det som inte är tillfredsställande i dagens lagstiftning är spridning av bilder som uppfattas kränkande, det är bara förtalslagstiftningen och den matchar inte, anser Helene Gestrin.
Vi återvänder till 15-åriga Ebba som vi hörde i början av programmet. Hon valde att inte polisanmäla det som hänt henne, den avklädda bilden som lades ut på Instagram.
– Jag har oftast varit jättenoga, men sedan när det här hände - det var ju inte ens meningen, och då känner man bara att det här var ju kört. För de här bilderna försvinner ju inte från Instagram heller. De som är riktigt bra på sådana grejor de kan ju återskapa bilderna, säger Ebba.
Ebba visar sin mobiltelefon igen.
Har du fått några bilder?
– Ja det har jag, en hel del. De flesta har jag tagit bort för jag tycker att det är äckligt, men jag har några kvar.
Vill du visa?
– Ja, det kan jag göra, den här har jag fått från en kille som jag vet vem det är. Eh, det är en snopp...
Och jag tänker på det jag har fått höra tidigare - om en känsla av tvång att skicka bilder på sig själv - men också bilden som maktmedel.
Du har sparat den?
– Jag var arg på honom, jag tycker han är dum i huvudet.
Vad tänker du att du ska göra med den bilden då?
– Bara ha den för att reta honom lite typ, jag hade inte planerat att jag ska skicka den eller så, bara om han gör något mot mig så kan jag visa den och säga - tänk efter nu…
Men det såg ut som du hade flera avklädda bilder i din telefon?
– Men det är mycket av tjejer som jag vet vilka det är, ofta tjejer jag inte tycker om...
Hur har du kommit över de bilderna då?
– Jag umgås med flera killar än tjejer och mina killkompisar litar ganska mycket på mig och det är killkompisar som fått sådana bilder av tjejer och ibland skickar de dem till mig och undrar varför tjejerna har skickat de här bilder, det är ju inte så att killarna vill att jag ska lägga ut bilderna på Instagram eller så.
Men vad ska man ha de här bilderna till då, du har ändå sparat avklädda bilder på både killar och tjejer?
– De här bilderna med tjejerna sparar jag mer för att det är så komiskt, jag brukar sitt och skratta åt det för jag förstår inte varför man skickar såna här bilder överhuvudtaget.
Låter som man lever farligt, man skickar en bild till någon och så kan någon annan ha dem som ett hot?
– Jo, för den som har bilden känner att man har ett övertag, för det har jag ju själv varit med om. Samtidigt tycker jag att man får skylla sig själv, man borde fatta att det kan hamna hos vem som helst, man får ha det i åtanke.
När du själv drabbats nu då, på sätt och vis, du ska inte vara lite schysst och radera de bilder du har fått?
– Alltså jag har raderat en hel del också, men de flesta som är där är sådana personer som har varit taskiga mot mig. Och då känner jag att försöker de något igen, så kan jag liksom visa bilden även om jag inte har planerat att lägga ut bilderna - mer passa dig liksom.
– Jag skickade ju inte min bild så jag känner egentligen inget medlidande för dem, för jag tycker att de förtjänar det. Med tanke på att jag inte skickade min bild själv.
Om man har skickat en bild själv, då förtjänar man det?
– Alltså, förtjänar gör man väl inte, inte att det ska hamna på internet men om man skickar och vet om att det kan hamna hos vem som helst då får man ju lite skylla sig - man får tänka sig för, säger Ebba.
Reporter Jenny Hellström
[email protected]
Producent Eskil Larsson
Under det så kallade barnmorskeupproret tidigare i år höjdes varningar för att den ansträngda situationen på många förlossningsavdelningar hotade patientsäkerheten - barnmorskor vädrade sin oro för att allvarliga olyckor kunde ske på grund av underbemanning och platsbrist. Kaliber går i sitt andra program om förlossningsvården tillbaka för att se: blev hotet verklighet?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Underbemanning, stress och fulla avdelningar. I våras VARNADE barnmorskor för situationen på förlossningsavdelningarna.
Men det var inte bara tomma varningar - Kaliber handlar idag om när det värsta tänkbara händer.
Johanna och Christian Stjärnkvist sitter vid köksbordet i sin villa i Smygehuk, bara några hundra meter från Sveriges sydspets. De sista strålarna från eftermiddagssolen lyser upp det vita köket, som är dekorerat med uppmuntrande väggtexter.
Johanna har fyra månader gamla sonen Joey under armen. Han har på sig en svart sparkdräkt med som har en slips tryckt på bröstet.
– Det klart, man måste ju vara söndagsfin…
För fyra månader sedan utspelade sig någon dramatiskt i just det här köket.
Joey föddes i somras, men inte på det sätt som föräldrarna hade räknat med. För när Christian ringde till den närmsta förlossningskliniken, så fick han veta att det inte fanns någon plats.
– Jag blev ju väckt av dig vid fyra. Och så sa du: ”Nu är det dags, nu får du ringa!”. Så ringde jag och då kom det en telefonsvarare som säger att just nu har vi mycket samtal eller nåt sånt här, vänligen ring senare. Alltså det ska man ju inte ha på ett sånt ställe. Det är ju liksom fel. Ja, så jag ringde ju runt på en tre olika ställen någonting. Och så ska man ju förklara sitt ärende. Det enda stället jag inte behövde förklara mig det var när jag ringde till ambulansen då sa jag: ”Vi ska ha barn, vi ska ha barn nu!” Bra, då kommer en ambulans, sa hon.
Svensk förlossningsvård räknas som bland de säkraste i världen. Men ibland går det fel.
I förra veckans Kaliber kunde vi höra om hur barn dött eller skadats i samband med förlossningar där övervakningen av barnet brustit.
I dag fortsätter vi vår granskning.
”Nu jäser det bland barnmorskor. Under parollen nu är det nog kräver barnmorskor i Göteborg mer resurser till förlossningsvården”
”Nu i eftermiddag har personal på kvinnokliniken i Malmö protesterat mot de senaste besparingsbeskeden. Barnmorskor demonstrerade utanför klinikens entré med plakat”
”I dag samlas Stockholms barnmorskor för en protestaktion utanför landstingshuset …”
Under det senaste året har barnmorskor i flera städer demonstrerat mot låg bemanning och brist på plats, som man menade riskerar både personalens hälsa och patienternas säkerhet.
”…en av initiativtagarna är Eva Nordlund, välkommen!”
Frågan debatterades i flera forum, här i SVT:s God morgon Sverige.
”– Du säger att ni inte kan erbjuda patientsäker vård. Hur menar du, är det här alltså direkta risker för kvinnor och för barnen?
– Ja, alltså vi gör ju allt. Vi gör absolut det yttersta för att det ska bli så säker vård som möjligt men när det är för stressigt, när det är för fullt, när vi inte hinner med så är det klart att det händer saker, även om kvinnor och barn inte dör eller blir allvarligt skadade så kan det hända saker som vi tycker är onödiga”
I dagens Kaliber talar vi med några av de som på nära håll upplevt vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära.
Och vi ställer en obehaglig fråga. Kan det ändå vara så att knappa resurser inom förlossningsvården redan har fått den allvarligaste av alla tänkbara konsekvenser: Att barn dör eller skadas på grund av brist på plats eller personal?
Jag sitter hemma hos Sofia Wickstrand Linhem, som har arbetat i sju år som barnmorska på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning, som tillhör Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
– När jag började arbeta där så var jag väldigt intresserad av mitt yrke och väldigt fokuserad på mitt yrke för att man är ny och man kan ingenting och sådär. Så då upptar ju det allt. Men sen ju mer man lär sig desto större roll spelar ju arbetsmiljön också och villkoren, uti vilka man arbetar. Och det tycker jag har gått käpprätt åt skogen faktiskt. Antingen är det jag som upptäckt hur det faktiskt förhåller sig, eller så har det blivit förändrade villkor, det kan jag inte säga. Men jag hade känslan av att man möter en människa i taget och så är man med den människan i den människans födande och tillblivande. Så är det inte.
Sofia Wickstrand Linhem menar att det är solklart att förlossningsvården på Sahlgrenska är underbemannad, men att budskapet från ledningen är att ansvaret ligger på barmorskorna.
– Uppåt framåt, maximera, utveckla, driv, omarbeta, stå på tårna, vill-vill-vill. Inga marginaler, bara utrymme för det som absolut exakt måste göras. Ingen tid till reflektion, inget utrymme för reflektion om det inte händer något och hända något då innebär det ju att någon dör eller så då. Det funkar inte för mig att vara barnmorska utifrån de villkoren.
Arbetsförhållandena på Sahlgrenska universitetssjukhuset har varit i strålkastarljuset under lång tid. I slutet på 2011 infördes ett anställningsstopp under ett antal månader, som innebar att ett stort antal vikarier fick sluta. Ungefär samtidigt skar man ner på antalet vårdplatser både på förlossningsavdelningen och på BB. I mitten på 2012 upplevde huvudskyddsombuden att arbetsmiljön var så undermålig att de valde anmäla det till Arbetsmiljöverket, som konstaterade en rad brister.
– I sammanhanget så har vi en ansträngd situation och har haft det länge inom obstetriken det vill säga förlossning och nyföddhetsvård.
Henrik Almgren, som är chef för kvinnosjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset, håller med om att det är en tuff situation för personalen på Sahlgrenskas förlossningsavdelningar.
– Och det är mycket relaterat till arbetsmiljöfrågeställningar med hög arbetsbelastning och ett högt tempo.
Vad är anledningen till det här?
– Ja, framförallt så handlar det ju om antalet förlossningar. Vi har ett ökat inflöde…eller antalet förlossningar ökar konstant inom Sahlgrenska universitetssjukhusets upptagningsområde samt i allmänhet en allt snävare resurstilldelning, det vill säga budgeten är knapp och pengarna eller ekonomin ska räcka till för detta och då har vi verksamheter som har snålt med resurser. Obstetriken har kommit att bli drabbat mycket på grund av ett kontinuerligt effektiviseringsarbete och ökade volymer.
Effektiviseringsarbete, vad innebär det?
– I detta sammanhang så handlar det om att vi driver förbättringar för att göra samma mängd arbete med bättre resultat men med mindre insats. Det vill säga mindre ekonomiska ramar.
Mindre personal?
– I vissa fall så handlar det om att bemanningen har minskat ja.
Det är mindre personer som ska göra mer egentligen? Är det det du säger?
– Jag säger såhär…vi bemannar det enligt plan. Vi följer våran budget. Sen kan man alltid diskutera och det arbetar vi intensivt med och det är att utreda vad är en tillfredsställande bemanning.
Henrik Ahlmgren säger att de just nu utreder huruvida bemanningen på Sahlgrenska är tillräcklig eller inte, genom att jämföra bemanningen på sina förlossningsavdelningar med andra större sjukhus i Sverige.
Men för Sofia Wickstrand Linhem är det uppenbart att förlossningsavdelningen på Östra Sjukhuset är underbemannad. Och hon berättar att det har lett till situationer där hon varit orolig för patienternas säkerhet.
– Oron och sen lättnaden över oh…livmodern var sammandragen…oh vilken tur. Och det gör mig väldigt orolig när det handlar om tur och inte mitt arbete. ”Det var ju tur att den här kvinnans livmoder hade en goda smaken att hålla sig sammandragen efter förlossningen.” Det var ju tur. Det vill jag kunna känna utifrån att jag har gjort mitt arbete på ett sätt som jag vet är bra. Efter man har fött barn så finns det ju risk att livmodern inte håller sig sammandragen och då om den slappar så öppnar sig såret efter moderkakan och då kan man blöda saftigt mycket. Det är ju då man kan blöda livet ur sig. Och det händer. Och händer det att livmodern har börjat att slappa så måste man stå där och knåda ihop den tills den drar ihop sig. Och om man står och väntar på att någon ska kissa på ett annat rum så…det kan hända. Det är en oro. Det har inte hänt mig. Och det var väl tur.
Den här typen av vittnesmål är inte unika för Sahlgrenska. Kaliber har pratat med barnmorskor från flera håll i landet som vittnar om en arbetssituation som är så ansträngd att den går ut över patienternas säkerhet. Flera berättar att det ofta inte finns tid till att göra rutinkontroller så ofta som riktlinjerna kräver, som att lyssna på hjärtljud eller klämma på nyförlösta kvinnors mage, för att försäkra sig om att det inte uppstår en blödning.
Patientsäkerheten har också varit ett ledord i det så kallade barnmorskeupproret, som i våras mynnade ut i protester på flera håll i landet.
Vi ville ta reda på mer. Har brist på resurser fått några konsekvenser för patientsäkerheten?
Kaliber har gått igenom Lex Maria-anmälningar, alltså de anmälningar som sjukhusen själva är skyldiga att göra när något har gått allvarligt fel inom vården.
Det handlar om ett 90-tal anmälningar från de senaste åren. Vi läser också sjukhusens egna analyser av händelserna, samt beslut från myndigheten som har tillsynsansvar – vilket tidigare var Socialstyrelsen, men numera Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Och vi hittar flera fall där barn har dött, och där det konstaterats att hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården.
Från förlossningsavdelningar på olika håll i landet kan vi läsa om till exempel hur ”den kaotiska situationen på förlossningen” och ”avsaknad av fysiska rum” var bidragande orsaker till att en kvinna som bedömts vara en riskpatient, inte fick vård i tid.
– Och överläkaren konstaterar i samma fall att det försenade omhändertagandet sannolikt bidragit till den tragiska utgången.
Vi kan läsa om hur en kvinna med lunginflammation inte fick komma in till förlossningen på grund av platsbrist. Och om hur två barnmorskor ensamma hade ansvar för 24 kvinnor var av flera var sjuka och behövde tillsyn.
– Jag läser högt här… ”Erfarna sjuksköterskor slutar då de inte längre anser kunna ta ansvar för den höga belastningen”.
De drabbades namn är anonymiserade, och vi kan inte fråga dem om hur de upplevde situationen. Men vi har träffat andra som har en väldigt konkret bild av vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära.
Ja, nu står vi här i erat kök.
– Ja. Här står vi.
Vi är tillbaka hos Johanna och Christian Stjärnkvist i Smygehuk.
– Händelsecentrum är ju då till höger om vår spis.
– Ja, vid den trygga diskbänken.
Det var i mitten på juli som deras son Joey skulle födas. Men på den närmsta förlossningskliniken i Ystad var det fullt, liksom i Malmö.
– Helt otroligt chockartat Det är så många tankar och känslor som far igenom en. Först när man känner att det är dags att ringa då känner man att genom att man får höra att ”vi har en plats här för dig, kom in”, omhändertagen. Men när man får beskedet: ”det finns ingen plats här för er”. Jaha?! Man känner sig otroligt utlämnad. I den stunden när man har så ont och känslor och tankar väller upp i en, då ska man inte behöva mötas av det: ”Här finns ingen plats! Du kan inte föda ditt barn här. Och du kan dessutom inte föda ditt barn på det andra sjukhuset. För där finns inte heller plats.”
Efter att ha ägnat fyrtio minuter åt att ringa så fick Christian besked att det fanns en plats i Lund, en timme bort. Men då hade redan Johannas värkar blivit så kraftiga att de inte vågade ge sig iväg.
– Alltså den här första tanken var att…nejnejnejnejnej…det händer inte nu, det händer inte. Nejnej, det är bara en dålig tanke…mmm...vakna. Jag drömmer. Men när man väl kommer över det stadiet där efter tio sekunder och insåg att jo, det där huvudet som jag ser där nu, det kommer att komma ut där oavsett vad jag vill eller inte. Så då…då var det bara till att skärpa till sig och göra det bästa av det.
Det blev Christian som fick agera barnmorska. Det enda medicinska stödet paret hade var en sjuksköterska på 112, som fanns med via högtalartelefon.
– Jag var målvakten, jag fångade. Jag tog emot Joey när han kom ut. Och storasystrarna sprang och hämtade handdukar och filtar. Vi hade en tioårig undersköterska och en femårig som hjälpte till. De kommer aldrig glömma detta – på gott och ont.
Joey i sin svarta sparkdräkt med en röd slips tryckt på framsidan ler och jollrar. Han mår bra. Men efteråt har paret tänkt mycket på vad som hade kunnat hända, berättar Johanna.
– Allting kunde ju ha hänt ju, vad hade vi gjort då liksom? Alltså jag vet inte man…ja. Navelsträngen kunde ju ha varit runt halsen, han kunde ju fastnat, navelsträngen kunde brustit, ja det är många, många såna här saker som man tänker nu efteråt. Då när man är mitt uppe i det så tänker man ju bara på att han ska komma ut och att det ska liksom gå så bra som möjligt
Men vår undersökning visar att det är inte är alla som det har gått lika bra för. I vår pärm med Lex Maria-anmälningar från hela landet så finns det totalt åtta fall från där det tydligt konstateras att hög arbetsbelastning, brist på personal eller på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött i samband med förlossning.
Såhär kan det låta:
”Långvarig underbemanning avseende barnmorskor och obstetriker leder till en ansträngd arbetssituation med trötthet och stress”
”På grund av hög arbetsbelastning fick patienten vänta i väntrummet i 45 minuter innan hon fick komma till ett förlossningsrum”
”Bakomliggande orsaker till att händelsen inträffat har bland annat varit en hög arbetsbelastning”
Alla de här fallen slutade med att ett barn dog. Och i alla fallen har hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats identifierats som en bidragande orsak till att vården inte fungerat som den ska.
Jag sitter vid köksbordet i en bohemiskt inredd lägenhet i Majorna i Göteborg tillsammans med barnmorskorna Lina Gustin och Tina Hylen Muisos, som arbetar på Östra sjukhuset i Göteborg. De bläddrar pärmen som jag har med mig, som innehåller Lex Maria-anmälningarna vi har hittat.
I anmälan, eller i den tillhörande händelseanalysen, har sjukhuset uppgivit att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött.
– Det är ju den här medicinska säkerheten ibland, det är det jag känner. Det är det som risken är tycker jag att liksom även om jag har en övervakning på en kurva såhär då och inte springer och lyssnar, utan jag har kurvan på. Spelar ju ingen roll om jag har kurvan på om ingen ser den.
Kurvan som Lina Gustin pratar om är alltså den apparat som visar hjärtljudet på oförlösta barn. Den går att se på en skärm i expeditionen.
– Vi har ju så mycket…så jag kan ju vara på två andra rum. Och det är ingen ute som kan titta på den. Det är ju situationer där det verkligen inte finns någon där.
– Jag tänker på hur det kan se ut, för inte så många nätter sedan när jag hade två patienter – en kvinna som väntade sitt första barn och var öppen 10 centimeter. Hennes hjärtljud hann jag ju inte lyssna på en gång i kvarten. Jag sprang in och ut till henne, till en annan kvinna som var en omföderska som hade en inte helt godkänd övervakningskurva - och så ringer det på dörren. Och ingen svarar. Och det ringer och ringer och ringer. Tillslut måste man ju gå och svara, man vet ju inte vad det är. Och där kommer en livrädd kvinna som väntar sitt första barn och som säger att: ”Jag blöder.” Kan ju inte jag lämna, då måste jag ju ta in henne på ett rum. Upp i sängen, får jag lyssna på hjärtljuden, ser att det är bra, blödningen ser bra ut – ”ja ursäkta men jag måste gå nu”. Och så går jag. Och så ser det ut. Och så får jag springa fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är en jättetuff känsla att vara rädd hela tiden, rädd för att man ska missa något.
Både Lina och Tina har nu sagt upp sig från Östra sjukhuset.
Sofia Wickstrand Linhem har också valt att sluta.
– Och jag ser på den gamla arbetsplatsen nu som ett…som någon slagsgruva där folk går och sliter och de har ingen aning om hur det ser ut på andra arbetsplatser. För man är så van. Man är så hemmablind. Det är förskräckligt. Det gör mig ledsen att se hur folk sliter faktiskt. Och tycker att det är okej. Och säger att nej men…idag var det såhär. Att det normaliseras. Det sliter hårt.
Varken Sofia, Tina och Lina har själva varit med om att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller plats har fått så allvarliga konsekvenser som vi har kunnat läsa om i Lex Maria-anmälningarna. Men de har varit oroliga. Nu har de alla valt att lämna sin arbetsplats, eftersom de anser att de inte är tillräckligt bemannade för att kunna sköta sitt jobb.
Henrik Ahlmgren, som är verksamhetschef på Sahlgrenska igen.
– Det är alltid ett problem när vi har medarbetare som har en hög kompetens som söker sig från en arbetsplats på grund av att man inte trivs eller man upplever att arbetsmiljön är för utsatt eller annat. Då har vi ett problem. Och det är en fråga som jag tillsammans med min ledning och mina medarbetare ständigt jobbar med och behöver förbättra.
För några veckor sedan avslutade Arbetsmiljöverket sin utredning. De konstaterade att det fortfarande finns brister i arbetsmiljön. Men att sjukhuset har börjat jobba med frågorna och att det därför inte finns skäl till något vite.
Samtliga barnmorskor vi pratat med som jobbar där – både de vi har hört i det här programmet och andra – har uppgivit att brist på personal leder till att det uppstår situationer där de har varit oroliga eftersom de inte hinner med att utföra sitt arbete såsom riktlinjerna kräver.
Vad tänker du om det?
– Jag kan inte kommentera enskilda utsagor kring vad man hinner och inte hinner med. För mig är det viktigt som verksamhetschef och tillsammans med våra medicinska ledningsansvariga att vi uppmärksammar onormala händelser i organisationen och larmar så att vi kan förebygga detta
Tror du att det på något sätt går ut över patientsäkerheten att bemanningen ser ut som den gör idag?
– Det finns alltid en risk att patientsäkerheten hotas eller naggas i kanten om man inte förmår bemanna en verksamhet med rätt kompetens. Detta är en uppgift som vi jobba med dagligen att säkerställa att vi har rätt bemanning för att klara vårat uppdrag.
Lyckas ni?
– Vi lyckas.
Men när vi går igenom Lex Maria-anmälningar så hittar vi ett fall från förra året där ett barn dog på Sahlgrenska. Personalen hade på grund av platsbrist och hög arbetsbelastning lagt över mamman till BB, där barnet inte kunde övervakas ordentligt. Tommy Sporrong är medicinskt ansvarig överläkare på Östra Sjukhuset.
– Så jag tror att resursbristen på förlossningen ledde till det här beslutet.
Kan man dra slutsatsen utifrån det här att det hade behövts mer plats på förlossningsavdelningen här?
– Ja det tror jag att man kan dra den slutsatsen. Det har sannolikt bidragit till att det gått dåligt.
Enligt Tommy Sporrong är det tydligt att brist på personal ibland går ut över patientsäkerheten.
– Ja situationer där man upplever att man upplever att man behöver assistans av fler personer än vad som finns tillgängligt. Det varierar ju…men kanske någon gång per vecka hos oss för närvarande. Senaste halvåret under sommaren och våren så kanske till och med det var något oftare.
En överläkare som säger en sak, och en verksamhetschef som säger en annan.
Vi ringer upp Henrik Almgren igen.
– Jag tycker vi ska utgå från det ställningstagande som Tommy gjorde där. Han är medicinskt sakkunnig och rådgivare till mig. Så jag utgår ifrån att det Tommy har svarat, det stämmer.
För när jag frågade dig sist om det här, om ni lyckas att bemanna för att klara ert uppdrag så sa du att ni lyckas med mycket goda resultat?
– Vi lyckas utföra våra uppdrag med goda resultat, svar ja. Sen har vi i likhet med många verksamheter inom sjukvården ett ständigt pågående utvecklings- och förbättringsarbete, genom att vi ständigt förebygger risker i verksamheten för att förbättra patientsäkerheten.
Men det är ändå så att det har funnits situationer där brist på bemanning har gått ut över patientsäkerheten?
– Jag kan säga att det har i våra händelseanalyser framkommit att bemanningsfrågan har varit en potentiell riskfaktor, svar ja.
Svensk förlossningsvård räknas till bland världens säkraste. Men i två program har Kaliber kunnat visa på allvarliga brister. Vi har i förra veckan hört om hur sjukhus brister i fosterövervakningen av barn som ska födas, något som i flera fall har lett till att barn har dött eller blivit allvarligt skadade.
Den här veckan har vi hört om bristande resurser inom förlossningsvården. Vi kan konstatera att brist på resurser inom förlossningsvården – i forma av personal eller plats – i flera fall har ansetts vara en bidragande orsak till att barn dör eller skadas.
– Det är en väldigt stark kille.
Vi är tillbaka i det ljusa köket i Smygehuk, tillsammans med Christian, Johanna och fyra månader gamla Joey.
– Så han är ju också en del i att det gick bra. Det var han som såg till att det gick bra, eller hur Joey?
Johanna födde Joey vid diskbänken, och Christian tog emot. Det enda medicinska stödet de hade var 112, som fanns med via högtalartelefon.
– En häftig upplevelse naturligtvis. Men samtidigt så…det kunde också blivit den värsta. Men det är som sagt…det försöker man inte tänka på när man är i det och inte nu efteråt heller.
– Det gick bra. Det gjorde det. Men man tänker ju samtidigt vi hade tur, men det finns andra som inte har det. Det är liksom…det förtar ju lite av glädjen så att säga.
Markus Alfredsson
[email protected]
Research: Sofia Boo och Victoria Gaunitz
Producent: Eskil Larsson
Svensk förlossningsvård är en av de säkraste i världen. Men för lilla Ella slutade förlossningen med syrebrist och en livslång allvarlig hjärnskada. Och Ella är desvärre inte ensam. I två program granskar Kaliber bristerna och misstagen som begås på förlossningsavdelningarna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lilla Ella drabbades av en svår hjärnskada vid förlossningen när läkaren inte reagerade på Ellas syrebrist. De senaste åren har flera barn drabbats av hjärnskador eller till och med dött i samband med förlossningen då övervakningen av barnen har brustit.
Det är november i ett kyligt Sundsvall. I köket i villan i centrala stan är det dags för Ella 3,5 år att få något att dricka. Det är Annika, en av Ellas assistenter som hjälper Ella få i sig vätskan. Näringsdryck som med hjälp av en plastspruta sprutas in i något som liknar en gummiknapp strax ovanför Ellas navel.
– Nu kommer det lite saft Ella. Nu kommer det lite saft. Saft saft hallonsaft.
Ella sitter i vad som en gång var en vanlig barnvagn men som idag byggts på med en blå plastsits.
Ella har en svår hjärnskada som hon fick i samband med sin förlossning.
April 2010. Ellas mamma Johanna Burman är gravid i 9:e månaden när hon upptäcker att hon fått en blödning. Hon ringer förlossningen i Sundsvall och får rådet att komma in. Kvart i fem på eftermiddagen kommer hon och sambon Christer Thorsson till sjukhuset.
– När vi kommer dit förklarar de att så här kan det va, så här kan det se ut. Det behöver inte alls va nåt konstigt och då känner vi oss lite trygg.
Redan när Johanna kommer in till förlossningen ser barnmorskan att Ellas hjärtljud avviker från det normala genom att koppla upp Johanna vid en så kallad CTG-maskin som mäter Ellas hjärtljud. Eftersom en blödning kan vara ett tecken på att moderkakan har lossnat, ett tillstånd som kan vara livshotande, kontaktar barnmorskan förlossningsläkaren. Men läkaren väljer att till en början avvakta.
– Så att sen när de kom in och sa att det skulle bli snitt så kände jag mig väldigt orolig och började kallsvettas så jag började kräkas där uppe på förlossningsavdelningen och det kom en ytterligare stor blödning till och sen körde de ner mig på operation för de skulle göra ett snitt.
Läkaren väljer att göra ett kejsarsnitt genom ryggbedövning i stället för det snabbaste sättet, genom att söva Johanna. 40 minuter efter att läkaren beslutat om snitt tas Ella ut ur Johannas mage.
– Sen såg jag barnmorskan bar iväg med Ella, slapp som ett lakan, vit som ett lakan.
Ella är livlös berättar pappa Christer.
– Jag trodde det var kört. Jag hade inte sett några tecken på att hon skulle komma tillbaks.
Men Ella kommer tillbaks och överlever. Johannas moderkaka har delvis lossnat och Ella har inte fått tillräckligt med syre. Hon kyls ner i ett försöka att minska de hjärnskador syrebristen kan ha orsakat. Johanna och Christer hoppas in i det sista att kylbehandlingen ska ha effekt.
– Det var på Christers födelsedag när vi fick ett svar på hur MR-röntgen sett ut och då fick vi veta att hon hade fått hjärnskador. Hon var 13 dagar. Då förstod vi men vi visste inte hur allvarligt det skulle bli och det kunde ingen svara på heller. Men Ella har ju fått jättesvåra hjärnskador efter det här.
Ella har fått en svår cp-skada.
– Både på insidan och utsidan är hon ju väldigt spastisk. Hon har ju dragit sin ena höft ur led. Fast hon är 3,5 år gammal så är hela bäckenet snett. Hon har dragit lös ena höften ur led. Hon är väldigt begränsad. Hon har ju egentligen ingen frivillig motorik att hon kan styra sina egna händer och styra sin egen kropp på det viset hon vill. Det är ingen som vågar säga om hon kan bli bättre eller sämre utan…utan man får bara hoppas på att det på nåt sätt inte blir värre.
Länssjukhuset i Sundsvall gjorde en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen efter det som hände Ella. Lex Maria innebär att vårdgivare är skyldiga att anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. Vårdgivaren, i det här fallet Sundsvalls sjukhus ska utreda det som hänt för att se vad som gått fel och vad man kan göra för att förhindra att samma sak händer igen.
Socialstyrelsen anser att fel begicks under förlossningen. Ellas hjärtljud övervakades inte tillräckligt och de tecken som ändå fanns, i form av misstänkt moderkaksavlossning och avvikande hjärtljud, borde inneburit att Ella plockades ut tidigare. Enligt Socialstyrelsen borde läkaren beslutat att förlösa Ella med ett omedelbart kejsarsnitt nästan 1,5 timme innan hon plockades ut.
– Det känns jätte jobbigt att veta att… det hade inte behövt vara så här.
Johanna och Christer anmäler själva personalen till HSAN. I samband med att HSAN slutar utreda anmälningar från patienter förs ärendet över till Socialstyrelsen och läkaren får kritik. Snittet skulle gjorts tidigare. Och myndigheten anser det anmärkningsvärt att det saknas kontinuerlig övervakning mot slutet av förlossningen.
Läkaren, vill inte vara med i det här programmet.
Marju Dahmoun är sedan 2011 verksamhetschef på kvinnokliniken i Sundsvall.
– Det var ju en felbedömning. Vi håller helt med och på det sättet är det bara att försöka se till att det förbättras och att det inte upprepas. Det här är alltid ytterst allvarligt.
I beslutet från Socialstyrelsen uppger sjukhuset att de nu ska ”säkerställa personalens kompetens avseende CTG-tolkning ”. Alltså den maskin som registrerade Ellas hjärtljud.
En CTG-maskin registrerar fostrets hjärtfrekvens och mammans värkar. Man kan se det på en datorskärm eller på ett papper som skrivs ut. På så sätt kan barnmorskan se om barnet på ett eller annat sätt mår dåligt under förlossningen.
CTG introducerades på 60-talet och är idag den vanligaste övervakningsmetoden på Svenska förlossningar. Rekommendationen är att en kvinna kontrolleras när hon kommer in till förlossningen. Efter det beror det på hur förlossningen går och hur kvinnan och barnet verkar må.
– Det här är alltså en CTG-registrering och den visar då bebisen puls och den ska variera mellan 5 och 25 slag per minut.
Ann Carlsson är barnmorska och sektionsledare på förlossningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Mölndal. I ett förlossningsrum visar hon ett barns hjärtfrekvens på en CTG-skärm. Det är kurvor som går upp och ner. Med hjälp av två runda dosor som fästs på mammans mage kan Ann och hennes kollegor följa barnets hjärtljud.
– Och det ska finnas såna här accelerationer. Har man sånt så är vi helt övertygade om att bebisarna mår bra.
Att kunna tolka CTG-kurvor ingår i jobbet för alla barnmorskor och läkare som jobbar på en förlossning. Metoden är bra på att visa när barnet mår dåligt, men ett stort problem är att barnets hjärtljud ofta kan tolkas som just dåliga eller avvikande och att det då kan vara svårt att veta när det är allvar. Det säger Håkan Norén, vårdenhetsöverläkare på förlossningen i Mölndal.
– Och det är det som är vår svårighet. Att veta när betyder den dåliga CTG:n att barnet är dåligt och när är det bara en effekt av att barnet belastas.
Det finns olika undersökningar för att kolla det här. Genom att till exempel ta ett blodprov från barnets huvud.
– Och det är då vi går vidare med andra metoder, och utifrån det så agerar vi, men till syvende och sista är det ju så att vi får inte tro, så är vi osäkra på den information vi har så måste vi alltid avsluta förlossningen. Alltså vi kan inte tro att det blir bra eller tro att det blir bättre om fem minuter utan får vi inte tillräcklig information då avslutar vi förlossningen oftast med ett kejsarsnitt.
Kan man bli bra på att tolka CTG? Kan man lära sig, kan man bli bättre?
– Ja det är klart att man kan bli. Desto mer man sysslar med det och desto mer vi pratar om det så klart vi blir bättre, visst är det så. Men det är stora grupper som ska bedöma CTG och alla barnmorskor som förlöser ska då kunna det här och det är alltid så att vissa är bättre än andra och vid en förlossning krävs så mycket annat, du har en mamma som också kräver omsorg, smärtlindring. Så det är inte bara att hon ska bedöma barnets tillstånd, i det sammanhanget kan det ibland vara så att man missar barnet under den mest kritiska tiden.
Det finns Rutiner och PM på avdelningarna som ska guida personalen i när CTG-övervakning ska ske och hur informationen ska tolkas.
Men när Ella föddes 2010 i Sundsvall följdes inte rutinerna. Hennes hjärtljud tolkades fel av läkaren enligt sjukhusets egen utredning. Dessutom skulle Ella övervakats kontinuerligt under slutet av förlossningen enligt Socialstyrelsen.
– Ja man känner väl att man är så himla utelämnad. Här har man gått i nio månader och varit gravid och så ska man lämna över sin kropp och sitt förtroende till någon kunnig personal som man bara tar för givet att de kan det de ska. Så man känner sig väldigt utelämnad. Det gör man ju.
Ellas förlossning skedde under en turbulent tid för kvinnokliniken i Sundsvall. Det var besparingar och personalnerdragningar.
Socialstyrelsen gör en tillsyn som mynnar ut i en rad åtgärder kliniken ska redovisa. Socialstyrelsen anser våren 2012 att kliniken, två år efter att Ella skadats, saknar metoder och har bristfälliga rutiner för att säkerställa att personalen har den kompetens som krävs när det gäller bedömning av CTG.
Sundsvall sjukhus skriver i sitt svar att de genomför och har genomfört flera förbättringar. Bland annat gemensamma genomgångar en gång i veckan och att personalen på förlossningen ska schemaläggas så att de ska kunna genomföra prov i CTG-tolkning. Senast maj 2013 ska alla på kliniken ha gjort ett CTG-prov.
Socialstyrelsen är nöjda med de åtgärder som presenteras och hösten 2012 avslutar de ärendet.
Men när Kaliber kontrollerar detta så visar det sig att all personal inte gjort ett prov i CTG-tolkning, i november 2013. Det som skulle gjorts senast i Maj.
– Vi klarade inte riktigt den gränsen.
Marju Dahmoun är verksamhetschef på Kvinnokliniken.
Varför inte det?
– Vi hade en hel del andra saker att göra också och vi har ju haft en personalomsättning men även massa andra processer på gång samtidigt för att förbättra patientsäkerheten så att just det här målet, det här första målet klarade vi inte men vi kommer att göra det.
Nästan alla är klara. Men sju barnmorskor och två läkare återstår. Sex barnmorskor började på kliniken först i början av sommaren.
– Nu har ju ändå Socialstyrelsen tyckt att vår plan och vår målsättning är realistisk och bra för de har ju släppt våran uppföljande granskning.
Men jag tänker att det här var ju en del i varför de släppte granskningen.
– Ja det är alldeles riktigt. Perfekt blir man aldrig.
Men det visar sig att detta varken var första eller sista gången som Sjukhuset i Sundsvall säger att de ska förbättra eller säkerställa sin personals kompetens när det gäller fosterövervakning under förlossning. 2007 dör ett barn på grund av de hjärnskador det fått av syrebrist i samband med förlossningen. Enligt socialstyrelsens beslut fanns brister gällande fosterövervakningen. Bland annat missbedömdes CTG.
Och under arbetet med det här programmet kommer ytterligare en Lex Maria anmälan från Sjukhuset i Sundsvall. Det handlar om ett barn som fötts med tecken på syrebrist och där sjukhuset i sin händelseanalys bland annat kommit fram till CTG-mönster misstolkades och inte vägdes samman med övriga riskfaktorer.
I alla tre händelser har CTG-kurvor enligt beslut från socialstyrelsen eller sjukhusets händelseanalys misstolkats eller missbedömts.
Efter alla tre händelser har sjukhuset som åtgärdsförslag angett att på olika sätt antingen förbättra eller säkerställa kompetensen i att tolka CTG hos personalen.
2009: ”Kontinuerlig utbildning i CTG-tolkning för klinikens läkare och barnmorskor anordnas.”
2010: ”Säkerställa personalens kompetens avseende CTG-tolkning.”
2013: ”Införa system för att kontinuerligt säkerställa tillräckliga kunskaper i tolkning av CTG inför och under förlossningstjänstgöring.”
Liknande förslag på förbättringar ges alltså efter alla tre fallen.
– För mig är det, jag tycker det är… jag blir förvånad.
Ellas mamma, Johanna läser den senaste Lex Maria anmälan.
– Och de har gjort samma typ av händelseanalyser och det är samma riskfaktorer och det är samma utredning men det har liksom inte lett nånstans.
Men Marju Dahmoun, verksamhetschef för kvinnokliniken i Sundsvall håller inte med.
Vad tänker du kring det? Alltså 2009,2010 och 2013 så är det samma åtgärder som ni föreslår för att förbättra er verksamhet.
– Det är inte enbart CTG-kunskaper som man behöver upprepa och certifiera, det är självklart vi måste göra det och som jag säger, varför det upprepas, det är väl det finns inte så mycket annat. Det är ju det här som är grunden och det blir ju förstås väldigt intressant att se vad säger Socialstyrelsen om detta fall och det är därför vi vill ha granskning av det.
Man tänker att om man tidigare haft ett åtgärdsförslag. Man har lovat att åtgärda det och sen dyker det upp igen. Ska man gång på gång behöva ta till samma åtgärdsförslag?
– Det är ju en kontinuitet i den åtgärden och på det sättet är det adekvat att ta den med hela tiden.
Har ni inte kontinuerligt idag då?
– Ja.
Det är därför jag undrar varför ni skriver att det är en förbättringsåtgärd om ni anser att ni har kontinuerlig CTG-utbilning idag.
– Ja, vi ska hålla fast vid det.
Men Inspektionen för vård och omsorg, IVO tycker inte det är rimligt att så lika åtgärdsförslag lämnas gång på gång. Petra Carlbaum är enhetschef på IVO avdelning nord.
– Nej det tycker vi inte. Då finns det nån brist utöver det. Alltså utöver den faktiskt bristen, då finns det någon brist i systemet eftersom man kommer tillbaka med samma åtgärder gång på gång.
Hon kan inte kommentera den senaste händelsen i detalj då IVO ännu inte utrett det, men säger att de reagerade när de såg anmälan som kom in nu i oktober.
– Vår första tanke var att nu har det hänt igen. Ja, men nu visade det sig att det var samma händelse som vi var där och tillsynade för ett år sedan. Nu har den upprepats. Det är samma sorts avvikelse men däremot kan jag inte gå in i ärendet eftersom jag inte utrett det klart.
Och när de gäller de prov i CTG-tolkning som samtliga i personalen skulle gjort senast maj i år. Som var en del i att kvinnokliniken fick grönt ljus från tillsynsmyndigheten, men som ännu inte alla gjort så menar Petra Carlbaum på IVO att de utgår från att vårdgivaren gör det de sagt att de ska göra.
– Sen kan det ju hända saker som gör att man behöver skjuta på det, men det är olyckligt om man inte genomför det man sagt att man ska göra. Absolut.
– Det har ju gått 3-3,5 års sen och de är fortfarande inte klara med de här CTG-testen. Jag tycker det är för jäkligt rent ut sagt.
Men Ellas föräldrar, Johanna Burman och Christer Thorsson tycker även tillsynsmyndigheterna borde göra mer.
– De nöjer sig med ett skrivet dokument från kliniken där de säger att vi har åtgärdat de här nio punkterna, och de här återstående sex punkterna håller vi på och jobbar med. Det är skitsnack. Det är ett papper och det är ingen handling.
Men Petra Carlbaum på IVO tycker inte de nöjt sig med ett papper i det här fallet och hänvisar till de två tillsyner de gjort efter händelsen.
– Ja i förra skedet gjorde vi definitivt vad vi kunde det är jag alldeles övertygad om.
Sverige är ett av de säkraste länder i världen att föda barn i. Av runt 100 000 barn som föds i Sverige varje år är det en ytterst liten del som får skador eller dör vid förlossningen.
Men det som hände Ella är inte unikt. Kaliber tar del av Lex Maria anmälningar som gjorts de senaste åren gällande förlossningar och kan se att brister kopplat till fosterövervakning ofta förekommer i fall där barn fötts med tecken på syrebrist, fått en hjärnskada eller dött.
Vi läser ett 90-tal anmälningar. De flesta från 2012 och 2013 men även några från 2010 och 2011.
Vi hittar ett trettiotal fall där vi antingen i beslut från IVO eller tidigare Socialstyrelsen eller genom sjukhusens egna utredningar kan se att brister kopplat till övervakning av barnen hjärtfrekvens har förekommit.
I en del fall handlar det om rena missbedömningar. Som när en läkare väljer att skicka mamman till ett annat sjukhus trots att barnets hjärtljud är dåliga. Barnet får en hjärnskada.
”Bedömningen är att utifrån de förändringar som då noterats borde beslutet ha blivit omedelbar förlossning i stället för att skicka vidare. Ett sådant beslut skulle troligen ha medfört mindre risk för att barnet skulle utsättas för syrebrist.”
Det handlar även om stressade Barnmorskor och läkare som har hand om flera patienter samtidigt.
”Läkaren som har flera patienter på Akutmottagningen noterar att CTG-kurvan är avvikande och meddelar kommer om en stund. När läkaren 1,5 timme senare anländer till förlossningen är CTG kurvan patologisk. Läkaren tar ett skalp-ph. När provsvaret ses beslutas om urakut sectio. Ett livlöst barn framskaffas.”
Det handlar också om att värkstimulerande medel används även om barnen visat att de mått dåligt. Trots att det kan förvärra en syrebrist.
”Det kan inte uteslutas att den fortsatta stimuleringen med oxytocin har vart en bidragande faktor till att fostret utvecklade hypoxi.”
Kaliber hittar i anmälningarna 14 barn som fötts med tecken på syrebrist eller hjärnskador och 18 som dött i samband med förlossningen där brister kopplat till fosterövervakning finns med. Ibland som en av flera brister.
Ett trettiotal fall är få med tanke på hur många hundratusentals barn som fötts under samma tid, men för det de drabbar kan konsekvenserna bli stora. 3,5 åriga Ellas vardag är fylld av smärta, läkarbesök, matningar, mediciner och rehab.
– Ellas liv är ju väldigt begränsat om man säger så. Hon har inte kunnat gå på dagis tack vare att hon är så infektionskänslig. Sen är det väl ganska enformigt skulle jag tro.
Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, Patientförsäkringen LÖF, betalar varje år ut ersättning till mellan 20 och 30 barn som drabbats av syrebristskador under förlossningen som enligt patientskadelagen bedöms vara undvikbara vårdskador. I flera fall handlar det om feltolkningar av CTG.
Charlotta Grunewald är överläkare och områdeschef för förlossningen på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. 2008 presenterades hon tillsammans med andra forskare en studie på barn som sökt ersättning av patientförsäkringen efter att ha drabbats av syrebrist vid förlossningen mellan 1990 och 2005. Av 177 fall som de ansåg sannolikt berodde på felbehandling i samband med förlossningen handlade 98 procent om bristande fosterövervakning.
– Ja det stämmer och det var klart vi blev förvånade, det är en hög siffra. Det var nog mer än vad vi hade förväntat oss.
I 71 procent av fallen i deras studie hade personalen inte agerat i tid trots tecken på syrebrist.
Charlotta Grunewald betonar att det handlar om ytterst få fall sett till hur många barn som föds och att tolkning av CTG kan vara svårt. Men menar att det finns förbättringsmöjligheter.
Efter studien lanserades projekt säker förlossningsvård. Alla förlossningskliniker har anslutit sig. Ett webbaserat utbildningsprogram lanserades där förlossningspersonal kan certifiera sig i CTG-tolkning. Genom att göra ett prov. Det prov som kvinnokliniken i Sundsvall skulle genomfört för samtlig personal senast i våras. Den senaste samlade statistiken för 2012 visar att många sjukhus använt sig av möjligheten till certifiering. I flera fall har 100 procent av personalen gjort ett godkänt test.
– Det är fantastiskt och det betyder att vi vill alla göra gott. Vi vill att barn ska födas friska och att mammorna ska må bra och ha en positiv erfarenhet av sin förlossning. Det är vår absoluta önskan.
Men den samlade statistiken visar att det i slutet av 2012 skilde sig mellan sjukhusen. Även om majoriteten av sjukhusen ligger på höga siffror godkända prov, så fanns de det som låg betydligt lägre.
Och trots att Charlotta Grunewald tycker det är viktigt att all personal gör testet visar det sig att Karolinska där hon själv är chef ligger på ligger ju på runt 40 procent godkända test för barnmorskorna och 15 procent för läkarna 2012.
– Det beror på att vi har haft andra satsningar, men det här året kommer det se helt annorlunda ut.
På Förlossningen i Sundsvall har all personal i november 2013 ännu inte genomfört ett godkänt CTG-prov. Trots löften till Socialstyrelsen att det skulle skett senast i Maj i år. Men det kommer bli klart under hösten lovar verksamhetschef Marju Dahmoun.
– Vi är så gott som i mål med de här åtgärderna och sen har vi ju en massa andra saker som vi också försöker förbättra. Och det bästa möjliga patientsäkerhet är ju vårt mål. Vi ska bli bra!
Hon säger att de genomfört flera förbättringar, och säger att de tagit det som hände bland annat Ella på stort allvar och inte som Ellas föräldrar Johanna och Christer anser, har nonchalerat det som hänt.
Men kan du förstå att det tänker så? Känner så?
– Jag kan förstå att de är besvikna på många plan, det kan jag väl förstå.
Men berättelsen slutar inte här. Bara några dagar innan det här programmet ska sändas, kommer ytterligare en Lex Maria-anmälan från sjukhuset i Sundsvall. Det handlar om ännu ett barn som dött i samband med förlossningen. I händelseanalysen kan man läsa att läkaren ordinerat ett snitt inom 30 minuter i stället för ett omedelbart som ska ske inom 10 minuter. Det var fel beslut enligt analysen som bland annat menar att barnets hjärtfrekvens tillsammans med den rikliga blödningen borde lett till ett omedelbart kejsarsnitt – enligt analysen återigen CTG som misstolkats.
Chefläkare Lars Berglund berättar att barnet troligen hade en mycket ovanlig komplikation där det börjat blöda kraftigt när det låg i magen. Vid dessa fall blir marginalerna ytterst små och Lars Berglund tror inte barnet gick att rädda. Men klart är ändå att ett snabbare kejsarsnitt borde ordinerats enligt analysen. Samma som Socialstyrelsen ansåg i Ellas fall.
Det har blivit dags Ella att få sin kvällsvälling. Mamma Johanna blandar välling i en mugg och sprutar sen in den med hjälp av plastsprutan i knappen vid Ellas navel.
– Nu är ju hon så liten så hon förstår ju kanske inte varför hon själv inte klarar av att göra saker, men det kan ju komma en dag när hon börjar undra. På ett sätt får man vara glad om hon är så pass med att hon kan ställa frågan. Det är man ju glad för samtidigt som det blir en jobbig fråga, därför att man vet att det kunnat vara annorlunda, så är det ju. Det hade kunnat se helt annat ut för Ellas del. Det blev ett lotteri, en nitlott helt enkelt.
Sofia Boo
[email protected]
Research: Victoria Gaunitz
Producent: Eskil Larsson
Syftet med projektet var att återförena familjer som splittrats i hederskonflikter. Men för Fatima, Jasmine, Hadil och Karima tog projektet en helt annan vändning. Kaliber handlar denna vecka om medlingsprojektet som baktände.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Unga som utsätts för hedersförtryck riskerar sina liv när myndigheter försöker medla med familjen.
18-åriga Karima sökte hjälp och återförenades med sin familj – en tid senare blev hon mördad.
Idag handlar Kaliber om medling i hederskonflikter.
– Jag hade mycket problem hemma. Jag fick inte gå ut och jag fick inte ha pojkvän, eller klasskompisar, killar. Sen fick jag heller inte gå på tjejmiddag eller klassresor och sånt. Mycket problem.
Fatima är i 20-årsåldern. Hon levde länge hårt kontrollerad av sin familj. Hon fick inte vara ute med kompisar efter skolan. Istället satt hon mest hemma och pysslade och målade. För att skydda henne har vi bytt ut hennes röst. Hon berättar om alla de saker som hon ville göra.
– Gå ut och fika, eller åka hem till nån och se på film eller laga tacos… helt vanliga saker.
Varför var det här så viktigt för din familj att du inte skulle träffa klasskompisar och åka på resor och så?
– Jag antar att de ville ha extra mycket kontroll över mig. Eller vad släkten ska säga till exempel. Mycket sånt.
Men vad var det som var så farligt med dina kompisar, enligt din familj?
– Det var för att de var svenskar.
Men hur skulle det påverka honom då tror du om folk i hans omgivning skulle få reda på att att du umgicks med svenska kompisar?
– Jag tror att det skulle kännas som en skam för honom. Det är jätteviktigt för min familj vad folk runt omkring ska säga. De var nog rädda att jag skulle bli försvenskad tror jag.
70 000. Så många unga i Sverige lever i familjer med hedersnormer och får sina fri- och rättigheter begränsade. Det framgår av Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” från 2009 där högstadieelever intervjuats.
En annan studie från Stockholms universitet vittnar om att drygt var tionde 15-årig tjej på olika sätt begränsas på grund av familjens hedersnormer.
För Fatima kom vändpunkten när hon fyllde 17 år. Då började hon träffa sin kompisar ändå – fast hon inte fick. En dag blev hon påkommen. I en dom från tingsrätten går det att läsa:
Han slog henne i ansiktet med en nyckelknippa. Detta första slag träffade under eller ovanför ögat. Sedan slog NN henne med flera slag i ryggen och ansiktet. När hon låg på golvet sparkade han henne i huvudet och fortsatte sedan att slå henne i ryggen och i ansiktet. Misshandeln ska ha pågått i 15-20 minuter.
Fatima blev misshandlad av sin pappa flera gånger. Det framgår av två domar från tingsrätten. Till slut vågade hon anmäla sin pappa som dömdes till fängelse.
– Idag kan jag inte förstå vad det är jag har gått igenom idag. Jag mådde jättedåligt, jag ville knappt leva den tiden. Så det var inte alls bra.
Fatima omhändertogs av socialtjänsten och skickades till Linnamottagningen i Stockholm, där man hjälper unga som behöver skydd från sina familjer efter att ha utsatts för hedersförtryck.
Vi är på Linnamottagningen i Stockholm. Mottagningen ligger på en hemlig adress och är egentligen en ombyggd lägenhet. Här finns ett kök, en matsal och ett mysigt vardagsrum med soffor, bokhyllor och en dator.
Hela tiden kommer det hit tjejer som behöver hjälp efter att de fått sina fri- och rättigheter begränsade av sina familjer. Det är tjejer som är starkt behov av skydd.
2009 startade Linnamottagningen ett projekt där man ville försöka ändra på familjernas värderingar. På det här sättet ville man försöka förbättra relationerna mellan familjerna och de utsatta tjejerna. En av förhoppningarna var också att tjejerna skulle kunna återvända hem igen. Men det skulle visa sig att projektet skulle sluta i flera tragedier.
– Myndigheterna var väldigt glada. Alla vill ha att det görs ett familjearbete.
Azam Qarai är verksamhetschef på Linnamottagningen.
– Att man placerar barnet för att kunna se till att hemmaförhållandena förändras så att man kan jobba hem ungen.
Linnamottagningen hade två kriterier för att börja ett familjearbete. Dels ville man att initiativet skulle komma från den unga, och dels ville man först kunna göra en bedömning ifall ett familjearbete var möjligt.
– För oss var det viktigt att försöka. Det är viktigt. Vi ansåg att vi har den kompetensen. Vi kan den här kulturen och vi kan läsa av och vi kan visa empati till familjen. Och det är viktigt för när man sitter i samtal med människor är det viktigt att du har förståelse och inte bara kommer med pekfinger och ajabaja. Så vi tänkte att vi har vissa förutsättningar att kunna föra de här samtalen.
En av tjejerna som ingick i projektet har precis idag kommit tillbaka efter att ha blivit förd utomlands och räddats av personalen på mottagningen.
– Det är som att det aldrig är lugnt här. Då har vi haft en ung kvinna som har varit väldigt pressad av sin familj och då hennes familj tog henne helt enkelt utomlands.
Men vad gjorde ni då?
– Vi jobbade väldigt intensivt och kontaktade självklart myndigheterna men det kändes att det här går så segt och det var hela tiden förhinder så vi ingrep själva.
Hur då?
– Nej, vi hämtade henne själva helt enkelt.
Personalen på Linnamottagningen reste ner till det land där tjejen fanns. Med hjälp av den lokala polisen kunde man frita henne.
– Jag var jättenervös. Jag var rädd att jag skulle stanna där och då kommer mitt liv se helt annorlunda ut.
Vad blir det för mat?
– Det blir ris och kyckling.
Tjejen heter Jasmine och är 19 år. Hon står nu och lagar mat i Linnamottagningens kök. Några kompisar ska komma hit senare å hon ska bjuda på middag. Eftersom hon lever under hot har vi bytt ut hennes röst.
Hon berättar om hur hon begränsades hemma tiden innan hon omhändertogs av socialtjänsten.
– Till exempel att vara med kompisarna, att gå på bio, alltså efter skolan fick jag bara komma hem och städa och sådär.
Vad tyckte du om att det va så?
– För mig var det inga problem från början när jag var 10-12 sådär. Det var inte så mycket problem. Jag älskar familj och släkt och sådär. Jag älskar det jättemycket. Men sen när jag gick i sexan-sjuan-åttan då började jag tänka så här att mina kompisar få göra saker. De sa ja, vi har födelsedagsfest men det fanns inte på kartan.
Men följde du dom här reglerna då?
– Ja faktiskt, jag var bästa flickan i familjen. Jag följde alla reglerna, sen helt plötsligt boom”.
Och då gjorde du inte det?
– Nä, jag orkade inte ut med det”
Jasmine hade bestämt sig. Hon orkade inte vara bästa flickan längre. Hon sökte hjälp hos kuratorn på skolan. Då var hon 14 år.
Men hur kändes det att ta det steget?
– Det var jättejobbigt. Jag hade tänkt att antingen tar jag självmord eller så tar jag den här vägen och den slutar med att jag ska dö. För det har jag frågat min syster: “Om jag rymmer vad tror du kommer hända?”, hon bara: “Ja det kommer bli mord och såna saker”. Hon bara: “Om pappa inte dödar dig så kommer min bror att döda dig”.
Efter samtalen med kuratorn beslöt socialtjänsten att omhänderta Jasmine enligt LVU, och liksom Fatima hamnade även hon på Linnamottagningen.
Jasmine och Fatima fick tillsammans med 19 andra tjejer ingå i projektet där man genom samtal skulle försöka få föräldrarna att ändra sina värderingar. Det stora flertalet tjejer hade omhändertagits av socialtjänsten enligt LVU, efter att man upptäckt att tjejerna begränsats eller blivit slagna hemma. Den yngsta tjejen var 14 år.
– Man kom in i ett hem. Så var det mamma och pappa och syskonen och så var det jättetrevligt, de var jättetrevliga och så satt vi och pratade, familjen berättade om sin bakgrund…
Samtalen med familjerna kom också att handla om alla de hårda regler som rådde i hemmet. Som till exempel att tjejerna inte fick ha kompisar eller vara ute efter skoltid.
Personalen från Linnamottagningen började förhandla om reglerna. Istället för att tjejen skulle komma hem direkt efter skolan så förseslog man att de kunde kanske få vara ute till klockan sex.
Samtalen pågick under en lång tid och till en början verkade det gå bra och de flera av familjerna ställde upp på de nya reglerna.
Även i Jasmines familj var man beredda på att ändra sina värderingar.
– Då var det mer att hur man ska… man ska kunna acceptera saker, samhället. De här grejerna att det är okej om din dotter har pojkvän och sånt.
Hur reagerade din pappa på det?
– Min pappa höll med dom och så där...
Under samtalen var Jasmines familj positiva till att förändra sig. De visste att om de skulle ändra sig så skulle de kanske få tillbaka sin dotter. Men så fort personalen lämnat lägenheten så kom en annan verklighet fram.
– Nämen han sa senare till mig att dom säger så här och så här att det är okej att man har kille och sånt men att du ska veta att det finns inte. Alltså jag accepterar inte kille. Du vet att det är vår kultur och religion det finns inte. Och jag ba “jaja pappa”.
Även Fatima upptäckte att hennes familj sa en sak under samtalen men i verkligheten var det en andra regler som skulle gälla.
– Min familj var ganska stela eftersom de trodde att det var någon från socialtjänsten.
Men hur gick de här diskussionerna? Hände det någonting?
– Hon visade mig att det hände någonting. Men jag tror inte att det hände någonting egentligen. De låtsades att det hände.
Det låtsades att…?
– Att det skulle bli bra. Att jag visst få gå ut att jag visst får… att det inte alls är några problem och sånt.
Det tog lång tid för personalen på Linnamottagningen att förstå att familjerna hade ljugit. Pia Svedberg är socionom på Linnamottagningen och var med under flera av samtalen.
– Om man tänker på hur socialtjänsten jobbat traditionellt har det ju varit att man ska lösa konflikten så att den unga kan återförenas med familjen eller att familjen kan ha en okej relation med den unga. Och det menar vi snarare uppmuntrar föräldrarna till att vara oärliga. Därför att de då ser att vi om vi säger det som socialtjänsten eller den aktör som är inblandad vill höra så kan vi få tillbaka vår dotter igen och vi kan upprätthålla det här hedersrelaterade systemet, de värderingarna.
Det är det som har hänt?
– Det är det som har hänt oss i flera fall.
En annan tjej som ingick i projektet var 17-åriga Hadil. Hon var också hårt kontrollerad av sin familj. Till exempel hade hon bara 15 minuter på sig för att ta sig hem efter skolan. I en dom från tingsrätten går det att läsa att hon misshandlades grovt av sin pappa efter att ha umgåtts med en klasskompis som hade “dålig karaktär”, enligt familjen.
Socialtjänsten ville att man skulle starta ett familjearbete, vilket gjordes och Hadil kunde efteråt flytta tillbaka till sin familj.
Men så fort familjen hade fått hem Hadil så lämnade dom Sverige.
– Och hon kom aldrig tillbaka. Hon hörde senare av sig till en kompis och sa bara snälla hjälp mig. Jag är i föräldrarnas hemland, jag är inlåst och bortgift och jag blir våldtagen varje natt.
När personalen på Linnamottagningen fick höra vad som hade hänt fick de kontakt med Hadil via Facebook.
– Och då sa jag vi hjälper dig. Polisen hämtar dig. Vi hjälper dig.
Men den lokala polisen ville inte hjälpa till. Man försökte även med UD och den svenska ambassaden utan att få hjälp. Så personalen på Linnamottagningen reste ner till hemlandet. Det visste i vilken stad hon fanns, men inte exakt var. Azam Qarai berättar att hon fick ett telefonnummer av Hadil.
– Det var det att hon hade en mobil i smyg. Jag ringde för mycket till den här telefonen då blev jag rädd att hon skulle bli upptäckt att hon försöker ta kontakt så hennes pappa tvekar inte ett pip att döda henne.
Nere på plats följde några intensiva dagar. Personalen på Linnamottagningen lyckades aldrig ta reda på var Hadil befann sig. Till slut slutade signalen att gå fram och personalen tvingades att ge upp och reste hem. Det var ett år sen.
– Vi misslyckades rejält där kan man säga rent ut.
Vad tänker du om det idag, nu har det gått ett år?
– Det är mycket sorg. Det är jättemycket sorg samtidigt är det mycket ansvar. Vad ska vi göra, hur ska vi göra? Det är hemskt för ett barn som till och med… jag menar många av dem är födda och uppvuxna i Sverige. Och så dumpas de i föräldrarnas hemland, blir bortgifta, våldtagna och blir helvete olyckliga. Det är mänskligt katastrofalt och hur kan vi förhindra det?
Men samtidigt som Linnamottagningen engagerade sig för att få hem Hadil höll en tragedi på att utspela sig som skulle bli själva dödstöten för hela projektet.
Det ödet tillhörde Karima som var 18 år när hon kom till Linnamottagningen.
Hennes pappa hade mördats i hemlandet och hon bodde tillsammans med sina fyra systrar, en morbror och hennes mamma som var djupt religiös. Mamman höll henne hårt.
Karima sökte hjälp och via socialtjänsten inleddes ett familjearbete. Efter många samtal verkade det som att det skulle gå bra. Karima fick en egen lägenhet och förhoppningen var här att hon skulle kunna förbli självständig, men ändå fortsätta att ha kontakt med sin familj.
– Allting såg fantastiskt ut. Hon hade varit på middag hemma. De träffades. De kramades, de grät tillsammans. Men vi visste det här handlar om, vad händer med värderingarna? Kommer mamma att acceptera i fortsättningen att hon bor själv?
Kort därefter bröt Karima kontakten med Linnamottagningen där man blev man oroliga, eftersom man visste att Karima hade mycket skuldkänslor över att hon lämnat familjen. Men eftersom Karima var myndig kunde man inte annat göra än att varna socialtjänsten.
– Vi larmade… då skrev vi, vi lämnade en skriftlig rapport, och där sa vi att ni ska fortsätta, hon får en stödkontakt och då får ni följa upp. Det hände ingenting genom myndigheterna.
Men varför lyssnade de inte på de här varningarna?
– Det kan vara ekonomiskt för det kostar insatser. Och det kan vara kunskap. För att alla människor har inte kunskap i den här problematiken. Och de tycker att “nej, nu har de försonats och då allting är bra”.
Långt senare fick man veta. Att Karimas mamma hade fört henne till Afghanistan där hon gifte bort henne. Karima flyttade tillbaka till Sverige, hennes nya man kom kort därefter.
Den efterföljande tiden höll han henne i ett järngrepp. I polisutredningen kom det senare fram att han inte lät henne klä sig som hon ville, han kontrollerade hennes umgänge och förföljde henne när hon gick ut. Han ska också misshandlat, hotat och våldtagit henne.
Enligt polisförhören med anhöriga ska han sagt att “Du ska aldrig våga lämna mig, gör du det så slaktar jag dig”.
Den 21 augusti förra året beslöt Karima sig för att lämna sin nya man. Två dagar senare högg han ihjäl henne med en kökskniv.
Men om den här tjejen inte hade återvänt till sin familj, hade det här hänt då?
– I alla fall då skulle hon inte ha blivit mördad, då hade hon levt idag.
Lyckades ni med någon av de här familjerna?
– Nä, det har vi inte, tyvärr.
Linnamottagningen vet inte idag exakt vad som hänt alla de 21 tjejer som ingick i projektet. Men man vet med säkerhet att två av dom har flera blivit bortgifta, varav en är försvunnen och en har mördats.
Inte i något fall tycker man att man lyckades ändra på familjernas värderingar.
Nu vill Azam Qarai och socionomen Pia Svedberg varna andra för att bedriva den här typen av arbete.
– Jag trodde inte att det skulle bli så negativt när vi startade projektet.
– Medling eller sådana här samtal är ju ingenting som jag tycker att vi kan rekommendera om det inte var så förknippat med risker för ungdomarna då kunde man ju bara gå in och arbeta på vinst och förlust för att åstadkomma en förändring på längre sikt. Men eftersom riskerna är så stora. Så menar vi att man snarare bör undvika att medla än att gå in och medla.
– Nu är det viktigt för mig att lyfta fram det att de här ambitionerna vi måste vara väldigt försiktiga med dom för då vi riskerar ungdomarnas liv. Stark varning.
Men de här idéerna om att förändra på familjernas värderingar är inte unika för Linnamottagningen utan är en metod som idag sprids bland Sveriges kommuner. Handläggare på både socialförvaltningar och stödboenden åker runt bland kommuner och håller föredrag om metoderna. Samtidigt kommer signaler både från Socialstyrelsen och vissa länsstyrelser om att den här typen av arbete är viktigt.
I pärmen som socialsekreteraren Angelina Lazarova bläddrar i innehåller hållpunkter för hennes föreläsningar. Hon har rest runt och berättat om hur hon arbetar med att förändra familjers värderingar inom socialförvaltningen i Helsingborg.
– Det handlar om att lära känna familjerna att vara där, många hembesök, titta på hur de tänker, försöka se saker ur deras perspektiv för att förstå begripa, hur de tänker. Och sen jobba med att utmana föräldrarna för att få dem att släppa på de här gränserna.
Här i Helsingborg har socialförvaltningen fått pengar av Länsstyrelsen i Skåne för att bedriva ett liknande projekt som Linnamottagningens under tre år. I projektet deltog 11 familjer. Enligt Angelina Lazarova som ledde projektet så lyckades man i samtliga fall.
– Ja, alla dom har vi haft fortsatt kontakt, det är ingenting som man gör 3-4 månader och sen är man klar, det är 2-3-4-5 års långt arbete.
Men hur ser du på det arbetet, är det lyckat eller?
– Det är lyckat. De som vi har utvärderat, och de har själva berättat om vad de upplevde vad de har fått för stöd och hjälp, flickorna själva men också föräldrarna. Men som sagt det är inga stora förändringar. De här flickorna säger också “Jag vill inte vara ute till klockan tolv och två på natten. Jag vill inte ha en massa killar. Jag vill bara att föräldrarna ska kunna lita på mig. För mig räcker det att komma hem klockan åtta istället för klockan fyra.“
Men det finns kritik mot att socialtjänster såsom Helsingborg gör den här typen av arbete.
Sarah Mohammed är ordförande på föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime.
– Om man använder medlingsmetoden utifrån det perspektiv som hela socialtjänströrelsen i det svenska samhället använder att förena familjen – det betyder att det alltid när det gäller den målgruppen med hedersrelaterat våld – det är alltid på bekostnad av flickan eller pojkens mänskliga rättigheter att han eller hon ska sänka ner sina förväntningar av mänskliga rättigheter.
Men vilka konsekvenser får det då att man bedriver den här typen av arbete tror du?
– Konsekvenserna blir fler som blir bortgifta mot deras vilja, konsekvenserna mer bortförda till gamla hemländer, blir mer misshandel, mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa.
Angelina Lazarova på socialtjänsten i Helsingborg säger att hon aldrig skulle kompromissa med tjejernas rättigheter och att hon är nöjd med projektet och det arbete som man nu gör på kommunen. Här har man efter projektet valt att fortsätta med att medla i hederskonflikter, eller som Angelina Lazarova hellre vill kalla det - att bedriva familjearbete.
Astrid Schlytter, är docent i rättsociologi och ställer sig stark kritisk till att bedriva familjearbete i hederskonflikter.
– Det finns ingen evidens för någon metod att där här ska lyckas. Många gånger är det här en billig och lättvindig väg att de flyttar hem igen och då kanske de blir bortgift eller försvinner. Helsingborg har ju ärenden som verkligen inte har gått bra. Så att de dom gör, tycker jag är väldigt problematiskt.
Ett av flera fall som fått uppmärksamhet i Helsingborg är det om 18-åriga Bahar som sökte hjälp hos socialtjänsten. Hon hade fått reda på att hon skulle giftas bort med en kusin i sitt hemland. Hon hade till och med fått en förlovningsring, berättar hon i en intervju med Helsingborgs Dagblad som också gått igenom hela socialtjänstens utredning.
Socialtjänsten ska då inlett ett familjearbete och haft möte med både henne och hennes familj samtidigt. Under mötet har de frågat Bahar om hon var rädd för att bli bortgift. Men eftersom hennes föräldrar var med vågade hon inte säga något.
En tid senare blev Bahar bortgift i sitt hemland.
– Jag kan inte pratade om det, för jag känner inte till det. Jag har inte varit med om något sånt.
Men det var ju ändå en 18-årig tjej som giftes bort och som hade sökt hjälp här. Vad tänker du om det, att det var så?
– Jag kommer inte ihåg det. Att hon blev bortgift och hade sökt hjälp, så jag kan inte svara på det.
Men är det ingenting ni pratar om när ni har just den här metoden som ni använder?
– Det kan bero på bedömningar, att man erbjöd den här tjejen hjälp här och sen vill hon inte ha den så väljer hon ändå att göra något på sitt eget… är hon över 18 år så väljer hon själv hur hon vill göra. Men ni har ju fortfarande ansvaret...
– Absolut vi har ansvaret.
...att se till att ingen far illa eller giftas bort.
– Men hur kan man skydda någon som vägrat att få skydd?.
Docenten i rättsociologi Astrid Schlytter säger att hon nu kommer att handleda ett arbete vid Göteborgs Universitet där hon vill utreda de här metoderna.
– Låt oss att gå in och följa arbetet som Helsingborg har gjort. Bli granskade, bli noga bedömd. Det är så mycket som står på spel. Det handlar om liv och död.
I Kaliber idag har du fått höra om hur stödföreningar och socialförvaltningar medlar i hederskonflikter. I flera fall har det gått illa.
Det finns dem som menar att här kan vara ett sätt att hjälpa de tusentals tjejer och killar som får sina fri- och rättigheter begränsade. Andra säger att det är en lek med liv.
Men hur gick då för Fatima och Jasmine?
I köket på Linnamottagningen börjar middagen bli klar och Jasmines kompisar har äntligen kommit.
Och trots att hon precis blivit räddad från att föras bort till hemlandet ser hon ändå positivt på framtiden.
– Jag mår mycket bättre, jag kan göra mycket saker, jag kan träffa mina vänner när jag vill. Jag kan ha pojkvän. Ja jag lever helt fritt.
Men tror du han någonsin kommer ändra sig kring de här frågorna?
– Nej jag tror inte han kommer att ändra sig på det för det har gått väldigt lång tid om man han skulle ha gjort det så skulle han kunnat gjort det nu.
För Fatima ser också framtiden ljus trots att hon nästan helt har brutit med sin familj.
– Idag skulle jag beskriva mitt liv som att det kan inte bli bättre. Jag mår jättebra idag. Jag har en egen lägenhet. Jag har en egen bil. Jag har körkort. Jag har en partner. Jag har allt. Jag har inkomst. Jag har fast jobb. Jag har nära och kära som står bakom mig och stöttar mig.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Eskil Larsson
För den som blir sjuk av mobbing på jobbet, väntar ofta en lång process om man vill söka ekonomisk ersättning. Veckans Kaliber handlar om höga beviskrav och bristande utredningar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Psykiskt lidande och år av kamp när ord står mot ord - Skolministeriet från UR och Kaliber handlar idag om höga beviskrav och brister i utredningar, när någon har blivit sjuk av mobbning på jobbet.
– Här står en hel flyttkartong. Så, och här ser du, den är fylld upp till bredden. Och det här är ungefär en tioårsperiod bakåt.
– Det är ju sorgligt att man ska behöva ha något sådant här. Det är ju hemskt, det är ju fruktansvärt...
Läkarutlåtanden, dagboksanteckningar, rättegångsprotokoll och oräkneliga dokument från Försäkringskassan. Vi står i köket hemma hos Cajsa , som egentligen heter något annat, och tittar i en kartong full med papper.
– Här ska du få se.
I de läkarintyg som Cajsa plockar fram från åren som har gått, står diagnoser som utmattningssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Det här är sjukdomar som Cajsa menar att hon har drabbats av, efter att hon har utsatts för det som hon själv kallar för kränkande särbehandling och mobbning på jobbet.
Har man blivit sjuk av mobbning på sin arbetsplats, har man rätt att söka arbetsskadeersättning eller så kallad livränta. Men ord står ofta mot ord, och beviskraven är höga - för höga menar röster vi möter i det här programmet.
Skolministeriet från UR och Kaliber har granskat Försäkringskassans beslut om livränta i mobbingsärenden, och vi kan se brister i flera utredningar.
Men vi tar det från början.
– Jag tror att jag var för rak, det kan hända att det handlade om det.
Då för 10 år sedan, var Cajsa en kvinna mitt i karriären som jobbade som upphandlingsansvarig inom Landstinget. Men efter en tid av högarbetsbelastning gick hon i väggen och det är när hon ska komma tillbaka, som hon menar att utfrysningen från chefen börjar. Vi vet inte vem som har gjort rätt och fel på Cajsas jobb, men det här är hennes version av vad som hände.
– Då tänker man att, det där att man inte får gå äta lunch med någon, eller med de andra, och man får inte dricka kaffe och det tisslas och tassas. Det är ju inte bara det som är mobbning och kränkande särbehandling, Det är mycket mer subtila saker än så.
Cajsa beskriver hur hon plötsligt börjar uteslutas från viktiga möten och hur chefen tar åt sig äran för jobb som hon har gjort, hur Cajsa undanhålls information och blir fråntagen flera kundkontakter – utan att få någon förklaring varför.
– Det är klart att det blev ju inte roligt det här. Att dom… alltså vad var de ute efter med mig? Jag förstod att han sakta försökte ta över det här. Eller kränka ut mig. Det är klart jag började ju må dåligt av det här, och jag var ju väldigt rädd också.
Ett och ett halvt år senare kallas hon till ett möte. Hon får veta att hennes tjänst ska upphöra och att det handlar om besparingsåtgärder. Och det Cajsa har befarat besannas – att chefen nu kommer att ta över hennes roll och hon själv får andra uppgifter. I Försäkringskassan utredning, uppger arbetsgivaren att syftet var att effektivisera verksamheten. Men Cajsa känner sig överkörd.
– Det var hemskt. Och jag kände det som att ja, nu har jag inget jobb mer. Det här var mitt arbetsliv.
Fanns det nåt som du gjorde fel?
– Jag ska absolut inte säga att jag var felfri på något sätt, så är det ju inte. Vi hade ju samarbetsproblem, han som var chef närmast över mig. Men det var ju därför att organisationen var fel, den var felriggad. Och det var ju hans ansvar. Men det ville han ju absolut inte, det påtalade jag för honom gång på gång att det är för lite personal.
Cajsa förmår inte jobba kvar under den chefen som hon anser har kränkt henne, och vill flyttas till en annan avdelning. Men av dokumentationen vi tar del av, framgår att chefen i alls håller med om att Cajsa har kränkts, och ger henne inga alternativ.
– Jag såg ju en krok i taket, jag sa det till läkaren. Jag hade ju en källare och så. Det var så hemskt en period, det var nog lite illa ett tag. Men det hände ju ingenting. Men tanken fanns där, det vet jag en period. Jag såg liksom ingen framtid då.
Cajsa är inte ensam om att ha känt sig mobbad på sin arbetsplats. Mellan fem och nio procent av alla anställda, uppger att de har utsatts för någon form av mobbning eller trakasserier, enligt Arbetsmiljöverkets årliga undersökningar.
– Det här skulle jag vilja beteckna som kanske det mest allvarliga arbetsmiljöproblemet vi har idag i alla kategorier i Sverige idag. Om man ser till vilken ohälsa det producerar och den dödlighet som också finns kopplat till den här ohälsan.
Stefan Blomberg är psykolog på Arbets- och miljömedicin vid Linköpings Universitets sjukhus, där man utreder arbetsskador. De senaste åren har kan han se en ökning av patienter med erfarenhet av mobbning.
– Jag brukar skrämma folk och säga att vem som helst kan bli utsatt. Och jag menar verkligen det, vem som helst kan bli utsatt. Om man hamnar på fel plats vid fel tillfälle och har lite otur, så kan den mest stabila, välfungerande och starka person bli utsatt för sånt här. Den vanligaste utsatte jag möter är en duktig, drivande person med lite moral eller rättspatos. En person som vågar säga ifrån, en whistleblower kanske, eller någon som vågar säga att men så här kan vi väl inte göra i verksamheten, som står för något. Och som i det kanske uppfattas som ett hot av någon eller några i verksamheten, chefer kanske eller andra informella ledare.
Hur vet man vad som är mobbning och en vanlig konflikt?
– Det är ju svårt, men en konflikt då handlar det i regel om parter som är ganska jämbördiga i styrka eller status, och det skiljer ut mobbning från konflikter. Att mobbning då handlar om en starkare part mot en svagare part. En konflikt kan blossa upp och bli jättekraftig här och nu. Medans mobbning är något som är systematiskt och pågår över tid.
Varje år gör ungefär 700 personer en arbetskadeanmälan som handlar om mobbning, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Den största gruppen, 40 procent av de som anmäler, arbetar inom omsorg och sociala tjänster. Anmälningarna handlar om allt från förtal och hot, till att känna sig utstött och marginaliserad.
Precis så som Cajsa gjorde.
Tillslut är situationen på Cajsas arbetsplats så låst och Cajsa mår så dåligt att facket gör en anmälan till Arbetsmiljöverket – som hotar Landstinget med ett vite om 250 000 kronor om inte Cajsas situation utreds.
Utredningen kommer fram till, att Cajsa är i så dåligt skick att det inte är möjligt för henne att jobba kvar under samma chef, men arbetsgivaren ger inga alternativa lösningar. Och efter trettio års anställning blir Cajsa utköpt för två årslöner.
– Och vad har jag gjort, jo jag har gjort det att jag kunde inte underkasta mig de som har kränkt mig så otroligt mycket. Att bli underställd dom och fortsätta arbeta där. Det kunde jag inte. Jag klarar inte det, och det var ju det som dom också sa då att vi tror inte på utredningen här utan vi har en annan uppfattning. Och jag sa igen att jag klarar inte det. Och jag var nog ganska gråtmild och ledsen när jag sa det och vädjande. Jag klarar det inte. Ja då säger vi upp dig av personliga skäl. Jag känner att det är jobbigt att tänka på. För det blev aldrig något jobb mer för mig.
Cajsa säljer sitt hus och flyttar långt bort. I läkarintygen tillkommer diagnosen posttraumatiska stressyndrom och 2008 blir hon förtidspensionerad. Under åren har hon förlorat mycket pengar. Och det är nu Cajsa ansöker om arbetskadeersättning, så kallad livränta.
Och det än nu nästa kamp börjar.
För tillskilland mot om du till exempel är en kassörska som får ont i en axel, är det väldigt svårt att bevisa att det är mobbningen på jobbet som har gjort att du mår psykiskt dåligt. Det säger Monica Svanholm som är verksamhetschef för arbetsskador på Försäkringskassan.
– Vi ifrågasätter inte att man upplever sig kränkt, det vi behöver är att få det styrkt.
När försäkringskassan utreder en arbetsskada gör dom en så kallad exponeringsutredning för att ta reda på hur sjukdomen har uppkommit. Och i mobbningsärenden är det extra komplicerat, säger Monica Svanholm .
– Ställer man frågan till en chef, har du uppträtt kränkande mot en medarbetare så svarar dom ju nej och då måste man titta på hur kan det här ha yttrat sig, vilka situationer har det här hänt och är det någon medveten handling ifrån någon annan person som har uppträtt klandervärt som man brukar uttrycka det.
Gör ni alltid en exponeringsutredning?
– Ja det gör vi alltid. Sen gör vi den på olika sätt den kan vara större eller mindre. Den kan bestå av att man har skickat in papper själv. Att försäkringskassan har kompletterat. Vi avgör vad som är tillräckligt för ärendet.
Enligt Försäkringskassan statistik, har antalet godkända arbetskador minskat med 80 procent de senaste fem åren. Och när det gäller psykiska arbetsskador som uppstått av mobbning – eller kränkande särbehandling som det heter i lagtext – är det väldigt svårt att få rätt. Det säger Sara Stendahl som är docent i offentlig rätt vid Handelshögskolan i Göteborg.
– Om man har blivit sjuk på grund av kränkande särbehandling så har man rätt till livränta. I detta finns inget som är otydligt. Men bevissvårigheterna eller hur man förstår det som ska bevisas, har gjort att det är väldigt svårt att utkräva den här rättigheten då, det skydd som försäkringen ska ge.
Vi ska komma tillbaka till Sara Stendahl och hennes forskning. Men först ska vi titta lite närmare på vad det är för beslut vi pratar om. Skolministeriet från UR och Kaliber har fått tillgång till ny statistik från Försäkringskassan. Mellan Februari och Oktober i år har 44 personer ansökt om livränta och angett kränkande särbehandling eller mobbning som orsak. Och vi begär ut dem.
De sökande är ungefär lika många kvinnor som män, och många har allvarliga diagoser, som posttraumatiska stressyndrom eller utmattningssyndrom. Psykolog Stefan Blomberg vid Linköpings Universitets sjukhus.
– Men den allra vanligaste diagnosen är Posttraumatisk stress. Och det är en oerhört allvarlig diagnos som vi i regel ser efter tortyr, krig våldtäkt, överfall svåra olyckshändelser. Situationer där man på något sätt har varit rädd att förlora sitt liv eller bli allvarligt svårt skadad. Den typen av symptom som dessa mäniskor har ser vi också bland dem som har varit utsatt för långvarig och svår mobbning. Mardrömmar , lätt aktiverad ångest, väldigt mycket flashbacks, minnesbilder som dyker upp, lättaktiverad stress och rädsla. En väldig skörhet.
En röd tråd genom ansökningarna är beskrivningar av en dålig psykosocial arbetsmiljö, här finns exempel på hot och förtal, rädsla och oro, stress och hög arbetsbelastning.
Så här kan det låta:
Kvinna född 1969, chef på äldreboende:
”Jag kommer aldrig kunna vara den person jag var innan det här hände. Allt mitt själförtroende har knäckts och alla förolämpningar och kränkningar har gjort att jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon i mitt liv. ”
Man född 1956, driftstekniker:
”Jag blev utfryst från gruppen från start. Första dagen i lunchrummet gjorde man klart för mig att det inte fanns plats för en till vid matbordet där alla andra satt. ”
Kvinna född 1953, förskolärare:
”Det var när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, som min chef inte vill ta emot mig. Hon anklagade mig för att samarbetsproblem och att mina kollegor inte vill ha mig tillbaka. Det gick så långt att jag inte vågade gå till jobbet. ”
Det sista citatet, ska visa sig tillhöra Christina. Vi har stämt möte, på halva vägen var, och vi sitter i en bil på en parkeringsplats utanför Jönköping.
– Du är kränkt på din arbetsplats och från början så tror man ju då att Försäkringskassan spelar i samma lag som en själv. Och då blir man ju chockad här försäkringskassan sen i sin tur börjar med nya kränkningar som är värre än de man var med om tidigare. Det är fruktansvärt.
Christina, som egentligen heter något annat, hade jobbat i tjugo år på samma förskola, när en ny skolledare tillsattes. Kort därefter blev hon sjukskriven. Och det var när hon skulle komma tillbaka som mobbningen började, enligt henne.
– Och på ett möte tillsammans med min rektor och den här personalkonsulenten så vill hon inte ta emot mig, och vi sitter i cirka tre timmar och pratar tror jag och då kommer hennes anklagelser att jag har samarbetssvårigheter och att mina arbetskamrater inte vill att jag ska komma tillbaka och jag skulle ha en konflikt med någon specifik lärare.
Det här blir starskottet på en flera år lång och infekterad konflikt. I sin arbetskadeanmälan från 2004 berättar Christina bland annat om utfrysning, undanhållande av information och förtal. Men arbetsgivaren håller inte med om att Christina har kränkts. När Försäkringskassan utreder ärendet, utgår man från de inlagor som Christina själv skickar in, men undersöker aldrig djupare vad som hände på arbetsplatsen. I avslaget konstateras att det Christina har upplevt inte kan kallas för mobbning. Och i nära tio år nu har Christina kämpat för att Försäkringskassan ska göra en sådan utredning.
– Som människa har det ju kostat mig hela mitt psyke och jag märker alltså jag lider av sån Posttraumatisk stress. Jag klarar inte minsta lilla motgång som kan göra att jag blir hypernervös och stressad. Det går som en autostradare på noll komma tio sekunder i kroppen att… Huvudet fungerar, minnet fungerar inte, ja kroppen fungerar knappt inte heller, allt hänger på något vis ihop.
Kraven för att överhuvudtaget få söka livränta är hårda. Av de 44 ärenden vi granskar, gallras över hälften av dem bort direkt, eftersom de inte kan styrka att deras arbetsförmåga kommer att vara nedsatt över ett år framåt i tiden.
Av dom ärenden som återstår har fjorton fått nej till livränta och fem har fått ja. De som fått nej har två saker gemensamt– att en chef eller arbetsgivare utpekats som mobbare. Och att ord står mot ord. I avslagen menar Försäkringskassan att det inte går att bevisa att är mobbningen som har gjort personen sjuk. Och i hälften av fallen anser man inte att det den försäkrade beskriver handlar mobbning, utan om vantrivsel eller en vanlig konflikt.
Så var det också när Cajsa fick avslag.
– De menar ju att det här var upplevelsebetingat att jag hade mått så dåligt. Det hade ingenting med sakförhållandena att göra. Och det var ju helt absurt.
I den här undersökningen kan inte ta ställning till om Försökringskassan fattar rätt eller fel beslut. Men vi frågar oss om man har gjort tillräckligt för att ta reda på hur det ligger till, när ord står mot ord. I Försäkringskassans vägledningar, läser vi, att om det uppstår meningsmotsättningar, så ska parterna höras på nytt. I fyra av de fall vi granskar, kan vi inte hitta dokumentation som visar att det har gjorts.
Och precis så var det i Cajsa fall.
– Det är ju skandal att de gör så, så kan dom då stå och säga att alla får göra en exponeringsutredning. För tillslut så, måste man ju sätta stopp någonstans, det kan ju inte bli en brevväxling mellan parterna, men alltså man måste ju få komma sin version av det. Och den måste värderas lika mycket som arbetsgivarens svar.
Utredingen av Cajsas ärende baseras på de skiftliga inlagor som hon själv har samlat ihop. Men Cajsa får aldrig svara på några frågor. Hennes arbetsgivare däremot, får tio skriftliga frågor av Försäkringskassan, om det som hände på arbetsplatsen. Men det är inte chefen som svarar, utan en av hans kollegor. Av svaret vi tar del framgår tydligt att arbetsgivaren inte anser att Cajsa inte har utsatts för kränkande särbehandling. Men när Cajsa tar del av materialet upptäcker hon flera sakfel. Men till det tar inte Försäkringskassan någon hänsyn i sitt beslut.
Vi ringer upp Monica Svanholm på Försäkringskassan för att fråga hur det kommer sig att man inte följer sina egna riktlinjer, att om det uppstår meningsmotsättningar så ska man höra parterna på nytt.
-- Alltså man kan ju göra en bedömning att man inte tror att nån ska tillföra någonting mer. Men när du säger så här så känner jag att jag skulle vilja titta lite djupare på det här, för så vitt jag känner till så följer man det, när du säger så här skulle jag vilja kika lite djupare på det.
Som det ser ut här så ligger det nära tillhands att tänka att arbetsgivarens röst väger tyngre än den försäkrades?
– Nej absolut inte, Försäkringskassan är en part som ska vara helt opartisk i det här sammanhanget, så det är absolut ingen som har företräde.
Vi ska tillbaka till Sara Stendahl vid Handelshögskolan i Göteborg. Hon har granskat samtliga mobbningsärenden som överklagats i Kammarrätten mellan åren 2005 och 2012. Och vår bild av att Försäkringskassans utredningar kan ha brister stämmer väl överens med det hon har sett.
– Jag tycker ändå att man alltför mekaniskt avfärdat en del av problematiken genom att säga att här krävs väldigt höga bevis. Och liksom landa i en bevisfråga där man påstår att det finns väldigt höga beviskrav. Och därmed kan man föra bort dom innan det var rimligt att göra det då.
Av de 48 ärenden som Sara Stendahl har granskat, har bara nio fått rätt. Att inte fler får rätt handlar om hur lagen är konstruerad, förklarar hon. I många av de fall som hon har granskat stupar den försäkrade på att Försäkringskassan inte anser att det som har hänt handlar om mobbning, utan bara är en vanlig konflikt. Nåt som hon tycker Försäkringskassan gör på ett schablonmässigt sätt. Och Sara Stendahl tycker att systemet borde ändras.
– Det jag är ute efter är att man mer ska titta på den här frågan som en arbetsmiljöfråga än som en så att säga straffprocess närmaste där man ska peka ut den skyldiga mobbaren för då blir bevisläget mycket svårare och möjligtvis handlar det inte om det utan detta är en arbetsmiljöfråga och att det är den typen av fakta man ska leta efter och där har ju Försäkringskassan en stor utredningsskyldighet.
Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin vid Linköpingsuniversitetssjukhus, håller med om att mer fokus borde riktas mot arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön.
– För det är så otroligt vanligt att man som arbetsgivare gör det enkelt för sig och säger att det här handlar om en udda och speciell individ som är omöjlig att ha att göra med. Och därmed har man ju också sagt att arbetsgivaren själv inte behöver göra något åt situationen och har inget ansvar och har inte gjort något fel. Och det är ju jättebekvämt för blir man då av med Kalle eller Lisa som är utsatt så har man ju löst problemet. Men det är i alla lägen, i hundra procent av alla fall, så är det ett helt felaktigt perspektiv för det finns alltid något i organisationen som antingen har orsakat eller försvårat processen.
Kan det inte vara så att det handlar om personer som är udda och konstiga och knepiga att ha att göra med?
– Det är klart att det kan. Jag tror att alla som har jobbat med dom här frågorna har stött på individer som ibland kan vara ganska speciella. Men det är ju en försvinnande liten minoritet. Men sedan ser vi ju också att ju längre mobbnigen pågår desto mer udda och speciella blir dom som är utsatta. Så även om en person är udda och speciell så behöver ju personen inte va sån från början utan det kan mycket väl va ett resultat av att ha varit utsatt under flera årstid.
Av vår undersökning återstår nu bara fem ärenden, och de är dom som har fått rätt till livränta. Men när vi granskar de här besluten närmare, visar sig att bara två av dem har fått rätt till ersättning direkt. De andra tre har först tvingats att överklaga sina beslut i domstol.
Kommer ni ihåg Christina som vi träffade i bil på en parkeringsplats.
I nära tio år har Christina kämpat för att få en grundlig utredning och överklagat i alla instanser. Men februari i år kom vändpunkten, när förvaltningsrätten kräver att försäkringskassan ska göra en grundlig utredning. Och när den väl är gjord får Christina rätt till livränta. Nu anser Försäkringskassan att det Christina har varit med om handlade om mobbning.
Vi ringer upp Monica Svanholm på F-kassan igen och frågar vad hon tänker om att det tog tio år för Christina att få en utredning.
– Jag reagerar så att det här är väldigt ovanligt och jag kan konstatera att det här har inte varit någon självklar brist som man har pekat på eftersom det här är prövat tidigare.
Eftersom Christinas ärende har prövats i flera rättsliga instanser, menar Monica Svanholm att ärendet har behandlats på ett rättsäkert sätt.
– I den rättsäkerhet vi har som följer av att man kan överklaga , om Försäkringskassan anser att man har gjort allt, att man har ett tillräckligt beslut. Då kan man alltid överklaga.
– Det är som ett mantra, du kan alltid överklaga, du kan alltid överklaga. Hela min tid mellan femtio och sextio år har gått åt till att överklaga era beslut.
För Christina har processen mot Försäkringskassan fått stora ekonomiska konsekvenser. Hon har lagt ner hundratusentals kronor på advokatarvoden och egna läkarutredningar.
– Det här har varit så förnedrande jag kan fortfarande inte fatta att jag går så här utan arbete. Jag har fem år kvar till 65 till pension och jag tänker fortfarande att jag kanske hinner läka ihop och skaffa mig ett jobb innan jag går i pension. Det är vad jag hoppas och vill.
Tillbaka hemma i köket hos Cajsa, och kartongen som står på matbordet.
– Så, tror vi får fylla på lite mer, svag kaffe kan man ju inte dricka.
Cajsa överklagade sitt ärenden i Förvaltningsrätten. Och domslutet slår fast, att Cajsa har blivit utsatt för kränkande särbehandling, och ger henne rätt till livränta. Men Försäkringskassan överklagar i Kammarrätten – som säger nej. Man anser inte att det går att bevisa att hennes sjukdom posttraumatisk stressyndrom har uppkommit av händelserna på jobbet. Men Cajsa har inte gett upp. Nu väntar hon på prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen.
– Man lever ändå på något slags hopp om att få rätt. Kanske är det det där ursprungliga när jag satt framför den där läkaren som försökte få mig att inse att du får aldrig någon upprättelse Och man kanske inte får det. Man får det inte av de som utsatt än personligen för det och man får inte det i det rättsystem eller försäkringssystem som finns i Sverige. Man kanske inte får det.
Reporter: Hanna Larsson
Konkurrensen om funktionshindrades gunst är hård bland de företag som erbjuder personlig assistans. För ett assistansföretag kan ett påskrivet kontrakt med en ny klient betyda nya vinster på hundratusentals kronor per år. Men hur långt får ett assistansbolag gå i sin jakt på nya kunder? Kaliber och Skolministeriet granskar assistansbolagens marknadsföringsmetoder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jakten på assistanspengarna
Assistansbolag som efterforskar kontaktuppgifter till personer med funktionshinder, erbjuder gratisresor och söker upp personer i rullstol på stan. Skolministeriet från UR och Kaliber granskar hur assistansbolagen raggar kunder.
Vi är hemma hos Pontus. Det luktar nybakat.
– Det är kärleksmums eller kladdkaka, finns ju tusen namn på den kakan.
– Kärleksmums är bra.
Pontus är en av ungefär 16 000 assistansberättigade . Det betyder att han får hjälp av en personlig assistent för sina grundläggande behov. Idag är det assistenten Elsa som jobbar.
– Massa saker som dom hjälper mig med så utan mina assistenter skulle jag inte klara mig.
– Man kan säga att det är den personliga hygienen och det som en vanlig, som man gör varenda dag.
– Nu ska jag öppna dörren bara …
Nu kom din mamma här…
Idag tittar Skolministeriet från UR och Kaliber närmare på dom metoder som en del assistansbolag använder sig av för att locka till sig kunder. Ett område där myndigheterna saknar insyn och kontroll ska det visa sig. Pontus är nämligen en högintressant kund för dom 1700 privata assistansbolag som finns på marknaden. Ett enda påskrivet kontrakt kan generera stora vinster till assistansbolaget. Inspektionen för socialförsäkringar har räknat ut att ett assistansbolag i genomsnitt kan göra 300 000 kronor i vinst på ett år för en enda brukare.
– Jag kan till och med bli påhoppad på stan om man har otur av assistansbolag numera. Och hoppa på en och berätta att ta det här bolaget det är så bra så!
Vad tycker du om det då?
– Det tycker jag inte om. För jag tycker att om man har assistans ska man kunna välja själv och inte bli påverkad vilket bolag man ska välja.
Förenklat kan man säga att när Försäkringskassan räknat ut hur många timmar per dygn du har behov av assistans får du en påse med pengar att köpa assistans för. Och som assistansberättigad har du tre olika alternativ. Antingen kan du välja att kommunen skall sköta din assistans, eller så kan du vara arbetsgivare själv, eller så kan du anlita ett privat assistansbolag. Det är det vanligaste. Pontus har haft assistans i 15 år. Just nu sköter han assistansen själv men han vill gärna slippa eftersom det är mycket att hålla reda på, så nu letar han efter ett privat assistansbolag igen. Och det är i det här läget han blir uppvaktad.
– Fortfarande poppar det upp dom här bolagen som inte är seriösa…
Pontus mamma.
– Och det stör mig, därför att, du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och känner förtroende för. Och alltihop det här va…
– Precis, men det är inte lätt att hitta…
– Den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst.
Vad är det man bjuder då? Vad är det man använder som…?
– Men det är precis som med telefonförsäljare. Dom frågar, hur har du det här idag med din assistans? Och det spelar ingen roll vad man säger, det bolaget man pratar med kan alltid göra allting bättre. Det är konstigt. Och dessutom när man är på stan då är ju inte det första man har i tanken assistans och hur man vill tänka över sin assistans. Då är det inte lätt att ta ett sånt livsavgörande beslut som det är. På två sekunder. Så det är fult att ragga upp folk på stan.
Vi ska återkomma till Pontus. För det finns något som gör honom ännu mera upprörd än att bli kontaktad på stan. Något han tycker är värre.
Men först ska vi träffa Arne Prembäck på Bosse Råd, Stöd och kunskapscenter i Stockholm, en oberoende icke vinstdrivande organisation dit personer kan komma när dom har problem med sin assistansanordnare.
Arne var med redan när assistansreformen infördes1994 och har sett hur marknaden förändrats på nära håll.
– Det är ju en väldigt, jag tycker man nästan kan beskriva det som en aggressiv marknad. Det är ju bara att titta på handikapptidskrifterna som kommer ut. Hur man målar ut guld och gröna skogar och verkligen försöker locka med det som man säger är unikt. Det är ju en explosionsartad utveckling. Jag tror att det ekonomiska incitamentet har gjort det har blivit det. Man har sett att det är ett lätt sätt att tjäna pengar. Samtidigt som, jag menar det är ju bra att det finns valfrihet. Det är ju inget snack om saken. Men man måste också ha förutsättningar att kunna välja. Att kunna se klart.
– Så är du kvar?
Ja, jag är kvar.
– Perfekt…
Vi kan kalla henne Cecilia. Hon har precis som Pontus vid flera tillfällen blivit uppsökt av påstridiga försäljare som vill att hon ska byta assistansbolag.
– Det är vissa bolag som är väldigt på fluga när man är ute i offentligheten och kommer fram och säger att ”åååh titta det här har jag att erbjuda”! Och jag är jättebra och du får det här och det här. Och pratar bara på om det hela tiden. Fast jag säger kanske en tredjegång att nej jag är inte intresserad och jag kontaktar dig när jag har behov av att göra det.
– Det kan också vara om man återgår till dom här assistansföretagen när dom kommer hem till än. Nu säger jag inte att alla är så, definitivt inte, men många kanske trycker på, till personen tackar ja fast man egentligen inte vill det för man orkar inte står emot. Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dom. Det kan vara så i många fall tror jag.
Kan det inte vara något positivit också, att man konkurrerar och vill överträffa varandra, för dig som kund kan väl ändå det vara något positivt för då får du det bästa som du kan få?
– Ja, det kanske det är i vissa avseenden, men sen är det ju faktiskt så att pengar är ju inte allt. Både du som kund och dina assistenter ska ju vara nöjda.
Och bilden av att personer som har assistans känner sig påhoppade av gränslösa försäljare bekräftas av flera brukarorganisationer som vi talat med. Maria, är mamma till ett funktionshindrat barn och blev så upprörd när hon blev kontaktad av ett assistansbolag att hon bestämde sig för att anmäla företaget till Konsumentverket.
– Dom ringde och sa att dom ringer från ett företag som jobbar med att lämna information och informerar om att funktionshindrade barn ska få det dom har rätt till. Och jag hade då blivit uppring en gång tidigare av samma företag. Jag blev irriterad. Sa att dom inte får lov att ringa på mobilnummer för att sälja sina tjänster för att det strider mot etiska regler om marknadsföring. Och då sa dom - vi säljer ingenting. Och när jag tittade på personen som hade ringt så var hon försäljningschef på det här företaget. Men ändå säger hon, nej vi säljer ingenting. Det blir jag irriterad på att man låtsas att man inte säljer tjänster, att man inte är ärlig med sin avsikt. Och sen förstås då att dom ringer mig, jag vill ju veta hur dom fått reda på mitt nummer och att jag har ett funktionshindrat barn.
Ja för du frågade rakt ut var dom fått numret ifrån?
– Ja det gjorde jag och då hävdade dom att dom hade ett samarbete med statistiska centralbyrån. Och då i den vevan var jag i kontakt med Statistiska centralbyrån för jag var upprörd över att man spred information om vilka som har funktionshinder. Då tittade Statiskiska Centralbyrån på det och återkom sen och förnekade att dom hade såna uppgifter som dom lämnat ut och att det inte finns något samarbete. Så då ljög dom ju.
Och när du sa att du inte trodde det var så sannolikt, vad fick du för svar då?
Nej bara undviker att ja det kan jag inte svara på. Nej men så är det osv. Jag fick inget bra svar.
Marias anmälan till konsumentverket blev aldrig mer än en anmälan. Konsumentverket prioriterar inte detta ärende.
– Och sen är det ju också det här naturligtvis att man bekymrar sig över vilka uppgifter är det egentligen som cirkulerar där ute? Vad finns det mer?
Ja var får egentligen assistansbolag som objudna ringer hem till personer med funktionshinder uppgifterna ifrån? Vi kontaktar VD:n på företaget som ringt Maria för att fråga hur dom fått tag i hennes hemliga mobilnummer. VD:n hänvisar då till att dom nu satt igång en egen internutredning om saken och att dom inte vill kommentera kritiken förrän den är klar .
Uppgifterna om vem som har rätt till assistans ska vara sekretessbelagda hos myndigheterna. Men det finns ett sätt att få uppgifterna via myndigheter – domar som blir när personer överklagar till exempel försäkringskassans beslut är offentliga handlingar. Och alldeles nyligen begärde ett annat assistansbolag i Malmö ut 30 domar i förvaltningsrätten, och fick då serverat namn och adress till potentiella kunder. Det här är VD:n Peter Kärnefeldt.
– Vi skickade ut 30 stycken brev där vi inte pratade om alls om domar eller grejer eller någonting utan rent bara vi har startat ett assistansbolag i sportenstecken. Om man var intresserad av att byta assistansbolag så kunde man ringa oss. Vi tänkte inte på det som att dom skulle se det som något negativt. Och det är jättebeklagligt. Men jag kan samtidigt så här i efterhand förstå dom.
Pontus igen.
– Jag har haft bolag som velat att vi ska ut och ragga på stan. För det ser ju bättre ut om kunderna som sitter i rullstol är ute och markandsför på stan.
Som att du skulle jobba?
Ja. 500 spänn per kund var det. Så får vi 500 per kund som skriver på för dom som vi rekommenderar. Dom ville till exempel att vi skulle åka ut på Frölunda torg och sitta där en hel dag och dela ut foldrar. Jag var där en gång tror jag och då såg jag ingen funktionshindrad överhuvudtaget så jag tror inte det gav så stort resultat.
Men du åkte till Frölunda torg för att se om du hittar någon?
– Ja, men det var helt meningslöst. Jag vet inte, dom tyckte väl att då slipper vi göra jobbet själva. Men man tyckte ju om bolaget så man gjorde det ju.
– Marknadsföring ska ske på ett propert sätt. Och man ska inte utnyttja personers svagsinne eller bristande förmåga att fatta beslut, sunt förnuft helt enkelt.
Fredric Käll är ordförande i Bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna och representerar drygt 230 assistansbolag. Han känner väl till att personer med funktionshinder blir kontaktade av försäljare på assistansbolag och säger att den typen av marknadsföring är något som organisationen tar starkt avstånd ifrån.
– Den kanske mest flagranta marknadsföringsmetoden som vi tar definitivt avstånd ifrån är ju när man hämtar ut listor och på så sätt knackar dörr hos personer som har till exempel färdtjänst. Man har tagit ut färdtjänstlistor, och erbjuder dem pengar för att antingen söka assistans eller för att komma över till assistansbolaget.
Fredric Käll känner till två fall där adresser till personer med funktionshinder har läckt ifrån taxibolag som kör färdtjänst. Uppgifter som är olagliga att lämna ut.
– Och dom få tillfällen det har hänt brukar det gå ganska fort larmklockor genom hela systemet. Att nu är den och den igång dom gör så och så. Ganska fort så blir det nästan en lynchstämning över dom här personerna som knackar dörr. Så i det hänseendet så är det ganska självmarkerande. Eller oftast självmarkerande. För folk blir upprörda och irriterade. Varigenom syftet med att göra så förfelas. För vad dom vill är ju att få kunder och det får dom inte den vägen.
Det vet du händer att man hämtar färdstjänstlistor?
– Yes.
Men det är ju sekretessbelagda uppgifter?
– Precis. Och vi vet inte hur dom får tag i dom. Jag önskar jag visste och för varje gång det händer så börjar det efterforskas ganska ordentligt. Var dom kommer ifrån men…
Finns det andra marknadsföringsmetoder som ni tar avstånd ifrån?
– Att man betalar att för att en kund ska komma över genom olika typer av ersättningar eller erbjudanden om man väljer att skriva på. Direkt avstånd ifrån. Sen finns det säkert en uppsjö andra. Som tur är kommer man inte kontakt med dom så ofta.
Vi är hemma hos Pontus igen. För precis som Fredric Käll på Vårdföretagarna antyder, finns det företag som inte bara vill åt kontaktuppgifter och ringer hem. Och det är det som gör Pontus mest upprörd. Han rullar fram till skrivbordet och plockar fram ett papper han sparat. Ett reklamblad ifrån ett assistansföretag på orten som damp ner genom brevinkastet. Ett hösterbjudande står det.
– Fick en lapp i brevlådan att jag skulle få 3000 kronor i porslin av ett assistentbolag om jag valde dom som kund. Vet inte vad dom tyckte jag skulle ha 3000 kronor porslin till men det tyckte dom. Har även blivit erbjuden utlandsresor. När jag var utomlands för några år sen så träffade jag en svensk kille där som hade ett assistansbolag i Örebro tror jag att det var. Han såg ju att jag var funktionshindrad så han kom fram till mig när jag var på semester och han presenterade sitt assistentbolag och att han hade lägenheter på Teneriffa och att jag kunde få komma dit när jag ville och dom betalar min resa och assistentens resa utan problem hur ofta jag vill och ha rekreation som han sa.
– Sen är det så också att dom flesta handikappade människorna lever på så låg ekonomisk standard, naturligtvis. Lovar dom då guld och gröna skogar eller som du till och med sa att någon skulle betala en halv hyra eller vad sjutton det var. Eller fixa det eller ordna det. Det är klart som sjutton då.
– Klart man kan blir lockad av sånt om man har det dåligt ställt.
– Det är dom svagare människorna som råkar ut för det här och kan bli så lätt förledda.
Enligt Fredric Käll på Vårdföretagarna strider alltså assistansbolag mot branschens etiska riktlinjer när de ger brukarna gåvor, men är det olagligt? Susanne Moverare, sakkunnig på Försäkringskassan säger att assistansersättningen skall användas till assistans. Om de används till att betala till exempel nöjen kan den försäkrade bli återbetalningsskyldig. Men det gäller bara om man anställer sina assistenter själv. Privata assistansbolag får nämligen ge brukaren gåvor om de betalas med den beskattade vinsten. Men om pengarna till gåvor verkligen tas från vinsten, kontrolleras inte av Försäkringskassan.
Något som bekymrar Tomas Agdalen, jurist på Inspektionen för Socialförsäkringar som har tillsynsansvar för försäkringskassan.
– Vår erfarenhet är att det här följs inte upp riktigt. Det finns ingen riktig kontroll över hur assistansanordnare använder ersättningen. Utan det flyter nog på. Man betalar ut assistansersättningen och sen så kommer det in redovisningar, så betalas det ut ny assistansersättning. Så ingen kontrollerar liksom till vilka konstader assistansersättningen använts. Det verkar inte så nej.
Men är det rimligt? Det handlar om väldigt stora summor pengar som man betalar ut av skattemedel och så har man inte kontroll på hur dom används?
– I ett optimalt system så är det ju viktigt att veta hur dom allmänna medlen används och till vilka kostnader dom har används. Här vet vi bara att dom har använts till något abstrakt. Som personlig assistans. Faktiskt har vi jättelite kontroll på hur pengarna används. Egentligen ingen alls.
Men även om försäkringskassans regelverk tillåter gåvor till personer med assistans tycker Fredric Käll, vårdföretagarna att valet av anordnare bör baseras på kvalitén på assistansen och inte grundas på någon typ av belöningssystem. I det långa loppet så riskerar det att urholka förtroendet för reformen, säger han.
Så vi blev nyfikna på om det finns fler assistansbolag som har liknande erbjudanden som det som Pontus fick om fint porslin och bestämde oss för att ringa till ett tiotal assistansbolag. Vi hittade på en fiktiv person. Ida Andersson , för att se vad företagen var beredda att ge henne som blivande kund.
Ja hej jag heter Ida.
– Hej Ida.
Hej jag ringer åt en vän som är på jakt efter en assistansordnare. Vad gör er speciella så?
– Vi har nöjdast kunder, det är det som gör oss speciella…
När vi ringer runt till olika assistansbolag och frågar varför vi ska välja dem, lyfter många fram att de ger gratis juridisk hjälp i kontakt med myndigheter. Men vi får även erbjudanden som handlar mer om att brukaren – kunden – skall få förmåner.
Nej men det är några som har haft asså så här att man kan få extra förmånligt som man blir kund. Något välkomsterbjudande. Har ni något sånt?
Ida Andersson kunde i vår rundringning få till exempel gratis danskurs och prova på dyk. Ett företag säger att dom kan subventionera en utlandsresa för brukaren som en början på ett gott samarbete. Och ett annat assistansbolag kan bjuda på en veckas gratis boende i Thailand för kunden.
Vi ringer också företaget som hoppades att Pontus skulle nappa på en fin servis. Maja Koppfeldt som äger bolaget förklarar att dom ser välkomstpaket som ett vanligt sätt att marknadsföra sig i branschen
– Nej jag kan se att när jag blir kund i många olika företag så får jag ett välkomstpaket. Det är som Siba har om du köper en tv får du cykel. Det är ju inte ovanligt att man arbetar utifrån någon form av välkomstpaket när man startar. När man blir brukar hos ett assistansföretag så är det ju väldigt mycket pengar det kanske är en affär på upp till en och en halv miljon och när man då ger ett välkomstpaket så är det av ringa värde. Det är ju inte därför man väljer ett assistansbiolag. Det är ju så många bitar som ska stämma om det ska kännas rätt.
Men varför väljer ni att marknadsföra er med den typen av erbjudanen då?
– Vi marknadsför oss på många olika sätt. Välkomstpaket av något slag har vi haft ända sedan början. För att vi vill tacka för förtroendet och det är också där man sätter igång ett nytt samarbete och det känns viktigt att man gör det korrekt från början. Att vi vill visa vår uppskattning helt enkelt. Det är det vi gör.
Men kan ni se att det finns en risk för att en kund blir lockad av ett sånt här erbjudande och väljer det på grund av den gåva man får och inte pga av kvaliteten på assistansen?
– Nej det gör jag inte
Enligt försäkringskassans riktlinjer ska assistansersättningen gå till assistans. Hur får ni in den här gåvan i assistansen?
– Det här tar ju vi av våran vinst i bolaget.
Fredric Käll, Vårdföretagarna igen.
– Vi är otroligt kritiska till den typen av beteende, så där gör man inte.
Vilket ansvar har ni för att branschen följer de etiska riktlinjer som ni har och så?
– Vi har ett stort ansvar. Vi jobbar hela tiden och kontinuerligt med att informera våra medlemmar om våra etiska riktlinjer för i slutändan om man bryter mot dom kan leda till uteslutning.
Förutom att betona sitt eget ansvar anser Fredric Käll på Vårdföretagarna att även försäkringskassan har ett ansvar för att assistansersättningen inte används till olika typer av lockerbjudanden.
– Det finns ingen gemensam benämning över vad vi ska förse kunderna, brukarna med. Och det saknar vi.
Fredric Käll får medhåll ifrån Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL, ett brukarkooperativ i Göteborg. På senare år har det uppmärksammats mycket fusk inom assistansbranschen och det har talats om att kostnaderna har skenat. Försäkringskassan har genomfört en rad regeländringar och det har blivit svårare att få assistans. Samtidigt sockrar vissa assistansbolag kontrakten. Det rimmar illa tycker Anders Westgerd.
– Man har stramat åt tillvaron allt mer, medans man har egentligen överhuvudtaget inte ifrågasatt hög vinstutdelning och oskäliga marknadsföringsmetoder. Och det är någonting som gör mig rent ut sagt förbannad. Att man avhändar makten för dom assistansberättigade och gör livet betydligt mer problematiskt och man inskränker i lagstiftningens intentioner men man låter det mer eller mindre vara vilda västern på marknadssidan. Att man mer eller mindre kan bete sig och plocka ut oskäliga vinster och där tycker jag dom ska lägga fokus istället.
Susanne Moverare, försäkringskassans sakkunnige inom assistansersättningen.
– Försäkringskassan har möjlighet att kontrollera om man är egen företagare och anställer sina egna assistenter, där är man skyldig att redovisa precis vad man använder ersättningen till.
Men bolagen kan ni inte gå in och titta på kvitton och vad dom använt pengarna till i praktiken?
– Nej, det kan vi inte göra om man väljer att köpa sin assistans av ett privat bolag så har vi inte den möjligheten idag.
För många organsationer och brukare som jag har pratat med dom är upprörda över att man skärper till kontrollen bland dom som är assistansberättigade. Man kollar att man gör sina timmar att man får sin assistans som man har sagt, men sen finns det inget som kollar att bolagen använder deras pengar på rätt sätt.
– Nej, bolag och vinster det är en politiker fråga och det är inget som vi idag har möjlighet att gå in och titta på.
– Men vi ser fram emot en utredning som pågår just nu och se var man landar i för eventuella lagförslag i februari 2014.
– Vi står här och så brukar vi alltid bara ”tog du nyckel”? Och så frågar vi varandra, ”tog du nyckeln”? Nej jag tog nyckeln. Då kan vi stänga.
– Vem är assistent åt vem?
– Ja, exakt.
Det går några veckor. Pontus och Elsa, en av hans personliga assistenter är på promenad med Pontus hund.
– Utan assistansreformen så hade det varit jätte många som inte hade klarat sig, överhuvudtaget. Så assistansreformen behöver en uppryckning. Den är i grunden asbra. Det är det bästa som har hänt funktionshindrade människor någonsin.
Nu har Pontus efter många turer bestämt sig för ett assistansbolag som han tycker verkar seriöst och bra.
– Det finns bolag som det jag ska ha nu, som bryr sig om både personal och brukare. Usch jag hatar ordet brukare, men finns inget…
– Det gör jag med men vad ska man kalla det?
– Finns en del som säger kund men jag gillar inte det heller
– Inte jag heller, brukare känns så stelt
– Vad sägs om människa?
– Ja, min människa säger man då!
– Ja! Jag vet inte. Hopp, hopp! Får du åka tullstol en stund din lilla lata hund.
Reporter: Lovisa Haag
Mögel- och fuktskadade lokaler har visat sig vara vanliga på Sveriges största arbetsplats - i skolan. Lärare som måste byta jobb och elever som upplever problem med huvudvärk, eksem och andningssvårigheter. Inte sällan år efter år, utan att problemen åtgärdas. Kaliber har granskat den svenska mögelskolan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Huvudvärk, näsblod, eksem och andningssvårigheter av mögel fukt och dålig luft.
Skolministeriet från UR och Kaliber om brister i skolors inomhusmiljö – som pågår år efter år.
Saxofonen, och friidrott, är nog det som David gillar mest. Hemma, i rummet blänker hans medaljer. De hänger i rader på väggen.
– Jag har den här som jag fått på Lunds idrottsplats. Det är kula, höjd, längd, 60 meter, 100 meter, 400 meter och 800 meter.
David går i trean och idag har han det bra på sin skola. Första skolåret när han gick på skolan Munspelet tycker han inte riktigt om att prata om. Hans mamma, Kristina Stenberg sitter i soffan i vardagsrummet, hon minns – då var David sjuk nästan hela tiden.
– Han började bli småsjuk. Du vet så där när man inte riktigt vet om man ska skicka iväg till skolan eller inte. Lite småförkyld, inte feber men påverkad helt klart. Det var många gånger de ringde och sa kom och hämta honom. Det accelererade under hösten. Under den här perioden klagade han jämt. Han hade ont i huvudet, ont i magen. Han var inte sitt vanliga glada jag, energiska.
Mellan höstlovet och jullovet det året var det trettio skoldagar, David var bara var frisk och i skolan nio av dem. Läkare tog halsprover och blodprover på honom och de misstänkte borrelia och andra virussjukdomar men de fick inget riktigt svar. När David blev bättre de dagar han åt antihistamin mot sin pollenallergi, började Kristna Stenberg misstänka att de andra symptomen kunde ha med inomhusmiljön på Munspelet att göra. I flera år hade personalen på skolan talat om att det luktade mögel, särskilt på morgnarna i en del av byggnaderna och i några förråd. Det fanns en oro både hos personal och föräldrar.
– Det syntes inte några mörka fläckar på väggarna eller så, då hade vi nog reagerat tidigare. Det var den här lukten som kändes.
Skolan är Sveriges största arbetsplats brukar man säga. Och det är en arbetsplats där många får stå ut med dålig inomhusmiljö. Enligt siffror från Boverket har nästan 40 procent av Sveriges förskolor och skolor underkänd ventilation i de obligatoriska ventilationskontrollerna, OVK.
Och beskrivningar av fuktskador i lokaler, av mögel och ventilation som inte fungerar kommer också in till Arbetsmiljöverket. Vi ska snart titta närmare på dem, men först tillbaka till Kristna Stenberg i Lund,
– I den här pärmen har vi samlat all dokumentation.
Kristna Stenberg reser sig och tar fram en tjock pärm ur ett skåp.
– Det var en stor grej här i Lund det var det.
Pärmen är fylld med rapporter och artiklar och anteckningar från möten med Lunds kommun. Kristina Stenberg minns särskilt ett möte, 2011.
– På det mötet frågade jag panelen två gånger, när de inte var beredda att ge några klara besked om det var farligt eller om de skulle stänga, är ni beredda att själva sitta och jobba i den här miljön eller låta era barn eller barnbarn gå där. Det var ingen som svarade på den frågan så jag ställde den två gånger. Den andra gången var det någon i publiken som ropade ”svara på frågan då”. Men de ville inte svara på den.
Då hade Kristina precis flyttat David och hans bror till en annan skola. Det var tydligt för henne och Davids pappa att David var mer sjuk när han var i skolan än när han inte var det. Och eftersom David blev av med sina symptom i den nya skolan drar de slutsatsen att de hade att göra med lokalerna på Munspelet.
Men Kristina ville ändå veta mer. Därför satt hon där på mötet och tog del i diskussionen om lukten i skolan, om undersökningar som hade gjorts och påbörjade saneringar. Men fortfarande var frågorna; fukten och möglellukten – är det bara äckligt eller är det faktiskt ohälsosamt att vara på Munspelet.
– Här är bakgrunden också. Det står att ledningen för Munspelts skola och förskola har upprepade gånger de tre senaste åren påtalat för Lundafastigheter att lokalerna är fukt- och mögelskadade. Mätningar har gjorts men skolledningen anser inte att de har fått resultatet förklarat för sig.
Poängen med mötet den måndagen var att få raka tydliga besked om barn och personal utsätts för hälsorisker när de vistas i lokalerna. Några rum har gjorts vid men fortfarande är flera fuktskadade.
De är de fackliga skyddsombuden på skolor som kan begära ingripande enligt 6:e kapitlet, paragraf 6a i Arbetsmiljölagen. Man kan säga att de här så kallade 6.6a anmälningarna är en sista utväg när man anser att de kommunala eller fristående huvudmännen för skolan inte har löst problemen.
Skolministeriet från UR och Kaliber har gått igenom alla 6.6a-anmälningar till Arbetsmiljöverket som gäller förskolan till gymnasieskolaskolan åren 2010 till och med augusti 2013.
De handlar till exempel om psykosocial arbetsmiljö, om hot och våld, om hög arbetsbelastning för lärarna och om klagomål på förändringar i verksamheten.
Men av de 301 inkomna anmälningar handlar 125, eller drygt 40 procent om just inomhusmiljön. De handlar om fukt, mögel och dålig ventilation.
Anmälningarna kommer från hela landet och har rubriker som ”dålig lukt”, ”mögliga lokaler”, och ”risk för ohälsa”. Så här kan det stå :
Örnsköldsvik:
”Skolan har under lång tid haft problem med fukt och eventuellt mögel i källarlokaler. Det syns tydligt hur vatten och fukt tränger fram ur både väggar och golv. De åtgärder som har vidtagits har inte löst problemen. Personal och skyddsombud har vid flera tillfällen och olika mötesformer påtalat problemen för ansvarig chef.”
Norrtälje:
”Lukten av kräk och bajs i F-korridoren är ett stort arbetsmiljöproblem. Lukten orsakar tappad matlust, huvudvärk och illamående. Luften från fettavskiljaren ska inte släppas ut så nära friskluftsintaget. Felet är meddelat ett otal gånger under åren. Men har inte blivit permanent åtgärdat.”
Kalmar:
”Vi som skyddsombud vill att fastighetsägaren en gång för alla utreder att den lukt som finns i fastigheten inte är hälsofarlig att arbeta i. Vi har påtalat det många gånger och utredningar har gjorts, men problemet kvarstår. Personalen går hem med huvudvärk och kläder som luktar.”
Arbetsmiljöverket kallar innemiljön ett av skolans riskområden och de satsar på att öka sina inspektioner i skolor från och med i höst.
– Allt för många skolor har för dålig inomhusluft.
Adam Jansson är branschsamordnare för skolan, och inspektör på Arbetsmiljöverket.
– När det gäller fukt, mögel och de frågorna – det stöter vi på av och till.
Min erfarenhet är att det är klart ovanligare. När de finns är de finns är de allvarliga och då är åtgärdskraven än mer långtgående än om det enbart är dålig luft. Men det finns de sakerna och det kan kräva omfattande åtgärder om man har ”sjuka hus-problematik”.
Ett tegelhus bakom en bensinmack i Borås. Långa korridorer och klassrum med barn mellan sex och tolv år. Bland de anmälningar till Arbetsmiljöverket som Skolministeriet från UR och Kaliber har tittat på hittar vi också den om Kristineberskolan i Borås. Vi är i skolans tillfälliga lokaler. I andra änden av stan fladdrar höstlöven på en öde skolgård runt en utrymd skola. Lärarna som jobbar här kan berätta om flera år av slit och kamp för att komma bort från den.
Det började för ungefär sju sen. Det var så många började må så dåligt på Kristineberskolan, den som nu står öde. Ett sjuttitalsbygge som såg ganska okej ut på utsidan, men i lokalerna var det obehagligt varmt och fuktigt.
Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist är lärare.
– Det var väl lite färg som var avflagnad. Den blir ju sliten med så många år. Men det märktes i luften. Man blev väldigt tung i huvudet när man kom in i skolan. Det var många som sa det.
– Ja, det här hade varit ett allmänt samtalsämne i många år. Det måste hända någonting.
Lärarna sa att de var bastuliknande temperaturer, ibland regnade det in. Luften i klassrummen tog liksom slut och lärarna fick till och med bryta sina scheman, det gick inte att undervisa längre stunder i lokalerna.
– Man får ta mer raster. Ibland går det bra men ibland kan det va svårt att ta raster och splittra upp dagarna för mycket och springa ut varje halvtimme. Det är inte så effektivt. Och man kände nu går det inte att bedriva verksamhet, nu är luften så dålig så nu måste vi gå ut en stund.
Det var flera lärare på Kristinebergskolan som klagade på att de inte mådde bra i skolan. Jessica Sundqvist hade precis fått den tjänst som lärare i svenska som andraspråk som hon länge velat ha. Hon trivdes väldigt bra med eleverna och kollegorna, men så började hon känna sig så konstig i kroppen.
– Det började med att det kliade på huvudet och på kroppen. Sen fick jag fick eksem som vandrade över allt, stora eksem. Sen började det rinna och klia i ögon, det kliade i näsan. Det svullnade upp i munnen ibland när jag var i vissa klassrum. Hostade mycket. Och sen började det pipa i bröstet då.
Jessica Sundqvist tänkte inte direkt att hennes symptom hade med skolan att göra, men efter omfattande provtagningar hos företagshälsovården och analyser från Arbets-och miljömedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg gav företagshälsovården besked.
– Beskedet var att jag inte skulle jobba där överhuvudtaget. Att jag blev sjukskriven. Jag fick inte vara i lokalerna. Det var ju något tokigt därifrån, det konstaterade läkaren. Man orkade jobba på jobbet, sen orkade man inget mer. Det var ju familjen som blev drabbad. Så kämpade man på ändå. Sen försökte vi hitta lokaler i närheten så jag kanske kunde träffa barnen. Men i de lokalerna var det också fuktskador så det klarade jag inte att vara i.
Vad säger du till den som säger det där kan bero på stress eller vad som helst?
--Jo, men när man känner reaktioner när man går in i olika rum kan det inte vara stress. Då har man ju symptomen hela tiden.
--Vi ställer oss bakom den samlade vetenskap som finns inom området. Inklusive Världshälsoorganisationens sammanställningar.
Gunnel Emenius är miljöhygieniker i Stockholms läns landsting och hon forskar på inomhusmiljöns påverkan på människor på Karolinska institutet i Stockholm. Hon säger att det finns klara risker med att vistas länge i lokaler med fukt och mögelskador.
– Fukt- och mögelskador ska åtgärdas snarast möjligt. Och det finns också en tydlig riskskattning på vistelse i fukt- och mögelskadade miljöer som framförallt är säkerställd när det gäller ökad besvärsfrekvens av astmasymptom.
– Man ska inte vistas i de här byggnaderna i onödan. Är det svårt skadade byggnader är den absoluta fördelen att skaffa ersättningslokaler så fort som möjligt. Är det mer begränsade skador kanske man kan vänta. Om man konstaterar dem idag kanske man kan vänta med den totala åtgärden tills skolan stänger för säsongen men då måste man anpassa verksamheten efter det. Det är inte så att man kan säga det har vi inte råd med nu, det ligger i femårsplanen. Skador ska åtgärdas och skadat material ska bytas ut. Man ska säkerställa att inte nya skador återkommer. Därför att det finns så starka uttryck för att fukt och mögel är uttryck för en ohälsosam miljö som kan påverka vår hälsa.
Vad blir det för hälsoeffekter av det då?
– Hos barn är astmasymptom och ökad infektionskänslighet de vanligaste besvären. Hos vuxna är det mer diffusa problem. Det kan vara astma och rinit, hösnuva eller trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter och liknande. Hudbesvär. Men det tydligaste symptomet på vuxna i studier är också astma och luftvägsbesvär.
– Vår allra tydligaste effekt av att det är en bristfällig inomhusmiljö som påverkar hälsan är att den som har besvären mår bättre när de lämnar byggnaden.
I de 125 anmälningarna om bristande inomhusmiljö som kommit in till Arbetsmiljöverket mellan 2010 och augusti 2013 uttrycker nästan hälften, 53 av skyddsombuden, oro för att innemiljön ska göra elever och personal sjuka.
”Under många år har det varit och är problem med inomhusklimatet på skolan. De vanligaste symptomen hos personalen ögon- näsa – halsirritation, hudrodnad, känsla av torr hud eller torra slemhinnor m.m.”
”Efter tre terminer i nuvarande lokaler har ett stort antal personer drabbats av besvär relaterat till inomhusmiljön. Personalen är inte beredd att vara försökskaniner igen!”
”Lokalen för undervisning i ämnet hem-och konsumentkunskap på skolan är undermålig och hälsofarlig sedan flera år tillbaka. Under diskbänkarna tränger en unken lukt fram och sprider sig i hela lokalen. Råttavföring återfinns i skafferiet.”
Och det är vanligt att problem med inomhusmiljön som anmäls till Arbetsmiljöverket har pågått en längre tid. Av de 125 anmälningarna som vi har läst innehåller var femte uppgifter om att problemen har pågått i mer än två år. I en skola har dålig luft varit ett fråga som skyddsombuden drivit i sex år, i en annan har ventilationsproblem påpekats i elva år.
Också Adam Jansson som är inspektör på Arbetsmiljöverket ser att det är vanligt att skolor dras med dålig inomhusmiljö år efter år.
– En vanlig kommentar man hör är att de problemen har vi dragits med i flera år. Och det kan ha varit lång tid, förvånansvärt lång tid. Jag tycker det är synd för det är många som drabbas. All personal och alla elever som vistas i de här lokalena har ju det här varje dag i så fall.
Tillbaka till Borås och Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist. Situationen på Kristineberskolan började bli ohållbar. Fler elever och lärare klagade på att de mådde dåligt. Skolledningen och Lokalförsörjningskontoret i Borås var överens om att skolan behövde renoveras. 2009 gjorde Statens provningsanstalt en undersökning av skolan åt Borås kommun, den visade att det fanns fukt både under mattor och i skolans väggar. Den obligatoriska ventilationskontrollen visade på flera punkter att ventilationen inte var bra. Kommunens planer började handla om att bygga om skolan istället för att renovera den eftersom bristerna var så omfattande.
Men planerna drog ut på tiden och 2011 var skolan, trots en del försök att förbättra bristerna fortfarande i samma skick, eller värre. En enkät som skolhälsovården gjorde då visar att 30 procent av skolans elever uppvisade symptom på huvudvärk en till flera gånger i veckan, att 57 procent kände sig onormalt trötta flera gånger i veckan. I ett klassrum var siffran för trötthet så hög som 93 procent. Två personer på skolan hade konstaterad mögelallergi enligt företagshälsovården. Läraren Håkan Sevholt igen.
– Då blev det så att man la in ombyggnad av Kristinebergskolan i investeringsplanen på ett antal miljoner för 2012. Då trodde vi att vi skulle få hjälpa att lösa våra problem. Men när det kom till skarpt läge beslutade man att skjuta på det och då surnade vi till och gjorde en anmälan till Arbetsmiljöverket om bristande inomhusmiljö. Och Arbetsmiljöverket gjorde en inspektion och fann att Borås stad fick driva skolan som längst till sommaren 2013, annars hade de fått en ett vite på en miljon. Då blev det lite bättre fart på gubbarna härinne.
Det är tomt på parkeringen utanför den gamla Kristinebergskolan, men på skolgården står en vit skåpbil med texten ”energi, miljö, inneklimat” på dörren. Den tillhör en firma som ska ta tillvara på det som finns kvar av ventilationssystemet på skolan, det berättar Falco Güldenpfennig han är ordförande i lokalförsörjningsnämnden i Borås, den som har ansvaret för kommunens lokaler.
Vi går runt skolan som är byggd i ett plan med platt tak, typiskt 1975.
– Mina barn har gått här och det var inga konstigheter. Sen dök det upp på något sätt, runt 2005, 2006. Då började man prata om att renovera och rätta till. Det har smugit sig på. Så jag kan mycket väl tänka mig att det är en sak som man måste lära sig ta mer på allvar. Så fort det dyker upp, gå till botten.
Och det var just det att gå till botten och ta problemen på som Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist och deras kollegor inte tyckte att lokalförsörjningsnämnden riktigt gjorde. Även om det gjordes vissa förbättringar under åren såg ju de ingen annan utväg än att göras en 6.6A-anmälan till Arbetsmiljöverket.
– Då måste vi vidta åtgärder. Men jag kan nämna att vi har en skola som ligger i andra änden av stan, Bodaskolan, med exakt samma problem och nu byggs den om.
Men om vi håller oss till Kristineberg nu då. Det var ju först när ni fick hot om vite som det rullade på riktigt snabbt.
– Därför att vi utifrån nämndens underlag så gjorde vi den bedömningen att detta skulle kunna rulla den tid som det har rullat med de åtgärder som vi gjorde.
Men lärare som jobbade här då, under de här åren, säger att de började känna obehag redan så tidigt som 2005, 2006. De tycker ju att den här processen har tagit väldigt lång tid.
– Ja. Det kan man ju hålla med om eller också kan man förklara det. Vi har ju ingen obegränsad källa att ösa pengar ur. Det har ingen kommun. Man har velat försöka så långt det har gått att driva verksamheten för det har funnits andra projekt som har varit viktigare. Sen när det blev akut då fick man lägga andra objekt åt sidan och nu är vi där.
Hade det kunnat gå fortare?
– Ja absolut. Det hade kunnat stå en färdig skola. Om vi hade insett detta tidigare. Om vi dessutom hade kunnat enats om att vi insåg att det fanns ingen annan väg att gå och vi hade tagit det beslutet.
Så snart firman med den vita skåpbilen som står på skolgården har fått med sig det som går att rädda, kommer grävskopor rulla in på skolgården istället. Kristinebergskolan ska rivas. Ett slags kvitto på att personalen på skolan hade rätt, det var ingen dräglig arbetsmiljö på Kristinebergskolan. Och alla de där åren när elever och lärare mådde dåligt i skolan, hur ska man se på dem? Jag frågar Falco Güldenpfennig.
– Jag tycker naturligtvis alltid att det är ett misslyckande om det är en skola där elever eller lärare inte mår bra. Men vi har motsvarande problem i våra äldreboende och Lss och solboenden som vi kallar det. Det är den byggteknik som var då på 70- till 80-talet. Det får vi betala ganska dyrt för idag. Men jag kan ta andra exempel där vi om något år också kan ställa samma fråga, kunde det gått fortare, och då är svaret: Ja, det är klart det kunde.
– Ni kan vänta utanför.
Jessica Sundqvist, som inte kunde jobba på Kristinebergskolan hon jobbar på en annan skola i Borås idag.
– Och går jag går i lokaler som har fukt eller mögel så känner jag det direkt. Det är viktig att kommunerna underhåller sina skolor och verkligen tar tillvara på arbetsmiljön och lyssnar både på elever och personal som arbetar där. Man försöker ju alltid se positivt. Men det är klart man är lite bitter.
– Så det är den nya skolan som ska byggas.
I Lund, på Munspelets skola, slutade kampen om innemiljön precis som i Borås, med rivning av skolan. En ny byggs på samma plats, bara några minuters gångväg från hemifrån David och Kristina Stenberg. Vi stannar och läser på skylten utanför byggarbetsplatsen.
Serviceförvaltningen Lundafastigheter utför nybyggnad av skolan Munspelet för barn- och skolnämnden. Färdig sommaren 2014.
– Ja.
Kristina Stenberg tycker att processen som ledde fram till stängningen av Munspelet var alldeles för lång.
– Under hela min tid som politiker är det nog det ärende som har behandlats snabbast över huvudtaget. Som jag har sett.
Lars Hansson, som är ordförande i barn- och skolnämnden i Lund tycker precis tvärtom. Han säger att beslutet att bygga en ny skola togs väldigt snabbt från att de fick signaler om att det var en ohälsosam miljö på Munspelet.
– Det fick vi i januari, februari.
2011?
– 2011 ja.
Det fanns ju klagomål på miljön på den här skola flera år tidigare.
– Från tid till uppstår underhållsbehov, det gör det på alla fastigheter. Det görs utredningar och de åtgärdas. Att det skulle vara ett genomgripande fel på hela huset var det ingen som kände till och det var inget i de signalerna som vi fick som antydde det heller.
I ett inspektionsmeddelande från Arbetsmiljöverket som är ställt till skolförvaltningen i Lunds kommun står det att under flera års tid har verksamheten påtalat lukter och vattenskador på skolbyggnaden, från 2007/2008. Munspelets inomhusklimat har inte upplevts som tillfredställande och personal och barn har upplevt hälsobesvär. Förstår du dem som tycker att det tog lång tid från den tidpunkten?
– Alltså de problem som har anmälts på skolan från 2007, de har åtgärdats löpande.
Men skolan kan ju inte ha varit bra då 2011 eftersom ni beslutade att ni skulle riva den.
– Alltså, så här med facit i efterhand, kan man ju säga att det borde ha gjorts en grundligare genomgång av skolans tillstånd.
Hur kommer det sig att det inte gjordes det då?
– Bra fråga. Jag har ju inte ansvar för själva fastighetsunderhållet. Där har vi en fastighetsförvaltande nämnd. Det är ju ett delat ansvar på det sättet att vi har arbetsmiljöansvar för både personal och elever och den fastighetsförvaltande nämnden har ju ansvaret för byggnaderna och byggnadernas underhåll. Det finns ju en risk att ett delat ansvar blir ingens ansvar. Men jag tycker ändå att de rutiner vi har är det bästa man kan göra i en sån här organisation.
Adam Jansson, inspektör på Arbetsmiljöverket känner igen bilden att delat ansvar kan bli ingens ansvar när det gäller underhåll och åtgärder som ska förbättra skolors inomhusmiljö.
– Det kan vara en fastighetsförvaltning i en kommun som har det här på sitt eller i annat fall kan det vara verksamheten. Det kan vara oklart vem som ska betala de här åtgärderna som ska göras, och vem ska driva frågan. Är det verksamheten eller är det fastighetsupplåtaren som ska ha det här huvudansvaret?
Trots att det finns risk för personal och elever blir sjuka är det vanligt att problem med skolors inomhusmiljö tar lång tid att åtgärda. Skolministeriet från UR och Kaliber har berättat att av de anmälningar som kommit in till Arbetsmiljöverket om brister i skolors innemiljö sen 2010 uppger en femtedel att de har haft sina problem i mer än två år.
En förklaring till det är att ansvaret för skolors innemiljö ofta är delat mellan olika kommunala nämnder.
En annan är att det saknas pengar eller som lokalförsörjningsnämndens ordförande i Borås uttrycker det: Att ingen kommun har nån obegränsad källa att ösa pengar ur.
Läraren Håkan Sevholt på Kristinebergskolan i Borås, han kan inte låta bli att peka på ännu en möjlig orsak.
– Hade detta varit en arbetsplats för tvåhundrafemtio vuxna så hade det säkert inte tagit så lång tid en arbetsmiljö som är okej. Nu handlade det om barn mellan sex och tolv år. Alla kanske inte tycker att det är lika bråttom.
Skolministeriet från UR och Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om det här.
– Du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och som du känner förtroende för. Men den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst.
– Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dem.
– Och sen är det också så här att man bekymrar sig för vilka uppgifter är det som cirkulerar där ute. Vad finns det mer?
Reporter: Anna Maria Höglund
På någon timme kan du få snygga, välsvarvade naglar till ett lågt pris. Men Kaliber kan avslöja hur företag inom nagelbranschen erbjuder låga löner och vill ha stora summor pengar i utbyte mot ett svenskt arbetstillstånd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag står i ett köpcentrum. Bredvid mig har jag Meis som nyss har kommit ut från en nagelsalong. Hon sträcker fram sina fingernaglar – de har precis blivit dekorerade med skimrande plast.
– Ja, jag har fixat mina naglar med glitter lite. För det är roligt. Jag tycker det är roligt att fixa naglar, för jag har inte långa naglar, det är därför jag fixar dem.
– Brukar du gå och göra det ofta eller?
– Ja, varannan månad.
– Går du alltid hit?
– Ja.
– Jag heter Ylva. Jag har varit på nagelverkstad som jag säger. Det är där man lämnar in naglarna medan man går och shoppar, om man då får vara lite lustig. Nej, jag tycker att det är en bra investering eftersom jag aldrig kommer ihåg att kamma mig.
– Aha, okej, så då är det bättre att fixa naglarna då?
– Ja, om man då har håret på ända så ser man i alla fall inte ut som en utesovare i fall man har fina naglar. Nu har de då lagt akryl på precis som när man lagar bilar. Och sen så är det en väldigt fin nagel som har en snygg färg.
Det som förut kanske sågs som en dyr lyxbehandling har numera blivit något som många människor unnar sig till vardags. Och att döma av artiklar och bloggar är det en trend som växer sig allt starkare.
Det handlar om naglar som tvättas, filas, penslas med härdplast och torkas i maskiner. En del sätter på lösnaglar, andra vill ha originella mönster.
Tidigare förknippades manikyr och annan nagelvård kanske mest med enmansföretagare som hyrde in sig i hörn av frisörsalonger.
Idag kan du gå på nagelbehandling i särskilda nagelstudior runt om i hela Sverige, där affärsmodellen liknar den som länge har funnits i till exempel USA. Snabba behandlingar. Billiga priser. Och i många fall: arbetskraft som flyttat hit från andra delar av världen.
– Var kommer de ifrån, de som jobbar här?
– Jag tror det är från Thailand...jag vet inte.
– Känner du dig säker på att de har bra lön och har det bra de som jobbar här?
– Jag vet inte.
Idag undersöker Kaliber vilka det är som får betala, när du vill ha snygga naglar till ett billigt pris.
Det är sen eftermiddag, och människor rör sig mellan butikerna i stadskärnan.
– Jag letar efter en nagelsalong som ska ligga här.
Den här berättelsen börjar med att vi hittar en hemsida med platsannonser, där nagelsalonger från hela Europa söker efter personal.
– Och med mig här har jag en utskriven version av den här hemsidan. Där finns det annonser från Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Schweiz…ja, hela Europa egentligen.
Alla annonserna på hemsidan är skrivna på vietnamesiska. Ofta står det att arbetsgivaren kan hjälpa till med att ordna boende och de juridiska papper som är nödvändiga för att komma in i landet och jobba. Och vi hittar också annonser från Sverige.
– Här har vi en annons där det står att man söker kvinnliga arbetstagare som kan jobba i Sverige. Det står ett telefonnummer här också. Här har vi en annan annons. Det står ingen lön men det står att bostad ska ingå. Juridiska papper ska ordnas av arbetsgivaren. Så vad jag tänkte nu är att jag ska gå besöka några av de här nagelsalongerna för att höra lite mer om hur upplägget här egentligen ser ut.
Vi har bestämt oss för att ta reda på mer om de här annonserna.
Till vår hjälp har vi en kollega som talar vietnamesiska. Hon ringer upp numren i de svenska annonserna i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Hon ställer frågor om lön, arbetsförhållanden och vad som krävs för att få komma till Sverige och jobba.
– Hallå?
Vilka svar hon fick ska vi återkomma till lite senare i det här programmet.
Den första nagelsalongen jag besöker är möblerad med massagestolar, fotbad och arbetsbänkar. Några anställda är i full färd med att tvätta, fila och lacka naglarna på avslappnade kunder.
– Det ser rätt bekvämt ut
Jag har bokat en intervju med ägaren, som visar mig runt i lokalen. Och vi ska säga att rösten vi hör här har vi förvrängt.
– Hos oss vi har allting från topp till tå. Vi gör nagel…naglarna, fötterna, pedikyr, ögonfransar, sen hårförlängning, hårklippning, hårstyling.
Vi har allting från topp till tå, säger ägaren. Vi gör nagelbehandlingar, pedikyr, ögonfransar, hårförlängning och hårstyling.
Han berättar att de börjar bygga upp en allt större kundkrets – och att det är svårt att hitta en salong där man kan få en nagelbehandling till bättre pris.
– Vi är stans billigaste. Hälften, kan vi räkna. Normalt de tar tusen kronor men vi tar…här de tar 500 kronor. Mindre.
Stans billigaste säger han. Hälften så dyra som andra salonger.
– Hur kan ni vara så mycket billigare?
– Vi har bra kvalitet och duktiga och ny teknik…
– Tekniken är billigare?
– Ja. Och duktiga folk som kan jobba.
De låga priserna beror på billigare teknik och duktig personal, säger ägaren. Han berättar att hans anställda kommer från olika länder – bland annat från Vietnam. Men han säger att de får samma löner som om han hade anlitat en svensk.
– Eftersom vi har…ehm…kan man säga…kollektivavtal. Så det är samma. Vi har kollektivavtal, så det är inte skillnad.
Att betala ut lön minst enligt kollektivavtal är ett krav för att få tillstånd att få hämta hit personal från länder utanför EU. Det gäller också försäkringar och andra villkor.
– Är det verkligen så att alla här får lön enligt svenskt kollektivavtal?
– Ja, det är alla.
Men svaren låter helt annorlunda när vår kollega ringer upp ägarens mobilnummer i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam.
Vi får här höra att lönen ligger på 1000 dollar i månaden, för heltidsarbete. Det motsvarar ungefär 6500 kronor – långt mindre än de 21 000 som ägaren talade om när jag träffade honom.
Vår kollega blir också lovad att boende kommer ordnas till henne. Hon kommer få bo tillsammans med andra anställda. Lunch får hon på salongen.
Vi vill ta reda på om det här förekommer på fler ställen, och ringer runt till ytterligare sju nagelsalonger. Vi ringer till företag som antingen aktivt annonserat efter utländsk arbetskraft eller som vi vet har tagit in personal på arbetstillstånd via Migrationsverket.
När vi går igenom de tillstånd som utfärdats av Migrationsverket de senaste tre åren hittar vi omkring 80 personer som har fått rätt att komma till Sverige för att arbeta på nagelsalong.
Av de totalt åtta nagelsalonger vi ringer till, så är det fyra som på rak arm säger att de är intresserade av att anställa vår kollega. De uppger alla att lönen ligger på 1000 dollar i månaden –ungefär 6500 kronor. Dessutom säger de att de ska hjälpa till att ordna boende, tillsammans med andra anställda. Arbetstiden kan vara så mycket som 60 timmar i veckan.
De salonger som inte är intresserade av att anställa vår kollega säger antingen att de har tillräckligt med personal, eller att de bara anställer släktingar och vänner. Men de flesta av dem svarar ändå på frågor om hur lön och villkor generellt sett ser ut i Sverige. Och de bekräftar våra uppgifter: lönen som man får som nagelterapeut ligger vanligtvis på omkring 6500 kronor i månaden.
Det är Migrationsverket som fattar beslut om arbetstillstånd. Deras krav för att bevilja ett tillstånd är att lön, försäkringar och andra villkor ska ligga minst på samma nivå som kollektivavtal eller annan branschpraxis. Om man inte jobbar heltid så finns det ett krav på att man måste tjäna minst 13 000 kronor i månaden.
– Om en arbetstagare får tusen dollar i månaden, alltså motsvarande runt 6500 kronor…hur skulle Migrationsverket se på det?
– Du menar den lön man får ut?
Fredrik Martinsson är jurist på Migrationsverket och expert på frågor som rör arbetstillstånd.
– Ja, då kan jag konstatera direkt att det är alldeles för lågt för att man skulle bevilja tillstånd om man hade vetat det från början. Det grundläggande är att lön, försäkringar och andra villkor ligger på minst på den nivå som kollektivavtalen ligger på för yrket i fråga.
6 500 kronor i månaden för ett jobb som nagelterapeut är alltså på tok för lite för att Migrationsverket ska bevilja ett arbetstillstånd – lönen ska vara kollektivavtalsenlig. Samtidigt har myndigheten väldigt få möjligheter att kontrollera att arbetsgivarna lever upp till det kravet.
När Migrationsverket fattar beslut om arbetstillstånd, så begär de att få se ett anställningserbjudande. Där den svenske arbetsgivaren uppger bland annat vilken lön och vilka försäkringar som ska gälla. Men Fredrik Martinsson poängterar att det är just ett erbjudande om anställning, och ingenting annat.
– Det är ju alltså inte något avtal eller något kontrakt emellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är inte bindande i en arbetsrättslig konflikt, utan det är ju ett anställningserbjudande och att det är det vi kräver, det beror ju på att lagstiftningen ser ut så.
– Så i praktiken så kan man inte vara säker på att det är de anställningsförhållandena som kommer råda när personen har kommit till Sverige?
– Nej, det kan man inte vara.
– Vad har Migrationsverket för möjligheter att följa upp det här då?
– Enligt lagstiftningen och regelverket som det ser ut nu så…så har vi möjlighet att göra det när arbetstagaren kommer in med en ansökan om förlängning. Det är först då som vi verkligen kan kontrollera att man har fått den lön som är utlovad och att försäkringar har tecknats och så vidare. Så det är framförallt i förlängningssituationen som vi kontrollerar.
– Och om det inte blir någon förlängning?
– Ja, då blir det ju inte någon kontroll i just det fallet, om det inte kommer in någon ny ansökan.
Vi har hittills hört om hur vietnamesiska nagelskulptörer blir erbjudna löner på motsvarande 6500 kronor. Långt mindre än vad Migrationsverket kräver för att bevilja ett arbetstillstånd. Och vi har också hört att verkets möjligheter att kontrollera det här är små.
Men det här är inte det enda som vi får reda på under vår rundringning till nagelsalongerna.
– Hallå?
De som är intresserade av att anställa vår kollega vill nämligen inte bara att hon ska arbeta för en låg lön – de vill dessutom ha betalt för att hjälpa henne att ordna ett arbetstillstånd till Sverige.
– Det viktigaste är att vi måste få en summa pengar.
– Är det pengar som man betalar i förskott?
– Ja. Det är det som är det viktigaste.
– Får jag fråga, hur mycket ska jag betala i förskott?
– Det är 22 000.
– 22 000 dollar?
– Ja.
22 000 dollar kostar det att ordna ett arbetstillstånd, säger den här personen. Det motsvarar ungefär nio årslöner för en genomsnittlig statsanställd vietnames.
– Ungefär hur mycket kommer jag få i lön varje månad? Jag behöver veta hur lång tid det tar för mig att få tillbaka mina 22 000.
– Om jag säger till exempel att du får tusen dollar i månaden.
– Då tar det mig ungefär två år att få tillbaka, eller hur?
– Ja.
– Det är inte så mycket?
– Det är svårt, förstår du. Du kan fråga andra om hur mycket det kostar att få papper för att få komma till Sverige och Skandinavien. Då förstår du.
Ett arbetstillstånd för 22 000 dollar. Det motsvarar närmare 140 000 kronor svenska kronor. Med en lön på 6500 kronor, så innebär det att man måste jobba nästan två år för att få tillbaka sina pengar.
– Om du vill komma hit och jobba och få hög lön då ska du jobba svart. Då betalar du inte skatt och när tillståndet går ut då ska du återvända hem. Eller så kan du stanna kvar här och gömma dig. Det går också bra.
Nagelsalongen som vi ringde till här ligger i ett köpcentrum. Jag beger mig dit för att fråga ägaren om det som sades under telefonsamtalet.
Vi slår oss ner vid receptionen, och jag berättar för honom om samtalet som vår kollega har ringt, där vi fick höra att det skulle kosta motsvarande 140 000 svenska kronor att komma till Sverige.
– Och 1000 dollar i månaden kommer man få om man kommer hit och jobbar.
– Nej, jag tror inte att jag har sagt något sådär alltså. Det är svårt att förklara till de som är i Vietnam alltså. Så jag vet inte…det. Hur ska jag säga.
– Men du…när du tar hit folk från Vietnam, får de betala för att komma hit då?
– Nej…faktiskt…men måste man spela in så här?
– Det är bra om du får svara. För jag har en bandupptagning där du säger att det kostar 22 000 dollar för en person att komma till Sverige och jobba här.
– Asså. Nej på vilken band alltså?
– Jag kan spela upp den för dig om du vill.
Telefonnumret vi har ringt till är registrerat på ägaren. Personen som svarar uppger samma namn som ägaren vid två tillfällen, och refererar till annonsen på internet, där vi hittade hans kontaktuppgifter.
– Känner du igen det här samtalet nu?
– Ja, jo…får se alltså…men det står inte något nummer på det alltså…ibland det är svårt alltså…faktiskt, jag har jättemånga samtal. Nej men du behöver inte spela in eller hur?
– Nej men det är viktigt att du får berätta nu, du sa…
– Jamen, kolla…såhär va…måste jag prata med dig?
– Du måste inte prata med mig. Du väljer om du vill prata med mig.
– Nej, nej…jag ska inte prata med dig.
Ägaren säger att han inte är säker på om det är han som pratar på inspelningen eller inte, eftersom han får så många telefonsamtal. Sen vill han avbryta intervjun.
– Så det är inte du som pratar där?
– Jag tror inte det.
– Du tror inte att det är du?
– Nej, nej. Jag tror inte det.
– Men det här numret som står här på den här annonsen då? Är det där ditt nummer?
– Ja, jo, det är mitt nummer.
– Det är du som har lagt ut den här annonsen.
– Ja, det är jag som har lagt ut den annonsen, ja.
– Vi ringde det numret.
– Hur ska jag veta att du har ringt på detta numret? Eller hur. Det är svårt att veta. Jag kan inte veta att du har ringt på detta nummer.
– Jamen vi vet att vi har gjort det.
– Jamen, du vet att jag visste att jag har inte svarat på några samtal på såna sätt.
Efter att först ha varit osäker så nekar nu ägaren till att det är han vi pratade med. Men han har inte förklaring till att någon svarar på hans mobiltelefon, uppger hans namn och talar om anställningsvillkor på hans salong.
Också de andra tre personerna som är intresserade av att anställa vår kollega säger att det kostar stora summor pengar att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. Här nyss hörde vi en av dem uppge ett pris på ungefär 70 000 kronor. De andra två säger att det kostar omkring 100 000 respektive 120 000 kronor.
Två av dem säger att hela summan måste betalas i förskott. De andra säger att delar av den kan betalas genom avdrag på lönen.
– Om det skulle uppdagas att en arbetsgivare har tagit betalt av den sökande för att ordna det här arbetstillstånden eller ge den sökande ett anställningserbjudande – hur skulle det påverka er bedömning?
Fredrik Martinsson på Migrationsverket igen.
– Om vi fick reda på det i ett ärende så skulle vi ju inte bevilja något arbets- och uppehållstillstånd i det fallet. För det vore ju i så fall ett tecken på att det här är…det här är inte en anställning, en vanlig anställning såsom den ska se ut. Alltså regelverket är ju tillkommet för att bevilja arbetstillstånd för riktiga anställningar på en arbetsmarknad som…där man följer regler och lagar givetvis.
– Jag har i min undersökning hittat exempel på arbetsgivare som tar mellan 70 000 och 140 000 kronor för att erbjuda någon en anställning. Hur allvarligt är det här tycker du?
– Ja, det är ju mycket allvarligt för det är ju enligt min uppfattning och enligt verkets uppfattning ett missbruk utav lagstiftningen.
– Vad kan det få för konsekvenser för arbetsgivaren då?
– Ja, för arbetsgivaren så får det ju egentligen inga konsekvenser, utan konsekvenserna drabbar ju i det fallet arbetstagaren som riskerar att inte få sitt tillstånd förlängt. Det drabbar ju i och för sig indirekt arbetsgivaren också givetvis men det som kan hända då är ju att Migrationsverket avslår den här nya ansökan.
– Det låter ganska tandlöst.
– Ja alltså den nuvarande lagstiftningen innehåller ju inte någon…några möjligheter att lägga sanktioner på arbetsgivaren eller så, utan det vi gör, det är ju att pröva ärendena ärende för ärende och det är klart att…det vi…det vi…noterar och de erfarenheter vi gör, de väger vi givetvis in men det finns ju inte något…något…sanktionssystem eller några direkta åtgärder som drabbar arbetsgivaren på det sättet.
Vi har ringt till åtta nagelsalonger. Det finns många fler, och hur anställningsvillkoren ser ut där, det kan vi inte veta. Men de nagelsalonger som har varit intresserade av att anställa vår kollega, när hon ringt runt i rollen som arbetssökande vietnames, erbjuder löner som är mycket lägre än vad Migrationsverket kräver för att godkänna ett arbetstillstånd. Och de vill dessutom ha stora summor pengar för att erbjuda en henne arbete i Sverige.
Migrationsverket kallar det här för ett missbruk av lagstiftningen.
Men på en del nagelsalonger förekommer det också arbetskraft som helt saknar tillstånd att arbeta i Sverige. Det säger Jerk Wiberg som är gruppchef vid gränspolisen i Stockholm. De har på senare tid gjort ett tiotal inspektioner av nagelsalonger i Stockholmsområdet. Vid hälften av tillfällena har de hittat personer från Vietnam som jobbar på salongerna, men som saknar arbetstillstånd.
– Vanligtvis har det handlat om människor som har haft uppehållstillstånd i något annat Schengenland. Men deras rätt i Sverige så att säga har begränsat sig till en turistvistelse.
Ofta handlar det om personer med arbetstillstånd från Tjeckien, som inte är giltiga i Sverige, enligt Jerk Wiberg. Och den här bilden bekräftas också av vår egen undersökning. Flera av de nagelsalonger vi är i kontakt med säger att många av de vietnameser som kommer för att arbeta i Sverige först har skaffat papper i Tjeckien.
Det är straffbart för en svensk arbetsgivare att anställa en person som saknar uppehållstillstånd, men enligt Jerk Wiberg är det svårt för polisen att skaffa bevis som är tillräckliga för att få till stånd en fällande dom. Ofta hävdar arbetsgivaren att personen som arbetar är under utbildning eller bara är där och provjobbar, säger han.
– I mina ögon handlar de om att de arbetar där, och att man vet ju mycket väl reglerna att de inte får arbeta. Men man tar ju chansen naturligtvis och slinker ur det här om man kan.
Vi är tillbaka på nagelsalongen som vi besökte i början på det här reportaget. Nagelsalongen där ägaren sa att hans anställda – även de från Vietnam – får kollektivavtalsenliga löner.
– Det är svensk politik och vi gör som de säger.
Det är svensk politik och vi gör som de säger, berättar ägaren. Men när vi ringde till hans nummer och låtsades söka jobb, då fick vi höra att lönen låg på ungefär 6500 kronor. Dessutom skulle det kosta 11 000 dollar, motsvarande 70 000 kronor, att få komma till Sverige och jobba.
– Du tar inget betalt för att ta hit folk?
– Nej, absolut alls.
– Ingenting alls?
– Nej.
– Och alla får lön enligt kollektivavtal?
– Absolut.
Jag berättar vad vi fick höra när vår kollega ringde till hans nummer och att vi har det inspelat.
– Nej, jag vet inte vad du snackar om.
– Och att man ska få tusen dollar i lön.
– Nej.
– Är du helt säker på det?
– Hundra procent.
– Vi kan lyssna på den om du vill.
– Absolut.
– Kommer du ihåg det samtalet?
Jag spelar upp ljudfilen och frågar om han minns samtalet. Men den frågan får jag inget svar på. Ägaren reser sig för att svara i telefon. Sen ber han mig att följa med in i personalrummet.
– Du kan intervjua en annan gång. Jag tror du kommer hit för att göra intervju sen du frågar om något annat. Så du behöver inte komma hit.
– Tack och adjö. Du ska gå härifrån.
– Men vänta lite nu…
– Nejnejnejnej.
– Men så här är det bara. Jag kommer använda det här. Det kommer vara i vårt program.
– Tack och adjö du ska gå härifrån nu.
– Okej, jag går härifrån. Jag går härifrån om du vill det. Jag kommer höra av mig till dig sen.
– Kom inte hit. Kom inte hit!
– Jag kommer ringa till dig sen för du måste få kommentera..
– Kom inte hit.
Efter intervju hör vi av oss fler gånger till ägaren via telefon, sms och post, för att han ska få chansen att kommentera vår bandinspelning – men han vill inte svara på några frågor.
– Hej
– Hej jag jobbar med ett program på Sveriges Radio som heter Kaliber.
– Vad vill du?
– Jag skickade ett brev till dig förra veckan. Jag vet inte om du…
– Din fucking, din fucking. Ring inte hit.
– Ursäkta?
– Ring inte hit.
– Men du har fått brevet?
– Ring inte hit.
– Jag tänkte bara berätta..
– Ring inte hit.
– Jag tänkte bara berätta lite för dig vad som kommer i det här programmet som vi sänder på söndag…….Hallå….hallå?
Reporter Markus Alfredsson [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården.
– Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting?
– Det är det frågan är?
– Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera?
I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn.
– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet.
– Sade du att vi ska beväpna våra barn?
– Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar?
– Vi ska samla pengar och köpa vapen.
– Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.
Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?
– Om vi lugnar ner oss.
September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord.
Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17 och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.)
4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro.
När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.
– Polisen är överallt men de kan inte hitta dem.
Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.
– Han var skitsnäll och min bäste vän nästan.
– Kanske de kommer döda oss också, vem vet?
– Tänker du så?
-- Ja, bara jag bor här.
– Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område.
Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.
– Igår var det några skottlossningar här också tror jag.
Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet.
Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna.
Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.)
Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte, när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.
– Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem?
– Ja, precis, den nedre av dem.
– Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans?
– Jo, det kan du väl få se.
Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.
– Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum.
Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset.
– Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån.
– Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som?
– Ja, ungefär så.
– Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen.
– Ja, precis.
När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112.
– Hur många skott hörde du?
– Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt.
– Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången?
– Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också.
Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln.
– Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt.
Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år.
– Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst.
– Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna?
– Ja, det var ett typexempel.
Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna.
– Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem.
– Det är samma människor alltså?
– Ja, ja, ja, det är det.
– Hur stora är de här grupperingarna?
– Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer.
– Tyngre nivåer?
– Tyngre, ja. Så är det.
– Vad är det för åldrar i de här - du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om?
– Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där.
Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta. Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna. Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott. Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas.
– Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.
Och våldet fortsätter. Fem dagar senare.
Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.)
17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling. Men ingen skadas.
– Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså.
Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter.
– Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?” och så visade jag med handen, liksom. Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade.
Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter.
– Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket.
Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid.
– Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin.
– Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om?
– De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter.
De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna.
– Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta?
– Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant.
– Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla?
– Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt.
Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor.
Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende.
Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17 år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”.
Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.
– De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen.
– Den gamla Christian, vem är det?
– De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt.
Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar
– Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia.
Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på.
– Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det.
Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri.
Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt.
– Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr.
Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid, men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer.
– Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt.
Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården.
De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän.
Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten.
– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet.
Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer.
– Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå.
Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga.
– För det verkar som ni inte tar det på allvar?
Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken.
– Absolut gör vi det.
– Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem.
– Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga.
– Men folk är rädda för sitt liv!
– Exakt, kommer ni skydda oss sen?
– Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr.
Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta – innan de ens fyllt tjugo.
– Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter?
Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods.
– Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så.
– Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen?
– Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså.
– Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort?
– Det är väl också lite att man… jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.
September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre.
En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)
I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.)
Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.)
– Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.
Reporter Mikael Sjödell [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Hur stora är riskerna för de som jobbar med underhåll på våra järnvägar när tågtrafiken ökar och röster höjs om att tågen ska komma i tid. Kaliber; om riskerna för de som jobbar på våra järnvägar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är den första februari 2010 och klockan är tre minuter över fem när Ulf Jonsson ringer in till driftcentralen i Norrköping. Det är ett av de sista samtalen han gör.
– Fjärren Norrköping
– Ja hej det här var Jonsson Linköping.
– Hej.
– Det var meningen att vi skulle röja lite snö på perrongen men det har inte kommit någon förare än så jag tänkte om du har problem med några växlar så kan du ju höra av dig i så fall. Jag är ändå här.
– Gud så bra, då ska jag skriva upp ditt nummer här.
– Jag testar lite växlar här så får vi se då.
– Ja det kan du göra.
– Ja jätte bra.
– Bra
– Tack hej.
– Hej.
Det är snö och is i en växel i Linghem. Det ligger strax utanför Linköping och Ulf och kollegan åker dit med spadar och utrustning för att värma upp växeln. Det är mörkt ute och Ulf och hans kollega har pannlampor på sig.
Det var den där vintern för tre år sen när det var så mycket snö. Nyheterna duggade tätt om att tågen var sena – ”tusen sena tåg hittills i år” – ”Kräver åtgärder mot sena tåg” ”Sena tåg blir politik”.
Ute på spåren blir det tystare när det är snö, framför allt X2000 som redan från början är ett tyst tåg.
Det är mycket att göra den här dagen och Ulf och hans kollega vill åka vidare från Linghem till nästa ställe för att skotta snö. De börjar jobba i växeln och det är meningen att Ulf Jonsson ska hålla utkik efter tåget medan kollegan jobbar. Tåget som går i 140 kilometer i timmen.
Det är tre år senare och Ulf Jonssons fru Birgitta Jonsson plockar fram kaffe i Ulfs föräldrahem.
– Han var en väldigt jordnära, en väldigt plikttrogen person. Arbetet gick före det mesta. Och punktlig. Kvart i sju skulle han vara på jobbet när han började sju för att han skulle hinna byta om innan han började, det tyckte han var viktigt. Lojal mot företaget alltså var han ju, det var den första känslan jag fick när de kom och talade om det för mig liksom, så jäkla orättvist. Han som var så lojal och ställde upp när de ringde olika konstiga tider och så, och just han skulle då råka ut för det här. Det är ju inte rättvist alltså.
Birgitta pillar på duken framför sig när hon pratar, hon rullar upp den och rullar ner den igen och gör det om och om igen. Det är Ulfs föräldrahem, men är det bara hans fru Birgitta som bor kvar. Hon berättar att arbetet gick före det mesta för Ulf.
– Ett uttalande som han hade, Ja men idag hade jag lite ont i axeln, då la jag en sten i skon för då kände jag inte det. Då kunde han jobba ändå för då kände han bara sten i skon. Ja men du vet. Jag kunde tycka att om han var väldigt förkyld att var hemma då, men det gick jag ju inte för då kom ju den och den maskinen. Sån var han ju. Så han slet ju på kroppen mycket mer än han borde. Det var vi osams om flera gånger, men inte de sista åren för då la jag ner. Ja men bestäm själv då….ja lite så.
Var han aldrig hemma och var sjuk?
– Det var någon gång han hade en stålflisa i ögat och då kunde han inte det eller om han hade väldigt hög feber, men då sjukskrev han sig inte, han tog en semesterdag. Han hade inga sjukdagar i protokollet och det ville han inte ha. Du hör han var principfast den här mannen, utan då kunde man ta en semesterdag en fredag eller måndag sådär om man var lite dålig.
Då, i slutet av januari för tre år sen, då var det sådär att Birgitta tänkte att nu har det blivit lite för mycket för Ulf på jobbet.
– Den helgen innan olyckan hände där, då hade han pratat med sin arbetsledare på fredagen att han skulle vara ledig lördag, söndag, men då ringde de tidigt på lördag morgon och sa att nu har det snöat i natt igen och hej och hå och då åkte han iväg och jobbade då, två långa dagar lördag söndag där.
Företaget Ulf Jonsson jobbade på hade hand om underhållet utanför Linköping. Det var där Ulf och hans kollega åkte runt och fixade växlar och skottade snö.
– Jag kommer så väl ihåg när han kommer hem på söndagkvällen. Man pratar om att folk är askgrå i ansiktet, men han var så blek och grå i ansiktet och så genomtrött alltså, sen så var det sagt att han skulle börja klockan fem på morgonen, det var ju bestämt sen tidigare. Så han åkte ju iväg till det.
Han och kollegan är på plats i Linghem och då ringer kollegan in till driftcentralen som styr tågen.
Det går många tåg här och det är svårt att få tid till att röja upp i växeln.
– Fjärren i Norrköping.
– Det blir väldigt få minuter nu. För jag har ett tåg strax på gång då men…
– Men kan jag inte få lokalt efter det alltså.
– Jo det går bra. Där är det lite längre lucka där så.
– Ja.
Tågen ska gå och samtidigt måste snön i spåren röjas bort. Det handlar om minuter att jobba på.
September 2013.
– Nu får vi vänta till grävmaskinen har grävt ut ordentligt så vi kan lägga i sliprarna igen där.
Mellan Göteborg och Lerum jobbar Lasse, som jag kallar honom, han vill inte vara med med sitt riktiga namn. Han jobbar med vanligt underhållsarbete.
– Så vi ska byta de här sliprarna som är gamla och ruttna.
Vi är vid Västra stambanan, en av de hårdast trafikerade banorna i Sverige, och på ett av spåren förbereder grävmaskinen för att Lasse och hans kollega ska kunna lägga träsliprar under rälsen. Han berättar att det här spåret är avstängt – det kommer inte komma några tåg här så länge de jobbar.
– Men det intilliggande här är det trafik på.
Det där?
– ja, då ska vi inte stå nära det spåret där. Som han gör tyvärr nu.
Kollegan står precis vid spåret, med ena foten upp på rälsen, samtidigt som han röker en cigarett. Han tittar på maskinen som gräver och ungefär var femte sekund tittar han upp och kollar om det kommer något tåg.
– Ja, han står för nära, han ska inte stå där,
Men han kollar lite bakåt?
– Ja han är ganska vaksam. Han har varit med länge så han vet hur han ska bete sig och är uppmärksam hela tiden. Så är det ju.
När man stänger av spåret helt och hållet så kallas det att ha ett A-skydd. Det är det säkraste sättet att jobba på, men Lasse upplever att det är svårare att få tider till det nu än för några år sen.
– Det är ju hur mycket tåg som helst. Det går så mycket tåg att vi får inte tid att sköta underhållet riktigt. Det är oftast att vi får göra det på nätterna. Och då går det mycket tåg också på nätterna så vi får inte riktigt med tid då heller. Det är väldigt tidspressat ofta när vi ska göra någonting. Det är inget som får gå fel för då hinner man inte göra jobbet färdigt. Och det är inte så lätt att få nya tider heller för det är så mycket trafik helt enkelt. Det verkar som att det blir mer och mer hela tiden också, det går snart inte att köra mer tåg, de går på varandra.
Lasses känsla är rätt – det går väldigt många fler tåg nu än för några år sedan. På tio år har det gått upp med 14 procent i hela landet när man räknar på hur många kilometer tågen går och det ökar för varje år som går.
Här på Västra Stambanan går det 222 tåg en vanlig vardag. Samtidigt ska underhållet skötas.
– Då är det ju att allting ska gå normalt, det ska skötas ordentligt med säkerhet och allting. Det vet ju alla om, det gör man, men det får inte strula. Det räcker ju ibland att tågen är försenade. Då kanske man missar en halvtimme, 45 minuter, en timme, då tappar man det i ren arbetstid, då blir det jobbigt på slutet ändå.
Trafikverket är den myndighet som bestämmer hur många tåg som ska gå. Det är också Trafikverket som gör upphandlingar och köper in underhållet och driften av själva järnvägen av entreprenörer. Det är sen 90-talet som företag mer och mer har fått ta över driften och underhållet från staten. För tre år sen, 2010, avslutades övergången och idag är det bara entreprenörer - företag som sköter underhållet av järnvägen. Entreprenörerna kan i sin tur hyra in någon som kör en grävskopa eller ett helt företag som ska sköta trädfällning om de vill.
Ett av företagen som har hand om underhållet är Balfour Beatty Rail.
– Det här är på stambanan. Här är vårt område från Göteborg Central till Alingsås
Inne på ett av Balfour Beattys kontor, visar Irene Kållemark upp hur hon försöker få tider för att de ska kunna jobba.
– Allt det här är tåg som går här.
Det är gröna och röda streck överallt.
– Överallt ja, det ser ut som en treåring som ritar en teckning. Där emellan ska man då försöka hitta några luckor eller någonting för att få tillgång till spåret då.
Hur hittar du en lucka här?
– Här är en liten lucka.
Det handlar om planerade arbeten. Hon visar upp hur det är tomt mellan strecken och där kan man arbeta, men det är mest nattetid.
– Ju mer tåg de kör, desto svårare blir det för oss att underhålla. Så är det ju.
Om något måste lagas akut ringer Irene Kållemark upp Trafikverket och frågar efter att få stänga av spåret.
– Det blir ju mer tåg givetvis som blir påverkade som vi är tvungna att stänga av ett tåg, för det händer ju saker som vi bara…det går inte att vänta, vi måste bara åtgärda det, det blir ju som ett ekorrhjul liksom, det blir så många i kedjan som blir påverkade om man är tvungen att stänga av då.
Vad säger de när du ringer och säger att man måste stänga av?
– De blir inte glada givetvis, det är ingen som vill, alla tågen ska ju fram, det är det som är vår målsättning också att störa trafiken så lite som möjligt, men lika väl som vi försöker ge och ta så gör de det också, jag tycker det funkar bra.
Det är inte alltid man stänger av spåret när man jobbar. Det går bra att ha tågvarnare också. Då håller en person utkik efter tåg medan de andra jobbar. Om tåget går i 130 kilometer i timmen, och du skruvar åt en bult så det tar säg fem sekunder att ta sig ur spåret – då måste tågvarnaren se 540 meter bort för att alla ska kunna ta sig ur spåret i tid. Tåget kommer på 15 sekunder, du har fem sekunder på att ta dig ur spåret och en säkerhetsmarginal på tio sekunder.
Kommer tåget kan det vara så att du ropar till dina kollegor, men om det är bullrigt kan du behöva knacka dem på axeln.
Det var Ulf Jonsson som skulle hålla utkik i Linghem. Tåget gick i ungefär 140 kilometer i timmen. De skulle ha 20 sekunder på sig att ta sig ur spåret när Ulf hade sett tåget i mörkret.
Fjärrtågklareraren som övervakar tågen ringer Ulf Jonssons kollega, nu kommer det nämligen några tåg.
– Fjärren i Norrköping .
– Ja efter det sen då.
– Nu har jag några tåg på rad här då.
– Ja. Jag har inte hela dan på mig.
– Nej men. Alltså när den här har passerat förbi så går det en ifrån Norrköping om fem minuter. Jag vet inte om du hinner nåt emellan där då.
– Ja om vi kan få lite lokalt då så hinner vi väl värma på lite grann.
– Ja.
– Ja- Allt tid är bra tid.
Jag har ett tåg som går om fem minuter – om ni hinner någonting då. Ja, all tid är bra tid.
– Ja det är bra.
– Det är bra.
– Hej.
Ibland är det bara några minuter mellan det att tågen går. Då jobbar man under de minuterna.
På Västra Stambanan där det en vanlig dag går 222 tåg väntar Lasse och kollegan på att grävmaskinen ska bli klar. Lasse berättar att det ligger i ryggmärgen att tågen ska gå.
– Så länge man jobbat har man inpräntat, tågen ska fram, då jobbar du så fort som möjligt för att göra så bra som möjligt så att tågen kan rulla. Då kan det bli lite grann att det går för fort. Man gör det inte riktigt. Då kan man kanske också slarva lite med säkerheten.
Det kommer ett tåg kommer framför mig i spåret där kollegan stod för en liten stund sen. Jag vänder mig snabbt om för att se var han är någonstans, men han står långt ifrån spåret.
– Det går så långsamt här så det är ingen fara. Även om han skulle stå i vägen där skulle han hinna stanna. Här är det absolut ingen fara där vi är nu.
Vi kan fortsätta prata om att det kan få för fort ibland i jobbet.
Den där stressen, hur påverkar den säkerheten tror du?
– Den påverkar rätt mycket gör den, har du stress kan du tänka fel många gånger för att du ska skynda dig. Man försöker skynda sig så jobbet blir klart tidigare. Man försöker sno ihop det snabbare än man ska göra och då kan den här lilla halvstressen komma och då kan det ju hända att man gör lite smågrejer. Men inga större grejer blir det ju aldrig.
Jag pratar med ett tiotal killar som jobbar i spåren med underhållet av järnvägen och alla har liknande uppfattningar av hur det är svårare att komma ut på spåren och tidspressat. ”Tiderna blir kortare och det är mycket nytt folk” ”Vi hinner ju aldrig jobba”. Och nästan alla har någon berättelse om när det var nära ögat någon gång. Lasse också.
– Då stod jag i ett spår, då stod jag i en övergång. Så kom tåget på spåret bredvid. Bommarna gick upp eller var på väg att gå upp trodde jag men tåget passerade och jag går ut i spåret. Och ställer mig och tittar upp och det är 100 meter ifrån mig. Jag vet inte hur snabbt jag kom ur spåret, men på något sätt gick det och det sa bara wooof, så gick det förbi mig. Då blev jag rädd. Jag bara satte mig ned, benen darrade så rädd blev man. Det är som man brukar säga, du får en chans, du får ingen mer.
”Fyra snöröjare var nära att bli påkörda av tåg XX. De höll på med snöröjning i en växel och kastade sig undan med bara några meter tillgodo /.../”
Det här är händelserapporter från Transportstyrelsen. De får in de allvarligaste incidenterna – nära ögat tillfällena, alltså tillbuden och så klart olyckorna. De senaste tio åren har antalet olyckor och tillbud ökat när det kommer till arbete i eller vid spår.
”/.../Två personer i arbetsoveraller på bron. /.../ En person står tryckt mot ena sidan den andra personen kastar sig åt sidan endast ca 20 meter framför tåget. ”
Kaliber har gått igenom alla olyckor och tillbud, som anmälts till Transportstyrelsen de senaste tio åren. Jag tittar efter de händelser som har med tåg att göra och där det är arbetare inblandade som jobbar på eller vid spåren. Fram tills 2007 gick det att räkna de här tillfällena på tio fingrar, de varierar mellan två och nio stycken per år. Men efter det händer något. 2010, elva och tolv är det istället mellan 30 och 40 stycken per år.
”Föraren /.../ har sett banarbetare. Hastigheten på platsen är 200km/h. En av banarbetarna var ytterst nära att påköras. /.../ Föraren vet ej hastighet eller avstånd vid händelsen bara att det var "så inihelvete nära". Föraren är mycket skärrad.”
Det mesta är nära ögat – men vi ser också dödsolyckor. Fyra arbetare blir påkörda och dör.
”En person /.../ som arbetade med växelriktning i nedspår /.../ kom över i uppspåret och blev påkörd /.../. Personen avled.”
”Tre personer som utförde rälsjordning vid Tomteboda /.../ blev påkörda av tåg /.../ En av personerna omkom, en blev skadad och en klarade sig fysiskt oskadd.”
”En person påkörd av tåg XX vid Tungelsta cirka klockan 12.35. Personen omkom. ”
De som jobbar i järnvägen som jag pratar med säger att en orsak till att olyckorna och tillbuden ökar kan vara att det rapporteras mer, en annan orsak kan vara att det går fler tåg och samtidigt är mer underhåll nu än tidigare. Men brytpunkten 2010 – sammanfaller också med året som staten helt lämnade över underhållet och driften av järnvägen till företagen. Facket tror att det är huvudorsaken till att olyckorna har ökat. Men det tror inte Robert Röder. Han är ordförande för Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer och VD för Strukton Rail ett av de större företagen i branschen.
– Om det blir för många underleverantörsled på varandra finns det alltid en risk för kommunikationsbrister eller kompetensbrister och så vidare.
Hur gör ni för att lösa det?
– Vi försöker ha så kort kedja som möjligt, vi försöker jobba med de få utvalda som vi tycker svarar upp mot våra värdegrunder och våra kravbilder och förväntningar och sen att vi jobbar väldigt nära med dem så att vi vet vilka de är så att säga. Jag kan inte se något mönster som säger att det är just avregleringen som skapat de olyckor och tillbud vi sett de senaste åren. Jag tror att kombinationen med ökat antal tåg, högre intensitet och mer arbeten är en del som bidrar till det. Det tror jag.
Många jag har haft kontakt med säger också det att det är mer och mer säkerhetstänk hos myndigheter och företag. Men så säger de ju också att ”det går så många tåg att man inte kommer åt att jobba mer”.
– Det är på gränsen alltså. Vi maxar systemet och insatserna. Vi har ju alltid haft som mål att tågen alltid ska komma i tid och tågen ska alltid fungera och det alltid ska lira, så där har vi nog själva löst lite omöjliga uppdrag ibland för att lösa det här. Där tror jag att vi har ett av frågorna vi måste titta på. Nu måste vi backa bandet och komma till en lugnare takt med mer ordnade avstängningar och det måste vi tillsammans med trafikverket hitta bra flöden mellan behovet av att transportera människor och gods och att underhålla anläggningarna.
Ing-Marie Vestrin är säkerhetschef för underhåll på Trafikverket och hon säger att det ju är mycket trafik på järnvägen men hon tycker att det är en bra balans idag mellan trafiken och underhållet.
– Det finns ju ett stort tryck på järnvägen och det finns ett stort tryck på att använda kapaciteten och framkomlighetskraven är ju höga när det gäller tågtrafiken. Oavsett hur många som får vänta är säkerheten det som måste gå före.
Och hon känner igen problemet med tillbud och olyckor bland de som jobbar i och vid spåren.
– Statistiken ser inte bra ut. Vi måste jobba mera för att få ett bättre utfall och det är i grunden våra entreprenörer som måste göra det jobbet.
Hon säger att säkerheten går först och så länge man följer reglerna är det säkert men att Trafikverket också tittar över sitt ansvar- om reglerna behöver förändras eller om de kan göra det ännu tydligare när de gör upphandlingar i framtiden.
– Säkerheten är en förutsättning för hela den här verksamheten som bedrivs.
Går det före pris?
– Jag vill inte helst prata om pengar och säkerhet. Säkerhet måste alltid få kosta.
Olyckan i Linghem hade aldrig hänt om spåret varit avstängt. De flesta av de olyckor och tillbud som Kaliber har gått igenom hade inte hänt om det varit avstängt spår.
Skulle man inte alltid kunna jobba med A-skydd. Då blir det ju inte de här olyckorna.
– Det är ju det bästa skyddet vi har. I vissa lägen kan det ju finnas skäl till att man väljer andra typer av skydd och vi har inte sett någon anledning till att ändra det regelverket just nu i alla fall.
Och ibland kan det handla om att jobba i några minuter innan tåget går.
– Det finns ju ett regelverk i botten där också som ger vid handen vilket skydd man ska ha om man ska göra saker och ting på spåret. Om man använder det regelverket är det säkert även om det handlar om fem minuter.
Jag tänker på telefonsamtalet för tre år sen, och på de där fem minuterna. Olyckan utreds fortfarande och det kan komma ett åtal för arbetsmiljöbrott under hösten. Ulf Jonsson jobbadepå Strukton Rail där Robert Röder är VD. Statens Haverikommission skriver i sin utredning om olyckan i Linghem att Struktons förebyggande olycksarbete hade allvarliga brister. Bland annat kände de till att arbeten ibland gjordes utan tillräckligt skydd. I Ulf Jonssons fall borde spåret ha stängts av.
Jag har tittat på de här säkerhetssamtalen. Då pratar man om att ”det kommer ett tåg om fem minuter, hinner ni göra något på det? Ja all tid är bra tid.”
– Ja, det var det som slog mig väldigt hårt vid den tidpunkten.
När vi började se lite tydligare vad som hade hänt under hela vintern och det var ju ett skarpt läge i hela Sverige va. Det är då man inser att de har hållit undan snön och jobbat helt otroligt, men de har tvingats till att jobba ibland under icke optimala skyddsförhållanden, säkerhetsförhållanden, på grund av sånt kaos, på grund av att tågen ska bara fram, snön vräker ner. Prioriteringarna ligger på att få trafikflödena att funka. Då kommer man i den här situationen, det ges inte riktigt tid. Sen började vi styra upp det och successivt slutade vi att jobba under bevakning vid snöröjning, vi krävde avstängda spår. Och då vart det lugnare.
Borde ni inte gjort det tidigare?
– Ja naturligtvis, med facit i hand skulle vi gjort det mycket tidigare. Men vi försökte ju också, det sa man också glömma bort att många människor har ju försökt att planera och planerat för att stänga av spåren men inte fått tillåtelse till och då vill de ändå göra jobbet för de vill ju att snön ska ju röjas bort och tågen ska kunna jobba, det var ändå tillåtet att jobba under den skyddsformen då så då gjorde de det de kunde.
Det går fler och fler tåg, för varje år som går. Samtidigt behöver järnvägen underhållas. Och spåren stängs inte alltid av. Tågen måste ju fram.
– Då prioriterade de ju tågtiderna, det är ju så tokigt det kan vara, säger Birgitta Jonsson.
Tågtiderna?
--Ja att tågen skulle hinna fram i tid.
– Då fick de fem minuter så skulle det komma ett tåg. Då var det tänkt så att, Uffe var den som skulle stå och titta när tåget kom och säga till Kalle. Och tåget kommer i 140 kilometer i timmen. Man har inte många sekunder att vinka på där.
Jag är i Linghem. Tågen går i uppemot 180 på den här sträckan. Just det där tåget körde i 140, för att det fanns ett annat tåg längre fram så det skulle kommit ikapp det om det hade kört snabbare. Statens haverikommission har skrivit hur händelseförloppet ser ut.
”När de två spårarbetaren kom fram till Linghem ringde en av dem till fjärrtågklareraren. /…/ Efter det att ett tåg hade passerat /…/ fortsatte de två spårarbetarna att arbeta i spårmiljön. De hade en ”tyst” överenskommelse som innebar att om en av de arbetade skulle den andra bevaka och varna för ankommande tåg.”
– Vad jag förstår så stod Uffe där och tittade, Kalle värmde med sin gasflaska där nere med gasolen på den här isen och så stod ju Uffe där och kolla och kolla, han såg ingenting då tänkte han, då hinner jag nog hacka lite här. Så då började han hacka där med sin spade eller sitt spett. Nåt som hackade, det räckte, det var precis då tåget kom.
”Vid olyckan arbetade kollegan till den spårarbetare som blev påkörd /…/ och han utgick då från att kamraten under tiden bevakade arbetsplatsen. Under arbetet /…/ hörde han hur det ”hackade” i växeln.”
– Uffe tänkte väl att jag ska hjälpa till lite här då, då tittar han väl kanske ner några sekunder, då när han börjar hacka hör Kalle det och tänkte nämen Gud börjar han hacka där, han ska ju titta efter tåget – då tittar han upp, det var då tåget kom.
”Han tittade upp och såg ett X2000-tåg komma och han lyckades i sista sekund kasta sig undan utan att träffas. När tåget hade passerat upptäckte han att kamraten saknades och han förstod att denne blivit påkörd”
– Det går så fort vet du, han kunde lika gärna klarat sig, men då var det lojaliteten ända in i det sista, det kommer inte, jag hinner nog lite grann där.
Klockan var nio minuter över sex måndag morgon.
– Fjärren i Norrköping
– Min kollega vart påkörd av X2000.
– Skojar du?
– Nej.
– Kan någon ringa 112? Vi har en kollega som blivit påkörd av ett X2000. I Linghem. I Linghem är ni va?
– Ja. Helvete……helvetes helvetes helvete.
– Har du någon aning om hur det är med honom?
– Nej jag vet inte. Han är försvunnen. Jag går inte bort och tittar heller.
– Nej gör inte det.
– Så kommer en av mina kollegor och säger att jag vill att du följer med till personalrummet. För det är två poliser som vill prata med dig och då säger jag direkt att tåget har kört på Uffe. Jag kände det på mig alltså. Och det var ju så. Å fy så hemskt alltså, jag bara skrek vet jag.
– Det var ju bara de sekunderna som behövdes för att det inte skulle gå bra då. Det var ju så typiskt honom, att han skulle göra det sista, ja för honom var det ju det sista. Han skulle hjälpa till lite. Det kommer inget. En halvminut kanske jag kan hacka lite. Ja som sagt, det var tacken.
Reporter Jonna Burén [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Hur man ska mäta kvalitén av en högre utbildning är inte självklart. Kaliber berättar historien om hur Utbildningsdepartementet drev igenom en utvärderingsmodell, trots protester från både lärosäten, studenter och högskoleverket - en modell som nu kritiseras internationellt och riskerar att sätta den svenska högskolan i ett europeiskt B-lag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Statens utvärderingssystem för högskolan drevs igenom av regeringen trots protester från både lärosäten, studenter och regeringens egen expertmyndighet. I efterhand visade det sig att protesterna var befogade.
Det är juni 2010 och en universitetskansler avgår.
– Jag tror första gången jag sa det var under ett insynsrådsmöte. Då hade jag redan meddelat Peter Honeth, statsekreteraren, att det fick bli på det här sättet.
– Med det förslag som låg i propositionen om hur man skulle mätte kvalitet på svenska studenter och utbildningar, jag såg att systemet inte skulle göra jobbet. Och systemet skulle ha alla möjligheter att bli djupt orättvist.
Anders Flodström hade tillträtt jobbet som chef för expertmyndighet för Högskoleverket 2007. Han kom närmast från KTH där han varit rektor i åtta år. Men i början av juni 2010 beslutar han att avgå som universitetskansler omgående. Vi sitter på Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek i Stockholm.
– Det växte väl fram, men det växte fram ganska fort.
Anders Flodströms avgång är slutet på en process som börjar ett drygt år tidigare. Vi backar till 2009. Expertmyndigheten, Högskoleverket, har fått i uppdrag av regeringen att lämna in ett förslag på kvalitetsutvärderingssystem med större fokus på utbildningarnas resultat. I september lämnar de in förslaget till Utbildningsdepartementet. Högskoleverket föreslår att man ska titta på tre saker när man bedömer kvalitén i landets utbildningar. Dels hur utbildningarna är utformade, studenternas examensarbeten, och hur studenterna upplever sin utbildning. Förslaget har tagits fram i samarbete med landets högskolor, universitet och studentorganisationer. Täta avstämningar har hållits mellan Högskoleverket och departementet under det senaste halvåret.
– Efter den femtonde september tystnade den dialogen. Vi hade inga fler möten omkring det här.
Lena Adamson är vid den här tiden huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef på Högskoleverket och universitetskanslerns högra hand. Det är hon som i praktiken har tagit fram förslaget till utvärderingssystemet.
– Vi fick ingen feedback på vad de tyckte om systemet förrän vi började höra utifrån att statssekretereraren är ute och pratar med bland annat förvaltningscheferna på universiteten och är mycket missnöjd med systemet och säger i princip att det ska slängas.
I förra veckans Kaliber berättade vi om problemen med det utvärderingssystem av högskoleutbildningar som sedan infördes. Vi visade att metoden brister.
Idag berättar vi vad som hände när regeringsdepartementet och dess expertmyndighet Högskoleverket blev oense om hur systemet skulle utformas. Svensk förvaltning bygger på att myndigheterna står så självständiga från regeringen. Och det är på myndigheterna, inte i regeringskansliet, som man tar fram de konkreta förslagen på hur regeringens politik ska genomföras. I det här fallet var det Högskoleverket som skulle utvärdera svenska högskolor och det var de som skulle utarbeta en metod för det.
Tillbaka till hösten 2009. Huvudsekreteraren Lena Adamson och universitetskanslern Anders Flodström på Högskoleverket inser till slut att deras förslag på utvärderingssystem inte har godkänts på departementet.
– Då startade processen om hur ett förändrat förslag skulle se ut och den hade en hel del humor. Departementets sakkunniga förvandlades till ett minihögskoleverk, det hyrdes in expertis från Lund. För mig var det lite som ett korplag skulle representera Sverige i VM.
På Utbildningsdepartementet har nu delar av Högskoleverkets förslag hamnat i papperskorgen och departementet tar fram eget förslag till utvärderingssystem. En ovanlig ordning, då det alltså oftast inom svensk statsförvaltning är expertmyndigheten som tar fram underlag till nya propositioner på regeringens uppdrag.
Men på Högskoleverket råder stiltje. Joakim Palestro är biträdande chef på utvärderingsavdelningen där under den här tiden.
– Det kom inte några besked. Ju längre tiden gick, ju mer ansträngande tyckte jag personligen att det var att vi inte fick ett tydligt uppdrag. Vad ska vi göra? Det kom signaler om att vi ska göra om detta, och med tanke på att det hade tagit ett halvår att göra det förra förslaget så hoppades jag att det skulle gå tämligen fort.
När ryktet sprids att departementet håller på att utveckla sitt egna förslag skriver ordföranden för universitet och högskolornas samarbetsorganisation, SUHF, i februari 2010 ett brev till högskoleministern. Hon uttrycker, å förbundets vägnar, oro för att departementet ska strunta i Högskoleverkets förslag, som är väl förankrat hos lärosätena.
En kort tid innan förslaget på utvärderingssystem för högskolan ska klubbas i riksdagen bjuder departementet in representanter för högskolesektorn till ett möte. På det mötet presenteras ett helt nytt förslag på utvärderingssystem.
– Där fick vi se en powerpointpresentation av ett nytt förslag för första gången och det var ju väldigt underligt att det kom ett nytt förslag på så kort varsel innan det skulle in till riksdagen, som presenteras med en powerpoint bara. Vi var ganska upprörda över det här.
Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer vid den här tiden, är med på mötet. Vi har stämt träff på en konferensanläggning. Bredvid porlar en fontän.
– Man hade gått från ett förslag som hade diskuterats med sektorn till att departementet på så kort tid innan la fram ett helt eget förslag utan några reella underlag, utan bara en dragning i storsal. Man förstod att ett sånt förslag kanske inte skulle förändras så mycket innan det kom till riksdagen eftersom det var så kort tid kvar.
Ledningen på Högskoleverket, den myndighet som haft till uppdrag att ta fram förslaget, får däremot inte komma på mötet. Lena Adamson:
– Den inbjudan, där blev alltså Anders Flodström och jag nekade att komma till det mötet.
– Vi fick ju höra förstås om detta möte från tredje part, men vi som skulle göra själva jobbet var inte erbjudna att delta.
Joakim Palestro, fortfarande kvar på samma arbetsplats, före detta Högskoleverket som idag heter Universitetskanslersämbetet.
– Och då var förtroendeklyftan monumental. Då tror jag många upplevde att det här kommer inte gå. Anders Flodström kommer att hoppa av.
De som är inbjudna på mötet, har alltså bara en powerpointpresentation och några dagar på sig att lämna synpunkter på departementets förslag. Klas-Herman Lundgren, f d ordförande på Sveriges förenade studentkårer igen.
– Från studenternas håll ifrågasatte vi att departementet hade gjort sitt egna förslag och struntat i sin expertmyndighet och åsikterna från sektorn. Speciellt som man samtidigt pratade om från departementets håll att det var väldigt viktigt med frihet inom högskolesektorn. Det var ändå ett ledord som man hade från departementet, att det var viktigt med frihet och autonomi. Att samtidigt göra så här med ett förslag, det var vi väldigt kritiska till.
Det vanliga är att alla berörda remissinstanser har omkring tre månader på sig att läsa igenom utförliga skriftliga förslag och komma med synpunkter innan en proposition ska klubbas i riksdagen. Den här gången har de bara en powepointpresentation som underlag och några dagar på sig.
Av de 28 synpunkter på departementets förslag som kommer in är 3 positivt inställda. Där finns rektorerna vid Uppsala universitet, KI, SLU och KTH. Övriga 25 är emot departementets förslag, bland andra Sveriges förenade studentkårer, 9 lärosäten och universitetslärarnas fackförbund SULF. Ann Fritzell som vid den här tiden är förbundets chefsutredare skriver att förslaget är “olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt”.
– Ilskan var i första hand kopplat till processen, både själva hearingen och den orimligt korta tid vi fick på oss för att reagera. Eftersom jag vet hur arbetet går till i regeringskansliet, så innebar det ju att de ändrade ju inte en stavelse på någonting som man hade tänkt. Det var ju praktiskt taget omöjligt med den tidsplan man hade. Det var ju bara ett spel för gallerierna. Jag var också frustrerad över att detta blev slutet på den process som redan från början hade varit tveksam.
Och det var då du skrev det här remissvaret?
– Ja, jag har skrivit många remissvar genom åren. Det här är det mest ilskna, frustrerade remissvar jag någonsin har skrivit.
– Det här som vi brukar berömma oss med i Sverige att vi har den svenska modellen och att experter utreder och att man försöker belysa saker från olika håll och titta på konsekvenser och så, och att det sen remissbehandlas innan man lägger förslag i proposition till riksdagen, hela den processen var ju helt överspelad och ignorerad.
På Utbildningsdepartementet möter vi statssekreterare Peter Honeth, ministerns närmaste man och den som ledde arbetet med förslaget till ett nytt utvärderingssystem. Han menar att det inte är anmärkningsvärt att departementet frångick Högskoleverkets förslag och istället gjorde ett eget.
– Det är inget konstigt med det. Och sen stämde vi av det lite snabbt innan vi la en proposition. Men det är fel att kalla det här ett hastverk. Det hade en lång historia med flera remisser.
I propositionen ingick också andra förslag som remissbehandlats i traditionell ordning, men det gäller inte utvärderingssystemet.
– Till syvende och sist måste det vara regeringen som tar ansvar för de förslag som föreläggs riksdagen. Myndigheten är just en expertmyndighet som tar fram ett förslag. Och sen är det inte alls ovanligt att det behöver ändras på olika sätt. Och speciellt som man i det här fallet inte hade följt de direktiv som man hade fått från regeringen. Resultatet blev något som vi inte tyckte stämde med uppdraget och inte heller något som var rimligt utifrån det här med vad som är statens roll. Statens roll är att se om resultatet av utbildningen blir det som förskrivs. Universitetskanslersämbetets förslag fokuserade inte tillräckligt tydligt på det utan gick mycket in i hur verksamheten skulle bedrivas. Det tycker vi är universitets och högskolors ansvar, inte statens att ha uppfattningar om. Det var en ganska viktig principiell grund för det förslag som sen lades fram.
– De direktiv som förelåg var att ni ska utarbeta ett utvärderingssystem som ska ha fokus mot resultat och mot de självständiga arbetena. Och det tyckte vi ändå att det var det vi levererade.
Joakim Palestro igen, vid den här tiden biträdande chef på Högskoleverkets utvärderingsavdelning.
– Vi fick inget direkt uppdrag att det här ville man inte ha. Säkert antydningar, men det är väl symptomatiskt i statens nya styrning av myndigheter är att det sker via det som kallas mjuk styrning. Vi har mycket dialoger med regeringskansliet istället för konkreta uppdrag där man har ett underlag, det vill säga ett beslut och förordningar och regleringsbrev som underlag. Då kan man gå tillbaka. Här är lite svårare. Framför allt att kontrollera hur det faktiskt gick till. Det förekom i slutna rum mellan olika personer.
Lena Adamson, dåvarande huvudsekreterare på Högskoleverket:
– Vi följde allt det som fanns skriftligt beslutat. Och jag tycker fortfarande att vi försökte på alla sätt hitta en väg ut och det gjorde vi tills den dagen som riksdagen fattade sitt beslut och då gick vi därifrån. Och det tycker jag är det hederliga sättet att göra så.
Efter det skriftliga regeringsuppdraget hölls det flera informella möten mellan departementet och expertmyndigheten för att följa upp arbetet med utvärderingssystemet.
– Jag tror faktiskt, men det är min högst personliga uppfattning, att de nog var lite rädda att vi inte skulle göra som de sa. Att vi var sossifierade, eller hur man nu ska uttrycka det. Att vi under så lång tid blivit påverkad av den socialdemokratiska regeringen att vi inte ville förändra oss. Det vänder jag mig väldigt starkt emot. Vi som jobbar på myndigheter är väldig professionella. Vi lyssnar av och har ett uppdrag att leverera underlag. Sen är det våra politiker som beslutar. Men det fanns en vilja att kolla upp, och detta skedde i princip genom olika typer av möten som ägde rum, så ofta som en gång i veckan. Och det kan jag tycka att det är nästan ett orimligt inflytande ett regeringskansli kan ha på en myndighet, att man ska träffas så ofta för att stämma av saker. Det borde kanske kunna skötas en gång i månaden.
I våras presenterade Statskontoret en rapport som visar att regeringen sen 2009 i högre grad än tidigare styr sina myndigheter informellt, alltså med tätare möten och avstämningar som komplement till den formella myndighetsstyrningen. Det finns fördelar med det, men det ställer också höga krav på både Regeringskansliet och myndighetsföreträdarna, så att informationsutbytet inte går utanför den formella styrningen.
Tillbaka till tidig vår 2010 och den tidpunkt då Utbildningsdepartementet redovisar sitt förslag på nytt utvärderingssystem med hjälp av en powerpointpresentation. Istället för att vara med på det stora mötet med lärosätena och studenterna får Högskoleverkets ledning komma på ett enskilt möte före det stora. Det är Lena Adamson som går.
– Och då var det så att Anders och jag hade ju pratat om det här och hade en misstanke om varför vi skulle se det här först. Man skulle vilja säga att det var förankrat på Högskoleverket. Jag hade ett uppdrag på det mötet och det var att göra tydligt att det här är inget som är förankrat hos Högskoleverket. Jag sa det vid tre tillfällen på det mötet så att det inte skulle kunna misstolkas. Det var inget roligt möte. Vid ett tillfälle sa jag att det här kommer inte att bli godkänt av ENQA, det uppfyller inte European Standards and Guidelines. Då säger han att regeringen kan bestämma vad den vill. Den kan bestämma vad du har för färg på väggarna på Högskoleverket. Det var den tonen som var.
Tidigare under våren har Lena Adamson skrivit en debattartikel i Sveriges universitetslärarares facktidning. I artikeln varnar hon för att Sveriges nya utvärderingssystem kan bli underkänt av det Europeiska kvalitetsorganet för högre utbildning, ENQA. Hon skriver att regeringen har blandat sig i systemets utformning i allt för hög grad, vilket är förbjudet enligt ENQAs regler. Detta för att förhindra att länder med auktoritära statsskick lägger sig i sina myndigheters arbete för mycket. “Det är i det sällskapet vi befinner oss idag”, avslutar hon artikeln.
– Som anställd på en myndighet ska man naturligtvis inte gå in i en politisk diskussion med departementet, det är inte alls ens roll. Men jag såg inte att jag gjorde det. Jag diskuterade metoden och försökte få dem att förstå att det här kommer inte att bli godkänt. Jag tycker att det var mitt ansvar i den här frågan. Jag visste, vi visste - vi visste att de visste - att det här systemet blir inte godkänt. Jag tycker att det är en enormt allvarlig fråga och då måste jag ta mitt ansvar att på olika sätt försöka förändra den situationen.
Om man tyckte redan från departementets håll att Högskoleverket gör inte som vi säger och nu tycker de dessutom att vi är en diktatorisk regering?
– Men då får man fråga sig, vad skulle vi göra? Skulle vi följa vår instruktion och regleringsbrev och regeringsuppdrag eller skulle vi följa det som sades informellt i sammanhang där man inte förde några minnesanteckningar? Det här är det man kallar för double bind. Att ge dubbla budskap. Man vet inte åt vilket håll man ska vända sig åt.
Efter att regeringen till slut lagt fram sin proposition, Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen, anmäler socialdemokraten Marie Granlund processen till Konstitutionsutskottet. Bland annat skriver hon att regeringens samlade agerande väcker en hel del allvarliga frågor kring hur styrningen av högskolan egentligen fungerar.
Men Konstitutionsutskottet framför ingen kritik, utan pekar på de relativt stora befogenheter regeringen har att styra sina myndigheter. Anders Flodström, f d universitetskansler och chef för Högskoleverket:
Ingår det inte i jobbet att lyda departementet?
– Nej det tycker jag inte att det gör. Myndigheterna representerar en sakkunskap - som Högskoleverket, som forskningsråden, som universiteten och Socialstyrelsen, ska ha en egen kraft genom att låta sakkunskapen synas gentemot politiken.
Regeringen ska lyssna på sina expertmyndigheter säger den f d myndighetschefen.
Det är regeringen som ansvarar för politiken, säger statssekreteraren på Utbildningsdepartementet. Häri ligger konflikten, regeringen har ansvar för politiken, men den ska också lyssna på sina expertmyndigheter. I det här fallet är de två inte överens om vem som ska lyssna på vem, och hur mycket.
Ann Fritzell, som tidigare arbetat på både universitetslärarfacket och på Utbildningsdepartementet, liknar processen vid ministerstyre.
– Statssekreterarstyre skulle jag kalla det för, men det är ju samma sak som man brukar mena med ministerstyre. Att ministern lägger sig i detaljer och styr under myndighetens arbete.
Statssekreterarstyre, hur reagerar du på det?
Statssekreterare Peter Honeth igen.
– Då har man inte förstått hur ett departement fungerar, för det är inte så enkelt att en enskild person - allra minst en statssekreterare kan sitta och bestämma på egen hand. Det kan inte ens ett statsråd göra. Det är ändå en omfattande beredningsprocess också i regeringskansliet före ett beslut.
Förra veckan berättade Kaliber om de problem som finns med det nuvarande systemet för utvärdering av högskoleutbildningar. Idag berättar vi om hur systemet drevs igenom av Utbildningsdepartementet.
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har reformerna duggat tätt från Utbildningsdepartementet. Man har fattat snabba beslut som man sedan delvis fått backa från, kring t ex nationella prov, individuella utvecklingsplaner och lärarlegitimationer. När det gäller högskoleutbildning har lärosätena fått mindre eller mer pengar om vartannat. Och det nya utvärderingssystemet fick myndigheten sjösätta mycket snabbt. Man fick lägga rälsen medan man körde, enligt tjänstemän där.
I september förra året kom beslutet från den europeiska kvalitetsorganisationen för högre utbildning, ENQA.
– The agency should have played a bigger role in the development of the system.
Myndigheten borde ha haft en större roll i utvecklandet av utvärderingssystemet, säger Achim Hopbach, styrelseorförande på ENQA, som också menar att det finns storabrister i utvärderingsmetoden.
– När vi då får så skarp kritik från ENQA som vi har fått, då skadas anseendet för svensk högre utbildning internationellt sett.
Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer:
– Det påverkar ju förtroendet för svensk högre utbildning och de studenter som gått där.
Joakim Palestro om kritiken från ENQA:
– Den är mycket allvarlig. Det känns jobbigt att jobba utifrån de premisserna. Högskoleverket var en av de första organisationerna som blev ackrediterade. Vi har en bred internationell ansats där vi verkligen vill delta i internationella sammanhang och uppleva att det vi gör håller en bra kvalitet. Det påverkar vårt arbete och det kommer behöva göras ett antal åtgärder för att vi ska överstämma med ENQAs krav. Vissa saker måste vi revidera.
Sverige är nu satt under granskning och kan uteslutas ur det europeiska samarbetet om bristerna inte rättas till.
En universitetskansler avgår. Sverige får ett nytt utvärderingssystem för att mäta kvalitén i högre utbildning. Systemet underkänns av viktiga aktörer inom sektorn och av den Europeiska kvalitetsorganisationen ENQA. Peter Honeth på Utbildningsdepartementet igen.
– Jag tycker att de i vissa delar har rätt, i andra delar har de inte riktigt förstått hela systemet. Nu håller Universitetskanslersämbetet på med en förnyad ansökan och så får vi väl se hur ENQA bedömer den.
Men då skulle det kräva att myndigheten hade större självständighet när det gäller att utforma utvärderingssystem?
– Ja, eftersom det blev den här debatten så gick ju vi förhållandevis lite längre än vad vi hade önskat i att gentemot riksdagen beskriva hur det här nya systemet skulle fungera. Den typen av detaljer hade vi kanske normalt inte gjort. Och det har vi också sen sagt att Universitetskanslersämbetet måste få ett större ansvar att närmare utforma systemet.
Peter Honeth tycker att det är naturligt att utvärderingssystemet nu justeras i efterhand. Och enligt den senaste budgetpropositionen kommer man att fortsätta med det nuvarande systemet.
Är du självkritisk i någon mening?
– Ja, det måste ju vi också vara, för det blev ingen bra process mellan oss och dåvarande Högskoleverket. Det är bara att konstatera. Det var ju inte bra. Och vi hade säkert skuld i detta och det hade säkert Högskoleverkets dåvarande ledning, och vi får väl på båda sidor fundera över vad det berodde på. Vi har ändå som resultat av den här processen ett system som fungerar. Det kan behöva justeras i vissa detaljer, men det fungerar.
Hur tror du att det kommer sig att det blev så infekterat att den dåvarande universitetskanslern avgick?
– Ja, det får du fråga honom om. I mina ögon är det inte konstigt att en myndighet och regeringen har olika uppfattningar.
Tillbaka till Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek dit den förre universitetskanslern Anders Flodström återvände till jobbet som professor efter sin avgång.
Hur kunde det gå sådan prestige i det här, hur kunde det bli så låsta positioner?
– Det är en sådan fråga som jag fortfarande rannsakar mig själv. Det är en fråga som får ställas till mig, som du gör nu, och till Peter Honeth. Och jag tror tyvärr att även mot den erfarenhet vi har nu efter tre år, om vi skulle diskutera det här igen, så tror jag inte vi skulle hitta någon annan lösning. Jag tycker att ett system att mäta de verkliga resultaten från utbildningarna är alldeles utomordentligt, men problemet ligger i att utföra den här politiska logiken, så har man varit fruktansvärt usel och man har ställt till en helvetes massa bekymmer.
Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz
Vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? Den andra delen i Kalibers granskning av den svenska högskolan handlar om utvärderingen och bedömningen av högskolornas kvalitet, en process där miljonbonusar - eller hot om nedläggning - ligger i potten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Högskoleutbildningar betygssätts av staten på lösa grunder. Studenter vars utbildningar fått dåligt betyg riskerar att bli ifrågasatta av arbetsgivare, och utbildningar som fått högst betyg får del av regeringens bonusmiljoner.
– Ja, asså det känns ju inte roligt att plugga det programmet och sen få det omdömet.
– Det är lite besvärande tycker jag. Jag hoppas att det inte påverkar min karriär som jurist på något nämnvärt sätt.
– Det här programmet, juristprogrammet i Stockholm är Sveriges mest sökta program. Jag ville bara ha det sagt.
Anna Persson, Filip Nyman och Ali Abdullah sitter i storsal C6 i ett av Stockholms universitets ljusblå hus. Föreläsningen i juridik börjar snart. De pratar om betyget som deras utbildning har fått av staten.
– Jag är faktiskt väldigt nöjd med min utbildning hitintills. Jag tycker att de är väldigt duktiga på att lägga upp utbildningen pedagogiskt. Så det omdömet reflekterar inte riktigt min upplevelse av utbildningen.
Högskolan är Sveriges största statliga sektor, den kostar över 60 miljarder om året. Men vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det?
– Det finns ju en viss status kopplat till utbildningen och det är ju inte roligt att få höra just om sin egen utbildning. Det kanske är lite orättfärdigt att plocka ut en liten bit av utbildningen och sedan nämna det om hela utbildningen.
I förra veckans Kaliber berättade lärare om hur sämre förkunskaper hos studenterna och mindre resurser till utbildningarna i kombination med det system som fördelar pengar till utbildningarna gör att nivån sjunker. För att motverka det infördes ett nytt kvalitetsutvärderingssystem 2011. Men systemet har brister och kan få orättvisa konsekvenser både för utbildningar och studenter visar vi i dagens Kaliber.
Vi går tillbaka till för ungefär ett år sen hemma hos Julia Shao. Hon går sista året på juristlinjen och skriver sitt examensarbete. Det är en av de första dagarna i september.
-- Första gången jag tog del av nyheten så var det på Dagens Nyheter.
“Svag juristutbildning i Stockholm”, är rubriken på artikeln och lite längre ner i texten: Stockholms Universitet håller bristande kvalitet. Julia blir nyfiken.
– Jag tycker att juristutbildningen på Stockholms universitet är en bra utbildning. Jag tycker att vi har underbara, jättebra lärare, som lär ut på ett väldigt pedagogiskt sätt och vi har ambitiösa studenter som tar del av en jättebra undervisning.
Juristprogrammet i Stockholm en av de utbildningar som har högst söktryck i Sverige. Julia går in på Högskoleverkets hemsida för att kolla hur utvärderingen har gått till.
– Av rapporten framgår att man slumpmässigt gått igenom examensarbeten bland juriststudenter på Stockholms universitet.
24 examensarbeten, alltså uppsatser, har lottats ut från ungefär 300 från hösten 2010 och våren 2011. Dessa har sen bedömts utifrån sex olika examensmål. På två av examensmålen har uppsatserna fått omdömet “bristande”, och det har i sin tur gjort att hela utbildningen fått omdömet “bristande kvalitet.” Företrädare för utbildningen har också fått beskriva hur studenterna når examensmålen i en så kallad självvärdering, men fokus ligger på uppsatserna.
– Då tror jag ändå att de flesta är överens om att man kan inte dra en slutsats om att en hel utbildning är av bristande kvalitet, utan Högskoleverket borde ha redovisat slutsatsen på ett annat sätt, det vill säga att de har granskat vissa examensarbeten som enligt deras syn på saken inte uppfyller vissa kriterier som Högskoleverket hade fastställt.
Tillsynsmyndigheten, före detta Högskoleverket som numera heter Universitetskanslerämbetet, har i uppdrag att se till att lärosätena kontinuerligt kvalitetssäkrar sina utbildningar. Det nya med det här utvärderingssystemet är att fokusera på resultat. Resultatet mäts i första hand genom att titta på de uppsatser som studenterna skriver mot slutet av utbildningen, examensarbetena. Man tittar också på utbildningarnas självvärderingar, och intervjuer med företrädare för utbildningen görs också. Men huvudfokus ska ligga på uppsatserna.
Brister kvalitén i något av de examensmål man utvärderar ifrån blir omdömet bristande kvalitet för hela utbildningen. Detta oavsett om examensarbetena visar att andra mål uppnås med god marginal. Utbildningar som får omdömet “mycket hög kvalitet” får del av regeringens miljardbonus och utbildningar som får omdömet "bristande kvalitet" kan i förlängningen tvingas lägga ner.
– När man tittar på den granskning de gjort av examensarbetena, så tycker jag att analysen och bedömningen av uppsatserna ifrågasätter jag inte alls. Jag är helt enig med dem och jag tycker att det finns flera saker vi ska jobba med där. Det jag var kritisk mot var två saker. Dels tycker jag att när man gör en bedömning av en hel utbildning så måste man beakta mer än bara examensarbetena.
Jonas Ebbesson är dekan, alltså högste ansvarige, på juridiska fakulteten på Stockholms universitet.
– Jag tycker att man drog för långtgående slutsatser, men när jag väl har sagt det så tycker jag att man ska också vara tydlig med att vi tog detta på största allvar, vi har satt igång massa åtgärder på grund av HSV:s arbete och för mig som relativt nybliven dekan förra året så var den här granskningen väldigt värdefull.
Jonas Ebbesson bläddrar i Högskoleverkets utvärdering.
Det är den som du har framför dig på skrivbordet här. Hur många sidor är den?
– Ja, hela rapporten som avser alla universitet är på en 100 sidor, men det som gäller Stockholms universitet är bara på några sidor. Dessutom var det så att när den här bedömningen kom så skickades den aldrig ut till oss i förhand för att kommentera, och sen blev det som en sorts konsumentupplysning på ett sätt som jag tycker är felaktigt. Om man läser detta utan att ha helheten så får man intrycket av att det här är en bristande utbildning. Och när de sedan får den informationen när de söker så skulle det kunna leda till slutsatsen att man inte ska söka till Stockholm.
En felaktig konsumentupplysning, säger Jonas Ebbesson på Juridicum på Stockholms universitet om Högskoleverkets utvärdering. En konsumentupplysning som kan hindra studenter att söka utbildningen och som också sätter en stämpel på utbildningen för de studenter som går där.
Även magisterutbildnigen i juridik fick omdömet “bristande kvalitet” i Stockholm. Här är det 20 uppsatser som har granskats. Flera av dem är får mycket goda omdömen. Men på ett mål har sex av de 20 uppsatserna ansetts bristande. Om en av de uppsatserna hade klarat just det målet hade utbildningen klarat sig. Nu föll den på målsnöret.
Vi åker till Karlstads universitet och mastertbildningen i Skatterätt. Där blev Björn Jernbacken, programansvarig, glad för Högskoleverkets omdöme “mycket hög kvalitet”.
– Eftersom vi har väldigt mycket kontakter med våra avnämare, skatteverket, revisionsbyråer och de som är framtida arbetsgivare, såg de att vår utbildning är bra. Det slogs upp ganska stort på Skatteverkets hemsida.
Två juristutbildningar på två olika lärosäten, den ena får sitt examenstillstånd ifrågasatt och den andra får del av regeringens bonusmiljard.
Vi tittar närmre på underlaget för bedömningarna. När vi räknar ihop alla mål i alla uppsatser ser vi att Stockholm har nästan lika hög andel mycket hög måluppfyllelse som Karlstad. Det skiljer åtta procentenheter. Och det skiljer bara två procentenheter i andel bristande måluppfyllelse. Ändå har Karlstad fått det högsta betyget och Stockholm det lägsta på den tregradiga skalan.
– De självständiga arbetena väger ju tungt. Men om det står och väger, jag vet inte, jag har inte specialgranskat just det här fallet, och jag vet inte vad bedömarna har sett i de andra underlagen, och om det har viktats upp.
Viveka Persson är utredare på Universitetskanslerämbetets utvärderingsenhet. Och de andra underlagen hon pratar om är alltså intervjuerna man gjort med företrädare för utbildningarna och självvärderingarna som utbildningarna har skrivit.
Kanske är det Karlstads självvärdering som har avgjort bedömargruppens betyg ”Mycket hög kvalitet”. I den står det bland annat att studenterna har förmåga att genomföra uppgifter inom givna tidsramar.
När vi tittade på bedömningarna av fler juristutbildningarpå både kandidat- och magisternivå hittade vi flera utbildningar med högre andel uppsatser med bristande kvalitet än i Stockholm men som ändå klarat sig över godkänt-ribban. Och samma skillnader fann vi också i utvärderingarna av kandidatexamen i företagsekonomi.
Där hade flera av examensmålen uppsatser med bristande kvalitet på uppåt 40%, långt över Universitetskanslerämbetets rekommendation på 30% för ett bristande kvalitet-betyg. Ändå har utbildningarna sluppit bli underkända.
- Borde inte fler utbildningar ha fått omdömet bristande kvalitet?
- Vi hade väldigt kort tid för metodutveckling. Vi har fått metodutveckla under resans gång. Företagsekonomi utvärderades i omgång ett. Då hade vi inte tagit fram några riktmärken.
Utvärderingssystemet har fått kritik från flera håll för att själva metoden brister. En av kritikerna är utvärderingsexperten Lena Lindgren, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon sitter med i Svenska utvärderarföreningen och har skrivit boken Utvärderingsmonstret. Hon pekar på problemen att man jämför utbildningar utifrån bedömningar gjorda på olika stora urval.
- Det kan skapa systemfel och hur man räknar genomsnitt, så det blir orättvist på något sätt.
Lena Lindgren syftar på urvalet av de uppsatser som granskas. På små utbildningar där det bara finns fem uppsatser att granska läser man alla uppsatser, men ju fler uppsatser som finns, desto mindre blir urvalet. Det var därför som man bara granskade 24 av ca 300 uppsatser vid Juridiska i Stockholm. Det här skapar viss statistisk osäkerhet. I en fotnot längst ner i alla granskningarna kan man läsa att metoden är 95 procent säker när det gäller att identifiera utbildningar med bristande kvalitet, men att metoden är mindre säker när det gäller att avgöra vilka utbildningar som har hög respektive mycket hög kvalitet. Ändå ligger metoden till grund för tilldelning av bonusmiljonerna.
Till stor det är det akademiker inom samma ämnesområde som formulerar underlaget till Universitetskanslerämbetets betyg på de olika utbildningarna. Till exempel har ett gäng statsvetare bedömt de statsvetenskapliga utbildningarna. Statsvetarna tyckte själva att utvärderingsmetoden var bristfällig och de satte en högre ribba för att ge utbildningar betyget “mycket hög kvalitet” än bedömargrupper för andra ämnesområden.
Viveka Persson på Universitetskanslerämbetet säger att det var bråttom att skapa det nya utvärderingssystemet, att man har lagt rälsen medan tåget kört. Hur påverkar det tillförlitligheten i systemet?
- Det är klart att det påverkar tillförlitligheten, det kan jag inte sticka under stol med.
Nu tycker Universitetskanslerämbetet att de har kommit till rätta med de initiala metodproblemen.
Men besluten som fattades tidigt, till exempel dem om jusristutbildningarna på Stockholms universitet, de står fast.
- Vi kan inte annat än erkänna att vi hade väldigt kort tid på oss att sjösätta det här systemet. Vi hade inte gjort någon pilottestning, vi hade inte testat systemet i skarpt läge och därför har vi blivit tvungna att ta fram en rad riktlinjer allteftersom systemet har sjösatts.
Vad är en bra utbildning? Hur mäter man det?
Den svenska högskolan har expanderat i snabb takt under de senaste decennierna och är nu den största statliga sektorn. Tanken med det nuvarande utvärderingssystemet var att säkra kvalitén i utbildningarna och motverka att man släpper igenom studenter som inte borde bli godkända. Dagens Kaliber har visat på stora brister med systemet. Vi har berättat om snäva urval av av uppsatser och otillförlitliga bedömningar. Flera forskare vi pratat med ifrågasätter också om systemet mäter det det är tänkt att mäta: utbildningskvalitet.
- Det som är min huvudkritik är att det man säger symboliserar resultat, det är en så väldigt liten aspekt utbildningens resultat.
Utvärderingsexperten Lena Lindgren igen. Statsvetenskapen på Göteborgs universitet, där hon är docent, har fått goda omdömen i utvärderingen. Ändå är hon kritisk till det här sättet att mäta. Examensarbetet, säger hon, är en sån liten del av en två, tre eller fyra år lång utbildning.
- Det här är bara sista knorren, ibland bara halva terminen av ett treårigt eller tvåårigt program. Resultat som jag ser det handlar om det som händer hos dem som deltar i utbildningarna, inte bara det som man skriver.
Man måste också titta på andra delar av utbildningen säger hon.
- Det handlar om att kunna kommunicera, föredra saker, och själva examinationen av examensarbetena handlar också om hur man kan kommentera andras arbeten.
När utvärderingssystemet sjösattes fanns, förutom uppsatsgranskningen, självvärderingarna och platsbesöken ytterligare en komponent. Man skulle skicka ut enkäter till före detta studenter, så kallade alumni, och höra hur de upplevde att utbildningen hade fungerat för dem i arbetslivet. Men svarsfrekvensen blev för låg och enkäterna kunde inte användas. De studenter som kommer till tals i systemets nuvarande utformning är de som är med i bedömargrupperna och de som hörs i de så kallade platsbesöken.
- Det här det enda sammanhanget som jag kan komma på där man förhåller sig till begreppet kvalitet ur någonting annat än brukarperspektivet. Det rimliga borde ju vara att det är studenterna och lärosätena som ska formulera vad de mest relevanta aspekterna för att värdera och mäta kvalitet är.
Erik Arroy är ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Han tycker att det är för snävt att värdera en utbildnings kvalitet utifrån de resultat som man kan mäta genom studentuppsatserna. Han tycker att man också ska titta på utbildningarnas förutsättningar och processer.
- Vilka resurser man har, hur miljön ser ut och sånt, såväl som hur studenterna upplever utbildningarna inledningsvis, processer handlar om lärandet, hur planeras utbildningarna, hur förhåller man sig till pedagogiken, vilket stöd ger man till studenter som ska underlätta deras läroprocesser på olika sätt. Nu mäter man ju resultatet. Man mäter i någon mån kvalitén på studenterna, men det säger ingenting om utbildningen.
Det nuvarande systemet, säger Erik Arroy, kan i förlängningen leda till att utbildningarna snarare ser till att rekrytera studenter som är duktiga på att skriva uppsats, istället för att höja kvalitén i utbildningen.
Regeringen har ett bonusprogram till utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. De får dela på närmare tre miljoner kronor om året. Hittills har 17% av utbildningarna fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Men flera kritiker menar att det är problematiskt att ge extrapengar till de utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”.
Lars Hultcrantz, professor vid Handelshögskolan vid Örebros universitet, är ordförande i den bedömargrupp som utvärderade landets Nationalekonomi-utbildningar. I hans grupp tyckte man att man kunde använda systemet för att se till att utbildningarna håller en miniminivå på uppsatserna, men de tyckte inte att det är rimligt att använda det för att fördela bonusmiljoner.
- När det gäller uppsatserna är det så att de svaga studenterna kräver de stora handledningsinsatser, medan duktiga studenter behöver man knappt handleda. Så förädlingsvärdet, alltså det som lärarna eller högskolorna bidrar med, är lite kopplat till uppsatsens slutliga kvalitet.
- Men då blir det en tvärtomeffekt att Handelshögskolan som fick omdömet “mycket hög kvalitet”, de får extrapengar, medan ett universitet som fick “bristande kvalitet” behöver mer resurser för att kunna handleda sina studenter mer.
- Ja, så är det ju. Varken jag eller någon annan i gruppen har sett att det skulle leda till hur man fördelar statliga medel till högskolorna.
- Det är klart att man som student i Karlstad tycker att det är inte rättvist att de ska ha så mycket pengar där, men tyvärr så har det blivit så.
Utbildningen i företagsekonomi på Karlstad universitet fick “Bristande kvalitet”. Där går studenterna Viktoria Pettersson och Simon Strid. De tyckte visserligen att omdömet på deras utbildning var rättvist, det fanns mycket att förbättra på den. Men de har funderingar kring att det var Handelshögskolan i Stockholm som fick bonuspengar.
- Som student i Karlstad så blir man ju lite irriterad ändå, för vi hade behövt resurserna här för att ens komma i närheten av de stora universiteten.
Utvärderingssystemets fokus ligger på utbildningarnas resultat och det är studenternas examensarbeten, alltså uppsatser, som bäst anses spegla det. Men lärosätena har, som vi berättat, också fått skriva självvärderingar där de beskriver hur studenterna når de olika målen för utbildningen. Det och att ta fram uppsatser och på andra sätt arbeta med utvärderingen har tagit mycket tid på de olika utbildningarna.
- Det var många involverade. Man bedömer att det var ungefär 200 timmar som lades ner. Säger Jonas Ebbesson, dekan på juristutbildningen på Stockholms universitet.
De olika utbildningarna har lagt ner olika mycket tid. Vid Chalmers tekniska högskola satsade man ordentligt på att få fram riktigt bra självvärderingar. Här anordnades workshops och seminarier i hur man skriver självvärderingar. Totalt lade man ner ungefär 26 000 timmar på framförallt självvärderingsarbetet. Det motsvarar runt 6 miljoner, bara på ett av landets ca 40 högskolor och universitet.
Björn Engström är vice prefekt och en av många anställda som deltog i arbetet med utvärderingarna på Chalmers.
- Jag för tiddagbok då, så jag har koll på min tid och det blev 244 timmar och jag uppskattar att 120 timmar var skrivarbete, resten var förberedelse på Chalmers och coachning av programansvariga och granskning av deras rapporter.
- Känns det som väl använda timmar, de här 244?
-Det är ju två effekter av arbetet, dels är det en rapport som produceras och den vet man kanske inte värdet av i sig. Men jag tror att de bidrar till - särskilt om det är lite osäkra fall - att de kan bidra till att skapa förtroende för det man gör på ett lärosäte.
Den andra effekten av arbetet med självvärderingen, säger Björn Engström, är att man gjorde en analys av utbildningens alla delar, vilket han tycker är kvalitetsdrivande i sig.
På Chalmers kostade arbetet kring utvärderingarna alltså ca 26 miljoner kronor. Alla lärosäten har inte räknat hur mycket arbete de lagt ner, men enligt en rapport från SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, uppskattas de totala kostnaderna för självvärderingarna hamna på mellan 150 och 225 miljoner kronor.
Självvärderingarna som lärosätena producerar läses sedan av bedömargrupperna för de olika utbildningarna, där också folk från näringslivet sitter med. Per Fagrell på Teknikföretagen är med och utvärderar ingenjörsutbildningarna och han har lagt ner mycket arbete på att tolka självvärderingarna och utifrån dem se om studenterna nått de olika målen.
- De är strukturellt likadana. De är indelade i vissa kapitel, men där under kan man skriva väldigt fritt. Man kan inte lägga upp tre fyra bredvid varann och bocka av. När man rättar ett matteprov kan man lägga upp uppgift ett på alla och bocka av. Det går inte här. Här måste man läsa alla 30 sidorna och så går man till nästa och läser alla 30 sidorna och då får man försöka hitta. Och det är lite komplicerat tycker jag.
Per Fagrell är också fundersam över hur mycket tid utvärderingen har tagit i anspråk.
- Det är ju väldigt mycket tid som läggs ner. Jag har räknat ut hur mycket tid jag har använt i bedömargruppen hittills och det är 160, 170 timmar. Jag gör ju det som en del av mitt jobb därför att vi tycker att det är viktigt att bevaka att vi har bra ingenjörsutbildningar. Men jag har ju inte haft tjänstledigt eller något för att göra det utan det är kvällar och helger och en del av min arbetstid. Och den kostnaden ser inte Universitetskanslerämbetet, eller regeringen.
Vilken metod för utvärdering man än väljer så kan man vara säker på en sak: den som granskas kommer att anpassa verksamheten efter det som granskas. Särskilt om utvärderingens resultat är kopplad till pengar.
När man nu granskar examensarbeten betyder det att man på utbildningar runt om i landet plötsligt lägger extra krut på att handleda examensarbeten, plötsligt får studenter mer hjälp med att skriva sina uppsatser. Om det berättar flera lärare som Kaliber talat med. Men utvärderingarna har också lett till att man på allvar sett över sina utbildningar för att förbättra kvalitén. Så även om metoden har stora brister så har den haft positiva effekter.
Under de senaste 20 åren har utvärderingar av den offentliga sektorn vuxit i omfång. Skolinspektionen, Vårdanalys och Kulturanalys är några exempel på nya myndigheter som utvärderar den offentliga sektorns resultat. Shirin Ahlbäck Öberg forskar om mål och resultatstyrning. Hon pekar på på problemen med de stora kontrollsystem som måste konstrueras för uppföljningen av resultat inom offentlig verksamhet.
- Det är klart att man ska följa upp offentlig verksamhet, men det som har hänt - från att vi knappt hade någon uppföljning eller utvärdering fram till 70- och 80-talet - det är ju att den här utvärderingsidén har ju verkligen exploderat. När man införde mål- och resutlatstyrning var det för att ha koll på vart pengarna gick, och det var ju en bra tanke. Men det har ju blivit så mycket av det här att det är en väldig byråkrati som krävs, som måste byggas upp för att matcha det här. Det gör att det är kostsamt, så det som en gång var satt att effektivisera verksamheten har blivit en industri i sig som kostar pengar och resurser. Jag menar att vi för länge sen har passerat jämviktspunkten för när det ger mer än vad det kostar.
- Och gäller det högskolan också?
- Ja, absolut, det är ju mycket mer av återrapporteringskrav hela tiden. Jag brukar säga att det här är ett misstroendets politik.
I förra veckans program berättade högskolelärare om hur de är klämda mellan studenternas sjunkande förkunskaper och minskande resurser. De lärare vi pratade med oroade sig för att nivån sjunker hos utbildningarna. Idag berättar vi om regeringens försök att stoppa kvalitetsbrister i utbildningara med ett utvärderingssystem som kostar hundratals miljontals kronor och som dessutom inte gör jobbet.
- Hej, har du cyklat hit?
- Anna
- Maja
Universitetskansler Lars Haikola är chef över Universitetskanslerämbetet, före detta Högskoleverket, alltså den myndighet som genomför utvärderingen. Han tycker att systemet fungerar bra för det den ska göra, det vill säga att att utvärdera om landets utbildningar uppfyller de examensmål som är satta.
Kritiken att studentuppsatserna endast utgör en liten del av utbildningarna bemöter han med att examensarbetena i de flesta teoretiska utbildningarna ändå ska vara den sammanlagda kunskap som studenten tillgodogjort sig under utbildningen.
- Uppsatsen ska samla upp alla tidigare färdigheter, förmågor och kunskaper som man har tillägnat sig i hela utbildningen. Därför får uppsatserna en särskild roll och de bättre speglar hela utbildningen än andra delar av utbildningen gör.
I de utbildningar där andra förmågor som till exempel muntlig kommunikationsförmåga är viktiga är självvärderingarna som lärosätena har skrivit komplement till examensarbetena. Att självvärderingarna ser olika ut och läggs olika vikt vid när de slutgiliga betygen för utbildningarna sätts är inte konstigt, säger Lars Haikola.
- Vi ger ju lite mallar naturligtvis. Självvärderingen ska vara utformad med lite rubriker och med en viss längd så att vi får en jämförbarhet mellan dem, men en fullständig rättvisa i en gudomlig mening uppnår vi inte med detta utvärderingssystemet heller.
Kritiken att det här utvärderingssystemet snarare mäter kvalitén på studenterna än deras examensarbeten och att man inte tittar på hur mycket en student lär sig under utbildningens gång har Lars Haikola förståelse för, men poängterar att det inte är myndighetens uppdrag i det här systemet.
- Ordet kvalitet är ju hopplöst mångtydigt och svårt och ideologiskt färgat och allt detta. Vi gör en operationell definition av kvalitet.
Vi återvänder dit vi startade, till juridikstudenten Julia Shao. I dagarna kommer beskedet om hennes utbildning, en av Sveriges mest eftertraktade, kommer att läggas ner eller inte. Hon oroar sig för att den har fått en skamfläck. Att hennes framtida arbetsgivare kan välja en nyutexaminerad student från Uppsala eller Lund hellre än från Stockholm. Och hon tycker att det är orättvist att den skamfläcken beror på helt felaktig myndighetsutövning.
- Jag skulle vilja dra en liknelse med en åklagare som överväger att väcka åtal mot en person som är misstänkt för ett brott. Då måste åklagaren kunna presentera ett fullgott bevisunderlag för att man ska kunna gå vidare i nästa steg. Att börja utreda om den här personen är skyldig eller inte. Annars är det ingen idé att väcka åtal. Och på samma sätt måste Högskoleverket komma på ett sätt som håller för att de ska kunna redovisa så verklighetsförankrad slutsats som möjligt.
Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz
Vad händer när studenter med allt sämre baskunskaper i matematik och svenska, möter en högskola med ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt? Kaliber handlar den här veckan om tillståndet i den svenska högskolan - om korrumperade lärare, sämre studenter och en skola som behöver se om sin krympande ekonomi.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Krisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitetslärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns.
– Lärare har ju i alla tider klagat på att studenterna är svaga att de kan inget och sånt, men det som har hänt nu är någonting helt annat, att det är så många som har så påtagliga svagheter i sina förkunskaper och färdigheter.
Humanekologen Ebba Lisberg Jensen är en av de universitetslärare som gått ut offentligt och talat om högskolestudenter som ligger på 13-åringars nivå när det gäller att läsa och skriva.
Hon sitter på sitt rum på Malmö Högskola med en bunt tentor framför sig.
– När man ser vad de som skrivit, de som har problem och det har inte alla, men allt fler, då blir det ofta så påvert att man som lärare inte kan utläsa vad som står, alltså man fattar inte vad det står.
Kan du läsa upp nåt exempel?
– ”Moralisk expansionism ligger i moralen och etiken…” alltså det är så vagt, ”att expandera vad som är rätt och fel till alla levande varelser…” så att som lärare så kan man ofta sitta och tänka att man kanske kan tolka in nåt man kan förstå, men samtidigt så är det ju inte meningen att man ska tolka in nåt man kan förstå.
Det finns både svenska studier, internationella jämförelser och diagnostiska prov som visar att svenska ungdomars kunskaper i bland annat matematik och svenska har sjunkit under senare år. Så vad händer då när allt sämre förberedda gymnasister möter en högskola med ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt?
Om det berättar universitetslärare i dagens Kaliber.
– Förvånansvärt ofta är det studenter som man kanske har uppfattat som väldigt aktiva i föreläsningssituationen och mycket intelligenta i samtalet, så det är absolut inget fel på deras förstånd, det är viktigt att betona, utan det är en oförmåga att handskas med text.
– Jag har några här som tex inte alls har system mellan versaler och gemena bokstäver och då är det ju väldigt svårt att som lärare kunna… ska vi se här: “befolkning, explosion, den industrialism, är många orsaker som förstör jorden”.
Hur behandlar du en sådan här tenta, sådana här svar?
– Jag skriver oftast kommentarer, vi ger väldigt mycket feedback, vi ägnar oss väldigt mycket år det, och tyvärr är det så att ju fler studenter som har svårigheter med språket, desto mer tid går till att ge feedback. Och det är inget vi är ensamma om vid Malmö Högskola utan jag har fått säkert hundra mejl, föst var jag med i Obs och sen fick det lite större spridning och jag har fått enormt mycket respons från andra lärare.
Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit.
– De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss, de har gått i skolan, kraven för att man ska komma in på lärarutbildningen och bli samhällslärare är att man har matte B, samtidigt märker man att de inte verkar förstå ens elementa som de borde ha lärt sig i matematiken redan på högstadiet.
Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven, eller vad händer?
– Ja, om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter, men verkligheten är nog inte riktigt så panglossiansk, det är inte så vi ofta gör, utan jag tror, även om vi inte medvetet gör det så blir det nog så att får vi ett sämre material att jobba med så anpassar man ju kraven lite grann efter det materialet. Det är inte så rimligt att tro att en lärare vill underkänna 9 av 10 studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Men det är klart att det är ingen som säger att vi sänka kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto tror jag att vi gör det, och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har inom högskola, där genomströmningen av studenter syns i vår budget.
Det är upprop på kursen i Praktisk engelska vid Uppsala Universitet. Universitetet får en viss summa av staten för varje student som skriver in sig på kursen och en annan summa för varje student som blir godkänd. Det är så grundutbildning finansieras i Sverige. Ju fler godkända, desto mer pengar.
– Och då har du ett incitament att frångå kvalitetskraven.
Jens Stillhof Sörensen är freds- och utvecklingssforskare, Lena Widding Hedin är sociolog och medicine doktor.
Kaliber har intervjuat ett tjugotal lärare från olika högskolor och universitet som säger ungefär samma sak: ja, studenternas förkunskaper har försämrats och för att tillräckligt många ska bli godkända måste vi antingen jobba mer än de har betalt för - eller sänka kraven. Lasse Ekstrand undervisar i ekonomi vi högskolan i Gävle
– Om man nu fick välja sina studenter kanske det skulle se annorlunda ut men kan ju inte sänka examinationsgraden allt för mycket eftersom ekonomin är uppbyggd på att vi examinerar…
Marja Kaikkonen, sinolog:
– Lärarana känner sig pressade ibland till att godkänna på nåder och hitta på alla möjliga kompletteringar som äter upp vår forskningstid.
Lena Widding Hedin, igen:
– Jag får vara lite uppriktig och säga att jag har själv hjälpt ett antal studenter att komma igenom faktiskt genom att lägga ner extremt mycket arbete. Och idag finns det på en del utbildningar som jag har varit på så finns inte underkänt, det finns komplettering.
– Jag ser ju hela tiden en ganska svårt sjuk patient framför mig, en patient som ska få en bedömning om man klarar att utföra ett visst arbete…
Åsa Cider undervisar blivande sjukgymnaster och arbetsterapeuter i fysiologi vid Göteborgs universitet och arbetar också själv som sjukgymnast. Hon menar att sjunkande förkunskaper och sänkta krav är ett hot mot patientsäkerheten.
– Vi har ju jätteviktiga uppdrag när vi jobbar i våra yrken, som kan påverka en människas hela liv, vi gör intyg vad man klarar och inte klarar… bilkörning… och då måste man ju veta, det går ju inte bara att tycka.
Åsa Cider har gett fysiologikursen i 10 år. Hon upplever att studenternas förkunskaper i matematik och fysik har försämrats under den tiden. I våras var det bara 35 procent av de blivande arbetsterapeuterna som klarade tentan. Efter omtentan ville studenterna byta examinator.
– Och då blev jag inkallad till ledningen och så sade de att det var ju fel på tentan, de sade att studenterna ska inte behöva kunna det här, att det är alldeles för svårt. Och det är ju inte för svårt, det är ju det som vi haft hela tiden.
Åsa ville inte skriva en lättare omtenta, kompromissen blev att man delade upp nästa omtenta i två delar så att studenterna kunde välja att skriva den i två omgångar.
Och från och med den här terminen har man gjort om kursen i fysiologi. Åsa menar att man anpassar nivån efter sjunkande förkunskaper, men programansvariga Kajsa Eklund säger att det inte handlar om att sänka krav utan om att skräddarsy kursen efter arbetsterapeuters behov.
– Arbetsterapeuter ska ha en god kunskap i fysiologi, men det betyder inte att de ska ha precis samma kunskaper som sjukgymnaster. Olika professioner behöver olika kunskaper och det är ju för att de ska kunna komplettera varandra. Upplägget kommer att bygga mycket mer på förståelsekunskap, inte faktainpluggning utan att förstå sammanhangen.
Litteraturvetaren Helene Blomqvist vid Karlstads Universitet undervisar bland annat svenska för blivande lärare. Hon menar att kraven har sänkts.
– I praktiken ja, det finns liksom inga möjligheter - annars skulle ju alla lärarstudenter få tillbringa en massa extraterminer innan de blev färdiga med sin utbildning och det funkar ju inte med studiemedelssystemet, så man är ju bara piskad rent praktiskt att sänka kraven. Och det känns som att det blir en ond cirkel som man fasar för, att studenterna kommer med lägre kunskaper från grundskola och gymnasium och så är de lärarstudenter och så utexamineras de med mindre i bagaget än vad tidigare generationers lärare hade och då sänks väl kunskapsnivåerna ytterligare i grundskola och gymnasium, jag vet inte var det ska sluta det hela. Det känns ju djupt bekymmersamt.
Ersättningen per student varierar mellan utbildningarna. Medicin, teknik och konstnärliga ämnen får mer och samhällskunskap och humaniora får mindre. Ersättningen för en godkänd Operastudent är tio gånger större än den för en språkstudent. Under senare år har regeringen skjutit till extra pengar till de fattigaste ämnena, men enligt svenskläraren Helene Blomkvist har det inte märkts. Anslagen räcker bara till två lektioner i veckan, vilket är alldeles för lite menar hon.
– Om vi nu kommer in på genomströmning så säger det sig självt att studenter som inte klarar tentamina får men tentera om, det klarar mer tid, mer resurser, och klarar de inte det kommer de igen…. vilket kräver mer resurser. Och även om vi får höra hela tiden att vi måste sätta kvaliteten före genomströmningen så är det i realiteten väldigt svårt att göra det när man hela tiden arbetar på gränsen av sin förmåga för att man vill ge studenterna en fullgod utbildning, och det är egentligen omöjligt med den nuvarande studentpengen, så då det blir så att man till sist kanske mer eller mindre låter nåd gå före rätt och släpper igenom studenter som man kanske egentligen inte borde släppa igenom därför att man helt enkelt inte har mer resurser att lägga på dem, inte mer tid och inte mer ork.
Kan ni inte då underkänna på hela kursen?
– Jo det är klart och det är klart att vi måste, det finns ju studenter som inte är skickade att bli tex svensklärare, eller som inte lägger ner tillräckligt jobb för att klara det och det är klart att vi måste underkänna och det gör vi ju också.
Nytt för i år är att högskolorna inte får nån ersättning alls för de studenter som inte tar några poäng. De kallas inaktiva studenter, men ibland handlar det om studenter som är aktiva och kräver mycket lärarstöd men som ändå inte lyckas.
– De som så småningom faller igenom och som kanske inte lyckats ta ett enda poäng, de har vi slitit mycket med, man sliter mer med de som har det svårt, men det får vi ingenting för.
Ersättningssystemet, som alltså innebär att lärosätena får betalt för varje registrerad och godkänd student, infördes 1993. Ann Fritzell var huvudsekreterare i utredningen som tog fram för förslaget. Hon berättar att universistetslärarnas fackförbund SULF framförde oro när förslaget presenterades då, för drygt 20 år sedan.
– SULF:s företrädare när vi träffade dem sade de att “det här systemet kommer att uppmuntra lärare att lättvindigt godkänna studenter” och då sade någon av oss: “Nämen nog är väl era medlemmar mer professionella än att de skulle godkänna någon bara för att man får mer pengar?” Och det visar väl kanske hur aningslös åtminstone jag var.
Sedan ersättningssystemet infördes har anslagen per student minskat i faktiskt värde. När anslagen varje år skrivs upp med hänsyn till inflation och löneökningar så görs också ett avdrag för den tänkta produktivitetsökningen. Lärosätena har nämligen krav på sig att öka produktiviteten lika mycket som den privata tjänstesektorn. I år blev ökningen noll procent.
– Då jämför man med banker och försäkringsbolag och detaljhandel och det vet ju alla att i alla de verksamheterna så är det bara självbetjäning som har gällt, och för varje år så blir det mer och mer så. Och så kan man inte rationalisera högre utbildning. Det kan inte bli självstudier, då blir det något annat.
Krav på ständigt ökad produktivitet gäller för hela den offentliga sektorn, men Ann Fritzell menar att det är extra olyckligt när det gäller högre utbildning.
– Man kan inte lägga studenter på hög vilket rättsväsendet kan göra. de kan lägga ärenden på hög som de inte hinner med och så blir det balanser och så kan man peka på dem säga, nu hinner vi inte med, vi behöver mer resurser. Men högskolor kan inte lägga studenter på hög, de måste utbilda fler och fler för att få samma värde av pengarna. På det viset är det ett djävulskt system och det är därför som systemet nu är korrumperande för kvalitén.
Ann Fritzell arbetade under den senare delen av sin karriär på just universitetslärarfacket SULF. I fjol räknade hon ut att urholkningen av studentpengen har gjort att lärosätena förra året skulle ha behövt tillföras nästan 7 miljarder kronor för att få samma köpkraft som när systemet infördes.
– Den här ständiga urholkningen av resurserna och det mer komplicerade utbildningsuppdrag som breddningen, expansionen har inneburit har gjort att lärare har fått ett mer komplicerat uppdrag men med mindre resurser per student, och då är det naturligtvis så att risken är stor att man kan sänka kraven.
I takt med att anslagen per student urholkats så har den lärarledda undervisningen per student också minskat. Enligt en studie som TCO gjort uppger nästan varannan heltidsstudent idag att den har mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan.
Det verkar vara lärarna som hamnar i kläm mellan studenternas sjunkande förkunskaper och institutionens ekonomiska krav. Administrativa uppgifter har tillkommit, och alla lärare som Kaliber talat med berättar om en växande arbetsbörda. Sören Nordlund är adjunkt i psykologi vid Högskolan Dalarna.
– I takt med att tentorna blir sämre och sämre, ger jag mer och mer kommentarer – det är en rätt studenten har, en kundrättighet. Men i takt med att tentorna blir sämre och sämre, för det blir de, så ger jag mer och mer kommentarer, för studenten har rätt att få kommentarer, det är en kundrättighet, det är en kund som ska kunna gå vidare med hjälp av min information och ibland känner jag att vem är det som skriver tentan?
Du kallar studenterna för kunder, varför det?
– Det har blivit så, det är inte bara jag, det är hela högskolan, jag ser hur de behandlar studenten, man vill ha fler kunder för då får man fler och fler kunder, det genererar en ekonomi. Man betraktar studenten som en kund som genererar en ekonomi, då vill man inte stöta den ifrån sig.
Men det är väl bra att skapa nöjda studenter?
– Ja det är väldigt bra att skapa nöjda studenter, men problemet är att det blir färre och färre som har förmåga att leva av egen kraft. Men akademin är ju ett ställe där man prövar förmågan, det handlar om att ha den förmågan men också att använda den förmågan, det är det som genererar den goda akademikern. Det är en av mina viktigaste uppgifter att se till att de bästa kommer fram. Men det här kund ser inte jag inte med tillförsikt på framtiden när det gäller den akademiska kvalitén i högskolan.
Nu börjar det bli deprimerande i dagens Kaliber. Här måste nog inflikas att studenternas förkunskaper skiljer sig mycket mellan olika utbildningar och olika lärosäten. Fortfarande finns det många toppstudenter. Flera lärare framhåller också att studenterna blivit bättre på tex muntlig framställning, engelska och att själva söka information.
Fredrik Lundell som är prisad lärare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm menar att dagens studenter kan saker som de inte kunde när han började undervisa för 20 år sedan.
– Till exempel är det så att nästan alla studenter som börjar högskolan kan redigera film, vilket var en exklusiv sak förut, högskolan utnyttjar inte all kunskap och den kunskapsredovisning som vi efterfrågar på universitetet är dåligt matchat efter gymnasieskolans sätt att kontrollera och verifiera kunskap.
Du talar inte om minskade utan ändrade förkunskaper?
– Ämnesmässigt är det tveklöst så att , till exempel i matematik har vi på KTH sett att kunskaperna har minskat, de som börjar idag är i mindre grad förmögna att klara uppgifter som de i högre grad var förmögna att lösa för 10 år sedan, det ser vi som fastställt. Men jag vill också säga att bilden är betydligt bredare än så.
Betyder det att ni lärare måste arbeta mer för att få studenterna godkända?
– Det är ju två delar i det där, att utveckla kunskap tar ju tid och om man börjar på en lägre nivå så hinner man inte lika långt. För att kommer så långt som möjligt gäller det att möta på rätt ställe, att man börjar där studenten är och inte där man tycker att den borde vara, och det gäller att använda den pedagogik som är anpassad till den kunskap som studenten behöver ta till sig och träna de färdigheter som studenterna behöver. Behöver de träna sig i att resonera kring ämnet så behöver man aktiviteter som tränar resonemang snarare än faktainpluggning.
Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg vid Uppsala universitet forskar om New Public Management, det vill säga de typer av styrsystem som infördes inom den offentliga sektorn i början av nittiotalet. Ersättningssystemet i högskolan, där de ersätts för varje godkänd student, är ett exempel på New Public Management och Ahlbäck Öberg berättar att det fått liknande effekter i högskolan som inom exempelvis vården.
– Genomströmning är ett jätteviktigt mått plötsligt i NPM-system, att man levererar som man ofta hör, att producera, att folk klarar av kurser och så och det kan komma i konflikt med våra professionella normer där hög kvalitet kan innebära att man inte alls släpper igenom alla. Och så fort man diskuterar det här, när vi säger att det här är ett problem, för oss är det viktigt att upprätthålla kvalitén och inte sänka ribbor, då tittar de oss i ögonen och säger: tycker du att du själv sänker ribbor? Och det vill man ju inte tro att man gör. Men det är klart att det är en fara i det. NPM bygger också på en idé om ständig effektivisering och till slut har man nått en punkt där det inte finns något fett i verksamheten och då får det konsekvenser för verksamhetskvalitén och det är då folk börjar reagera och det är då vi får läkaruppror och även att lärare inom ungdomsskolan, och jag tror att en stor anledning till att man diskuterar det nu är att man har man nått vägs ände när det gäller rationaliseringar.
Även inom högskolan?
– Ja det tycker jag absolut, och särskilt när det gäller våra studenter på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, de har ju väldigt lite lärarledd undervisning per vecka faktiskt.
I dagens Kaliber har en rad lärare berättat om studenter som kommer till högskolan med sämre förkunskaper än tidigare generationer, och om hur de tvingas sänka kraven för att inte för många ska bli underkända. Flera har kopplat problemet till dålig ekonomi och ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler som godkänns. Lars Haikola är Universitetskansler och ansvarig för tillsynen av högskolan. Han säger att det å ena sidan är svårt att mäta om förkunskaperna verkligen har sjunkit, men att han å andra sidan tar problemet på allvar.
– Nu kom det här nya ersättningssystemet 93 då va jag själv aktiv lärare och jag upplevde väldigt tidigt i min kollegiala roll att svenska universitetslärare har en sådan yrkesstolthet att de inte låter sig tubbas till att sänka kraven för att ledningen säger till dem att nu måste du släppa igenom fler så att vi får in mer pengar i systemet, svenska lärare fungerar inte på det sättet. Det är mitt absoluta grundsvar på den här frågan. Men det finns en grundrisk inbyggt i systemet, det är självklart.
Sen dess har ju också anslagen urholkats reellt och då menar många att det har ökat den här faran…
– Ja så är det, så är det, den svenska högskolan har expanderat kolossalt mycket, den är ju nu den största statliga arbetsplasten, det är en halv miljon studenter, det betyder också att den är en helt annan högskola än när jag trädde in i den 1966, då var det 8 procent av en kull är det 43-44 procent av en högstadiekull.
Det som kan motverka sjunkande kvalitet menar universitetskanslern, är högskolans kvalitetsutvärderingssystem.
– Motkraften till detta är ju just utvärderingen av utbildningen, och det är ju motkraften mot att man sänker kraven.
Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz
200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE
Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar.
Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de.
Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken.
James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här.
Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator.
En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren.
Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen.
Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet.
Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt.
På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit.
Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem.
Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet.
Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen.
Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet.
Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld.
Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore.
Alla unga – gängmedlemmar och andra - som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand.
Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten.
Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl.
Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna.
Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson.
Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson.
I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband.
Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då.
Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut.
Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer.
Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här.
Sgt Hopsons grundtes är att hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det.
Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han.
Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott.
Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga.
För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han.
Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet.
Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”.
Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom?
Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen.
Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia.
Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar.
Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han.
Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han.
Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret.
Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer.
Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken.
På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet.
Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså.
Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan.
Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet.
Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan.
Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp.
De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det.
Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore.
Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29.
Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han.
Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han.
Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas.
Det funkade inte alls menar Brandon Scott.
Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna.
Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan.
Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort.
Mycket handlar om att belöna ett bra beteende – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande.
Det största misstaget man gjort i Baltimore är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han.
Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället.
Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning.
Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här.
Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv.
Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till.
Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår.
Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att
den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen.
Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen.
16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget, familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon.
Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon.
Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap.
Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum.
Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de.
Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik.
Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med.
Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga.
Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon.
Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i.
Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket.
Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta.
Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden.
Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga.
Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla.
Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue.
Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns.
Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar.
Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta.
Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år.
Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk.
Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han.
Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige?
Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ.
Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget.
Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson
Exekutiv producent: Eskil Larsson
Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.
– Känner du igen Fredrik här?
– Du var i bibilioteket…
– ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”…
– Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm.
Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen.
– Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är.
– I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska, – ”vad pratar de om, golar han eller?”.
Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media.
Beatrice Ask, justitieministern, inleder:
– …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng.
Men låt oss backa bandet ännu lite till.
I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet.
Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen.
5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.
Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola.
Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”.
Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet.
Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom.
Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det.
Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen:
– Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver.
Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad.
En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen.
I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med.
Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.
Maria Larsson, barn- och äldreminister:
– Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat.
Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag:
– Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.
Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta:
– Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta.
Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon.
I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet.
Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids.
Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter:
”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.”
Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping.
Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång.
En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom.
Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark.
– Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre.
Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott.
– De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre.
”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen.
Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill hjälp med.
– Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med.
Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten?
– Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad?
– Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa.
– Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc.
Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars?
– Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå.
Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år.
Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna.
Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger.
Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet.
Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss.
När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många.
När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem.
RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut.
Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter.
Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss.
Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa:
– Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott.
På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut.
Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade.
Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra.
En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen.
Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de.
I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden.
Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det.
– Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella.
Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts.
– Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger.
Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form.
– Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt.
Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du?
– Ja, men det är ju så. Det är ju politik också…
Hur framställdes projektet för henne?
– Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra.
De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden?
– Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.
Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete.
Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han.
– Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela?
Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar.
Man har tagit upp Linköping som ett exempel…
– Man kan inte dra slutsatser från sifforna.
– Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt.
Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar.
– Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala.
Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef?
– Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten.
Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet?
– Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting.
Vad har det här gått ut på?
– Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem.
Det är ganska allvarlig kritik?
– Ja.
Du tycker att du har belägg för det?
– Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts.
Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det.
– Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt.
I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde.
Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper.
Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så?
–Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så.
Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena?
– Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är.
Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort?
– Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler.
Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också?
– Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då.
Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt?
– Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller.
Men han sa ju så?
– Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad…
Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”.
– Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden.
Men han kanske ska ha belägg för det han säger då?
– Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.
Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat?
– Nej.
Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden.
Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln?
– Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.
Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet?
– Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet.
Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena.
– Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna.
Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu?
– Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid.
Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll?
– Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.
Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.
Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola.
– Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa.
– Det ska vara säkerhetsglas det här.
Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är.
– Träffa dom dig?
– Nej, jag klarade mig.
– Varför gjorde de så?
– Slog de dig?
– Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig!
Vad kände du då?
– En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen.
Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland?
– Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen.
– Tjenare!
– Tja!
– Ute och fingår?
Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson
Exekutiv producent: Eskil Larsson
De får gömma vapen, transportera knark och hämta upp pengar - och de är i vissa fall inte mer än 11 år gamla. Kaliber har granskat ett ljusskyggt fenomen - de kriminellas yngsta hantlangare, springpojkarna som gör grovjobbet för att deras ledare inte ska riskera att hamna i fängelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
De eldar bilar, bär på knark och förvarar vapen. Springpojkarna är från elva år gamla och utnyttjas av äldre kriminella. Kalibers granskning visar att kriminella springpojkar finns i stora delar av landet - samtidigt har polisen svårt att få koll på dem.
– Det var typ hämta pengar och sånt. Typ ringa upp en person och säga kom hit med si och så mycket så tog man dem. Det var inte små summor, 13 lax och sånt. Det var folk som var skyldig honom.
De kallar dem småbröder, springpojkar, hundar, horor eller åsnor. Småkillar som gör äldre kriminella olika tjänster. När de bär på skjutvapen, narkotika, pengar från brott – så riskerar de inget eller ett lägre straff än vuxna. Det är en vedertagen metod i kriminella nätverk för att skydda de äldre. Och samtidigt en skola i brott för de unga.
Kaliber har granskat ett ljusskyggt kriminellt system där barn och ungdomar utnyttjas och löper stor risk att rekryteras in i en kriminell livsstil.
– Vi träffades ute där det inte var så mycket folk. Typ hamnar och sånt. Man gick dit. Snackade. Tog pengar och sen drog därifrån. Sen dagen efter så åkte man och lämnade dem.
Han som pratar är en kille vi kan kalla ”Sami”, fast vi har låtit en annan person läsa in vad han sagt. Han är en äldre killes så kallade ”lillebror”, i dag är han 15 år, men han började göra tjänster för två-tre år sen när han var runt 12-13 år.
Springpojke, det är inget ord med positiv klang. Inget han direkt vill bli förknippad med. Men i flera års tid hjälpte ”Sami” en några år äldre kriminell med tjänster. De kallar vandra ”bröder”, fast de inte är släkt.
– Han är som min storebror. Kött och blod – det finns ingen skillnad alls.
”Sami” går på högstadiet i dag. När han var nio-tio började han och några kompisar stjäla mobiler, mp3-spelare, kläder i butiker. Som 10-åring åkte han dit för inbrott. Då var han rädd att soc skulle ta honom, men det hände aldrig någonting.
Det som hände istället – var att en ny figur dök upp i ”Samis” liv. Vi kan kalla honom ”Kevin”.
– Ja, jag har alltid sett upp till honom sen jag träffade honom första dagen.
”Sami” var 12-13 år då. Den här killen ”Kevin” var äldre och hade på sig tröja den dagen, berättar ”Sami”, alltså en med gängemblem på. Han och några kompisar gick fram, men ”Sami” var den av dem som höll kontakten och fortsatte träffa honom.
Varför ville du prata med honom?
– För att han var medlem i nåt.
– Ja, frågade honom om en cigg kommer jag ihåg. Han frågade hur gammal är du – jag berättade och vi började snacka hit och dit.
”Sami” fick nya idéer när han snackade med den äldre killen. Som att man kunde råna såna som sålde knark. För de kunde ju inte gå till polisen och anmäla det.
Han och en kompis valde ut någon, gick fram, så drog de kniv och rånade dem.
– Han kan ju inte gå till polisen och säga att han blev rånad på 20 gram.
Vad gjorde du av alla pengarna?
– Kommer inte ihåg. Köpte cigg och sånt.
Är det för at du inte vill tänka på det?
– Nej – jag har inte skuldkänslor eller nåt.
De du rånade då?
– Vad ska man göra – man drog fram kniv och tog deras saker. Man är där för att ta deras saker – inte för att skada dem.
Knarket sålde han vidare sen. ”Sami” säger att han själv varken röker cannabis eller dricker alkohol.
Det här är hans egen berättelse, eftersom han inte är dömd för någon av de här sakerna, så kan vi inte kolla uppgifterna. ”Sami” fipplar med sin coca colaburk, leker med tändaren – eller röker – under stora delar av intervjun. På många frågor svarar han säger att han inte minns.
Killen vi kallar ”Kevin” började ge honom pengar, och ”Sami” gjorde tjänster åt honom. Som att hämta pengar, stora summor, berättar han. Däremot bar han aldrig vapen åt honom till exempel.
När han frågade om något – kan du hämta de där pengarna?
– Det känns ingenting. Jag fick alltid pengar av honom. Så om en ställer upp åt mig, så ställer jag upp tillbaks.
När du träffade andra i din ålder – visste de att du hade honom bakom dig?
– Ja, det är klart. Han känner de flesta – han känner nästan alla och alla vet vem han är.
Ville du bli som honom när du blev äldre?
– Vänta en sekund…
[Telefonen ringer]
Det är en klasskompis som vill ha hjälp att reda ut nåt tjafs mellan två killar i klassen. Jag blir påmind om att ”Sami” faktiskt är väldigt ung.
Du lyssnar på Kaliber – om springpojkar – unga som utnyttjas är äldre kriminella.
Vi har frågat landets alla polismyndigheter – och problemet med unga som utnyttjas för att göra tjänster åt äldre kriminella visar sig vara spritt i stora delar av landet.
Linköping, Uppsala, Malmö, Gävle, Jönköping, är några exempel. Vid de allra flesta polismyndigheter – 17 av 21 – finns personer som kan bekräfta att det här förekommer hos dem.
Ofta hör det ihop med något kriminellt nätverk – och ibland handlar det om enskilda kriminella som använder minderåriga.
Jag ber om att få tips på domar och polisens förundersökningar för att kunna läsa om det. Men ofta finns inga såna. Poliser ser saker, hör saker från tipsare och avhoppare – de vet – men det går inte att bevisa.
Men de kan ge exempel på vad de misstänker att springpojkar som finns i deras område fått göra. Först ut här Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista/Akalla/Hjulsta.
– Vi har ett antal ungdomar, alltifrån 12-13 år upp till 15-16 som agerar springpojkar åt äldre kriminella och då pratar vi om åldersgruppen 18-23 år ungefär.
Mats Rosenqvist, kommissarie polismyndigheten i Jönköping, chef brottsförebyggande funktionen:
– Det jag först tänker på är det här med narkotikaförsäljning. Det är väldigt bra för den kriminelle att använda någon som inte är straffmyndig för det här arbetet. Är de inte straffmyndig blir det inget straff utan samtal med socialen tillsammans med vårdnadshavare.
Joana Ciurana är ungdomspolis i västra Göteborg:
– Mycket är väl att jag tror, men de äldre vill inte längre hantera, det handlar inte bara om droger – de har även fått ha vapen. För det är väldigt sällan att man kroppsvisiterar 12-13-åringar.
– Vi har sett hur man stjäl bilar, förvarar vapen, tar hand om mobiltelefoner efter brott och kör omkring för att ge alibi. Skjutvapen gömda hemma som man får ett telefonsamtal och då får man komma till en viss plats med de här skjutvapnen för då behövs de användas.
Sist där Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje.
Vår kartläggning visar att det här inte bara är ett storstadsfenomen. Fenomenet med ”springpojkar” – eller svansar, bärare, lärlingar, eller utförare – som polisen kan kalla dem – kan också dyka upp på mindre ställen som Tierp och Enköping i Uppland.
Men det verkar kunna variera hur välorganiserat polisen uppfattar det. Åldrarna på springpojkarna polisen stött på skiljer sig också åt lite i landet. På mindre orter verkar ”springpojkarna” vara lite äldre än vad de är i storstäderna.
I enstaka fall kan ”springpojkarna” vara i 11-årsåldern. Oftare från 12-13. Men de kan vara uppåt 18-19 år och göra den här typen av tjänster. För - en som är under 20 år kan räkna med ett lägre straff än en över.
Vanligt är en kartellstruktur där en vuxen kriminell har springpojkar i 16-årsåldern – som i sin tur bossar över yngre springpojkar – vilket minskar risken ytterligare för den äldre att knytas till en större mängd narkotika till exempel.
Några exempel på fenomenet som vi fått höra: I Dalarna tog en kille i 16-årsåldern tåget med vapen på tåget till Stockholm. I Göteborg jagade polisen en vuxen och såg hur han kastar över en väska till ett barn som springer undan. I Örebro tog en äldre med sig en kille under 15 år för att hota en person – blir det polisanmält har den vuxne ryggen fri. I Uppsala berättar en exkriminell om att en springpojke gömde vapen, sprängdeg och granater åt honom i sina föräldrars förråd.
Så det här är något som pågår runt om i landet. Samtidigt säger poliser vi pratar med att det här är något som de har dålig koll på.
Att upptäcka springpojkarna är svårt av flera skäl menar de. Innan de åker dit för brott utmärker de sig sällan. Och det första en ”springpojke” får lära sig är att inte gola, alltså tjalla, absolut inte säga vem du jobbar för och inte polisanmäla om de själva råkar ut för nåt.
Dessutom finns de som gör någon enstaka tjänst – och de som lever med det här hela tiden under flera års tid.
De flesta av dem vi når säger att de inte vet hur många såna här springpojkar man har i sitt område.
Jörgen Karlsson närpolischef Kista/Akalla/hjulsta igen:
– Det är svårt att säga ett exakt antal. Det har förekommit länge, det har det. Känslan av att det ökar litegrann, ja. Det gör det. Men det kryper också ned i åldrarna.
Du heter Sofie Holmqvist, du är rotelchef på Nova?
– Ja det stämmer. Nova är ju en rotel vid länskriminalpolisen i Stockholm. Huvuduppdraget för vår del är att jobba med grov organiserad brottslighet och även förhindra att rekrytering sker till kriminella nätverk och ja, jobba med avhoppardelar och sådär.
Hur många sådana här springpojkar har ni i Stockholm vad ni vet?
– Stockholms län är väldigt väldigt stort så ett antal är väldigt väldigt svårt att sätta sådär.
Kan det vara 500 det finns i Stockholm ungefär?
– Jättesvår fråga. Men det är inte omöjligt, absolut inte.
Skulle det kunna vara 5000 springpojkar i Stockholm?
– Med tanke på att vi inte kartlägger dem på det viset, så kan jag inte sätta ett antal över huvud taget.
Men hur ser du på att ungdomar, 11-15-åringar får förvara vapen och narkotika – och ni vet inte riktigt hur många de är som gör det?
– Ja, alltså mörkertalet här är ju jätteolyckligt.
– Jag kan inte prata för hela Göteborg. Men i vårt område, i västra Göteborg då, så skulle jag uppskatta till i alla fall ett 20-tal springpojkar, 20-25 där.
– Jag är ledsen att säga att jag vet faktiskt inte. Men vid varje gängkonstellation så finns ett antal såna, springpojkar, eller hundar som de kallas i Södertälje. Mellan 5-7 stycken per konstellation.
Sist här Anders Göranzon, spaningschef Södertälje, dessförinnan Joana Ciurana, ungdomspolis i västra Göteborg.
Men - någon samlad bild av problematiken går inte att få.
I en storstad - sitter en annan kille på kafé med mig.
Vi träffas i en finare stadsdel på ett lummig bakgård - där finns det ingen risk att nån känner igen honom och undrar vad han gör med mig menar han. Han är i 20-25-årsåldern.
Vi kan kalla honom "Affe" och han har haft en hög position i ett av Sveriges kriminella gäng. Nu har han kapat skägget - låtit håret växa - men de många tatueringarna berättar om hans livsval. Han är en av dem som själv använt springpojkar. Men han gillar inte ordet.
– Jag skulle inte kalla dem springpojkar utan yngre bröder. I deras huvud trodde de att de gjorde mig en tjänst och på så sätt ville de skapa band mellan oss, de ville visa sig lojala och allt det. Men i mitt bakhuvud var det utnyttjande, att de fick ha saker hos sig och inte hos mig. Just därför att de kanske är lite yngre än mig, får lägre straff och polisen har mer koll på mig än på dem.
Var skulle de ha grejerna?
– De fick vara lite kreativa, vissa hemma, vissa kanske hade nåt stasch. De hade ansvaret.
Hur gick det till?
– Man bad om en tjänst, men man visste att de skulle gå med på det för att inte vara en fitta. Så man visste att de skulle gå med på det. Men man la fram det lite snyggt, så att de inte skulle känna att de blev utnyttjade: ”Broshan jag har lite knas nu, kan du ha det här.” De ställde upp för att visa lojalitet.
”Affe”:s erfarenhet är att de som söker sig till gängmedlemmar ofta är killar som saknar manliga förebilder, till exempel inte har någon närvarande pappa. Han vet att han själv fungerat som förebild för yngre killar.
Om du tänker tillbaka – du hör av dig och ber om tjänsten?
– De kunde, jag visste ju att de kunde. Det är en period när de visar upp sig självmant. De tänker att de visar upp sig. De visar att de är lojala och går att lita på. Vissa sket ju i om de åkte in, satt inne. Det var som grädde på moset. Då har de både hållit nåt, suttit och inte golat. De har skyndat på processen till tilliten.
I mc-gäng finns ofta regeln att medlemmar i undergrupper ska vara 18 år. ”Affe” hävdar att han aldrig haft nån yngre än 18 som gjorde tjänster åt honom.
I domarna mot ”Affe” kan man inte läsa nåt om springpojkar, men han har inget emot att berätta om sina egna erfarenheter. Men han säger inte ett ord om vad någon annan gjort eller gör. Fast han verkar tycka att det är lite konstigt att jag fastnat för just det fenomenet, för honom är det så självklart.
”Affe” dricker svart kaffe ur en skir kopp och tar upp att han tycker han är bra på att läsa av folk. Han letade och såg dem som sökte. Killar som varit mobbade och ville visa sig. Han testade och såg vilka som var effektiva.
– Vissa gillade man lite mer. Vissa gillade man inte alls, men man visste de bra och bidrog mycket. Så länge han bidrog var han ok, sen var han som en trasa man kastade iväg.
Själv kom ”Affe” in i kriminaliteten som 13-14-åring. Familjen hade dåligt med pengar. Han hade börjat röka på och ville ha pengar till det och till kläder. De var ett litet kompisgäng i ungefär samma ålder där alla hade dåligt med pengar. De började sälja påsar med gräs för att tjäna pengar. Ibland hade någon en äldre kompis eller brorsa som bad dem sälja.
Då var du en springpojke också?
– Jag gjorde det för min egen skull. Men med åldern, med tiden – när man gick med - ställde man upp på tjänsterna.
Minns du hur man kände?
– Jag blev stolt faktiskt - fan han frågade mig. Man var liten också, så man tänkte inte riktigt, man lite trög när man var liten.
”Affe” har berättat att många blev förvånade att just han hoppat av gängkriminaliteten. Han hade rykte om sig att vara mycket våldsam.
Var det någon av de yngre som var rädd för dig av de här yngre?
– De var nog nojiga över att säga till mig om att de inte ville hålla på. Visste inte hur jag skulle reagera, hur jag skulle ta det – så de höll det för sig själva. Det gjorde de.
Vi har fått höra ”Sami” och C:s berättelser inifrån. En polis som har tillbringat mycket tid med tränga in i och förstå kriminella nätverk är Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje och en ledarna för insatsen mot grov organiserad brottslighet där. Han har jobbat med den här typen av kriminalitet i 20 år.
Anders Göranzon menar att hans erfarenhet är att det här finns över hela landet. Alla ställen där det finns hierarkiskt uppbyggda kriminella nätverk. Och det finns överallt.
– Unga gärningsmän som finns i periferin av den inre kärnan. De som vill komma upp sig i den här hierarkiska organisationen. De som är mellan 13 och uppåt kanske 17-18 år. Det har också att göra med att om det är yngre personer som åker fast med vapen eller narkotika så blir straffet inte lika kännbart som om det var en äldre människa. Det ligger ju i den inre kretsens självbevarelsedrift. De vill inte bli tagna och exponeras på samma sätt. Därför låter man då yngre medlemmarna ta hand om de här grejerna.
– Och de är också mer utbytbara. Skulle någon av de här människorna åka fast, så finns det kanske flera stycken till som kan ta deras platser till exempel.
Men att 13-åringar har vapen och håller dem till äldre kriminella tills de ska användas – det låter ganska extremt?
– Ja men det är ju inte extremt om det är normalt i den miljö du lever i och verkar i. Det som är extremt för dig är normalt för de här människorna och vice versa. Det är ju det vi måste förstå.
Fler poliser och andra som har insyn i de kriminella nätverken bekräftar bilden som Anders Göranzon, Sami och "Affe" gett:
Det behövs ingen värvningskampanj till de här grupperingarna. Unga rekryterar sig själva som springpojkar, de vill bli sedda, vara en del av nåt. För äldre kriminella är det naturligt att använda yngre för tjänster - de har ju gått den vägen själva.
En exkriminell säger att: "De här killarna skiter i det, de vet att de är springpojkar men de tycker det är koolt, de får den här respekten, kärleken, fel sorts kärlek. Det är fördjävligt".
En annan förklarar hur hans krets är som en stor familj, där småkillar umgås med äldre och vissa begår brott, andra inte. Ju äldre man blir desto tydligare blir rollerna och den som begår brott får högre status.
Ofta finns pengar med i bilden för springpojkarna, men sällan stora summor. Ibland handlar det mer om att visa vad man går för. Det finns exempel på att "springpojkarna" blir tvingade till saker, för att betala av påhittade eller verkliga skulder t ex. Men det verkar vanligare är att det bygger på lojalitet - risken är större att en tvingad springpojke vittnar om han grips.
Poliserna jag pratar med runt om i landet pekar ofta på att det här med att använda yngre inte är nåt nytt fenomen. Några menar att polisen riktat mer fokus mot springpojkar de senaste åren - och därför upptäcker fler.
Andra menar att de faktiskt blir allt fler, som polisen Anders Göranzon i Södertälje:
– Jag tycker att det här har funnits hela tiden, men det går hand i hand med att det finns fler och fler organiserade kriminella konstellationer eller gäng. Och i och med att det finns fler och fler sådana så är det också så att det blir fler och fler springpojkar. Och jag tycker att det ökar, det gör det.
– Lever vi i en sådan värld där individualismen och profithungern står i centrum så hittar vi olika vägar att nå dit. Bor man i förorten och är en outbildad yngling i 15-16-årsåldern med en diagnos i någon form – ja vad fan ska han göra? Han dras till sina polare. Det är inte så att ”jag skulle vilja det här” och så. Han vet ju ingen annan väg.
Tillbaks till det lummiga kaféet och killen vi kallar Affe. Han är ju ett exempel på vad som kan hända med en springpojke. Han blev själv grovt kriminell i gäng – och skaffade egna springpojkar.
Hade du mycket pengar – var det ett skönt liv?
– Nej. Så länge jag hade pengar i fickan och mina droger var det lugnt, jag sket i allt annat faktiskt. Men hade jag slut på nåt var det bara att skaffa. Åkte jag in var det som men käftsmäll. Då var det bara att gå ut igen och försöka undvika att torska. Det var väldigt, väldigt stressigt. Jobbigt. Känslan att man inte ville svika de andra.
Han gick på ”tjack”, alltså amfetamin, i stort sett varje dag. Förutom om han skulle göra en stöt för då behövde man vara klar i huvudet. Ibland var det konflikter. Då bar han skyddsväst och gick inte ut ensam:
– Man tänkte inte på det, det var självklart. Jag var inte rädd, för jag hade den mentaliteten: ”Dör jag så dör jag”.
Anders Göranzon tar ett exempel från de år han jobbat mot grov kriminalitet som polis:
– Jag tog en 14-åring en gång i Husby med en Kalasjnikov. Han fick en Kalasjnikov var tredje eller fjärde dag för att göra rent dem och fick betalt för det, alltså ta bort oljan och sådär. För att det sen skulle gå vidare till en annan 14-åring som skulle förvara de här sen. Ledarna skulle behålla fem och 25 skulle gå iväg till försäljning. Jag vet inte hur räddar man den där 14-åringen? Han är grovt kriminell idag. Jag vet inte - vad skulle du sätta in för åtgärder?
Poliser på flera håll är frustrerade över att det inte finns något avhopparsystem som underlättar för springpojkar att komma bort från kriminaliteten, någon nämner att de fått lämna ungdomar på gatan i väntan på åtgärder från soc flera veckor fram i tiden.
Poliser och exkriminella säger att det ofta görs ett vägval i sextonårsåldern – där en del springpojkar blir kvar och fortsätter med en kriminell livsstil.
Och det finns forskning som bekräftar att tonåringar som håller på med så pass avancerad kriminalitet som springpojkar gör löper stor risk att fastna i en kriminell livsstil.
Trots detta säger flera poliser vi pratar med om att de har dålig koll på springpojkarna.
– Det är därför man har springpojkar, för att det ska vara svårt. Men däremot kan man nog skönja vilka som är springpojkar när man börjar jobba i grupperna. Alltså när man börjar gripa individer. För de går ju inte bara runt och gömmer vapen, de begår också brott som rån, stölder, inbrott i lägenheter, hälerier och så vidare. I samband med att vi griper de här människorna så genomför vi husrannsakningar och har förhör och i de lägena så kan man också få en bild av att de är springpojkar och tillhör en hierarkisk organisation.
Har polisen generellt tillräckligt bra koll?
– Vi vet vilka det är, men sen är vi olika duktiga på att de facto lagföra dem.
Vad kan det leda till att det är olika på den punkten?
– Problemet är ju att är vi inte duktiga på att först identifiera och sedan lagföra dem, om vi undviker att agera på den information vi har, då innebär det att de här killarna – nån gång tjej - växer och till slut kommer de in i den inre kretsen – blir grovt kriminella. Där har också andra myndigheter ett jätteansvar – sociala myndigheter, skola och så vidare , men framförallt föräldrarna har ett jätteansvar också.
Men om polisen nu känner till det här – vad gör de åt det? Polisen runt om i landet ger en massa exempel när jag ringer runt. Framförallt försöker samverka med socialtjänsten, med skolan, fritidsaktiviteter. Poliser har projekt i mellanstadieklasser, flera testar nu modellen med social insatsgrupp där sekretessen bryts mellan olika instanser och man kan prata specifikt om en enskild person.
De flesta påpekar också att polisen varken kan eller ska lösa det här på egen hand.
För ”Affe” som gick från springpojke till ledare med egna springpojkar blev ett fängelsestraff vändningen. Inne i fängelset blev han frälst och sen han kom ut har han lagt av med droger och kriminalitet.
– Jag vet att jag inte kommer hålla på med brott, det jag inte vet är vad jag vill plugga till eller vad jag ska arbeta med. Men människor och religion vill jag jobba med, de två sakerna.
Hur tänker du om det att du rekryterat folk?
– Jag är religiös ju så att jag vänder mig till de yngre. Och en sak jag använder mycket är min religion, islam.
”Affe” hoppas nu kunna använda sina egna erfarenheter till att hjälpa unga att komma ur kriminalitet. När han själv bestämde sig för att kliva av tog han med sig en av sina småbröder som han kallar det ut.
– Den här grabben är lite yngre än mig, han var lojal till mig och han såg upp till mig och tyckte det var tufft att vara kriminell. Han var lojal till mig och så han sa att lämnar du så lämnar jag. När jag väl kom ut så tog jag med honom och sa att ingen ska ha nåt med honom att göra. Han är med mig nu och de accepterade att han var som min lillebror.
– Jag får honom att skärpa sig i skolan, hjälpa sina föräldrar. Jag känner att kan jag göra det för honom kan jag göra det för andra också. Jag önskar jag hade haft någon sådan som hjälpt mig när jag var yngre. Jag hade ingen, tyvärr så hade jag de som var äldre men som gick fel väg.
Hur ska det bli för den andra killen ”Sami” som vi träffade början av reportaget? För ett tag sen var ”Sami” på att bli medlem i ett kriminellt gängs undergrupp. Nu har han träffat en flickvän och lyckats bryta med sin gamla livsstil. Han har hunnit fungera som springpojke i flera år – och faktiskt hunnit sluta vid 15 års ålder. Han har haft tur säger han, har inget brottsregister. Det nya livet är bättre säger han.
– Jag vill bli fordonsmekaniker, jag gillar inte att sitta på kontor, jag vill jobba med händerna, det är mycket roligare.
När du tänker på framtiden, ser du fram emot den eller känns det svårt?
– Det känns svårt. Skolan och betygen och sånt.
När du var uppe i det här hände det ju saker hela tiden, tycker du inte att det blir långtråkigt nu?
– Det är bättre nu, man slipper gå på förhör. Det är inte bra att behöva gå till polishuset hela tiden med sin mamma. Det är pinsamt.
När du var mitt inne i smeten och gjorde brott. Hade du någon dröm eller plan vart du ville nå?
–Jag ville bli en av de högsta, så man kunde bestämma över folk. Ha mycket pengar. Jag ville ha deras bilar och sånt.
Var det mycket status och respekt du var ute efter med kriminaliteten?
–Alltså jag var inte kriminell, kriminell, kriminell. Inte som jag ser på det. Kriminell det är de stora – när man har typ bilar, respekt, man bestämmer över folk, såna grejer… När alla vet vem du är – då är man kriminell.
– Om jag har varit kriminell? Nej det tycker jag inte.
Reporter: Kina Pohjanen
Producent: Lisa Helgesson
Exekutiv producent: Eskil Larsson
Arla avbryter klimatprojekt i Mocambique efter Kalibers granskning. Fler sjukhus använder magsårsmedicinen Cytotec vid förlossningar. Och chilenska vinarbetare är fortfarande missnöjda, trots Systembolagets kontrollresa.Vi återvänder vi till några av våra tidigare granskningar, för att se vad som hänt efter att programmen har sänts.
Familjer som splittras, barn som får arbeta och lämnas sjuka utan att någon bryr sig. Kaliber har granskat den växande industrin där barnhemsbarn har blivit en turistattraktion.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag är på ett barnhem i staden Siem Reap i Kambodja.
– Och nu sitter jag här helt själv med en väldig massa ungar som har samlats runt omkring mig och klänger på mig. Och sträcker sig efter mikrofonen som jag precis har tagit fram här.
Barnhemmet ligger på en gata som leder bort till de stora turistattraktionerna i staden. Det står med i reseguider som Lonely Planet och Tripadvisor, och besöks regelbundet av turister på chartersemester.
På en vägg sitter bilder på hundratals före detta volontärer. De kommer från England, Australien, Kanada, Italien, Holland, Irland, Luxemburg, Frankrike, Schweiz… ja, många länder. Och har jobbat alltifrån bara någon dag till flera månader.
Att arbeta som volontär på barnhem i fattiga länder har blivit en växande trend inom den globala turistnäringen. Det finns till och med resebyråer som är specialiserade på att sälja resor till människor som vill kombinera sin semester till spännande platser med att göra gott.
Samtidigt har antalet barnhem i Kambodja ökat lavinartat. Många har sett möjligheten att använda barn för att tjäna pengar på turister och volontärer. På det här barnhemmet erbjuds besökare att – mot en avgift på 10 dollar om dagen – ta hand om barnen och undervisa dem i till exempel engelska.
Vad är det för musik vi hör här, Markus?
– Det är barnhemsbarn som håller på att öva inför ett framträdande.
Jag sitter på en scen och framför mig finns rader med fastskruvade teaterstolar. Här ordnar barnhemmet dansföreställningar för turister varje kväll klockan halv sju. Och det är barnen som dansar.
Det här är Kaliber i P1. Det här är andra delen i vår granskning av barnhemsturismen. Idag om barnhem som splittrar familjer och tvingar barn att arbeta.
Förra veckan hörde vi om hur jag kunde åka iväg med en av världens största volontärresebyråer, Projects Abroad, och börja jobba på ett barnhem här i Kambodja utan att företaget gjorde några som helst kontroller av min bakgrund innan de skickade iväg mig. Jag har rest hit under ett annat namn och struntat i att skicka in det utdrag från belastningsregistret som Projects Abroad säger att de alltid kräver av sina volontärer.
Precis som många andra volontärer som reser ut i världen nu förtiden, har jag betalat för att få komma hit och jobba. Tolvtusen kronor kostar mina två veckor på barnhemmet. Och då är inte flygbiljetten inräknad.
Jag har hand om barnen, leker med dem och undervisar i engelska. Hela tiden bär jag en dold mikrofon för att dokumentera det jag är med om. En dag får vi besök. Ett kinesiskt par i semesterkläder, med kameror dinglande från axlarna. De har kommit för att hälsa på barnen.
Paret berättar att de kom till Kambodja igår. Barnhemmet har hittat på nätet. Som många andra barnhem, har mitt ställe en egen hemsida där det står att de ”alltid välkomnar besökare när som helst”.
– I searched “orphanage in Cambodia”, this is the first one. In Chinese Google.
Söker man på barnhem och Kambodja på kinesiska Google så kommer det här tydligen högst upp på listan. Så då bestämde de sig för att åka hit. De delar ut godis och pennor och kritor.
De kinesiska turisterna går omkring på området, tar kort och leker med barnen. Efter tjugo minuter är de klara. Och de säger att de ska resa vidare och besöka fler barnhem under sin tid i Kambodja.
På barnhemmet där jag jobbar bor tjugofyra barn, i åldrarna fyra till arton år. Trots att det kallas för ett hem för föräldralösa – ”orphanage” på engelska – visar det sig att många av barnen som bor här har föräldrar i livet. Föreståndaren för mitt barnhem berättar att han har hittat barnen genom att åka runt till olika byar och prata med fattiga familjer och lokala ledare. Sen erbjuder han sig att hjälpa de som har det svårt genom att ta barnen till barnhemmet.
– Most of the kids, I go myself to find them at their home land.
Jag får se en förteckning över de barn som föreståndaren uppger bor här på barnhemmet. Där står det listat vilka som är föräldralösa, och vilka som är här för att de kommer från fattiga familjer.
Men när jag frågar närmare får jag reda på att några av barnen på listan i själva verket bor hos sina mor- eller farföräldrar på nätterna. Och jag ser också att föreståndarens egen dotter står listad som barnhemsbarn från en fattig familj, trots att både föreståndaren och hans fru bor i ett av rummen på barnhemmet.
Vi är ute på den kambodjanska landsbygden. Runtomkring brer en jättelik skog ut sig. Sprikraka rader av gummiträd. Jag är här för att träffa en familj som har lämnat bort sina barn.
Bredvid mig går Chan Hong, en man i sextiofemårsåldern, som större delen av sitt liv har försörjt sig och sin familj genom att arbeta på gummiplantagen i området.
Vi har precis kommit fram till hans hem – ett traditionellt kambodjanskt hus, byggt på pålar. I huset finns ett enda stort rum. Här bor Chan Hong och hans fru tillsammans med sex barn och sex barnbarn.
Chan Hong berättar att hans dröm hela tiden har varit att hans barn ska få det bättre. Att de ska få en ordentlig utbildning. Han fick höra om möjligheten att placera sina barn på barnhem.
Barnhemmets föreståndare berättade att barnen skulle få bra utbildning och mat, säger Chan Hong. Och familjen beslutade att skicka iväg fyra av sina barn dit.
Kosal var ett av barnen som flyttade till barnhemmet. Han var då femton år gammal.
Först kändes bra att jag skulle få studera och hjälpa familjen, säger han. Men efter ett tag så insåg jag att barnhemmet inte skulle ge oss den hjälp som de lovat. Skolan låg så långt bort att vi inte kunde åka dit, berättar han. Det hände att personalen slog oss, och vi fick så lite mat att vi jämt gick hungriga.
Ofta kom det volontärer till barnhemmet och lekte med oss, berättar Kosal. Då fick vi stränga förhållningsregler av personalen. Vi fick inte säga något dåligt om barnhemmet.
Hong Sophea, som är mamma till tre av barnen som skickades iväg, berättar att hon först inte vill tro på vad barnen sade, när de hörde av sig per telefon. Hon trodde att de hade hemlängtan och sa åt dem att inte klaga. Barnhemmet hade ju lovat att allt skulle vara bra. Men efter tre år insåg familjen att situationen var ohållbar. Barnen var undernärda och ett av dem låg sjukt i denguefeber men fick ändå inte fick åka till sjukhus.Så de bestämnde sig för att hämta hem sina barn
Barnhemmet hade ljugit totalt, säger Hong Sophea, och det värsta är att jag hade tipsat mina grannar om att skicka dit sina barn också. Och när de ville hämta tillbaka sina barn, så ville barnhemmet ha betalt. För att ha råd blev grannarna tvungna att sälja sitt hus.
Chan Hong får dåligt samvete när han tänker på vad barnen fått gå igenom. Jag trodde att de skulle få en bra framtid, säger han. Men nu vet jag inte.
Under vår tid i Kambodja jobbar jag på ett barnhem som volontär i två veckor. Men vi åker också runt till flera andra barnhem i både Phnom Penh och Siem Reap.
Då gick jag fram till första bästa tuktuk-chaufför och frågade om han kunde ta mig till lite barnhem, och han sade att han kände till alla barnhem i hela stan. Och han skulle ta mig till två, tre stycken här nu för åtta US-dollar.
I Seim Reap ligger många av dem längs turiststråken, på väg mot det världsberömda templet Angkor Wat. Trots att vi bara kommer in från gatan, välkomnas vi med öppna armar. Alla besök följer samma mönster: vi möts av gladatillrop, får träffa föreståndaren, sen en rundtur. Och vi får både fota barnen och leka med dem.
Ofta får vi frågan om vi vill volontärjobba. Och inte sällan går det att köpa souvenirer som barnen gjort. Men på ett av stoppen är det inte bara dukar och korgar som barnen tillverkar.
Här syr och fållar barnen tygvimplar med tryck på åt ett lokalt företag. Varje dag gör de över hundra stycken. De färdiga produkterna packas sedan i stora, en och en halv meter höga säckar. De får betalt för varje säck de fyller, får jag höra.
Av de tolv barnhemmen vi besöker är det bara ett ställe där vi inte får komma in – eftersom besökstiden för turister är över för dagen.
Antalet föräldralösa barn i Kambodja har sjunkit stadigt sedan 90-talet, enligt officiell statistik. Ändå har antalet barnhem i landet ökat kraftigt. I vår jakt på en förklaring till det här, får vi tag på en person som vi kan kalla för Fong.
– They are there to make money. To attract people to donate money.
Han har tidigare arbetat på barnhem, men lämnade det i protest mot korruption och vanvård av barn. Och han säger att de allra flesta barnhemmen är där av en enda anledning – att tjäna pengar.
– The main thing is that they expect that the volunteer will bring in, tell the people in the world that this orphanage need money, this orphanage have something that they need.
Han berättar att barnhemmet som han jobbade på tjänade mycket pengar på att ta dit volontärer. De betalade för att vara där, och fortsatte sedan ofta att samla in pengar till barnhemmet efter att de åkt. Fong berättar att han sökte sig till barnhemmet eftersom han ville hjälpa föräldralösa, men att han snart märkte att saker inte stod rätt till.
-- I found that a lot of strange things happened in the orphanage
Det visade sig att många av barnen hade familjer trots att föreståndaren sagt både till honom och utländska besökare att barnen var föräldralösa.
– Like they say it’s an orphanage, but it’s not exactly hundred percent orphan children in the orphanage.
Och det hände att det kom föräldrar till barnhemmet för att hämta tillbaka sina barn, men de blev bryskt avvisade, med hänvisning till att de skrivit på ett kontrakt. För att få in mer pengar så ordnade ägaren också dansföreställningar där barnen uppträdde för turister.
– They dance in the orphanage, they perform for tourist people.
Allt det här, säger han, innebar att barnen fick arbeta hårt.
– Too much work for kids.
Förutom att de gick i skolan på förmiddagarna, och blev undervisade av volontärer på eftermiddagarna, så skulle de både träna och framföra traditionell dans. Och på kvällarna fick de dela ut flygblad till turister, med reklam för dansföreställningarna.
– At night they come to give leaflets to other people.
Det blev arbetspass som sträckte sig till sent på kvällen.
– It seem like they bought the time. For example the kid is sleeping, and when they came, they have to perform to them and some of manager wake up the kid for perform to them.
Och om det kom in turister när barnen låg och sov, så väcktes de av barnhemspersonalen för att dansa.
– It means they buy child labour.
Besökarna köpte barnens tid, säger Fong. Alltså köpte de barnarbete. Och han säger att han är orolig över att antalet barnhem som är där för att tjäna pengar på volontärer och turister bara växer och växer.
How do you feel when you think about this?
– Crazy…I feel crazy.
Och det här är inte enda gången vi får höra om barnhem som vill använda barnen för att få in pengar.
Nej, också på mitt barnhem finns uttalade mål om det. Det upptäckte jag när jag gick in på föreståndarens kontor.
– På väggen finns stora plakat, fem stycken, som är handskrivna där det står lite om barnhemmets vision, uppdrag, huvudsakliga aktiviteter. Och så står det att barnen, förutom att plugga ska tränas i att skulptera och karva i trä och sten för att kunna sälja skulpturer för att få in pengar till barnhemmet. Och de ska också läras i traditionella khmer-danser för att visa upp för turister och då kunna få in donationer till barnhemmet.
När jag pratar med föreståndaren om det här, fortfarande som volontär med dold mikrofon, säger han att skulpturer som barnen gör är ett bra sätt att få in pengar. Dels kan de låta sälja de på marknaderna i stan, dels kan de ha de på barnhemmet så turister som kommer på besök kan köpa.
– Because when tourist come in orphanage or we can send to the market.
De inte gör så mycket dansuppvisningar som han skulle vilja. Men han säger att han funderar på att bygga en scen på barnhemmet så turisterna kan komma och kolla.
You can have a stage at the orphanage?
– Yes, we can do.
Två av killarna som bor på barnhemmet kommer inåkandes på en moped med kärra efter. Där ligger fyra 25-kilos säckar med fiskmat. De är till ägarens privata fiskfarm där han odlar fisk som han ska sälja när de vuxit till sig. Maten har två av killarna som bor på barnhemmet varit och handlat på marknaden.
Jag hjälper till att lasta av tre av säckarna. Den sista flyttar vi över till mopedsadeln. Så sätter sig den ena killen bakom styret. Den andra hoppar upp ovanpå säcken.
Fiskarna ska matas varje dag. Och föreståndaren berättar att han är där själv två gånger i veckan, resten av veckans dagar är det barnen som åker ut och matar hans fiskar.
– The more you promote orphanage tourism, the more you make an industry out of orphans. And the fact that we have a growing number of orphanages when the need is reducing, tells you the equation is wrong.
Det här är Rana Flowers. Hon är landchef för FN:s barnorganisation UNICEF i Kambodja. Antalet barnhem i Kambodja blir fler och fler trots att antalet föräldralösa barn har minskat. Och det här är ett tydligt tecken på att någonting är fel, säger hon. Barnhemmen har blivit en industri som exploaterar barn.
– We have an exploitation going on that we need to adress.
För några år sedan gjorde FN:s barnorganisation UNICEF en undersökning som visar att de allra flesta av barnen som bor på barnhem i Kambodja, omkring 75 procent, inte är föräldralösa. Och Rana Flowers är oroad över att barnhemsbarn rekryteras från fattiga familjer til barnhem som har till syfte att tjäna pengar på utländska besökare.
– Tourist organizations, agents who are promoting, and who are contributing the orphanage tourism, as we now call it, should be challenged. And need to understand that they are contributing to the abuse and exploitation of children.
De företag som sysslar med barnhemsturism, som vi numera kallar det, måste inse att de bidrar till övergrepp och exploatering av barn säger hon. Barn är inte djur på ett zoo.
– And I think that the clear message would be that children are not animals in a zoo
Vi har sett barn som dansar, tillverkar souvenirer, syr och poserar med turister på bild. Jag frågar henne om det här kan betraktas som barnarbete.
– It is absolutely child labour in some instances.
Det är det definitivt barnarbete i vissa fall, säger hon. Barnhemsvolontärer bidrar inte bara till att stödja barnhem oseriösa barnhem ekonomiskt, menar Rana Flowers. Deras närvaro gör också att barnhemmen framstår som mer legitima. Hon tycker inte att volontärföretag borde skicka volontärer till barnhem överhuvudtaget
– In our view they should not.
För att ta reda på mer om hur ekonomin fungerar på mitt barnhem så säger jag till föreståndaren att jag funderar på att donera pengar, men att jag vill vara säker på att saker fungerar som de ska.
När man registrerar ett barnhem i Kambodja måste man ha en styrelse, en revisor och en bokföring.
Ja, men det visar sig att mitt barnhem bara består av en person – föreståndaren själv.
– Oh, no it’s just me.
Just you are the NGO?
– Yes.
Och någon bokföring över ekonomin finns inte heller.
– We never do the book.
You never do the book?
– Yeah.
So there’s no book of transactions?
– Yeah, yeah, no book. We did before but we never had any people who wanted it, so we never do. So now, we have, but not enough information.
Vi brukade ha en bokföring, säger föreståndaren, men vi slutade, eftersom det ändå aldrig var någon som kollade i den.
Jag bestämmer mig för att prata med den lokala personalen på volontärresebyrån jag åkt hit med. Fortfarande i rollen som volontär.
Jag sätter mig med Projects Abroads ansvarige på plats i Siem Reap för att fråga hur han tycker att barnhemmet jag jobbar på fungerar. Av de tolvtusen kronor jag har betalt för att få volontärjobba i två veckor, berättar han, går knappt sjuhundra till barnhemmet. Men Projects Abroad köper också ris ibland och bistår med andra saker som kan behövas.
– If we give them all, they use this money in not good way.
Ah, they do?
– Yes
What happens if you would give them more money?
– Sometimes they spend useless, sometimes they spend wrong direction.
Om vi skulle ge mer i pengar så skulle barnhemmet använda dem på ett dåligt sätt, säger Projects Abroads ansvarige på plats. Det händer att pengarna används till fel saker, att de går till föreståndaren själv eller till den egna familjen istället för till barnhemmet.
– Still bad. Still bad system. One person control one system is not good. So other people they don’t know
De har ett dåligt system – att en person kontrollerar allt är inte bra för då kan andra inte veta hur ekonomin sköts.
Vi hört om hur barn rekryteras från fattiga familjer med falska löften om att de ska få det bättre, till barnhem som är där för att tjäna pengar på turister och volontärer. Och vi har själva sett barnhem som låter barnen sy åt företag, tillverka souvenirer och uppträda för turister. FN:s barnorganisation talar om barnarbete.
På mitt barnhem hjälper barnen till att sköta om föreståndarens privata fiskfarm, och han har som uttalad ambition att barnen ska tillverka hantverk och uppträda för turister för att få in pengar. Eftersom det varken finns någon revisor, eller någon bokföring, är det svårt att se hur mycket pengar som kommer in och vart de går. Projects Abroads lokala personal säger själva att verksamheten inte fungerar som den ska.
Volontärresebyrån Projects Abroad som jag rest iväg med har är en av världens största. Huvudkontoret ligger i Storbritannien, och där sitter också företagets grundare och ägare Peter Slowe.
Peter Slowe avfärdar helt och hållet UNICEF:s kritik om att företag inte borde skicka volontärer till barnhem. Våra volontärer gör stor nytta och vi kommer fortsätta skicka iväg dem, säger han. Om UNICEF tycker att vi inte ska göra det, så håller jag absolut inte med dem.
– We’ll continue to do that because it’s good. And if UNICEF is specific that we shouldn’t send volunteers anywhere, then I certainly disagree with them.
Peter Slowe håller heller inte med om att deras verksamhet bidar till att det öppnar upp barnhem som vill tjäna pengar på utländska besökare. Barnen bor redan på barnhem, säger han, och vi försöker göra så mycket vi kan för dem genom att skicka volontärer och bistå med saker barnen behöver. Men vi äger inte barnhemmen och det är inte vi som styr dem.
– We don’t own or control the orphanages. The kids are organized into orphanages, we don’t own or control them.
I ett socialt och ekonomiskt utsatt land som Kambodja så kommer barn alltid att överges av sina föräldrar. Det är ingenting som Projects Abroad kan lösa, fortsätter han. Det måste UNICEF och andra som säger sig kunna de här frågorna förstå.
– UNICEF who claims to have great knowledge of these things, they have to deal with this issue. Now, the economic situation in Cambodia is not something which Projects Abroad can solve.
Vi kan bara göra vårt bästa för barnen.
– We can only deal, as best we can, with the kids.
Vi är tillbaka vid Chan Hongs hus vid gummiplantaget. Han säger att han är lycklig nu när han har sina barn hos sig. Även om de är fattiga, så ska det nog gå bra.
Hans son Kosal säger att han är glad nu – inte rädd, som på barnhemmet.
Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell
Researcher: Eskil Larsson
Producent: Sabina Schatzl
Barnhem i Kambodja beskrivs som det nya tillhållet för utländska sexförbrytare. Men när Kalibers reporter åker med en av världens största volontärresebyråer för att jobba med utsatta barn, så gör de inga kontroller av vem de skickar iväg.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vad gör vi här?
Jag är här för att jobba som volontär på ett barnhem. Det här är något som har blivit jättevanligt, kanske framförallt bland ungdomar som slutat gymnasiet. Många tror kanske att volontärresor bara handlar om att man åker iväg och jobbar gratis. Men precis som när du åker på charter eller en äventyrsresa med safari, är det här nått som idag arrangeras och säljs via resebyråer.
Barnhemsvistelser har blivit en av de viktigaste produkterna som säljs. Tittar man på hur resebyråerna beskriver de här resorna på sina hemsidor så står det till exempel ”ta hand om barn i veckorna och lär dig surfa på helgerna” och det finns resor med rubriker som ”barn och lejon” eller ”teach on the beach” – undervisa på stranden.
I Sverige har flera stora etablerade resebolag lagt till volontärresor i sina produktkataloger, och det finns specialiserade företag som helt och hållet riktar sig till människor som kan tänka sig att betala för att åka och hjälpa till runt om i världen. Volontärresor har blivit en snabbt växande gren inom den globala turistnäringen.
Men bakom den glada marknadsföringen där du som volontär kan kombinera strandhäng med att göra en god gärning för utsatta barn, finns en mörkare verklighet. Med rapporter om övergrepp, där barnhem blivit tillhåll för barnsexturister.
I två program granskar Kaliber det som kommit att kallas för barnhemsturism – idag om hur barn riskerar att utsättas för övergrepp när volontärer kommer på besök.
Jag sitter i en taxi i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag är på väg från flygplatsen och taxin har precis stannat vid ett rödljus, när det börjar komma fram barn till bilen och lutar sig mot fönstret där jag sitter.
De trycker ansiktena mot rutan, håller fram händerna som skålar. De vill ha pengar. Det finns många fattiga och utsatta barn i Kambodja, berättar min taxichaufför.
Turisterna brukar ger dem några slantar. En dollar, eller två.
I taxin finns det en inplastad broschyr med olika tursitmål. Och där, inklämt mellan att skjuta gamla pistoler från inbördeskriget och besöka museum och tempel, så står barnhemsbesök som en självklar turistattraktion.
Och det är därför jag är här. För att ta reda på mer om det som har kommit att kallas för barnhemsturism.
Mitt första stopp är hos Rana Flowers, som är landchef på UNICEF i Kambodja, FN:s barnorganisation.
Hon berättar att antalet barnhem mer än dubblerats under de senaste sju åren, och att det idag finns runt 300 stycken landet. Och hon säger att många av de här barnhemmen utgör en direkt fara för barnen.
– Cambodia is now a destination for volunteers. The volunteers move in to the orphanages, they bond with the children.
Kambodja har blivit ett givet resmål för volontärer, säger Rana Flowers. De flyttar in på barnhemmen och får kontakt med barnen. Och något som är slående, fortsätter hon, är att de nya barnhemmen dyker upp längs turiststråken.
– When we map where these new orphanages have sprung up in the country, it is curious that they mirror the tourist routes.
Många barnhem har blivit rena affärsverksamheter som gör vad som helst för att få donationer från turister, berättar hon. Och där är barnsäkerheten satt på undantag.
-- We have reports of orphanages where individuals can show up and offer to take the children out for a day and are permitted to do so. And we have orphanages that have been opened by pedophiles, who have later been charged. And that have obviously seen this as an opportunity to get access to children.
Det finns barnhem som låter okända besökare ta med sig barnen ut, enligt Rana Flowers, och det finns till och med exempel på barnhem som har startats av pedofiler som ser det som ett sätt att få tag på barn.
– A second aspect that troubles us greatly is that volunteers are not vetted. They have access to the children unsupervised and there is no check on the background of the volunteers.
Ett annat stort problem är att de utländska volontärer som åker och jobbar på barnhemmen inte kontrolleras av resebyråerna som skickar dit dem. Och, säger hon, bland de volontärer som söker sig till barnhem, så finns det utan tvekan pedofiler som är där för att få tag på barn.
– Unquestionably we get a mix of volunteers, some of whom are pedophiles who want to access to children and that causes problems in terms of exploitation and abuse.
Vi har bestämt oss för att ta reda på hur bra kontroller som egentligen görs när man vill resa iväg som volontär och jobba med utsatta barn på barnhem.
Vi väljer en av de större aktörerna på volontärmarknaden – Projects Abroad – ett brittiskt företag som har kontor även i Sverige. Varje år skickar de runt tiotusen volontärer till olika projekt runt om i världen. Från det svenska kontoret handlar det om ungefär två hundra.
Projects Abroad har också samarbetat med barnhem i Kambodja där det kommit rapporter om övergrepp och grova missförhållanden.
Jag ringer upp Lars Lindberg på Projects Abroad i Sverige.
Vilka krav har ni på de som ska åka iväg?
-- Om vi tar det här med barn och ungdomar till exempel, så ska de ha ett utdrag ur belastningsregistret, man får uppge referenser och så vidare. Och det är ju av säkerhetsskäl förstås.
Vad är anledningen till det här?
– Nej men det är förstås för att vi ska täcka våra ryggar och göra vad vi kan så att vi inte skickar iväg olämpliga personer som jobbar med barn. Och du vet ju själv att det finns ju, och har varit, diskussioner om pedofiler inom barnverksamhet både i Sverige och utomlands, och sexturism och så vidare. Så att det är utifrån det perspektivet.
Ok. Så ni hör alltid av er till en referens innan någon åker?
– Yes.
Så det är inte bara att säga ”hej, jag vill jobba på barnhem”, och så åker man iväg, utan det är en del att fixa?
– Ja, det går inte från en dag till en annan.
Jag frågar också om hur länge man måste vara borta om man åker på deras projekt. På hemsidan står nämligen allt från två veckor upp till flera månader.
– Man kan inte åka på alla projekt i två veckor. Vi är mer restriktiva när det gäller till exempel barnhem och barn och ungdomar och den biten.
Varför är man mer restriktiv vad det gäller sådant?
– Ja, man tycker att det blir för mycket nya kontakter och för kort tid att lära känna barn och verksamheter på så kort tid helt enkelt. Man får arbetsuppgifter som inte innebär att man kommer i så nära kontakt med de allra mest sårbara och sådär.
Så här låter det när jag ringer som journalist. Men i det här reportaget arbetar vi på två fronter samtidigt.
Medan du Markus jobbar öppet som journalist, låtsas jag vara en vanlig kund som är intresserad av att boka en resa. Och då låter svaren helt annorlunda.
– Projects Abroad, det är Lars.
Ja, hej Lars, Kalle heter jag. Jag var lite inne på att åka iväg och volontärjobba i vår/sommar och var inne lite på olika barnhemsprojekt ni har runt om.
Jag väljer att ringa under ett annat namn och kallar mig för Kalle.
– Det brukar funka så att man ger en fingervisning om vilken slags placering man vill ha, alltså om det är ett hem för föräldralösa eller om det är ett daghem. Man kan ha preferenser ungefär också om man är intresserad av någon särskild ålder, jamen sådär va.
Jag berättar att jag vill åka till Kambodja, och är tydlig med att det är på just ett barnhem jag vill jobba. Jag säger att jag är intresserad av att vara borta i två veckor. Och där vi tidigare fått höra att det är en alldeles för kort tid om man ska ha hand om barn, får jag nu höra att det går jättebra.
– Även om det bara är två veckor så är det bättre att de här barnen, som annars ofta inte är omgivna av vuxna som bryr sig om dem och som inte blir sedda och, jamen du vet, allt det där, så är det bättre att man kommer dit någon tid så att de får något av det än att det inte blir någonting så att säga.
Och där Lars Lindberg tidigare sagt att det inte bara går att åka iväg från en dag till en annan, verkar det plötsligt inte vara något problem att komma iväg med riktigt kort varsel.
– Bromsklossen är egentligen inte vi. Det finns ju många länder som man behöver fixa visum till i förväg och som inte har ambassad i Sverige och sådär va, som gör att det kan ta tid. Så var det bara upp till oss så kan vi väldigt ofta skicka iväg i princip nästa dag. Men Kambodja är ju enkelt på det sättet för man behöver inget i förväg.
Nej, i Kambodja skaffar man visum på plats. Och bara fem dar efter att jag bokat min volontärresa har jag åkt iväg.
Tjugo timmar senare står jag på flygplatsen i staden Siem Reap där jag möts av Projects Abroads lokala personal.
För att dokumentera det jag är med om bär jag en dold mikrofon under hela min resa.
Två veckor som volontärarbetare på ett barnhem i Kambodja har börjat. FN:s barnorganisation varnar för att bristen på kontroll av volontärer gör att det kan åka sexförbrytare till barnhemmen. Men här står jag mitt bland barnen.
Jag har ljugit om vem jag är och ingen har kollat upp mig.
Medan du installerar dig på ditt barnhem, åker jag till organisationen Action Pour les Enfants, eller APLE. De fungerar som en slags ideell underrättelseverksamhet som samarbetar med polismyndigheter både i Kambodja och utomlands för att spåra upp och sätta fast sexförbrytare. De består av socialarbetare, jurister och utredare, som utbildas av bland annat Interpol och amerikanska FBI.
– If you are a sex offender you say ”oh wow, that’s a good opportunity”. You can easily find a child.
Seila Samelang är chef för APLE. Han säger att just barnhem har blivit nya tillhåll för utländska sexförbrytare eftersom det är mycket lättare att få kontakt med barn där än på gatan.
– They have changed from making direct contact with children on the street, now go into an orphanage where they could easy also pick up a child from those orphanages.
Kambodja har på senare tid skakats av flera skandaler där barnhemsbarn har utsatts för övergrepp av utländska besökare och personal. Jag får se bilder från APLE:s spaningsarbete på personer som hämtar ut barn från barnhem. Jag får höra att de antingen är misstänkta eller dömda sexförbrytare.
Kan det verkligen vara så här lätt att ta med sig barn ut från barnhemmen?
Jag bestämmer mig för att testa. Och väljer att ta med mig en av APLE:s medarbetare, som låtsas vara min fru.
Barnhemmets föreståndare kommer och möter oss vid entrén och visar oss runt på området.
Vid ett bord sitter en västerländsk man i trettio- fyrtioårsåldern med ett barn i knät. Han hejar på oss, och sätter sig sen på sin motorcykel och åker sedan därifrån.
Det låter som att föreståndaren vill att ni ska köpa något?
Ja, eller donera pengar. Vi står vid en liten receptionsdisk där man kan köpa T-shirts med barnhemmets namn, armband och andra souvenirer.
Föreståndaren berättar att det är barnen som tillverkat dem. Men jag tackar nej, och skyller på att jag inte hade med några kontanter.
Sen ropar han till sig några av barnen. Vi sätter oss och pratar med dem ett tag. De berättar att de sällan lämnar barnhemmet – bara när det kommer turister på besök och bjuder med dem. Några gånger har de fått åka på semester till andra delar av landet.
Is it possible that we arrange something for them, like going to the waterpark?
– Yes, ok.
När vi pratat klart med barnen så frågar vi föreståndaren om vi kan ta med oss några av dem till vattenparken nästa dag. När vi lovar att donera mat och pengar till barnhemmet får vi höra att det är helt ok.
– OK, you can call me and then you can chose the kids that you want to bring to the waterpark.
Ni fick alltså ta med barnen ut?
Ja, och precis det här är ett av sätten som barn riskerar att bli utsatta för övergrepp på, enligt flera organisationer vi talar med. Men när vi väl fått grönt ljus valde vi faktiskt att inte gå hela vägen och ta med dem därifrån.
På senare tid har det uppdagats allvarliga missförhållanden på barnhem som Projects Abroad skickat volontärer till. Bara för ett par månader sedan så arresterades föreståndaren för ett av dem, misstänkt för sexuella övergrepp på två flickor under fyra månaders tid. Och i november förra året så stängde Kambodjanska myndigheter ner ett annat barnhem som Projects Abroad har samarbetat med, efter att antitraffickingorganisationen Sisha avslöjat att barnen vanvårdades.
Eric Meldrum har tidigare arbetat som polis i Storbritannien, och är nu chef för Sishas utredningsavdelning i Kambodja.
– They mentioned a series of physical abuse, sexual abuse and neglect issues as well.
Han berättar att volontärer hörde av sig och vittnade om misshandel, sexuella övergrepp och barn som försvann.
– And the volunteers were actually complaining to the company and said “these kids aren’t being looked after. We think there’s something wrong here, There are kids disappearing overnight, we don’t know what happened to them”.
Kaliber får ta del av mail som volontärer skickat till Projects Abroad för att slå larm om missförhållandena. Av mejlen framgår att företaget ändå valde att fortsätta skicka dit folk.
– They just ignored that and continued to send people over. And they were making millions of pounds profit, every year. They still are. Through sending volunteers over at places they’re not checking.
Det är uppenbart att resebolagen inte bryr sig om barnen, säger Eric Meldrum, för då skulle de ha koll på barnhemmen de skickar volontärer till.
– Whatever they say, they don’t care about the children here, because if they did they would have some standards or checks or monitors or actually think about what they’re doing, but they don’t.
Och genom att betala oseriösa barnhem för att ta emot volontärer, pumpar de in pengar i ett system som exploaterar barn, säger han.
– They’re sustaining this. They’re sustaining a system of exploitation.
Han tycker inte att man överhuvudtaget borde åka hit och jobba som volontär på barnhem.
What would you say to people contemplating to volunteer at an orphanage in Cambodia?
– I would say don’t, basically.
Här är en del av gården med otroligt mycket skräp. Pappkartonger, gamla tomma rissäckar, lådor fulla med plastflaskor, metallskräp och annat.
Tillbaka på barnhemmet där jag volontärjobbar i två veckor. Här finns tjugofyra barn som är mellan fyra och arton år.
Och det finns fyra sovrum som de tjugofyra barnen delar på. Här har ju inte ens… två av sovrummen till pojkarnas rum har ju inte någon ytterdörr överhuvudtaget. Helt öppet.
Det finns tre i personalen. Förutom föreståndaren som bor här med sin fru, är det en anställd och en assistent.
Trots att jag aldrig har jobbat med det här förut så är jag den enda volontären som är här och eftersom att ägaren inte har varit här så har jag varit helt själv med barnen här hela dagen.
Så du hade själv ansvar för alla tjugofyra barnen?
Ja, redan första dagen. Ofta syntes föreståndaren bara till lite då och då, flera dagar var han inte där överhuvudtaget.
Vi spelar något spel här, några andra spelar kort. Ägaren syns inte till nu heller. Han var här tidigare men nu har han stuckit iväg tror jag.
När jag ringde Lars Lindberg på Projects Abroad som journalist så sade han att de gör vad de kan för att inte skicka iväg olämpliga personer till barnhem.
Men när jag åkte iväg som volontär visade det sig att det inte stämde. Efter att jag bokat och betalt min resa fick jag visserligen ett mejl där det stod att jag skulle skicka in cv, referens och utdrag ur polisens belastningsregister. Men det var inte så svårt att komma runt. Jag skrev ihop ett låtsats-cv och hittade på en falsk referensperson som fick heta Lars Larsson.
Referenspersonen får en egen mejladress och en kontantkortstelefon som vi ber en kollega hålla koll på. Men trots att Projects Abroad säger att de alltid kollar upp referenser är det ingen som hör av sig. Varken på mejl eller telefon.
Utdraget ur polisens belastningsregister struntade jag bara i att skicka in. Och inte en enda gång fick jag någon fråga om det. Varken av Projects Abroad i Sverige eller av personalen på plats i Kambodja. Det var bara att åka ut och börja jobba på barnhemmet. Och jag jobbade direkt med barnen från dag ett.
Projects Abroad sade ju till mig när jag ringde att är man bara borta i två veckor så får man inte jobba nära barnen, men det stämde alltså inte?
Nej, inte alls. Jag blev ofta lämnad ensam med barnen och det var ingen annan vuxen som hade koll på vad jag gjorde. Vid ett tillfälle var en av pojkarna så smutsig och luktade så illa att jag kände mig tvungen att se till att han fick ett bad.
Så de kollar inte upp dig innan och du får komma och jobba ensam med barnen?
Ja. Och ofta blev det väldigt tydligt vilken utsatt situation barnen hade varit i om jag varit någon med dåliga avsikter. Precis som du får höra att det inte ska vara något problem att ta med sig barnen att bada i en vattenpark tillsammans med en påhittad fru, kan jag på mitt barnhem själv testa hur lätt det är att komma iväg med barnen – utan uppsyn från någon ansvarig.
Trots att det inte är någon som vet något om mig egentligen, min bakgrund, vem jag är, så släpper de iväg mig från barnhemmet med fem av barnen.
Nu har vi kommit upp till stora vägen, helt själva.
Tidigare i reportaget vi hörde organisationer vittna om att det är just till barnhem som många pedofiler söker sig för att få tag på barn numer och att det är därför som bakgrundskontroller av volontärer är så viktiga.
Men det var ingen som tyckte det var konstigt att du gick iväg med barnen på ditt barnhem?
Nej, det var ingen som reagerade. Och jag gjorde det här flera gånger.
Idag igen så släppte de iväg mig helt själv med fyra av tjejerna från barnhemmet.
Två gånger var jag ensam iväg med några av tjejerna, en gång tog jag med mig en av pojkarna över ett fält till en plats där en grupp buddhister samlats till högljud bön.
Så, då har jag gått iväg mot ett av buddhisttemplen som ligger bakom barnhemmet. Och då gick jag också ensam med en av killarna som bor på barnhemmet. Det var inga problem att gå iväg.
Hemma i Sverige igen. Vi åker till Projects Abroads kontor i Stockholm för att prata med Lars Lindberg.
Ett barnhem som stängts ner på grund av missförhållanden. En föreståndare på ett annat barnhem som arresterats misstänkt för sexuella övergrepp. Båda barnhemmen har Projects Abroad skickat volontärer till.
Det finns ju de som säger att man överhuvudtaget inte ska skicka volontärer till barnhem för det finns sådana risker, vad tänker du om det?
– Ja, jag tycker att det är en bra diskussion. Vi vill ju förstås inte medverka till att förhållanden blir värre eller att barn på något sätt skulle få det sämre genom att vi är närvarande där. Du nämnde ett par exempel. Visst, det händer saker inom alla organisationer där man arbetar med barn och ungdomar och människor överhuvudtaget, men vi tar det på allvar och vi gör vad vi kan för att försöka säkerställa säkerheten.
Jag var faktiskt iväg på en av era volontärresor tidigare under våren här, åkte iväg och jobbade på just barnhem…
Jag berättar att det inte gjordes några kontroller av mig.
I det här fallet gick det oerhört lätt för mig att hitta på en referens för det är ingen som ringer ändå. Jag struntar bara i att skicka in utdrag från belastningsregistret och det är ingen som ställer någon fråga eller ligger på mig om det.
– Ja, nej, det låter… nej, jag har inget försvar för det. Det ska funka. Vår personal på plats i Kambodja som tog emot dig skulle givetvis ha sett till att du kom in med de uppgifter som du skulle ha gjort.
För vi pratar ju om ett land som Kambodja som är ökänt för sin barnsexturism, och Projects Abroad har haft problem med några av barnhemmen som min kollega Markus nämnde nyss. Ni säger att ni gör vad ni kan, här har ni ju inte gjort någonting?
– Nej. Det vi har gjort är att vi informerade dig om vad som skulle krävas av dig för att du skulle kunna åka iväg. Så det har vi gjort. Sedan är det beklagligt att det inte har följts upp så att vi verkligen har fått in de uppgifter som vi ville.
För låt oss säga att jag hade mindre goda intentioner med min resa så är det ju direkt svårt att komma runt det som ni säger är att ni gör vad ni kan?
– Nej, i det här fallet så har det ju uppenbarligen inte fungerat och jag kan bara beklaga det.
Kan du garantera att det här inte har hänt tidigare? Hur vet du vilka du har skickat iväg genom åren?
– Jag kan inte garantera det. Det enda sättet för mig att kunna garantera någonting det är egentligen att se på resultaten. Vad som har hänt tidigare, var vi har haft problem, vad problemen har legat i och försöka agera utifrån det.
Tidigare har du sagt själv att kort vistelse – då får man inte jobba nära med barn. Jag kommer dit och är helt ensam volontär, med ensamt ansvar, leker och är direkt själv med barnen. Tar dem utanför barnhemmet, helt ensam utan uppsyn.
– Mmm… ja, det låter inte som att det är en önskvärd situation. Det ska inte kunna fungera på det sättet och jag måste ta det vidare. Jag kommer givetvis nu efter det du säger att ta upp den här frågan med vår personal, både på vårt huvudkontor i England med också direkt med Kambodja.
I det här reportaget har vi kunnat visa hur lätt det gick att utan några som helst bakgrundskontroller åka iväg med en av världens största volontärresebyråer och arbeta med utsatta barn.
Jag kunde till och med ta med barnen utanför barnhemmet. Flera gånger, helt ensam, utan uppsyn.
Och allt det här trots upprepade rapporter om övergrepp och vanvård i ett land där barnhem enligt flera organisationer blivit det nya tillhållet för sexförbrytare.
Vi kontaktar Projects Abroads ägare, Peter Slowe, på huvudkontoret i Storbritannien för att höra hur han ser på de missförhållanden som uppdagats och kritiken om bristande kontroller av barnhemmen de samarbetar med.
– When we’ve heard about any complaints or any problems we’ve always reported them both to Childsafe and to ministry in Cambodia.
Han förklarar att de följer upp och rapporterar alla klagomål de får in och att de jobbar nära sociala myndigheter i Kambodja. Blir de uppmanade att avbryta vissa samarbeten så gör de det, säger han.
– And where we’ve been adviced not to work there, we’ve stopped working there.
Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell
Researcher: Eskil Larsson
Producent: Sabina Schatzl
Inlåsning utan att få en advokat, vagt motiverade beslut och ett klent barnperspektiv. Rättssäkerheten brister när ensamkommande barn förvarstas. Det visar en granskning som Kaliber gjort i samarbete med Skolministeriet från UR. Enligt lagen har barn som förvarstas rätt att få ett offentligt biträde. Men när Kaliber och Skolministeriet granskar det knappa 30-tal beslut om inlåsning som fattats under de senaste fem åren, visar det sig att hälften av barnen inte fått något ombud. Det visar sig också att många av besluten är otydliga eller helt saknar motivering till varför barnet ska låsas in.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dåligt motiverade beslut, bristande barnperspektiv och slarv med rätten till advokat. Kaliber tillsammans med Skolministeriet från UR granskar: Hur rättsäkert är det när ett ensamkommande asylsökande barn ska frihetsberövas.
Långa korroidorer, dörrar med kodlås och förvaringsboxar i plåt för personliga tillhörigheter. Vi är i Gävle och har precis klivit in på en av Migrationsverkets fem förvarsenheter.
– Det finns trettio platser, och jag tror nog att det kan vara antingen fullbelagt eller så gott som fullbelagt. Så nu går vi då in på själva boendet…
Niclas Axelsson är Migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor och visar runt. Ett förvar är en låst avdelning inom Migrationsverket där asylsökande som man misstänker ska hålla sig undan placeras innan en utvisning.
Finns det några barn här nu?
– Vi kan se, jag tror inte det.
Flera vuxna män möter upp vid dörren och vill berätta om sin situation. Och uppgivenheten och desperationen ligger som ett lock över rummet.
Att ensamkommande barn blir inlåsta i förvar är ovanligt i Sverige och kraven på rättsäkerhet är höga.
Enligt Utlänningslagen krävs det synnerliga skäl för att ta ett ensamkommande barn i förvar. Lagen preciserar inte vad ett synnerligt skäl kan vara, men däremot står det, att för att förvarsta ett barn, ska barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning eller på ett uppenbart sätt ha visat att det kommer att avvika. Innan ett förvarsbeslut fattas ska dessutom andra metoder ha prövats, som till exempel att hålla barnet under uppsikt.
Det här ställer höga krav på hur förvarsbeslutet ska motiveras, för att det ska anses vara rättsäkert. Så att inte barn riskerar att hamna i förvar på godtyckliga grunder.
Men när Kaliber tillsammans med Skolministeret från UR har granskat de förvarsbeslut som har fattats de senaste fem åren, är det en annan bild som framträder.
Ett av de barn som har suttit i förvar är 17 åriga Zaher.
– Mitt hjärta blev krossat när jag hamnade i förvaret. Det var jättehemskt och fruktansvärt för mig. Och jag var ensam. Jag undrade hela tiden varför polisen var så våldsam med mig och hämtade mig här och bara lämnade mig här. Varför jag var med dom vuxna killarna. Det var fruktansvärt för mig och jättejobbigt. Och jag hade ingen person som satt med mig och var med mig att prata. Det är inte bra för ett barn.
Zaher berättar att han har flytt från talibanernas våld i Afghanistan och började en strapatsrik och farlig flykt till Europa redan för flera år sedan. Han berättar om hur han på vägen har tvingats gömma sig i trånga källare, beskjutits av gränsvakter och levt som hemlös – allt det innan han hamnade på ett boende för ensamkommande barn här i Sverige.
Men en sen eftermiddag i december förra året blev han hämtad av civilklädd polis och bortförd med handfängsel för att tas i förvar och utvisas.
– Jag hade ont mycket i huvudet, och tänkte hela tiden skada mig i det där rummet.
Vad var din känsla?
– Att jag skulle sluta livet. Jag tänkte på förvaret så. Och hela tiden tänkte att jag kom en lång resa till Europa och att mitt liv skulle bli bra och nu jag hamnade i fängelse och att ingen person lyssnade på mig. Jag var jättebesviken och jättearg. Jag bestämde att jag skulle skada mig. Det är bättre att man dör här.
Ingen lyssnade på mig. Det är bättre att dö här, säger Zaher. I motiveringen till varför polisen tar Zaher i förvar står bara två rader, om att han i kontakt med Migrationsverket och polisen uttalat att han är emot att lämna landet. Och fältet där dom synnerliga skälen ska motiveras gapar tomt. Motiveringen i beslutet och Zahers egen berättelse, väcker många frågor. Vad krävs egentligen för att ett försvarsbeslut ska anses som välmotiverat? Vem tillvaratar barnets rättigheter i förvaret? Och hur resonerar beslutfattarna om barnets bästa?
Genom migrationsverkets statistik får vi veta att 2119 ensamkommande barn har utvisats från Sverige de senaste fem åren. Och fram till i maj i år är det totalt 29 som har tagits i förvar. Det är polisen som har fattat samtliga beslut och vi bestämmer oss för att titta närmare på hur besluten har motiverats.
Som vi tidigare har slagit fast, krävs det uppenbara skäl för att ta ett barn i förvar. Men när Kalibier och Skolministeriet granskar besluten, upptäcker vi att många är otydliga i sina motiveringar till varför barnet ska förvarstas.
I ungefär hälften av besluten uttrycks att barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning, vilket också är en grund för att ta ett barn i förvar. Men i resten anges bara att barnet på olika sätt har visat eller uttryckt att det inte vill lämna landet. De uppenbara skälen beskrivs inte närmare än så.
Vi bestämmer oss för att ta med besluten till en advokat med lång erfarenhet av förvarsärenden, Enar Bostedt.
– Generellt sett kan man säga att dom är, tycker jag, bristfälligt motiverade. Dom är ganska korta. Det står ju i förvaltningslagen, om det är i tjugonde paragrafen, alla fall står det där att det krävs en motiveringsskyldighet. Det vill säga att man ska kunna berätta i ett beslut på vilka objektiva grunder som beslutet är fattat. Det anser jag väl brister i flera av de här förvarsbesluten som gäller barn. Typiska exempel är väl då i de fallen att ja barnet visar en vilja att inte vilja återvända. Man tolkar barnets kroppsspråk och så vidare. Eller kanske barnet till och med uttryckligen säger nej jag vill inte åka jag vill inte lämna Sverige. Och det är ju så att kommer man till Sverige och vill söka skydd, så är det självklart att man inte vill lämna Sverige. Men det är definitivt inte samma sak som att barnet tänker gömma sig och hålla sig undan.
Men vad ska polisen göra då, för det finns ju barn som ska utvisas till ett annat land, måste inte polisen ta till de här metoderna?
– Det måste den tyvärr, det står ju i lagtexten, man har att följa lagen. I dom lägena så är det väl ändå viktigt att besluten är välmotiverade och att det kanske finns någon som kan tillvarata de här barnens rättigheter.
Enligt barnkonventionen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”. I Sverige är ännu inte barnkonventionen lag, men frågan utreds just nu på regeringsnivå. Men det betyder inte att myndigheter kan bortse från barnperspektivet. För tre år sedan godkände riskdagen en strategi för att stärka barnets rättigheter, och här står bland annat att ”beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Advokat Enar Bostedt igen.
– Besluten ska ju fattas i enlighet med barnets bästa. Och här märker man att det är lite rita gissa spring. Det är något man kryssar i. I ett par så är det verkligen graverande tycker jag, men i samtliga ärenden hade det kunnat motiverats bättre. Det här verkar inte finnas några riktlinjer för utan det är något bara man kryssar för och drar till med. Men det borde finnas riktlinjer där man går igenom varför beslutet är till barnets bästa och på vilket sätt.
Vi låter även andra ta del av besluten. Vi besöker Röda korset och Rädda barnen, som också ser bristande dokumentation i besluten. Och vi visar dem även för Niclas Axlesson, migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor.
– En del av de beslut jag har sätt lämnar väl övrigt att önska. Det här är min synpunkt och det här är andra myndigheters beslut och det är något som får stå för dom. Men jag vill nog att besluten som rör frihetberövande generellt och i synnerhet barn att dom är välformulerade att dom inte är så grunda. Utan man får verkligen motviera varför, varför ska det här barnet som vi tittar på, varför ska det tas i förvar, varför är det en sista utväg, varför kan vi inte överväga ett annat alternativ uppsikt till exempel. Sen har jag jobbat så pass länge att jag vet att kvaliteten på besluten, det handlar kanske inte bara från polismyndigheten utan även våra beslut om förvar mer generellt sett, att det kan vara lite skiftande kvalitet.
Bland besluten vi har granskat hittar vi barn från Ryssland, Syrien och Algeriet men majoriteten kommer från Afghanistan. En av dem är Zaher. Vi träffar honom första gången sent på hösten förra året, innan han blir tagen i förvar. Och vi kommer sen att träffas flera gånger under det närmaste halvåret. Just den här dagen spelar Zaher fotboll med sina kompisar.
I pauserna sitter vi på avbytarbänk och Zaher berättar om flykten till Sverige och båtresan över Medelhavet från Grekland till Italien.
– Fem dagar var vi i havet, några barn dog i båten, små, små barn. Det var katastrof och ibland jag drömmer om den resan. Den båten och när jag vaknar mitt i natten är jag svettig, rädd mycket.
Zaher säger att han har varit med om mycket i sitt liv, men att sitta inlåst i Förvaret i väntan på utvisning är något av det värsta han varit med om. Känslan av övergivenhet och maktlöshet, och så kränkningen att sitta inlåst som en brottsling.
Zaher är ett så kallat Dublinärende. Det därför måste han söka asyl i det första land i Europa där han lämnade sitt fingeravtryck Men där berättar Zaher, utsattes han för ett övergrepp i ett flyktingläger. Han beskriver hur han en natt övermannades och våldtogs av flera vuxna män. Men det anser inte migrationsverket vara skäl nog för att få söka asyl i Sverige. Och därför kommer gränspolisen den där sena eftermiddagen i december för att ta honom till förvaret.
– Jag var jättemycket rädd. Mitt hjärta var krossat då. Att jag var i bilen och grät mycket. Jag tittade på kompisarna och på personalen. Jag hade ingen tillåtelse att gå ut från bilen och krama dom och säga till dom…
– Det är jobbigt. Att säga hej då till dom. Du fick ingen möjlighet att göra det.
Bredvid sitter Ella Lundgren, som är Zahers godman. Alla barn som kommer ensamma till Sverige har rätt till en god man som kan företräda dem i ekonomiska och personliga frågor.
– Jobbigt.
– Det är jobbigt ja, du visste ju inte om ni skulle få träffas igen. Det var ju bara som ett sista… det var ju bara att du skulle iväg. Det var ju det här som var fruktansvärt. Du får inga avslut, du får ingen möjlighet att välja. Och det är ju såna här saker som sätter ärr i själen. Du har haft så många avsked i ditt liv. Mycket som har hänt. Och så blir du behandlad på det här sättet i Sverige. Kunde vara lite humanare att du får säga hej då. Inte ens det får du göra. Det är fruktansvärt. Det är det.
– Dom bara lämnade mig i Migrationsverket och sa hej då och lycka till. Sen jag frågade vad händer här, vad vill ni göra med mig. Dom sa att imorgon bitti klockan fyra du ska åka till Italien. Jag var jätteledsen. Jätteledsen.
Kaliber och Skolministeriets bild av att polisens förvarsbeslut är dåligt motiverade, stämmer väl överens med en rapport som presenterades av Röda korset förra året. Här har man granskat nära tusen beslut och domar som rör frihetsberövande av asylsökande, mest vuxna. Och precis som vi, hittar de brister i beslutsmotiveringarna. Maite Samacona Aguirre, är rapportförfattare och är överhuvudtaget kritisk till att asylsökande barn sätts i förvar.
– En sak vad gäller ensamkommande barn så är Svenska röda korset ganska tydlig med att det borde införas en bestämmelse som uttryckligen visar att ensamkommande barn inte får tas i förvar.
Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att bli satt i förvar?
– Det finns flera rapporter som visar att människor mår väldigt dåligt och far illa, det är många som skadar sig själva när dom sitter i förvar. Så det kan ha absolut stora konsekvenser för barn. Och sen vet vi att många av dessa barn har varit utsatta för väldigt mycket innan dom kom till Sverige eller under resvägen beroende på om dom är Dublinbarn eller inte. Och det gör att om det är en människa som redan är traumatiserad kan ett frihetsberövadeha enorma konsekvenser för deras hälsa, minst sagt. Och det är ju många i vårt samhälle som inte vet att förvarsinstitutet finns. Och att människor som inte begått något brott, inte alla, men majoriteten är inlåsta.
Även om det är ovanligt att ensamkommande barn sätts i förvar i Sverige, kan man se en ökning de senaste åren. Och även om detta måste sättas i relation till att antalet ensamkommande också har ökat, är det ett trendbrott. Vi har tagit del av Migrationsverkets statisk fem år tillbaka i tiden, och kan se att de första två åren satt inget ensamkommande barn i förvar. 2010 och 11 fattades 4 respektive 5 förvarsbeslut. Och förra året var vi uppe i fjorton . Och ökningen tycks hålla i sig – redan i maj i år har åtta ensamkommande barn suttit i förvar.
Säkerhetsklassade fönster, personal utrustad med larm och en gård för utevistelse. Vi är tillbaka i förvaret i Gävle och fortsätter rundvandringen.
– Så när man kommer till förvaret kommer man in här… Och det är oftast antingen Kriminalvårdens transporttjänst eller polisen som kommer med den person som ska förvarstas. Det är personal från förvaret som läser upp beslutet och oftast har man då telefontolk och sen vill man verkligen vinnlägga sig om att personen förstått beslutet så personen vet varför man är här.
Men hur kan så allvariga ingrepp som att låsa in ett barn vara så dåligt motiverade? Vi tar med oss besluten till polisen.
– ”Avvek efter att migrationsverket beställt resa för överföring” men då har ju barnet visat att han vill inte. Så då finns det grund för ett förvar så då är det motiverat. Uppgivit också att han inte vill överföras till England i det här fallet.
Sven-Åke Eriksson är poliskommissarie i Stockholm och är en av dem som arbetar med förvarsbeslut i gränspolisärenden.
– Bara ”motsätter sig att bli överförd till Italien” men det framgår inte riktigt om han avvikit eller någonting här. Står bara att han motsätter sig. Lite dåligt motiverat och inget ombud där…
Sven-Åke Eriksson tycker att en del beslut är bra och andra mindre bra. Men han återkommer till en sak. Att även om besluten brister i sina motiveringar, kan man inte utgå från att något fel har begåtts i praktiken. För att göra sig en bild av det, måste man gå tillbaka och granska den dokumentation som har föregått det här beslutet.
Men i det här reportaget har vi valt att titta på bara besluten, eftersom lagstiftningen kräver en skriftlig motivering till varför det finns synnerliga skäl att ta barnet i förvar.
– Jag får en lite skev bild bara. Det kan vara mycket som finns i beslutet men som inte syns. Borde det synas i beslutet?
– Ja det blir ju ja på den frågan. Visst är det det.
Och det är ju det som jag reagerar på. Jag ser bara några meningar här där man sammanfattar något som är ett stort ingrepp i ett barns liv?
– Absolut. Det håller jag med om. Vi måste ta hänsyn till det här men vi måste också få lite riktlinjer uppifrån. Vad vill våra lagstiftare med det här? Vad vill rikspolisstyrelsen?
Men det handlar ju om barn och det ska krävas synnerliga skäl?
– Ja, det är helt riktigt.
Ändå sitter vi och spekulerar i vad dom här formuleringarna bottnar i…
– Ja, tack vare att i den här lagstiftningen, svensk utlänningslag finns det inte så mycket matnyttigt i kommentarerna. Det är det som gör det här så svårt. Det här är en av dom svåraste lagstiftningarna att jobba med.
Men borde det inte ställa ännu högre krav på motiveringsskyldigheten?
– Jo, absolut va. Det är ju en sak som måste komma uppifrån våran ledning. Från rikspolisstyrelsen, från departementet. Att vi är inte nöjd med den här motiveringen utan vi måste förändra oss på ett sätt. Och kanske ta fram ett mönster för att bli bättre på det här. Det kanske är tid nu när ni granskat det här. Det ligger ju något i det här, många av dom motiveringarna som jag tittat på här är inte fullödiga och inte bra och då måste vi kanske göra något åt det. Nationellt.
När vi fortsätter granska förvarsbesluten uppkommer ett annat frågetecken. Enligt utlänningslagen har ett förvarstaget barn alltid rätt till ett offentligt biträde, en person som kan tillvara ta barnets intressen och bevaka att förvaret sköts enligt lagar och regler. Men i många av de beslut vi tittat på, saknas information om barnet har haft det eller inte. Poliskommissarie Sven-Åke Eriksson igen.
– ”Offentligt biträde…ja”. Det ska fyllas i ett ”ja” där och så ska det på baksidan vara ett namn på det offentliga biträdet. Det ska ju fyllas i.
Men så ser det inte ut på dom här blanketterna till stor del?
– Nej, här har vi ett så där oklart. Det är inte kryssat någonting och inget offentligt biträde där. Nej jag kan inte svara på varför dom inte gjort det. Det är ju det lagen säger.
Vad säger du om att det ser ut så här då?
– Ja, okunnighet eller slarv. Det är vad jag kan säga.
Kan det vara så att dom har fått ett ombud fast det inte syns på den här blanketten?
– Det kan vara så, att handläggaren har glömt att fylla i det bara. Men det ser man ju i själva ärendet i så fall.
Och när Kaliber och Skolministeret går tillbaka i dokumentationen i varje beslut, visar det sig att av 29 ärenden har bara 15 fått offentligt biträde. Tre av barnen som inte fick ett biträder blev först inskrivna som vuxna, men släpptes senare ur förvaret när åldern korrigerats.
– Du kommer ihåg att du har fått en fullmakt utav mig och nu vill jag att du hjälper mig…
När 17-årige Zaher sattes förvar, blev han tilldelad ett offentligt biträde. Men eftersom det var så sent på kvällen, hade ombudet stängt kontoret. Och när vi talar med ombudet får vi veta att han först nästa dag hade möjlighet att ta del av informationen i Zahers ärende, eftersom han inte jobbade på kvällen och natten. Så Zahers godeman Ella Lundgren, som tillvardags arbetar som stressterapeut, fick så gott hon kunde försöka hjälpa Zaher på egen hand.
– Jag är ju inte utbildad jurist, och jag kan bara söka hjälp hur jag ska formulera och hur jag ska skriva för att överklaga. Men det är som jag säger att jag trodde inte det var den godemannens uppgift att göra såna saker. Men jag lär mig under tiden. Och det gäller bara att hitta utvägar hela tiden. Visst har det varit jobbigt många gånger och man har legat sömnlös på natten och undrat hur man ska skriva och hur det ska bli rätt, att det ska bli bra. Har du en jurist så sköter dom ju alla dom här frågorna och dom har kontakten och hjälper barnet att leta vilka vägar du ska gå vilka möjligheter du har.
Kalibers och Skolministeriets granskning visar att bara 15 av dom 29 ensamkommande barn som förvarstagits har haft ett offentligt ombud. Och genom Zahers historia vet vi också, att även om barnet har fått ett offentligt biträde, är det inte är säkert att biträdet hinner göra något i praktiken.
Sören Clerton är chef för den centrala gränskontrollenheten vid rikskriminalpolisen i Stockholm som ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och anvisningar om hur polisen ska arbeta.
– Ja, har dom inte fått ett offentligt biträde så är det ju en brist. Dom har som du sa, dom har rätt att ha ett ombud, ett biträde, och det ska ju polisen också beakta och notera i sitt förvarsbeslut. Sen kan jag ju också inse att ibland så är det väldigt praktiskt svårt, det beror ju på vad det är för tid på dygnet och vilken veckodag och så vidare det är, men oaktat det så har ju barnet rätt till ett ombud och det är viktigt att polisen beaktar det.
Kan det vara så att det slarvas med den här frågan?
– Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på det för det är ingen fråga som vi särkskilt har undersökt.
Det handlar om barn som har frihetsberövats?
– Ja och just därför så är det viktigt att dom får ett offentligt biträde vilket dom har rätt till.
Kan det här vara en signal om att det faktiskt skulle behövas gemensamma centrala riktlinjer när det gäller förvarstagande av barn.
– Ja, det är möjligt det är det som vi får försöka bedöma nu. Det kan vara motiverat ha mer riktlinjer från centralt håll. Men jag vill också i sammanhanget understryka att det innebär inte att man kan dra slutsatsen att man inte har beaktat barnperspektivet till exempel och det regelverk som finns men att man inte har redovisat i den omfattning som är önskvärt.
Borde det göra det då?
– Ja det borde det naturligtvis göra. För att man ska ju kunna utläsa av ett beslut naturligtvis, motiveringen till det och en viss bakgrund. Man kan naturligtvis inte skriva långa uppsatser, det är ju en begränsad blankett vi pratar om, men det finns ju utrymme för att utveckla det här mer. De här frågorna du ställer och det material du visat får ju naturligtvis anledning för mig och mina kollegor att titta närmare på det här. Och sen får vi se vilka slutsatser vi drar av det.
Advokat Enar Bostedt igen.
– Det är ju absolut inte bra, det handlar ju om barn och det är klart att frihetsberövande är en stor inskränkning av den personliga friheten för vem som helst men när det gäller barn bör man ju vara extra tydlig och noggrann naturligtvis så det är klart att dom bör få ett juridiskt biträde omedelbart.
Tillbaka till Zaher i förvaret den där sena kvällen i december förra året. Och hans gode man Ella Lundgren som, utan advokat, försöker upphäva förvarsbeslutet och utvisningen. Hon vet att Zaher har medicinska skäl som enligt smittskydslagen ger honom rätt till behandling i Sverige. Och efter många fax och samtal står det klart att utvisningen skjuts upp. Tidigt på morgonen, en halvtimme innan planet ska lyfta till Italien, och Zaher kan åka hem.
Idag har migrationsverket beslutat att ta över Zahers asylansökan från Italien och han väntar just nu på besked.
Reporter: Hanna Larsson
Producent: Lovisa Haag
Exekutiv producent: Eskil Larsson
Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Manus Kaliber om hot mot lärare
– Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig.
Föräldrar som hotar med trakasserier och våld.
– Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag.
Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag.
– Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt.
Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit.
– Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt.
Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen.
Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder.
Det här är berättelsen om vad som hände Tommy.
Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter. 26 år i yrket har han bakom sig.
Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket.
Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig. Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör.
– Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.
Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull.
– Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting.
Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.
Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan.
– Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det.
Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna.
Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det.
Såhär skriver några av lärarna i sina svar:
”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.”
”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”.
”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.”
”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.”
”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.”
”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.”
Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät.
Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt.
Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren.
Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.
Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel. Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen. Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får.
– Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag. Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.
– På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet.
Thamir Zubair är rektor på Tommys skola.
– Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig.
Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef.
– Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor.
Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar.
– Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så. Och det beklagar jag, det beklagar jag.
– Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer.
Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom.
I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot.
– Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös. Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här.
En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse.
I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud.
Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar.
– Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen.
– Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol.
– Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är.
Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet.
Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy.
I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten att fria.
– Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.
Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom 476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt.
– Jag tycker det låter högt och det är allvarligt.
Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket
– Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas.
Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det. Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.
– Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete.
Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar.
– Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg!
Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal. Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn.
– Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.
Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.
Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen.
– Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.
Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut.
– Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde.
– Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.
Vad sa hon då?
– Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon. Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion?
Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt?
– Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja.
– Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla.
Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare.
– Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga.
– Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal?
– Det var när elever har fått för dåliga betyg, påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom.
Varför kommer det ut på skolan?
– Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt.
– Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller.
Varför tror du att föräldrar gör sådär?
– Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.
Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar.
– Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet. Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.
Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört.
– Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du.
På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet.
– Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull.
Jag sätter mig här…
– Sätt dig vart du vill!
Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände.
– För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag. ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag.
Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot.
– Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte.
Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det?
– Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.
Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli?
– Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak!
Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen?
– Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte, jag känner inget som helst agg emot honom.
Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats.
– Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då?
Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt?
– Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena.
Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare?
– Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak.
Reporter: Karin Andersson
Producent: Lovisa Haag
Exekutiv producent: Eskil Larsson
Lärare som känner sig pressade att sätta högre betyg än de egentligen vill, rektorer som är rädda att förlora elever och föräldrar som månar om sina barns framtid. Kaliber handlar den här veckan om föräldrars makt över skolan - och när inflytandet går för långt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Lärare pressas att sätta glädjebetyg, rektorer ger efter för föräldrarnas påtryckningar av rädsla för att förlora elever.
Har föräldrarna fått för mycket makt över skolan? Idag handlar Kaliber och Skolministeriet från UR om föräldramakt.
– Här har jag jobbat i flera år också, längan där borta, det står 5 C på dörren där nu.
Det där alltså din klass då?
– Det som borde varit min klass ja. I början så kändes det lite konstigt att det var en annan lärare där inne där jag borde vara.
– Senaste veckorna så har jag suttit i ett litet rum här inne i det här huset där vi är på väg nu. Man har jobbat som klasslärare i så många år och plötsligt är man inte det längre. Man har blivit fråntagen en del av sin identitet, slutat med något som har tagit otroligt mycket tid, mycket roliga saker med barnen, som massor med lägerskolor och teaterföreställningar.
– Men jag trodde ju inte det skulle sluta på det här sättet. Samtidigt som jag då känner att är det så skolan ska va, då är det nog ingenting för mig för jag tror inte på den skolan där föräldrar ska bestämma.
Trots att solen gör tappra försök kommer den inte igenom det massiva gråa molnet som hänger över Ljungskile skola. Margareta Almefjord är 62 år och varit klasslärare i nästan hela sitt liv. Idag har hon inte längre en egen klass. För knappt två år sen startade några föräldrar ett uppror mot henne för att deras barn skulle slippa Margareta som klasslärare, innan hon ens hade börjat med den nya klassen.
– Ja, först blev jag förvånad och tänkte att det måste vara något missförstånd, vi måste ju kunna prata om saken, men den chansen fick jag aldrig för dom ville inte träffa mig. Och sen under sommaren så trodde jag att det hade lugnat ner sig för jag hörde inget mer men det gjorde det ju inte för föräldrarna fick inte mig utbytt, så då bestämde dom sig för att inte skicka barnen till skolan.
Så rektorn stod på sig?
– Ja det gjorde han och även vid det laget då förvaltningschefen. Men som sagt föräldrarna höll ju bara barnen hemma.
Så vad hände när skolstarten kom?
– Då var det tre elever som kom, av 17. Så 14 stannade hemma. Och det gick ju inte riktigt så bra utan föräldrarna hade ju möten och det finns ju dokumentation där som är skrämmande om hur dom som vuxna människor ändå kunde uppföra sig. Skriker och gapar och slänger grejer och vad jag frågar mig är varför. Det fanns ju ett par, någon ledare och ett litet gäng som hakade på där och hjälpte till så man fick en mobbningssituation helt enkelt för att det här är ju i princip en häxprocess.
I och med det fria skolvalet har föräldrar och elever fått mer makt och inflytande över skolan. Är man inte nöjd kan man byta. Eller hota med att byta. Kaliber och Skolministeriet har granskat föräldrarnas makt i skolan. Vi skickade ut frågan via URs lärarenkät 673 lärare över hela landet och nästan en tredjedel av dom 472 473 som svarade sa att de varit med om att föräldrar hotat med att göra en anmälan till skolinspektionen om läraren inte gjorde som föräldern ville.
Så här kommenterade några av lärarna sina svar:
”Det verkar som om detta är något man talar om i hemmen - att anmäla till skolinspektionen. ”
”Eleven fick inte godkänt och då satte en enorm hatkampanj igång där jag mejlbombades och ifrågasattes.”
”Jag höjde rösten mot en elev som kränkte en annan elev, det skulle jag aldrig ha gjort. Mamman blev förbannad för att jag höjt rösten och hotade att anmäla till skolinspektionen.”
Tillbaka till Ljungskile. Till slut lät föräldrarna sina barn komma till skolan, men 12 åtgärder var villkoret, bland annat att en pensionerad slöjdlärare skulle vara med på lektionerna för att kontrollera att allt gick rätt till.
– Det tycker jag ju i sig är kränkande att man efter 40 år som lärare ska behöva ha någon som sitter och vaktar en.
Höstterminen löpte på och övergick till vårtermin men och då hände nåt som blev helt avgörande för Margaretas roll som klasslärare.
– Det var två pojkar som satt och hade en matteuppgift, en gemensam uppgift och jag stod ganska nära och den ena bara plötsligt fnissa till så vände jag mig om och tittade och då hade den andre ritat en penis på bänken. Och han suddade ut den snabbt som sjutton, men jag såg den ju och jag gick fram och pratade med dem då och sa att vi hade pratat om det här med att rita könssymboler och det är många som inte tycker att det är särskilt trevligt och dessutom så är det inte ok att rita på möblerna det gör man inte heller, nej, och då började ha protestera vilt. Det hade han ju inte gjort och så vidare men jag sa att jag såg det och jag sa att vi sluter med såna dumheter, inget mer med det liksom. Och sen kom inte killen till skolan. Tre dagar. Alltså första dan som han inte kom ringde jag hem till mamman för han var inte sjukanmäld och då måste vi ju ringa så dom inte kommit bort på vägen eller något sånt där och då var hon ju så ilsk på mig. Det var ju inte alls som jag sa utan hade ju bara sluntit med pennan. Han hade blivit ledsen för att jag skrek och det visste vi ju redan förut att du skriker och gapar åt barnen.
Skriker du och gapar på barnen?
– Nej, det är ju inte därför man blir lärare för att man vill vara otrevlig mot människor utan man är ju intresserad av att hjälp barn att utbilda sig och växa upp till välfungerande vuxna och då måste man ju sätta regler och det är väl så att det är ganska många barn idag som inte är vana vid det.
Mamman till barnet som klottrat plus mamman vars pojke satt bredvid anmälde Margareta till skolinspektionen och Barn- och elevombudsmannen för kränkande behandling.
– Beo dom sa ju i båda fallen så var det ju ingen kränkning utan det var ju bara sånt som varje vuxen människa måste ta itu med när man har med barn att göra. Medan däremot rektorn tog denna möjligheten att få någonting att plocka bort mig på.
– Jag såg att jag hade ett missat samtal.
Antonio de la Cruz heter jag. Det gäller Ljungskileskolan då. Du är mamma vars barn ritade på skolbänken och sedan anmälde Margareta till Beo och skolinspektionen. Hur tänkte du då?
– Ja men vad har man för roll som förälder skulle jag kunna svara. Det är väl förälderns roll att se att barnen mår bra och att dom är trygga och att allting funkar i skolan. Men det finns ju alltid ett sätt att korrigera, att få barn att förstå att det man gör är fel. Det var ju inte ens det som var problemet. Det som fröken påstått var ju absolut inte sant. Och då var ju mitt barn förödmjukad på ett otrevligt sätt framför alla hans klasskamrater.
Du till och med anmälde läraren. Varför det?
– Det var ju fel det som hon gjorde. Det var inte ok för mitt barn att få uppleva det. Och det var inte ok för någon annans barn att behöva uppleva det heller.
Men den här anmälan fick inget gehör?
– Nej tillslut fanns det ingen anledning att fortsätta med det eftersom dom ändå skulle byta lärare.
Så ni lyckades flytta på den här läraren?
– Det är ganska starka ord du använder. Det handlar inte om att lyckas eller inte. Jag vet inte om du själv har barn och då är det jätteviktig att föräldrarna ska känna sig trygga och det var tyvärr det som vi saknade.
--Jag ser att du har sökt mig två gånger
Hej! Du var en av dom föräldrar som försökte få bort Margareta som klasslärare till ditt barn. Vad har du för tankar kring allt det som hände?
– Ja du tänker så, ja, det jag kan säga är att jag vill ligga väldigt lågt för det är väldigt infekterad stämning kring den här frågan fortfarande. För det är ju fortfarande inte löst som konflikt. Alltså det har ju blivit en lösning som barnen och föräldrarana och skolledningen kan acceptera men jag tror att den enskilde läraren har svårt att acceptera det som skedde. Man har gjort en organisatorisk förändring, man drar ett streck över det och låstas som om det inte finns och så vet man att hon går i pension om två år. Är det föräldrar som lägger sig i eller finns det ett reellt vuxenproblem och hur kommer man åt det?
– Alltså man har haft en organisation där man har haft en lärare och en klass det är ett klassrum och en stängd dörr och vad som händer innan för den dörren är väldigt svårt för någon annan att se.
Det finns ju ingen dokumentation på något sätt?
– Det är ju det som gör det hela mer problematiskt. Det går ju inte säga att varenda elev i varje klass har haft problem men det visar sig att några barn i nästan, jag kan inte säga varje klass, men jag har ju pratat med så många som har kommit fram efteråt. Hade jag haft facit i hand så kan jag säga så här att jag, skulle aldrig göra om denna processen igen för man blir mobbad och utsatt som vuxen förälder. Det blir en sån här liten by-syndrom, skjut budbäraren och det är ju jobbigt.
Hur känner du inför allt det här?
– Ja det är ju… det känns uppgivet gör det och nu fanns det ju en tjänst nu i mars här och den är tillsatt en annan lärare.
Det blev en klass ledig som du skulle kunna…?
– Som jag skulle kunna tagit över då va? Nej det får jag inte.
Vad gör du nu?
– För det första satt jag i flera veckor och sysslade med datorer, bar runt datorer som skulle skrotas. Och det är ju inte direkt mitt jobb det är ju mer en vaktmästarsyssla.
I Margareta Almefjordsfall i Ljungskile handlar det om att några föräldrar tycker och påstår att hon varit otrevlig, skriker och skäller och därmed kränker elever. Men när vi studerat Margaretas historia lite närmare hittar vi ingen dokumentation som tyder på att Margareta gjort något som skulle göra hennes olämplig som lärare. Ord står mot ord. Lärarnas riksförbund som är Margaretas fackförening anser dock att Margareta har rätt och driver nu fallet mot Uddevalla kommun som Ljungskile tillhör. Vi måste dock tillägga att föräldrarna inte gjort något formellt fel utan handlat efter sin övertygelse och föräldraansvar.
Vi lämnar Margareta Almefjord en stund. För hon är inte den enda som upplevt att skolan givit efter när föräldratrycket blivit för starkt. Det visar inte minst vår enkät. 186 av dom 472 lärare som svarade på UR:s lärarenkät menade att det har hänt att rektorn på skolan velat att de ska gå med på förälderns krav trots att läraren själv tyckt annorlunda.
”Rektorer är så rädda för föräldrar att de gör vad som helst för att undvika konflikter.”
”Min nuvarande rektor påminner ibland om vissa föräldrars sociala status på orten och säger att vi måste tänka på det”
”Idag känns det som om rektor är rädd för att föräldrarna ska byta skola om de inte få gehör för sina åsikter.”
Inga Ordqvist – är rektor på Ljungskileskolan och därmed också Margareta Almefjords chef.
– Jo, jag har funderat på detta och nej jag ställer inte upp på det. Det är lite för känsligt.
Du vill inte säga någonting om varken det enskilda fallet eller i det stora.
– Vi kan ju säga att det är ju löst. Det som det ursprungligen handlade om är löst
Har ni löst det?
– Jag vill inte uttala mig om det här har jag ju sagt.
Tycker du att det är ett problem med för mycket föräldrapåverkan?
– Prata med vem som helst. Vilken rektor som helst egentligen. Alla har ju varit i liknande situationer utan att det har blivit lika stort så att säga och det är ju sådant som är aktuellt för alla, däremot är det olika på olika skolor lite beroende på vad man har för upptagningsområde och så. Föräldrar i olika områden är mera på än vad man är på andra ställen kanske.
Vad har det med att göra?
– Socioekonomiska faktorer eller? Ja till exempel, att man är mera påläst, eller ja mera välutbildade kanske, mera van att påverka i andra sammanhang. Så kan det vara…
Vi följde rektor Inga Ordqvist uppmaning och frågade 1570 slumpvist utvalda rektorer över hela landet via UR:s Rektorsbarometer.
72% av rektorerna av de 882 som svarade uppgav att de det varit med om att föräldrar hotat med att lyfta sina barn ur skolan för att få sin vilja igenom.
Markurells i Wadköping, här i Radioteaterns version från 1949, är ett klassiskt svensk verk från Hjalmar Bergman, själva plotten är just föräldramakt. Direktör Markeurells vill att hans son inte ska kuggas från skolan, annars hotar han att dra in sitt stöd till staden och läroverket. Så det här med föräldramakt och föräldrapåverkan är kanske egentligen inget nytt? Professor emeritus i idé och lärdomshistoria Sven Eric Liedman kan svara på detta.
– Ja, vi hade ju en gång i tiden ett privatlärarsystem i Sverige, det var ju i synnerhet adeln men också så småningom de bättre borgerskapet och det är klart att dom här privatundervisarna som ju ofta var fattiga studenter dom måste ju tillmötesgå föräldrarnas krav för dom bodde hemma hos föräldrarna och så…
Då kan man tala om föräldramakt?
– Då kan man tala om föräldramakt, alltså den föräldramakten fanns. Sedan så grundades , startade man i Sverige grundskolan då för 50 år sedan, man kan säga att grundskolan fungerade ganska bra i några decennier, medan i synnerhet sedan, det man kan säga är en dubbelreform, en kommunalisering och friskolereform. Efter det har ju effekterna gått utför och effekterna har accelererat kan man säga. Och jag tycker det är så ovärdigt, det finns såna här gymnasiedagar, en slags mässdagar där alla gymnasier tävlar om att dra till sig uppmärksamheten hos eleverna. Det är ett slags försäliningsraseri där som jag tycker är helt främmande för skolan. Då får man ju ett bisarrt läge, det är som när man överettablerar en viss typ av affärer då blir konkurrensen om kunderna benhård.
Så då måste rektorerna gör allt för att tillmötesgå föräldrar?
– Visst det finns rektorer som känner sig tvingade att pressa lärarna att sätta lite högre betyg va.
Vad händer om läraren säger nej.
– Ja då hamnar läraren i en besvärlig situation. Det är ju rektorn som är chefen.
Eva Jorendal är lärare i svenska och religion på gymnasiet i Härnösand …
– Ja till exempel här har jag då exempel ifrån nationella prov. Då diskuterade jag bedömningen av dessa två prov med en annan lärare och den här satte jag icke godkänd på, IG. Det är jag som har skrivit det här. Och den här satte jag ett starkt VG på. Och den andra läraren har alltså satt ett G på den som jag satte IG på och MVG på den som jag satte starkt VG på. Och så skickade jag, tog jag bort alla markeringar, och skickade in till dem som gör proven i Uppsala. Vad satt dom? VG plus och IG utan att veta vad jag eller den andra lärare hade satt.
När skolchefen ville att du skulle sätta högre betyg eller åtminstone ge godkänt till alla elever. Gjorde du det?
– Nej, men det var ju därför jag blev av med jobbet så klart. …
– Men jag hade inga planer på att sätta högre betyg då heller?
Gjorde dina kollegor det?
– Ja men det ser du ju, jag har exempel på det här…
– Ja här är då huvudbyggnaden för Härnösands gymnasium. Ja, gammal fin byggnad.
Var hade du dina lektioner?
– Ja till att börja med hade jag dom uppe på översta våningen här. Men sen kom det propåer att nu skulle inte eleverna behöva flytta på sig utan vi skulle springa som tättingar till deras olika avdelningar som dom var på.
– Jag vet jag sprang här det var en kilometer bort eller någonting det var en diaprojektor en gång höll på att bära ihjäl mig. Hade ingen bil då.
Så man ville inte att eleverna skulle röra på sig så mycket så då fick ni lärare göra det?
– Ja dom var ju kunder dom skulle servas. Helt vidrigt faktiskt.
– Vi skulle kunna fråga ungdomarna här vad dom tycker om skolan, ställa några frågor.
Det finns ju en diskussion om att lärare ska sätta högre betyg...
– Man kan ju tänka sig att lärarna känner pressen att dom ska sätta högre betyg. Så att dom …jag tänker bara på mina högstadiebetyg då. Jag vet inte...
Hur menar du då?
– Nej men man kanske får lite högre betyg än vad man egentligen borde fått.
– Nej, jag känner mer att jag inte borde fåt något betyg alls. Så det var ju det som var problemet.
– Men just det här att man tävlar om betyg bland skolor känner jag blev mycket mer nu när friskolorna kom. Man ska tävla med varandra om vem som är en bästa skolan och på den här skolan får man datorer och på den här skolan får man si och så. Och det känns otroligt synd för alla ska ha rätt till samma skola tycker jag. Lärarna kan ju inte göra sina jobb och eleverna får inte den utbildning som dom faktiskt tror att dom har fått.
Eleverna Maja och Helen korsar skolgården, Eva tittar efter dom, det kunde ha varit hennes elever. Men Eva Jorendal vägrade sätta högre betyg än vad eleverna förtjänade och på grund av detta fick hon elever, föräldrar, rektor och till sist skolchefen emot sig och förlorade jobbet. Hon fick dock viss upprättelse av tingsrätten som konstaterade det ej fanns sakskäl för uppsägning. Men Eva har trots detta inte fått en ny lärartjänst.
Vi har sökt tidigare och ansvariga skolchefer i Härnösand men dom har inte velat uttala sig. Birgitta Wigren är dock nuvarande förvaltningschef för skolan i Härnösand, hon har nyss tillträtt och kan inte uttala sig om Eva Jorendals fall, och det i sig är också ett problem eftersom skolchefer i många kommuner byts ut på löpande band och det är svårt att hitta ansvariga.
– Ja jag tycker det har skett en förskjutning på föräldrarnas makt. Framför allt så, eller det är ju sa att lagen har förändrats. Enligt lag har man ju nu ganska stora möjligheter att påverka. Man har som förälder möjlighet att påverka i vilken skola man går. Och det innebär ju i sig i princip att man kan välja lärare för sina barn.
När vi frågade lärarna i våran enkät hur många som varit med om att föräldrar försökt påverka betygsättningen svarade nästan hälften, 223 stycken, att de hade det. Och av dom hade var sjätte lärare också gjort som föräldern ville och ändrat betygen. Birgitta Wigren förvaltingschef igen.
– Det låter mycket. Att det förekommer det tror jag alldeles säkert att det gör. Men vi jobbar jättemycket med det här för det är otroligt viktigt. För mig är ju också dom betyg som lärarna sätter ett betyg på lärarna själva.
Hur menar du då ?
– En lärare sätter ju betyg på sin egen undervisningen eftersom man enligt läroplanen har skyldighet att nå eleverna där eleverna står. Och kan man då inte hitta det som eleven behöver så att eleven kan få ett betyg då har man inte som lärare hittat tillräckligt många möjligheter.
Så du menar att det är lärarens fel om en elev blir underkänd?
– En del utav det. Sen har vi ju naturligtvis elever som inte kommer till skolan eller som inte går att nå av andra skäl. Men finns du i skolan och vill lära dig då har läraren det som uppgift att hitta alla möjliga metoder. Att hitta just den lärstil som just den eleven har.
Går du in tillsammans med rektorn och ändrar ett betyg?
– Jag har inte rätt att ändra ett betyg. Enligt lagen är det bara rektor som har rätt att ändra ett betyg, Men jag har naturligtvis varit med om att föräldrar har ringt till mig och tyckt att elever fått fel betyg, och jag har gått in och resonerat med lärare och rektorer hur ser det ut och vad har man byggt det här på och så vidare. Och att det har ändrats efter att vi har gjort det. Visst har jag varit med om det.
Då kan man säga att det är någon slags föräldrapåverkan då?
– Ja och just i det fallet tycker jag inte att det borde vara så utan det skulle vi gjort rätt första gången. Ok, så föräldern hade rätt i det här fallet?
– Ja det får man absolut säga. När vi ändrade oss så hade föräldern absolut rätt.
Trots arbetssituationen och anklagelserna vidhåller Margareta att hon ej gjort något fel.
– Eftersom jag inte gjort något fel är det inte jag som ska bort. Jag tycker att vi måste alla som råkar ut för något sådant här försöka orka med att stå på oss vi kan inte bara liksom förvinna ut bakvägen och så är vi bortglömda om några månader för det är ju enklast om problemet försvinner och problemet är ju jag för tillfället då va i den här skolan. Vi måste stå på oss och säga vi har inte gjort något fel, det är inte ok vi ska inte bort.
Hur kom det sig att hästkött i det dolda blev en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin? Kaliber har följt leveranskedjan bakåt genom Europa, i spåren efter hästköttskandalen - och hittat en del av matindustrin som få tidigare ens visste existerade.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fattiga bönder som utnyttjas av en livsmedelsindustri i jakt på billigt kött, sjuka, antibiotikabehandlade hästar som förs till slakt. Och vildhästar som fångas in och säljs. Kaliber har granskat handeln med hästkött i Europa.
– Då händer följande att vi ska bege oss upp till vår biograf. Jag hoppas alla har namnbricka med färgkoder?
En solig tisdag i april. Det är öppet hus hos Findus i det lilla skånska samhället Bjuv. I röd-rutiga skjortor hälsar informatörer kockar och även VD folket välkomna. Hela 2 100 personer vill se hur produktionen går till i det numera världskända företaget.
– Där tvättas ärtorna på sommaren.
Man vill städa ut - hästskandalen är över. Nu är det nya tag och det är lite av en kick off känsla på plats.
Och budskapet är tydligt.
– Det viktigaste är att vi vill visa upp oss och berätta hur vi jobbar här på Findus, att vi är ärliga och transparenta och vi vill bygga upp vårt förtroende hos konsumenterna.
Och det finns anledning för företaget att putsa på sin image. Precis som för många andra - som Ica, Coop, Axfood, Dafgårds och grossisterna Martin&Servera och Menigo. Alla sålde de produkter som misstänkts innehålla hästkött istället för nötkött.
Företagen säger sig att ha blivit lurade av andra företag inom den europeiska livsmedelsindustrin.
Men vi undrar - borde inte företagen frågat sig: Vad ligger egentligen bakom det så billiga inköpspriset?
I matlandet Sverige har vi köpt oxfiléer, lasagner, rostbiffar och köttbullar till ständigt låga priser. Företagen har på ett näst intill magiskt vis kunna pressa priserna. Och en varukorg med enbart kött som 1990 kostade 1000 kr kostar idag 650 kr. Och köttet det flödar som aldrig förr över de europeiska ländernas gränser. Kors och tvärs. Vi följer den så omtalade lasagnen för att se var vi landar.
Häng nu med.
Findus, Ica, Coop och Axfood, och företag från 15 andra europeiska länder köpte lasagne av det franska företaget Comigel som i sin tur lät dotterbolaget Tavola tillverka den i en stor fabrik i Luxemburg som sen fick sin köttfärs genom franska köttgrossisten Spanghero som i sin tur köpte köttet från en av Europas 500 olika kött-tradare som de kallas i branschen. I det här fallet var det Draap trading, ett företag registrerat på Cypern fast med Holländsk ägare och som ägs av bolag på brittiska Virgin Islands. Och kanske där köttdiscot skulle stannat upp ett ögonblick.
För det holländska ordet Draap - betyder häst om man läser det baklänges. Och den här bolagschefen är också sen tidigare dömd för fiffens med märkningen av kött.
Men Spanghero såg till att få köttet stämplat som franskt och visst hade köttstyckena suttit på nötkreatur menade man. Bara det att när inspektörer åka till Spanghero och kolla i deras lådor - så stod där att köttet inte alls kom från Frankrike utan i själva verket kom från Rumänien. Och nej det var inte heller nötkött. Från Rumänien hade man sålt hästkött.
Men varför har det lönat sig att sälja rumänskt hästkött som nötkött och vad är det för hästar som hamnat på styckbordet och sugits in i köttkvarnarna egentligen.
Vi bestämmer oss för att ta reda på mer om den här delen av livsmedelsindustrin som vi tidigare knappt ens visste existerade - hästköttsindustrin.
Och finner en bransch med sjuka, medicinerade hästar, kriminell verksamhet och förfalskade papper.
Du lyssnar på Kaliber i P1.
Vi är på slakteriet Doly-Com i nordöstra Rumäninen. Det var här som hästarna slaktades och styckades innan köttet hamnade i kedjan av företag för att slutligen landa som lasagne på de svenska tallrikarna.
Det är inte vanligt att äta hästkött i Rumänen så det mesta som styckas här går till export.
Vi hör djuren och skymtar dem genom en låg dörr bakom slaktmaskinerna. Just nu är det kor som står på tur. På förmiddagarna slaktas det häst - på eftermiddagarna nötkreatur. Men ingenting blandas försäkrar företagsrepresetanterna. Efter att hästköttskandalen briserade har efterfrågan på hästkött också minskat får vi veta.
Rumänien har sedan EU-inträdet 2007 seglat upp som en storsäljare av hästkött i Europa. Härifrån forslades det förra året 6 000 ton hästkött. Och sedan EU-medlemskapet har landets export av hästkött till andra EU-länder i princip dubblerats enligt den officiella statistiken, men hur mycket som sålts svart finns det ingen siffra på.
Efter att hästkött upptäckts i matvaror som enligt innehållsförteckningen skulle ha innehållit nötkött - startades ett massivt analysarbete inom EU. 7000 provtagningar utfördes av europeiska myndigheter.
Var tjugonde DNA-testad vara visade sig i hemlighet innehålla hästkött istället för det som utlovats på förpackningen. Till detta ska läggas företagens egna analyser och upptäckter som gjort att hundra tusentals ton mat har kallats tillbaka då man hittat hästkött eller funnit misstanke om det. Hur mycket hästkött som vi i Europa har tuggat i oss utan att veta om det är det ingen som riktigt vet. Men en sak är klar: hästkött har i det dolda varit en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin. Genom att hästkött märkts om till nötkött har det funnits stora pengar att tjäna.
Hästkött som är lämpat för köttfärs är tio kronor billigare per kilo, när det kommer från det här slakteriet.
Vi dröjer oss kvar vill veta mera men företagsrepresentanterna vill snabbt gå vidare.
– And the documents come from?
Det är här, på slakteriet, som mycket av den tidigare rapporteringen om hästköttskandalen slutat. Men vi bestämmer oss för att undersöka branschen närmare - vilka är egentligen hästarna som hamnat på styckborden och så småning om i köttfärsen? Vi ger oss ut på den Rumänska landsbygden.
Det är vår i norra Rumänien. En gång i veckan är det marknad och bönderna reser från bergen och byarna runt omkring för att sälja och köpa det dom behöver. Här finns allt från gummistövlar, kläder och plastleksaker i gälla färger till potatis, lök, kycklingar och hästar.
I Rumäninen finns det många bönder som driver små lantbruk med några hektar mark. Hästen är ett av de viktigaste redskapen i arbetet.
Här på marknaden är det många som köper och säljer sina arbetsdjur. Men det är inga muskolösa ardenner-hästar det handlar om utan ofta hästar av det mer spensliga slaget.
En del är mer professionella hästhandlare - köper upp och säljer vidare - en del av lantbrukarna sköter det på egen hand. Och slakterierna har varit en pålitlig köpare. Finns det några hästar i en by som man vill bli av med - är slakteriet med sina lastbilar där efter ett telefonsamtal. Slakterierna åker också själva runt och ber om att få köpa djuren.
Med på resan är vår rumänska journalist-kollega Radu Ciorniciuc och han blir på rak arm erbjuden att köpa en häst när vi vandrar runt på marknaden.
Vi vet att varje häst enligt regelverket ska ha ett microchip insatt under pälsen för att det ska gå att hålla koll på dess bakgrund och var den slutligen hamnar. Dessutom ska det finnas veterinärpapper på hästens hälsa. Så kallat hästpass. Men när Radu frågar om det blir svaret nej. Hästen har varken microchip eller papper. Men det är en helt bra häst tillägger försäljaren. Och blir lite fundersam över Radus frågor. Det brukar inte köpare fråga efter.
Det är många av hästarna som vi ser på våra resa genom Rumäninen som ser rätt eländiga ut. Magra - ofta inte avmaskade - med revbenen väl synliga under pälsen.
Bönderna är fattiga men försöker ta hand om sina djur så gott de kan. Vi får höra om motorolja och får-fett som smörjs in på sår och onda leder.
Radu fortsätter att fråga runt bland de som säljer hästar på marknaden och det blir klart att inte ens hälften av hästarna här varken har microchip eller papper. Men det är inga problem att sälja dem ändå säger alla vi pratar med.
Vi börjar prata med en av männen som ägnar sig åt hästhandel på heltid – Constantin Robota. Constantin berättar ingående om hur sjuka en del hästar är.
Det vanligaste är lungsjukdomar och problem med hovarna, säger han.
Och så fortsätter han med att både han och hästägarna försöker behandla dem på olika vis med mediciner som de kan få ut på apoteken utan recept. Även antibiotika som egentligen kräver recept från veterinär.
Men även sjuka hästar går att sälja till slakterierna är det många som vi möter som vittnar om. Hästar utan registrering och veterinärpapper. Bönder som trots allt kan sälja sin gamla häst och tjäna en slant.
Men, ska det visa sig, försäljningen av hästar inte alltid är frivillig. Hästbranschen har blivit big business i Rumänien, exporten har dubblerats, men det är inte alltid bönderna som tjänar pengarna. Vi reser vidare på gropiga vägar, förbi stora fält och ståtliga berg.
I utkanten av samhället Codlea i Transylvanien bor människorna i ruckel till hus med stora glipor. Jordvägarna är leriga och ett sopberg tornar upp sig intill. Det är ett romskt samhälle och människorna som bor här lever under konstant hot om vräkning får vi veta.
Hästar går och betar på ett fält nedanför husen, framför industriområdet. I bakgrunden skymtar snötäckta bergstoppar. Det är fattigt och arbetslösheten är stor.
Barnen springer runt i smutsiga kläder och leker med de till synes herrelösa hundarna. Hästen är för många här det viktigaste arbetsredskapet de äger, men i vintras gjorde avsaknaden av pengar att många tvingades sälja sina djur. Slakterierna kom glatt och köpte dem berättar byborna. För en summa på knappa 400 svenska kronor. Ofta köper bönderna hästarna här för 5 000 svenska kronor.
En kvinna som presenterar sig som Maria sticker ut huvudet genom ett fönster och pratar med oss. Hon är ledare för det grannskapet.
Hon berättar om hur slakterierna kom och köpte deras hästar för att sedan kunna sälja köttet till ett mycket högre pris.
Men när pengarna som bönderna tjänat så var slut står byborna utan sina så viktiga hästar. I stället kan de ha hamnat via flera olika länder och företag kan ha hamnat i färdiglagad lasagne eller köttbullar och filéer i Sverige och resten av Europa.
Men än värre är hur hästarna också blir stulna säger hon sedan.
Och blir man av med sin häst är det som att mista ett barn eller en arm säger hon.
Häststölderna är ett utbrett problem i Rumänien. Och vi får höra att de har blivit fler de senaste åren. Codlea är inget undantag.
En man vid namn Ion Ilie berättar att han själv ofta låter sin häst gå och beta på fältet intill. Men på natten har det kommit män med lastbilar och tagit flera hästar åt gången berättar han. Det finns ju pengar att tjäna. Säljer dem till slakterierna.
Och de som kommer och tar hästarna är farliga säger han. Vi lever i rädsla här. Polisen gör ingenting heller säger Ion Ilie.
Även om ommärkningen ofta verkar ha skett utanför Rumäniens gränser så upptäcker vi en del märkliga fall även här. Till exempel hur det dumpats 1 ton kött i en rumänsk sjö. Köttet var packeterat och fullt ätbart. Men det var inte märkt. Efter en analys stod det klart att det var just hästkött. Varför någon dumpat köttet i sjön ännu oklart.
Kriminella nätverk som tjänat pengar på illegala slakterier och svarthandel med hästkött har uppdagats i de områden som vi besöker i Rumäninen. Hästkött som redan i Rumäninen har märkts om till nötkött har varit fall för de rumänska myndigheterna redan för ett par år sedan. Och vår granskning visar en tydlig trend: Hästaffärerna tog rejäl fart vid Rumäninens EU-inträde då den europeiska livsmedelsindustrin fann ett nytt land att jaga billig råvara ifrån.
Vi reser vidare genom Rumänien. För att träffa en veterinär som vittnar om en hästhandel i landet som är utom all kontroll.
Vi träffar Bogdan Novenschi på ett rökigt hotellrum i stan Iaşi. Han har jobbat som rådgivare åt den rumänska myndigheten för livsmedelsäkerhet. Bogdan Novenschi är mycket orolig för utvecklingen inom hästbranschen i Rumänien. Han beskriver hur häststölderna blivit allt vanligare och att hästar säljs till slakt utan någon som helst fungerande kontroll.
Hästarna ska ha mikrochip för identifikation och så kallade hästpass där medicinering finns antecknat av veterinär. Men rätt papper saknas ofta säger Bogdan Novenschi.
Mindre än fem procent av hästarna i hans distrikt har pass där medicinering finns antecknad säger han. Men hans erfarenhet är att hästar medicineras på egen hand av sina ägare - utan veterinärers inblandning.
Han berättar att antibiotika, som ska skrivas ut av veterinärer, kan köpas direkt av bönder på apotek, mot alla regler. Och det görs också. Och det antecknas aldrig i några papper. Antibiotika som kan finnas kvar i hästen när den säljs till slakterier.
Vi kollar upp antibiotikan som Bogdan Novenschi berättar om. Särskilt enrofloxacin, som bönderna mot reglerna kan få tag på utan recept. Det är en så kallad fluorokinalon, en grupp antibiotika som är listat av världshälsoorganisationen som extra viktigt för människor. De ska därmed användas mycket sparsamt för att förhindra antibiotiskaresistens.
Veterinären Bogdan Novenschi som jobbat med frågorna i flera år menar att många av slakterierna väljer att blunda, att man köper hästar utan papper. Hästar som kan ha antibiotika i sina kroppar när de säljs.
Vi har fått tips om en storhandlare när det gäller hästar i Transylvanien. En man som blivit rik på att handla med djuren.
Adam Ion har skinnväst och en svart amerikansk baseball-keps. Han har genom åren handlat med över 3000 hästar och många har inte haft några papper, berättar han.
Och det är inget snack om saken när det gäller vad som är det bästa med hästbusinessen
"Pengarna" säger han och knäpper med fingrarna.
Han fortsätter sedan med hur hästaffärerna har gjort honom rik. Hur han kunnat köpa 30 olika bilar av fina modeller. Och hur han levt ett gott liv.
Nu är han gammal och håller på att dra sig tillbaka. Men han har haft mycket glädje genom sin business säger han.
Men sen säger han ngt som får oss att rycka till.
Han börjar prata om vildhästar. Hur han fått fina pengar när han sålt vildhästar till slakterier.
Vilda hästar alltså. Sålda och slutligen landade på styckbordet på slakterierna.
Det är gryning vid Rumäniens kust mot Svarta Havet. Vi åker båt genom morgondimman rakt in Donau-deltat.
Solen stiger rödgul mot himlen bortom vidderna. Storkar, svanar och en och annan pelikan lyfter från strandkanten när vi åker förbi.
Det är här som några av Europas sista vildhästar lever.
Vi kliver i land på en av sandbankarna. Den lilla byn har just vaknat efter natten. En ung kille som heter Maxim ska visa oss vägen till vildhästarna. Han möter oss med häst och vagn. Vi hoppar upp.
Men vi får inte åka så lång väg - området är ett reservat.
Vi går över fälten. Buskage, skogsdungar och öppna hedar. En räv smyger förbi, harar skuttar längre lite längre bort och så där...
Där inne vid skogsbrynet ser vi dem.
Nyfiket tittar de på oss. Sedan vänder de om och springer i väg. De har lärt sig att vara rädda för människor.
Det finns idag runt 1000 vilda hästar här i reservatet - men det finns ett pris på deras huvud.
Genom artiklar och berättelser från personer vi träffar får vi höra om hur drygt 50 vildhästar fångades in för att slaktas här 2011.
I maj 2011 kommer en beställning till byborna. De som vill tjäna en hacka erbjuds att fånga in vildhästarna. Priset för varje häst är 25 euro. Beställningen är på dryg 50 hästar.
En del nappar på uppdraget och ger sig ut för att leta rätt på vildhästarna.
De tränger ihop dem. Kastar rep om deras halsar. Motar in dem i ett fång. Hästarna sparkar och slår. En del faller omkull. Ögonen är uppspärrade och en del blöder ur munnen.
Hästar har fångats in förr och sålts till slakterier får vi veta, men den här gången får en djurrättsorganisation nys om det och finns på plats när hästarna trängs in i lastbilen som blir överfylld.
Efter 30 timmar på vägen stoppar polisen lastbilen. Omtumlade hästar släpps ut. En del har fallit i lastbilen och är skadade. En häst kommer inte ut alls utan ligger död kvar. Enligt djurrättsorganisationen hade också hästarna slagits så hårt under tumultet att ett par fått skallarna spräckta.
Vi läser om fallet i artiklar och hör bybornas berättelser.
Den här gången stoppar djurrättsorganisationen slakten av vildhästarna, och det är deras bilder vi tittar på från händelsen. Men andra gånger har det skett utan att någon fått reda på det enligt flera vi pratar med.
Uppgifterna vi får veta om hur sjuka hästar, stulna hästar och till och med vildhästar kan hamna på Européernas tallrikar bekräftas av många som har insyn i den rumänska hästbranschen som vi har varit i kontakt med. Även personer som själva jobbat på slakterierna.
Vi träffar en man som berättar att han tidigare jobbat vid just Doly-Com - slakteriet som levererat hästkött som sedan hamnat i färdiglasagnen i Sverige och många andra europeiska länder och vars hästkött har märkts om till nötkött av andra företag i livsmedelskedjan.
Han säger att han själv sett hur hästar utan papper sålts till slakteriet. Som sedan på kontoret skapat ett dokument för dem.
Vi pratar en stund med honom en bit från slakteriets byggnader men sedan blir han nervös och vill lämna bilen. Hyrbilens nummerplåtar från Bukarest gör att vi på långt håll visar att vi inte kommer härifrån.
Vi har utlovats en intervju med chefen på Doly-Com, Julian Cossacks.
Vi har blivit kontrollerade både på köttets kvalité och spårbarhet säger han. De har sålt hästkött som hästkött och inget annat. Men slakteriet har blivit rentvått. Vi får se papper som bevisar detta.
Men vi har andra frågor. Frågor om sjuka hästar, om falska eller obefintliga papper. Om vildhästar och stulna hästar.
Han börjar skruva på sig – lyfter från stolen. Jag har inte kontroll över djuren i Rumänien men djuren som kommer till slakt har dokument med sig säger han.
Vi har väntat på honom i ett par timmar och det är många frågor vi vill ställa.
Men efter sju minuter får han nog. Han blir irriterad – reser sig upp, kliver ut ur kontoret och slår igen dörren.
Det som först verkade vara ett enstaka fall av felmärkning visade sig efter närmare kontroller vara en skandal i hela Europa. Vår granskning av denna dunkla del av livsmedelsindustrin har visat hur slakterier kunnat tjäna pengar på fattiga bönders hästar, hur sjuka medicinerade hästar riskeras slaktas för att säljas som mat och hur några av Europas sista vildhästar fångas in för att bli köttfärs i Västeuropa.
Livsmedelsindustrins köttkvarnar söker ständigt efter det lägsta priset och urvalet är ibland urskiljningslöst. I butiken blir konsumenterna lurade av innehållsförteckningen.
I jakten på lågprisköttet skapas det möjligheter för kriminella att tjäna stora pengar. Och idag är handel med falsk mat big business för de som är beredda att gå utanför regelverket. Det bekräftas inte minst av Europeiska polismyndigheten Europol som i allt större utsträckning arbetar med matkriminalitet.
För tillskillnad från droger - som utredare vid Europol säger – så är mat något som vi alla vill ha och behöver. Det är en lukrativ marknad.
På Findus i skånska Bjuv fortsätter rundvandringen. Findus vill gå vidare. Har sagt upp avtal med franska matproducenten Comigel. Nu ska man ha bättre koll säger man. Köttet ska köttet ska levereras från Sverige, Finland, Irland och Brasilien.
– Vi vill göra allt vi kan för att återupprätta förtroendet för Findus och visa att vi verkligen är ärliga och transparenta och att vi är ett varumärke man kan lita på.
Men den europeiska hästköttskandalen är inte över. Ständigt uppdagas nya fall. Och ibland kan inte ens de mest avancerade analysverktyg svara på vad det är vi egentligen stoppar i oss. Brittiska BBC gjorde nyligen en egen undersökning på snabbmat och fann att köttet inte var det som utlovats på restaurangernas meny. Men vad det var istället fick de inte fram. Det laboratoriet kunde konstatera var att det inte var – människokött.
Reportrar: Malin Olofsson, Sofia Boo och Radu Ciorniciuc
Producent: Eskil Larsson
De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans.
Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige.
Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta.
Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning.
Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå.
De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset!
Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund.
Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden.
Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem.
Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem.
Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda.
Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker.
Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern.
Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka.
Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat.
Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland.
Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här.
Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen.
Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen.
Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han.
Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.
De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden.
På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk.
– Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan.
– I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn.
Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige.
Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier.
De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken
Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass.
Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka.
Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process.
Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon
Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon.
Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken.
Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft.
Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare.
Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat.
– Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver!
Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda.
-- De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan.
– Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon.
Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en.
De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något.
Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga, de klagar aldrig, ställer inga krav.
Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet.
Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation?
Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen.
En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken.
För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan:
Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv.
Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder.
Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt.
Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker.
Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser?
Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman.
– Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.
För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat.
De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned.
Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd.
En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet.
– Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig.
Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning.
– Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet.
Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget.
Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd
Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs.
Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket, när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser.
Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal.
Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad.
Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han.
– De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med.
Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb.
– Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han.
På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls.
Och han pekar med handen:
– Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han.
– Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han.
– Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt!
Reporter: Per Shapiro
Research: Jonna Burén
Producent: Sabina Schatzl
ROT-avdraget har gjort byggbranschen renare. Det talas om tiotusentals nya vita jobb. Men byggarbetare som Kaliber pratar med vittnar om något helt annat och myndigheter som vill ingripa, har inte de verktyg som de behöver.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag står utanför Kulturhuset på Sergels torg i Stockholm och väntar på Alexej. Han är byggjobbare, från Estland, bor i Sverige sedan några år tillbaka och har förgäves försökt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.
Ett tiotal olika arbetsgivare har han haft, säger han. Alla har jobbat med hemrenovering, med ROT-avdrag till sina kunder. Men trots löften har ingen betalat en enda krona i vit lön,
Och flera av företagen betalade inte Alexei någon lön alls.
Så sa Centerpartiledaren och näringsministern Annie Lööf, i en partiledardebatt i SVT i oktober förra året. Hon pratar alltså om ROT-avdraget, som infördes i sin nuvarande form för drygt fyra år sedan. Tanken var bland annat att stimulera vita jobb genom att göra dem billigare för kunden. Med ROT-avdraget står staten står för halva arbetskostnaden för arbeten som reparation och tillbyggnad i hemmet.
Och det blir alltmer populärt att nyttja ROT-avdrag, vilket syns på att utbetalningarna ökar för varje år. Under 2012 betalade staten ut 14,6 miljarder.
Och det är inte bara politiker som hyllar ROT-avdraget
Enligt en undersökning som Företagarna låtit göra tillsammans med Sveriges byggindustrier, har ROT-avdraget skapat 25000 nya vita jobb,
Och även minskat toleransen för svartarbete i samhället.
Elisabeth Thand Ringqvist Är vd för Företagarna.
Nya vita jobb alltså, enligt politiker och branschfolk. Men hur många av de här är vita i slutändan? Hur mycket vet vi om vilka det är som faktiskt utfört själva jobbet? Fick de en vit lön? Fick de sin lön överhuvudtaget?
Kaliber har granskat vad som döljer sig bakom den vita fasaden.
Låt oss återvända till Alexejs berättelse. Uppdragsgivarna, säger han, låter honom aldrig se något kontor eller någon adress där man söka dem.
Ofta möts man bara någonstans, kanske på stan. De plockar upp en, skjutsar en till adressen, visar vad som ska göras och man kommer överens om priset.
Ibland heter de att de först vill se vad man går för, att man ska provjobba, sedan ska man få anställning,. Ibland får man en del av summan i förskott så man ska lita på att allt är schysst berättar Alexei.
Sedan säger de ofta att beställaren inte är nöjd med jobbet. Sår man får inte betalt. Efter det går de inte att få tag i. De svarar inte när man ringer, byter nummer
Alexejs sambo, Jelena, har försökt hjälpa inte bara honom, utan även hans kamrater, att få ut sin lön från olika bolag.
Rashid heter egentligen något annat. Han kommer från Kazakstan och beskriver också hur han arbetat för ett tiotal byggföretag sedan han kom till Sverige. Lönerna har varit svarta, ibland uteblivna. Upplägget med ROT beskriver han som idealiskt för bedragare.
– På stora byggen finns det mer insyn, ibland kan det bli kontroller, det går rykten om vilka som jobbar där. Men ROT, i någons hem, totalt utan tillsyn och dessutom med staten som garant för halva kostnaden – det är ett idealiskt upplägg för oseriösa bolag, säger han – ”Idealnaja schema”
Kaliber träffar trettio byggjobbare inom ROT, som alla beskriver liknande erfarenheter; avtal som inte hålls, anställningar som uteblir, löner som inte betalas och framför allt: de löner som betalas är svarta löner.
Företagen är ofta underentreprenörer, eller hyr ut personal till andra bolag. Rekryteringen sker gärna via landsmän, Jobbannonserna är skrivna på spanska, arabiska och framför allt: ryska
– Behöver ni en professionell byggarbetare, med svenskt ID-kort?
Sergej från Lettland sitter på ett café och ringer på jobb.
Han säger att han haft fjorton olika arbetsgivare, som alla specialiserat sig på ROT-avdrag. Flera av dem dyker upp i nya bolag med nya namn, säger han. När de förstår att de talar med en tidigare anställd slänger de på luren
Sergejs ger oss ännu en berättelse om ROT-avdrag, svarta löner, företagare som luras. Och kunder, som är lyckligt ovetande…
Vi är hemma hos familjen Lundborg, och en av makarna visar mig deras badrum, som de lät renovera i höstas.
Adressen har jag fått av Sergej, som var en av de killar som utförde jobbet. Och fram till nu har familjen varit övertygad om att allt gick rätt till.
Sergej berättar att han la ner 160 timmars jobb, alltså motsvarande fyra veckor heltid. Han hade blivit lovad 15 tusen vitt, men fick bara 3 tusen, svart, alltså mindre än 20 kronor i timmen …
Jag sitter bredvid Cajsa Toresten, som samordnar Skatteverkets kontroller av ROT-avdragen. Fokus för deras insatser ligger på olika typer av bedrägerier och fel i företagarens beskattning och bokföring.
Däremot har man ingen möjlighet att kontrollera huruvida utföraren har jobbat svart eller vitt, säger hon.
Det som man kan se – och som ROT-avdragets förespråkare gärna påpekar – är ett ökat vitt kassaflöde mellan kunderna och bolagen. Men hur mycket av det vita som egentligen ÄR vitt, det vet man mycket litet om. Det förklarar Lennart Berg, nyligen pensionerad från Ekobrottsmyndigheten i Stockholm, och en av Sveriges främsta experter på ekonomisk brottslighet..
Christer Carlsson är ombudsman på Byggnads förbundskontor. Vi låter honom ta del av Kalibers granskning.
Calle Fridén har jobbat i byggbranschen i snart 30 år. Jag träffar honom vid byggnationen av nya stadsdelen Annedal, vid gränsen mellan Sundbyberg och Stockholm. Han upplever inte att svartjobben minskat med ROT.
Jag kontaktar det företag som renoverat badrummet åt familjen Lundborg. De har en imponerande hemsida, med gott om referenser och erbjuder en mängd olika typer av arbeten. Skulle kunna vara ett företag med tio, femton anställda.
Men bakom den solida fasaden finns ingen fast personal alls. Affärsidén är F-skattare, från Baltikum som man hyr in. Och att de skulle hyrt in någon Sergej har de inga noteringar om. Trots att familjen Lundborg minns att Sergej jobbat hos dem.
Sergej kom i kontakt med den här firman via webbsidan ”Shvedskaja Palma” – ”Den Svenska Palmen”, och det har även flera av de övriga byggjobbare Kaliber pratar med Här kan man hitta det mesta – alltifrån barnpassning och kokerska till en uppsjö av jobberbjudanden.
Enligt Sergej fungerar Svenska Palmen som en bemanningssajt för oseriösa bolag, främst inom ROT-sektorn, som fiskar efter billig svart arbetskraft från forna Sovjet eller Östeuropa.
Och för dem som vill jobba i Sverige men inte är EU-medborgare finns en rad olika annonser som erbjuder lösning på det problemet. Jag kommer till ett ukrainskt mobilnummer. För 800 Euro får jag visum till ett polskt byggföretag, sedan är det bara att ta färjan till Sverige.
– Jag har sålt 600 visum redan, och inte en jäkel av dem jobbar i Polen. 400 är redan i Sverige, säger han. Så här gör alla som vill jobba i Schengen nuförtiden, förklarar han
Kaliber får kontakt med den person som står som ansvarig för Svenska Palmen. Han är medveten om att det förekommer många ohederliga annonsörer på sajten. Men han säger att han varken har någon kontakt med eller något ansvar för dem som annonserar.
Crossroads på Kungsholmen i Stockholm är ett stödcentrum som drivs av bland annat Stadsmissionen. Även om målgruppen är EU-medborgare, kommer en tredjedel av besökarna kommer från andra länder. Hit kommer människor från hela världen, som är i Sverige för att söka jobb
Men många har råkat illa ut på sistone, allt fler faller offer för oseriösa arbetsgivare, berättar enhetschef Arto Moksunen …
Cecilia Giordani som också arbetar här, säger att många som kommer hit får en ändrad bild av Sverige.
Utvecklingen i byggbranschen har skapat en våg av missnöje bland många arbetare. Det säger Calle Fridén, som vi hörde tidigare
Jag får en rundvisning av Tobbe som håller på och renoverar lägenheter i Enskede, söder om Stockholm. Han driver ett mindre byggföretag och underentreprenör åt större bolag. Men nuförtiden är han ständigt 40 procent dyrare än sina konkurrenter. Det är dags att göra något annat, säger han.
Frågan om mindre seriösa underentreprenörer kom att prägla årets avtalsrörelse som blev hård och var nära att landa i omfattande strejker.
Byggnads Christer Carlsson tycker att utvecklingen i branschen är på väg i en farlig riktning.
Flera av de utländska byggjobbare Kaliber pratar med som har jobbat svart, beskriver ett återkommande mönster, där de får svarta och ibland inga löner, samtidigt som bolaget har några vitt anställda som en fasad utåt.
Så långt är upplägget enkelt. Men hur får bolaget loss pengarna till svarta löner?
Jens Hoffman beskriver sig själv som en före detta halvseriös entreprenör som har mognat som människa. I dag driver han ett av de större företagen på Stockholms byggmarknad, och han har kommit att bli en av branschens mest högljudda debattörer mot svartarbete. Han säger att byggbranschen har blivit en kassako för kriminella.
Ja, hur stor är egentligen risken att ”åka dit” ?
De kontrollmekanismer som finns i samhället mot illegal och svart arbetskraft, hur väl fungerar de när det gäller byggbranschen?
Vi börjar hos gränspolisen i Stockholm
De får utföra arbetsplatskontroller på företag som har kontanthantering, exempelvis restauranger. Men till byggarbetsplatser har vi inget tillträde, förklarar gruppchef Jerk Wiberg.
Och Skatteverkets kontrollanter får inte heller göra oanmälda kontroller på byggarbetsplatser. Tillsynen är begränsad till skrivbordskontroller.
Pia Bergman, som samordnar arbetet mot svartarbete och organiserad brottslighet säger att Skatteverket i dag saknar tre viktiga kontrollmöjligheter.
Det handlar alltså om personalliggare, rätten att göra oanmälda kontrollbesök och så kallad månadsrapportering – att arbetsgivaravgifterna ska rapporteras på individnivå varje månad. Ett förslag på månadsrapportering har utlovats från regeringskansliet. Och på Skatteverket väntar Pia Bergman otåligt på regeringens proposition.
Men propositionen kommer inte som Skatteverket trott i slutet av mars, och regeringen framstår som splittrad i frågan. Finansminister Anders Borg vill ha förslaget, näringsminister Annie Lööf är emot. Flera tunga remissinstanser, däribland Företagarna, anser att månadsrapportering skulle innebära ett orimligt krångel.
Och tidigare i veckan blev det klart att regeringen dragit tillbaka förslaget tills vidare.
Sergej söker fortfarande efter ett hederligt arbete i Sverige. Men han önskar det fanns nånstans att vända sig för den som blivit lurad.
– Oavsett vem man är och var man kommer ifrån, att man kunde vända sig nånstans och säga att jag har vittnen; här jag jobbat, det här har jag utfört, jag fick inte betalt,
Alexeis sambo, Jelena, samlade ihop vittnesmål från fem byggjobbare som inte fått ut någon lön och gjorde en polisanmälan om bedrägeri mot en av ROT-firmorna hennes sambo blivit lurad av. Några dagar senare fick hon svar:
Civilrättsligt betyder att det är ett fall som polisen inte utreder.
De oseriösa byggföretagen kan med andra ord vara trygga.
Arbetare som har ett svagt fortfäste i Sverige kommer knappast att skaffa en advokat och driva en civilrättslig process. Dem är det riskfritt att lura.
En besökare på Crossroads uppmärksammar Cecilia Giordani på att flera av jobblapparna på anslagstavlan har passerat bästföredatum. Men det spelar föga roll. Chansen att få napp på arbetsförmedlingens annonser är ändå minimal för besökarna här, berättar Cecilia.
Kaliber är slut för i dag. Nästa vecka fortsätter vår granskning av en ny svensk arbetsmarknad.
Reporter: Per Shapiro
Producent: Sabina Schatzl
Schysst arbetsmiljö, lagstadgad lön och rätt att vara med i facket - det är några saker som Systembolaget säger sig värna i sin etiska uppförandekod. Kaliber har rest till Chile för att träffa vinarbetarna som plockar druvorna till vårt vin, för att höra hur arbetsförhållandena egentligen ser ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Flaskan med du köper på Systembolaget på fredagseftermiddagen kan ha en besk eftersmak. Vinet produceras under undermåliga arbetsvillkor - mot grundläggande rättigheter - och mot Systembolagets egna etiska regler.
Här på Systembolaget på Linnégatan i Göteborg finns viner från all världens hörn. Vi i Sverige är vana vid att kunna välja vin ur olika prisklasser med olika druvor från olika delar av världen. Men förutom att det ska smaka bra ska det också gå rätt till när vinet produceras.
Sedan ett år tillbaka har Systembolaget tillsammans med de norska, finska, isländska och färöiska alkoholmonopolen infört en så kallad etisk uppförandekod, med 10 punkter för att säkra att produktionen av alkoholen går rätt till. Bland annat rör den här uppförandekoden frågor om minimilön, arbetsmiljö och rätten att engagera sig fackligt.
Men hur lever Systembolaget upp till de här löftena? Kaliber åker till Sydamerika och Chile för att se mer om hur det går till.
Förra året drack vi över 18 miljoner flaskor vin från Chile - det gör det chilenska vinet till en av de absoluta storsäljarna på Systembolagets hyllor. Och det är här, nere i den kända Casablancadalen, som en del av det vinet kommer från..
Mellan Chiles två största städer Santiago och Valparaiso ligger dalen, insprängd mellan höga berg, och med böljande vindruvsodlingar så långt ögat når. Sedan 30 år tillbaka pågår här en stor vinproduktion och längs vägen avlöser reklamskyltar för olika vinmärken varandra. Regionen är känd för sitt så kallade cool climate-vin - men när vi är här står luften nästan still, asfalten ryker och gräset är torrt. Om bara ett par veckor är det skördesäsong.
Vi åker igenom dalen och vidare till en liten by, ett par mil bort. De låga husen är av olika standard, men alla ligger tätt kring den smala vägen som går genom byn.
Här har jag stämt träff med Sonia Sagredo, idag är hon 48 år och har arbetat som säsongsanställd i vin och fruktindustrin i hela sitt vuxna liv, på alla de stora vingårdarna i centrala Chile. Vi träffas vid en ruffig livsmedelaffär mitt i byn. Jag handlar lite fika frallor, skinka och ost i lösvikt, några liter juice och vatten. Det blir sammanlagt ungefär 6000 chilenska pesos, 90 svenska kronor.
Vi tar oss till en samlingslokal ett par hundra meter bort, där vi också ska träffa några av Sonias kollegor. När jag dukar upp vår fika fnyser (?) Sonia till. Den här fikan kostar mer än hon tjänar på en hel dag.
Den låga lönen är ett av deras största problem, berättar kvinnorna jag träffar. Sonia och hennes kollegor arbetar ute på åkrarna och får betalt per hink med vindruvor de bär tillbaka. När hinkarna är fulla väger de 12 kilo styck. För varje hink man kommer tillbaka med får man drygt 2 kronor, en dagslön brukar då hamna runt 80 kronor, berättar dom.
Sammanlagt, tillsammans med en liten grundlön, blir det ungefär 2000 kronor i månaden. Det är inte ens chilensk minimilön, ungefär 2600 kronor i månaden.
Det dubbla skulle egentligen vara det lägsta möjliga säger Sonia. Och det handlar egentligen inte om vad pengarna räcker till, utan vad det måste räcka till, och det måste räcka till mat
Så trots att Systembolagets i sin etiska kod hävdar att lagstadgad ekonomisk ersättning är en viktig fråga, måste till exempel Sonia och hennes kollegor inom vinbranschen arbeta extra på helgerna för att nå upp till Chiles minimilön för jordbruksarbetare. Den minimilönen är låg i ett Chile som annars mår bra ekonomiskt. Efter att diktatorn Pinochet störtades avsattes i början av nittiotalet har landet haft ett stort ekonomiskt uppsving, och betraktas idag som det rikaste och mest välmående landet på hela den sydamerikanska kontinenten.
Sonia Sagredo och hennes kollegor är som många andra i den chilenska jordbruksbranschen säsongsanställda, och arbetar ungefär tre månader om året med att plocka vindruvor till vin. Resten av året plockar de blåbär, citroner och apelsiner, och ströjobbar som till exempel diskare. När det är skördesäsong anställs de ofta av bemanningsföretag, och flyttas runt bland olika vingårdar.
För att komma ut till vinodlingarna måste man åka med arbetarnas egna buss, som för att hämta upp alla går en lång runda i området för att så småningom komma fram till vingården. Det gör att arbetsdagarna blir långa: hon åker vid klockan fem på morgonen, och kommer hem först vid åttatiden på kvällen.
Det är svårt, eftersom hon inte har någon koll på sina barn. Om de går till skolan, om de äter som de ska.
En undersökning gjord av det chilenska forskningscentret CEDEM visar att hälften av alla kvinnor som arbetar som lantarbetare också är familjeförsörjare. Och ingen vinarbetare har råd att betala någon för att hjälpa till med hemmet, så det är en stor stress för oss, berättar Sonia. Jag håller på att bli gammal nu säger hon.
Kaliber har träffat och pratat med 17 vinarbetare i tre olika chilenska vinregioner. Alla är anställda av bemanningsföretag och flyttar därför runt mellan olika vingårdar. Alla vi pratar med vittnar om brister i deras arbetsförhållanden. Nästan alla de vi pratar med får betalt under chilensk minimilön. Bara om de jobbar på helgerna når de upp till minimilönen.
Några av de vi intervjuar berättar att de har tvingats skriva på kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt. Vi hittar också exempel på personer som på grund av sitt fackliga engagemang upplever att de blivit svartlistade och därför inte längre erbjuds arbete.
En timmes bilresa söder om huvudstaden Santiago möter vi en annan vinarbetare. Rodrigo, som har en tiomånaders bebis på armen. Han slutade precis arbeta i vinindustrin för att han fick jobb som byggarbetare istället. Pengarna räckte inte innan, säger han.
Det var omöjligt att försörja familjen på den månadslönen, säger Rodrigo. Han har fortfarande ont i axeln efter de beskärandet av plantorna, säger han.
Rodrigo är en av de få män jag träffar : de flesta säsongsanställda inom vinindustrin är kvinnor. En av de vi intervjuar säger att kvinnor anställs oftare för att de sägs ha mjukare händer, och därför är mer varsamma med druvorna. En annan menar på att kvinnorna inte har så många andra alternativ: männen kan göra som Rodrigo och arbeta fysiskt i en annan bransch, medan kvinnor inte är lika eftertraktade inom till exempel byggindustrin.
Det chilenska vinet har gått igenom en askungeliknande förvandling. För 15 år sedan ansågs det inte vara något märkvärdigt: vinernas Volvo kallades det ibland. Tryggt och billigt, men inte något speciellt. Idag ser det annorlunda ut: viner i alla prisklasser - välkända varumärken för både finsmakare och de som bara vill ha en billig box till fredagskvällen. Chilenska vinproducenter satsar stort internationellt: två av tre producerade vinflaskor exporteras. Systembolaget har i sin kundtidning själva tillskrivit det chilenska vinets framgång dess tydliga kvalitetsorientering.
Och visst har Chile gynnsamma förhållanden: ett av mycket få länder i världen som helt sluppit den fruktade skadeinsekten vinlusen. Och det sägs att landet har perfekt klimat för att odla vindruvor: lite nederbörd och stark solexponering. Men ozonlagret över Chile är tunt och UV-strålarna tar hårt, och det tillsammans med värmen är ett stort problem, berättar de arbetare Kaliber pratat med. Flera berättar om hur de står hela dagar under den gassande solen, utan tillgång till varken solkräm eller solhatt.
En del av Systembolagets etiska uppförandekod behandlar frågor som rör säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det står till exempel konkret att det ska finnas rena toaletter och dricksvatten.
Men de vi pratar med vittnar om att det inte ser ut så på arbetsplatsen. Ofta har man ingen avsedd plats för att äta, utan får inta sin lunch på den jordiga marken, säger de. De kan heller inte tvätta sina smutsiga händer innan de äter, eftersom de inte har tillgång till rent vatten. Det är faktiskt väldigt ohygienskt, säger Sonia. Företagen brukar sätta ut stora dunkar med vatten i början av dagen, som sen alla ska dricka ur, trots att det direkt blir ljummet i värmen. Det liknar sättet man ger vatten till djur, säger Sonia.
Toaletter är också ovanligt att ha tillgång till, berättar de. Vi har inte toalett här på landet, säger Sonia, och skämtar med sina kompisar. Det är paradoxalt, plantorna får vatten, och inte vi, och så är det vi som gödslar vinet, skämtar de.
En annan viktig punkt i Systembolagets etiska uppförandekod är att se till att det finns fackföreningsfrihet. Samtliga anställda ska ha rätt att fritt bilda, ingå i och organisera fackföreningar, och Systembolaget ska se till att arbetstagarrepresentanterna inte utsätts för repressalier eller på något sätt straffas på grund av sitt engagemang. Trots att det är strängt formulerat är också det något som visar sig vara sällsynt bland de arbetare Kaliber pratat med.
Vi träffar claudia, som upplever sig ha blivit svartlistad för sitt fackliga engagemang.
Hon sitter i tvåsitssoffan i ett litet trähus, där insidan består av uppspikade plywoodskivor. I tjugo år arbetade hon på vinodlingarna, några kilometer från hennes hus. Men sedan började hon engagera sig fackligt, bland annat för att få tillgång till skyddsutrustning som hatt, handskar, och en ordentlig sekatör.
Jag jobbade många år men helt plötsligt var jag inte välkommen längre, direkt efter att mitt fackliga engagemang hade väckts. Ingen har sagt det rakt ut, men det är sådant man vet, säger hon. Från att det en dag varit hur lätt som helst att få ett arbete, till att man direkt efter att ha börjat engagera sig fackligt bara får nej, utan ngn motivering.
Hon är ändå glad att hon inte får arbeta med att plocka vindruvor längre, berättar hon. Jobbet är mycket dåligt betalt, har dåligt rykte och man blir illa behandlad. Nu jobbar hon främst med att sälja bakverk i byn.
Men många vågar och kan inte göra som Claudia - äventyra sina redan osäkra anställningar genom att gå med i facket. Det säger Pamela Caro, doktor i samhällsvetenskap och aktiv i forskningscentret för kvinnors rättigheter, CEDEM. Hon har studerat jordbruksarbetares vilja och möjlighet att engagera sig - jag träffar henne på en innergård i centrala Santiago.
Chile har lagar inom arbetsrätt, men de flesta arbetsgivare väljer att inte följa dem. Istället exploateras arbetarna, säger Pamela Caro, och fortsätter: utvecklingen i vinbranschen är så dubbel, å ena sidan fotovänliga Casablancadalen, å andra sidan ligger det mellan två mycket fattiga områden, där arbetarna bor.
Pamela menar att det är en redan utsatt grupp som drabbas av de dåliga arbetsförhållandena - skulle det bli lågkonjunktur mister säsongsarbetarna sina jobb, och då är det inte långt till omedelbar fattigdom. Idag är bara två procent av de som arbetar med jordbruk i Chile fackligt anslutna, visar hennes forskning. Och utan facklig organisering, är det svårt att få till en förändring, säger hon.
Bilden av att det är svårt att engagera sig fackligt delas också av Sonia som vi träffade i början av reportaget. Hon har försökt starta en facklig organisation exklusivt för säsongsanställda vinarbetare, och genom det anses hon vara besvärlig. Idag är hon enligt egen utsago svartlistad i nästan hela Casablancaregionen.
Det sägs att det finns en föreningsfrihet i Chile, men det stämmer inte, säger hon. Det är en förföljelse av dem som organiserar sig fackligt.
Hon har själv försökt att engagera sig fackligt i flera gånger men då inte fått sina kontrakt förlängda. Men det finns olika sätt att ändå lyckas få jobb, säger hon. Hon ansöker under falskt namn och skriver under med sitt riktiga namn först när hon signerar kontraktet.
Och så anmäler hon sig till nya bemanningsföretag som inte känner till henne. Det kommer nya sådana företag hela tiden, säger hon.
Ett av företagen som under intervjuerna nämns vid namn är den stora vinproducenten Concha y Toro, som bland annat producerar vinerna Casillero del Diablo och Sunrise. Några arbetare vi pratar med berättar att man som arbetare på deras vingårdar inte får ha solkräm, för att det då kan smitta av sig på druvorna. Peter Lidvall är sverigechef för Concha y Toro och blir förvånad över uppgifterna. Han säger att deras företag också har en uppförandekod, som arbetarna ska läsa igenom när de anställs, som tvärtom tvingar arbetarna att använda skydd mot solen.
– Där står det att det är ens plikt att använda solkrämer när det väl behövs. Och det står även att det ska användas hatt och skjortor och vad är det mer det står, långärmat. Åter igen, jag blir förvånad.
Visst, det är ett dokument, men hur kan man veta att det efterlevs?
– Det kan man aldrig veta. Om det är individens ansvar eller arbetsledarens ansvar, det är.... man har tagit del av det. Sen om man efterföljer det eller inte, det är svårt.
Men ni menar att ni från er sida fullföljer avtalet?
– Ja det tycker jag.
Nu i april är det tänkt att Systembolagets inhyrda kontrollanter ska besöka Concha y Toro i Chile - något de enligt Peter Lidvall fick reda på i november förra året. Han välkomnar den granskningen.
– Sen är det ju så att vi är den största chilenska exportören. Så vi kommer alltid hamna under förstoringsglaset. Och jag tycker det är bra att vi gör det, för personligen vill jag inte jobba på ett företag med har några oegentligheter, så jag tycker det är bra att man gör det.
I intervjuerna får vi också höra att arbetare upplever att de portats från företagets vingårdar, när de försökt dokumentera arbetsförhållandena genom foto och film. Peter Lidvall hänvisar till Concha y Toros egen etiska uppförandekod:
– Det finns ingenting som står, varken i den eller i våra avtal att det finns skäl för att avskeda någon för att de fotograferat. Jag själv när jag var i Chile tog foton på vingårdar och jag är uppenbarligen fortfarande anställd.
Ja fast du är ju anställd i Sverige... Och riskerar inte att sägas upp på samma sätt som kanske..
– Jag är anställd av Concha y Toro via dotterbolag till moderbolaget.
Det är väl inte riktigt samma sak?
– Nä kanske. Men du ställde frågan så..
Systembolagets etiska uppförandekod trädde i kraft 1 januari 2012. Men arbetarna Kaliber träffat vittnar alltså inte om några som helst förbättringar - och många är kritiska till att de inte ens fått veta att det finns en etisk kod - vet man inte om dess existens, blir det helt omöjligt att ställa krav utifrån den, menar dem. Bristen på uppföljning och egentligt intresse, och påståendet att uppförandekoden enbart är PR och good will för ett rikt svenskt bolag, är andra synpunkter vi får höra.
Strax ska vi höra hur Systembolaget själva resonerar - men först tar vi oss till Handelshögskolan i Göteborg. Niklas Zandén är docent i företagsekonomi här och har under många år forskat på frågor som rör CSR, Corporate Social Responsibility.
Han berättar att en etisk uppförandekod är en frivilligt antagen policy, där det inte finns några konkreta påföljder om man skulle bryta mot den. Det värsta som kan hända är att man hamnar i media, säger Niklas Zandén.
– Det finns inga lagliga sanktioner, det finns inga form av krav egentligen utan det är frivillig grej som man själv sätter upp.
Niklas Zandén ser att det blir allt vanligare att företag skriver under etiska koder, och idag finns det många olika sorters organisationer som samlar företag kring etiska frågor: Systembolaget valde 2011 att gå med i den internationella organisationen BSCI, som består av över 1000 europeiska företag - ett organisation som Niklas Zandén är kritisk till.
– Systemet har aktivt valt det initiativ som är tydligast företagsdrivet, som har minst inblanding av aktivister och fackföreningar, och som många skulle beskriva, iallafall i andra branscher, som ett tydligt konkurrent till mer seriösa alternativ. (13)
Huruvida en uppförandekod i praktiken får effekt eller inte beror på hur företaget bakom koden informerar om den och hur de kontrollerar att den verkligen efterföljs, säger Niklas Zandén. Ofta kommer de inhyrda kontrollanterna på revision, så kallade audits, ungefär vart tredje år, och ofta har de varnat i förväg om att de kommer, säger han. Ett problem med det, som han har stött på i sin forskning, är att många av de granskade företagen generellt bygger upp falska fasader för att slippa reprimander. Skulle man göra tätare och mer spontana kontroller skulle det helt enkelt inte vara lönsamt för de granskade företagen att luras. En lösning för att komma åt problemet skulle kunna vara att Systembolaget bygger upp sitt eget kontrollsystem, menar han.
– Forskningen visar att den typen av kontroller är mer effektiva, för man kan sin verksamhet bättre. Det är ett alternativ de har och har haft, att bygga in kompetensen internt om man tycker detta är väldigt viktigt. (23)
Särskilt intressant blir det när man diskuterar statliga bolag jämfört privata, menar Niklas. I hans arbete ser han ofta att de statliga bolagen ligger långt efter när det gäller frågor om etiskt arbete.
– Det är lite intressant med tanke på att de privata bolagen ska göra vinst, vinst och vinst, generellt sett, medan de statliga bolagen ska stå för demokrati och positiv utveckling och vara statens förlängda arm i affärslivet. Så man kan tycka att om någon borde vara proaktiv om någon borde driva frågorna så borde det vara de statliga bolagen, men så har vi inte sett det i många fall.
Jag träffar Göran Klintberg, CSR-ansvarig på Systembolaget, på deras huvudkontor i Stockholm. Alla deras mötesrum är upptagna så vi får sitta i ett stort mottagningsrum med högt i tak och antika möbler.
Göran Klintberg menar att berättelserna vi hör från Chile om till exempel lön under minimilön, och brist i fackföreningsfriheten, inte är förenliga med Systembolagets uppförandekod, men att det etiska arbetet är i en utvecklingsfas.
– Det är fullkomligt oacceptabelt, om vi i auditarbetetet kommer över så att säga bevis på att företag beter sig på det här sättet, då kräver vi att det ska åtgärdas på en gång.
Vad är rimligt att kräva av vinproducenterna i den här frågan tycker du?
– Jag tycker det är rimligt att kräva att vem som än vill ska ha möjlighet att gå med i vilken fackförening som helst utan risk för repressalier. Det krävs redan i vår uppförandekod, sen det som diskuteras nu är hur följer vi upp det på bästa sättet.
Niklas Zandén på Handelshögskolan menar att just fackföreningsfrihet är en av de viktigaste frågorna som behöver kontrolleras, men att det är något som de flesta uppförandekoder inte lyckas hantera. Det är inte som att kontrollera en brandsläckare, säger han, som antingen finns eller inte. Systembolagets Göran Klintberg bemöter kritiken om att arbetare som producerar systembolagets viner inte får engagera sig fackligt, med att själva frågan om fackföreningsfrihet ser annorlunda i olika delar av världen.
– För oss, enligt den svenska modellen, är det ju oerhört viktigt att arbetarna kan organisera sig, och ha en röst. Sen tycker jag, att när vi jobbar med det här, ser vi också att fackföreningsfrågan i vissa länder har en komplexitet som är svår att påverka,
Göran Klintberg säger att företagen i Chile själva menar att de lever upp till kraven om fackföreningsfrihet, genom att företagen själva skapar ett lokalt fackförbund på arbetsplatsen, som arbetarna då får ansluta sig till.
– Man ska trycka på det här med föreningsfrihet men också se att om det inte kan gå på det sättet vi är vana vid, att det är fackförening mot arbetsgivare, så bör man kunna hitta tillsammans med arbetare och vilken organisation det än må vara, vägar för att den här dialogen ska kunna uppstå.
Fast arbetarna vill ju själva kunna engagera sig fackligt men upplever att de blir svartlistade?
– Det känns som att, och det är det jag menar med komplexiteten i frågan, helt plötsligt märker man att man inte pratar samma språk, när man pratar om fackföreningar.
Fast, det är ganska tydligt ändå, om man får vara med i en fackförening utan att få repressalier för det,
– Exakt, och det menar de ju på, att det får dom.
Vem säger det?
– Chilenska producenter.
Det är alltså vingårdarna själva som i dagsläget garanterar att det finns fackförbund på arbetsplatsen, säger Göran Klintberg. Det är också vinproducenternas ansvar att informera sina arbetare om att det finns en uppförandekod som de ska förhålla sig till, menar han.
Eftersom Systembolaget är ett statligt monopol på undantagstillstånd av EU har man särskilda krav på sig med det sociala arbetet, säger Systembolagets CSR-ansvariga Göran Klintberg.
– Vårt uppdrag är att begränsa alkoholens skadeverkningar men vi kan också vända på det och säga att vi måste säkerställa att ingen har kommit till skada när de producerat de produkter vi säljer. Så som detaljhandel har vi ett ansvar för de produkter vi säljer. Att sälja produkter som är bra, som inte skadat andra. Så jag tycker vi har fullt ansvar åt båda håll.
Även för Luis Maria och Sonia, som jag träffat
– Absolut, helt klart,
Upptäcker Systembolaget att ett företag bryter mot uppförandekoden, och sen inte rättar till det inom ett par månader, avbryter de samarbetet, säger Göran Klintberg. Något som hittills dock aldrig hänt.
– Mig veterligen har inget samarbete har brutits på grund av det, däremot kanske kvalitet, ganska ofta gör vi det.
Du utesluter inte att det skulle kunna ske?
– Absolut inte.
Men det räcker inte, menar Riola Cruz, aktivist och engagerad i Anamuri, en fackorganisation för kvinnor och ursprungsbefolkning i jordbrukssektorn. Hon säger att de nordiska alkoholmonopolen med Sverige i spetsen är stora och viktiga kunder. Ett land som importerar mycket vin, och som många länder ser upp till, kan göra avtryck. Varför använder de inte sin makt, undrar hon.
Utländska företag som Systembolaget frågar om kvaliteten på vinet men inte om hur arbetarna har det, menar hon. I Chile fungerar inte de inhemska kontrollerna, och därför måste företag och organisationer förstå att om de ska utnyttja produkter härifrån, borde de också se till sitt ansvar, på det mänskliga planet.
Det finns en baksida med Chiles snabba ekonomiska utveckling menar hon. Producenter och organisationer är bara intresserade av pengar, inte av människors välfärd eller hälsa.
Hon tycker inte att bojkott är någon lösning, utan att mer noggrant utförda kontroller är det som tar utvecklingen framåt. Men det kommer inte att ske automatiskt i Chile, utan trycket måste komma från annat håll, betonar hon.
Vingårdarna är beroende av exporten, säger Riola Cruz. Hon önskar att systembolaget skulle gå till varje gård och säga: vi köper era viner, för vi vet att de är producerade under schyssta villkor. Då kommer de börja oroa sig över konkurrensen från andra vingårdar, vilket det ger dem en anledning till att skärpa sig, säger hon.
Göran Klintberg på Systembolaget ser det etiska arbetet som en process, som han själv medger går långsamt. Från 2007 då man tog första initiativet till en uppförandekod, till idag, sex år senare, har det mest varit administration. Planen är att man under 2013 ska börja göra mer handfasta kontroller, så kallade audits, eller revisioner, säger Göran Klintberg. Och när jag frågar hur lång tid han tycker det ska ta innan uppförandekoden är fullt implementerad, och arbetarna får sin minimilön, tillgång till vatten och rätt att engagera sig fackligt, svarar han att det kan gå snabbt, men att Systembolaget inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten.
– Kan man öppna den dialogen och jobba och bli förstådd få samsyn på problematik då kan det nog gå relativt fort. Men hittar man bara låsta positioner, i tex fackföreningsfrågan, där man talar förbi varandra, där vi säger: ”man måste ha frihet för fackföreningar” och de säger ”ja men vi har det” och vi säger ”inte som vi ser det” och de säger ”jo som vi ser det” fram och tillbaka, då kan det ta lång tid.
Tills dess finns det ett system, uppförandekoden, för att upptäcka akuta oegentligheter, menar Göran Klintberg.
– Jag tycker inte det är rimligt att man behandlar några arbetare nånstans på ett dåligt sätt. och så långt nationell och internationell lagstiftning och konventioner sträcker sig att få bukt med de problemen, så långt går vi nu. Skulle vi upptäcka att det är orimliga villkor som strider mot nationell lagstiftning eller internationella riktlinjer, då har vi ett system att hantera det på.
Nu under april månad är det full aktivitet för Chiles tusentals vinarbetare - vindruvorna är mogna och redo att plockas och föras iväg till sortering och krossning. Sonia i Casablancadalen har fått veta vilken gård hon ska jobba på.
Den ligger alldeles runt hörnet, säger hon. Hon tillägger att hennes slutsats efter 20 år som vinarbetare är att ju mer exporten ökar, desto mer sjunker lönerna.
Hennes kollega Bertha som också hon arbetat i över 20 år i vinindustrin, håller med: Det är precis samma som det alltid har varit, varken betalning eller förhållanden har förändrats, berättar hon.
Reporter: Malin Sandberg
Producent: Eskil Larsson
Rumänska Adriana och hennes familj har flyttat Europa runt i jakten på jobb. Men hos den svenska Arbetsförmedlingen får de kalla handen. Trots att EU:s regler ger dem rätt till hjälp. Det handlar om Lekplats Europa.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Social security coordination enables you to move around Europe and not lose out on your social security rights. Social security coordination – Europe is your playground.
Med frasen Europe is your playground, Europa är din lekplats, ville EU-kommissionen 2010 i en kampanj informera om vilka sociala rättigheter du har om du flyttar inom EU för att jobba.
Den fria rörligheten är en grundstomme inom EU-samarbetet, en möjlighet som EU-kommissionen jobbat för att fler ska utnyttja.
Tusentals besökare kryssar fram och tillbaka mellan utställningsborden i den stora mässhallen i Västerås. Det är mars och Sveriges största rekryteringsmässa.
I en del av mässhallen finns Europa representerat, genom arbetsförmedlare från till exempel England, Irland, Malta och Norge. Och många, speciellt unga, passar på att ställa frågor. Att jobba utomlands en sväng lockar.
Hej, vad heter ni?
- Matilda,
- Lovisa
- Hedda
-- England och Storbritannien i så fall tror jag. Jag har planerat att flytta dit kanske vid den här tiden nästa år med några kompisar, men vi får se…
Vad ser du framför dig? Hur kommer det bli där då?
– Haha, ja det vet man aldrig, Käka en avokado om dan, inte leva på så mycket och jobba asmycket typ.
Men vad händer om pengarna tar slut då? Och ni inte har nånstans att bo?
– Då flyttar man hem igen.
– Ja förklara för mamma att det gick inte som jag hade planerat haha
Matilda, Lovisa och Hedda har tack vare den fria rörligheten rätt att söka jobb inom EU och ska behandlas som landets egna medborgare.
Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som söker sig till Sverige inte behandlas på samma sätt som svenskar när de söker jobb. Hur Arbetsförmedlingen, som ska hjälpa, i stället blir en återvändsgränd.
Samtidigt fylls härbärgen i Sverige av jobbsökande fattiga EU-migranter.
Kaliber har i över ett halvår följt barnfamiljen från Rumänien som i jakten på jobb har rest Europa runt. I Sverige har det blivit en jakt på 10 siffror.
Ännu en jobbmässa, men nu Göteborg. Bland montrar, gratiskarameller och broschyrer springer Adriana 28 år från Rumänien. Några steg bakom går hennes man Nelu och kör en barnvagn.
Do you have a plan?
– I’m going in all those places.
Adriana pratar med så många arbetsgivare hon kan, allt från bemanningsföretag till taxibolag. Men alla vill de ha samma sak, 10 siffror. Ett personnummer.
– They all need personal number.
Adriana och Nelu har med hjälp av den fria rörligheten tagit sig till Sverige för att söka jobb. Men hittills har det inte gått som de tänkt. Och de där tio siffrorna har ständigt dykt upp som ett hinder i sökandet.
Men vår berättelse börjar i oktober 2012. I en glänta i skogen på Hisingen utanför centrala Göteborg står några tält uppställda.
– This is our tent.
I ett av tälten, ett blått som är täckt med en presenning, ligger lite leksaker. Här har Adriana, Nelu och deras fyraårige son Gaby sovit i snart två månader. På dagarna är de inne i centrala Göteborg och söker jobb.
– In the day it’s ok, if it’s not getting wet. But in the night it’s getting wet and the smell is not very good also. I can show you some insects. I told you that they bite.
Det har varit blött, kallt och en massa kryp som bits berättar Adriana och pekar in i tältet. En bit bort inne i skogen ligger en planka över ett hål i marken. Det är toaletten.
Adriana visar en vit påse. Här förvarar de bröd, bananer, ost och annan mat. Mycket får de från kyrkan inne i stan.
– So we put all the time the food in the tree. It’s better for the insects also do not come inside and for us.
Påsen har de hängt i ett träd. Så det inte ska lukta för mycket och för att inte för många insekter ska ta sig in i tältet.
Nelu och Adriana kommer från Rumänien. Ett av EU:s fattigaste länder, runt en tredjedel av befolkningen lever enligt EU:s mått i allvarlig materiell fattigdom. 2007 blev Rumänien medlem i EU. Nelu och Adriana gav sig, som många andra Rumäner, ut i Europa i jakten på jobb.
De berättar hur de träffades i Spanien för att sen flytta från land till land. De har vandrat genom Tyskland, liftat genom norden och bott på gatan i jakten på jobb. Två barn har de fått under sin resa.
Gaby smiter in i det blå tältet och börjar leka med en speldosa. Han är fyra år men pratar inte.
Gaby har autism. I ett läkarutlåtande kan Kaliber läsa att han är i behov av en specialistutredning för att kunna få rätt rehabilitering.
Gabys lillasyster, Elena, bor just nu hos farföräldrarna i Rumänien. De lever redan under knappa förhållanden och kan inte ta hand om Gaby.
– Gaby wasn’t so happy in the beginning, but after that he was ok.
I början tyckte inte Gaby om att bo i det blå tältet berättar Adriana. Det var trångt, kallt och mörkt. De hade inget ljus i tältet på flera veckor.
– It was good to be in here. Better than being on the street.
Men det har varit mycket bättre att vara här än att vara på gatan säger hon.
Den ekonomiska krisen i Europa har satt den fria rörligheten på prov. Det säger Peo Hansen, biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet.
– Tendensen är att vi ser en ökad utvandring från krisländerna och vi ser att många av dem söker sig till EU-länder där de tror sig ha bättre utsikter.
Han talar om hur människor i krisens spår mer eller mindre tvingas till ett liv som nomader. Att den fria rörligheten inte används som den var tänkt.
– Den skulle ha en utjämnande effekt på EU:s arbetsmarknad, men den vi ser nu, och som hamnat i fokus nu, är att människor som är arbetslösa använder den fria rörligheten mer som i ren desperation därför att de vet att utsikten i deras egna länder är lika med noll. Och då prövar de att helt enkelt åka på vinst och förlust. De ser det här som ett desperat försök.
Trots att den fria rörligheten inom EU är en grundstomme har den nu börjat ruckas på. Spanien fick i december tillstånd från EU-kommissionen att förlänga de restriktioner för rumänska arbetare de haft sedan 2011. Och det är nu systemet testas säger Peo Hansen.
– Därav kan man prata om att det som en gång var det här stora paradnumret från EU:s sida, med att den fria rörligheten var något man skulle uppmuntra, så har det idag blivit en kris där vi inte vet vart utvecklingen ska gå.
Vad tycker du om utvecklingen som sker nu?
– Jag tycker den är ganska läskig.
I Storbritannien gjorde nyligen premiärminister David Cameron ett uppmärksammat utspel. Han vill införa begränsningar för rumäner och bulgarer när de vid årsskiftet kommer ha rätt att röra sig fritt inom hela EU. Ett utspel som statsminister Fredrik Reinfeldt var snabb att kritisera i SVT.
– Han för precis som Göran Persson en gång gjorde diskussioner om hur fall det ska leda till social turism. Jag tycker det är olyckligt. Jag tror på ett Europa som ska vara öppet och ha fri rörlighet. Och där vi snarare ska ställa frågan hur vi ska underlätta för människor som kommer hit att komma in i arbete.
Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma in i arbete. En viktig väg till jobb är Arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingen ska hjälpa jobbsökande från andra EU-länder precis på samma sätt som svenskar. Men Kaliber får höra att EU-migranter inte alls behandlas lika och det talas om en slags B-lista.
– Any kind of work, any kind.
Vi söker alla sorters jobb säger Adriana.
Hon sitter, och fyller i en inskrivningsblankett på en arbetsförmedling på Hisingen i Göteborg. Hon har gjort samma sak flera gånger tidigare säger hon.
– Hej.
– Hej. I just filled out those papers…
Det blir Adrianas tur att få hjälp.
Men när hon lämnar in sitt papper frågar kvinnan vid servicedisken om Adriana har sina tio siffror i Sverige.
– But you haven’t your ten numbers in Sweden?
– No.
Nej säger Adriana. Då kan vi inte göra mer just nu får hon till svar.
Siffrorna kvinnan frågar efter är antingen ett svenskt personnummer eller ett så kallat samordningsnummer – ett sorts tillfälligt personnummer som myndigheter kan använda.
Kvinnan bakom disken stämplar Adrianas inskrivningsblankett och sätter in det i en pärm.
Adriana är välkommen tillbaka när hon skaffat sina siffror.
Jag vill veta mer om pärmen och varför inte Adriana blir inskriven i arbetsförmedlingens digitala system där de normalt sett utför sina jobbmatchningar. Jag får prata med samordnare Lena Ekström.
– För att kunna registreras som arbetssökande i vårt system så måste man ju ha ett svenskt personnummer, eller ha ett samordningsnummer. Och har man inte det då skriver man in sig manuellt på ett papper som vi har i en pärm som vi låser in här på kvällen. Tills man uppvisar att man har ett personnummer och det kan man ju få på Skatteverket. När de har visat upp det då registrerar vi in dom i vårt arbetssystem som vi använder då.
Arbetsförmedlingen kan alltså inte registrera Adriana på samma sätt som svenska sökande säger samordnare Lena Ekström. I stället sätts hennes inskrivningsblankett in i en pärm.
Och eftersom Adriana inte har ett svenskt personnummer blir hon hänvisad till Skatteverket för att skaffa ett samordningsnummer. Så hon kan skrivas in på riktigt.
– Skatteverket Mikael Udd.
Men när Kaliber kontaktar Skatteverket, säger de att det här är helt fel. Mikael Udd är rättslig specialist på verket.
– Om det är en annan myndighet, en statlig myndighet, som har ett behov av ett samordningsnummer, då ska de lämna en begäran till Skatteverket.
Så en privatperson kan inte komma till er och säga att man vill ha ett nummer?
– Nej det är inte så det går till utan en begäran ska komma från en myndighet.
Det är alltså Arbetsförmedlingen som ska vända sig till Skatteverket om de har ett behov av ett samordningsnummer – inte Adriana. Och det visar sig att Adriana inte är den enda EU-migrant som inte kunnat skriva in sig på vanligt sätt hos Arbetsförmedlingen utan hänvisats till Skatteverket.
– Arbetsförmedlingen har rätt att ge en arbetssökande ett samordningsnummer, men man gör det inte.
Jag träffar Claes Haglund, projektledare för Crossroads, ett projekt som drivs av stadsmissionen med bidrag från Göteborgs stad. Här kan arbetslösa EU-migranter få hjälp. Och Claes Haglund träffar ofta personer vars ansökningar hamnar i pärmar på Arbetsförmedlingen.
– Du skriver in dig på arbetsförmedlingen, du skrivs in på ett papper – som du i min värld lika gärna kan ta med dig det där pappret därifrån. Och det är ett brott mot reglerna som vi har skrivit på när vi blev EU-medlemmar.
På Crossroads erbjuds svenskundervisning, mat och rådgivning om hur man söker jobb. Men många EU-migranter jobbar svart när de inte kan hitta några vita jobb säger Claes Haglund.
– En del av de vi träffar desperata, man tar det som erbjuds. Och detta hjälper ju – vill jag påstå – hjälper ju svenska samhället till med nu när man stänger ute den här gruppen. Man blir hänvisad till svartarbete. Man blir hänvisad till att stå utanför samhället. En fantastiskt obehaglig utveckling tycker jag.
Vi får höra att kritiken mot Arbetförmedlingens hantering av EU-migranter även finns inom den egna myndigheten.
Birgitta Everås har jobbat på flera olika kontor inom arbetsförmedlingen i Göteborg.
– Om syftet är att söka jobb i Sverige så tycker jag man kan säga att det är ett hinder för den fria rörligheten om man inte får ett samordningsnummer. För då är man nästan hundra procentigt hindrad från att få ett legalt arbete.
Hon började på eget initiativ skaffa, eller rekvirera samordningsnummer som det kallas, till EU-migranter så att de kunde skrivas in på samma sätt som svenska sökande.
– De hade möjligheter att få jobb och jag har sett ganska många som lyckats att få ett arbete.
Men för några månader sedan hände något säger hon. Hon säger att hon från Arbetsförmedlingens huvudkontor fick höra att hon skulle sluta rekvirera samordningsnummer till sökande EU-migranter.
– Jag tyckte det var orättvist. För den gruppen. De har ju rätt till det, de har rätt att resa runt och söka arbete, men så i praktiken så blir de ju hindrade när de kommer hit då.
Och det visar sig att kritiken inte är ny. Vi hittar en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, från 2010. Redan där konstateras brister i hur arbetsförmedlingen registrerar EU-migranter utan person eller samordningsnummer – att de inte kan matchas mot jobb på lika villkor.
– Please take a place.
För Adriana fortsätter sökandet efter jobb. Men livet har också tagit en helt annan vändning.
Adriana är på en Barnmorskemottagning i centrala Göteborg. Hon ligger på rygg på den vita britsen och lyssnar på hjärtljud. Hon är gravid i vecka 36.
Barnmorskan Gullborg Fjeldstad känner väl till familjens situation.
-- … and you can see the belly is growing and it’s following the line. And it’s fine.
– Yes it is.
Adriana och hennes familj har nu fått lämna blå tältet på Hisingen. En frivilligorganisation betalar för ett rum på ett vandrarhem utanför Göteborg. Men för hur länge vet inte Adriana.
En natt i november börjar värkarna. Ambulansen hämtar Adriana på vandrarhemmet och en halvtimme efter hon kommit till förlossningen, föds sonen Mihail.
– Baby, baby…
6 timmar gamla Mihail ligger i Adrianas famn. Han har lite mjölk runt munnen.
– He was just trying to eat. Got some milk around his mouth.
Adriana oroar sig redan för hur livet utanför sjukhuset kommer bli, men säger att Mihail kommer få det bra hur det än blir. Även om de får bo på gatan igen tills de lyckas få ett jobb.
– So he’s fine. He´s healthy. He is just fine. He will be fine.
Vi träffar Gullborg Fjeldstad igen. Adrianas barnmorska från Barnmorskemottagningen. Hon har följt familjens jobbsökande på nära håll.
– Det verkade som det var en slags catch 22. Myndigheterna kräver arbete för att ge dem de fyra sista siffrorna. Och arbetsgivarna vill gärna ha personnummer för att de ska få arbete. Men de var väldigt upptagna av att få detta, att göra vad som helst för att vara självförsörjande och inte vara någon till last, sade hon.
Gullborg har samlat in kläder till familjen och försökt se om det funnits någon hjälp från samhället att få i väntan på det där jobbet.
– De är i en sån odefinierad situation. De är inte asylsökande, inte flyktingar, inte gömda. De är EU-medborgare som har rätt att vara här, men ändå inte hör hemma nånstans. Men de verkar som de inte finns. Ingen ser dem.
Förra året skrev Stadsmissionen i Stockholm i sin årliga hemlöshetsrapport att andelen hemlösa EU-migranter ser ut att öka i Sverige.
Kaliber försöker ta reda på hur stor den här gruppen egentligen är, men det är svårt.
Socialstyrelsen har hittills inte räknat inte in den här gruppen i sin hemlöshetsstatistik. I år blir första gången. Men siffrorna blir offentliga först senare i vår.
Varken Statistiska centralbyrån, Migrationsverket, Skatteverket eller Arbetsförmedlingen har några siffror.
Kaliber skickar ut en enkät till kommunernas socialtjänster. 83% har svarat och 70% av dom säger att de sedan början av 2012 haft kontakt med fattiga EU-medborgare som sökt hjälp. Över 100 kommuner uppger att de haft kontakt med barnfamiljer.
– Här har vi då sovrummen, dubbelrum.
I en röd barack i Göteborg, tvärs över älven från köpcentret Nordstan, bor några av de hemlösa EU-migranterna i natt, på Stadmissionens akutboende Gatljuset.
Enhetschef Daniella Andreoli, visar mig runt bland sovsalar, tvättstuga och fikarum.
– Det är här inskrivningen sker klockan tre varje dag. Då har vi i en lång kö som går ut här i korridoren, där man köar för att få en nattplats då.
Fick alla plats idag?
– Nej. Alla fick inte plats idag.
Här är trenden tydlig säger hon. Idag är majoriteten av besökarna på akutboendet arbetssökande, hemlösa EU-migranter.
– Under januari månad 2013 hade vi 481 sovande nattgäster hos oss. 302 personer var EU-migranter. Och det är ju en rätt stor del. Vår bild är att målgruppen definitivt har vuxit och blir fler och fler.
I Stockholm finns sedan i vintras två härbärgen specifikt för den här gruppen. Härbärgena är så välbesökta att platserna får lottas ut bland de köande. I Göteborg finns inget sånt särskilt härbärge.
– Det som händer nu är att vi slussar ihop personer – missbrukare bland annat – med EU-migranter som absolut inte lider av något missbruk eller psykisk ohälsa eller egentligen någon social problematik över huvudtaget. Och det blir inte bra. Deras mål – många av dem, ska jag väl uttrycka mig – som vi har pratat med, målet med att de är här i Sverige är ju att de vill jobba.
De vill jobba säger hon. Och de vill jobba vitt. Men precis som Adriana, stöter många på problem när de kommer till Arbetsförmedlingen eftersom de saknar person eller samordningsnummer. En kritik som Stadsmissionen i Stockholm också lyfter i sin hemlöshetsrapport förra året.
Scen 11, Adriana samlar burkar
– In which direction are you going?
– Inside first.
Adriana försöker se om det finns några pantburkar i papperskorgarna runt centralstationen i Göteborg.
Nästan varje dag åker hon in till stan, besöker arbetsförmedlingen och sätter upp jobbansökningar på lyktstolpar. Pantburkletandet är ett måste för att få in pengar när hon inte har något jobb.
Det ger inte så mycket, kanske 50 kronor i veckan. Det är hård konkurrens om pantburkarna.
-- … I didn’t see what she threw away. Maybe it was a bottle.
Adriana vill bli inskriven på samma sätt som andra på arbetsförmedlingen – ha en chans till ett vitt jobb. Men hittills har det bara blivit lite svarta städjobb hemma hos privatpersoner för att få pengar till saker som mat och blöjor. Vi frågar henne gång på gång under det halvår vi följer henne varför hon inte åker tillbaka till Rumänien, varför hon väljer att vara i en så osäker situation i Sverige med två små barn. Varje gång blir svaret att trots att det är jobbigt här så är det värre i Rumänien. Där finns ingenting.
– No, no bottles, nothing. No way to make money.
Det finns inte ens burkar att panta i Rumänien säger Adriana. Och när det inte finns några jobb så är pantburkar bättre än inget.
Scen 12 AF
Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma i arbete. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som Adriana inte alltid får samma hjälp som svenska sökande när de kommer till Arbetsförmedlingen. Att det blir en återvändsgränd.
När Kaliber kontaktar Arbetsförmedlingens huvudkontor står det klart att detta är något de redan känner till.
Vi får prata med Martin Sandblom, utredare på enheten Arbetslöshetsförsäkring som säger att Arbetsförmedlingen i de här fallen ska rekvirera samordningsnummer, men inte alltid gör det.
– Vill man vara inskriven och ta del av vår service så ska vi rekvirera samordningsnummer. Och jag tror också att vi gör det i vissa fall, men inte alls i alla de fall där vi borde göra det. Vi har också haft den frågan uppe nyligen i ett möte för att slå fast rutiner för hur det ska gå till.
Martin Sandblom säger att det inte finns några tydliga rutiner för hur den här gruppen arbetssökande ska hanteras. Att det är därför det blir fel.
– Jag tror det har funnits en stor osäkerhet i vår organisation.
Bara en dryg vecka innan vi ska publicera det här reportaget händer något. Arbetsförmedlingen fattar ett beslut: att de lokala arbetsförmedlingarna nu ska rekvirera samordningsnummer för samtliga arbetssökande EU-medborgare utan svenskt personnummer som vill skriva in sig.
Said Maroufkhani biträdande chef på avdelningen för förmedlingstjänster säger att beslutet innebär att EU-migranter nu ska få den hjälp de har rätt till.
– Jag kan förstå det alltså att man inte har tycker inte det finns rutiner för detta just med anledning utav att den information som gått ut inte varit särskilt tydlig. Och det är därför vi nu går ut med det här beslutet och också uppdaterar våra riktlinjer och handläggarstöd.
Men vad tänker du då om att EU-medborgare har skickats till Skatteverket för att ordna detta själva?
– Nej jag tycker det är beklagligt att det har varit på det sättet. Och det tar vi ju på oss självklart att så ska det inte behöva vara.
Said Maroufkhani säger att de uppmärksammade problemet först i år och inte känner till att brister konstaterats redan tidigare, bland annat av Stadsmissionen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen.
Vi frågar hur han ser på det som arbetsförmedlaren Birgitta Everås säger, att hon så sent som i höstas uppmanats att sluta rekvirera samordningsnummer åt EU-migranter .
– Det är väldigt beklagligt att hon fått den informationen från huvudkontoret.
Hur kan det komma sig?
– Ja det är ju alltså den bristande informationen som vi nu försöker åtgärda.
Vad händer med alla inskrivningar som sitter i pärmar runt om i Sverige nu då?
– Ja då kommer man gå igenom dem och göra det som behöver göras, att rekvirera samordningsnummer och alltihop, om det inte redan gjorts, och registrera elektroniskt i våra system.
Adriana och hennes familj har varit i Sverige i över ett år nu. Arbetsförmedlingen har ännu ej fattat beslutet om samordningsnummer när vi träffar henne i början av mars. Vi har nyheter till henne. Kaliber har gjort det som Arbetsförmedlingen alltså skulle gjort för länge sedan. Vi har ringt Skatteverket.
– Ja hon har ett samordningsnummer.
Det visar sig att Adriana redan har ett samordningsnummer.
November 2007 var Nelu och Adriana på genomresa i Sverige på väg till Finland. Adriana var gravid med Gaby i femte månaden. Paret bodde på gatan i Stockholm när de fick höra om en varmare sovplats. En lekstuga. Men ägarna ringde polisen. Brottet rubricerades som hemfridsbrott. En kort tid efteråt rekvirerar polisen ett samordningsnummer för Adriana.
Jag visar Adriana numret. Hon säger att hon inte visste att hon hade ett samordningsnummer. Hon blir förvånad, men samtidigt glad. Nu kanske hon kan skriva in sig på Arbetsförmedlingen på riktigt.
– Maybe I can find a job.
Adriana är återigen på Arbetsförmedlingen. Den här gången har hon en utskrift från Skatteverket med sin hand med sitt samordningsnummer i sin hand.
Och plötsligt öppnas dörrarna. Hon får sitta ner med en handläggare för första gången och hon skrivs in Arbetsförmedlingens digitala system. Ett möte bokas om två veckor.
How does it feel now?
– Much better. It’s better that we found it now, so we have some more chances to get some work. So it’s very good.
Nu har vi kanske en chans säger Adriana och viker ihop lappen med det inbokade mötet och lägger det i fickan.
Reportrar: Linda Belanner, Mina Benaissa och Sofia Boo
Research: Victoria Gaunitz och Epp Andersson
Producent: Sabina Schatzl
Bygg-program är populära på TV. Det handlar om byggfirmor som hjälper familjer att skapa sitt drömboende eller kanske bara att få tak över huvudet. Men hur ser egentligen arbetsmiljön ut på byggena som sedan kablas ut? Kaliber har den här veckan tittat på TV.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Promenader på ruttna tak, vårdslös hantering av motorsågar och grävmaskiner, och livsfarliga balansakter högt över marken. Kaliber – om livsfarlig arbetsmiljö på bästa sändningstid.
Vi står i en bygghiss som långsamt klättrar upp för fasaden på ett gammalt hus i centrala Stockholm.
– Nu är vi uppe på vinden på… I Vasastan där vi håller på att bygger de här råvindarna och det är tre lägenheter som vi gör, och vi är femton meter upp i luften ungefär nu.
Platschefen Jonny Ljungman säger att det här egentligen inte är ett särskilt stort jobb, men att det finns väldigt många risker att ta med i beräkningen.
– Det är väldigt mycket att tänka på när man gör ett sånt här jobb. Vi har ju sex meter i takhöjd här inomhus här där vi står. Man måste se till att man får upp ställningar både på utsidan och inne i arbetsområdet. Sex meter är ju ganska högt om man ramlar även inomhus.
Med oss är också huvudskyddsombudet Niklas Netterbladt, som här för att gå en skyddsrond.
– Jag är deras extra huvud, som ska tänka det de inte har tänkt på innan och försöka se faror och brister och sådär. Se till att vi har det bra, vi gubbar på arbetsplatserna.
Känns det bra här då?
– Jag tycker det känns jättebra. Ordning och reda. Snyggt. Mycket som händer överallt. Och ändå så är det städat, snyggt, känns bra.
– Där kanske…
Niklas pekar på en av byggställningarna, där två snickare står och arbetar.
– Ja, skyddsräcke på den där skulle vara bra. Jag vet att det är svårt. Men det där behöver vi nästan ha. Eller vi ska ha det.
Vad var det du tänkte på för något?
– Nej, det är rullställningen som användes där Killarna har ju demonterat skyddsräcket som sitter högst upp för att komma åt. Det är rätt vanligt tyvärr att man gör det. Mens så får man inte göra. Så vi får säga till killarna att sätta upp det igen.
Snickarna får omedelbart kliva ner från ställningen, och gå och hämta ett skyddsräcke. Och arbetsledaren Jonny Ljungman berättar att det är just sånt här som kan leda till olyckor – att någon slentrianmässigt har brutit mot säkerhetsrutinerna.
– Där är det ju bra att det kommer någon utifrån och tittar på säkerheten därför att vi blir lite hemtama med hur vi jobbar. Det är bra att det kommer någon utomstående och tittar med helt nya ögon för att man blir lite blind när man står mitt upp i ett bygge, och tänker kanske inte på en del saker.
Och faktum är att byggen är bland de farligaste arbetsplatserna man kan jobba på i Sverige. I snitt så dör det ungefär en byggarbetare i månaden på svenska arbetsplatser. Och inom byggbranschen anmäls det varje år omkring 3000 olyckor som leder till sjukskrivning. Ofta handlar det om fallolyckor eller att man skadar sig på verktyg.
Ändå har Sverige en omfattande arbetsmiljölagstiftning. Och reglerna för hur man ska bete sig på en byggarbetsplats är så många och detaljerade att det är få människor utan för branschen som har koll på dem.
Men kanske har de flesta av oss ändå en bild av hur det kan fungera på ett bygge – om inte annat har vi kanske fått det via TV-soffan.
Ljudet vi hör kommer från ett av Sveriges populäraste TV-program, Bygglov i TV4.
”Nu får vi akta oss här när farbror Matte kommer och kör grävmaskinen…”
Programledaren Willy Björkman ska riva ner taktegel från en villa. Han står i skopan på en grävmaskin. Matte Karlsson, som sitter bakom spakarna, hissar upp honom till takkanten.
Men det var något med det här som upprörde flera av de som tittade.
– Så får man inte göra. Det är absolut förbjudet.
Inger Persson arbetar som inspektör på Arbetsmiljöverket, den myndighet som är ansvarig för att inspektera arbetsplatser, och se till att lagar och regler efterlevs. Hon blev upprörd när hon såg programmet.
– De bröt mot flera av Arbetsmiljöverkets föreskrifter väldigt flagrant.
Och hon blev ännu mer förvånad över vad programledaren Matte Karlsson säger några sekunder senare i programmet.
”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.”
Men enligt Inger Persson så är det här fråga ett klart regelbrott – man får över huvud taget inte lyfta upp någon i en grävskopa.
– Och sen kom motorsågen fram…
Några sekunder senare i programmet arbetar Matte Karlsson med motorsåg på ett tak. Det finns ingen byggställning på plats och Matte har varken säkerhetslina eller skyddskläder.
– Och det jag reagerar över är att det är så många sitter och tittar på de här programmen. Säkert är det en miljon tittare. Och vad får de för uppfattning då, när man ser hur man jobbar på TV?
När vi ringer runt till fler arbetsmiljöinspektörer så får vi höra att det här bara är ett exempel av många.
– Man kan se på TV att man kan jobba med tak, jobba på tak utan att säkra sig mot fall.
Agneta Axelsson är arbetsmiljöinspektör i Härnösand.
– Jag tycker det har varit allvarliga fallrisker som jag har sett i de här TV-programmen, som jag har upprörts över.
Vi tittar på ett annat program som har fått kritik – Byggfällan i TV3.
Några byggare kliver omkring på ett tak, som ska rivas eftersom det är både ruttet och felkonstruerat. Det finns varken ställningar eller andra skydd mot fall. Det ser märkligt ut, inte minst eftersom en besiktningsman bara minuter tidigare i programmet dömt ut taket som osäkert.
Är det verkligen farliga saker man ser på TV alltså?
– Fallriskerna jag har sett har varit direkt livsfarliga. Så att det är livsfarliga grejer som visas.
Inspektörer på arbetsmiljöverket berättar om livsfarliga arbetsmiljöbrott – som kablas ut på bästa sändningstid. Kan det verkligen vara så?
För att få reda på mer tar vi tar hjälp av några som jobbar på heltid med arbetsmiljöfrågor på byggen.
”… jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter i skopan så är det ingen som helst fara”
Vad säger ni?
– Låter lite konstigt att Matte inte har mer kunskaper om vad lagstiftningen säger.
Tomas Kullberg är regionalt huvudskyddsombud på fackförbundet Byggnads, och arbetar till vardags med att bland annat inspektera byggarbetsplatser.
– För är det över två meter så ska det vara ett treledat skyddsräcke eller säkerhetssele så att han får nog läsa på lite grann. Sen får du inte ställa en person i skopan över huvud taget.
– Jag kan instämma helt och hållet där.
Anders Fredriksson jobbar som chef inom Sveriges Byggindustrier, som är byggföretagarnas arbetsgivarorganisation, och har samordningsansvar för arbetsmiljöfrågor.
– Det ger fel bild av hur byggbranschen fungerar i stort och hur den ska fungera, det är beklagligt.
Vi har bett Tomas Kullberg och Anders Fredriksson att gå igenom den senaste säsongen av de populäraste byggprogrammen i varje kanal – Byggfällan i TV3, Bygglov i TV4 och Arga Snickaren i Kanal 5. Nu sitter jag med dem i ett konferensrum i radiohuset för att höra vad de kommit fram till.
– Han står på ett ben på en stege och utför jobbet…
Vi går igenom alla avsnitt av Bygglov som hunnit sändas i år – sju stycken. Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har hittat fel i samtliga avsnitt.
Det handlar om ergonomiskt felaktiga arbetsställningar; personer som sågar och bilar utan vare sig hörsel- eller ögonskydd; ställningar utan räcke; arbete på tak utan fallskydd och livsfarliga arbetsmoment från stege.
– Vi har även en kille där som kryper på knä utan något takskydd som helst, jag tippar på att det tre och en halv meter ner till kanten där. Det kan bli förödande olyckor för den som trillar ner där.
Vi tittar på scenen från TV3:s Byggfällan, där personalen kliver omkring på ett tak som en besiktningsman dömt ut som livsfarligt att gå på.
– Många olyckor i branschen idag är genomtrampningsolyckor – det är exakt så här de händer.
– Här leker man med livet som insats.
Men det här är inte allt. När ett nytt tak ska byggas lite senare programmet, så balanserar byggarbetarna omkring på väggkanten, utan varken ställningar eller livlinor.
– Det är en ren katastrof. Här finns det ingen sele ingenting på den här killen som står tre meter upp i luften och en liten liten vindpust så faller han ner och kan då skada sig riktigt ordentligt. Så att det här jobbet skulle jag stoppa omedelbart.
– Det är ett lagbrott att jobba på det här sättet. Vi har en alldeles utmärkt arbetsmiljömyndighet och en bra arbetsmiljölagstiftning som anger vad vi får och inte får göra. Och det här är ju ett klart brott mot den lagstiftningen
I samtliga avsnitt av Bygglov och Byggfällan som vi tittar på hittar Anders Fredriksson och Tomas Kullberg sätt att arbeta som de menar bryter mot regelverket. Och de berättar att många av sakerna vi ser är riktigt allvarliga.
– Om jag tittar på vad som skulle kunnat inträffa så kan jag se på flera av programmen att dödsolyckor skulle nog inte vara så långt ifrån skulle jag vilja säga. Det är extremt farliga saker. Och det är bara en tidsfråga innan det händer någonting.
I svensk lag finns det ett krav på att alla byggen som involverar större risker måste ha en så kallad arbetsmiljöplan som beskriver hur riskmomenten ska hanteras.
– Och det finns ett antal speciella risker, till exempel arbete på hög höjd, då man måste göra en särskild planering för det.
Björn Samuelsson är adjungerad professor vid Luleå Tekniska Högskola
– Jag har en professur i arbetsvetenskap med inriktning på industriellt byggande.
Vem är det som är ansvarig för att en sån här arbetsmiljöplan är på plats?
– Det är byggherren, det är beställaren. Det finns vissa undantag, men i de flesta fall så är det beställaren, alltså byggaren, som är byggherre.
Nu tittar jag på TV-program till exempel. Kan du se att det skulle göra någon skillnad att det i första hand så att säga inte är ett bygge, utan det är en Tv-produktion, vad gäller byggherreansvar?
– Nej, är det ett bygg- och anläggningsarbete så är det det, och sker det yrkesmässigt, och då gäller reglerna.
Programmet Bygglov görs av produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn, och Byggfällan producerades av Meter Television. Båda produktionsbolagen ägs av Metronome Film & Television.
Vem är det som är byggherre för produktionerna i era byggproduktioner som man ser i TV?
– Ja alltså byggherren formellt är ju vi som bolag som utför byggarbetena.
Nicke Johansson är kommunikationsansvarig på Metronome, och har även ansvar för arbetsmiljöfrågor.
Vem är det som är eller har varit byggarbetsmiljösamordnare på de här byggena som man ser i TV?
– Alltså vi har betraktat att den som är byggledare, ibland så är det flera som är byggledare, också har det ansvaret. Sen har jag det på företaget.
Men för de här byggena som då finns i era produktioner vem har varit ansvarig för att ta fram arbetsmiljöplaner där?
– Ja alltså ansvaret har legat på den byggledare som har jobbat för oss. Och det har varit lite olika på olika program och mellan olika avsnitt och så där också. Det har inte fungerat så bra.
Nicke Johansson berättar att redaktionerna som arbetat med Bygglov och Byggfällan inte längre finns på plats, och att han därför inte vet hur de har arbetat. Men han säger att det finns risk att de aldrig tagit fram några arbetsmiljöplaner – som lagen kräver att man ska göra vid riskfyllda byggen.
– Alltså jag känner ju inte till hur de här redaktionerna som inte längre arbetar har gjort. Men det finns risk att vi inte har gjort det.
Jag tänkte att vi kunde titta på några exempel apropå det du sa också där…
– Jag har faktiskt…
Jag ska precis ta fram min dator för att visa exempel på några av de fel som Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har pekat ut, när Nicke Johansson själv tar fram en bild från programmet Byggfällan.
– Det där är ju ett stort övertramp. Och…eftersom det är radio så kan jag berätta vad de gör. De står på taket, det finns inget fallskydd, man har uppenbarligen brutit upp en del av taket, det finns rammelrisk och de har inga hjälmar på sig. Så får inte ske. Det får inte ske och det får inte se ut så.
Och ändå har det blivit så.
– Ändå har det blivit så, ja.
Är det inte rimligt att man innan man drar igång en sån här TV-produktion ser till att man kan lagstiftningen?
– Det är rimligt, det finns ju ett antal intressen som jag har definierat som kolliderar med varandra i de här sammanhangen och som vi nu håller på att titta på för de ska kunna samordna de här intressena. Det är inte en ursäkt, möjligen en förklaring. Förklaringar är bra att ha för att veta hur man ska kunna gå vidare. Alltså vi gör ju inte bara byggen i de sammanhang då vi gör byggen, beroende på vilken nivå vi är på. Vi gör ju Tv-program också. Och vår personal är väldigt fokuserad på att göra TV-programmen. Och jag måste försöka få mina medarbetare att förstå att oavsett om det är en kamera här eller inte så finns det lagstiftning kring byggandet
Nicke Johansson berättar att de nu har tagit kontakt med Arbetsmiljöverket för att få råd, och att de också ska utbilda sin personal för att förbättra arbetsmiljön i programmen.
Men borde man inte ha gjort det här innan man drog igång produktionen?
– Det borde man ha gjort, absolut.
Varför blev det inte så?
– Det kan jag inte svara på. Det har skötts i redaktionerna, men det är inte redaktioner som finns här just nu. Men det är uppenbart att det inte har skett i alla sammanhang.
– De här byggprogrammen som visas i TV är ju i första hand underhållning. Produktionsbolagen vill ju att det ska vara många människor som tittar på TV, och många gånger så går ju underhållningsvärdet före arbetssäkerheten. Det går ju i andra hand. Helt klart.
En som har stor erfarenhet av att spela in byggteveprogram är Jonny Ljungman, arbetsledaren på bygget i Vasastan som vi besökte i början. Han har bland annat medverkat i ”Från koja till slott”, som sändes i TV3 för några år sedan.
– Då när man står på plats och bygger så tänker man inte så mycket på det. Man är ganska gasad i att leverera bra underhållning. Det är extremt tidspressat. Alla de här programformaten bygger på att man ska egentligen inte hinna det man förutsätter sig, det är en del av spänningsmomentet. Och det gör ju att man struntar i en säkerhet och tar genvägar.
– Man triggas lite till att spela lite tuff och macho just för att det ska bli bra TV.
– Några grejer som man har gjort kanske man skulle ha undvikit för att…Det kanske inte hade blivit så bra TV om det hade gått åt pipan.
– Som jag ser den problematiken så är det kanske den bild som man visar upp för folk som tittar på de här programmen, att det är så det ska fungera.
Och det är just det här som flera vi talar med oroar sig över just det här – att programmen påverkar attityder ute i verkligheten. Vi talar med företagare som berättar att de blir ifrågasatta av kunder när de vill ta betalt för säkerhetsutrustning. Och flera av Arbetsmiljöverkets inspektörer berättar för oss att TV-programmen påverkar säkerhetstänkandet ute på arbetsplatserna. Agneta Axelsson, som är inspektör i Härnösand, är en av dem.
– Jag har stött på ett flertal gånger småbyggare när jag är ute och diskuterar till exempel fallrisker med dem. Då har de framfört det här att de har sett på TV när de har gjort takarbete, till och med att det har saknats fallskydd va så att. Det blir ju en argumentation, för de tycker att det de ser på TV är ju rätt och jag tycker att det följer inget regelverk och det är allvarliga risker och det omkommer alldeles för mycket byggnadsarbetare i Sverige för att det här ska kännas bra.
När vi tar del av mailväxling och talar med andra inspektörer förstår vi det också finns det finns en stor frustration inom Arbetsmiljöverket – inte bara över TV-programmen, utan också över att myndigheten inte tagit tag i frågan – trots att man i åratal känt till bristerna i TV-programmen. Och det finns också byggföretag som har hört av sig till Arbetsmiljöverket och ifrågasatt varför ingenting görs.
– Vi har ju fått information om att det är ju brister när det gäller arbetsmiljön i de här programmen då.
Thomas Blombäck är chef hos Arbetsmiljöverket i Stockholm, som har samordningsansvar för inspektion av byggbranschen.
– Det är ju bland annat anställda som har tittat på de här programmen och som sett att det förekommit sånt som strider mot regelverket. Och jag ska inte peka ut några speciella program, utan det verkar vara generellt när det gäller många av de här programmen.
Det har ju funnits en del kritik internt inom verket som jag har förstått mot att man har varit lite långsam med att hantera den här frågan – känner du till den?
– Ja, jag känner till att det har varit kritik över att verket inte har tagit tag i de här frågorna. Det känner jag till ja.
Tycker du att det ligger någonting i det?
– Jag kan inte svara på den frågan. Nej, jag kan inte svara på det, jag vet inte.
Men du måste väl tänka någonting om det?
– Nu tar vi ju tag i det här och försöker driva det här framåt och ser framåt och försöker hitta då så att säga en bra lösning på det hela. Så att jag försöker titta framåt och inte bakåt.
Enligt Thomas Blombäck är det svårt för Arbetsmiljöverket att ta till några sanktionsåtgärder mot produktionsbolagen – eftersom programmen ofta sänds flera månader efter själva inspelningstillfället. Men han berättar att myndighetens kommunikationsavdelning har varit i kontakt med ett av produktionsbolagen, och att Arbetsmiljöverket kommer att kalla de bolag som producerar byggprogram till ett informationsmöte senare i vår.
– Första steget här är att informera dem helt enkelt. Och ge dem en chans att lära sig och ta till sig av det vi kommer att framföra. Det är en lite mjukare linje kan man säga, men jag tror mer på den så att säga.
Men det har tagit lång tid för Arbetsmiljöverket att agera. För frågan om bristerna i TV-programmen diskussion i verkets högsta ledningsgrupp redan 2010, efter att inspektörer reagerat på programmen. Då beslutades att det skulle skickas ut ett informationsbrev till de olika produktionsbolagen.
– Den tanken vi hade då, det var väl egentligen ett informationsbrev på något sätt.
Ansvarig för att skriva brevet blev Håkan Olsson, som är chef för Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning Syd.
– Och sen tog jag med mig frågan. Vi diskuterade den och vi kom fram till att vi försöker se mer proaktivt än reaktivt kring det här. Så vi valde i det läget att gå vidare med våra andra prioriteringar. Vi gör ju olika prioriteringar kring att vara ute och besöka företag och så vidare. Vi valde att inte gå vidare med det.
Men att bara skicka ut ett informationsbrev, det är väl ingen särskilt resurskrävande eller svår åtgärd, varför kunde man inte bara skicka ut ett brev?
– Att bara skicka ut ett brev till dem och säga att man har sett någonting kan ju starta upp andra diskussioner. Vi hade den diskussionen och vi gjorde den bedömningen att vi bör ta ett större tag kring det här och se på det kanske ut en lite annan synvinkel kring det så att vi valde att i det läget inte gå ut med ett informationsbrev.
Men att skriva det här brevet, det var alltså för resurskrävande då, 2010?
– Ja vi gjorde den bedömningen kring det att vi avvaktar med det här, vi ser om vi kan hitta fram på andra sätt som skulle kunna fram till en som vi bedömde som bättre och effektivare del kring det.
Flera experter vittnar om upprepade arbetsmiljöbrott på bästa sändningstid. Och Arbetsmiljöverket – den myndighet som är tillsatt att inspektera att lagar och regler efterlevs på arbetsplatser – menar att de inte har kunnat göra mer än att informera – något som de inte har börjat med förrän på senare tid, trots att de uppmärksammat problemen redan 2010.
Vi är tillbaka i konferensrummet på radiohuset, där vi precis har tittat klart på Arga snickaren. Det programmet fick betydligt färre fel än Bygglov och Byggfällan – men det fanns saker att anmärka på även där.
– Och det är ju när någon står uppe på stolpar och sågar av någonting och det finns ingenting under då. Det är lite Tarzanstuk över hela den situationen. Så får man inte göra.
– Vi gör så gott vi kan… Sen så kan jag hålla med dig om att ibland är det vissa som gör spektakulära saker bara för att det blir en ball bild.
Anders Öfvergård, mer känd som ”Arga snickaren”.
– Och det är där de här två olika yrkeskårerna krockar.
– Det är ju två helt olika branscher det spektakulära för en TV-makare kanske inte alltid är säkert. Och det handlar mer om att man måste ta säkerheten på allvar och säga nej. Och där kanske det är några som inte är tillräckligt starka.
Har du varit med om en sån situation där en producent har velat regissera till någonting som är farligt för att det ska vara en snygg bild?
– Det är klart jag har varit med om det. Alltså deras stora grej är att leverera bilden. Det är klart att det sker misstag. Det ska jag inte sticka under stol med, jag gör mina misstag jag med.
I Bygglov och Byggfällan hittade Tomas Kullberg och Anders Fredriksson allvarliga fel i näsan varje avsnitt.
– Jag tycker jag har sett extremt allvarliga brister idag. Det är flera tillfällen här som man nästan blir mörkrädd, och jag skulle aldrig tillåta att man jobbar på det sättet över huvud taget. Och tyvärr är det i lite för många program som man ser såna brister.
– Jag kan instämma helt och hållet. Jag tycker att man gör en grej av att byggbranschen ska vara lite macho i vissa program. Och en grej av att det inte är så noga med regler, men det är precis tvärtom i verkligheten.
”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.”
– Det var kanske ett olycksfall i arbetet.
Matte Karlsson, programledare i Bygglov.
– Självklart ska man inte göra så och det var väl ett misstag som skedde.
– Det var ju väldigt stor ironi när man säger att vi följer de reglerna och det kanske inte framgick tillräckligt bra att så här ska man inte göra. Man ska ta det med en nypa salt och sen man väl… Jag tycker inte att det är så farligt. Men självklart ska man föregå med gott exempel och ibland så gör man fel och det är bra att man blir påmind om felen så man kan ta lärdom av dem och förbättra sig.
I Vasastan står kaffebryggaren på.
– Förbandsmaterial…fanns…
Jonny och Niklas har precis satt sig för att gå igenom dagens skyddsrond.
– Ställningen…Ställningen säkerhet funktion…Det är väl där då…där skriver jag väl…även om någon satte upp den där på en gång så skriver jag en liten påminnelse på den att man måste kolla…och att killarna tänker sig för.
– Absolut…absolut…Jag går ju igenom varje måndag viktiga punkter. Och det där blir ju en.
– Sådär, strålande…ta kopia till mig. Du behåller originalet.
Det är strax dags att lämna bygget. Men innan jag går tar fram min dator och visar Jonny och Niklas några sekvenser från Bygglov och Byggfällan.
– Det där är ju åt skogen. Om man inte kan säkra sig så måste man ju ha en lina…
– Nääe det där fyfan, det där finns ju inte…
– Stå och balansera och sen ha en klinga igång liksom.. Halkar han till där kan han ju skära av sig både armar och ben och slå ihjäl sig. Det är ju nästan som ett kinderägg, det är tre grejer på en gång.
– Ja, han lyckades pricka det mesta.
– Vad hade du fått skriva på din KMA-rond?
– Ja du, jag vet inte vad jag skulle skriva. Ett stort kryss bara hade det blivit.
Reporter: Markus Alfredsson
Producent: Eskil Larsson
Att kunna ringa är något vi ofta tar för givet - men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots att täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund
Jag sitter i bilen på en parkeringsplats i Sorsele och försöker ringa hem till Teddy Hall, som bor 16 mil härifrån. Sist vi pratade, för några veckor sedan, bröts samtalet och sedan gick det inte att ringa tillbaka.
The number you have dialed cannot be reached for the moment , please try again later
Att kunna ringa är något som de flesta av oss tar för givet, från hemtelefonen eller mobilen. Men bor du utanför storstäderna är det långt ifrån säkert att det går. Trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag som visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan.
Tillsammans med P4 Västerbottens reporter Ingrid Marklund ger jag mig ut på en resa i Norrlands inland för att se varför det inte går att ringa. Vi börjar i byn Myckelgensjö, i Ångermanland.
-- Vi har hållit på och flytta i en månad ungefär så det är precis sista dagen i gamla huset som vi lämnar ifrån oss nycklarna. Men det är skönt att ha flyttat.
Helene Och Per-Magnus Ljunggren har precis packat sista flyttlasset från grannbyn till sitt nya hus i Myckelgensjö. En by där det bor ungefär femtio personer. Här finns en affär med café mitt i byn och flera företag
– Ja för jag jobbar ju här uppe så det är därför vi ska flytta. Det är närmare, man kan gå till jobbet.
I det nya huset finns ett telefonjack i väggen, men det går inte att ringa.
– Nej, de har gjort någonting däruppe där vi bor nu, där uppe…
Det gamla telefonnätet med stolpar och koppartrådar som fanns här förut har blivit för dyrt att underhålla och togs bort av Telia i samband med att de inledde de sitt så kallade teknikskifte 2010.
– Så vi fick reda på att nej, det finns ingen telefon och inga stolpar och ingenting.
När Telia plockar ner sina telefonstolpar ska de ersätta alla kunder som vill med en ny hemtelefon som går över mobilnätet. Så kallad fast mobiltelefoni. Eftersom Helene och Per-Magnus flyttade in efter att telefonstolparna togs bort så är det inte Telias ansvar att fixa en ny hemtelefon med den nya tekniken.
Där det en gång gick att ringa är det idag i stort sett helt tyst. Det är nämligen inte bara telefonledningarna som är borta, det finns heller ingen mobiltäckning.
Vi går omkring på tomten och testar mottagningen, men får inte napp trots att vi har fyra telefoner med olika operatörer. Det är helt dött.
– Det är precis som att det är i hörnet av sändningen, så att säga, så man får leta.
Har ni försökt att argumentera att ni har rätt att ha telefon hemma?
– Ja, jag har försökt men det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska säga. Man kan inte alla lagar.
Lagen säger att alla i Sverige har rätt till telefon där man bor. I de fall där det inte funkar, dit varken koppartrådar eller mobilnät når fram, ska Post- och Telestyrelsen – som ansvarar för telefonin i Sverige – gå in och fixa det med speciallösningar. Idag är det femton hushåll i hela landet som fått sådana. Helene och Per-Magnus är inte en av dem eftersom de inte har känt till att de ska anmäla sig till Post- och Telestyrelsen för att få sin lagliga rätt till telefon tillgodosedd.
– Hallå?
Ja hallå, det var Mikael Sjödell här.
– Ja, hej.
Teddy Hall, som jag försökte nå i början av reportaget, är ett av de här femton specialfallen. Han bor i Fatsjöluspen, sju mil nordväst om Vilhelmina. Hans gamla fasta telefon togs bort för tre år sedan, men trots förstärkningsantenner på taket, och trots att han testat flera olika operatörer, funkar hemtelefonen via mobilnätet så dåligt att Post- och Telestyrelsen nyligen installerat en extra sattelit-telefon hemma hos honom.
Hur hör du mig?
– Ja det hörs ju väldigt olidligt. Du hörs ju ungefär som om du håller på att äta.
Det är den jag ringer på nu.
Som om jag håller på att äta?
– Ja precis, som om du pratar med mat i mun. Och det är hela tiden… det brusar hela tiden.
Ni har haft det så här i tre år alltså?
– Absolut.
Där verkar det som att du försvann…. Hallå? Hallå? Hallå är du där?
Den speciallösning som Teddy Hall har fått verkar inte heller gå att lita på. Och det kan det blir riktigt besvärligt om han hamnar i en nödsituation. Inte nog med att han måste hoppas på att telefonen funkar i rätt i ögonblick, han kan inte heller som alla andra slå nödnumret 112. På en sattelittelefon måste man knappa in tolv siffror. Och han är inte ensam om att inte lita på säkerheten med den nya tekniken.
I takt med att fler och fler telefonstolpar försvinner, försvinner också de tjänster som tidigare gått via det fasta telefonnätet. Som trygghetslarm för äldre och andra behövande.
– Nu är vi på väg till Grundtjärn till Erik Jonasson. Och han är en som vi besöker varje dag.
Jag sitter på passargerarsätet bredvid Yvonne Nilsson som jobbar på hemtjänsten i Myckelgensjö. Hon berättar att hos de hon besöker i de kringliggande byarna, är det ofta problem med trygghetslarmen nu för tiden.
– Ja, förut då det var fasta telefonnätet, då gick det ju bra. Men det är ju nu sedan de tog bort det som det är krångel.
Mellan sätena har Yvonne förutom en mobiltelefon med sig en särskild kommunikationsradio – Rakel – en sådan som polis och räddningstjänst använder. Men varken den eller mobilen fungerar där vi åker
Nu pep det så där igen, vad betydde det?
– Det betyder att det är ingen täckning på Rakel heller.
Och mobilen då, är det…
– Nej, det finns ju ingen täckning där alls. Det är nästan ingen täckning på hela vägen på mobilen.
– Och i den här lilla vita ljusa huset, dit ska vi. Ska vi hälsa på Erik och se hur han har det idag.
Grundtjärn är en liten by. Här bor bara 10-15 personer, gissar Yvonne. Två av dem är i behov av hemtjänst. Erik Jonasson är en av dem.
– Ja, det hände ju det att jag fick urinvägsinfektion och det gick över i blodet så jag fick blodförgiftning och tappade ju all ork. Så jag tog mig inte upp, jag hamnade på golvet, så jag låg en hel dag här på golvet. Låg och frös, hade bara en t-shirt på mig.
Eriks Jonassons son kom förbi på kvällen, ringde ambulans så Erik fick vård. Den gången hade det ”slagit slint i skallen”, berättar Erik, så han kom aldrig åt trygghetslarmet. Men sedan det fasta telefonnätet försvann och han fick trygghetslarmet via mobilnätet har det blivit struligare, säger han.
Vad spelar det för roll om det är på det gamla telenätet eller om det är som du har det idag?
– Ja, det var ju säkrare, det fungerade jämt. Det fungerade även när strömmen var borta och allting. Det var ju ett säkert larm. Men hemtjänsten kollar ju upp den varje gång. De har ju anteckningar, de har en pärm som ligger på hatthyllan där ute i hallen.
– Ja den 9 juli, då provlarmade men då fungerade den inte riktigt bra så då ringde de upp på telefon. Och den 24/7 fungerade den inte heller när vi provlarmade. Och inte den tredje september. Men den 6 september då är det ok. För då genom att det inte är ordentligt så provar vi ju varje vecka.
Men det var flera gånger där som det var…
– Ja, ja, det har varit mycket krångel.
Litar du på att det fungerar, är det ett tryggt trygghetslarm?
– Det är inte riktigt tryggt. För att faller kontakten ut via mobilnätet då fungerar den ju inte. Så även om strömmen går kvar så jag blir utan ström, då fungerar den inte heller
Your call is being forwarded, please do not hang up.
Ja hej Teddy, nu kom jag fram till någon amerikansk röstbrevlåda som på engleska förklarade att jag kunde lämna ett meddelande här. Jag testar och ringer igen.
Your call is being forwarded, please do not hang up.
En miljon telefonstolpar – så många ska bort till 2015. Framförallt i glesbygden. Elva tusen kunder har redan fått trådarna klippta. Ytterligare fyrtiotusen kommer att bli trådlösa inom tre år.
Jag och min reporterkollaga Ingrid Marklund fortsätter vår resa.
– Nu kommer vi ut på E12:an, då blir det fäste.
Och då ska vi ta av mot Tärnaby?
– Ja, då ska vi mot Tärnaby en bit och sedan ska vi ta av emot Björkbacken och Norra Fjällnäs och de här byarna där telefontrådarna är klippta.
Vad har vi hört om situationen där då?
– Ja, de säger att de senaste dagarna så har det inte gått att ringa vare sig med den fasta telefon, den nya tekniken, och det har inte gått att ringa heller med den vanliga mobilen. Så på några dagar så har man inte kunnat ringa ens nödsamtal till 112 från någon av byarna. Och det är ganska många, det är en 70 personer som bor där. Ja, det har helt enkelt inte gått att nå omvärlden på telefon, på något sätt.
De boende i Björkbacken och Norra Fjällnäs samlats till årsmöte i den gamla byskolan som nu fungerar som bygdegård. 14 bybor sitter runt bordet som är dukat med kaffe och semlor.
Hur många här har fast mobil telefoni med modem på väggen, om vi tar en handuppräckning? En, två, tre, fyr, fem, sex…
De nya hemtelefonerna som går via mobilnätet har inte fungerat som de ska sedan i julas, får vi höra.
– Man snackar ett tag, sedan blir det sämre och sämre och innan det är slut, ibland kan han höras nästan som Kalle Anka. Och så pupp! så bryt när man som minst anar. Så den är skitdålig.
Vad hette du sade du?
– Bengt Hermansson.
– Kvaliteten och funktionen var ju väldigt bristfällig. Bryt väldigt ofta. Du kan ringa och prata och så bryts det ner helt plötsligt, så får du ringa upp.
Precis innan vi kommer hit har telefonerna legat nere helt i fyra dagar. Anders Fjällström är lantbrukare och fjällräddare i byn.
– Det är ju en säkerhetsfråga tycker jag. En väldigt allvarlig säkerhetsfråga, i många byar så är det mycket äldre personer och sedan är det ju som regel aktivt folk, det är fort det händer olyckor. Och har man ingen täckning för telefon så att man kan nå räddningstjänst så har man ju problem.
Ja, på bygdeförningens årsmöte är alla missnöjda med Telias fasta telefoner som går via mobilnätet. Jag ringer Telia.
– Hans G Larsson, informationsansvarig, Telia.
Jag har bett honom titta närmare på situationen i Björkbacken och Norra Fjällnäs. Det har varit några kortare avbrott säger han.
– Till exempel handlar det om att det blir nedisning av parabolantenner eller på våra master och ibland så är det korta avbrott som är svårt att förstå varför avbrottet blev, de uppstår och så blir de nästan klara med en gång.
Men i Björkbacken så har vi exempel på att det har legat nere i flera dagar utan att det gått att ringa, fyra dagar?
– Ja alltså på den beskrivningen som du säger så låter det som att det är något vi behöver undersöka djupare och verkligen analyser de här masterna, vad det beror på och vad vi kan göra för att vi ska få en stabilare situation för de här kunderna.
Är hemtelefoni via mobilnätet lika säkert och stabilt som via de gamla koppartelefonledningarna?
– För de här kunderna som inte har något kopparnät längre så blir det naturligtvis så att går mobilnätet ner så har de inget alternativ. Man kan säga såhär att ambitionen är att vi ka ha en hög kvalitet på mobilnätet för de här kunderna, men de har inget alternativ när mobilnätet går ner.
Men det är inte bara hemtelefonerna det är problem med. Flera av de boende här i Björkbacken och Norra Fjällnäs har varit så missnöjda att de sagt upp sina hemma-abonnemang och gått över till att bara använda mobiltelefon. Men precis som i Myckelgensjö, Grundtjärn och längs vägarna vi åkt i det här reportaget är också mobiltelefontäckningen dålig. Anders Fjällström.
– Det är ju inget särskilt med de här fast mobilerna, utan även de här vanliga mobilerna. De bryts ju. Ibland är det väldigt ofta, ibland kan man ha stora problem.
Här ska flera av de största operatörerna fungera att prata i enligt deras egna täckningskartor. Själv har jag två telefoner med olika abonnemang med mig. Ingen har mottagning.
Får man räkna med det när man bor i glesbygden?
– Jag tycker väl inte egentligen att man ska behöva räkna med det.
34-åriga Johan Edström bor i Norra Fjällnäs och jobbar som lärare i Tärnaby, en mil härifrån.
– Sedan kanske man inte kan kräva att jag ska ha samma internet eller mobiltäckning som om jag bodde i Umeå, men alltså jag ska ha ett som fungerar och jag ska kunna uträtta de saker som samhället kräver att jag ska göra via dator och telefon. Jag tycker det är en rättvisefråga på något sätt, att man ska ha det. Det ska ju funka för alla. Det ska ju finnas en lägsta nivå som är godtagbar, och den tycker jag kanske inte finns.
När jag frågar Telias Hans G Larsson om deras täckningskartor, som visar täckning för mobiltelefon inte bara i Björkbacken och Norra Fjällnäs, utan på 92 procent av hela Sveriges yta, säger han att de utgår från ett bästa-scenario. Hinder som sjöar, skog och fjäll räknas inte alltid med.
Så er täckningskarta och de 92 procent av ytan i Sverige som ni täcker är inte samma sak som att det går att ringa på 92 procent av ytan?
– Alltså det är ju så i bästa fall. Det är ju självklart så att det vi visar på täckningskartan, det är då en datorberäkning och vi vill naturligtvis att man ska kunna ringa så mycket som möjligt, men det finns ett antal saker som kan vara begränsande helt enkelt.
Vad gör ni för att förbättra talkommunikationen på mobiltelefon i glesbygden?
– Just nu har det varit en fokusering på storstad och tätorter för där har vi också då över tid haft bekymmer med att vi haft en explosion av datatrafik som tar väldigt mycket kraft av nätet.
Varför inte bygga ut mobiltelefonin mer i glesbygden?
– Därför att det här är en verksamhet som bygger på att vi satsar där vi kan få tillbaka våra pengar.
Kort efter att vi lämnat bygdeföreningen få vi höra att det återigen blivit problem i Björkbacken. Två dagar med stora störningar, och så två dagar till då telefonerna inte fungerat alls.
Under den här reportageresan har vi besökt eller pratat med ett fyrtiotal personer i glesbygdsområden i Västerbotten och Västernorrlands län som alla har problem med mobiltelefonin, hemtelefonin, eller både och. Det handlar om allt ifrån telefoner som inte fungerar alls, till samtal som ofta bryts och brusar. Det går helt enkelt inte lita på att det fungerar att ringa.
I samarbete med åtta av Sveriges Radios lokala kanaler kartlägger vi också telefonproblemen runt om i landet – från Småland till Norrbotten. Hittills har över 1500 personer hört av sig med olika problem och erfarenheter.
– Ja, hallå?
Ja hallå, då var det Mikael Sjödell igen.
– Ja. Ja, hej…
Då ska vi se hur det låter, berätta vad det är för apparat jag ringer på så ska jag lyssna?
– Det är ju på sattelittelefon och det, jag hör dig…
Du försvinner lite måste jag säga.
– Ja, det låter som om du pratar inne i en plåtburk.
– I takt med att det fasta nätet monteras ner i stor omfattning och vi blir mer och mer hänvisade till mobiltelefonnätet, så har ju förutsättningarna för en fungerande telefoni försämrats, vill jag hävda.
Jan-Åke Olofsson är civilingenjör som tidigare jobbat på Telia i över trettio år med telenät och glesbygdsproblematik som specialitet. Idag jobbar han på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå Universitet.
– Jag kan tänka mig att en tio, femton, tjugo procent har problem och att det sedan är ett antal procent, kanske fem, tio procent där det inte finns förutsättningar att ha täckning överhuvudtaget.
Han är övertygad om att betydligt fler än de femton personer som fått specialösningar av Post- och Telestyrelsen har en fast telefon via mobilnätet som inte fungerar.
– Här ska vi komma ihåg att glesbygd är inte något enstaka hus uppe i Norrland utan glesbygd finns i stor sett i hela vårt land. Så att det är inget utpräglat geografiskt problem alltså någon speciell region utan det här berör ju egentligen hela landet.
Ett problem, menar Jan-Åke Olofsson, är att lagstiftningen bara säkerställer människors rätt till en fast hemmatelefon och inte till täckning på mobiltelefonen. Trots att vi idag har tre gånger så många mobiltelefonabonnemang som hemma-abonnemang.
– Tekniken har ju sprungit förbi lagstiftningen så folk säger i allt högre grad upp sina fasta abonnemang och går över till mobila abonnemang. Men där följer inte lagstiftningen med.
Post- och Telestyrelsen är den myndighet som ansvarar för telefonin i Sverige. Det är de som ska garantera att Teddy, Anders, Bengt och de andra får en fungerande hemtelefon. Och det är de som auktionerar ut tillstånd och kan sätta upp villkor för de telefonbolag som vill få tillgång till de svenska mobilnäten.
När Kaliber går igenom de tillstånd som fördelats mellan teleoperatörerna sedan 2005 ser vi att de här villkoren har förändrats. I två av fyra tillstånd har Post- och Telestyrelsen tagit bort tidigare krav på mobiltelefontäckning helt. I tillståndet för det mobiltelefonnät som är viktigast i glesbygdsområden, som de platser vi har besökt, finns inga krav på varken utbyggnad eller förbättringar. Det enda som sägs är att operatörerna ska behålla samma täckning de hade 2009 fram till 2015. En täckning som baseras på operatörernas egna teoretiska databeräkningar och som vi har kunnat konstatera inte alltid stämmer överens med verkligheten.
Varför har ni tagit bort eller mildrat kraven och villkoren på mobiltelefonitjänster och täckning för mobiloperatörerna?
– Därför att när de väsentligt överträffar kraven så har de ingen mening längre.
Urban Landmark är chef på Post- och Telestyrelsens Spektrumavdelning som ansvarar för de här tillstånden.
Men när det fortfarande då inte funkar, varför inte ställa högre krav, när ni som myndighet har möjlighet att göra det, för att garantera att även de som inte bor i storstaden kan kommunicera på ett gott sätt?
– Jo, och det är mycket möjligt att vi gör det nästa gång vi tilldelar tillstånd. Vi kan ställa hårdare krav och så här i efterhand så kanske man kan säga att man borde tvingat dem ett par procent till i varje län. Men av olika anledningar gjordes det inte då.
De nuvarande tillstånden börjar att löpa ut i slutet av 2025, och om det blir några hårdare krav på teleoperatörerna återstår att se. Jan-Åke Olofsson vid Umeå universitet.
– Min uppfattning är att PTS har fokuserat lite för mycket på att tillfredsställa operatörernas krav och för lite värnat om medborgarnas krav på fungerande telekommunikation.
– Hallå?
Ja, det här är Ingrid Marklund på Sveriges Radio, hej!
– Ja, hej du. Det bröts några gånger.
Ja, det gjorde det ja. Nu närmar vi oss, nu kör vi igenom byn Maltträsk.
– Ok, ja men då har ni bara några kilometer kvar.
Men det finns ett telenät till för folk som bor i glesbygden, och där Post- och telestyrelsen fortfarande har tydliga krav i sitt tillstånd. Det gamla NMT-nätet. Ett separat telefonnät som fungerat särskilt bra just för att det når långt ut på otillgängliga platser i landet. Men 2009 slutade plötsligt mobiltelefonerna att fungera.
– Det var som att släcka en glödlampa i sovrummet. Det blev egentligen helt dött.
Per Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby. Vi träffas vid en hage i Maltträsk där renarna är på bete innan det är dags att ge sig upp i fjällen, till sommarvistet, där samerna från hans by bor och jobbar från april till november varje år.
– All annan teknik i världen går ju framåt, men vi känner att det här har ju gått tre steg bakåt under min livstid. Det är ju det som är så tråkigt.
Per Mikael och de andra jobbar ofta ensamma eller två och två ute i vildmarken. Tidigare kunde de ringa i mobiltelefonen nästan överallt i fjällen och i skogarna, berättar han, men det går inte längre. Och är olyckan framme kan de inte längre larma för att få hjälp utan att först ta sig långa sträckor till bättre täckningsområden med båt eller skoter.
– Och när man ska räkna den här kampen mot klockan, så alla de här momenten så är man ju egentligen körd om det är riktigt allvar. Så är det. Men vi vet det nästan på förhand att vi är ju dömda att vara körda däruppe när det inte finns någon täckning.
I stort sett alla vi träffar under det här reportaget säger att de haft stor nytta av att kunna ringa på mobilen via det här nätet. Och det täcker fortfarande över 95 procent av Sveriges yta. Men det som har hänt är att den operatören, Netett, inte längre erbjuder mobiltelefoner utan helt annan typ av telefoni.
Linus Jönsson är VD på Netett. Vi träffas på deras kontor på Regeringsgatan i Stockholm. Han visar mig den typ av telefon som man idag behöver för att kunna ringa på deras nät.
– Så det här är vårt modem, du har två antenner.
Han plockar fram ett modem som är ungefär lika stort som en större pocketbok. I det kan du koppla in en vanlig hemtelefon med sladd.
– Här har du kabel för… eller ingång för telefoni.
Själva telefonsladden?
– Mm.
Den här känns ju långt ifrån det man tänker på som mobiltelefon, att bära runt på?
– Jaja, som mobiltelefon ja, självklart! Det här är en hemma… vad ska man säga, det är en hemmalösning, men den är mobil.
Modemet är till för bredband och bredbandstelefoni, men tjänsten är mobil eftersom man kan bära med sig både modem, sladd och lur. I alla fall i två timmar. Det är så länge batteriet räcker.
– Vårat nät är inte markbundet. Därav använder vi namnet mobilt nät. Och då kan det förknippas på olika sätt.
Men det var väl ett aktivt val att stänga ned den tjänsten när ni tog över, för det fanns mobiler innan?
– Ja, eller aktivt val… det är ett aktivt val, men samtidigt, kan inte vi leverera en tjänst eller en produkt till rätt ekonomi med rätt teknik då kan inte vi, då kan inte vi bära tjänsten.
Netett säger alltså att det inte är lönsamt att erbjuda mobiltelefoner. Men hur kommer det sig att Post- och Telestyrelsen gick med på att de slutade med det?
När jag läser i Post- och telestyrelsens konsekvensutredning av NMT-nätet från 2004, ser jag att de lägger stor vikt vid att förklara vilken särställning det har i Sverige. Hur folk i glesbygden inte har någon alternativ kommunikationsmöjlighet och hur viktigt det är att det fortsätter finnas ett mobiltelefonisystem med samma goda täckning i glesbygden som tidigare.
Men mellan konsekvensutredningen och själva tillståndet, som delades ut några månader snare, har det hänt något. Där det tidigare stod mobiltelefoni står det nu mobil telefoni. Ett ord, har blivit två.
Urban Landmark, på Post- och Telestyrelsen.
– Tjänsten är mobil och det är telefoni som levereras i den. Och det används ju definitivt som mobil telefonitjänst av transportfirmor, skogsmaskiner och även folk som rör sig gående.
Och eftersom det är tillståndet som gäller har operatören alltså kunnat sluta med mobiltelefoner.
- Vi tänkte inte på det, ingen tänkte på det. Det ska vi nog erkänna såhär i efterhand att det trodde inte vi skulle hända, eller tänkte inte på att det skulle kunna hända, men det hände i alla fall. Hur som haver så är villkoren skrivna på ett sådant sätt att det ska vara en mobil telefonitjänst och de kraven är uppfyllda och det har aldrig varit några andra krav på det tillståndet att det ska vara något annat än en mobil telefonitjänst.
En liten omformulering, där mobiltelefoni alltså blivit mobil telefoni, har gjort att det nät som har en bekräftad särställning för kommunikationen på gelsbygden inte längre går att använda för mobiltelefoner.
– Vi tycker att det hade varit bättre naturligtvis om villkoren hade varit skrivna så att det var ett krav på att ha en liten mobiltelefon, en vanlig traditionell mobiltelefon. Ja. Det håller jag med om.
Kommer ni kräva det?
– I just det tillståndet, eller i alla tillstånd, så måste vi vänta tills tillståndstiden går ut. Då kan vi ompröva villkor och sätta andra villkor. Och när det här går ut så är det mycket möjligt att vi gör det.
Nästa gång kraven på det gamla NMT-nätet kan omprövas är 2020.
– Men där är vi inte ännu och under tiden så kan vi inte även om vi vill ändra de här villkoren.
Vår resa genom Norrlands inland börjar gå mot sitt slut. Folk som har laglig rätt till hemtelefon har inte fått någon fungerande lösning, vilket påverkar både trygghetslarm och möjligheten att ringa 112. Mobiltäckningen i glesbygden är inte så bra som telebolagens täckningskartor säger samtidigt som det inte finns några krav på operatörerna att förbättra mobiltelefontäckningen i glesbygden. Och det enda mobiltelefonsystem som tidigare fungerade i både skog och på fjäll har kunnat läggas ner för att myndigheten gjort ett ord till två.
Från en parkeringsficka i väggrenen försöker jag ringa Teddy Hall en sista gång.
Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund.
Men jag kommer inte fram. Varken på mobila nätet eller sattelittelefonen
Your call is being forwarded, please do not hang up. Your call is being forwarded, please do not hang up.
Reportrar: Ingrid Marklund och Mikael Sjödell
Producent: Eskil Larsson
Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Här nere på rum nummer sju på nedanvåningen här bodde den senaste killen som avvek.
Ismail 15 år, Mohammed 16 år och Amina 14 år - är tre av drygt tusen ensamkommande flyktingbarn som under de senaste fem åren kommit till Sverige - för att sen bara försvinna. Detta är inga svenska barn. Då hade dom förmodligen hittats.
Nej, dom här barnen har sökt sig till Sverige - utan sina föräldrar - på flykt från krig och förföljelse. Nu är många av dem på flykt igen - gömda och glömda av det svenska samhället.
I Kaliber idag försöker vi få svar på frågan: vart tar de här barnen vägen? Och vem är det som ska ta ansvar för dom?
– Och i rummet bredvid flyttade det precis in en kille igår. Det kan tänkas att den här killen avviker under helgen eller på måndag.
Inne i det rum som verksamhetschef Betim Jahiri visar på Beddinge transitboende utanför Trelleborg står det ett par badtofflor bredvid den bäddade sängen. På dörren in till toaletten hänger en tröja och på väggen en ensam teckning med orangea streck.
– Det är ju ganska så tomt det är ju ett tecken på att här försvinner folk ganska tidigt, de hinner inte etablera sig mer än hänga upp ett par shorts och handdukar.
I ett gammalt mysigt vitt pensionat med knarrande trappor och avskavd färg finns Beddinge transitboende som drivs i Malmö stads regi. Här bor just nu 18 ensamkommande tonårskillar.
Hit kommer ständigt nya ensamkommande barn som behöver en plats i väntan på att få sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Men många försvinner också härifrån. Minst 2-3 varje månad, säger Betim Jahiri. Och den senaste tiden har dom börjat försvinna i allt snabbare takt.
– Dom kommer hit en fredag och placeras här på Beddinge. Vid ett flertal tillfällen har man kommit ner till rummen på måndag morgon och märkt att personen i fråga inte är där utan har avvikit eftersom man har ju förberett ungdomarna på att på måndag måste du söka asyl. Det är den senaste utvecklingen och det är jättekonstigt. Vi lär varken känna dom eller får veta varför dom avviker.
Var vet ni då om vart de tar vägen?
– Ja, ingenting egentligen. De kan hamna överallt egentligen och vi kan bara spekulera. Det ryktas om svartarbete i Malmö, smuggling, människohandel att dom ingår i nån större härva.
När ett barn avviker från boendet finns det tydliga rutiner för vad man ska göra...ansvarig socialsekretare informeras och inom 24 timmar anmäls försvinnandet till polisen. Betim Jahiri säger också att de anställda på boendet försöker ge polisen ett så tydligt signalement som man kan.
--Vårt ansvar tar ju lite slut där när vi gjort en polisanmälan och försökt vara behjälpliga om det skulle behövas eller dyka upp igen.
Hur ofta kommer dom tillbaka?
– Ingen har kommit tillbaka till det här boendet som jag vet.
Kaliber har låtit Migrationsverket ta fram siffror över hur många ensamkommande flyktingbarn som försvunnit dom senaste åren. Och dom visar att över tusen barn har försvunnit sedan 2008. Några av dem är inte äldre än sex-sju år. Siffrorna visar också att antalet försvinnanden har blivit fler. 2011 försvann 163 barn. En siffra som nästan fördubblades under 2012 då 317 barn försvann.
En del av dom återvänder frivilligt efter ett tag, men dom allra flesta är fortfarande borta.
Gränspolisen i Skåne har som uppgift att hitta dom barn som försvinner. Bakom en hög anmälningar om försvunna barn sitter gränspolisens chef Kristina Hallander Spångberg och biträdande chefen Leif Fransson. De är uppgivna.
– Det finns i princip inget att göra. I vissa av ärendena finns inte ens något signalement på barnen. Ingen identitet. Inga uppgifter om anhöriga. Och transitboendet har inga uppgifter om dom. Så vi har inget att arbeta med.
– Jag kan ju bara ta ett exempel från en anmälan här. Signalement då. Personalen på boendet kunde inte ge något signalement. Men Abri är från Marocko och talar arabiska.... Här har vi en: Mohammed är cirka 180 cm lång. Bar en beige jacka när han lämnade boendet. Har snaggat hår.
Och det är det enda ni har?
– Ja precis, och då kan man själv föreställa sig hur lätt det är att hitta en Mohammed som är 180 cm lång i Sverige. Och då blir det tyvärr så att ärendet hamnar rätt långt ner i prioriteringen. Det vill säga vi gör ingenting.
Och vad vet ni om var de här barnen är idag?
– Vi vet ingenting om var de är idag.
Varken polisen eller personalen på transitboendena vet alltså vart barnen tar vägen. Men hur är det möjligt att barn i Sverige idag kan försvinna spårlöst? Och var är de?
Stockholmståget ska snart åka norrut och dom sista passagerare hoppar på. Vi är ute och letar efter dom som försvunnit. Vi har hört att det är hit en del av barnen söker sig. Till Malmö centralstation.
Just den här morgonen hittar vi inga av de försvunna barnen. Men det var hit 17-åriga Sajad kom när han lämnade sitt transitboende.
– Det var jättekallt. Och människorna bara kollade på mig, jag kände mig som en tiggare.
Den 24:e februari förra året hade 17-åriga Sajad varit i Sverige i fem månader och precis fått besked om att han inte skulle få stanna.
– Jag blev mycket trött av livet, jag hade inget hopp att leva vidare.
Vad tänkte du då?
– Jag kom på att ta livet av mig.
Men livet ville annorlunda. Av en kompis på boendet får Sajad veta att han kan gömma sig i 18 månader. Lyckas han med det har han rätt att söka asyl igen i Sverige.
– Så sa han till mig att det finns en regel som säger att man kan gömma sig i 18 månader och sen kan man söka asyl igen.
Mitt i natten den 24 februari medan de andra på transitboendet ligger och sover packar Sajad sin väska med det han äger - lite kläder och två böcker. Den första tiden lever han på gatan men efter ett tag får han hjälp av Asylgruppen – ett löst sammansatt nätverk som hjälper asylsökande och papperslösa.
Vi är på väg till den lägenhet som Asylgruppen har ordnat åt Sajad och några andra killar, som lever gömda. Lägenhetsinnehavaren har flyttat och lägenheten gapar tom. Här kan killarna bo under den tre månader långa uppsägningstiden.
På golvet i ett stort tomt vardagsrum sitter fyra andra afghanska pojkar och stirrar in i en liten laptop. På skärmen visas en Bollywoodfilm.
Så det är här du bor?
– Ja, jag bor här.
Sajad vill inte gärna berätta om varför han flydde från Afghanistan. Minnena är för smärtsamma.
Nu försöker han istället fokusera på hur han ska klara sig under de resterande sex månaderna som han måste hålla sig gömd.
Var sover du?
– Jag sover i andra rummet.
Vill du visa?
– Ja.
Här var det mörkt.
– Ja, det finns ingen lampa.
Hur skulle du vilja beskriva ditt rum?
– Tomt. Ingen tv, ingen matta. Ingen bra lampa.
Kala väggar, tomt rum med en säng i ett hörn och en hög med kläder – det här är allt du äger?
– Jag har tre t-shirts, två jeans och en jacka.
Och lite böcker – hur kan du läsa utan lampa?
– Jag går till det andra rummet.
”Mördare utan ansikte” Henning Mankell – vad har du mer för böcker?
– Anne Franks dagbok.
Sajad är ett så kallat Dublinärende. Enligt Dublinförordningen har man inte rätt att stanna i Sverige om man registrerats som flykting i ett annat EU-land tidigare. Reglerna säger att man då ska avvisas från Sverige till det land som man varit i först. I Sajads fall är det landet Danmark.
I Danmark, varför gav de dig avslag där?
– Det har de inte förklarat, men jag tänker att det blir mer och mer flyktingar i Danmark och att de blir trötta på flyktingar. Det finns ingen plats kanske.
När myndigheterna inte längre tar ansvar för de här barnen är det alltså ideella krafter som får ta vid. För Sajad har hjälpen från Asylgruppen betytt att han fått någonstans att bo, han får lite fickpengar varje vecka och hans kontaktperson sköter kontakterna med skolan där han går och lär sig svenska.
Hur lång tid av de här 18 månaderna har gått nu?
– Det har gått nästan ett år.
Så du har sex månader kvar – hur känns det att det har gått så lång tid ändå?
– Det känns bra, jag hoppas att jag en dag kan söka asyl här i Sverige.
--Jag har slutat skolan och nu ska jag till hem. För nu efter skolan har jag inte så mycket att göra. Jag kanske pluggar lite hemma. Och sen... ja, det är fredag och alla är med kompisar och alla är ute, men jag... jag känner mig lite orolig och jag ibland jag blir rädd.
Det är fredag och vi träffar ett av dom andra ensamkommande barnen som försvunnit. Arash har precis slutat skolan. Han går på naturprogrammet och drömmer om att arbeta på apotek. Han har levt gömd i snart ett halvår, men han går ändå i skolan.
– Jag älskar att plugga och gå i skolan. Men jag är orolig hela tiden.
Varför?
– Jag är rädd för polisen och jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan för att jag har mycket problem där och jag kommer inte leva. Därför är jag rädd när jag går i skolan och sen hem, rädd för polisen och tänker att polisen kommer att hitta mig. Om polisen hittar mig kommer de så klart skicka tillbaka mig – det är därför jag är rädd.
Inte långt härifrån står polisinspektören Karl Dannestam och gör en cykelkontroll. Ett trasigt cykellyse gör att en ung tjej får böta 500 kronor. Men poliserna här har även en annan uppgift. Sedan Sverige gick med i Schengen ska polisen också göra en så kallad inre utlänningskontroll om dom blir misstänksamma om att cyklisterna inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. De senaste åren har regeringen ställt krav på att polisen ska göra fler kontroller. I Skåne har antalet inre utlänningskontroller mer än tredubblats sedan 2007.
Har du några regler när du går hem från skolan?
– Ja, jag tänker att idag ska jag ta den vägen, det är bättre att inte alltid ta samma väg.
Varför gör du så?
– För att jag är rädd för polisen och jag tänker att någon kanske letar efter mig, därför tar jag inte samma väg varje dag.
Arash har fått magsår och har svårt att sova om nätterna. Den medicin han fick på transitboendet är nästan slut. Och han har hamstrat så att medicinerna ska räcka.
– Jag har ingen medicin till magen kvar, jag har bara sömnmedicin kvar som jag har sparat. Ibland när jag inte kan sova på hela natten så tar jag en tablett bara för jag är att de ska ta slut och vad ska jag då göra sen?
– Om jag går till sjukhuset ringer de polisen och polisen kommer och hämtar mig.
Arash är nästan hemma nu, men vid en annan poliskontroll står biträdande chefen för gränspolisen Leif Fransson.
Det är en svår uppgift gränspolisen har. Dels vill de värna om och hitta de barn och ungdomar som försvinner. Men något som prioriteras högre är den grupp av barn som försvunnit och som fått beslut om så kallad verkställighet – alltså att de ska avisas.
– Vi har ju faktiskt en rätt att prata med folk, man ställer kanske en fråga ”Hej, vad heter du?”. Kan man då inte prata svenska finns det kanske en grund att gå vidare.
Leif Fransson säger att de allra de flesta som gränspolisen hittar inte är via kontroller på stan. Istället handlar det om tips från allmänheten.
– Det kan vara boende i en trappuppgång som har sett att det är mycket folk som springer till och från en lägenhet.
Vad kan det vara mer för tips?
– Andra tips kan vara att man jobbar hos någon person och vi får tips från näringsidkaren när det närmar sig att man ska betala, då ringer man polisen och tipsar om att i den butiken finns det en person som inte har rätt att vara i landet. Och de tipsen stämmer i 99 fall av hundra, vi hittar alltid någon som inte har rätt att vara i landet.
Den senaste tidens debatt om papperslösa har handlat om REVA - ett projekt som går ut på att Migrationsverket tillsammans med kriminalvården och gränspolisen ska bli mer effektiva på att verkställa besluten om avvisning. I Skåne har gränspolisen tillsatt två extra tjänster till satsningen och under förra året lyckades man avvisa 25 procent fler än 2011. Även om REVA handlar om administrativa förändringar inom polisen har många i samband med projektet kritiserat polisens arbetsmetoder - att man kontrollerar folk på gatan och i tunnelbanan, och att man slår till vid vigslar och i anslutning till barnpsykiatrin.
– Det vi sysslar med, det väcker jävligt mycket känslor hos folk. Vi letar efter folk som inte har rätt att vara i landet och då kan man ju tycka ”varför gör vi det då?”. Men det är ju inte för vårt eget nöje som vi gör det. Det finns ett antal poliser på gränspolisen och de har en uppgift att sköta. Och vi hanterar den uppgiften på det professionella sättet att vi följer de regler och riktlinjer vi har att jobba efter. Och det kan man tycka vad man vill om ju.
Men vad tänker du om att de här kontrollerna kan leda till att de som lever gömda och kanske inte vågar söka sig till skola och sjukvård?
– Man kan tycka att det är rent förjävligt egentligen att man har den känslan, för ytterst är det ju människor vi pratar om och vi ska ju behandla dem på ett värdigt och respektfullt sätt. Och då kan man ju tycka att när vi jagar dem – behandlar vi dem på ett värdigt och respektfullt sätt? Nej det är det kanske inte, just då vid det tillfället. Men då blir det ett lite torrt tjänstemanasvar: Vi har en uppgift att sköta och det kan man ju tycka är helt åt helvete vid just det tillfället, men så är det. Får vi andra besked och beslut, då respekterar vi det. Vi har röstat på de politiker vi har och det är de som stiftar lagar.
– Dom pratar jättemycket om polisen. Det är nästan det enda dom pratar om. Och dom pratar om dom ska få asyl eller inte och att nånstans jobba med det när jag vet att det kan stå en polis utanför det blir jättesvårt då att få en person att fungera. När jag vet att det är systemet det är fel på. Jag vet att de inte gör något fel. De försöker bara överleva och klara vardagen.
Sara Wåhlin är samordnare på TKT, team för krigs- och tortyrskadade på barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Hon och hennes kollega psykologen Kenjiro Sato träffar många av de försvunna barnen som lever gömda och har bland annat en grupp där man träffas och äter frukost tillsammans.
Allt fler ensamkommande barn med svåra upplevelser och obearbetade trauman söker hjälp här, och Kenjiro Sato säger att man först och främst försöker stabilisera barnen och skapa förtroende genom att göra olika aktiviteter tillsammans. Men ofta lider barnen av sömnsvårigheter, överspändhet och koncentrationssvårigheter som dom inte vet hur dom ska hantera.
– Många skadar sig själv för att dom inte orkar stå ut med det här. Smärta i själen som dom säger. Jag vet att i Sverige har några tagit livet av sig så det är det värsta som skulle kunna hända. Då blir hela samhället traumatiserat tycker jag. Det är en katastrof för mänskligheten och en katastrof för oss själva att vi låter detta hända i vårt land.
Barnen får aldrig möjlighet att bearbeta dom trauma som dom upplevt i hemlandet eller på resan hit till Sverige, säger Kenjiro Sato. Sen är det ytterligare ett trauma att leva som gömd, med den ständiga ovissheten och rädslan för att polisen ska hitta en. Och riskerna för de här barnen är stora, menar Sara Wåhlin.
– Det vet vi ju att det finns människor runt omkring som ser de här barnen som en möjlighet till billig arbetskraft, sexuellt utnyttjande.
Vi är i Stockholm och ska träffa Ingrid Åkerman som är handläggare på Länsstyrelsen. Hon ligger bakom den första nationella kartläggningen i sitt slag som kom i slutet av förra året och som handlar om barn i Sverige som utsatts för människohandel.
– Det kan vara små barn som tillsammans med vuxna begår stölder i varuhus, eller barn som tigger eller barn som utsätts för sexuella övergrepp.
I rapporten har Ingrid Åkerman tagit kontakt med samtliga socialtjänster i Sverige och kunnat konstatera 166 fall där barn misstänks ha utsatts för människohandel. 102 av barnen är utländska och flera av dom är ensamkommande som avvikit. Hon berättar om ett av fallen:
– Det är en ung flicka, ensamkommande, asylsökande. Efter ett tag försvinner flickan efter många konstiga telefonsamtal och människor som har rört sig utanför huset. Hon hittas så småningom i et fruktansvärt dåligt skick, söndertrasad i underlivet och blir inlagd på sjukhus under en ganska lång tid.
Den här flickan kunde de sociala myndigheterna fånga upp. Men efter ett tag försvinner hon igen.
– Var hon är idag det vet vi ju inte.
På Stockholms centralstation träffar vi Helena Karlén som är generalsekreterare på organisationen ECPAT som arbetar mot människohandel.
– Hade det här rört sig om svenska barn så tror jag att det hade varit ramaskrin, det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda.
Även här har man sett tecken på att avvikna barn hamnar i sexhandel. Oftast kommer informationen från personal på Migrationsverket, men också från polisen.
– Det är allt möjligt: tiggeri på gatorna, stölder men också sexuellt utnyttjande.
Kaliber har tittat närmare på hur ansvarskedjan ser ut när ett ensamkommande barn försvinner i Sverige. Migrationsverket ansvarar endast för att pröva barnens rätt att stanna i Sverige. Aisha Butt på Migrationsverket.
– Det är inte möjligt för Migrationsverket att eftersöka de här barnen, det är fortfarande polisens ansvar. Men en bra dialog är jätteviktig.
Enligt Migrationsverket är det alltså polisens ansvar att se till att de här barnen inte far illa. Men hos polisen får vi andra besked. Biträdande chef för Gränspolisen Leif Fransson igen:
– Det är ju inte polisens ansvar att ansvara för de här personerna. Det ligger ju under soc ansvar.
Polisen skyfflar alltså vidare ansvaret till kommunerna och dess socialtjänster. I Malmö är Sema Soer enhetschef på den sociala resursförvaltningen.
Hon svarar med att säga att det är polisen som skulle kunna lägga ner mer tid på att leta efter de avvikna barnen och att det finns mycket att jobba på när det gäller samarbetet mellan polisen och socialtjänsten.
– Det skulle kunna utvecklas men då krävs ett större initiativ från polisens sida. Och när vi lämnar information att man verkligen gör något av den här informationen, är intresserade av att ta emot det.
Myndigheterna skyller på varandra när det gäller vem som ska ta ansvaret för de här barnen. Vi tar frågan om ansvaret till vår moderate migrationsminister Tobias Billström.
– Jag utgår från att de myndigheter som berörs gör vad de kan för att hitta de barn som försvinner och också försöker förebygga att de försvinner överhuvudtaget.
Vår Migrationsminister litar alltså på att berörda myndigheter tar det ansvaret som krävs för att värna om de ensamkommande barnen som försvinner. Och trots att dom blir fler tycker inte Tobias Billström det finns någon anledning att se över systemet eller den svenska asylprocessen. Den är rättssäker, menar Billström.
– Men respekterar man inte det beslut som fattas och väljer att avvika så har man också själv ett ansvar. Men samtidigt är det svårt att se hur det här helst ska kunna undvikas. Det har jag inget svar på omedelbart.
Arash har klarat sig från polisen den här dagen på väg hem från skolan. Men han är osäker på om han kommer klara att gömma sig de fyra åren det tar innan han har rätt att söka asyl igen.
– Hur ska jag kunna vänta i fyra år. Jag bara ber till Gud att de kan hjälpa mig förstå och min situation.
Arash och Sajad i reportaget heter egentligen någonting annat.
Reportrar: Anna Landelius och Mikael Funke
Producent: Eskil Larsson
Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda: sifferunderlagen de behöver i sin forskning är antingen av för dålig kvalitet - eller helt enkelt omöjliga att få del av. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning:Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigtFolkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Järnvägsforskare nekas siffror - svårare utreda förseningar
Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda och hindrade. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade.
Förtroendet för järnvägen är lågt och alla är överens om att tågen måste börja komma fram i tid. Men de som skulle kunna få förseningarna att minska har idag inte möjlighet att göra sitt jobb. Det berättar vi om i dagens Kaliber
– Först blev resenärerna väldigt arga och vissa gick mot mig och det var väldigt hotfullt kände jag,så att jag hoppade upp då på en bänk som stod där då vid busshållplatsen. Det är vi som personal som utsätts för bemötandet från resenärerna, vissa resenärer. Det är inte bra för oss.
Åke Johansson har jobbat som konduktör, eller tågmästare som det numera heter, på SJ i 30 år. Ett jobb som alltmer går ut på att försvara sig mot arga resenärer. I den senaste förtroendebarometern hamnade SJ näst sist.
– Tågtrafiken är ju lite opålitlig idag. Jag skulle önska att den gick i tid.
Välkommen till den tredje och sista delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen – i de två tidigare programmen har vi undersökt glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild på förseningarna och SJs biljettsystem – i det här programmet tittar vi närmare på vad som skulle behöva göras för att förtroendet för järnvägen ska öka.
– Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till hur många som åker med tågen idag.
För att se hur stora problem järnvägen står inför behöver vi ta reda på hur förtroendet för järnvägen ser ut idag och då särskilt förtroendet för SJ, inte bara för att det är den största tågoperatören i Sverige, utan också för att SJ fortfarande symboliserar järnvägen för många – eller som Per Corshammar, järnvägsingenjör på konsultföretaget Ramböll uttrycker det:
– Jag tror att svenska folket älskar tåget och det transportmedlet men vi kan inte tycka om dem nu när de leverera så dålig kvalitet. Och det beror dels på SJ och på Trafikverket och det här kan människor inte separera, vems är felet, det bryr man sig inte om, man måste komma fram i tid.
Ytterst ansvarig för själva järnvägsnätet är infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och hon ser allvarligt på den förtroendekris som tågtrafiken är inne i.
– Den absolut värsta följden det är naturligtvis om människor och företag tappar förtroendet för att åka eller transportera med järnväg. Alltså, det tar oerhört lång tid att bygga upp ett förtroende med det går snabbt att rasera och det är egentligen ingenting som någon önskar.
Men precis hur djup är förtroendekrisen för tågtrafiken? Vi går till Svenskt Kvalititetsindex, SKI, som undersöker kundnöjdheten hos olika företag - de gör varje år intervjuer med slumpvis utvalda resenärer hos SJ som får berätta hur de har upplevt året som gått. Pedram Kaivanipour är analytiker på SKI.
– Det man kan säga är ju att i år hamnade SJ på samma nivå som Ryanair och Ryanair brukar annars vara ett slagträ i just transportsektorn när det handlar om missnöjda kunder och vi ser att SJ ligger på samma nivå. Och kollar man på hur många det är som är missnöjda så är 60% av kunderna missnöjda med SJ och det är ett ganska hårt betyg, men det innebär ju att det finns en del utmaningar som man borde ta tag i?
Hur ser utmaningarna ut?
– Det handlar framför allt om punktligheten. Man måste börja gå enligt tid och komma fram enligt tid. Och det är väl den största utmaningen man har hos SJ i dagsläget. Det gror ju ett missnöje och att lojaliteten och förtroendet för SJ sjunker.
Hur stora problem har SJ jämfört med andra transportföretag, alltså de som har hand om persontrafik?
– Ja, SJ sticker väl ut lite i mängden när man tittar på hur mycket missnöjda kunder de har, så vill man skapa en bild där man är ett pålitligt transportmedel då måste man börja jobba på det här ganska mycket. Tyvärr så ända sedan 2000-talet när vi började göra de här mätningarna så har vi sett en tendens att man har börjar bli mindre och mindre nöjd och problematiken kring just punktligheten och hur man bedömer SJ som en pålitlig leverantör, det har naggats i kanten rejält. Så att år efter år har det blivit sämre och vi ser ingenting som skulle indikera att en förbättring är på väg.
Enligt SKI är alltså den förtroendekris SJ är inne i både långvarig och djup. De som ingår i SKIs mätningar är alla kunder hos SJ – men i den årliga förtroendebarometern som genomförs av SIFO undersöks förtroendet hos hela allmänheten. I den senaste Förtroendebarometer från 2012 hade inte fler än 14% ett stort förtroende för SJ – av de undersökta företagen var det bara SAAB som hade ett sämre förtroende av de undersökta företagen - efter konkursen.
Men trots att oberoende undersökningar har visat det här resultatet i flera år nu, känner inte SJs VD Crister Fritzson riktigt igen sig. Han hänvisar istället till de kundundersökningar SJ själva genomför ombord på sina tåg, nöjd-kund-index.
– De undersökningar som vi gör, som vi redovisar i våran årsredovisning, det är när vi intervjuar folk som åker våra tåg och där ser vi att vi har en bättre kundnöjdhet än vad SKI visar. Så jag känner att vi är på rätt spår men vi är absolut inte framme ännu.
Så hur ska järnvägen komma hela vägen fram – och få nöjda resenärer? Vad krävs för att resenärernas förtroende för tågtrafiken ska kunna återvinnas?
– Jag vill vara säker på att jag kommer fram och inte behöva ta ett tåg tidigare än jag behöver. Det skulle vara målet, att lita så pass mycket på dem att max 5 minuters försening.
– Det skulle komma och gå i tid. Jag tror att det är just det, punktligheten, om det skulle funka så tror jag att det skulle vara jättebra att åka tåg.
– Ja, att det är punktligare. Säkrare tåg kanske som funkar även vintertid. Om det funkar snabbt rätt och lätt och utan konstigheter när man ska reklamera nånting och så, så ökar ju förtroendet, absolut.
Resenärerna på Stockholms Central får medhåll för sina krav av tågmästare Åke Johansson i Sundsvall.
– Ja, det kan ju inte bli annat när det är så mycket förseningar som det är. De har ju rätt att vara förbannade på järnvägstrafiken, all rätt. Problemen märker vi redan innan tåget går så kommer resenärer fram och frågar kommer vi att komma fram i tid idag?
Och även om han formulerar sig lite annorlunda gör Åke Johanssons chef, SJs VD Crister Fritzon samma prioritering.
– Punktlighet, punktlighet, punktlighet. Fokus på kund, kund, kund. Det är de två övergripande frågorna vi måste ha. Förstå kunden, förstå marknaden, se till att vi levererar den produkten. Förbättra punktligheten. Vi är på rätt spår men vi har inte kommit fram än så där är vårt fokus.
Christel Wiman är VD för organisationen tågoperatörerna, där även de privata tågbolagen ingår och hon håller också med.
– Här finns ju ett arbete som pågår. Punktlighet ligger, näst efter trafiksäkerhet, högst både för Trafikverket och för tågoperatörerna.
Här hittar vi ett svar som allakan enas kring – den största orsaken till att förtroendet för järnvägen är lågt är att tågen inte tillräckligt ofta är i tid. Det bästa sättet att öka förtroendet är med andra ord att minska antalet förseningar.
Så då återstår frågan hur det ska gå till?
I Sverige bedrivs forskning om järnvägen på flera högskolor och universitet – dessutom har vi en helt egen myndighet, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI. som har till uppgift att se till så att de som ansvarar för infrastrukturen får så goda underlag som möjligt för att kunna fatta beslut.
Vi åker till VTI och träffar Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi och en av dem som försöker ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken ska kunna minska.
Jan- Eric ritar upp ett diagram på ett papper för att visa hur det gick till när de för ett par år sedan skulle starta ett forskningsprojekt kring just förseningarna i tågtrafiken.
– Vi hade ett antal hundra tusen för att just försöka förstå vad det är som driver förseningar, var uppträder de? Om du har fått en primärförsening, hur sprider den sig i nätet? Det var liksom den typen av frågor vi skulle titta på.
Jan-Eric ritar in en kurva för att visa hur innehållet såg ut i det underlag man hade fått från dåvarande Banverket – och det blir en märklig kurva för ganska snabbt hittade Jan-Eric och hans kollegor stora frågetecken i underlaget för tågtrafiken.
– Rena galenskaper som gjorde att vi inte litade på det vi såg. En av de stora grejerna var att det var väldigt många godståg som var långt före sin tidtabell framme och det finns en viss logik i att godstågen kan komma fram tidigare. Persontåg måste ju gå efter tidtabell, de kan man inte köra fortare, men godstågen kan göra det av vissa rimliga skäl, men sen när det blir en halv dag eller flera dagar före tidtabell, då är det bara någonting som har blivit fel.
Så det var ett exempel.
Och de tidiga godstågen var de enda tveksamheterna de hittade i det statistiska underlaget.
Ett annat exempel var att vi såg att det var vissa tåg som var framme vid den näst sista stationen kanske klockan 12 och så var de framme vid slutstation en minut i 12, vilket liksom bara är logiskt fel. Så att det finns några slags buggar i de här systemen som gör att kvalitet är tveksam så vi skickade tillbaka statistiken och avslutade vårt forskningsprojekt.
Jan-Erics forskargrupp på VTI la alltså ner försöket att utreda orsakerna till förseningarna – det som var kvar av de 800 000 de hade fått till projektet skickades tillbaka till Trafikverket.
Det här är långt ifrån det enda exemplet på att forskning om förseningarna i tågtrafiken inte har kunnat genomföras – forskare efter forskare vi träffar säger samma sak – de får inte tillgång till den information de behöver för att kunna ta read på vad förseningarna beror på - Men hur stor betydelse får det? Hur hade den som reser med tåg kunnat märka om Jan-Erics forskargrupp hade kunnat jobba vidare?
– Ja, som resenär så tar sig ju då infrastrukturhållaren, det vill säga Trafikverket, an de riktigt dåliga ställena först. Det är ju så prioriteten ska vara. Du ska givetvis bygga bort, om du har ofta en typ av signal som går sönder eller en viss typ av korsning eller växel som går sönder, ja med ersätt då med någonting annat, men om du inte vet precis strukturen på förseningarna då kan du inte göra de där grejerna. Det är ju det som är det pinsamma i den här kråksången att vi tror att det är mycket som är fel. Trafikverket säger att vi har en mer och mer eftersläpande underhåll och allt, de kanske har rätt, men vi kan inte ha hårda siffror att belägga det.
Det har gått ett och ett halvt år sedan VTI la ner det här forskningsprojektet – sedan dess har de både skrivit och ringt till Trafikverket och bett om att få ett nytt underlag - men hittills utan resultat.
I ett mejl till oss skriver Trafikverket att deras tidigare data kunde vara svårtolkad, men att de sedan dess har förnyat och kvalitetssäkrat sitt system.
På frågan varför Jan-Eric och hans kolloger, efter ett och ett halvt år fortfarande inte har fått ta del av det nya kvalitetssäkrade materialet får vi inget svar.
Jan-Eric har dessutom ytterligare en fråga han gärna skulle vilja ha bevarad och den rör de inställda tågen. De tåg som Trafikverket för tillfället inte alls räknar in i förseningsstatistiken:
– Det har betydelse i väldigt många olika samman, givetvis för resenärerna som drabbas av det, men alltså när man ska förstå vad som händer ute i järnvägsnätet så har det ju en betydelse hur tätt tågen går. Om man då har ställt in ett tåg. Då löper ju allting på mycket smidigare. Då behöver man ju förstå varför det här har hänt. Det är en del utav underlaget för att bedöma kvaliteten i den trafiks om bedrivs. Men har ni efterfrågat den här informationen?
Ja, vi har frågat efter det och vi jobbar en hel del med kollegor i England som har precis motsvarande typ utav frågor med motsvarande myndigheter i England och där finns den informationen.
Så varför får VTI inte tillgång till statistiken över inställda tåg?
Inför vårt första program om järnvägen träffade vi Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Caroline Ottosson och enligt henne finns det brister även i den statistiken.
– Vi har behov av att utveckla den kodningen och få bättre kvalitet i de inställda tågen. Men det är viktigt när man tittar på hur järnvägssystemet fungerar, att man tittar både på inställda tåg och på punktlighet.
Men vad menar du med att kodningen inte fungerar?
– Jag menar att vi måste precisera kodningen, både att de är inställda men vi är också intresserade koda orsaken till att de är inställda och där är vi inte idag så vi behöver förbättra kvaliteten i informationen.
Förutom att föra statistik över hur många tåg som ställs in behöver Trafikverket alltså bli tydligare när det gäller att dokumentera varför tågen har ställt sin in. Men varför görs inte det idag?
– Vi vet att ett tåg är inställt men vi har idag inte krav i vår egen organisation att vi ska koda varför det blev inställt men det skulle vi vilja titta på tillsammans med branschen.
Inte långt ifrån Jan-Eric Nilssons arbetsrum på VTI jobbar Jonas Eliasson – han är professor i transportsystemanalys på kungliga tekniska högskolan, KTH. Jonas Eliasson skulle gärna vilja räkna förseningarna i tågtrafiken på ett annorlunda sätt än det som görs idag.
– Ja, helst vill man ju mäta det i personminuter, alltså det spelar ju ingen roll om ett tåg som är tomt blir sent eller inte. Och man vill ju också veta något om inställda tåg. Man vill ju också veta det längs hela tågets sträckning. Ibland så redovisas förseningar bara vid ankomststationen, alltså vid sista stationen, men det är ju inte heller så kul därför att om folk har klivit av längs vägen så är det ju där de kliver av, det är det som är det relevanta. Så man måste vikta förseningarna inte med tåg utan med personer och det görs väldigt sällan.
Genom att mäta förseningarna i personminuter istället för tåg skulle förmodligen också fler resenärer kunna känna igen sig i statistiken – för det under under rusningstrafik och på storhelger, när det är mycket folk på tågen och många tåg på rälsen som risken för tågförseningar är som störst – men idag är det inte möjligt för Jonas Eliasson att ta reda på hur många resenärer som drabbas.
– Det beror på att vi helt enkelt inte vet hur många som kör på tågen och det är för att SJ och andra operatörer anser att det här är deras affärshemligheter. Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till riktigt säkra siffror på hur många som åker med tågen idag. Och det säger sig ju självt att då är det hopplöst att veta om sådana här åtgärder är kostnadseffektiva eller inte.
Det som hindrar Jonas Eliasson från att genomföra sin forskning är alltså inte att uppgifterna saknas eller är felaktiga utan att de som kör tågen, tågoperatörerna inte vill lämna ut uppgifterna.
– De tycker att det här är deras affärshemligheter medan sådana som jag som forskar om det här tycker att liksom samhället tillhandahåller banor som ni kör tåg på. Då borde väl ni också berätta, visserligen förstås under affärsmässig sekretess, för regeringen, för Trafikverket och för forskning, åtminstone så pass mycket underlag så att vi kan fatta goda beslut om hur vi ska tillhandahålla spårkapacitet på ett bättre sätt. Men, ja så länge ingen tvingar dem så är det klart att det är bekvämare för dem att inte berätta saker.
Varken Jan-Eric Nilsson på VTI eller Jonas Eliasson på KTH får alltså ut de uppgifter de behöver för att kunna ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken skulle kunna minska. Men vem bär ansvaret för det? Och för att se til så att forskningen ska börja bedrivas på ett bra sätt?
– Ja, regeringen är de som måste ålägga Trafikverket att göra det här och Trafikverket måste också svara regeringen att, ja, det gör vi och det kommer att lyckas. Därför att Trafikverket har en liten benägenhet att svara att, nej det går nog inte. Alternativt att ja, det ska vi göra och sedan gör de inte det ändå. Så att i regeringen kan man ibland skymta en viss frustration över att de prioriterar det här väldigt hårt men får väl inte riktigt det gensvar från Trafikverket de ibland skulle vilja.
Vad kan det få för betydelse då att det finns så dåligt med underlag som du säger?
– Ja, det värsta är ju att vi vet ju inte vilka åtgärder det är som skulle vara de mest kostnadseffektiva. Det är det absolut mest allvarliga. Vi vill veta vad vi ska göra åt det här och då är det orsakskodningen som är det helt avgörande. Vi måste veta varför förseningarna uppstår. Om vi inte vet det, då spelar det ingen roll, vi kan inte göra någonting då.
Forskning som inte kan genomföras för att tågoperatörerna inte vill lämna ut affärshemligheter och projekt som helt måste avbrytas på grund av att underlaget saknas eller är av för dålig kvalitet? Vad säger infrastrukturministern. moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd om det?
– Ja, det är i sådana fall beklagligt för min uppfattning är att det är ju att det är bra att använda forskningen och inte minst vårt eget transportforskningsintitut och de har ju många uppdrag. Det ska man också ha i minnet att varför Trafikverket bildades det var ju också ett sätt att kunna tänka sig att transportslagsövergripande få ut mer för pengarna, vara mer effektiv. De har ju varit igång i knappt två år så traditionen från det tidigare Banverket, in i det nya och hur man nu jobbar. Det är säkert så att finns förbättringspotential där. Det skulle jag säkert tro.
De forskare vi har pratat med säger att det här är ett jätteproblem, att få fram data för att kunna forska på hur förseningarna ska kunna åtgärdas och var pengarna till järnvägen ska kunna användas bäst. Vad säger du om det?
– Ja, jag delar uppfattningen att har man inte relevant underlag och kan man inte heller titta längre tillbaka i tiden så är det mycket, mycket svårare att göra rätt. Då blir det en prövofas. Jag delar också uppfattningen att jag tycker att det är bra att kunna ha bra siffror och statistik men också ha dem så öppna och trasperanta som möjligt.
Men varför beordrar inte regeringen helt enkelt Trafikverket att lämna ut de här uppgifterna?
– Ja, du måste väl utgå ifrån att uppgifterna finns och jag tolkar det som att de kanske inte finns.
Nej, som vi kunnat berätta tidigare i programmet – finns inte en del av den data forskarna skulle behöva – det gäller till exempel varför tåg blir inställda – men i andra fall finns underlaget, men lämnas inte ut. Så hur prioriterad är den här frågan för regeringen? Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd igen:
– Ja, just forskardelen den är mera ny för mig, utifrån din frågeställning. Det som jag tycker känns oerhört angeläget, det är att ska vi få ut så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna, både i den tid som vi har tänkt oss men också till den kostnad vi har satt av pengar, för det är det som sen gör att resenärer kan börja komma i tid så gäller det att hitta hela det samspelta kittet och å är det data, det är bra information, det är uppföljning.
Just den frågan, hur vi ska få så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna har precis varit föremål för utredning av Riksrevisionen – Riksrevisionen är den statliga myndighet som både ska granska andra myndigheter och följa upp politiska beslut - så sent som i december förra året presenterades de sin slutrapport över hur satsningarna på vår infrastruktur görs. Claes Norgren är Riksrevisor.
– Det vi har gjort under de senaste 3 åren, det är att titta på de 500 miljarder kronor som du och jag och andra skattebetalare sätter av för att investera i transportinfrastruktur de kommande 10-12 åren och får man valuta för pengarna? Sedan är det ju också så att ur ett medborgarperspektiv så är det ju viktigt också att man också kan lita på och ha förtroende för transportinfrastrukturen och här finns det ju klara problemindikationer med långa väntetider, förseningar och så vidare.
Riksrevisionen har inte undersökt vad som behöver göras för att minska tågförseningarna, men när de har tittat på hur satsningarna på järnvägen har sett ut genom åren har de ändå kunnat hitta ett tydligt trendbrott i hur vi har använt pengarna som satsats på järnvägen.
I början av 2000-talet kan man se att satsningarna på underhåll minskade kraftigt. Och ungefär samtidigt ökade kostnaderna för reparationer kraftigt.
– Man har prioriterat om och där finns det en sorts rot till en del av de här problemen med förseningar skulle jag bedöma, att man har eftersatt underhållet.
Alltmer pengar läggs alltså på att släcka bränder och reparera och mindre på att underhålla – numera ställs också många tåg in i förebyggande syfte när vädret blir dåligt och flera tågsträckor har fått en utökad restid redan i tidtabellen för att undvika förseningar.
Åke Johansson som har jobbat på järnvägen sedan 80-talet, mestadels på tåget mellan Sundsvall och Stockholm, tycker att resenärerna har fått det sämre.
– När X2000 kom 1990, då åkte man härifrån på 3 timmar, idag tar det 3 timmar och 40 minuter och ändå håller man inte tiden. Det är en utveckling som är onödig alltså. Skulle man satsa på den järnväg man pratar om att man ska satsa på, miljövänlig och så vidare, då skulle man lägga ut dubbelspår. Genast förbereda för det, men man skjuter på det, skjuter på det, skjuter på det. Och det skapar ju de här problemen för resenärerna, för järnvägsbolagen och för oss som jobbar på tågen.
Finns möjligheten att återfå det goda rykte som järnvägen en gång hade?
– Ja, visst finns det det. Det är bara att man bestämmer sig för att göra ett bättre jobb än det som sker idag. Men då krävs det också att, det är alltså inte en fråga för ett enskilt företag, varken för SJ eller Norrlandståg eller Tågkompaniet, utan det är en fråga för politikerna att ta sitt ansvar. Det är deras jobb nu att ta sitt ansvar för nu för järnvägstrafiken och för resenärernas förtroende för järnvägen.
Att politikerna ska ta ett större ansvar kommer också Riksrevisionen fram till i sin rapport. Enligt den följer inte regeringen de riktlinjer som finns idag.
– Ja, alltså riksdagen har formulerat ett antal principer och när vi har granskat dem så ser vi att man inte lever upp till dem tillräckligt.
Riksrevisor Claes Norgren igen.
– Det innebär helt enkelt att man bör bättre prissätta samhällsekonomiska kostnader så att resandet blir på lämplig nivå. Och sen när man då ska investera, om jag ska använda ett enkelt intryck så, innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man fundera på om järnvägen kan åka en annan väg, om man kan vidta andra åtgärder så att man så att säga investerar de stora pengarna där de verkligen behövs. Och här i de granskningar vi har gjort så har vi sett avvikelser som indikerar att vi skulle kunna få mer valuta för pengarna. Men vad beror de här avstegen på? Varför följs inte de här direktiven?
Hur ska det här bli bättre nu då?
– Ja, vi rekommenderar egentligen regeringen och Trafikverket att följa Riksdagens principer.
Riksrevisionen har också nyligen startat en ny utredning som fokuserar enbart på förseningarna i tågtrafiken, den förväntas vara klar i höst.
Under tiden vi har arbetat med den här serien har Trafikverket skickat ut ett pressmeddelande där de skriver att de nu inleder ett 10-årigt samarbete med forskare runt om i landet för att minska antalet förseningar.
Och efter vårt förra program om SJs prissystem som av många liknas vid ett lotteri – skriver SJ på sin hemsida att de under året kommer att installera ett nytt stödsystem – det ska göra att biljetterpriserna inte ska svänga så mycket som 1000% på bara några timmar.
Det pågår en diskussion mellan Trafikverket och branschen om ifall man ska fortsätta presentera den totala tågpunktligheten för resenärerna med 15 minuters marginal. Som ett led i det systematiska punktlighetsarbetet planerar man också att ta reda på vad resenärerna upplever som en försening.
Vi går steget längre än så – och har frågat resenärer på Stockholms Central – hur de – om de fick drömma helt fritt – skulle önska att tågtrafiken i Sverige fungerade.
– Att de kommer i tid och att det inte är för mycket snö på spåret för då funkar det aldrig.
– Jag skulle önska att de satte lite såhär typ som Ryanair, alltså att du vet att ”så här många biljetter finns för det har priset, sen så går det upp till nästa prissteg”. Jag tror att fler skulle åka med tåget om det var tydligare priser, för nu är det lite ruffel och båg-känsla.
– Snabbtåg till alla storstäder.
– Alltid i tid och sittplats, jag älskar att åka tåg.
– Ja, drömma helt fritt så skulle det vara en tågtrafik som på något sätt bekostades genom skattemedel så att alla kunde åka gratis vart som helst. För det känns som en bra grej i och med att det är så miljövänligt när det går på el.
– Den skulle komma i tid och avgå i tid. Det är ungefär det som skulle vara drömmen tror jag faktiskt. Om man inte behöver oroa sig för att komma för sent så är det ett fantastiskt sätt att resa på.
Tågmästare Åke Johansson som gav politikerna lågt betyg för hur järnvägen sköts – hyser desto högre tilltro till tågresenärerna:
De flesta resenärer är tålmodiga, de är positiva och tycker att det är bra att åka tåg. Det är ju positivt att åka tåg miljömässigt och man kan göra en massa saker på tåget. Man kan tänka sig att efter alla förseningar som alla upplever att de skulle sluta åka tåg, men de fortsätter. Jag tycker de är värda bättre möjligheter att färdas och komma fram i tid.
Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson
Producent: Eskil Larsson
76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning:Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigtFolkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.
– Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå.
Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta.
– Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden.
Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever det som orättvist.
– De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden.
År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.
– Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det.
– Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket.
– Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det.
Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade?
– Jag har betalt 195.
– Jag 450.
Känner ni varandra?
– Nej
Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det?
– Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.
Och vad tänker du som fick den billiga biljetten?
– Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt.
Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan.
Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.
Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.
SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:
– Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här.
– Stockholm C till Lidköping…
Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera?
– Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp?
– Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre.
Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna?
– Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka.
Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort.
Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.
– Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse.
Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.
– Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna.
Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:
– Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.
Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det?
– Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog.
Men kan du beskriva för mig hur den ser ut?
– Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.
Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem.
Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm:
– Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare.
Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett.
– Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då.
För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara.
– Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen. Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor.
På tre timmar?
– Ja.
Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar?
– Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag.
Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860.
Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.
– Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare.
Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar.
– Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.
Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen.
Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000% på bara några timmar:
Vi får det här svaret från SJs presschef:
”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.”
Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.
– Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på.
– Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte.
– Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden.
Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund.
– Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid.
Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.
– De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett.
Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass…
– Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116.
…har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg.
– 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!
Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm.
– Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm.
Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg.
– 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg.
Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde.
– Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet?
Men tittar du såhär när du bokar tåg?
Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt.
I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor.
Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?
– Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv.
Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg?
– Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell.
Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass?
– Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med.
Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför?
– Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell.
Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag?
– I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme.
Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst.
Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.
– Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.
Vad säger du om det?
– Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig.
– Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma.
Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.
– Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt.
Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen:
– Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap.
Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar?
– Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället.
Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden?
– Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet.
Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista.
Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod.
– För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist.
Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen.
Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas.
– Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg.
– Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.
– Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du?
Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson
Producent: Eskil Larsson
Sverige har bland de mest missnöjda tågresenärerna i hela Europa - trots att den officiella statistiken visar att 97 av 100 tåg fram i tid i Sverige förra året. Och trots att infrastrukturministern menar att de svenska tågen är bland de mest punktliga i Europa. Kaliber har försökt få bilderna att gå ihop och hittat överdrifter, olika sätt att definiera vad en försening är och en infrastrukturminister som enligt forskare tolkat statistiken helt fel. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning:Folkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Du ser nu står här ingenting…
– Ja, men det är drygt alltså när det är vintersäsongen man vet att tågen är försenade, de stannar upp. Vi stod still i en timma utanför Bålsta i förra veckan, för att då var det ett tåg som hade gått sönder. Och det är jobbigt att behöva tänka på det för du förlorar ju tid hela tiden. Antingen ifrån familjen eller ifrån arbetet.
Klockan är 7 på morgonen i Enköping, Jenni Norell står på perrongen och väntar på tåget som ska ta henne till jobbet i Stockholm. Som vanligt har hon en klump i magen av oro när hon står där. Men är hennes oro befogad?
Hur ofta kan man räkna med att komma fram i tid när man åker tåg? Hur står det egentligen till med svensk järnväg?
På ena sidan: resenärer på utmattningens gräns – med ett förtroende för järnvägen i botten.
Och på andra sidan: SJ som säger att deras kunder är nöjda, både med trafiken och biljettsystemet. Och så Trafikverket - som gläds åt att punktligheten i svensk tågtrafik ökar - en glädje som smittat av sig även på infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd:
– Rent statistiskt har vi nu en punktlighet som gör att vi ligger topp Europa.
Vem har du fått den uppgiften av?
– Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram.
I en serie i tre delar undersöker Kaliber glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild av svensk järnväg.
– Nån av oss har ju ett problem med verklighetsuppfattningen liksom, så var det de eller var det jag?
Och vad gjorde du då?
– Jag började beräkna statistik på egen hand.
Välkommen till den första delen av Kalibers serie om den svenska järnvägen. Vi börjar med den fråga som, näst efter säkerheten är den allra viktigaste både för resenärerna och de som arbetar med järnvägen – att tågen ska komma fram i tid – och en nyhet som presenterades av Trafikverket i januari i år:
”Punktligheten i tågtrafiken förbättrades något under förra året, det visar nya siffror. 96,9 procent av avgångarna höll tidtabellen, vilket är en ökning med några tiondelar jämfört med 2011.”
Förra året kom alltså nästan 97 av 100 tåg fram i tid enligt Trafikverket. Sedan avregeleringen när SJ:s monopol avskaffades, körs tågen av en mängd olika operatörer, men rälsen, växlarna och signalerna äger vi fortfarande gemensamt, via statliga Trafikverket.
Men bland de resenärer vi träffar på Stockholms central en vanlig torsdagseftermiddag i februari är det inte många som känner igen sig i Trafikverkets statistik.
– Haha ja, det är inte min erfarenhet.
Om du skulle uppskatta i procent så, hur många resor är du i tid?
– Hälften.
– Till 90 procent, jag tycker det är otroligt punktligt, det är klart det blir fel ibland när det är snöstorm, men det gör du när du tar bilen så jag ser ingen skillnad i det.
– Varannan gång jag åkt tåg så har jag varit ungefär fem till tio minuter försenad, men inte mer än så.
– 90 procent kanske,
Så nio av tio gånger…
– Är det sent alltså
Enligt Trafikverkets statistik som de kom ut med för ungefär en månad sedan så är 96,9 procent av tågtrafiken i tid, vad säger du om den siffran?
– Det stämmer inte!
Att veta ungefär hur ofta tågen är försenade har betydelse, för om förseningarna är många så skapar det en oro hos resenärerna, en oro som får konsekvenser.
En SIFO-undersökning som Göteborgsposten lät göra förra året visar att var tredje svensk nån gång har valt bort tåget av rädsla för att komma för sent:
– Nu är vi på väg ner i garaget…
Ana Wahlström bor på Södermalm i Stockholm, men har hela Sveriges om arbetsfält, hon reser i snitt 3-4 dagar i veckan och imorgon bitti klockan 10 ska hon ha ett viktigt kundmöte i Göteborg, men trots att både hon och företaget hon jobbar för vill att hon ska resa miljövänligt är hon nu på väg ner i garaget för att packa bilen.
– Anledningen till att jag tycker att tåget är bättre är både för att det är miljövänligare än bilen och för att jag slipper att sitta och köra eftersom jag bara ska fram och tillbaka över dagen egentligen, men tågen är inte så pålitliga och om jag inte har mer än två timmars marginal så törs jag inte ta tåget.
– Så nu får jag åka till Göteborg ikväll, hittat ett ganska billigt hotell. Stanna över natten och sen köra hem i morgon. Inte jätteoptimalt, men det funkar – det blir både dyrare och sämre.
Men vad grundar du den här oron på?
– Jag har åkt massor av gånger och det går inte alls så bra. Jag har fått sova över i Jönköping och ta taxi från Dalarna. Jorå, jag har fått åka på alla möjliga konstiga sätt på grund av SJs strul.
– Folk blir mindre benägna att åka tåg, alltså man reser alltså kanske färre resor eller man väljer andra färdmedel.
Jonas Eliasson är professor i transportsystemanalys Statens väg- och trafikforskningsinstiut, KTH.
– Men sen har det också en konsekvens som är mer allvarlig, att det påverkar också sånt här som arbetsmarknad och bostadsmarknad. Folk blir mindre villiga att pendla ganska långt till exempel om man inte vet att man kommer fram och det påverkar också sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget den regionala utvecklingen i samhället, det är en långsiktig effekt som går långt utöver min bara min personliga ovilja.
Om vi inte kan lita på att tåget kommer fram i tid finns det alltså risk för att vi inte vågar flytta ut en bit från stan – eller ta det där nya jobbet som innebär att vi måste börja pendla.
Men hur står det då egentligen till med punktligheten i svensk tågtrafik? Hur ofta är tågen försenade?
I Trafikverkets statistik över punktlighet ingår alla tåg i Sverige och det som mäts är tiden när tåget är framme vid slutstation. Inställda tåg räknas inte alls med i statistiken.
När Trafikverket presenterade punktligheten för 2011 låg den på 87 procent - men när siffrorna för 2012 presenterades nu i januari hade den ökat till 96,9 procent - från 87 procent till nästan 97 på bara ett år alltså – en helt fantastisk utveckling om det inte vore för att nästan hela ökningen, allt utom 0,7 procentenheter, kan förklaras med att Trafikverket 2012 ändrade tiden för vad som räknas som en försening.
Förändringen innebär alltså för att den som till exempel åker mellan Malmö och Lund – en resa som brukar ta 10 minuter – kan restiden fördubblas utan att räknas som en försening.
Och det här är en förändring som har irriterat både resenärer och sådana som jobbar inom järnvägen. Per Corshammar är järnvägsingenjör för konsultföretaget Ramböll.
– Ja, alltså folk vill ju ha förtroende för järnvägen, att kunna åka tåg. Om siffrorna varierar mot den upplevda verkligheten du har då tycker du att det är en bluff. Då stämmer det ju inte. Man borde redovisa hur illa det är så att man motiverar investeringarna bättre. Om du får bättre punktlighetsstatistik för att du har ändrat till 15 minuters förseningar, ja då är risken att du inte får in mer pengar i systemet heller.
Så varför har Trafikverket ändrat kriterierna för tågförseningar? Vi åker till Trafikverkets kontor i Solna och träffar Caroline Ottosson som är chef för Trafikledningen och ställföreträdande generaldirektör.
– Vi har gjort ett antal förbättringar under 2012 och det visar sig i en förbättrad punktlighet. Drygt 96 av 100 tåg kommer till station inom 15 minuter.
Men varför började ni mäta i 15 minuter istället för 5?
– Ja, vi tittade på hur man gör på europanivå och vi enades om hur man skulle sammanfatta det här över landet.
Men kan du nämna nåt annat land i Europa som använder det måttet i statistiken till sina resenärer?
– Man kan titta på den unionen, järnvägsunionen. Där redovisar de på 15 minuter och också på långväga trafik. Exakt hur det ser ut på varje lands hemsida, det kan jag inte i detalj så det får ni titta på själva då.”
Vi gör som Caroline Ottosson säger och tittar på hemsidorna på andra länders motsvarighet till Trafikverket – vi tittar på alla nordiska länder, Storbritannien, Tyskland och Schweiz, men ingenstans hittar någon som redovisar den totala tågpunktligheten med 15 minuters försening som Sverige gör.
Så då går vi över till att titta på UICs statistik, den internationella järnvägsunionen, som Caroline Ottosson hänvisar till - men det visar sig att de inte heller använder sig av 15 minuter som mått på de totala tågförseningarna.
– Det stämmer, de delar upp regiontåg och fjärrtåg. Vi valde att ihop med branschen gå ut för drygt ett år sen och redovisa totalen på 15.
Men då är inte den totala förseningstiden på 15 minuter i Sverige till för att mäta i UIC?
– Vi redovisar inte på ett exakt samma sätt och det är det här som är så viktigt att vi nu får driva ett utvecklingsarbete och titta på hur vi ska ha det.
Har ni tagit reda på vad resenären upplever som försening?
– Det är en fråga som vi kommer att hantera inom ramen för det här systematiska punktlighetsarbetet för det är intressant att den punktlighet som vi redovisar så går det bättre men alla upplever inte det ute i systemet. Och därför måste vi lära oss mer om vad våra kunder, vad resenärerna tycker för att kunna sätta in rätt åtgärder.
För Jenni Norell som pendlar mellan hemmet i Enköping och jobbet på kundtjänsten på ett kosmetikaföretag i Stockholm, innebär en försening ofta att hon antingen får svårt att hinna hämta sina två döttrar på förskolan eller att hennes arbetsgivare blir irriterad.
– Femton minuter det är alldeles för mycket tid, om jag har en arbetstid som börjar 08.00 då ska jag inte komma till jobbet kvart över 8 – det känns inte ok.
Om du skulle skatta själv då, om du utgår från ditt tågresande, i hur många procent är du punktlig när du åker?
– Ja, 60 kanske? Med tanke på att morgontågen – de är i stort sett alltid försenade. Och händer det att vi har en försening så hamnar vi bakom ett pendeltågvilket innebär en ännu större försening – så att nej inga högre procent än 60.
En förklaring till att Jenni inte känner igen sig i statistiken är alltså att hon och Trafikverket har olika uppfattningar om vad en försening innebär – men det förklarar bara en del av glappet mellan hennes känsla av 60 procent och Trafikverkets 97.
För att försöka ta reda på vad resten kan bestå av tar vi tåget till Katrineholm.
Här, på en bondgård en och en halv mil utanför staden bor Theodor Storm, med sin fru och deras två barn:
– Jag och min fru byggde det här huset 2005 och då var tanken lite grann att vi skulle försöka få nån slags månskensbondetillvaro – hon är förskolelärare och jag är programmerare – men lantisar båda två.
På gården föder de upp alpackor, ett djur som är släkt med lamadjur, som har en speciell ull som de gör halsdukar av och säljer till turister – men det är bara ett sidoprojekt, framför allt jobbar Theodor som dataprogrammerare.
– Jo, men det är ju just det som är poängen, att kunna leva så här och samtidigt jobba med intressanta saker där det faktiskt händer. För här har vi inte intressanta IT-projekt, så enkelt är det. Utan det finns i Stockholm och det kommer säkert inte att ändra på sig. Så då är ju tågen det medel jag har för att kunna ta mig fram och tillbaka mellan de här två världarna.
Resan mellan Katrineholm och Stockholm tar ungefär 1 timme men Theodor tycker att tåget ofta är försenat – och när Trafikverket mitt under katastrofvintern 2010 meddelade att 75 procent av tågen kom fram i tid – bestämde han sig för att ta reda på hur det egentligen var. I sitt kontor på gården började han kopiera data från Trafikverkets hemsida och göra egen statistik.
– Det är två stora skillnader, dels tittar jag på alla stationer alla uppehåll, för Trafikverket redovisar ju bara slutstationer och sen lägger de toleranser för förseningar mycket högre än vad min chef gör.
Theodor räknar fortfarande ett tåg som försenat när det är över 5 minuter sent – alltså på det sätt som Trafikverket gjorde innan 2012.
– Då ska vi se, ja då ligger vi ungefär på 90 procent punktlighet om vi bortser från december där det faller ganska kraftigt ner till 84 procent.
Från Trafikverkets siffra på 97 procent till runt 90 procent alltså, med exakt samma information som grund, 5 minuters försening. Men fortfarande en siffra som ligger högt över den som de flesta resenärer som vi har pratat med upplever. Det beror enligt Theodor Storm framför allt på innehållet i underlaget för statistiken.
– Du har ju Arlanda Express och du har hela SL med sina tåg som går på egna spår, både tåg som går väldigt korta sträckor ofta och de har oftast ganska god punktlighet så de drar upp statistiken. Så fjärrtågen här som brukar vara problemen så att säga de syns inte särskilt mycket i den här statistiken för de får så att säga hjälp av alla små frekventa avgångar som ändå brukar sköta sig ganska bra. Men presenterar man det som nån slags mått på vad tågbolagen levererar till mig så blir det direkt vilseledande.
För att få reda på hur ofta just Theodors tåg var försenat måste vi alltså gå in och titta på just den sträcka han åker varje dag: Katrineholm – Stockholm.
– 2012 ja, då var punktligheten för de tåg som jag åker med ungefär 80 procent och då har jag räknat med att 5 minuter är en försening, allt under det har bortsett ifrån. Men det innebär att jag har kommit sent till jobbet en gång i veckan. Och under december månad så sjönk punktligheten till 65 procent, då blir det ganska kännbart. Då börjar man få förklara sig lite för ofta för att det ska vara okay liksom.
Den siffra som av trafikverket presenteras som 97 procent blir alltså, nedbruten på Theodor Storms nivå och sätt att räkna, minst ett försenat tåg i veckan. Och den där katastrofvintern år 2010 var knappt hälften av Theodors tåg framme i tid.
Sträckan Katrineholm – Stockholm är inte mer förseningsdrabbad än många andra – generellt sett kan man säga att ju längre tågsträcka – desto större är risken att stöta på problem – allra värst drabbade är resenärerna i norra Sverige.
– Jag förväntar mig att det är försenat, eller att vi stannar någonstans på skogen. – Ja det vore ju kul om det gick i tid och kom i tid.
– Det är synd att det inte funkar.
På det personliga planet kan alltså vetskapen hur ofta tågen är i tid vara viktig för att man ska kunna avgöra om man ska våga ta det där steget och bli månskensbonde i Katrineholm – eller mellan vilka städer man kan ta tåget till ett viktigt kundmöte, även om det är inplanerat på morgonen.
På ett annat plan är statistiken underlag för vilka satsningar som bör göras på järnvägen. Ytterst ansvarig för tågtrafiken i Sverige är infrastrukturministern. Moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd. Vad säger hon om den senaste statistiken från Trafikverket.
– Ja, alltså det kan man ju alltid säga vad man vill om. Jag hör ju mina kollegor som jag träffar i övriga i Europa, de säger alltid till mig såhär att åh, ni har så bra infrastruktur, vägarna är så bra och järnvägen fungerar uppenbarligen hos er. Och då brukar jag skämta med dem att ja det är inte riktigt det som de jag möter här i Sverige säger till mig, men jag ska ta med mig det. Det känns ju kul att få höra något positivt nån gång.
Vet du hur Sverige ligger till punktlighetsmässigt i Europa?
– Ja, tittar vi på siffror för 2011 som jag har förstått det så ligger vi ungefär topp 3.
Vem har du fått den uppgiften av?
– Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram. Exakt vem som har lämnat den det kan jag ju kolla i sådana fall men det är uppgifter som jag får till mig.
Topp 3 i Europa! Vi blir uppriktigt förvånade. Inte någon gång tidigare under arbetet med den här serien har vi hört den här uppgiften – så efter intervjun ber vi att få veta var den kommer ifrån.
En sakkunnig på departementet kommer in och visar oss ett dokument från UIC, den internationella järnvägsunionen – alltså samma organisation som Trafikverkets vice generaldirektör från början hänvisade till som orsak till att Sverige året började mäta förseningarna i 15 minuter istället för 5.
Eftersom vi fortfarande har svårt att få bilden att gå ihop ber vi att få ta med oss dokumentet.
Tillbaka på redaktionen ringer vi till Oskar Fröidh som är forskare i järnvägsgruppen på Kungliga tekniska högskolan, KTH. Vi mejlar honom dokumentet – och för säkerhets skull skickar vi också med statistik för ytterligare två år från UIC .
Sen åker vi till KTH.
– Ja, jag har ju tittat på andra källor också och gör en jämförelse med de här europeiska länderna och mitt intryck är att Sverige kommer någonstans i mitten, möjligen med dragning åt den undre planhalvan för en hel del tåg. Det som jag tycker är värt att notera också är att våra grannländer i Norge, Finland, Tyskland och Danmark alla är bättre än i Sverige, kan man se av den här statistiken.
Sverige ligger inte topp 3 i Europa?
– Definitivt inte utan någonstans i mitten med en dragning åt den nedre planhalvan och det största problemet om man går in på detaljer det är faktiskt snabbtågstrafiken som vissa månader är väldigt usel och vissa månader ok men den är aldrig bra.
Men det kan inte vara så att Sveriges punktlighet har ökat dramatiskt det senaste året här?
– Nej, inte dramatiskt. Det har skett förbättringar och det beror på dels ökad medvetenhet och att man faktiskt vidtar en del åtgärder men också på att vintervädret har varit lite nådigare än när det var som sämst för några år sen.
Nu är vi ännu mer förvirrade – en järnvägsforskare på KTH säger att Sverige inte är ett av de mest punktliga i Europa, medan den som har det högst politiska ansvaret för järnvägen i Sverige – vår infrastrukturminister – gläds åt att Sverige ligger topp 3 – och de båda utgår från samma statistik från UIC.
Vi ringer tillbaka till näringsdepartementet och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds pressekreterare. Vi berättar att vi har fått motstridiga uppgifter om UIC:s statistik och att vi därför gärna vill veta hur departementet har räknat. Dessutom vill vi gärna ha namnen på de två länder som har bättre tågpunktlighet än Sverige och alltså ligger etta och tvåa i Europa.
– Då får du ett mejl med det man hänvisar till och sen också några rader förklaring då eftersom det uppenbarligen inte är helt lättolkat, eller att man kan göra olika…
Jag vill veta hur departementet har tolkat siffrorna.
– Absolut!
Senare på eftermiddagen får vi ett mejl från regeringskansliet. I det står det såhär:
”Att dra alltför skarpa slutsatser utifrån olika år med mera är svårt men det ger en indikation om att persontrafiken i Sverige ligger i toppen av statistiken. Detta baserat på jämförbara data +15 minuter persontrafik Sverige 2012 – 96,9 procent.”
Enligt mejlet har alltså uppgiften om att Sverige ligger topp 3 i Europa tagits fram genom att man har gjort precis det som Trafikverket har sagt att statistiken är till för – att jämföra Sverige med andra länder i Europa.
Men som vi har kunnat visa tidigare i programmet så mäter ju inte den europeiska järnvägsunionen UIC den allmänna punktlighet i 15 minuter.
Det näringsdepartementet istället har gjort. Det är att de har tagit punktligheten för alla tåg i Sverige – med 15 minuters marginal – alltså inklusive pendeltåg och Arlanda Express för år 2012 – och jämfört den siffran med enbart fjärrtåg i Europa år 2010.
Vi visar mejlet för Roger Pyddoke som är forskare på Statens Väg och trafikforskningsinstitut, utan att i förväg berätta varifrån det kommer:
– Att Sverige ligger i toppen av statistiken, det förstår jag inte hur man tänker då. Rumänien – det är ju larvigt.
– Men alltså ska man hålla på och jämföra siffror, då ska det åtminstone komma från samma, det där är helt ointressant att kommentera.
Vad menar du nu?
– Ja men alltså, man kan ju inte bara ta en siffra från ett annat år som är sammanställt för ett annat syfte och jämföra med något annat, det är ju helt oseriöst. Den där siffran refererar till långdistanta tåg, inte lokaltåg och om det där är samtliga typer av tåg, då är det ju äpplen och päron vi jämför här. Det kan inte jag kommentera, det är ju inte jämförbart.
Vi har pratat med Catharina Elmsäter-Svärd och hon säger att vi ligger topp 3 i Europa.
– På punktlighet? För 2010 som vi har siffror för lokal- och regionaltåg då är vi ju långt ifrån topp tre i Europa.
Men enligt departementet grundar sig Catharina Elmsäter-Svärds siffror på UIC:s statistik som du har framför dig.
– Ja då är det obegripligt.
Och vad tänker du om det?
– Ja jag tänker inte säga mer om det.
Hur viktigt är det att besluten som fattas om järnvägen bygger på en saklig grund?
– Ja det är ju jätteviktigt för att om man inte har korrekt underlag då kan man ju inte bedöma vilka problem som är stora och vilka problem som är små och man kan sätta in lösningar inte är relevanta till de problem man har.
Nu är vi tillbaka där vi började – på Trafikverket. Den myndighet som ansvarar för vårt gemensamma järnvägsnät och statistiken över förseningarna.
När vi frågar vice generaldirektör Caroline Ottosson hur Sverige står sig i Europa säger hon först att det inte går att ranka länder eftersom det inte finns någon nyare statistik än den från 2010 – men när vi insisterar på att i alla fall få en bild av hur det ser ut – får vi exakt samma svar som det vi fick i mejlet från näringsdepartementet.
– Om vi tittar på 2010 och de siffrorna som ligger ute. Då om vi jämför med resultatet som Sverige har presterat 2012 så ser det ut som då att vi skulle ha legat på tredje plats.
Efter vilka länder?
– Ja, då får jag läsa innantill från UIC:s statistik då: Rumänien som redovisar att de har 100 procent punktlighet på 15 minuter där, Moldavien som redovisar 99,4 och då är det viktigt nu att det är 2010 års siffror och jag redovisar nu 2012 års siffror för Sverige.
Men Trafikverket har den övergripande bilden av hur tågtrafiken ser ut i Europa, Rumänien här rapporterar ju till exempel in också 100 procent. Vad säger ni om den siffran?
– Ja, jag har ingen uppfattning om den siffran. Jag utgår ifrån att de har redovisat det som de har producerat.
Men är det inte så också att du jämför en siffra från 2012 där pendeltåg och regionaltåg ingå med en siffra där enbart fjärrtåg ingår?
– Och då är vi tillbaka till det behovet som finns av utveckling. Vi välkomnar en utveckling på europanivå. Och det här är det bästa som finns idag…
Men är det såhär ni generellt jämför statistik på Trafikverket?
– Vi har att jämföra med det som finns ute och ligger ute och det kommer från UIC.
Men hur hade utfallet blivit om Sverige också hade jämfört fjärrtåg istället för att ta alla tåg?
– Det kan inte jag svara på rakt upp och ner. Då måste jag få återkomma med den uppgiften i så fall.
Sanningen är den att om Trafikverket hade gjort det, det vill säga jämfört äpplen med äpplen, svenska fjärrtåg med andra länders fjärrtåg år 2010 så hade Sverige hamnat bland de allra sämsta.
Och Rumänien, som enligt både Näringsdepartementet och Trafikverket, har de punktligaste tågen i hela Europa – var förutom Sverige ett av de länder som hade flest missnöjda resenärer i den senaste Eurobarometern.
På gården i Katrineholm har dataprogrammerare Theodor Storm hunnit beräkna egen statistik i 3 år nu – och vi är nyfikna på om han tycker att han har hittat förklaringen till det där gapet mellan hans upplevelse och Trafikverkets statistik?
– Ja, delvis. Jag vet ju fortfarande inte varför man har valt att presentera statistiken på det som man gör. Det skulle vara jättespännande att få reda på hur man egentligen har tänkt. Och jag är ännu mer nyfiken på varför tågoperatörerna tycker att det är ok att säga till mig att de har en punktlighet på 95 procent, när jag, en alpackauppfödare på landet kan visa att så är det inte.
Det som började med att Theodor olovligen kopierade Trafikverkets data
Har utvecklats till en hemsida där man kan gå in och se punktligheten för ens egen ressträcka. Hemsidan har blivit till efter ett uppdrag för myndigheten Trafikanalys, som snart kommer börja publicera egen tågstatistik.
Vi är nyfikna på hur det egentligen såg ut på Jenni Norells sträcka mellan Enköping och Stockholm förra året.
I snitt kom nästan 89 procent av Jennis tåg fram i tid förra året – det är långt ifrån Trafikverkets siffra på 97 procent, men också långt ifrån hennes egen uppskattning på 60 procent - nåt som nog delvis kan förklaras med att vi en kall morgon under en av tågtrafikens sämsta månader på året. Och oavsett vad hon tycker om tågtrafiken – så kommer hon att fortsätta pendla framöver:
– Jag trivs jättebra med mitt arbete och jag vill fortsätta jobba där jag jobbar. Så det är bara att bita ihop och jag hoppas att det blir bättre.
Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson
Producent: Eskil Larsson
Sverige satsar på vindkraften och i dag byggs det ett vindkraftverk om dagen. Men bakom den stora utbyggnaden finns hårt motstånd, konflikter och hot. Kaliber fortsätter granskningen om vindkraftens baksida.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
– Här har de samlats nu, de är inte många men de verkar ganska arga, vindkraftsmotståndarna. Vindkraft är subventionerad miljöförstöring står det på den största banderollen.
– Man kallar det här vindkraftspark, men detta är ju en industri.
– Nu måste vi fortsätta kämpa för att det här ska bli bra – JA!
Demonstrationer mot vindkraft runtom i landet från förra året.
– Vi är här i dag för att vi ska tala om att vi är ledsna och djupt bedrövade över att vår miljö där vi lever och verkar ska bli vindindustri.
Framtidshopp, eller social katastrof - vindkraften väcker känslor. Bygder delas upp i för och emot.
Förra veckan berättade Kaliber om hur vindkraften är vår tids stora energisatsning, men hur en lagändring flyttat fokus från ren energi till tvivelaktiga pengar.
I dag ska det handla om hur det organiserade motståndet mot vindkraften har vuxit sig allt starkare i takt med vindkraftsutbyggnaden. Hur de som arbetar med att planera och bygga vindkraften upplever att motståndet försvårar och fördröjer deras arbete, och om hur motståndet på sina håll har gått överstyr.
– Jag har ju fått en del mail som jag inte tycker hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag har fått en del mail med personliga påhopp ifrån människor som jag trodde att jag kände.
Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.
– Det har förekommit trakasserier, jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.
– I början var det väldigt jobbigt när de skrev en massa skit om mig på hemsidan, men sedan så kom jag över det där, men jag vet att mina barn och mina kompisar gick in och kollade och tyckte att det var förskräckligt, att det var hemskt att det stod en massa saker som inte var sant.
Gunilla Hedin och Håkan Johansson – två lokala politiker från olika platser i Sverige som har upplevt hur vindkraftsmotståndet har blivit hotfullt.
– Det påverkar när man går till simskolan, man träffar varandra på olika avslutningar, på ICA, man träffar varandra. Och spänningen finns ju kvar. Man är så himla upprörda över de här grejerna, de som är mot är så himla upprörda och tror att det är så himla farligt och de är så ilska av sig. Och sedan finns det de som vill bygga som också blir ilskna. Det är som ett täcke över hela kommunen, inget händer. Allt ska överklagas, allt ska bråkas. Det är inte bra alls, det är inte bra i skolan, det är inte bra någonstans. Det är skogsbygd mot slättbygd – istället för att vi tar den här kommunen framåt ihop så blir det en fråga som lägger locket på alltihop.
Flera vindkraftsprojektörer Kaliber har talat med har också upplevt de här hotfulla stämningarna.
Men först - hur blev vindkraften en så omtvistad fråga?
Bilens anti-sladdfunktion har gått igång flera gånger när vi parkerar bilen på Storgatan i Linköping, på en av vinterns hittills snöigaste dagar.
På en tvärgata ligger RGP Vindkrafts kontor, där Rolf Pettersson arbetar med att planera för och bygga vindkraft.
– Vi har märkt att det har blivit stor skillnad senaste åren helt klart, mycket beroende på det organiserade motståndet. Och vi var nog rätt förskonade från sånt här i början när man höll på. Jag har ju hållit på länge, första tio åren var det inga större problem överhuvudtaget. Men sedan kom det här organiserade motståndet även upp till Östergötland.
Men generellt sätt är svenskarna positiva till vindkraft som energikälla. SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas åsikter kring bland annat vindkraftsfrågan – och enligt undersökningen för 2011 var det bara 1 procent som helt ville avstå från energikällan. Nästan nio av tio svenskar ville satsa mer eller lika mycket på vindkraften som i dag.
Men det är en annan sak när ett eller flera vindkraftverk ska byggas i människors direkta närhet. Det här beskrivs ibland som NIMBY-effekten – not in my back yard – eller – inte på min bakgård – och betyder att de som får vindkraften inpå knuten ofta är de största motståndarna.
Karin Hammarlund jobbar som forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp och konsult inom landskapsanalys. Hon har studerat vindkraftsmotståndet. Precis som med kärnkraften på 80-talet är vindkraft en fråga som rör upp känslor, säger hon.
– Det finns nästan ingen som säger att jag rycker på axlarna när man pratar om vindkraft, antingen älskar man det eller så hatar man det.
Vindkraftsmotståndet har blivit mer organiserat och kan upplevas som militant och aggressivt, säger Karin Hammarlund.
– Om man känner att min inte har fått sin röst hörd, då klart att man blir mer och mer uppfinningsrik i hur man ska få sin röst hörd. Och då handlar det ofta om att väcka opinion på ett eller annat sätt. Just när man pratar om det utifrån det etablerade vindkraftsmotståndets perspektiv så verkar vindkraft vara väldigt, väldigt farligt. Och det klart, om man kan få det att framstå som väldigt farligt är det många som vänder sig dit för att få stöd och som är oroliga. Känner man sig hotad och trängd, då blir man militant. Antingen så ger man sig eller så kämpar man för sin sak.
Ja, vi ska prata om vindkraft nu och en stund framåt, detta mot bakgrund…
I P4 Skaraborg kunde man i juni förra året höra några av de vanligaste argumenten för och emot vindkraft, i en debatt mellan vindkraftsmotståndaren Jonny Fagerström och vindkraftsföretagaren Anders Schönborg.
– Vindkraften är i dag helt onödig, vi går i Sverige mot ett elöverskott.
Anders Schönborg, hur lönsam är vindkraften?
– Framför allt är det väldigt lönsamt mot miljön.
Och det är ofta de här argumenten som hörs – motståndarna tycker att vindkraftsutbyggnaden är obefogad och att den förstör människors och djurs livsmiljö. Medan förespråkarna framhäver att det är en ren energikälla och att Sverige har goda förutsättningar för vindkraft.
Men i det här programmet ska vi inte ge oss inte i debatten för eller emot, utan istället berätta om förhållandena för de som på olika sätt berörs av vindkraftsutbyggnaden.
I takt med den snabba utbyggnaden av vindkraften har motståndet blivit både starkare och mer välorganiserat, framför allt genom den rikstäckande paraplyorganisationen Föreningen Svenskt Landskapsskydds arbete. De har funnits sedan 1999, men det är de senaste två, tre åren som föreningen har vuxit som mest. Enligt egna siffror engagerar de 30 000 medlemmar i dag.
På föreningens hemsida kan man läsa att storskalig etablering av vindkraft är det största hotet mot vår natur och mot vårt kulturarv.
Jonny Fagerström är talesperson för föreningen, och hans namn dyker upp så fort det talas om vindkraftsmotståndet.
– Vi räknar med att 150 000 människor på landsbygden kommer att bli drabbade om man ska bygga ut vindkraften till 30 twh som man pratar om i planeringsmålet. Och när man väl har börjat med att titta på de här målen stödja människor så kan man inte sluta helt plötsligt, utan då måste man fortsätta tills det har nått vägs ände. Det handlar om att påverka politiker, påverka vindindustrin, påverka opinionen och i sista änden att överklaga och skriva samrådsyttranden.
Förutom att arbeta med föreningen är Jonny Fagerström också aktiv klimatskeptiker. Han är bland annat engagerad i Stockholmsinitiativet – en förening som på sin blogg – the Climate Scam – skriver att det så kallade klimathotet är överdrivet.
Under rubriker som ”Vindkraften är en skrevspark mot välfärden och landsbygden” och ”Vindkraften - en propagandalögn och samhällsekonomisk katastrof” - skriver Jonny Fagerström insändare för att övertyga bland annat landets kommunpolitiker om att vindkraft är något negativt.
– Jag, tillsammans med några andra i styrelsen, har skrivit flera hundra artiklar till i princip alla lokaltidningar i hela Sverige där vi har dels skrivit om vår uppfattning om det här, och dels har vi bemött vindenergins artiklar i alla tidningar.
Och det finns inga tvivel om att Föreningen Svenskt Landskapsskydd har varit framgångsrika i sitt arbete. Vi har pratat med tio personer som jobbar som vindkraftprojektörer, som alltså arbetar med att planera för och bygga vindkraft. Och alla utan en säger att det organiserade motståndet försvårar deras arbete. Rolf Pettersson, projektör på RGP Vindkraft säger att halva arbetsdagarna går åt till motståndet, framför allt till att bemöta överklaganden. Tillståndsprövningen för vindkraft tar tre till fyra gånger så lång tid i dag jämfört med för 15 år sedan, säger han.
– Många är ju trötta på det, ordentligt trötta, och det är många som inte tycker att det är speciellt roligt längre att jobba med vindkraft, på grund av att man hela tiden får höra från motståndarna hur dåligt det är. Man ger upp. Man tröttnar på det helt klart.
Finns det inget positivt med det här motståndet, att det blir en debatt, att man tar upp olika aspekter, för vindkraft påverkar ju miljön ändå?
– Nej, jag tycker nog inte det, i och med att debatten förs under bältet och deras argument baseras inte på fakta.
Förra veckan berättade Kaliber hur ett kommunalt veto infördes 2009 - som innebär att vindkraftsprojekt som innefattar mer än sex verk måste bli godkända av kommunen. Vi berättade hur kommuner använder det kommunala vetot för att kräva vindkraftsprojektörer på pengar – för att kommunerna ska säga ja till deras vindkraftsplaner - en slags utpressning kallade flera personer det.
Men vetot innebär också att motståndsrörelsen får större inflytande. Det säger Agne Hansson som är en av fyra vindkraftssamordnare som är utsedda av regeringen för att underlätta för expansionen av vindkraften.
– Genom det kommunala vetot har de fått mycket, mycket större inflytande. Mycket större än andra parter har i tillståndsprocessen.
För att de kan påverka de kommunala…?
– Ja, och ställa villkor på politikerna. Och det är ganska uppenbart, därför att erfarenheten som jag fick, eftersom jag har varit med under hela tiden, har jag ju sett att alla tillståndsärenden, beslut om vindkraftsutbyggnad i kommuner, beslut över vindkraftsplaner och annat – de ligger i stort sett nere 1,5 år före ett val, för då blir politikerna lite byxis och då vågar de inte ta beslut om det finns starka motstånd emot vindkraftsbeslut och det är olyckligt.
Energimyndigheten gjorde 2010 en undersökning där de bland annat kom fram till att som kommunernas vetorätt ser ut I dag kan grupper med stark medial uppvaktning avgöra hur en kommun ska använda sin mark.
Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren gick i början av 2011 ut och sa att han ville ta bort det kommunala vetot. ”Vi behöver en förändring så att kommuner inte bara lyssnar på opinioner och säger nej utan även försöker lösa konflikterna”, sa han då. Men i dag är det här ingen fråga som de aktuella departementen driver.
När vi ringer runt och pratar med personer i vindkraftsbranschen är det flera som berättar om hur motståndsrörelsen, med Föreningen Svenskt Landskapsskydd i spetsen, använder ohederliga metoder, bland annat felaktiga argument.
En som säger att hon har varit med om det här är Hanna Lind. Hon jobbar som miljökonsult på Triventus Consulting och är ständigt i kontakt med motståndsrörelsen.
– Det stora problemet med det organiserade motståndet är att metoderna inte alltid är helt rumsrena, man sprider felaktig information och det gör folk rädda, trots att det är mycket som är lätt att dementera.
Vindkraftssamordnaren Agne Hansson har en liknande bild av hur motståndsrörelsen arbetar.
– De har väldigt lite sakargument egentligen och använder i stort sätt vilka argument som helst för att försöka nå sina syften, vilket är lite främmande för det demokratiska system och den demokratiska debatt som vi av tradition har här i Sverige. Det är ganska militant det motståndet på vissa händer. Det förändrar sig och det är inte generellt, men i ledningen för den här organisationen finns många sådana företrädare som beter sig på det sättet, vilket är olyckligt.
Men Jonny Fagerström, talesperson för Föreningen Svenskt Landskapsskydd, slår ifrån sig kritiken.
– Vindindustrin är ju inte fria från synd heller, de går ju fram som ångvältar i terrängen och sysslar också med propaganda, lögner, erbjuder pengar och försöker lura människor. Jag tar avstånd från den typen av metoder, och det påstår sig vindindustrin också göra men de behöver nog se över sitt eget hus innan de uttalar sig om hur människor på bygden verkar.
Här står ord mot ord – personer i vindkraftsbranschen säger att motståndsrörelsen använder sig av ohederliga metoder, och motståndsrörelsen tycker detsamma om vindkraftsbranschen.
En möjlighet att protestera hör hemma i en demokrati, det kan nog alla skriva under på, men ibland kan motståndet gå överstyr.
– Så blev jag uppringd av en man som mer eller mindre skrek till mig att vi ska spränga era jävla vindkraftverk i luften, kommer ni hit så ska vi sabotera för er och bara öste ur sig förolämpningar och hot om hur de skulle sabba för oss.
Hanna Lind har arbetat som miljökonsult i två år och hon berättar att motståndet var svårt att hantera till en början, men att hon har vant sig. Samråden, då vindkraftsbolagen träffar allmänheten, brukar vara de tillfällen då motståndet blir som mest påtagligt, berättar hon.
– I vissa projekt kan motståndsgrupperna bli väldigt hotfulla, både i telefon, brev och mail och i fysiska situationer på samråd där vuxna människor beter sig som om man lever i en sandlåda. Jag har kollegor som efter samråd har känt sig väldigt, väldigt hotade och faktiskt varit på väg att polisanmäla människor för deras uppträdande på samråd. Finns exempel på när deltagarlistan har blivit stulen. Motståndarna har gjort det till sin taktik. Det är ju rent sabotage, det är ett sätt att tvinga företaget att ta ett steg tillbaka och börja om fråTvå vindkraftsprojektörer och två en motståndströrelse?mma med. måste prata med nån. under nga ar blivit stulen. ändigt i kontn början.
För Hanna Lind och hennes kollegor har hoten inneburit att de har blivit försiktigare i sitt arbete. I dag åker de inte två, tre personer till ett samråd i en kommun där motståndet är stort som de gjorde förut, utan bunkar upp med extra folk. Ibland har de varit tio personer ifall mötet skulle spåra ur, säger hon.
De tio projektörer vi har pratat med berättar om fler exempel på hot – fyra personer upplever att de själva har blivit hotade, sju av tio säger att de har kollegor som har blivit utsatta för hot.
En kvinna berättar: ”Det var under ett samråd – det var hätsk stämning. Jag hamnade i en diskussion med en person efter genomgången – då spottade han på mig. Det var inte mycket att göra, det var bara att gå därifrån. Men det var det värsta jag har varit med om.”
Samma kvinna berättar om hur hennes kollegor har varit med om mer subtila hot – hur motståndare ska ha sagt: ”jag vet var du bor och var dina barn bor”.
Det är inte ett demokratiskt beteende att trakassera och hota personer på grund av deras arbete eller deras ståndpunkt. Men enligt de vi pratat med förekommer det alltså i dag.
– Det har förekommit trakasserier.
Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.
– Jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.
Dödsrunan från september förra året är utformad precis som de dödsannonser man ser i tidningen. Den döde är Demokratin i Härjedalens kommun, och de närmast sörjande är invånarna, ekonomin, naturen och turismen. Längst ner anges vem som är den skyldige – där namnges bland annat Gunilla Hedin.
– Den satt uppe lite varstans i Svegsområdet.
Hur kändes det då?
– Egentligen bara skakar jag på huvudet, det säger mer om de som har satt upp dem, än om mig. Jag tyckte ju att det var lite obehagligt, men jag tror att gemene man tyckte att det var osmakligt. Jag tyckte att det var osmakligt gjort. Jag önskar att man kunde föra en dialog och en frisk debatt om det här. Där man kan se för och nackdelar, utan att vi behöver vara elaka mot varandra.
En annan kommun där vindkraften har skapat motsättningar är Ödeshög i Östergötland, mellan de som är för och de som är emot vindkraft i kommunen.
Håkan Johansson är moderat politiker som i 12 år var ordförande för Miljö- och byggnämnden, med ansvar för frågor som rörde vindkraftsutbyggnaden i kommunen. Då utsattes han för bland annat för muntliga påhopp, säger han.
– De började skjuta på mig personligen, de kollade upp mig vad jag höll på med som politiker och nämndordförande, att mina privata företag tryckte de på – bäst du passar dig annars kommer det gå dåligt för din frus företag och sådana saker. De stod på gårdsplan ibland och vid mina vindkraftverk som jag har och ja, det var en hotfull stämning. Det var en jobbig tid.
Vi är i det grå boningshuset på Håkan Johanssons och familjens gård, på slätten. Lite längre bort på familjens mark står tre vindkraftverk, vi ser de stå och snurra genom fönstren. Håkan Johansson tjänar själv pengar på vindkraften – han får arrende från vindkraftbolaget som äger verken.
Han säger att han har upplevt hur motståndare, organiserade av den lokala motståndsföreningen Rättvis vind, genom påtryckningar och hot har försökt att få honom att säga nej till vindkraft.
– De har en egen hemsida, Rättvis vind, med anklagelser mot mig. De kollade upp en massa saker, de kollade upp alla mail som jag har skrivit till min sekreterare bland annat 12 år tillbaka. De har rivit i mina bygglov på mina egna verk, sådant som inte handlar om skogsbygden alls, utan för att få mig att bli nervös och säga stopp till vindkraften.
Hur höga är de här då?
– Det där är 65 meter och det där är 72 meter.
Hur nära står de då?
– 400 meter.
Men du satt som ordförande i den här nämnden, var det helt lämpligt för dig att upplåta mark åt de här vindkraftverken, och tjäna pengar på det. Du tycker inte själv att det var olämpligt?
– Inte det minsta, jag var ju inte med själv och tog det beslutet. Det har inget med de andra vindkraftverken att göra. Man får gärna granska mina verk. Om man som granne blir irriterad över att mina verk är uppe det kan jag förstå. Men att folk som bor en mil bort, bara för att jag är ordförande i en nämnd ska gå på mina verk. Det förstår jag inte.
Bygden har delats i två läger – mellan de som är för vindkraft, och de som är emot, säger Håkan Johansson. Själv ha han känt av det både i simhallen, och på ICA.
– När man åker ner och handlar i Ödeshög så känner man att man hade många blickar som var mot en, många människor var riktigt elaka. De gick på och sa att det är bäst att du tänker dig för.
Vi åker vidare genom det snötäckta landskapet, in mot Ödeshög centrum.
Vi stannar utanför kommunhuset, intill mataffären.
Det är låg aktivitet på biblioteket i Ödeshög. Vi är här för att träffa Hans Ström som är ordförande i föreningen Rättvis vind, som har funnits sedan 2009.
– Vi är ju inte i princip emot att generera el med vindkraft, utan det är just placeringen som vi har synpunkter på. Vi anser att Sverige är så stort och glesbefolkat i vissa områden, så där kan man kanske klämma in de här vindkraftsparkerna, men hålla på att klämma in dem i Ödeshögs skogsbygd som man håller på att planera för, det tycker vi är helt fel.
– Man kan börja grunna på vad var det som gjorde att vi bildades vår förening – jo det var det att vi helt plötsligt riskerade att få de här vindkraftverken nära oss, vi som bor i skogen och då började vi samla ett gäng med folk och som sagt, nu är vi uppe i närmare 700 medlemmar och det är Ödeshögs största förening vad jag vet. Så att vi är en betydande maktfaktor politiskt. Det märkte man i valet 2010 där vi i princip styrde valet till de partier som hade något så när vettiga synpunkter vad gäller placering av vindkraft.
Det som Hans Ström säger bekräftar den bild Agne Hansson, vindkraftssamordnare, ger av hur motståndet på grund av det kommunala vetot fått allt större politisk betydelse.
Men vad säger Hans Ström om hoten som Håkan Johansson säger att Rättvis vind har utsatt honom för?
– Jag betraktar det som helt felaktiga påståenden. Jag känner inte till något fall där han har blivit hotad, och har han det får han väl polisanmäla det. Vi har varit väldigt försiktiga i vårt agerande. Jag kan väl säga som så att han själv jämförde Rättvis vind med militanta djurrättsaktivister – så är det någon som framfört felaktiga synpunkter så är det han.
Han känner sig utpekad som person, han och hans familj. Vad säger du om det?
– Nej, det inte bra om han upplever situationen så, men enligt mitt sätt att se så har han inte blivit hotad av några människor vad jag vet. Det är helt otänkbart. Det är väl några knäppgökar då som har ringt, som vi inte har någon kontroll över. Men som jag sa förut – är man politiker, sitter man i en nämnd då får man räkna med att bli granskad. Det är en demokratisk sak, det är en rättighet för medborgarna.
Men granskad är en sak, men att bli påhoppad personligen och att ens frus företag hamnar på er hemsida – vad säger du om det?
– Jag har inte sett att det existerar, och gör det det så är det inte bra, det är inte rätt. Då får vi ta bort det. Det är första gången jag hör det. Men som sagt, jag känner inte till att vi har hotat nån, vi har inte bråkat med nån, vi har bara tagit fram fakta. Och tål man inte fakta som politiker, då ska man inte vara politiker. Och det är ju inte första gången en politiker har blivit uthängd – titta i kvällspressen, det är tio gånger värre där än vad vi har hittat på.
Reportrar: Malin Sandberg och Frida Johanson
Producent: Sabina Schatzl
Vindkraften hyllas som framtidens energikälla och i Sverige byggs det vindsnurror som aldrig förr. Men branschen vittnar om hur kommuner kräver bolag på pengar för att säga ja till större vindkraftsetableringar - hur ren energi ofta handlar om tvivelaktiga pengar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Pulkabackar, upplysta skidspår och skoterleder. Det är några av sakerna vi hört att svenska kommuner kräver för att vindkraftsutbyggnaden ska kunna ta fart. I Sveriges finns det i dag drygt
2000 stycken vindkraftverk - ofta lika höga som Kaknästornet. Och just nu byggs det ett vindkraftverk om dagen.
– Det är inte så ofta det bjuds stora investeringar i landsbygden och här finns det ju en chans att få vara med och få en del av tårtan.
Skulle du kalla det rättsosäkert?
– Absolut. Det kan inte vara det samhälle vi vill ha. Det kan inte vara meningen att våra politiker menar att man ska betala sig fram. Att den som betalar mest kanske får ett ja först.
Men vi börjar från början. I Sverige ska vi satsa på grön energi. 2009 beslutade regering och riksdag om ett nytt nationellt mål i energipolitiken. År 2020 ska hälften av all energi vara förnyelsebar. Och där spelar vindkraften en viktig roll. Samma år, 2020, ska det finnas förutsättningar för vindkraften att producera ungefär tre gånger så mycket som vi producerar idag. Och då måste det byggas.
För att underlätta den här utbyggnaden bestämde man sig att förenkla tillståndsprocesserna, att göra ansökningarna om att få bygga vindkraft lite enklare och lite snabbare. Agne Hansson är en av regeringens fyra vindkraftsamordnare och berättar att en sådan ansökan tidigare kunde ta flera år.
– Den gamla tillståndsprocessen var ganska bökig. Du kunde överklaga på samma argument ungefär tre tillfällen. Och då anmälde vi till regeringen att det var väldigt krångligt och tog lång tid och ville ha en ändring.
Den 1 augusti 2009 infördes nya bestämmelser som skulle snabba på processerna. Bland annat bestämde man att det är länsstyrelserna som ger tillstånd till stora projekt med fler än 6 vindkraftverk, och kommunen som handlägger de mindre verken.
Men precis innan förslaget klubbades igenom kom kritik från Sveriges samlade kommuner, som menade att de med lagändringarna inte skulle få tillräckligt mycket att säga till om. I sista stund lade regeringen till det som i praktiken blir ett kommunalt veto: kommunen måste aktivt säga JA till de större verken för att vindkraftsplanerna ska bli verklighet. Svarar kommunen inte alls, blir det automatiskt ett NEJ.
– Ingen politiker skulle kunna fatta beslut som går så diametralt mot kommunernas vilja skulle ha varit och då ändrade man ju det och kom fram till att man skulle låta kommunerna säga sin mening i det här, och så kanske ingen tänkte då att det här blev ett veto då.
Beslutet behöver inte motiveras och kan inte överklagas. Vi har hört att det här drygt tre år gamla tysta vetot systematiskt används för att pressa företagen på pengar – att kommuner för att säga JA ställer krav på ekonomisk ersättning. Det kallas vanligtvis bygdepeng eller bygdemedel och pengarna har vi hört finansierar bland annat pulkabackar, cykelbanor och skoterleder.
Men trots att regeringens planeringsmål inte är hotat, kommer det visa sig att den här så kallade bygdepengen är juridiskt tveksam. Vissa hävdar till och med att den är olaglig.
I ett snöigt Linköping möter vi projektledaren Rolf Pettersson. Han arbetar för vindkraftsbolaget RGP Vindkraft och berättar att han själv varit med om det här: krav på ekonomisk ersättning.
– Det var faktiskt ganska nyligen jag fick papper på det, att kommunen hade ställt det som krav, eller någon politiker att de ville ha en bygdepeng. Tror det var 1 procent. För att säga ja till det här. Det är mer eller mindre utpressning kan man säga.
Kommunen Rolf Pettersson pratar om är Ydre – som i offentliga dokument skriver rakt ut att kommunens tillstyrkan sker under förutsättning att företaget betalar ut en så kallad bygdepeng. Vi ringer upp kommunstyrelsens ordförande: centerpartisten Sven-Inge Karlsson.
– Ja det står det, det vet jag. Men det är en förhandling tycker jag att vi kallar det så länge.!
Fast det står ju att det är ett krav?
– Ja det kanske står som ett krav men det får man rucka på. Jag vet inte om det är hållbart i längden, lagligt. Det vet jag inte.
Sven-Inge Karlsson vet alltså själv inte om kravet på bygdepeng håller juridiskt - om kommunerna får begära pengar för att säga ja. Men i dokumenten från oktober 2012 står det svart på vitt – att kommunfullmäktige ger bygglov under förutsättning att vindkraftföretaget skulle betala 1% av bruttoproduktionen i bygdepeng.
Men varför formulerar ni det såhär då?
– Jag kan inte förklara det. Men jag vill inte skylla ifrån mig, och det står som det står. Men har man uppfattat det på annat vis får vi ta en diskussion!
Men du var med på det här mötet?
– Ja, jag har varit med på hela tiden
Så varför kan du inte förklara dig?
– Vi vill ha en bygdepeng. Men man kanske inte klarar sig lagligt, det vet jag inte.
Rolf Pettersson igen.
– Man kan ju komma med ngn slags bygdepeng frivilligt som jag känner till. Men 1 procent låter mycket som man kör med här då. men just det här att en kommun ställer krav att om vi ska säga ja, ska det finnas en bygdepeng här. Det känns juridiskt tveksamt.
Men vi undrar: är det fler kommuner som gör såhär – kräver ekonomisk ersättning för att godkänna ett projekt? Och är det här verkligen lagligt?
Vi har gått vidare på tips, begärt ut yttranden från Energimyndigheten och läst vindkraftspolicys – som många kommuner har som tillägg till sina vanliga översiktsplaner om hur man ska bygga inom kommunens gränser. Där har vi hittat elva exempel där kommuner har skrivit in bygdepengen som ett krav för att de ska säga ja till vindkraftsetableringar. Beroende på hur många vindkraftverk det är, och hur mycket energi de levererar, blir det olika mycket för varje kommun- men det kan handla om ett par hundra tusen kronor om året.
Maria Stenkvist är handläggare på Energimyndighetens vindenhet. Vi fångar henne mitt i eftermiddagsruschen på Stockholms central. Hon och Energimyndigheten har flera gånger gjort sin ståndpunkt om det kommunala vetot tydlig:
– Det ska bara vara, i beslutet ska det bara vara ett ja eller ett nej. Det ska inte vara några villkor och inte någon ekonomisk ersättning.
Redan 2010 - ett år efter att vetot infördes - fick Energimyndigheten indikationer från branschen att det inte riktigt fungerade som det skulle. Myndigheten skickade då ut en enkät till företag och berörda myndigheter för att se hur det stod till. På vissa håll gick tillståndsprocesserna inte ens snabbare, utan långsammare. Och så hörde man talas om just det här: att kommunen använde sin vetorätt som förhandling för ekonomisk ersättning.
– Vi har uppgifter att det förekommer men det går inte att verifiera eftersom ingen är beredd att ställa sig bakom det för att det då kan skada en projektör om man pekar ut kommun. Vi har även pratat med branschen och där vill man inte heller göra en bedömning av hur stort problemet är. Vi vet att det förekommer, men jag tror inte att vi kommer längre än så. Vi uppfattar att det här underlaget från 2010 är tillräckligt för att se över lagstiftningen, säger Maria Stenkvist.
Att man borde se över lagen tyckte även dåvarande miljöminister Andreas Carlgren i februari 2011.
Han övervägde att ta bort det kommunala vetot helt - på grund av den oförutsägbara faktorn – att till exempel lokal opinion kunde påverka politiker att säga nej. Men ett par månader efter utspelet ersattes han av nuvarande miljöminister Lena Ek, som inte valt att göra det till en stor politisk fråga.
Under de senaste två åren har vetot levt kvar oförändrat. Maria Stenkvist är kritisk.
– Vi tycker fortfarande att hur man tillämpar regeln är ett problem. När det gäller vindkraft är det kommunala tillstyrkan ett problem som man bör göra något åt. Vi tror att genom ökad kunskap kan man tillämpa regeln på ett bättre sätt.
Med den gamla lagstiftningen var bygdepeng inte någon kontroversiell fråga. Det är i kombination med kommunens vetorätt som problemet uppstår.
Kaliber lyfter på luren och ringer runt till 10 stycken av landets vindkraftsprojektörer: företagen som planerar, bygger och förhandlar med kommunerna. Alla vi pratar med upplever att systemet som det ser ut idag är rättsosäkert. Majoriteten har varit med om att kommuner krävt pengar för att säga ja till projektet. Kohandel är ett ord som dyker upp, utpressning ett annat. Hanna Lind arbetar som miljökonsult på vindkraftföretaget Triventus Consulting.
– Min erfarenhet är att det är ganska vanligt framför allt i Norrland att kommunerna kräver
bygdepeng. Det har både jag och mina kollegor varit med om. Det är nåt som ofta efterlevs, för vill man bygga en park får man följa det kommunerna säger, men det är fel juridiskt. Det finns inga andra verksamheter där man måste betala för att få igenom tillstånd.
Skulle du kalla det rättsosäkert?
– Absolut
Emellanåt stöter företagen själva på kritik från boende i vindkraftsområden, som menar att vindkraftbolagen genom bygdepengen mutar sig in till marker där de annars inte hade fått bygga.
Den bilden delar inte Hanna Lind, eftersom kraven oftast kommer från kommunernas håll. Däremot tycker hon att det är ett problem att branschen inte protesterar mer.
– Det är ju något som inte står rätt till när kommunerna kan kräva detta. Så att branschen som helhet borde väl egentligen kanske stå på sig lite mer, att uppmärksamma det. Att det inte är okej, att utpressa företag. Men tyvärr har det blivit så att man funnit sig i den situationen och anpassat sig.
De flesta vi pratat med väljer att just finna sig i situationen: men inte alla. I ett mail får vi till exempel eljätten Eons ståndpunkt: de har hittills valt att backa när kommuner kräver bygdepeng, eftersom man inte anser sig ha rättsligt fog för det. Vindkraften ska byggas för att det finns en konsensus kring behovet av mer förnyelsebar energi – inte för att vi betalar för det, skriver kommunikationschefen Mattias Henneus till oss. Men andra, mindre bolag har inte den möjligheten, berättar flera vi pratar med. Ofta har man gjort tekniska utredningar kring till exempel skuggor, buller och påverkan på fågelliv, i flera år när man kommer till kommunens förhandlingsbord. Det är ofta arbete värt flera miljoner kronor. Då är det enkel matematik som gäller: man säger inte nej till kravet på bygdepeng: eftersom man förlorar ännu mer pengar på att det redan utförda arbetet kanske åker ner i papperskorgen. Regeringens vindkraftsamordnare Agne Hansson är kritisk till systemet som det ser ut idag.
– Det blev väldigt olyckligt. Därför att det här vetot är en främmande fågel i vår lagstiftning. Det finns ingen miljöfarlig verksamhet som är så omgärdad av restriktioner som miljövänligt tillstånd för vindkraft.
Agne Hansson är en av de fyra personer som är anställda av regeringen för att övervaka och underlätta utbyggnaden av vindkraft. Han har arbetat som vindkraftsamordnare sedan 2006 och upplevt tiden både innan och efter vetot.
– Det var ju en olycklig tillkomst av det här, att man inte tänkte igenom det mer noga och förutsåg de här problemen. Då hade man förmodligen också hittat en bättre väg, tex genom att ge överklagansmöjlighet eller annat. Det var nog ett förbiseende. Det var min bedömning.
Nästa Rättvik...
När man anländer till Rättvik med tåg är det stora, vita kommunhuset något av det första man ser.
Gräsmattan framför pryds av skulpturen Rättvikshästen, en slags ljusgrå variant av dalahästen och som ses en symbol för bygden.
En trappa upp sitter Inge Östlund - centerpartistisk kommunpolitiker i Rättviks kommun och ivrig förespråkare av bygdepeng. Han menar att utbetalningen av bygdepeng för honom är en självklarhet.
– Det här är ju hela bibban där vi pekar ut områden, sen finns det ju en del där vi skriver vad vi vill.
Rättviks kommun är en av kommunerna som skrivit in kravet på bygdepeng i sin vindbruksplan. Minst 0,5 % av bruttoproduktionen ska gå tillbaka till bygden.
– Här har vi bygdepeng. Rättvik kommun har antagit riktlinjer vid kommersiella anläggningar i Rättvik.
Inge Östlund själv tycker vindkraftverken är ganska fina men är medveten om att många tycker att de stör landskapsbilden. Bygdepengen blir då viktig för att vindkraftsprojektet inte ska stöta på så mycket motstånd i bygden, säger han.
– Det är viktigt att kommuner är med och styr i processen i ett tidigt skede. För går det för långt och man har skrivit ett saftigt arrende så är det svårt att komma åt ytterligare en del av kakan, utan bygdepengen är någonting som ska ligga i botten för en exploatering tycker jag.
Skulle ni kunna tänka er att använda ert veto annars?
– Ja alltså. Det är ju fel egentligen. Om man ska behöva använda vetot för en bygdepeng. Men det är fullt möjligt. Och det är nog så. Att vi skulle nog kanske vara beredda att göra det om det skulle dras till sin spets vid en kommande exploatering om vi inte skulle lyckas få loss något återföringsmedel.
Han förstår inte kritiken om att systemet det skulle vara rättsosäkert, eftersom pengarna Rättviks kommun förhandlar om inte går in i kommunkassan utan till en separat fond. Sen kan boende och företag i det berörda området söka pengar från fonden till olika lokala projekt. 2012 delade man ut
288 000 kronor till bygden. Bland annat har man på så sätt finansierat upplysta skidspår, ommålning av hembygdsgården och en brännbollsturnering.
När Rättvik för två år sedan uppdaterade sin vindbruksplan skickade man som brukligt ut den på remiss, bland annat till Energimyndigheten, som upplyste om att de ansåg kravet på ekonomisk ersättning som direkt olämpligt och som något som saknar rättskraft. I ett utlåtande svarar då Rättvik bland annat att ”om boende i Rättviks kommun ska kunna acceptera att naturtillgångar i deras närområde exploateras krävs också att de får sin del av kakan”. Men varför ett svar på tal istället för att helt enkelt lyda myndighetens råd? Inge Östlund igen.
– En kommun är ju suverän att besluta vad den vill så länge ingen överklagar. Vi menar att den här linjen kör vi och vi är inte ensamma utan det är många kommuner som tagit efter det här. Sen får väl Energimyndigheten tycka något annat då. Men om man där på energimyndigheten är måna om att vi får en energiomställning värd namnet, då ska man definitivt anamma bygdepeng. Det är ett av de bästa smörjmedlena som finns, för att slippa osämja vid en exploatering.
Men de menar att de skulle kunna ses som olagligt?
– Det får stå för dom. Det handlar inte om det från våran sida. Här vill vi se till att folk håller sams och vi tycker det är positivt. Sen vet jag att det finns alla möjligheter för riksdag och regeringen att ta bort det kommunala vetot, men så länge man har det får väl vi nyttja det så länge som det behövs.
På Högskolan Dalarna i Falun träffar vi Mattias Gradén, som är kulturgeograf och har forskat om bygdepengens betydelse för ett vindkraftsprojekt. Han menar att själva idéen att ett samhälle ska få ekonomisk kompensation för ett intrång inte är ny.
– Det är inget historiskt konstigt att pengar från sådant här hamnar i bygden. Man kan kolla på skogsägande och här i Dalarna och här har man besparingsskogar och de pengarna stannar alltid i bygden för de går ju till fastigheterna och inte till ägarna. Så det är inget konstigt tycker jag.
Bygdepengen beskrivs ofta som ett norrlandsfenomen. Mattias Gradén bekräftar att det för några år sedan var en fråga främst i landskap som Härjedalen, Jämtland och Norrbotten. Men nu rör sig idéen om ekonomisk kompensation sakta men säkert allt mer mot söder, menar han - och det genom hörsägen.
– I ett projekt när en exploatör börjar bygga tittar man mycket på vad som skett i andra likadana projekt och så använder man det som ett argument, man hämtar idéer från grannkommunen: här i Falun till exempel, har man tittat på Rättvik. Man tittar på vad som händer hos grannen. Och så tar man upp det här, och så flyttar sig fenomenet då, från norr till söder då.
Vindkraften är viktig för det globala miljöarbetet men det är otydligt hur den egentligen hjälper den lokala bygden, menar Mattias Gradén. Varför bygga just här, tänker många. Bygdepeng skulle då kunna vara ett sätt att hantera det här - att läka såren, som han säger. Idag är det för få personer som direkt får något tillbaka av en vindkraftsetablering, menar han.
– Markägare får rätt så tydliga fördelar. Arrende oftast och väg kanske. Men allmänheten kanske inte upplever de här fördelarna, eller det gör de inte. Och då är bygdepeng ett sätt att hantera det.
Inge Östlund i Rättvik menar att vindkraftsexploateringen kan vara en stort uppsving för den glesnande landsbygden.
– Det handlar om att bygden ska leva. Det är så jag ser det. Att här har landsbygden chans att få medel till att överleva.
– I södra Sverige är man inte sådär. Många där vet inte ens vad bygdepeng är. Det känns som att det fattas inte lika mycket pengar i landsbygden där som det gör i norra Sverige. Man är mer mån om det här ju längre norrut man kommer, av förståeliga skäl. Det är färre människor och svårare att få ekonomin på bygdegård och föreningar att gå ihop.
Men jag förstår det här att man vill ha pengar till landsbygden men är det egentligen vindkraftsbolagens ansvar att betala pengar så att landsbygden kan leva?
– Ja det är här man tvistar egentligen. Men hur det än är så gör man ett ingrepp i naturen och på något sätt borde det komma de närboende till gagn och i de allra flesta fall är man villig att diskutera en bygdepeng, om man kommer in i tid.
Men om ni kräver pengar för att tillstyrka en vindkraftsplan, kan man inte se det som lite tvivelaktigt?
– Det är klart att det går att vända och vrida på allting, men i mitt huvud finns det inte något tvivel på att det inte skulle vara riktigt, utan såhär kör vi.
Men det råder oenighet kring hur kravet på bygdepeng ser ut juridiskt. Det finns faktiskt inget känt fall där man provat det rättsligt. Men en som har en tydlig uppfattning om frågan är Pia Pehrson: advokat och delägare på Foyen advokatfirma som specialiserat sig på bland annat vindkraftsfrågor.
– Det finns det inget lagstöd för att ta betalt som kommun så får man inte göra det. Och i det här fallet när vi pratar om att tillstyrka ett vindkraftprojekt enligt miljöbalken 16:4, så står det ingenstans att man får ta betalt för det man måste göra enligt miljöbalken. Man måste ta ställning som kommun, och det är inte okej enligt lagstiftningen.
Pia Pehrson har representerat olika vindkraftbolag i flera fall – men varken hon eller någon annan har alltså drivit en rättslig process om bygdepeng. En möjlig förklaring till att vindkraftbolagen inte anmäler kommunerna är att de är i beroendeställning, menar hon. Och tillsvidare lever många kommuner och företag på att bygdepengen juridiskt fortfarande är en gråzon. Det kan vara därför kommuner trots kritik håller fast vid kraven på bygdepeng i sina vindkraftsplaner. Dessutom menar flera kommunrepresentanter vi pratat med att kravet på bygdepeng inte är ett problem eftersom de satt upp fonder eller stiftelser, dit pengarna går, istället för rakt in i kommunens kassa. Det är dock inte direkt förmildrande, menar Pia Pehrson.
– Det är en gradskillnad säger jag. Men det förändrar inte situationen: kommunen får eller ska inte lägga sig i om det ska vara några pengar till ett byalag eller olika föreningar. Det är inte kommunens sak. Det får inte vara kommunen. Man får inte ställa krav.
Kaliber har också varit i kontakt med Germund Persson, chefsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, som inte ser att det finns några större problem med lagstiftningen som det ser ut idag. När Pia Pehrson får höra det blir hon överraskad.
– Det förvånar mig väldigt mycket att man kan säga att det här inte är ett problem, utan i det här läget är det ju inte bara företag utan också politiker som hamnar i kläm. De kommunpolitiker som ska fatta beslut och som i en liten kommun får väldigt mycket synpunkter och kanske arga påhopp för att de ska ta ställning till en vindkraftpark. Om man säger att det inte är ett problem har man nog inte följt så många vindkraftparker i praktiken, hur det går till.
Pia Pehrson menar också att det är lätt att peka ut kommuner och företag som skurkarna i det här, men egentligen är det regering och riksdag som borde göra något åt saken.
– Jag tycker att den här biten i Miljöbalken att man har lagt hela makten hos kommunen, att tillstyrka ett projekt, utan att det finns kriterier. Det bäddar för en situation där man begär betalt.
Och det kan inte vara det samhället vi vill ha. Det kan inte vara så att vi ska betala oss fram. Att den som betalar mest kanske får ett ja först.
Vi ringer upp miljöminister Lena Ek för att höra vad hon säger om att kommuner kräver ersättning för att tillåta vindkraft på sin mark - och hon är kritisk:
– Jag tror att det är högst tveksamt enligt den reglering vi har som styr verksamheterna. I miljöbalken finns inget stöd för att ta ut ersättning för vindkraftsetableringar.
Men samtidigt är det kommunallagen som styr vad kommuner får och inte får göra, vilket Lena Ek menar gör frågan mer komplicerad. Till skillnad från sin företrädare på miljöministerposten -
Andreas Carlgren - menar Lena Ek alltså att frågan om det rättsosäkra vetot inte ligger på hennes bord, utan hos hennes kollegor andra departement.
– Miljöbalken har ju inte tagit upp avgiftsfrågan eftersom det finns i den allmänna lagstiftningen. Men det var nog inte syftet att man inte skulle följa kommunallagen och de regler som finns där. Och därför tycker jag det är tveksamt att de gör på det här viset. Men ansvaret för kommunallagen ligger delat mellan bostadsdepartementet och finansdepartementet.
Tillbaka till Inge Östlund i Rättvik, som medan han pratar snurrar på ett 30 centimeter högt vindkraftverk i plast. Det står på hans konferensbord och är en gåva från den förra vindkraftsprojektören som besökte byn. Kommunen har nyligen fått in ett förslag på en ny vindkraftpark, och även om det ligger ett par år fram i tiden har man redan nu diskuterat ekonomisk ersättning med företaget. Det var positiva tongångar, berättar Inge. Och egentligen är inget annat riktigt tänkbart.
– När storfinansen kommer och lägger en halv miljard mitt ute i skogen. Då förstod jag att här lär vi vara med på något sätt. Det handlar ju om överlevnad. Och att vi ska få någon industri på de här breddgraderna med 30-50 arbetstillfällen, det är en utopi. Det kanske händer i någon kommun men det är inte särskilt troligt. Utan vi lär ju försöka kriga på de bollar som bjuds.
Reportrar: Frida Johanson och Malin Sandberg
Producent: Sabina Schatzl
I jakten på medaljer använder idrottsföreningar varje år miljontals skattekronor till elitsatsningar på barn och ungdomar. Elitsatsningar som enligt forskare står i strid med Barnkonventionen - och som dessutom inte leder till fler medaljer. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers granskning av barnidrott.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hej, vad heter du?
– Kiara.
Och hur gammal är du?
– Sju
Hur ofta tränar du här?
– Fyra dagar i veckan. Två timmar typ.
Hur kommer det sig att du tränar så mycket?
– Jag tycker det är jätteroligt.
Kiara Roberts har blivit utvald till den förberedande elitsatsningsgruppen i Eskilstunas gymnastikförening.
– Hopp, det är mitt favvoredskap. Man springer och sen får man sätta händerna på en sån och sen kommer man med benen över hästen.
Den svenska idrottsrörelsen finanisieras till största del av skattemedel. Varje år ger stat och kommuner flera miljarder till idrotten. En del av pengarna går till elitsatsningar för barn.
Tidigare i Kalibers serie har elittränande barn och ungdomar berättat om problem både med skador och psykisk press.
– Det fortsätter att göra jätteont, så då börjar jag gråta.
– Så ont i ryggen har jag inte haft i ryggen som jag hade då.
– Och då är det svårt när man är 12, 13, 14 år att säga nej.
Idag berättar vi historien om hur Sverige gick från att vara ett land där det var fult att satsa på elit, till ett där elitsatsningar på barn och ungdomar är en del av vardagen.
– När det gäller organiserad föreningsidrott så var det länge något som bara de unga männen höll på med.
Karin Redelius på Gymnastik- och idrottshögskolan. Hon berättar att på 60- och 70-talen, när fler unga började idrotta i föreningar startade Riksidrottsförbundet en ungdomskommitté som förde diskussioner om när man skulle börja tävla.
– Och då kom man på att 14 var en bra ålder. Och innan dess var det ganska otänkbart, att som vi håller på med, börja tävla när man är i 6-7-årsåldern.
I takt med att föreningsidrotten utvecklades, växte också elitidrotten. I Sverige startade de första Riksidrottsgymnasierna för de mest talangfulla. Samtidigt ökade den internationella konkurrensen, mästerskapen blev fler och de olympiska spelen större. I London-OS 1948 deltog 59 länder, i Peking 2008 var 204 länder med.
Idrottsforskare talar om en kapprustningsspiral, där nationer investerar mer och mer pengar för att ta fler medaljer i internationella tävlingar.
Det var efter det svenska OS-misslyckandet i Nagano 1998 som staten gick in och började stödja svensk elitidrottsverksamhet.
– Och då, till slut så var det den dåvarande idrottsministern Leif Blomman Blomberg som krasst konstaterade att nu måste vi göra någonting.
Idrottsforskaren Johan R Norberg berättar.
– Och genomdrev att Sveriges olympiska kommitté skulle få ett stöd. Men det är ganska typiskt den svenska modellen att det inte var jättestora pengar. Jag tror att det var tio miljoner om året under förutsättning att näringslivet kom med lika mycket.
Sverige hade fått sin första statliga elitsatsning. Nästa steg togs 2006 då man tillsatte en statlig idrottsstödsutredning. I den föreslogs ett nytt politiskt mål för idrotten. Förutom de gamla målen om att främja folkhälsa, demokrati och jämställdhet skulle stödet nu också, ”stärka svenska idrottsutövares internationella konkurrenskraft” - med andra ord, man skulle satsa på eliten. Elitmålet var tänkt att gälla vuxna idrottare, men idrottsforskaren Tomas Peterson, som formulerade målet, menar att det även påverkat barnidrotten.
– Det var som att jag öppnade en dörr - svusch - som alla bara stod och väntade på, det är sånt jag tänker på när jag ligger sömnlös om nätterna.
Samtidigt som regeringen införde ett elitidrottsmål öronmärkte man också 212 miljoner kronor till elitidrott under en treårsperiod.
Det att man gjorde den här elitsatsningen och att man satte in det här elitmålet i förordningen, betyder det att staten har som mål att svenska idrottare ska ta så många medaljer som möjligt i OS?
– Det är inte något mål. Det är ett mål som idrottsrörelsen kan ha.
Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.
– För man ser ju att därigenom kan man förmå fler att börja idrotta. Och sen är det naturligtvis en stark önskan hos svenska folket att det ska gå bra för våra lag eller våra enskilda idrottare. Men går man tillbaka 40, 50 år och ser det idrottshistoriskt, så var det här lite tabubelagt, att man fick inte vara bättre, ingen skulle utmärka sig ingen fick bli stjärna. Det har vi ju lämnat.
Regeringens 212 elitmiljoner har gått till specialidrottsförbundens landslagsverksamhet och till enskilda idrottstalanger i ett så kallat topp- och talangprogram. Många av de idrottarna är under 18 år.
Förutom elitmiljonerna ger staten årligen 1,7 miljarder till idrotten, och landets kommuner bidrar med en miljard kronor i direkt stöd till de 20 000 idrottsföreningarna. Kommunerna lägger dessutom 3-4 miljarder kronor på anläggningar och arenor varje år. Totalt blir det alltså över fem miljarder skattekronor per år.
Förutom att lägga ett elitidrottsmål till statens idrottspolitik, föreslog också utredaren Tomas Peterson att barn- och ungdomsidrotten skulle följa FN:s barnkonvention, dvs att den ska ske på barnens villkor. Idag är han inte helt nöjd med resultatet.
– Min kritik av vad som har hänt sen dess, det är att det har talats väldigt mycket om elitidrott och väldigt lite om ett barnrättsperspektiv, Det gör mig oerhört besviken, desto mer som jag är personligen ansvarig. Det var ju min förhoppning att det skulle balanseras.
Kaliber har frågat 300 av Sveriges största idrottsföreningar om de har elitträning för barn och ungdomar. Av de 161 som svarat uppger var fjärde förening att de har elitträning för barn under 13 år. Och sju av tio föreningar har elitverksamhet för barn mellan 13 och 18.
Fotbollsföreningen Vasalunds IF berättar om en tydligare inriktning i åldrarna 10-12 år. Segelkubben SS Vikingarna har dubblat sin elitsatsning på barn under 13 år. Malmö Bellevue Tennisklubb har ökat sin satsning för barn under 13 långt över 100 procent de senaste fem till tio åren.
Riksidrottsförbundet har antagit policyn Idrotten vill där det tydlig beskrivs hur barnidrott ska utövas. Där står bland annat att ”Idrott för barn ska bygga på barnens egna behov och förutsättningar”. Det står också att den ska följa barnkonventionen.
– Idrotten vill är inte förenlig med elitsatsningar bland barn.
Docent Karin Redelius på Gymnastik- och idrottshögskolan menar att elitsatsningar på barn bara kan vara förenligt med Barnkonventionen om det sker på barnens villkor.
– Där har en enig idrottsrörelse kommit fram till att barnidrott ska framförallt bedrivas under lekfulla former. Den ska utformas så att man har möjlighet att lära sig en idrott men att man också ska kunna prova olika idrotter. Resultaten ska tonas ner och tävlingar ska framförallt ske i närområdet.
Och på vilket sätt strider det mot elitsatsningar?
– Elitsatsningar generellt sett innebär ju att man tränar en idrott väldigt intensivt.
Karin Redelius understryker dock att intensiv träning i sig inte behöver strida mot Riksidrottsförbundets policy. Det är hur den intensiva träningen sker som avgör om det strider mot riktlinjerna eller ej.
Vi fråga idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth hur hon ser på att man använder skattemedel för att elitträna barn.
– Jag företräder svenska folket och jag tror att svenska folket tycker det är bra att vi sätter av pengar också till en elitsatsning. Om de här pengarna används också för att hårdträna barn, det är någonting vi får ta ställning till. Och vad menar man med barn?
Enligt barnkonventionen är man barn upp till 18 års ålder. Och vad är då elitträning? Inte ens Riksidrottsförbundet har en definition. Vi har valt att definiera det som målinriktad träning för att nå nationell eller internationell elitnivå. Som den hockeyträning 12-årige Philip Holmqvist ägnar sig åt.
– Minst sex gånger i veckan, så det är ganska mycket.
Åttaårige tennisspelaren Rasmus Boding tränar:
– Fyra och så har jag fys en gång i veckan.
Och Kiara Roberts, 7 år, som går den förberedande elitsatsningen i artistisk gymnastik i Eskilstuna:
- Fyra dagar i veckan 2 timmar typ.
Flera specialidrottsförbund har en så kallad utvecklingstrappa för att optimera träningen för blivande elitidrottare. Svenska Tennisförbundet, till exempel, rekommenderar träning från 6-årsåldern. Vid 15 år behöver man träna 20-24 tim i veckan. Johan Sjögren är sportchef på Tennisföbundet.
– Ska vi vara med att slåss internationellt så är det helt enkelt den mängden - men med kvalitet - som är ett minimumkrav. Det visar all internationell statistik att vi når inte dit.
20 timmar, det är ett halvtidsjobb tänker jag.
– Men det är ju så, det är det vi slåss mot. Vad tror du att ryssarna gör, serberna gör? Det är ju den verkligheten vi lever i. Det gäller inte bara svensk tennis, utan det tror jag gäller generellt i svensk idrott. Vi måste skapa ramar för våra ungdomar så att vi kan slåss internationellt. Så länge vi har ambitionen att ta medaljer vid OS.
Det är ungefär här som elitidrottsmålet i statens idrottspolitik måste balanseras mot målet om att idrotten ska följa FN:s barnkonvention som säger att barnets ska komma första rummet.
– Jag har inget emot elitidrott för vuxna, det har jag inte. Elitidrott för barn kan bara bli fel.
Professorn i idrottsvetenskap Tomas Peterson var den som skrev in elitidrottsmålet i idrottsstödsförordningen. Han säger att målet var tänkt för vuxna, att tidiga elitsatsningar för barn strider mot Barnkonventionen.
– Varje barn ska ha rätt att idrotta om det vill det. Varje barn ska ha rätt att utvecklas enligt sina personliga förutsättningar och inte behöva jämföras med nån annan än sig själv.
I Eskilstuna gymnastikförening hoppar Ester Alhällen på trampetten.
Hur gammal är du?
– 9 år, jag har tränat med elit i fyra år
Hur gammal var du när du började här?
– Tre som jag började med gympa.
Hur ofta tränar du?
– Fem gånger i veckan 2,5 timme
Vad är det roligaste med gymnastiken?
– Man får träna hårt. Man blir duktig.
Vad är ditt mål med träningen?
– Att komma med i OS 2020.
Vad ska du göra då på OS 2020?
– Vinna.
Esters tränare heter Sofia Winqvist.
Hur gör ni för att anpassa den här träningen till Barnkonventionen?
– Framförallt så är träningen alltid på barnens villkor. Att det ska vara roligt för barnen. Vi har alltid en tät dialog med föräldrarna om hur de tycker att det är. Om någon tycker det är jobbigt med gympa letar vi reda på orsakerna och hittar en bättre lösning för barnet.
Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden har riktlinjer om barnidrotten men det är i landets 20 000 idrottsföreningar som ska se till att de följs. De flesta ledarna i idrottsrörelsen arbetar ideellt. En studie av idrottsforskaren Karin Redelius visade att majoriteten av de tillfrågade idrottsledarna inte kände till att föreningsidrott som får skattestöd ska utgå från Barnkonventionen.
– De här ledarna visar ett stort engagemang och flera av dem har ganska lång erfarenhet. Men när man frågar om barns rättigheter så är de ganska ovana att prata om det.
Hårdare och mer målinriktad träning av barn kräver mer kunskap hos idrottsledarna. Det är de flesta i idrottsrörelsen överens om. Men det är svårt att kräva utbildning i både idrottsmedicin och barnpsykologi hos idrottsledare som i de flesta fall arbetar gratis. Lyhördhet och långsiktighet står dessutom i motsats till en annan logik säger idrottsprofessorn Tomas Peterson.
– Det är tävlandet som är idrottens logik. Och den logiken är otroligt stark. Den påverkar hela verksamheten. Håller du inte emot ständigt och dagligen så sätter den sig i förarsätet genast.
Omfattande forskning visar att tidig gallring gör att man missar talanger som skulle blommat ut senare. Tidiga elitsatsningar strider alltså både mot statens elitmål och barnrättsmål. Och före detta OS-läkaren Klas Östberg tycker att tidiga elitsatsningar även strider mot statens folkhälsomål.
– Det är verkligen skrämmande att man utsätter barnen för den här, jag skulle nästan kalla det för misshandeln. Eftersom det är så många som skadas och tröttnar på idrott. Jag är inte emot att barn tränar, tvärtom. Det är bra om man med träning menar allsidig träning, att de spontanidrottar. Men det farliga blir när det är en vuxen som står och driver på och försöker få barn att träna som vuxna tränar.
Färsk forskning om landslagsgymnastiken visade på en oetisk ledarkultur, problem med ätstörning och träning trots skador och sjukdom. Efter att rapporten offentliggjordes beslutade Riksidrottsförbundet att dra in elitstödet till gymnastiken.
I Eskilstuna, där Kiara och Ester tränar, har kommunen nyligen inlett en granskning av Eskilstuna gymnastikförening för att säkerställa att föreningen lever upp till FN:s barnkonvention.
Peter Mattsson som är elitidrottschef på Riksidrottsförbundet säger att man på central nivå informerar och utbildar ledare inom idrottsrörelsen, men att man inte kan hindra föreningar från att elitträna barn.
– Det finns ju inget förbud mot att barn ska träna, ja nu pratar vi om barn igen, alltså unga människor ska träna 12 till 20 timmar i veckan.
Vi frågar hur idrottsrörelsens policydokument Idrotten vill går ihop med elitsatsningar på barn.
– Det beror på vad du menar med elitsatsningar på barn. I Idrotten vill handlar det ju om barn upp till 12 och där ska man inte ägna sig åt elitsatsningar.
Men det finns ju sådana?
– Ja då får man nog definiera elitsatsningar, det är nåt man ofta uttrycker men jag är inte alltid säker på att vi vet vad det betyder.
Men hur ska man då kunna ställa krav om man inte ens vet vad elitidrott betyder?
– Vad som är elitsatsning och vad som är god barnidrott behöver inte skilja sig så mycket. Jag tror att de som blir duktiga elitidrottare har idrottat utifrån sina egna villkor och sina egna val och det är något som idrotten behöver stå för.
– Sen är det ju så att idrottsrörelsen är fri och självständig, föreningar är fria och självständiga, specialidrottsförbund är fria och självständiga. Där tror jag att det är viktigt att man som förälder är så noggrann som möjligt i valet av verksamhet för sina barn. De flesta idrottsföreningar har idé-dokument om vad det är man vill stå för. Då har man som förälder möjlighet att titta in i det och se hur väl det uppfylls.
Exakt hur våra drygt fem miljarder skattekronor används i idrottsrörelsen är svårt att veta. Riksidrottsförbundet har kritiserats för att inte ha redovisat hur mycket av statens totala stöd som gått till elit- respektive breddidrott. Och mindre än var femte kommun har en policy för de verksamheter de finansierar, enligt statistik från Riksidrottsförbundet.
Conny Fogelström, socialdemokrat i opposition i Täby skulle vilja ändra på det.
– Jag ser alltför ofta att det är ett passivt bidrag. Jag tycker mer att man ska hitta en form överenskommelse, vad vill kommunen att föreningslivet ska bidra med i välfärdsverksamheter och mer eller mindre beställa av föreningarna att det här vill vi att ni ansvarar för, och gör ni det så får ni såhär mycket pengar för det, och i den överenskommelsen kan man skriva in krav som kommunerna har, det kan vara allt ifrån att inte ägna sig åt toppning och elitinriktat i för låga åldrar.
Hur skulle man kontrollera att de följer villkoren?
– Det kräver förstås en större administration.
Mats Hasselgren som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Täby berättar att kommunen i år ska införa en policy för idrottsstödet där det ska framgå vilka krav kommunen ställer. Men han tror inte att det går att kontrollera verksamheten i klubbarna.
– Det är frivillig ideell verksamhet, oftast ungdomar, föräldrar, halvprofessionella människor som på fritiden ägnar sig år det här, nej jag känner mig inte tilltalad av att bygga upp en inspektionsbyrå som inom annan kommunal verksamhet där folk får lön, det känns inte bra med den typen av inspektion och kontroll.
Nej, kommunerna kontrollerar inte kvalitén i den barnidrott de finansierar, det finns inte heller någon statlig tillsynsmyndighet som inspekterar verksamheten. Till skillnad från de flesta andra skattefinansierade verksamheterna får idrotten i hög grad sköta sig själv.
– Den svenska folkrörelsetanken är ju att människor ska organisera sig av fri vilja, för att man har ett intresse och en passion för något.
Idrottsforskaren Karin Redelius igen.
– Och då måste man också få bestämma en del själv över den verksamhet som man går in i. Och det är klart att de här elitsatsningarna som sker, de ledare och tränare som jobbar med det, tycker kanske att det här är det bästa sättet att utveckla barn och bedriva idrott för barn.
Det finns ett underförstått kontrakt mellan idrottsrörelse och stat. Så länge idrottsrörelsen lever upp till de mål som staten satt upp så får de sina pengar och stor frihet, men om idrotten skulle frångå statens mål alltför mycket kan staten dra in sitt stöd. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.
– Om man läser regleringsbrev, propositionen på idrottspolitiken så står det väldigt tydligt vad som gäller barns rätt, att man ska ta hänsyn till barnens vilja, att det handlar om lek framförallt upp till 12-13 års ålder. Det får aldrig förknippas med hot eller utgallring som också är ett bekymmer. Politiken är väldigt tydlig, men att det kan hända att föreningar inte följer reglerna förvånar mig inte, det finns 20 000 idrottsföreningar i Sverige och det finns säkert problem i en del av dem.
Men det är omöjligt att ha koll på?
– Omöjligt vet jag inte men vår signal från regeringens sida, riksdagens och idrottsrörelsens sida är väldigt tydliga. Det står ju också att de föreningarna som inte beaktar barnperspektivet ska heller inte få del av de statliga medlen. Om man finner den sortens missförhållanden ska pengarna dras in. Men jag tror att de allra flesta som är aktiva i idrottsrörelsen är väl medvetna om Riksidrottsförbundets policy i Idrotten vill, att man känner till att barnperspektivet är styrande och att idrottande, framförallt när det gäller små barn, ska ske på deras villkor.
Ungefär 50 procent av tränarna enligt en undersökning av forskaren Karin Redelius kände inte till barnperspektivet. Vad tänker du om det?
– Ja jag var med på det seminariet när hon redovisade de här siffrorna och det var också Riksidrottsförbundet. Så det är väl att konstatera att man kan aldrig informera tillräckligt nog. Och det är väl inte bara information att läsa sig till utan det ska upp till diskussion.
I dagens Kaliber berättar vi hur idrotts-Sverige gick från en syn på elit som något fult till en där elitsatsningar är vardag, satsningar som i många fall börjar före 13 års ålder. Under de senaste åren har statens stöd till idrotten ökat kraftigt och 2009 satsade regeringen dessutom 212 miljoner direkt till eliten.
Det är för tidigt att se om de pengarna kommer att ge fler medaljer, och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth när heller inga stora förhoppningar om att Sverige ska kunna utmärka sig internationellt.
– Vi kommer aldrig klara oss i den konkurrensen. Det är ju länder som satsar enorma summor, och då talar vi om stora länder som Kina eller Korea och andra stater. Den kapprustningen kommer vi aldrig kunna vara med i och heller aldrig vinna.
Ett av Lena Adelsohn Liljeroths främsta argument för att satsa på eliten är att svenska idrottsstjärnor ska locka fler barn att börja idrotta.
– Ett gott skäl, det kan finnas flera.
– Och skulle du gå ut och fråga svenska folket om det är rätt att vi ger pengar till idrottsrörelsen så att vi kan få fram fler Ingemar Stenmark eller Pernilla Wiberg eller Anja Persson så skulle jag nästan lova att majoriteten av svenska folket skulle säga ja!
De 212 miljonerna som regeringen öronmärkte till elitidrott under tre år är slut nu, men Riksidrottsförbundet, som får alla sina pengar från staten, har redan plockat 91 miljoner från andra kassor till en fortsatt elitsatsning 2013.
Vi slutar där vi började, i Eskilstuna där Kiara, Ester och de andra flickorna tränar gymnastik. Kiara kommer springandes. Hon har just gått 10 meter på händer.
Blir man stark av att träna gymnastik?
– Ja
Hur märker du det?
– Om man får träningsvärk, då blir man rätt så stark.
Sömnbesvär, ätstörningar och stressymptom - det är riskerna när barn tränar för att nå eliten tidigt. Nu varnar forskare och läkare för ökad psykisk press, när leken blir allvar. Det här är den andra delen av Kalibers serie om elitidrottande barn och ungdomar.
Överbelastningsskador, stressfrakturer och ett skelett som till slut riskerar att gå av - innan du ens hunnit bli tonåring. Men också drömmar om segrar och att kunna ägna livet åt det du älskar, idrotten. Skador hos elitidrottande barn och ungdomar ser ut att öka. Samtidigt saknar många tränare grundläggande idrottsmedicinsk kunskap. Nu varnar forskare och läkare för träning som kan skada barn för livet. Det här är första programmet i en serie om barn- och ungdomsidrott - och om riskerna med barn som blir elitidrottare.
Kulturbranschen går i hög grad runt tack vare volontärarbete. Men volontärer står utanför lagen, eftersom de inte självklart omfattas av arbetslagstiftningen, konstaterar Arbetsmiljöverket. Och många volontärer arbetar utan försäkringar och utan att känna till att de är oförsäkrade.Kaliber har i samarbete med Kulturnytt granskat volontärarbete i kultursektorn.
I årets sista Kaliber går vi tillbaka till tidigare reportage för att se vad som hänt efter några av våra granskningar. Vi möter lyssnare som hört av sig, ser hur det har gått för personer som varit med i våra program och följer upp hur myndigheter har agerat.
De lovar en grönare planet och en hjälpande hand på andra sidan jorden. Men kritiker varnar för krympande odlingsmarker och i byarna där människor skulle få det bättre växer missnöjet när pengarna inte kommer.
Jobb- och utvecklingsgarantins fas 1 ska hjälpa långtidsarbetslösa till arbete. De senaste fem åren har Arbetsförmedlingen lagt ut uppdraget på så kallade kompletterande aktörer och företag i branschen har vuxit med flera hundra procent.
Svenska mejerijätten Arla stämplar sina produkter som klimatkompenserade. Men bakom löftet om en grönare planet döljer sig ifrågasatta metoder, missnöjda bönder och skog som brinner.
Kontroversiella terapimetoder och minnen av övergrepp som aldrig inträffat - det var där historien om seriemördaren Thomas Quick började. Nu är han frikänd i fem fall.Kaliber nyhetsdokumentär: Om terapipatienterna med falska minnen.
Nya gruvor öppnas i Sverige och gjuter hopp i orter som vant sig vid svikande befolkningskurvor. Arbetsmarknaden är glödhet och stora värden plockas fram ur berget. Men när arbetskraften flygs in och skatterna hamnar på andra håll - vad blir då kvar i gruvsamhället?
När gruvbolagen tar upp malm för miljarder blir sprickorna i husens väggar och tak blir allt större hos de som lever i området. I Malmberget bor idag tusentals människor mindre än en kilometer från gruvan och trots rasrisk och hälsorisker vill de som driver gruvan låta folk bo kvar upp till ett par decennier på gruvkanten.
Stigande världsmarknadspriser på metaller har plötsligt satt svenska gruvor i fokus igen. Men medan miljarderna försvinner utomlands, stannar risken för miljökatastrofer kvar - generationer framåt.
Vårdvalspengar flyttas från bolag till bolag, döps om till konsultkostnader och är sedan borta. Kaliber - om hur en läkare och en dömd ekobrottsling slussar skattepengar utomlands.
I förra veckan belönades de med Stora Ekopriset och dessförinnan med Stora Radiopriset. Reportrarna Bo Göran Bodin och Daniel Öhmans granskning av planerna på en svensk vapenfabrik i Saudiarabien har fått stort genomslag i hela världen och pågår fortfarande. Kaliber sänder ett extrainsatt specialprogram där de båda reportrarna själva berättar om sin granskning.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ekot har kunnat avslöja att det finns långtgående planer på att den svenska myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i största hemlighet ska hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Projektet startade redan 2007 och kallas internt på FOI och regeringskansliet för Simoom. Det visar en stor mängd sekretessbelagda handlingar som Ekot tagit del av.
Dieselstölder, olagliga transporter och tveksamma personalupplägg. Och på parkeringsplatserna chaufförer som bor månader i sina lastbilshyttar och använder diket som toalett. Kaliber om priset för de billiga transporterna.
Adam följde med sin bror för att titta på skor, men hamnade på en asfaltsplan utanför stan. Carl var livrädd för att bli misshandlad och Eva osäker på om hon skulle hitta hem. Kaliber har tillsammans med Sveriges Radios lokala kanaler granskat metoden som prisas av polismyndigheter runt om i landet och som används allt mer, men som också uppfattas som godtycklig och missbrukad av människor vi har träffat. Reporter: Åsa Welander Producent: Sabina Schatzl
Spökskrivna hemuppgifter och köpta uppsatser. Kaliber och Skolministeriet från UR har kartlagt fusket där lärarna står chanslösa och spökskrivarna tjänar pengar på elevernas betygsjakt.
Faktafel, reklam och risk för snedvriden undervisning när skolan köper in allt färre läroböcker. Varannan lärare använder sponsrade läromedel i undervisningen. Kaliber och Skolministeriet från UR - om hur företag och organisationer fått makt över vad barnen lär sig i skolan.
För ett år sedan skärptes skollagen och alla elever, oavsett förutsättningar, skulle få rätt till det stöd de behövde i skolan. Ändå vittnar ett hundratals skolpsykologer om att lagen många gånger inte följs.
Graffitimålare som bygger egna olagliga väggar, saneringsföretag som växer och en politisk debatt full av motstridiga påståenden. I Kalibers nyhetsdokumentär om Stockholms Stads omdebatterade klotterpolicy har redaktionen granskat vad den fem år gamla policyn fått för effekter - och vad som egentligen är sant av det som sagt i den stundtals infekterade debatten.
Fyra rymningar 2004 ledde till att säkerhetsenheter för 750 miljoner byggdes. I dag står många platser tomma och personer med insyn talar om att fångar felaktigt placerats på enheterna för att beläggningen ska se bättre ut.
I säsongens sista Kaliber går vi tillbaka och ser vad som hänt efter våra granskningar - vi möter lyssnare som hört av sig, ser hur det har gått för personer som varit med i våra program och följer upp hur våra myndigheter agerat.
Numera är det möjligt för alla att fritt välja vem som ska ge dig vård. Genom Vårdvalet skulle fler patienter söka sig till vårdcentraler med hög medicinsk kvalitet och de sämre vårdcentralerna slås ut. Men hur möjligt är det att göra ett rationellt vårdval utifrån den medicinska kvaliteten?
Vårdvalet. Reformen skulle effektivisera vården och höja kvalitén. Men parallellt med kostnadsmedvetenhet och kvalitetskontroll har en vårdapparat som tittar allt mindre på vårdbehov och mer på prislistan vuxit fram enligt de läkare, vårdföretagare och patienter Kaliber träffat. Veckans program handlar om vårdvalets baksidor - när frågan inte handlar om vilken vård du behöver, utan om din åkomma är lönsam.
Det har blivit lättare att träffa läkare - åtminstone för de flesta av oss. Efter att vårdgarantin infördes 2009 har vårdköerna äntligen kortats visar mätningar. Men stämmer siffrorna? Kaliber har granskat vårdköerna och vem som fått betala för att vårdköerna har kapats.
Vad krävs för att socialtjänsten ska att ta ditt barn ifrån dig? När förskolan ringde och berättade att en 2,5-årig pojke hade flera blåmärken - ja, då agerade myndigheterna snabbt och tvångomhändertog honom.
Annas terapi avbröts mitt under behandling, när landstinget bestämde sig för att följa de nya riktlinjerna från Socialstyrelsen. Juanita förlorade sina uppdrag som psykodynamisk terapeut, när regeringen ensidigt började ge stöd åt KBT-behandlingar. Kaliber - om hur svensk psykvård på bara några år ritats om totalt.
Människor i Sverige sitter inlåsta på rättspsyk trots att deras egna läkare friskförklarat dem. Kaliber berättar om rädslan för att släppa ut psykmördaren.
De ska skyddas av samhället, men trots upprepade polisanmälningar tvingas de fortsätta leva i rädsla. Kaliber: om de utsatta som inte tas på allvar och brotten som sällan får konsekvenser.
En plats på kartan, extra pengar i kommunens kassa och inte minst fest och bra musik. Så beskrivs musikfestivalerna som sköljer över landet under sommarmånaderna. Men i takt med att festivalerna blir allt större får de också mer att säga till om och priset kan bli högt. I Sölvesborg har kommunen i flera år anklagats för att ha brutit mot alkohollagen för att tillgodose jättefestivalens önskemål, i Hultsfred satsade kommunen miljoner av skattebetalarnas pengar på att rädda det sjunkande festivalskeppet och i Borlänge går landstinget på knäna och vädjar om färre besökare medan festivalen bara växer. Reporter: Sofia Boo Researcher: Linnéa Hambe Producent: Sabina Schatzl
Hanna blev hänvisad till kyrkan för att få mat och pengar till sonens skolresa. Rick skickades till den kristna organisationen för att få jobb. Kaliber - om välgörenheten som täcker upp för den offentliga välfärden.
Det skulle bli fler kulturentreprenörer, mer sponsring och färre musiker i kö på arbetsförmedlingen med den nya kulturpolitiken. Kaliber har gått till siffrorna och hittat en kulturpolitisk dröm som slagit in. Men frågan är, hur mår själva föremålet för politiken - kulturen?
Krisande skivbolag och snåla konsumenter. När cd-skivan byttes mot gratis, digital musik tog kampen om pengarna en helt ny riktning. Kaliber - om skivbolagens taktik för att återerövra den svenska musikmarkanden.
I början på millenniet var det många som förutspådde de stora skivbolagens utdöende - musik behövde inte längre lagras på skivor eller säljas i skivbutiker, skivbolagen hade blivit onödiga dinosaurier. Ett decennium senare visar det sig att dinosaurierna är mer dominanta än någonsin.
Frida hölls fast på golvet av kollegor som försökte slita hennes piercing ur bröstvårtan och Tomas fick höra att han kunde förlora jobbet om han pratade med media. Så här behandlar polisen sina egna medarbetare om de inte rättar in sig i ledet.
I februari i år knivhuggs Mia till döds av sin före detta sambo. Polis, åklagare och kriminalvården varnade för att mannen kunde bli våldsam och ge sig på henne. Men tingsrätten tycker ändå att det var rätt beslut att släppa mannen fri i väntan på fängelsestraff.
Tänk dig att hela din framtid hänger på det du säger vid ett enda tillfälle. Men inte på vad du säger, utan på hur du säger det. Utlåtanden från anonyma språkanalytiker kan i dag vara avgörande för om en person ska få stanna i Sverige eller inte.
Läkarna talar om få och lindriga biverkningar som illamående och diarré medan kvinnor som Kaliber talat med vittnar om blodbad hemma på toaletten, outhärdlig smärta och blodtransfusioner. Utländska myndigheter varnar för hjärnskador, dödsfall och livmödrar som brustit när medicinen använts vid förlossningar ändå väljer flera stora svenska sjukhus att använda den.
De senaste årens mutskandaler i Göteborg har satt ett gammalt begrepp i nytt ljus - Göteborgsandan, tidigare benämningen på ett unikt samarbete mellan det lokala näringslivet och stadens politiker, idag något mer unket.
Hot och våld för att påverka myndighetsanställdas beslut ökar. Men det är inte tungt kriminella eller brottsyndikat som står för merparten av hoten och våldet, det visar sig vara mer vardagsnära än så.
Våld och hot har blivit en allt vanligare vardag för anställda på svenska myndigheter. Den officiella bilden är att hoten inte påverkar besluten. Vi möter tjänstemännen som ställts inför valet mellan ett korrekt myndighetsbeslut - och sitt eget liv.
Vikarier som inte får någon hjälp av lagen, och ensamföretagare som facket inte vill ha med att göra. I detta tredje Kaliber om arbetsmarknadens uppluckring ställer vi makthavarna till svars. Vem ska egentligen stå för tryggheten när arbetsmarknaden förändras? Vi tar med oss de berättelser vi har fått höra här i Kaliber, från Soile, Lisa, Shideh, Emma och Karin - till dem som bestämmer. I sista delen av "De osäkert anställda". I tre program berättar Kaliber om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi visar hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
De politiska makthavarna och fackföreningarna ska hjälpa de svagaste på arbetsmarknaden. Ge stöd när tryggheten minskar och se till att alla människor har ett skyddsnät som fångar dem när dem faller. I två program har vi berättat om hur arbetsgivare inte vill ta ansvar och hur lagen om anställningsskydd för många innebär uteslutning istället för trygghet. I den sista delen av "De osäkert anställda" tar vi med oss de berättelser vi har fått höra här i Kaliber, från Soile, Lisa, Shideh, Emma och Karin, till dem som bestämmer. Vi ska undersöka hur de ansvariga politikerna och fackförbunden tacklar utmaningen från den nya arbetsmarknad vi ser, där projekt, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag och egenanställningar blir allt vanligare.
I detta tredje Kaliber om arbetsmarknadens uppluckring ställer vi makthavarna till svars.
Fackförbunden har haft en unikt stark roll i Sverige. När vi pratar om den svenska modellen handlar det om att fack och arbetsgivare tillsammans hittade lösningar som lade grund för det ökande välståndet i 1900-talets mitt.
Länge låg de svenska facken i topp i världen när det gäller anslutning. Det gör de fortfarande, men på en betydligt lägre nivå. I många branscher har nio av tio varit med i facket. Men så ser det inte längre ut.
– Jag är forskare inom biokemi, säger Henrik, 34 år.
Är du med i facket?
– Nej, det är jag faktiskt inte. Det känns som om jag inte har någonting på att vinna på att vara med i facket.
– Jag jobbar på lager, säger Jerry Dowland, 27 år
Är du mer i facket?
– Ja, metall. Jag har fått väldigt mycket hjälp.
– Jag jobbar på flyttfirma, på Stockholm stadsbud.
Är du med i facket?
– Nej, det tror jag inte att jag är.
Fackens medlemsantal har rasat. En halv miljon färre svenskar är med i facket i dag jämfört med 1990. Anslutningsgraden har sjunkit från 81 procent då till 71 procent i dag. Det är ett stort misslyckande för speciellt arbetarfacken som är organiserade i LO. Även för tjänstemän har anslutningsgraden sjunkit, men inte lika mycket.
Det har gått så långt att arbetsgivarorganisationerna täcker in betydligt större andel av de anställda än vad facken gör i dag. Det visar forskning från Lunds universitet.
Vad jobbar du med?- Rivning och sanering.Är du med i facket?- Nej, har inte råd just nu.
Det är bland de mest utsatta som medlemsantalen minskat mest – bland de unga och invandrare. Det är ett tydligt tecken på att fackförbunden inte klarat av att hantera den nya situationen med fler osäkra anställningar eller ännu lösare förbindelser till jobbet.
Medlemsraset för unga är dramatiskt. 1993 var sju av tio anställda i åldern 16 till 24 år med i facket, 2010 var det bara var tredje. Det är en halvering på 17 år. Förtroendet för facket är utmanat.
Den facklige veteranen Kurt Junesjö är arbetsrättsjurist och var i många år chef för LO-TCO Rättsskydd. Han anser att facken alldeles för lätt har accepterat de senaste årens förändringar.
– Ska man gå med i facket då ska facket leverera någonting också och jag menar nog att under de sista 10, 15, 20 åren så har facken faktiskt inte levererat så mycket. Man går ju inte till en affär och handlar där varorna inte blir levererade. Jag tror att detta att man inte går med i facket är kortsiktigt och långsiktigt negativt för den ungdom som inte inser att man måste göra det. Samtidigt kan jag förstå varför inte ungdomar går med i facket om de inte levererar någonting, säger Kurt Junesjö.
I två program har Kaliber berättat om hur dagens arbetsmarknad förändras, samtidigt som trygghetssystemen står still. Och fackförbunden har på samma sätt problem att hänga med i förändringarna mot mer lösa förbindelser på arbetsmarknaden.
Det menar bland andra författaren Isobel Hadley-Kamptz. I boken Frihet och fruktan, en samling essäer om nutida liberalism, tar hon bland annat upp den nya arbetsmarknaden.
– På det stora hela har fackförbunden stått ganska handfallna inför den här utvecklingen, kanske ungefär som den politiska vänstern, vi är emot den här utvecklingen alltså tänker vi ignorera den, säger hon.
– Jag heter Kina Andersson. Jag är frisör och jobbar på Rabarber frisörer i Stockholm och är egenföretagare här, har enskild firma.
I frisörsalongen på Östermalm i Stockholm hyr alla sina stolar som egna företagare.
Är du med i facket?
– Nej, det är man ju bara, säger jag då, om man är anställd. En del är nog det, jag tror inte att alla anställda är det heller, men jag är absolut inte det.
Just frisörer är en LO-grupp där många under de senaste åren gått över till att vara ensamföretagare.
– Man får som ett helt kit när man är ensamföretagare, man får sköta sig själv. Göra sina egna inbetalningar, försäkringar och allt som behöver göras. Så facket känns som om det är väldigt långt bort för mig.
Antalet ensamföretagare i Sverige har fördubblats på 15 år. Och som vi berättat tidigare i Kaliber används vissa av dem i praktiken som vanliga löntagare av arbetsgivare. En del är till och med tvungna att bli företagare, så kallade F-skattare, för att få jobba kvar. De är ofrivilliga företagare.
Här står flera fackförbund handfallna. Facken är till för löntagare, inte företagare. Men problemet är att de här ensamföretagarna har mer gemensamt med löntagarna än med företagare.
I förra veckans program hörde vi Karin, som efter över fem år på ett statligt verk fick veta att hon inte längre fick jobba kvar, om hon inte kom tillbaka som F-skattande konsult.
– Nej men jag fick frågan rakt ut, att om du vill så finns det ju möjlighet att jobba som konsult om du har F-skatt för vi kan ju inte anställa dig, säger Karin.
Den som känner sig tvungen att ta ett sådant erbjudande som Karin fick, kan inte ens vara säker på att hon är välkommen i facket. Då står man helt ensam.
Kaliber har kartlagt fackförbundens inställning till ensamföretagare. Vi har ringt till alla fackförbund inom LO och TCO och till Saco centralt för att ta reda på hur förbunden hanterar f-skattande medlemmar.
Inom LO var F-skattare fram till för några år sedan i princip utestängda ur alla förbund. De gemensamma stadgarna för LO-förbunden ändrades dock 2008 för att öppna upp för denna grupp. Hittills har dock bara två av förbunden, Musikerförbundet och Handels, börjat erbjuda service för f-skattare. I nio av femton LO-förbund är F-skattarna fortfarande inte välkomna. Bland tjänstemannafacken i TCO är det sex av femton förbund som inte släpper in F-skattare alls medan däremot alla akademikerförbunden i Saco välkomnar dem.
Wanja Lundby-Wedin är ordförande i LO. Hon är väl medveten om att den här gruppen ibland hamnar utanför fackets arbete.
– Vi är ju en organisation som företräder löntagare i deras relation till arbetsgivaren där vi kan företräda dem i relation till arbetsgivare om någonting har inträffat, men framför allt för att teckna kollektivavtal som ska tala om vilka villkor som ska gälla. Vi har ju inte den möjligheten för en egenföretagare. Vi kan inte företräda gruppen egenföretagare gentemot en arbetsgivare. Vi kanske kan företräda enskilda personer om vi väljer att göra det och det har en del av våra förbund gjort. Har man varit medlem i facket kan man ofta komma och få råd och stöd på vägen, men vi har ingen generell bild av att egenföretagarna är organiserade hos oss just för att de inte är löntagare.
Den här formen blir ju konstig då, för egentligen är de ju fördolda löntagare. Vad finns det för svårigheter för er där? De kanske behöver bli företrädda av ett fackförbund men de faller lite utanför den kategorin?
– Nej men det här är ju frågor som jag tycker att vi måste vara öppna för att diskutera om vi ska bli bättre på att företräda de företagare som, ja man kan ju kanske välja att jag fortsätter att vara medlem i facket för att jag vill egentligen inte vara egenföretagare, så fort jag får ett jobb vill jag jobba igen. Att hävda deras relation om man missbrukar begreppet egenföretagare ifrån enskilda uppdragsgivare, det kan vi göra. Men jag tror att det ä svårare att ta sig an hela gruppen. Men jag är öppen för att vi för en sådan diskussion om våra förbund upplever att det här är någonting som de vill lyfta in och bli mer generellt inom LO, säger Wanja Lundby-Wedin.
Isobel Hadley-Kamptz, liberal skribent, igen.
– Däremot har jag länge efterlyst ett nytt fackförbund. Jag vill ju ha ett fackförbund för frilansar och egenföretagare lite oavsett bransch, både som en politisk sammanslutning som arbetar för bättre villkor och för gemenskap och kollektiva försäkringar och sådär därför att fackförbundet är ju egentligen den frivilliga sammanslutningen, att vi går ihop för at vi är starkare tillsammans och det finns ju ingen självklarhet att det bara skulle gälla människor som är fast anställda genom några gamla principer
Fackets allt svagare roll i samhället får konsekvenser. För dem som vill ha fackets stöd, förstås, men också för de som vill erövra en del av fackets utrymme. Tillbakagången har helt enkel skapat nya affärsmöjligheter. När det finns utrymme för ett privat företag att utmana facket och erbjuda trygghet till löntagarna blir det ett tydligt symptom på att facken tappat förtroende hos stora grupper.
Vi är på Blasieholmen i Stockholm. Här håller det nystartade företaget JobbGarant till. Det är klassisk mark, men inte för facken, utan för arbetsgivarna. Ändå är det arbetstagarna företaget vill erbjuda trygghet och service.
Vilken utsikt!
– Ja, det är en grym, både lokal och läge och alltihop.
Med JobbGarant vill Karl Wallin och Johnny Swensson fylla den lucka de tycker att facken har lämnat öppen. Målgruppen är speciellt alla de unga personer som inte är med i ett fackförbund.
– Vi ser oss som ett alternativ till facket och i första hand för de som har valt att inte gå med i facket utan står utanför det skyddet.
När JobbGarant lanserade sitt företag för några månader sedan kunde man i flera medier läsa rubriker som:
Nu hotas fackförbunden"
"En privatisering av det fackliga"
“Företag som utmanar fackets monopol”
De vill vara ett alternativ till dagens fackförbund. Ett alternativ där ideologi inte spelar någon roll utan där försäkringslösningen är det viktiga. Idén föddes för nästan två år sedan.
– Vi diskuterade, är du med i facket, nej, är du med i facket, nej. Tycker du det facket erbjuder är bra, ja, egentligen tycker jag att det finns mycket bra i det, men varför har vi valt att inte gå med, nej, det känns inte relevant för mig, jag är inte intresserad av att få min lön förhandlad av någon annan och de bitarna. Och sedan började vi spåna på det här. Den här marknaden, hur många är det som tänker som oss? Så sökte vi statistik på det och annat och såg att en väldigt stor del av den yngre generationen på arbetsmarknaden har valt att inte vara med i facket.
Johnny Swensson tror att JobbGarants affärsidé, att konkurrera med facken med lägre pris vad gäller försäkringar och service, fungerar på dagens mer och mer individualistiska arbetsmarknad.
– Det är svårt att få med folk bara i rent ideologiska perspektiv, i och med att intresset från gemene man inte är så stort. Man ser det mer som, vad är det jag får för pengarna. Kan någon motivera det är man beredd att betala. Där har inte facket lyckats nå ut, vad är det egentligen de erbjuder sina medlemmar? Man har pratat med övergripande om att vi ska kämpa tillsammans, den svagare mot arbetsgivaren, men jag tror inte att alla upplever det så i dag. Man har en annan relation till arbetsgivaren. Är man duktig och man inte får det man vill ha så väljer man att byta arbete i dag.
Men Wanja Lundby-Wedin, ordförande för LO, reagerar skarpt mot tanken att ett företag kan ersätta fackens roll.
– Jag måste säga att jag blir upprörd när jag hör det, för det här är företag som profiterar på unga människors situation. Jag blir rätt upprörd när man säger att man är ett alternativ till facket, det här är inte en fackförening, det är inte ens en gul fackförening. Det här är ett privat företag som vill tjäna pengar på unga människors otrygga ställning i arbetslivet genom att måla ut sig som ett alternativ som är moderna och det tycker jag är rätt grymt.
Men facken tappar medlemstal och som du säger, man lyckas inte riktigt nå de här grupperna som är visstidsanställda, unga. Har ni misslyckats att hänga med i den utveckling på arbetsmarknaden som har skett?
– Jag tror inte att vi har misslyckats att hänga med, men jag tror inte att vi tillräckligt tidigt såg utvecklingen, för det har alltid varit så att unga vuxna har haft lägre organisationsgrad och det har nog byggt på det här att – jag kommer in på tillfälligt jobb, när jag får mitt fasta jobb då går jag med i facket. Och eftersom de flesta efter en ganska kort tid har fått ett fast jobb så har det varit okej på något sätt. Men jag tror att vi var lite sena att se att det här blev inte ett fast jobb, utan det blev ett nytt tillfälligt, och ett nytt tillfälligt, och ett nytt tillfälligt… Och där hängde vi inte med, så tror jag att man kan uttrycka det.
Kan det vara så att ni har haft en vilja att stoppa förändringen, istället för att nå de grupperna som förändringen har skapat?
– Nej, men jag tror att man måste göra både och. Men det klart att vi kanske har tänkt att det skulle gå tidigare att stoppa den utvecklingen. Det har inte gått.
Vi har tagit med oss berättelserna som har hörts i den här serien till Hillevi Engström som är moderat arbetsmarknadsminister. Hon har slitit av korsbandet under en skidresa och kommer haltande in i rummet.
Under decennier samarbetade moderaterna mest med arbetsgivarna och tog avstånd från många av fackens förslag. Men i dag låter det annorlunda, det är en ny moderat vi möter.
– Det som jag kan känna en viss oro för är att fackens organisationsgrad sjunker och det tycker jag är oroande och det är inte alls bra för den svenska modellen. För det är viktigt när man är på arbetsmarknaden att man omfattas av kollektivavtal och inte minst unga människor tenderar ju i lägre grad att bli medlemmar i facket. Det är viktigt att arbetsgivarna också är organiserade för det är själva grunden för att vår modell ska hålla och fungera väl.
Men den största nedgången i fackens medlemstal, en kvarts miljon medlemmar, kom 2007 och 2008 just när Alliansregeringen genom en lagändring kraftigt höjt avgifterna till A-kassorna, som ju är anknutna till facken. Det har bland annat sociologiprofessor Anders Kjellberg i Lund visat. Hillevi Engström tror dock inte att regeringen bidragit till fackens nedgång.
– Det är ju en långvarig trend att facken tappar medlemmar, vissa fack – andra växer ju. Och då kan man fundera på varför växer till exempel Unionen, varför växer Ledarna och varför tappar en del LO-fack? Det tycker jag är en viktig hemläxa. Skulle vi ha en trend där det här bara fortsätter då kommer vi i en annan situation och då finns det en risk för den svenska modellen skulle jag säga, på lite längre sikt.
Om jag bara får återgå till den frågan jag hade, att ni höjde de här avgifterna, kan det ha försvårat fackförbundens situation?
– Jag skulle inte vilja se det så. Jag tycker att A-kassan är A-kassan och facken är facken, så jag kan inte säga vad som beror på vad, varför man tappar medlemmar. Men den viktigaste orsaken tror jag är att facken inte är tillräckligt attraktiva för vissa medlemsgrupper som de skulle kunna organisera. Jag tror till exempel, inom LO till exempel tror jag att det skulle vara väldigt positivt för medlemsantalet att man inte hade den starka kopplingen till socialdemokraterna. Min egen dotter jobbar i handeln och den där kopplingen till socialdemokraterna tycker många handelsanställda inte är positiv. På samma sätt som jag inte tycker att man ska vara kopplad till moderaterna heller, utan facken ska vara självständiga från politiken.
Kaliber berättar om de som ska förhindra att personer faller igenom skyddsnäten på arbetsmarknaden. Vi har talat med facken och med arbetsmarknadsministern. Men när man är verkligt utsatt är det de sociala trygghetssystemen som ska fånga upp en.
Där är socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ansvarig. Han är moderat och har hand om sjukförsäkring och pensioner. Han talar om vikten av att få till system som fungerar även när arbetsmarknaden förändrats.
– Jag ser fullt ut att ett 100 år gammalt system inte i varje detalj är optimalt för dagens moderna arbetsmarknad. Men jag vill samtidigt säga att jag tycker att den svenska välfärdsmodellen i grund och botten funkar ganska bra. Att vi ska värna det som är gott och inte tro att vi med några enkla pennstreck kan göra om allt utan att ta några stora risker. Det tycker jag inte att vi ska göra.
Emma Karlén arbetar som målare i egen firma. Hon nekades graviditetspeng när hon tvingades avstå från jobb under graviditeten eftersom hon utsätts för farliga kemikalier när hon skrapar färg. Bara anställda får graviditetspeng i de lägena.
– Det är ju inte det att man inte tycker att det finns faror utan man vill inte hjälpa till för att de inte tycker att man omfattas av lagen om man är egenföretagare, säger Emma Karlén.
Hade Emma Karlén varit fastanställd hade hon fått graviditetspeng, men eftersom hon var egenföretagare blev hon utan.
Ulf Kristersson konstaterar att det finns skillnader mellan anställda och egenföretagare som inte helt går att bortse från i fall som Emma Karléns.
– Egenföretagare kan påverka rätt så mycket mer, både sina inkomster och hur mycket man arbetar. När man är sin egen chef har det många fördelar och också många tunga förpliktelser som andra människor inte har. Det är nog den grundläggande orsaken till att det inte är exakt samma system. Samtidigt är det så att med offentliga försäkringar så behöver man ju också veta att det går rätt till och det klart att om man fattar alla beslut själv så måste kontrollsystemen också vara sådana att det inte missbrukas av människor som vill missbruka det.
Är den sorters skillnader rimliga?
– Det finns säker rimlighet att man på några punkter har skilda regler, det tror jag också. Men jag tycker som jag sa att eftersom vi i Sverige vill att egenföretagare ska vara med i de här systemen så ju likare regler desto bättre.
Vi har träffat flera personer som fått det svårt på den nya arbetsmarknad vi ser växa fram.
En av dem är Lisa som inte fick sitt vikariat förlängt efter nästan två år på en förskola, eftersom hon då skulle ha fått rätt till fast jobb enligt LAS, lagen om anställningsskydd. I stället blev hon av med sitt jobb, det kallas i dag att bli “utlasad”.
– Det känns inte bra. Man ramlar omkull framför målet och man känner sig värdelös fastän man har gjort ett jättebra jobb.
– Jag blir ju oerhört bekymrad när jag kan se att en stor arbetsgivare som kommuner missbrukar ett system.
Vi är tillbaka hos arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Hon reagerade på berättelsen om utlasningen av Lisa.
– Det är viktigt till exempel i det här fallet att barnskötaren kontaktar sitt fackliga ombud och att man tar upp en förhandling med arbetsgivaren, vad man har för avtal i den kommunen eller sådana saker. För det klart att det inte är rimligt att man löser personalförsörjning på det sättet. Grunden är ju tillsvidareanställningar.
Hur ser du på att det förekommer, inte i liten utsträckning heller?
– Min uppfattning är att det fungerar väldigt väl på den svenska arbetsmarknaden. De exempel som tas upp i det här programmet är inte det typiska för den svenska arbetsmarknaden. Då skulle vi ha haft mycket fler konflikter. Istället kännetecknas Sverige av ett land där parterna tecknar ansvarsfulla avtal och kommer överens och med väldigt låg konfliktnivå. Men facken måste också ta ett ansvar för dem som inte är tillsvidareanställda, utan de som är i det här gränslandet, som är mitt emellan.
Karin som hade arbetat i fem år på ett statligt verkblev erbjuden att komma tillbaka som ensamföretagare, annars skulle hon få sluta.
Företeelsen, att ensamföretagare får ta över jobb som tidigare gjorts av anställda, har vuxit fram under de senaste åren och sprider sig nu till nya branscher. Den här sortens konstruktioner underlättas av att alliansregeringen 2009 ändrade lagen så att det numera räcker med en uppdragsgivare för att bli ensamföretagare.
Det förslag Karin fick anser arbetsmarknadsministern inte är acceptabelt.
– Det är inte på det sättet att en arbetsgivare och en arbetstagare kan komma överens om det här, där är Arbetsdomstolen väldigt, väldigt tydlig. I det fallet att facket skulle stämma in arbetsgivaren till Arbetsdomstolen så är det inte alls säker att AD skulle fatta ett sådant beslut. Du och jag kan inte ens komma överens om att du är konsult hos mig. Det beror på hur du arbetar, hur du använder mina lokaler, vad som gäller i din specifika anställning. Så mitt råd, speciellt om du är på ett statligt verk det är att kontakta facket och att facket tar upp den här frågan till prövning. För det är helt enkelt inte tillåtet att göra på det sättet. Jag blir väldigt upprörd när jag hör sådana här saker för så får man inte använda de arbetsrättsliga reglerna. De är till för att följas på samma sätt som brottsbalken är till för att följas. Vi har regler i Sverige, vi har kollektivavtal och utgångspunkten är att de följs, annars så ska man tvista om det eller pröva det i domstol.
Men har inte ni underlättat för arbetsgivare att ta in folk eftersom de bara behöver ha en enda arbetsgivare?
– Nej men i grunden, det som vi har gjort är att vi har underlättat för människor att starta företag. Det är själva syftet med att det ska vara enklare att få en F-Skattsedel. Det tycker jag i grunden är bra. Vi behöver fler företagare i Sverige och inte färre och vi ska försöka se till att det inte missbrukas. Men för en enskild person kan det i vissa fall vara bra att vara uppdragstagare till en enda kund. Det tycker inte jag att vi ska säga nej till, säga nej till en sådan jobbchans.
Ni vill ha fler företagare, men jag antar att ni inte vill ha fler ofrivilliga företagare som mer eller mindre blir tvingade att bli företagare för att deras före detta arbetsgivare vill det. Kan inte den här ändringen slå helt fel för de personerna?
– Grunden är att vi vill få fler företagare och grunden är ju förstås frivilliga företagare. Som jag också nämnde, när det har varit tidigare anställda som sedan blir företagare med F-Skattsedel så finns det ju möjlighet att få det prövat menar jag. Och Arbetsdomstolen har några sådana fall nu och man har prövat några sådana fall tidigare. Så det går alltså inte, enligt min uppfattning, att omvandla anställda personer till egna företagare utan vidare. Varje sådant fall kan prövas i domstol.
Men även om Hillevi Engström inte anser att förändringen av reglerna om F-skattsedeln är något problem, så visar en kartläggning Kaliber gjort att alliansregeringen i dag inte har stöd i riksdagen för sin politik i den frågan.
Vi har frågat riksdagspartierna om de vill återställa regeln så det krävs minst två uppdragsgivare för att få F-Skattsedel. Det visar sig att alla oppositionspartier, inklusive Sverigedemokraterna, vill att det gamla kravet på minst två uppdragsgivare ska gälla. Det finns i vår inga motioner i riksdagen med krav på att regeln ska återställas – men Kaliber har talat med flera riksdagsledamöter som kan tänka sig att väcka frågan i utskottet.
Om alla partier då står fast vid sin åsikt kommer regeringen att förlora omröstningen och kravet på två uppdragsgivare kan återinföras.
Den här serien om osäkerhet på arbetsmarknaden startade hos Soile Savelius i Västerås, som arbetar som timvikarie. Hon berättade då om hur hon inte gick någonstans utan sin mobiltelefon.
– Toasitsen ligger den på när jag står i duschen. Nu ligger den med min almanacka med mobiltelefonen uppe på. Jag har telefonen på högsta volym på natten utifall det kommer någonting på morgonen, så vaknar jag.
Soile Savelius har arbetat som timvikarie i ett och ett halvt år. När ett arbetspass blir ledigt är hon en av flera personer som får ett sms, den som snabbast svarar på sms:et får passet. Soile Savelius berättade för två veckor sedan om att hon snart inte orkar mer.
– Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. För det är tärande.
Hillevi Engström minns tydligt Soile Savelius från programmet.
– Jag blev också upprörd när jag hörde det i reportaget, det var ju också från en kommun. Där tycker jag det är viktigt att kommuner och alla offentliga arbetsgivare, stat och kommun, statliga myndigheter och företag, tar ett stort arbetsgivaransvar, ett moraliskt ansvar också att lösa personalförsörjningen på längre tid. Jag tror att man aldrig kommer ifrån att man måste ha timvikarier, men man måste förhandla och komma fram och teckna avtal, vad ska vara rimligt. Och det klart att den beskrivningen som gjordes i Kaliber, det låter ju helt orimligt att man ska passa telefonen dygnet runt. Så tror jag ingen vill ha det på den svenska arbetsmarknaden.
Programmet är gjort av Tredje Statsmakten Media AB för Kaliber.
Researcher: Erik Petersson
Producent: Lars Truedson
Exekutiv producent på Sveriges Radio var Eskil Larsson, [email protected]
Egenföretagarna blir fler och fler men för alla är det inte frivilligt. Entreprenörsandan drivs inte alltid efter en längtan efter frihet - många gånger snarare av ett tvång. Kaliber kan berätta om de ofrivilliga företagarna och ett trygghetssystem som byggdes för ett samhälle där alla var fastanställda.
Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop. I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten.
Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon.
– Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag.
Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare.
Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner.
– Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat.
Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll?
Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden.
Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter.
Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation.
Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde.
En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer.
– Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo.
Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet.
– Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här.
De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade.
Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen.
– Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period.
Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber.
Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan.
– När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt.
När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot, nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar.
– Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta.
De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem.
Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde.
– För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter.
Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet.
– Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning.
Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk. Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen.
Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme.
– Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år.
Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger.
– Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten.
Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde.
– Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset!
Får man fråga hur mycket du har lånat?
– Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar.
Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi.
Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in.
Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll.
Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot.
– Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon.
De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde.
Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön.
Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad.
Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne.
– Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg.
Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning.
I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken.
– Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven?
Vet du vad du har för skydd där?
– Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius.
När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut.
– Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller.
Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat.
– Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag.
I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka.
Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande.
Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen.
– Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt.
På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös.
– Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.
Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda.
Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda.
De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning.
Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år.
– Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning.
Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat.
– De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det.
Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta.
– Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb.
Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut.
Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller.
– Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa.
Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor.
Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism
– Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz.
Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver.
Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO.
– Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad.
Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna.
Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning.
Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats.
– Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommisionen, säger Samuel Engblom från TCO. Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommisionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med.
Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult.
– Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande.
Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås.
– Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till.
Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet.
– I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten.
Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det?
– Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill.
Det gör hon också.
– Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare.
Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det?
– Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna.
Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg.
Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms.
– Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag.
Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare.
Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber.
Researcher: Valeria Helander
Producent: Lars Truedson
Exekutiv producent: Eskil Larsson [email protected]
Rättegångar, tusentals protestbrev och urskog som tillfälligt räddas. I årets sista Kaliber går vi tillbaka och ser vad som hänt efter våra program. Vi har gått igenom reaktioner från er lyssnare och återvänt till företag, personer och myndigheter. Vi har hittat byten på chefsposter, uppmaningar till resenärer att inte slänga för mycket av gratismaten på buffén, och fler människor som drabbats av allvarliga biverkningar av läkemedel.
Det riktigt viktiga är att människor faktiskt skickas ut ifrån Sverige. Och det gör man bäst genom att de tre myndigheter som håller på med de här frågorna, Migrationsverket, gränspolisen och Kriminalvårdens transporttjänst arbetar aktivt med det här och ser till att fler människor skickas ut. Om man vet att människor finns på ett visst ställe och man faktiskt har koll på dem, då ska man plocka upp dem och skicka ut dem ur riket så fort som möjligt. (TV4) Så här sade migrationsminister Tobias Billström för ett år sedan, men hur har det gått? Kaliber på söndag - om människorna som lever i limbo.
Med ett enda samtal lurar de in oerfarna nyföretagare i dyra avtal. Och när kunderna försöker dra sig ur, används rättssystemet för att pressa dem på pengarna. Kaliber har granskat telefonförsäljarna som bluffar med rätten på sin sida. Andra medier:
Kaliber har granskat vad som händer med ungas rättigheter när de hamnar hos polisen.
"Jag är ju jäkligt fräsch ... vältränad. Och jag tänkte: sånt där kan inte drabba mig." Du läser hela reportaget här på söndag kl. 05, eller lyssnar kl. 12.
Sämre betyg och stökig arbetsmiljö när rektorer slutar på löpande band. Kalibers granskning visar att rektorsbyten på svenska skolor är många och täta. Och de som får betala priset är eleverna.
Svenska skolor har blivit sämre på att hjälpa alla elever till godkända resultat.Skolinspektionen har påtalat stora brister. Men Kalibers granskning visar att många kommuner under lång tid inte har gjort något åt problemen.
Unga tjejer i hederskonflikter uppmanas att ta sina liv. Det avslöjade Kaliber för fem år sedan.Då lovades satsningar för att komma åt förövarna. Men i dagens Kaliber berättar vi om fallen som aldrig når domstolarna, och där föräldrar och släktingar går fria.
Biltvätten är skonsam mot bilen och du slipper göra jobbet. Men de som tvättar din bil för hand får betala ett högt pris.Kaliber kan avslöja hur asylsökande och papperslösa utnyttjas som billig arbetskraft under slavlika förhållanden.Skatteverket kallar det människohandel. Samtidigt ger Arbetsförmedlingen stöd till de illegala verksamheterna.
Trots att det är förbjudet att testa smink som läppstift och maskara på djur inom hela EU kan Kaliber avslöja att svenska tuppar föds upp med enda syfte att bli antirynkkrämer och läppförstoringar. Oetiskt, säger kritikerna, och en lucka i lagen att svenska djur kan födas upp bara för att bli till skönhetsprodukter. En rättighet för kunden att själv välja, säger tillverkaren.Och Jordbruksverket, som har ansvar för djurskyddet, har ingen aning om produktionen.
Rädd för sig själv och ständiga självmordstankar. Så beskrivs Elin första gången i sin journal när hon 14 år gammal skrivs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm hösten 2008.Ett par månader senare, i väntan på en plats på en specialiserad ätstörningsklinik, hoppar Elin från ett fönster i sin pappas lägenhet. I en väska har hon packat några gosedjur och sin dagbok. Kalibers granskning av den svenska ätstörningsvården visar att det saknas alternativ för de barn och unga som är svårast sjuka. Endast ett fåtal landsting kan erbjuda specialiserad heldygnsvård, så kallad slutenvård. Och hos landets patientnämnder finns många klagomål om att inte få specialiserad behandling.BUP blir sista anhalten när ingen annan hjälp finns att få.
Gräv inte, leta inte efter brott, låt bli gamla utredningar - så kan det låta enligt flera inbrottsutredare som Kaliber har varit i kontakt med.De kommer från olika delar av landet, men berättar samma sak:Istället för att utreda svårlösta inbrott, uppmanas poliser av sina chefer att lägga ner, och satsa på enklare brott, som snabbt ger pinnar i statistiken. Kaliber fortsätter granskningen av polisens hantering av bostadsinbrotten. Och vi åker till Storbritannien, där polisen procentuellt sett löser fyra gånger fler bostadsinbrott än i Sverige.
En bok full med namn och telefonnummer - till nya kriminella vänner.Martin berättar att det var det enda han kom ut med efter att ha avtjänat ett 9 månader långt fängelsestraff för våldsamt upplopp i samband med EU-toppmötet för tio år sedan.Kaliber har letat rätt på dom som dömdes efter kravallerna i Göteborg för att ta reda på vad som hände sedan.Och vår granskning visar att det var unga människor med en tydlig politisk agenda som var i Göteborg de här dagarna, men också kriminella ungdomar som tog tillfället i akt att slåss mot polisen.Många av de dömda hade en kriminell bakgrund redan 2001 - och var tredje person har efter kravallerna begått nya brott och blivit straffade igen.
Ät tills du storknar från de välfyllda bufféerna. Perfekt för barnfamiljer med glassugna ungar och hungriga tonåringar. Så säljer Sveriges största resebolag all inclusive där du betalar all mat och dryck innan du ens har lämnat landet. Kaliber har granskat baksidan av de hotell som Sveriges största resebolag - Ving, Fritidsresor och Apollo - använder sig av när de säljer all inclusive med löften om miljöansvar. Vi har varit i soprummen. Och den gröna bild resebolagen målar upp visar sig vara allt annat än grön.
"Lämna plånboken hemma" och "skönt att slippa tänka på vad det kostar" - så marknadsförs den växande trenden med att åka på all inclusive-semester.Men Kaliber har granskat vad all inclusive innebär för dem som inte är turister - för småföretagarna utanför hotellen och inte minst för dem som gör vår perfekta semester möjlig - hotellpersonalen. Vi har åkt till Turkiet, Mallorca och Gran Canaria och kollat hotellen som Sveriges största resebolag använder sig av. Och den bild Ving, Fritidsresor och Apollo vill ge av all inclusive går inte alls ihop med vad vi har hittat.
Den nya DNA-lagen skulle hjälpa polisen att sätta fast fler tjuvar. Men de uppklarade inbrotten har istället blivit färre.Förundersökningen läggs ner - spaningsuppslag saknas.Så låter beskedet till tiotusentals svenskar som varje år får sina hem länsade och i många fall sin nattsömn förstörd och sin trygghet sönderslagen.För år efter år är polisen lika usel på att gripa inbrottstjuvar, trots höga ambitioner och kraftfull ny lagstiftning.Kaliber har granskat polisens hantering av brottet som i statistiken kallas mängdbrott eller vardagsbrott, men som många brottsoffer upplever som ett stort trauma.
Miljöcertifierade skogsbolag hugger ner unika skogar de lovat att lämna och säljer virket som miljövänligt. Kaliber har granskat miljömärkningen i skogen, som lovar brett men håller tunt. Alla större svenska skogsbolag lovar att de bedriver ett miljövänligt skogsbruk. De är miljöcertifierade enligt den internationella organisationen FSC, Forest Stewardship Council, och hävdar att de följer regler som är mycket hårdare än vår egen lagstiftning. Men i verkligheten är bilden en annan.I en tredjedel av sina avverkningar når bolagen inte ens upp till lagens krav om miljöhänsyn. Lokalbefolkningen ser sina svampskogar försvinna, tvärtemot regler om social hänsyn. Och det heligaste av allt, skyddsvärda så kallade nyckelbiotoper anmäls för avverkning, och försvinner, trots att det är tabu och strider mot det de har lovat.
Svenska skogsföretag skövlar skog som enligt lag ska lämnas orörd - men går ändå fria.Och ett telefonsamtal från en vd på ett av de största bolagen kan räcka för att känslig statistik ska stoppas.Oersättliga naturvärden försvinner - samtidigt som en ansvarig myndighet står och ser på. Procentuellt sett har Sverige avverkat mycket mer urskog än vad man exempelvis har i Brasilien. Skyddsvärd skog huggs fortfarande ner, och hela 37 procent av avverkningarna strider mot lagens krav vad gäller miljöhänsyn. Men straffen uteblir, eftersom paragrafen i skogsvårdslagen inte är konstruerad för att fälla någon i domstol.Den svenska modellen i skogsbruket bygger på frihet under ansvar. Kaliber kan visa hur en svag lagstiftning ger bolagen fritt spelutrymme i skogen.
De säljer drömmen om ett smalare och lyckligare liv. Men priset kan bli högt.Tveksamma medicinska råd har lett till brustna tarmar och akuta sjukhusbesök. Och franchisetagare står med kraschad privatekonomi.Kaliber granskar stjärnskottet på den svenska bantningsmarknaden - Xtravaganza. Bantningsindustrin blomstrar i Sverige. Det finns en djungel av olika företag och metoder att välja mellan. Xtravaganza lovar snabb och säker viktminskning med så kallade VLCD-produkter - lågkalorisopppr med extremt lågt kaloriinnehåll - och en lönsam verksamhet för småföretagare.Och visst finns det de som är nöjda, säkerligen en hel del, men säsongens första Kaliber handlar om de kunder som hamnat på akuten och de franchisetagare som inte fått sin del av den lönsamma kakan.
En morgon ringer två poliser på dörren för att hämta 11-åriga autistiske "Elias" i Torsby. Efter att skolans rektor sagt att skolan inte längre klarar av att ha kvar Elias har politikerna i Torsby bestämt att han måste flytta från kommunen och börja i en skola 35 mil hemifrån. Mammans "negativa eller i vart fall tveksamma inställning" till flytten gör att Elias tvångsomhändertas och nu får han inte ens komma tillbaka till Torsby på besök. Argumenten för tvångsvård är övertygande tycker de domstolar som fattar beslutet. Men är de sanna? Kaliber har granskat fallet och hittat en rad felaktiga uppgifter i den ansökan som låg till grund för tvångsflytten av Elias.
Ett värdigt och humant återvändande - så formuleras den svenska politiken. Men bakom retoriken ryms också handfängsel och lugnande mediciner. Och många av de utvisade är snart på flykt igen. Irakier som inte frivilligt lämnar Sverige ska återvända "stegvis, humant och under ordnade former". Och Irak ska i sin tur se till att irakier kan återvända utan att behöva befara "trakasserier, hotelser, förföljelser, diskriminering, åtal eller några andra former av straffåtgärder". Så står det i återtagandeavtalet som Sverige tecknat med Irak. Kaliber handlar idag om en annan sida av utvisningarna från Sverige. Om hur de går till, och vad som händer sen - när den svenska transporttjänsten lämnat av personerna i Bagdad och rest hem igen.
EQ, social kompetens, positivt tänkande tar tid från svenska, matte och engelska. I många svenska skolor får den vanliga undervisningen maka på sig för att ge plats åt livskunskap - ett ämne som inte finns med i några nationella kursplaner. Det visar en granskning som Sveriges Radios Kaliber har gjort. Ett lagbrott anser Skolinspektionen, som nu inleder en egen granskning. Samtidigt vittnar eleverna om kränkande behandling på lektionerna. Och rektorer och skolchefer är besvikna på program som sålts in med falsk marknadsföring. Kaliber fortsätter granskningen av livskunskapen - ämnet som inte finns.
I Göteborg, Stockholm, Malmö och andra städer har aktivister från Djurrättsalliansen lyckats få butiksägare att skriva på kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Djurrättsalliansen är den organisation som syns och hörs mest såväl i medier som på gatan - och de säger att de bara utövar påtryckning med demonstrationer och andra lagliga metoder.Men Kalibers granskning visar att kopplingarna till personer som använder sig av hot, skadegörelse och trakasserier är tydliga. Och kontrakten som butiksägarna motvilligt skriver på bygger näst intill på ren utpressning och bedöms som olagliga.
Livskunskap - ämnet som tusentals elever har på sina skolscheman - ska minska mobbning, psykisk ohälsa och lyfta betygen. Men metoderna som nu sprider sig på de svenska skolorna ifrågasätts, samtidigt som marknaden att sälja dem bara blir större och större.Kalibers granskning visar att det vetenskapliga stödet för programmen inte håller. Och kritiker menar att övningarna kränker barnens integritet och rentav kan vara skadliga om de inte utförs av terapeuter.
Unga med neuropsykiatriska funktionshinder ska inte tvångsvårdas om deras beteende beror på diagnosen. Men hur efterlevs den nya rättspraxisen?I Kaliber idag ska vi berätta om några dokument som helt vänt upp och ner på tvångsvårdssystemet - utan att någon tycks ha märkt det.Programmet handlar om ungdomar med utvecklingsstörning eller andra funktionshinder som autism, asperger och ADHD och som hålls inlåsta på institutioner. En av dem är Malin.
Varje år går tusentals företag i konkurs och många av dem är småföretagare. De flesta ser konkursen som ett misslyckande och försöker gå vidare. Och många tror efter en tid att de kan det. Men så är det inte. Kaliber handlar i dag om en okänd och lönsam indrivningsverksamhet som gör gamla skulder till nya. Reporter Matilda Uusijärvi och producent Rolf Stengård.
Vi har hört om dem på radio, sett dem på teve och läst om dem i tidningarna. Bärplockarna som dyker upp i Sverige varje år i början av juli, med drömmar om pengar och ett bättre liv. De kommer från Kina, Bangladesh, Thailand och Vietnam och det brukar gå några veckor, sedan kommer berättelserna om uteblivna löner och om skumma bärföretag. Och så till sist, framåt höstkanten åker bärplockarna hem igen, ännu fattigare än de var innan de kom till Sverige. Sedan glöms allting bort, tills nya bärplockare dyker upp nästa år och allt börjar om igen. Kaliber söker svar på följande frågor: Vad händer bärplockarna när de kommer hem? Kommer de överhuvudtaget hem? Vilka är det som tjänar pengar på att de kommer hit? Och vilka myndigheter är det som gör det möjligt för dem att komma?
Kaliber 17 oktober 2010. Knytnävsslag, danska skallar och sparkar mot huvudet. Fotboll är inte alltid en ärlig kamp om vem som är bäst. Och det våld som kan ge fängelse om det utövas ute på stan, behöver inte ge mer än några missade matcher om det händer på en fotbollsplan. Kaliber har granskat det våld som i skuggan av huliganismen får gå obemärkt förbi nämligen spelarnas eget.
Kalibers granskning av dagsböterna kan leda till en lagändring. Ungdomsstyrelsen fattar snart beslut om de ska kräva tillbaka de 9,8 miljoner i statsbidrag som de betalat ut till religiösa ungdomsförbund. Och de mordhotade tjänstemännen i varglänen har fått en lugnare tillvaro.
Miljoner i statligt bidrag tilldelas varje år landets religiösa ungdomsförbund av Ungdomsstyrelsen. Ett av kraven är att förbunden ska verka för alla människors lika värde och vara fria från diskriminering. Men homosexuella stängs ute från förbundens olika poster och de som är öppet homosexuella får utstå påtryckningar. Ungdomsstyrelsen har inte frågat om förbundens syn på homosexualitet. Men det har Kaliber och P3:s Brunchrapporten gjort. Vi har frågat samtliga religiösa ungdomsförbund som får bidrag hur de ställer sig till homosexuella. Ett av svaren kommer från Pingst Ungs ordförande Edward Sköllerfalk: - Själva beteendet kan vi inte acceptera, men vi accepterar människorna. Vet du mer? Hör av dig till oss!
Ungdomsorganisationen Ny Generation uppmanar barn och unga att frälsa sina klasskamrater under skoltid. Deras kristna budskap sprids med hjälp av statliga bidrag. Men skolorna ska vara fria från religiös påverkan enligt läroplanen. Skolverket anser att Ny Generations metod är tvivelaktig. Och deras budskap - det är fundamentalistiskt, säger kritikerna. Kaliber och P3:s Brunchrapporten granskar en organisation som vuxit sig större i Sverige än något av de politiska ungdomsförbunden. Vet du mer? Hör av dig till oss!
Unga flickor som blivit våldtagna strippas av manlig personal. Självmordsbenägna ungdomar lämnas ensamma i bara underkläderna. Och tolvåriga flickor tvingas torka upp sina egna spyor. Detta är några av de saker som sker när barn och ungdomar sätts i isoleringscell på Sveriges statliga ungdomshem. Kaliber fortsätter sin granskning av tillvaron på ungdomshemmen. En granskning som återigen visar på de stora olikheterna i villkoren för dem som är intagna på landets fängelser och för dem som tvångsvårdas på våra ungdomshem. Vet du mer? Hör av dig till oss!
Barn och unga som tvångsvårdas på statens ungdomshem nekas att vistas utomhus. Något som aldrig skulle hända de grovt kriminella vuxna på Sveriges mest slutna fängelser - det skulle vara att bryta mot lagen. På ungdomshemmen är däremot de tvångsvårdade ungdomarna helt utlämnade åt personalens beslut. Nora var tvångsomhändertagen på ungdomshemmet Solgården, där ungdomarna bedömdes efter ett "pluppsystem". Röd plupp innebar att man inte fick gå ut. En låsbar avdelning på ett särskilt ungdomshem har fönster av pansarglas med galler utanpå. Att inte få gå ut innebär också att nekas all form av frisk luft. Nora började skära sig - för om hon skar sig tillräckligt djupt fick hon komma ut, till sjukhuset för att sys. Och det är inte bara på Solgården som ungdomar har nekats att få vara utomhus. Något som inte ens Sveriges grövsta brottslingar nekas. BO kritiserar ungdomshemmen Barnombudsmannen Fredrik Malmberg kritiserar Statens institutionsstyrelse (SiS). Debatt mellan Malmberg och SiS generaldirektör Ewa Persson Göransson i P1-morgon: Även Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, reagerar på reportaget. Här i en intervju i Ekot: Vet du mer? Hör av dig till oss!
För att de starkaste motståndarna skulle godta vargpolitiken tilläts licensjakt. Men acceptansen mot varg har inte ökat bland dem. Lokala organisationer som Folkaktionen ny rovdjurspolitik höjer nu rösterna även i politiken och kräver nollvision om varg. På lokal nivå märks vargmotståndet tydligast: kommunen Nordanstig utropade sig som en vargfri kommun, trots att sådana beslut inte får tas på lokal nivå. I Orsa tog kommunen i slutet av januari emot en skrivelse från Orsa Jaktvårdskrets där kretsen föreslår att vargar under inga omständigheter får flyttas, eller inplanteras i Orsa kommun. En dryg månad senare beslutade kommunstyrelsen att gå på jägarnas linje. Folkaktionen ny rovdjurspolitik låg bakom skrivelsen. De har blivit en röst som hörs i vargfrågan. Vet du mer? Hör av dig till oss!
Sönderskurna däck, förtäckta mordhot och trakasserier. Det har näst intill blivit vardagsmat för tjänstemän som jobbar med vargfrågor inom Länsstyrelsen. Nära hälften av dem har blivit hotade, trakasserade eller utsatta för sabotage. Och sammanlagt 40 procent har blivit utsatta upprepade gånger. Det visar Kalibers undersökning. Så här berättar de själva om hoten: En man avlossade skott i luften flera gånger då vi var i närheten. Samme man ringde upp mig senare och använde "könsord". Två däck sönderskurna på min privata bil som jag använder i tjänsten. Uttalanden som "Du ska veta att det finns folk som vill skjuta dig precis som de vill skjuta vargarna". Jag går mer sällan ut på krogen, jag undviker folkmassor där jag kan bli igenkänd, t.ex. marknader, lokala jippon etc. Vet du mer? Hör av dig till oss!
Många som begått brott och får dagsböter får betala för lite i böter. Särskilt tydligt är det bland män som köpt sex - varannan sexköpare under 2005-2008 har fått kraftiga sänkta dagsböter. Detta eftersom åklagaren i många fall inte anpassar dagsbotbeloppet till vad den dömde egentligen tjänar. - Jag tycker det är upprörande. Inte nog med att de här männen har brutit mot lagen, de kommer också undan med att betala mindre. Och det är inte acceptabelt i Sverige som rättssamhälle, säger politikern Inger Segelström som drev igenom sexköpslagen för elva år sedan. Riksåklagare Anders Perklev anser att den nuvarande ordningen med att fastställa dagsböter innebär problem. - Jag tycker att det är en brist i systemet och att systemet borde ändras, säger han. Ta del av bakgrundsmaterial till reportaget: Åklagarmyndigheten reagerar på Kalibers undersökning: Vet du mer?
Dagsboten ska svida lika mycket i plånboken oavsett om den som döms är fattig eller rik. Det säger lagen. Därför fastställs dagsbotens storlek i proportion till inkomsten. Den ekonomi den dömde har när domen faller ska ligga till grund för beslutet. Lika fall ska behandlas lika, det säger Legalitetsprincipen och det är också Domstolsverkets slogan. Av de 89 personer som dömdes för mutbrott i Systembolagsrättegångarna fick 53 personer betala för lite i dagsböter. Det visar en granskning som Kaliber har gjort. Vår undersökning visar också på ett system där den som ljuger om sin inkomst kan komma lindrigare undan än den som talar sanning. Ta del av bakgrundsmaterial till reportaget: Vet du mer?
Kaliber 20 december 2009: Vad hände sen? Vad hände efter rättegången i Mariestad om hängningen på häktet? Hur gick det för Amandine? Har regeringen startat en utredningen om Swedfunds biståndsmiljoner i Makedonien? Vad fick Robins och Marcus vittnesmål om kränkningar för konskevenser för Hallnadshem? Hur många skattefuskande teknikkonsulter har åtalats? HUr har reglerna ändrats kring bostäderna i Bergströmska stiftelsen i Jönköping som skulle gå till mindre bemedlade? Reportrar: Sanna Klinghoffer, Anna-Klara Bankel, Magnus Thorén, Annika H Eriksson och Anna Jaktén. Programledare: Anna Jaktén Producent: Sanna Klinghoffer
Kaliber 13 december 2009: "Det handlar om slaveri" - om nigerisk människohandel För två och ett halvt år sedan berättade Kaliber om en ny slags trafficing - från Nigeria till Norge med Sverige som transitland. Då fanns bara enstaka prostituerade nigerianska kvinnor i Sverige. Idag ser verkligheten annorlunda ut. Reportrar: Matilda Uusijärvi och Sanna Klinghoffer Producent Sanna Klinghoffer Programledare Anna Jaktén
Kaliber 12 december 209: Energidrycker: ofarlig läsk eller ungdomars eget uppåttjack? Ett program om energidrycker, som Red bull, Burn och Monster. Ett livsmedel som åsikterna går isär om. "Amfetamin light" kallas de av en överläkare. "Drycker som inte är hälsofarliga" säger livsmedelsverket. Kaliber har frågat närmare 700 skolsköterskor om deras erfarenheter och vad de tycker om åldersgränser. Reporter: Annika H Eriksson Programledare: Anna Jaktén Producent: Sanna Klinghoffer
Kaliber 2009- 11-29 Är det vård att bestraffa den som ställer sina skor snett? Eller att ge böter till den som tar en frukt utan lov? Kaliber granskar vårdmetoder på behandlingshem. Ska vi kalla det ordning och reda - eller ska vi kalla det pennalism och kränkningar? Reporter: Matilda Uusijärvi Programledare: Anna Jaktén Producent: Sanna Klinghoffer
Kaliber 22 november 2009: "Det är ingen chef som tagit sitt ansvar" om rättegången i Mariestad För drygt ett och ett halvt år sedan avslöjade Kaliber vad som hänt när Leo hängde sig på häktet i Mariestad. Nu på tisdag inleds rättegången mot tre vårdare. Kaliber ger en tillbakablick inför rättegången. Och talar med vårdarnas advokater. Reportrar: Anna Jaktén, Sanna Klinghoffer Producent: Sanna Klinghoffer Research: Johan Frisk
Kaliber 15 november 2009 "Era jävla tjuvar" - om skandalen som förändrade brottningen Reporter: Ola Sandstig Producent: Sanna Klinghoffer Programledare: Anna Jaktén Ara Abrahamian dumpade brottningsbronset på mattan efter prisutdelningen i OS. Men vad var det som hände? Och framför allt - vilka blev konsekvenserna för brottningen?
Kaliber 8 november 2009: En säng för natten - om myter om hemlösa Frivilligorganisationerna har gått från att vara en utomstående kritiker till att bli en del av systemet när det gäller hemlöshet. Idag betalas nästan alla akutboenden, det som tidigare kallades härbärgen, av kommunerna. Frivilligorganisationerna utför uppdraget, men det är kommunen som betalar. En utveckling som nästan alla tycker är bra. Men frågan är om utvecklingen speglas i deras marknadsföring. Och om allmänheten har fått kunskap om att det är så det är. Vad står det i julkampanjerna? Reporter och programledare: Anna Jaktén Producent: Sanna Klinghoffer
En liten tjänst av I'm With Friends. Finns även på engelska.