Stil

Talesättet "Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor" behöver revideras, för i Hollywood talas det om ett nytt mjukare mansideal. Säg 'bye bye' till bad boys nu våras det för snälla killar.

Ted Lasso, Keanu Reeves och Pedro Pascal, för att nämna några av de många exempel som lyfts fram på hur snälla män nu premieras inom film och i tv-serier. Veckans Stil tittar närmare på stilen hos (några av) de fiktiva och högst verkliga män som uppmärksammas lite extra just nu. Det är män som får pulsen att höjas på somliga, genom att vara just snälla och schyssta killar, utan något besvärande bagage i fråga om taskig kvinnosyn.

För efter #MeToo ? då de mer sjaskiga sidorna av flera av forna tiders sexsymboler avslöjades ? gäller det att hitta mer oproblematiska killar att lyfta fram. Stjärnor med fläckfritt rykte såsom Keanu Reeves har fått en revival, och manusförfattare till filmer och tv-serier kämpar med att skapa manliga karaktärer som är sexiga, men som på samma gång inte får kvinnor att vilja lägga benen på ryggen och springa så långt bort som möjligt ? eller att vilja ge dem en snyting.

Under årets första halva är det ett namn som återkommit som huvudsakligt exempel på det nya mansidealet. Nämligen skådespelaren Pedro Pascal, som efter en lång och trägen karriär, vid 47 års ålder lyckades slå igenom stort. Med en av huvudrollerna i tv-serien The last of us satte han både hjärtan, såväl som internet i brand. Med nöjesjournalisterna Michelle Hallström och Markus Larsson diskuterar vi vårens Pedro Pascal-feber, och vad den beror på.

Vid sidan av filmen och tv-seriernas sfär, så syns naturligtvis även män inom modevärlden. Vi tittar närmare på hur idealen för den manliga modellen utvecklats, och pratar med tidningen Café modechef Daniel Lindström och modellagenturen Nisch medgrundare Mathias Fältmarsch. Medan det bland kvinnliga modeller tillkommit vad som kallas för en 'curve' kategori, så är det ännu högst ovanligt att kurviga manskroppar syns på modevisningarna.

Vi får också lära oss mer om förförelsens konst. För när det kommer till att vara en tjejtjusare, charmör eller casanova så handlar det långt ifrån bara om utseende, pengar eller makt. Det kunde författaren Betsy Prioleau konstatera efter att hon försökt gå till botten med vad det är som gör att vissa tillsynes ordinära män lyckas få mängder av kvinnor på fall. Hennes upptäckter går att läsa i boken Swoon: Great Seducers and Why Women Love Them. Vi ringer upp henne och ber henne berätta om dessa män med närmast en superkraft när det kommer till att förföra.

Dessutom djupdyker vi in i pappastilen, för på senare år försöker fler fäder stå emot det traditionella funktionella pappamodet, för att istället fortsätta hålla stilen. Något som kan vara svårare sagt än gjort.

Den är liten och syns oftast inte alls. Men den känns. Den kan glida upp och skära in. Och den finns nästan alltid där. Gör den det inte kan det bli ett himla hallå. Vi talar förstås om trosan.

I veckans Stil ägnar vi oss åt ett av garderobens mest oansenliga (och minst synliga) plagg, men som trots det har förmågan att kunna skapa allt från komfort till kontroverser ? det vill säga trosan. Ett plagg som de flesta kvinnor har haft någon typ av förhållande till under de senaste hundra åren. Ja, äldre än så är faktiskt inte trosan som vi känner till den idag. Tror man, ska tilläggas. 

För när det gäller kläder som skyddat underlivet? som både trosor och kalsonger? är det lite klent med forskning, av olika anledningar. Underkläderna har slitits ut, förstörts eller helt enkelt inte ansetts att vara något att snacka så mycket om. Något vi i veckans avsnitt råder bot på.

Vi ringer upp den australiensiska konstnären Tania Ferrier, vars underkläder på 1980-talet kom att klä stjärnor som Madonna, Naomi Campbell och Lauren Hutton. Det var inte vilka trosor som helst hon designat, utan ilskna sådana under namnet Angry Underwear. Det var trosor som var redo att bita till den som kom för nära, och vi berättar historien om idéns tillkomst på en strippklubb i New York.

En svensk konstnär som tätt kommit att förknippats med trosan är Arvida Byström. När hon för lite mer än fem år sedan klädde persikor i miniatyrtrosor, kom de att beskrivas som sexig frukt. Med henne pratar vi om trosans laddning, om provocerande stringtrosband, pinsamma troskonturer och troscensur.

Vi pratar också med poeten och författaren Lisa Zetterdahl om varför ett par trosor kan bli en så bra symbol för en mamma som inte längre lever.

Veckans gäst är Tove Langseth, en av grundarna till underklädesmärket Closely.

Hon har kallats för både nationalklenod och en bitch och har sannolikt burit de största och glittrigaste axelvaddarna som synts på TV. Nästa vecka fyller skådespelerskan Joan Collins dessutom 90 år.

I veckans Stil ska vi uppmärksamma den brittiska skådespelerskan Joan Collins som alltså fyller 90 år nästa vecka. Men får det henne att slå av på takten, klä sig i mysbyxor och ta det lite lugnt? Nej. Verkligen inte.

I höst ger sig Joan Collins sig istället än en gång ut på turné med en sorts talkshow på scen där hon berättar om sitt långa liv i showbusiness och låter publiken ? ofta enormt hängiven ? ställa frågor. "Behind the Shoulder Pads" heter föreställningen och det är också, som av en händelse, titeln på den självbiografi som släpps i samma veva.

Joan Collins har jobbat nonstop sedan hon fyllde sjutton år med film och tv i både USA och England och spelat teater på både Broadway och West End. Även om rollerna under åren har varit många och varierade så kom den karaktär hon blev erbjuden att spela 1981 att förändra hennes karriär, och till stor del forma hennes framtida stil och garderob.  Rollen som Alexis Carrington i såpoperan Dynastin blev Joan Collins.

I veckans program tittar vi närmare på 80-talssåpan Dynastin tillsammans med TV-kritikern Linus Fremin. Vi pratar också med dokumentärfilmaren Laura Fairrie om rivaliteten mellan Joan Collins och hennes syster, romanceförfattaren Jackie Collins. Laura Fairrie står bakom dokumentären Lady Boss: The Jackie Collins Story. Vi tittar också närmare på femme fatalens roll i kulturen tillsammans med journalisten och författaren Caroline Hainer.

Veckans gäst är Michal Axel Piotrowski, skådespelare.

Edie Sedgwick var inte bara en av Andy Warhols många superstars. Hon kom också att bli en tidig it-girl, vars stil än idag återkommer som referens inom modet inte minst hennes svarta strumpbyxor.

Edie Sedgwick var redan en sorts stjärna, i egen rätt, då hon presenterades för Andy Warhol 1965. Han blev som förhäxad, likt många andra hon mötte under sitt alltför korta liv.

I år skulle Edie Sedgwick ha fyllt åttio år (hon var född 1943) men, hon avled redan 1971 bara 28 år gammal. Men innan dess gjorde hon ett rejält intryck på många av dem hon mötte genom både sin look och sin livsstil.

I veckans program tittar vi närmare på Andy Warhols filmer. Edie Sedgwick medverkade i flera av dem. Vi pratar med Lena Essling, intendent på Moderna Museet, om Andy Warhols filmkonst. Vi diskuterar också fenomenet "it-girls" med poddaren Myrna Lorentzson. Och så tar vi en titt på plagget som Edie Sedgwick starkt kom att förknippas med ? strumpbyxor. I november 1965 skrev till och med den då enormt inflytelserika tidningen Life Magazine en artikel om att Edie Sedgwick med sina långa smäckra ben hade gjort mer för att popularisera svarta strumpbyxor än vad självaste Hamlet gjort.

Veckans gäst är Annina Rabe, kulturskribent.

Elvis, Churchill, Gigi Hadid alla tre overallentusiaster. Plagget som förenar byxa och tröja, väcker både vällust och fasa. Den har kommit och gått inom modet, men overallen har aldrig riktigt försvunnit.

Denna veckan synar vi ett bokstavligt talat slitstarkt plagg i sömmarna ? overallen. Eller coverall, boiler suit, onesie eller jumpsuit som man också kan säga. Gränserna plaggen emellan är inte alltid lätta att dra. Men så har också overallen en lång och brokig historia där den gått från arbetarplagg till militärplagg till fritidsplagg till unisexsymbol till partyplagg till att idag bli lite vad man själv gör den till. Inom modet har populariteten gått upp och ner, men de senaste åren har den börjat synas alltmer, igen. Även stora exklusiva modemärken som Hermès, Chanel, Alexander McQueen ? och många andra också ? erbjuder just overaller till både våren och hösten.

Vi träffar maskören och designern Cajsa Jackson, som länge kände att det var något som fattades i hennes garderob. När hon en dag sprang på en begagnad limegrön alpinoverall, förstod hon att det var just en overall hon saknat och bestämde sig för att designa sin egen.

Vi berättar även historien om de 'overallklubbar' som under 1920-talet poppade upp i USA. Overallen i fråga var i blå denim, annars främst associerat med farmare och arbetare. Men i protest mot skyhöga klädpriser ? gjorde långt många fler det aktiva valet att enbart bära overall. Vi ringer upp historikern Dave Tabler som berättar om klubbarna.

Vi beger oss även till utställningen Konst + Maskin ? Utmanarna under 1920-talet på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm. För där går just nu att se fyra overaller, som sommaren 1929 blev en svensk modenyhet för kvinnor. För då lanserades en overallserie under namnet Camp-Ahla-overallen av det unga designparet Astri och Erling Richard. Vi träffar Marianne Larsson, intendent på Nordiska Museet, som berättar historien om overallen som låg i tiden på 1920-talet.

Veckans gäst är Lotta Lewenhaupt, modejournalist och författare till ett flertal böcker om mode.

Genom livet bär vi en rad olika dräkter, både i yrkeslivet och privat. I veckans Stil berättar vi historier om några av dem och vilka vi blir när vi sätter dräkterna på oss.

I veckans program träffar vi prästen Camilla Lif, som ser sin yrkesdräkt som något både löftesrikt och stärkande. Vi undersöker varför vissa yrkesgrupper, så som flygvärdinnan, polisen och sjuksköterskan, blir sexualiserade. Har det med kläderna att göra? Vi pratar med Ida De Wit Sandström, doktor i tjänstevetenskap, och den före detta sjuksköterskan Irma Lindström Kjellberg. Historikern Henric Bagerius berättar om hur den så kallade Sverigedräkten kom till och så besöker vi en värld full av kramgoa djurdräkter i mjuk fuskpäls. Vi gör även ett kort återbesök hos skräddaren Inger Löwe, som både syr upp och hyr ut historiska dräkter.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Dyra kläder och smak för diamanter. Fyra äkta män, oräkneliga älskare och ännu fler hemligheter. Men framförallt hade Miriam Leslie ett imponerande affärssinne som gjorde henne till mediemogul.

I slutet av 1800-talet styrdes USA:s största tidningsförlag med järnhand av en ultrafeminint klädd kvinna, i siden och spets. Hennes namn var Miriam Leslie och att hon lyckats nå den positionen var långt från självklart.

Hon levde vad som i USA skulle beskrivas som "den amerikanska drömmen". Från att med största sannolikhet börjat sin bana som lyxprostituerad, blev hon en tidningsdrottning. Dessutom en synnerligen tjusigt klädd sådan. Alltid i det senaste (och dyraste) modet. Omsorgsfullt vårdade hon bilden av sig själv som en ?perfekt dam?, som talade tyst och lät männen prata på.

Men, under denna glamorösa yta dolde sig hela tiden något helt annat. Hon var nämligen en extremt skicklig affärskvinna som drevs av en enorm aptit på rikedom och makt. Och det fick hon, till slut. För hon lyckades vända förlaget från förfall till framgång. Det till trots har hennes öde idag, bland många, fallit i glömska.

I veckans Stil ringer vi upp Bon Magazines chefredaktör Daniel Björk för att diskutera en annan mediefamiljs kläder. Närmare bestämt den nedtonade lyxstil som syns på den fiktiva familjen Roy i tv-serien Succession, som nu är inne på sin fjärde och sista säsong.

I Miriam Leslies unga år tog en aktris och kurtisan vid namn Lola Montez henne under sina vingar. Den legendariska performern lärde Miriam att tala, gestikulera och gå som en dam. Hon såg även till att hon fick en helt ny garderob, och kunskap om vad kläder kan göra för en kvinna. Lola Montez öde har framgångsrikt förevigats i en låt av hårdrocksbandet Volbeat. Bandet sångare Micheal Poulsen berättar för oss Lola Montez historia.

På vägen mot ledarrollen för tidningsförlaget hade Miriam Leslie rollen som redaktör för magasinet Frank Leslie's Lady's Magazine, och hennes känsla för stil och moderådgivning har gjort att hon kallats för sin tids Anna Wintour. Att guida när det kommer till det här med stil var möjligtvis lättare på 1800-talet, då trenderna var färre och mer långsamt skiftande. Med Plaza Magazines chefredaktör Robert Nordberg diskuterar vi varför allt och lite till nu samtidigt tycks vara på modet. Vi ringer även upp journalisten och författaren Ebba Kleberg von Sydow som i podden Säker Stil ger moderåd, och hon säger att samtidigt som frågorna blir allt fler är det är svårare än någonsin att komma med raka svar.

Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare.

När våren nu äntligen verkar vara på väg ska vi vädra ur klädskåpen och sortera bland stöket som alltid verkar uppstå bland plaggen däri. Kavla upp ärmarna, det är dags för vårstädning av garderoben!

Uppmaningar om att varje vår gå igenom garderoben och rensa ur, och göra plats, är i alla fall ett återkommande tema i tidningar ? och inte bara i modetidningar ? med mer eller mindre peppiga tips om hur man ska gå till väga. Ett av de allra vanligaste är att man ska dela upp alla plagg man har i olika högar ? kläder att spara, kläder att sälja eller skänka bort ? och en hög med kläder att slänga. Men ska man verkligen slänga kläder? Rapporter säger att 90 miljoner ton textilier hamnar på soptippar, jorden runt, varje år.

I veckans Stil beger vi oss in i garderoben och funderar kring alla de minnen som kan gömma sig i ett plagg. Vi besöker konstnären Christina Thomas Dahlberg och pratar om varför det kan vara så svårt att göra sig av med saker man sparat i sin garderob.

Vi berättar även om ett billigt sätt att fylla på garderoben, nämligen att köpa second hand-kläder till kilopris. Man får leta igenom stora högar med plagg, men vissa har gjort det till något av en sport att där lyckas hitta skatter. Vi ger oss ut på kilojakt tillsammans med loppisproffset Gustav Broström.

Och så beger vi oss till Göteborg för att träffa Hanna Ryd och Bella Simmons som tillsammans utgör designduon Hurra Pangpang. De skapar kläder av plagg, tyger och prylar som ingen annan längre vill ha. I deras händer blir bortglömda skatter till bärbara godbitar.

Veckans gäst är Imke Janoschek, chefredaktör för inredningsmagasinet Residence.

Det var inte främst som spion, diplomat, soldat och författare som Chevalier d'Eon vann sin berömmelse. Det som gjorde d'Eon till en riktig 1700-talskändis var beslutet att börja leva som kvinna.

Året var 1777, och Chevalier d'Eon var 49 år gammal, när han skrev under ett kontrakt på att han hädanefter skulle byta garderob och fortsättningsvis leva sitt liv som kvinna. Var det fråga om en medelålderskris? Var det ett påtvingat beslut? Eller var det ett högst eget val? Vissa framhåller idag Chevalier d'Eon som en historik transikon, medan andra menar att beslutet togs av politiska skäl.

Nästan 250 år senare är Chevalier d'Eon ännu något ett mysterium. Men ett högst spännande sådant. För under sitt liv hann d'Eon med att gå på crossdressingbaler vid ryska hovet, skriva en skandalbok med franskt 1700-talsskvaller, försörja sig som fäktare i kvinnokläder och bli hyllad i England som något av en hjältinna. Och halva livet, ända fram till sin död, fortsatte d'Eon att klä sig och leva som kvinna. Veckans Stil beger sig ut på en resa över tid, rum och könsgränser genom att ta en titt på Chevalier d'Eon.

Intresset för 1700-talsmode är idag stort och vi besöker skräddaren Inger Löwe, som driver Karl Gerhards ateljé i Stockholm, där tidstypiska kläder går att både hyra och sy upp. Hon beskriver att det kan bli en oförglömlig upplevelse att klä på sig en historisk dräkt.

Vi beger oss också till Livrustkammaren i Stockholm för att lära oss om de modedockor, så kallade Pandoradockor, som under perioden skickades runt till de europeiska hoven för att visa upp de senaste trenderna. Dockorna hade till exempel sina egna pass och var under vissa krig några av ytterst få som reste över kontinenten.

Vi träffar även författaren och estradören Fredrik Ekelund, eller Marisol M. Vid 59 års ålder ställdes hen inför en livsomvälvande insikt, att hen också är kvinna. En viktig del av närmandet denna kvinna, var att få iklä sig kvinnliga kläder och attribut. Hen fick införskaffa en ny garderob, och mitt i livet hitta sin stil på nytt.

Veckans gäst är Stefan Ingvarsson, kulturskribent och Rysslandsanalytiker.

Tre Oscarsnomineringar före 25 års ålder. Roller i såväl 'West Side Story', som 'Ung Rebell'. Men det som kommit att överskugga skådespelerskan Natalie Woods liv är hennes dramatiska död.

Natalie Wood var en amerikansk superstjärna. Redan som barn inleddes hennes karriär, och på hennes axlar lades pressen att försörja sin familj. Hon lärde sig tidigt att vara alla till lags, och vikten av att alltid se perfekt ut. För att inte riskera att göra någon besviken. Men det var inte den polerade ytan som gjorde Natalie Wood så fascinerande att titta på, utan det var det som man kunde ana låg under den. Somliga har beskrivit det som att det där fanns en dröjande känsla av sorgsenhet, och bräcklighet.

I början av 1980-talet hade hennes karriär börjat gå lite knackigare, såsom det då ofta gjorde för kvinnliga skådespelare när de nått 40 års ålder. Och det som närmast kommit att överskugga Natalie Woods liv och karriär, är hennes bortgång. 43 år gammal hittades hon, under en yacht-tur, drunknad. Hennes död bedömdes som en olycka, men många har ifrågasatt den slutsatsen och konspirationsteorierna kring vad som kan ha hänt tycks aldrig ta slut.

I veckans Stil funderar vi kring vad det är med denna sorten så kallade true crime-mysterium som kan få människor att närmast viga sina liv åt att utreda sanningen. Vi ringer upp deckarförfattaren och kriminalreportern Tina Frennstedt, för att fråga varför denna typ av mörka gåtor har en förmåga att föranleda årtionden av intrikata spekulationer.

I förra veckan släpptes artisten Lana del Reys nionde album och bidrog med skivomslaget till att åter rikta strålkastarljuset mot Natalie Wood. För omslaget är inspirerat av en bild på skådespelerskan, nämligen filmaffischen till This Property is Condemned, på vilken Natalie Wood syns med uppgiven uppsyn. Med författaren och kritikern Kristoffer Leandoer pratar vi om den mytologisering som sångerskan Lana del Rey omgärdar sig med, där referenser till tragiska öden från Hollywoods historia återkommande vävs in.

Vi berättar även historien om en kvinna som kallats Hollywoods sämst bevarade hemligt, närmare bestämt spöksångerska Marni Nixon. Det var hon som fick uppdraget att dubba Natalie Woods sång i filmen West Side Story. Något som fick skådespelerskan att lacka ur. Men att bli dubbad var Natalie Wood långt ifrån ensam om. Under den här tiden hade få av de stora skådespelerskornas sångröster, som enligt filmbolagen, höll måttet. Om det berättar Kim Khavar Fahlstedt, filmforskaren vid Stockholms Universitet.

Veckans gäst är Louise Wallenberg, professor i modevetenskap och forskare inom mode och film.

Läppar kan inte bara visa upp hela vårt register av känslor; de har också inspirerat modeskapare, konstnärer och formgivare tack vare sina sensuella och skulpturala former.

I veckans Stil ägnar vi oss därför åt sådant som våra läppar kan uttrycka och associeras med. Vi berättar om när Salvador Dali skapade en röd soffa i form av en pussmun. Den var inspirerad av skådespelerskan Mae Wests läppar. Vi pratar med regissören Amanda Adolfsson om hur man får till den perfekta filmkyssen. Vi tittar närmare på Rolling Stones kända läpp-logga som skapades 1971 av John Pasche. Honom har vi ringt upp. Och så berättar vi historien om när skönhetspionjären Elizabeth Arden skapade ett rött läppstift åt kvinnorna i den amerikanska marinkåren.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Han skrev, tecknade, målade, gjorde film. Det finns knappt en enda bok om 1900-talets kultur där hans namn inte dyker upp. Jean Cocteau var en kille mitt i smeten, och dessutom en välklädd sådan.

Under ett halvt sekel befann sig Jean Cocteau i centrum av den franska kulturvärlden. För många, framför allt utomlands, kom han att förkroppsliga det tidiga 1900-talets avantgardistiska franska kultur tack vare sin intelligens, ironi och espri. Han kunde kalla såväl Proust, Picasso, som Piaf sina vänner. Riktigt nära stod han modeskaparen Coco Chanel, som han också arbetade med. För ja, han hade även ett finger nere i mode-syltburken. Även till Chanels konkurrent, Elsa Schiaparelli, lånade Cocteau sina tjänster. För produktiv var han; Jean Cocteau jobbade jämt. Även om han gärna ville låta påskina motsatsen. Klädd i perfekt skurna kostymer, skjorta och slips, gick många på hans lättjefulla pose. Så pass att vissa kritiserade honom för att lägga mer energi på att spela rollen som poet och konstnär, än att skapa meningsfulla verk.

I veckans Stil berättar vi om den mångfacetterade multikonstnären. Bland annat tittar vi närmare på en av hans främsta musor, trapetskonstnären och dragartisten Barbette. Uppvuxen i en småstad i Texas lyckades Barbette bli en av 1920-talets Paris stora stjärnor.

Vi pratar också med modejournalisten Lotta Lewenhaupt om det sätt som länge var det självklara för att skildra stil, nämligen modeteckningar. Under en period på 1900-talet var just modetecknare ett av de hetaste yrken man kunde ha.

Dessutom djupdyker vi in i en av de myter som omgärdar Cocteau. Det sägs att han dog samma dag som Edith Piaf, och att det var hennes dödsbesked som fick honom att lämna jordelivet. Vi träffar regissören Rikard Bergqvist, som berättar för oss om denna sägen, och om Piaf och Cocteaus vänskap.

Veckans gäst är Sten Bernhardsson, kulturdirektör i Uppsala Kommun, samt ordförande för Alliance Française d'Upsal.

Va va voom until the end, löd en av rubrikerna efter att aktrisen Raquel Welch avlidit. Artikel efter artikel prisade hennes look och sexighet som aldrig tycktes avta, hur gammal hon än blev.

Flera kvinnliga filmstjärnor har utnämnts till sexsymboler efter att ha burit märkliga badkläder i film. Men priset för den knasigaste kostymen i genren går till den bikini av skinn och päls som bars av Raquel Welch i vad hon kallade ?en löjlig dinosariefilm" (Giganternas kamp). Men, klädd i den förvandlades hon, 26 år gammal, till en av samtidens mest slitstarka sexsymboler.

Även om hon faktiskt medverkade i ett trettiotal filmer, fick en Golden Globe, firade framgångar på Broadway, hade egen show i Las Vegas och var med i ett flertal tv-shower så överskuggade alltid hennes sexiga persona det mesta hon gjorde. Till och med vid sin död vid 82 års ålder, i februari i år, var det den som stod i fokus.

I veckans Stil frågar vi oss vad det innebär att åldras som kvinna i en tid, då enligt filosofen Wilhelm Schmidt åldrandet ses som en sjukdom som vi ska bota till varje pris. Vi pratar med psykologen Maria Farm och professorn i konstens teori- och idéhistoria Gertrud Sandqvist, som tänkt en del på vad det innebär att bli och se äldre ut, både privat men även i sin profession.

Utöver skådespelare kom Raquel Welch att föräras med epitetet 'perukmogul'. För i slutet av 1990-talet lanserades en perukkollektion med hennes mest ikoniska frisyrer, och Raquel Welch peruker kom att bli bland de mest framgångsrika på marknaden. Vi träffar Maria Ryd Lindberg som arbetar med att specialdesigna peruker. Hon har märkt hur en ny kundgrupp i Sverige på senare tid hittat till peruken, de som vill använda den som en sorts accessoar.

Och så tittar vi närmare på ett av de mest ikoniska verken när det kommer till att skildra idealiseringen av ungdomlig skönhet, nämligen Thomas Manns kortroman "Döden i Venedig". I den möter läsaren en man som tror sig vara förmer än fåfänga ytligheter, men som tvingas konfronteras med sitt eget åldrande och sin nära förestående död.

Veckans gäst Orvar Säfström, filmkännare.

Kitten heels, pussy bows, catsuit och förstås catwalk. Ord som visar kattens inflytande över modevärlden. Sedan den tassade in i våra liv, har katten fått agera inspiratör för såväl konst som mode.

Katten har sedan länge satt prägel på både vårt språk och stil. Att den skulle göra succé på sociala medier lär inte ha överraskat någon. Men det till trots har den statusmässigt stått i skuggan av hunden. Men nu görs ansträngningar för att katternas position ska höjas. Från och med första januari år måste de registeras hos Jordbruksverket, precis på samma sätt som hundar. Det återstår att se om katten kommer få den kredd den förtjänar. För katten har genom åren gjort ett idogt arbete som inspiratör för såväl författare, konstnärer, som ? inte minst ? modeskapare. Något vi i veckans Stil tittar närmare på.

Historiskt har katten sammankopplats med kvinnan och bilden av "the crazy cat lady" har befäst sig i vår kultur. Men många är också de män som genom århundradena valt en katts sällskap. Eller i vissa fall har det varit katten som valt hussen. Vi träffar författaren och professorn Nils Uddenberg, som fick erfara detta. För en dag satt det bara en näpen liten katt utanför hans fönster. Han som skrivit en lång rad populärvetenskapliga böcker, fick se sin allra största framgång bli med en bok om sin katt.

Att berätta om katter är han inte ensam om. Nyligen kom serietecknaren Åsa Schagerström ut med en ny serieroman. Den handlar, så klart, om katter. Eller förresten, det var inte alls självklart. Vi pratar med Åsa om hur hon länge inte var särskilt förtjust i katter, eller djur överhuvudtaget. Hon förstod helt enkelt inte grejen med husdjur. Men av sin familj övertalades hon ändå att skaffa en katt. Det blev början på en lång och bitvis utmanande resa, som hennes bok Min kattresa skildrar.

Vi beger oss också till ett "katteri", och får av kattuppfödaren Beata Pontén lära oss om hur det går till när en kattunge ska matchas med rätt ägare. För redan efter några veckor, börjar hon notera katternas skilda personligheter. Idag är intresset för matchmaking stort bland uppfödare. Det måste helt enkelt säga klick för att Beata ska ge ifrån sig någon av sina älsklingar.

Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare.

Hon rökte, gymmade och tatuerade sig. Och det redan på 1800-talet. Men Sisi var inte vem som helst, utan kejsarinna och betraktad som "världens vackraste". Sisi var en superstjärna - som ännu lyser.

Hon var kejsarinna av Österrike, drottning av Ungern och hette egentligen Elisabeth av Bayern. Men det var under smeknamnet Sisi hon gjorde sig känd, och det hon främst beundrades för var sin stil och skönhet. Hon ansågs av många vara sin tids vackraste, och fortfarande fascinerar hennes livsöde. Såväl tv-serier som filmer fortsätter att försöka fånga hennes karaktär. För Sisi var på många sätt en fängslande kvinna.

Hon hade haft en lycklig barndom i Alperna, när Sisi som 16-åring tvingades att gifta sig med Kejsar Frans Josef. Han var en plikttrogen träbock med en extremt dominant morsa som höll hårt på konventionerna och drev Sisi till förtvivlans gräns. Till exempel förvägrades hon länge från att träffa sina barn, och av de dikter hon skrev tecknas bilden av en olycklig gestalt. Det hon istället valde att viga sitt liv åt var sitt utseende. Sisi skaffade sig en radda häpnadsväckande skönhetsrutiner. Lät sitt hår växa ner till hälarna. Det tog timmar att varje dag sätta upp det i en avancerad flätfrisyr. Hon skaffade gym, något som på 1860-talet var sensationellt. Men skönhetsivern gick enligt personer i hennes närhet till överdrift, och många historiker menar att hon idag skulle ha diagnostiserats med en ätstörning. Efter 30 års ålder vägrade hon dessutom att låta sig fotograferas, och gömde sitt ansikte bakom en stor solfjäder. Hon fortsatte att dölja sitt ansikte tills hon bara 60 år gammal mördades, genom ett stick i hjärtat.

I veckans Stil berättar vi om kungligheten som kom att inspirera såväl modebranschen, som manusförfattare. Bland annat tittar vi närmare på de filmer från 1950-talet, med Romy Schneider i huvudrollen, som kommit att prägla bilden av henne. Vi frågar oss också hur det var att leva i den hårt åtsnörda korsett som var en självklar del av hennes garderob, och träffar Lotta Lundgren som i tv-serien Historieätarna fick uppleva alla tiders korsetter. Och så beger vi oss till det kungliga slottet i Stockholm för att titta närmare på några av vår kungafamiljs mest kända smycken, men som faktiskt kom till Sverige med Sisis kusin, drottning Josefina.

Veckans gäst är Maria Hartmann, konst- och kulturhistoriker.

Deckardrottningen Agatha Christie fortsätter att fängsla världen med sina kluriga mordgåtor och mysterier, som hennes huvudpersoner Hercule Poirot och miss Marple alltid lyckas lösa.

Med karaktärer som den omsorgsfullt klädde Hercule Poirot och den mer blygsamma Miss Marple fångade Agatha Christie en bred skara läsare. Hennes böcker beräknas ha sålt i ungefär två miljarder exemplar. Det är bara Bibeln och Shakespeare som slår de siffrorna. Men trots, eller kanske på grund av, sina stora kommersiella framgångar avfärdades Agatha Christie ofta av kritiker som en lättviktare i deckargenren. Men det går inte att förneka att hennes romaner varit minst sagt trendsättande.

I veckans Stil tittar vi närmare på den så kallade mysdeckaren och frågar oss hur man överlever på den brittiska landsbygden, där det, i alla fall i fiktionens värld, tycks gömma sig en mördare runt varje husknut. Vi djupdyker även in i det som vissa menar är det mest oförutsägbara om Agatha Christie, att hon räknas som något av en pionjär inom surfing. Dessutom träffar vi deckarförfattaren Marie Bengts som är en stor beundrare av Agatha Christie. Hennes egen amatördetektiv Hannah Lönn är en aspirerande modeskapare som ofta hamnar mitt i en mordgåta.

Veckans gäst är Lotta Olsson, journalist och deckarkritiker i Dagens Nyheter.

Programmet är en repris från 1 oktober 2021.

Pølse, wienerbröd och lilla sjöjungfrun har länge varit danska signum. Men de har fått konkurrens. Nu uppmärksammas nämligen landets modevecka som en av Europas främsta.

Det var för några år sedan den danska modeveckan ställde om sitt fokus och satsade på att bli ett miljövänligt föredöme, genom vad ledningen kallar för en ?Sustainability Action Plan?. Med den uttalade ambitionen att inspirera modeindustrin till att växla upp sitt miljötänk. De annonserade dessutom att för de märken som vill delta på modeveckan, så skulle från och med 2023, 18 hållbarhets-krav behöva uppfyllas. I förra veckan var det slutligen dags för reglerna att implementeras, och Stil begav sig till Köpenhamn för att ta tempen på modeveckan och det skandinaviska modet.

Vi pratar med modeveckans VD Cecilie Thorsmark om hur det gick till när organisationen bytte riktning, och frågar henne ifall en modevecka överhuvudtaget kan vara hållbar. Vi träffar också de svenska systrarna Ellen och Maja Dixdotter som lämnade Stockholm för att arbeta i den danska modebranschen. Dem beskriver den danska stilen som betydligt mer eklektisk och färgglad än den svenska. Och den danska stilen diskuterar vi även med kulturskribenten Saga Cavallin och den danska modedesignern Sophia Khaled, som på olika sätt ställt sig kritisk till den. Och dessutom träffar vi den lovande modeskapare Alectra Rothschild, som på flera håll lyfts fram som en att hålla ögonen på. I ett så kallat showroom på Norrebro visade hon under modeveckan upp sin kollektion.

Veckans gäst är Robert Nordberg, modechef för Plaza Magazine.

Modevärlden är full av mäktiga familjer, men den mäktigaste av alla är den franska modefamiljen Arnault med pappa Bernard Arnault i spetsen och hans fem barn med toppjobb i företaget strax bakom.

Det finns förstås olika typer av familjeföretag inom mode. I Italien är till exempel många modemärken uppkallade efter just familjer som grundat dem ? som till exempel Gucci, Prada, Versace, Missoni och Fendi. Och flera av dem drivs och ägs fortfarande av familjemedlemmar.

Men det mest iögonfallande exemplet på en modern och mäktig modefamilj ? eller, den mäktigaste av dem alla ? är som sagt den franska familjen Arnault. Pappa Bernard är styrelseordförande och VD för världens största lyxkonglomerat, LVMH. Det vill säga den jättegrupp i vilken 75 olika varumärken, som bland annat Moët et Chandon, Louis Vuitton och Dior-ingår.

Nyligen konstaterade finanstidningen Forbes att Bernard Arnault idag är världens rikaste man. Och för några veckor sedan utsåg han sin dotter Delphine Arnault till den allra högsta chefen för just Dior. Ja, alla hans fem barn har faktiskt toppjobb på pappas företag.

I veckans program tittar vi närmare på fler kända modefamiljer. Vi pratar med Antonia Häller som växte upp i ett familjeföretag inom klädbranschen. Att hon skulle ta över efter sin pappa var aldrig en självklarhet. Hon var osäker på om hon skulle klara av att axla rollen som företagsledare. Men en rad händelser fick henne att tänka om.

Vi tittar också närmare på familjeföretagets utmaningar och fördelar. Och så pratar vi med Jonathan Unge om att stolt äga sitt kulturbarnskap.

Veckans gäst är Nellie Topalidis, Mikas modellagentur.

Länge fick skådespelaren Jennifer Coolidge bara småroller. Men med sin unika stil och humor gjorde hon sina få scener oförglömliga. Och nu, slutligen, har hon fått en roll som lyft henne till stjärna.

Jennifer Coolidge har spelat massös, manikyrist, het morsa med smak för unga killar, troféfru och ondskefull styvmamma ? men sällan med mer än några minuter i varje avsnitt, eller film. Ofta har det varit samma sorts roll, en blond, lite vimsig kvinna, hon så kallat 'typcastats' att spela. På biroller och gästinhopp i tv-serier hankade hon sig länge fram. Men 60 år fyllda fick hon sitt stora genombrott. Det var under pandemin hon fick erbjudandet om en roll i en nyskriven serie. Först tvekade hon, men lät sig övertalas. Tv-serien fick namnet The White Lotus. Den blev en braksuccé och gjorde Jennifer Coolidge till ett namn på allas läppar.

Dessförinnan var Jennifer Coolidge för många starkast förknippad med rollen som 'Stifler's Mom' i American Pie-filmserien. En iögonfallande attraktiv mamma-karaktär, som i filmen kallas 'MILF' (Mother I'd like to fuck), något som gav begreppet sitt populärkulturella genomslag. Jennifer Coolidge är på många sätt 00-talets mest omtalade ?Milf?-karaktär. Men hon är långt ifrån den första, eller den mesta. För det finns en manslukerska i filmhistorien som är svår att tävla med, själva urmodern ? Mrs Robinson. Först spelad av Anne Bancroft i filmen Mandomsprovet, från 1967, men på senare år även uppsatt på teaterscenen. Vi träffar skådespelaren Marie Richardson, som tog sig an rollen som Mrs Robinson i Stockholms Stadsteaters uppsättning.

De blonda, roliga, men lätt korkade karaktärer Jennifer Coolidge ofta fått spela skulle nog tidigare reflexmässigt kallats för bimbos. Runt millenieskiftet var bimbo-begreppet flitigt använt av skvallerpressen, men ordet blev sedan ifrågasatt. Men nu har bimbon fått en comeback på sociala medier appen Tiktok, med unga kvinnor som snarast leker med stereotypen av den dumma blondinen. Samtidigt som de slänger sig med feministiska och politiska begrepp. Vi pratar med journalisten Kristin McMillen, som minns hur hon vid millenieskiftet skydde epitet som pesten.

Att efter 60 års ålder få sitt stora publika genomslag tillhör inte vanligheterna inom showbiz, men då och då händer det, så även i Sverige. För skådespelaren och komediennen Marianne Mörck var det också genom just en roll i en tv-serie hon blev folkkär med stort f. Vi ringer upp henne. Och dessutom frågar vi tv-serie-skaparen Marie Agerhäll, som slog igenom med sin komediserie Dips, hur det är att skriva och spela en gräns- och filerlös karaktär.

Veckans gäst är Anna Hellsten, kulturjournalist och film- och tv-kritiker för Svenska Dagbladet.

Bakom en enorm blond frisyr och svartmålade ögon gömde sig Dusty Springfield. Den hyllade sångerskan, var själv inte lika säker och gjorde sitt bästa för att ingen skulle se vem hon verkligen var.

Dusty Springfield skapade sig medvetet en persona, i form av en sorts superkvinnlig kvinna. Ju mer framgångsrik hon blev, desto större ? och högre ? blev också hennes hår. Och makeupen blev än mer maxad. Hår och mejk blev ett skydd, och hon vägrade visa sig utan sitt pansar av pan cake och löshår.

I år är det sextio år sedan Dusty Springfield slog igenom, med ?I Only Want to Be With You?. Hennes stil fick henne att kallas "drottningen av mods". Av Elton John utnämndes hon till ?sin tids bästa vita brittiska sångerska?, men hon var långt ifrån lika självsäker. Rykten florerade om hennes sexuella läggning, ifall hon var bi- eller homosexuell. Det var Dusty. Men det var ingenting som man under 1960-talet kunde avslöja offentligt. I synnerhet inte som firad artist med drömmar om en fortsatt karriär. 

Bakom den överdrivet kvinnliga scenpersonan gömde sig istället Dusty Springfield. Men det gjorde henne också tacksam att driva med, av komiker jämfördes hon med en dragqueen. Men på senare tid avslöjade Dusty Springfield faktiskt att hon hade fått hjälp av dragartister med hur hon skulle applicera ögonskugga och välja mascara som höll för svett och tårar. ?I grund och botten är jag själv en dragqueen?, som hon konstaterade.

I byggandet av Dusty Springfields persona var hårsprayet hennes kanske främsta verktyg, så pass att hon i en intervju 1995 skämtsamt sa ?Jag använde så mycket hårspray att jag känner mig personligt ansvarig för den globala uppvärmningen.?. Idag Idag innehåller hårspray inga förbjudna ämnen. Men är det fortfarande, med dryga 70 år på nacken, en relevant produkt? Den frågan ställer vi till den erfarne frisören Peter Hägelstam.

Men utöver sitt distinkta yttre, så var det naturligtvis hennes röst, som beskrivits som ?flytande silver?, som gjorde henne känd. Hon var den enda vita sångerska som, utan att man behövde rodna av skam, kunde nämnas i samma andetag som sextiotalets stora soulsångerskor, som Aretha Franklin, Gladys Knight och Dionne Warwick. Och hennes låtar har också inspirerat flertalet sångare att göra egna covers. Vi pratar med artisterna Rebecka Törnqvist, Maria Andersson Lundell från Sahara Hotnights och Moto boy om deras tolkningar av Dusty Springfield.

Nästan trettio år efter att Dusty Springfield gav de så kallade "pandaögonen" ett ansikte, så kom pandan att återigen att ge namn åt en stil. Denna gången i Sverige, började unga, främst kvinnor klä sig inspirerat av 60-talets mods, i svartvitt och med en sminkning i samma färgskala. Något som föranledde att de gavs epitet "pandor". Emma Veronica, som arbetat som stylist och modeskribent, berättar om tonårstiden då hon till en början motvilligt kallades för panda.

Veckans gäst är Nils Hansson, musikskribent på Dagens Nyheter.

Den har setts som komisk, camp och cool. Kallats pröjsare, preussare och porrig. Burits av militärer, musiker och moderiktiga män. Den är älskad och avskydd. Vi talar förstås om mustaschen.

Skäggväxt på överläppen har under åren associerats med både diktatorer och fluktare. Den har fått förlöjligande öknamn som snorbroms och pornstache. Mustaschen har hånats, men den har också hyllats. Den är också gammal som gatan, redan från 600-talet finns avbildningar av mustaschen. Historiskt har den kopplats samman med militärmode, men i modern tid har mustaschen snarare förknippats mer med populärkulturella killar. Låt oss säga Charlie Chaplin, Freddie Mercury och Tom Selleck, listan kan göras lång. Och i veckans Stil dissekerar vi hur mustaschmodet genom decennierna skiftat och frågar oss om muschen nu är på väg att göra comeback?

Vi tittar också närmare på den oönskade mustaschen, och den kamp som många kvinnor för mot hårväxten på överläppen. Hårborttagningsmetoderna är många, men hudterapeuten Nina Asgar visar oss en urgammal teknik, som under det senaste decenniet blivit populärare även i Sverige, nämligen trådning.

Vi ringer också upp Dan Sederowsky, som är vice ordförande i Svenska Mustaschklubben. För det finns faktiskt just klubbar där mustaschprydda män träffas och umgås ? och samlar in pengar till välgörenhet. Det finns också mustaschtävlingar, både nationella och internationella, där män tävlar med sina mustascher i olika kategorier.

Och så fördjupar vi oss i en av historiens mest ikoniska mustascher, nämligen den konstnären Salvador Dali gjorde till sitt signum. Det var på 1930-talet han började odla den, berättar Moderna Museets intendent John Peter Nilsson, och med åren blev den allt mer extrem. Dali använde sig ytterst medvetet av den så kallade "cykelstyremustaschen" för att odla sin image som ett underligt och avvikande original.

Veckans gäst är Daniel Björk, modejournalist och chefredaktör för Bon Magazine.

Gladys Deacon har förknippats med exceptionell skönhet, ett skarpt intellekt och en oerhörd charm. Men också med ett skönhetsingrepp som gick åt skogen.

Gladys Deacon var en amerikansk kvinna som under det tidiga 1900-talet kom att bli omskriven, avbildad och omtalad av dåtidens grädda av författare, konstnärer och aristokrater både i Europa och USA. Hon beskrevs av många som exceptionellt vacker, med stora turkosfärgade ögon och en utstrålning som få. Till den bidrog ett skarpt intellekt, ett drastiskt sinne för humor och en sällsynt förmåga att kunna konversera med både män och kvinnor så att de blev alldeles till sig i trasorna.

Men det som kommit att bli mest förknippat med henne, det är skönhetsingreppet som gick fel. Fast även om det injicerade paraffinet inte stannade på sin tänkta plats, på hennes näsa, så hindrade det henne inte alls från att leva loppan och på olika vis försöka uppnå sitt mål ? att gifta sig med den man som hon satte siktet på redan som 14-åring, hertigen av Marlborough. Något hon till slut lyckades med.

Gladys Deacon både liknades vid och avbildades som det mytologiska väsendet Sfinx. I programmet gräver vi i det farliga kvinnomonstrets historia och betydelse. Vi pratar också  med författaren Hugo Vickers, författare till biografin The Sphinx: The Life of Gladys Deacon ? Duchess of Marlborough. Vi pratar också med den hajpade modefotografen Elizaveta Porodina, som har en förkärlek till stora näsor.

Veckans gäst är Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.

Programmet är en repris från mars 2022.

Vi avslutar Stilåret med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått.

I programmet träffar vi Eurodiscostjärnan Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Vi pratar också med fotografen Ewa Rudling som lärde känna artisten Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tar också en närmare till på kung Charles krona från 1969, då han kröntes till prins av Wales. Den var något utöver det vanliga. Och så pratar vi med Georg Ragnar Levi som har samlat på pärlblommor i över trettio år. Det är blommor tillverkade av små, glimrande glaspärlor som träs på tunn metalltråd och vars färgprakt och variationsrikedom kan vara anslående.

Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

I dessa juletider ska vi inte ägna oss åt det söta och snälla, utan istället åt det salta och svarta och skräckinjagande som just nu har en sorts renässans, inte minst inom modet. Men inte bara.

Många modeskapare har under den senaste tiden trålat i de mörkaste av vatten för inspiration till sina nya kollektioner. Eller snarare ? de har tittat en hel del skräckisar på film och tv. Designern JW Anderson släppte tidigare i år en kollektion inspirerade av filmen Carrie. Tv-serien Stranger Things har gett upphov till en drös så kallade "modemerch"-samarbeten, med allt från H&M till Balmain. Men det allra ruggigaste är kanske att den har fått ännu fler modeskapare att ta till sig hela den grälla 80-talsestetik som genomsyrar serien.

Den senaste lätt skräckinjagande serie-succén Wednesday har även uppmärksammats för sin garderob. Titelkaraktären Wednesday Addams klär sig bara i svart, med mindre inslag av vitt och grått, och hennes klädsel har av modeskribenter utropats till stilförebild. Kulturjournalisten Lotta Olsson inspirerades redan på 1960-talet av den komiskt rysliga familjen Addams, till att vilja klä sig i svart. Vi ringer upp henne och pratar om tjusningen med den skräckinjagande estetiken. Tv-serien Wednesdays succé har även fått vissa modeskribenter att gå så långt som att slå fast att Goth-stilen ska vara tillbaka, fast nu under namnet 'Gothcore'. Vi beger vi oss till en obskyr och mörk butik, med bara svarta kläder, och ber butiksägaren Anna Hanni bedöma om det nya modet verkligen kan klassificeras som Goth.

Kläder kan inte bara se skrämmande ut, de kan också kännas rysliga att bära. Vi berättar historien om ett textilt material, vid namn cellull, tillverkat av nermalda granar, och som gav många minst sagt obehagliga upplevelser. Ryktet säger även, då och då, att det kunde dyka upp granskott på plaggen.

Vi tittar även närmare på hur ofrivilligt julmusik-lyssnande kan vara ett fasansfullt arbetsmiljöproblem, i klass med tortyr. Och så lyfter vi fram den sura, ilskna och dåliga tomten. I en lång rad filmer har den skäggiga mannen fått visa upp sina mindre smickrande sidor. Men rent historiskt är det en fullt rimlig skildring, för länge var tomten långt från en mysig figur.

Hantverk har fått en renässans och intresset för att skapa med händerna är större än på länge. I veckans Stil ägnar vi oss därför åt allt från stickning och yxor, till keramik och fjädrar.

I veckans specialprogram träffar vi textilkonstnären Anna Bauer och textila konsthantverkaren Hanna Åström, för att prata om "årets julklapp" ? det hemstickade plagget. Vi möter också yxmakaren Julia Kalthoff, som skapar täljyxor i sin verkstad i Stockholm. Vi ringer också upp keramikern Haider Mahdi för att prata om hans relation till leran. Och så gör vi ett återbesök hos Tim Mårtensson, Sveriges främsta fjäderman och Nordens enda plymmakare.

Just nu kan man se Tim Mårtenssons fjäderkreationer i utställningen Mon Truc En Plumes på Handarbetets Vänners Galleri i Stockholm. Anna Bauers stickade verk visas på Kulturen i Lund i utställningen Knitstart My Heart. Julia Kalthoff är en av hantverkarna som har flyttat in sin verkstad på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm i utställningen Kraftverk ? hantverk i en ny tid.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong.

?Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig?. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var ? i början av 1900-talet ? mycket ovanlig.

Hennes smeknamn blev 'l?Amazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.

Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar ? att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.

Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.

Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.

Under 90-talet skapade en ny stil inom modefotografi stora rubriker. Beniga modeller med blek hy, stripigt hår, utsmetat smink och butter uppsyn betraktades som solklara exempel på en missbrukarlook.

"Knarkare säljer parfym", löd en rubrik i Aftonbladet 1996. ?Det är skamligt?, kommenterade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Widar Andersson. Det som rörde upp känslor var en reklamkampanj där, bland andra, det nya stjärnskottet Kate Moss syntes. Modellerna i kampanjen beskrevs som unga, bleka och hålögda.

Looken retade gallfeber på en opinion som började gasta om magra modeller, ätstörningar och glamorisering av drogmissbruk. Frågor ställdes om varför modevärlden skulle hylla drogmissbrukare? Heroinister! Drevet gick och luften gick så småningom ur looken.

Men i början av november i år skrev tabloidtidningen New York Post en artikel med rubriken ?Bye-bye booty: Heroin chic is back?, där det förklarades att 90-talets heroin chic-estetik håller på att göra comeback. Men, värt att påminna om ? om man är lite petig med modehistorien ? är att beniga modeller med lågt BMI inte är synonymt med den stil som fick öknamnet ?heroin chic?. Det var snarare en look ? en hel estetik ? som bjärt bröt av mot den svulstigare 80-talsstil som dominerat; och den handlade om långt mer än bara kroppsvikt. I veckans Stil berättar vi historien om hur estetiken med öknamnet heroin chic skapades.

Det blev en stil som kom att göra starkt intryck på många av dem som var unga under 1990-talet. Vi träffar Cecilia Suhaid Gustafsson, som idag är konstnärlig ledare för Riksteaterns dansrepertoar och driver podden Kulturens ABC, men vid den här tiden gick hon på gymnasiet och var uppslukad av fotomodeller. Hon minns tydligt när Kate Moss gjorde entré i hennes liv.

Heroin chic-estetiken återfanns inte bara i modebilden. Liknande uttryck färgade vid samma tid även musik och film. 1995 recenserade Helena Lindblad den cinéma vérité-inspirerade filmen Kids, som med ett rått och dokumentärt uttryck visade upp staden New York. Bakom filmen stod regissören Larry Clark och manusförfattaren Harmony Korine. Vi pratar med filmkritikern Helena Lindblad om den senares inverkan på skildringen av den amerikanska ungdomskulturen.

Heroin chic-estetikens kroppsideal har under hösten påståtts vara tillbaka. Vissa pekar ut Kim Kardashians drastiska viktnedgång inför årets Metgala som en brytpunkt för skiftande ideal. Andra har spekulerat i hur hennes onormalt stora kroppsförändring egentligen var möjlig. På sociala medier sprids obekräftade rykten om att realitystjärnan kan ha använt sig av ett läkemedel. För under hösten har en ny bantningstrend skapat rubriker i USA. Mediciner med ämnet semaglutide, menat för diabetes- och obesitaspatienter har börjat köpas upp av rika, friska människor. Nöjesjournalisten Michelle Hallström berättar om hur Hollywoodtrenden redan tagit sig till Sverige och överläkaren Mikael Rydén påtalar dess riskabla konsekvenser.

Veckans gäst är Stefania Malmsten, grafisk formgivare och lektor i visuell kommunikation vid Beckmans Designhögskola, som var med och startade två av 1990-talets mest inflytelserika modetidningar i Sverige: Pop och Bibel.

Cynisk, sarkastisk och ytterst kvick i tanken var författaren Dorothy Parker. Men sin karriär inledde hon inom modepressen. Än idag är hennes namn synonymt med en lika skarp som sofistikerad stil.

En nätt brunett, ofta klädd i grönt, med hornbågade glasögon, platta skor och med en förkärlek för mjuka och kryddiga parfymer. Så har Dorothy Parkers beskrivits. Men det som oftare brukar omtalas med henne, är hennes vassa tunga och förmåga att i skrift skärskåda sin samtid, alltid med en humoristisk underton. I år är det femtio år sedan hon avled, 73 år gammal.

I det tidiga 1900-talet tillhörde Dorothy Parker den första generationen kvinnor som tjänade sina egna pengar. Sin yrkesbana som skribent inledde hon på den anrika modetidningen Vogue, där hon sattes att skriva bildtexter och där hon gjorde sig känd som något av en bråkstake. Snart förflyttades hon istället till den relativt nystartade tidningen Vanity Fair. Det var inte Dorothy Parker emot, hon hade hela tiden haft siktet inställt på att arbeta där. För Dorothy Parker ville skriva, på riktigt. Och det skulle hon också komma att göra, såväl poesi, noveller, som filmmanus.

Nyligen publicerades boken Jag älskar dig till döds ändå, med nyöversättningar, eller ja, tolkningar, av Dorothy Parkers dikter på svenska. Vi träffar poeten, författaren och översättaren Isabella Nilsson, som fick uppdraget och hon liknar att läsa Dorothy Parkers poesi med att ?bli serverad alltings ljuvliga jävlighet på en silverbricka ihop med ett glas bubbel och en skål geléhjärtan?.

"I am not a writer with a drinking problem. I?m a drinker with a writing problem" är ett av Dorothy Parkers många citat. Hon var något av en citatmaskin. Fast att hon föredrog att dricka whiskey är gin den dryck hon kommit att bli tätast förknippad med. Hon har till och med fått en ginsort uppkallad efter sig. Vi tittar närmare på förbudstidens relation till alkohol och på ginens status idag.

Den kvicka och inte sällan elaka humor som Dorothy Parker kommit att personifiera, återfinns även i dragvärlden. Att "throw shade" innebär att man på ett raffinerat sätt förolämpar någon med undertexten i ens skämt. Humorgreppet har sitt ursprung från New Yorks svarta dragscen. Vi ber regissören och koreografen Hans Marklund berättar om när han 1977 för första gången stiftade bekantskap med begreppet. Dessutom ringer vi upp skådespelaren Robert Fux, som nyligen annonserades som programledare för den svenska versionen av tävlingsprogrammet Drag Race. Han beskriver "shade" som en drag queens livsnödvändiga försvarsvapen.

Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker.

Yoko Ono och John Lennon ville skapa fred från en säng. Proust skrev sitt stora mästerverk liggandes i sin kopparsäng. Och kanske sov skådespelaren Sarah Bernhardt i en likkista.

Ja, mycket har hänt i våra sängar. Där har mode, konst och litteratur skapats, där har människor umgåtts och älskat och där har protester och politik tagit form.

Under andra världskriget ledde Winston Churchill Storbritannien från sin säng, under Shakespeares tid var sängen en plats för gemytligt umgänge och om man tillhörde den exklusiva skara VIP-gäster som fick vara med när Frankrikes kung Ludwig den 14:e tumlade ur sängen klädd i nattskjorta, ja då hade man dragit en riktig vinstlott.

I veckans program tittar vi närmare på en rad händelser som ägt rum i sängen och sovrummet. Vi berättar om Yoko Ono och John Lennons två veckolånga sängstrejker för fred 1969. Vi lär oss mer om konsten att mangla lakan, ett hantverk som allt färre behärskar. Vi pratar med konstnären Elin Wikström som tillbringade tre veckor till sängs i en matbutik i Malmö, mitt bland varor och kunder, i verket Hur skulle det gå om alla gjorde så? Och så träder vi in i drömmarnas dunkla landskap.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Shorts med många fickor, t-tröjan instoppad i linningen, stora överskjortor och så klart fotriktiga skor. Länge ansågs pappagarderoben inte moderiktig, men något har hänt för nu hyllas pappastilen.

Med anledning av helgens stundande farsdag-firande tar vi tillfället i akt och synar pappan i sömmarna. Eller iaf den klädsel som kommit att associeras med män som blivit fäder. Det var för några år sen begreppet "Dadcore" fick fäste i modevärlden. En look inspirerad av äldre generationers män som gett upp sina försök att hänga med i modesvängarna då de blev föräldrar och pappalediga, och därmed blev tvungna att handskas med små barn utan koll sina olika kroppsvätskor. Män som istället bejakat kläders praktiska värden och komfort.

Länge var denna typ av klädsel hånad. Men för några år sen blev den istället trendig, i samband med att en stil vid namn "normcore" slog igenom. Plötsligt började långt fler än fäder klä sig i plagg som tidigare kallats fula.

Till exempel så blev den så kallade pappaskon populär, den högst alldagliga gympadojan. Vi träffar frilansjournalisten Marcus Lundblad-Joons som nyligen fördjupade sig i hur ett av de klassiska pappasko-märkena kunde gå från vardagssko till modetrend.

Men det är en utmaning att balansera en stilmedvetenhet med föräldraskap. När vardagsbestyren hopar sig, så är frågan hur länge man kan leva upp till sina hårt ställda stilkrav. Vi pratar med den nyblivna pappan Hugo Ewald, som inte vill låta fadersrollen kompromissa med hans stil, medan pappapoddaren Manne Forssberg, som varit far i tolv år, berättar om sin mer pragmatiska syn på frågan.

Återkommande har manliga modeskapare framhållit sina mödrar som inspirationskällor, mer sällan har däremot deras pappors inflytande lyfts fram. Vi pratar därför med några män i modebranschen för att ta reda på hur deras pappor har påverkat ? eller inte påverkat ? deras relation till kläder, mode och stil.

Veckans gäst är Jane Magnusson, filmare.

För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid.

Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: ?den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död?. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.

I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster och motiv. Ut kom en vacker fantasivärld av guld och gudomlighet filtrerad genom den europeiske mannens blick. Dessa motiv återfinns även i Sverige, förklarar Nationalmuseets enhetschef för samlingarna Cilla Robach.

Vi berättar även historien om den klänningsmodell som mumien agerat inspiration för. Det var på 1980-talet den fransk-tunisiska modeskaparen Azzadine Alaïa genom bilder på just mumier kom på idén att skapa en bandageliknande dress. Vi träffar Plaza Magazines modechef Robert Nordberg, som berättar om plagget som kom att gå under namnet bandageklänningen. Men som först på 1990-talet fick sitt stora genomslag, och då med en helt annan modeskapare.

Ett av de mest ikoniska föremålen i Tutankhamons grav var hans begravningsmask i elva kilo guld. Att avbilda en döds persons ansikte genom att gjuta en mask, är besläktat men inte samma sak. Vi pratar med konstnären Anders Krisárs som när hans mamma avled valde att använda arvet för att i just guld avgjuta hennes ansikte i en så kallad dödsmask.

Veckans gäst är Sofia Häggman, Egyptolog, Intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och författare till boken Mumier: fakta, forskning och fiktion.

Chockrosa. Ärtgrönt. Solgult. Havsblått. Och ännu mer rosa. Starka färger smyger sig alltmer in i modet. Eller smyger och smyger. Flera modemärken saftar nu på med färg som aldrig förr.

Somliga menar att den nya färgfrossan har med pandemin att göra. Då behövde man en extra boost och vad kunde vara enklare än att pigga upp sig genom att börja bära lite mer färgglada kläder? Fenomenet fick snart ett namn ? ?dopamine dressing?, det vill säga kläder som sätter fart på signalsubstanserna i centrala nervsystemet och därmed får oss att må bra.

Rött, orange och gult sägs vara extra bra på att få oss att bli mer sociala, medan blått och grönt får oss att tagga ner. Huruvida det går att vetenskapligt bevisa att just färgglada plagg funkar på det viset är lite oklart. Det skulle ju kanske lika gärna handla om ett inlärt beteende. Men klart står att intresset för både kläder och inredning med sprakande färger är på uppgång. Inte minst syns det bland de flertalet modemärken som just valt att satsa på en ny gräll signaturfärg för sitt varumärke.

I veckans Stil reder vi ut vad det egentligen innebär att varumärkesskydda en färg. Vi träffar också Tekla Evelina Severin, som nyligen utsågs till "Årets inredare" av tidskiften Elle Decoration och vars estetik kännetecknas av starka färgkompositioner. Vi blickar också hundratals år tillbaka i tiden och träffar konservatorn Elin Lundmark för att titta närmare på den, tro det eller ej, färgchockande medeltiden.

Veckans gäst är Jacob Östberg, professor i marknadsföring vid Stockholms Universitet.

Solbrända, tatuerade eller muskulösa. Men nästan aldrig håriga. Den nakna ryggen har ofta exponeras inom det kvinnliga modet, mer sällan inom det manliga. Fast kanske håller det på att förändras?

Trenden med att visa upp en naken rygg har gått fram och tillbaka inom modet. När det skett har det ofta betraktats som skandalöst och sexigt och därför också, som helt oemotståndligt. Men även den blottade ryggen i modet ofta (men inte alltid) har varit förknippad med något förbjudet, har den alltid varit mer okej att visa upp än framsidans bröst, men chockeffekten har varit liknande. Och det oavsett om det varit 1910-tal, 1950-tal eller 1990-tal.

Länge har den exponerade ryggen förekommit bland kläder för kvinnor, medan herrmodet så gott som alltid hållit den gömd. Men en förändring kan kanske vara på gång. För idag har herrmodet svängt, en smula i alla fall, mot en mer androgyn stil där skådisar och artister ? som Harry Styles och Timothée Chalamet ? väcker uppmärksamhet på röda mattan genom att bejaka en mjukare och mer feminin look och genom att bära damkläder. På Venedigfestivalen i år dök till exempel skådespelaren Timothée Chalamet upp i en topp med ryggen bar.

I veckans Stil tittar vi närmare på de rådande idealen för mansryggen och träffar bland annat komikern Clara Kristiansen som tycker att den manliga ryggen förtjänar mer uppmärksamhet och åtrå. Vi blickar även bakåt på en av 1990-talets stora ryggtrender, nämligen svanktatueringen eller the tramp stamp som den även kom att kallas. Vi ringer upp poddaren och komikern Emma Knyckare och ber henne berätta historien om när hon som barn lyckades skaffa sin första tatuering, i ländryggen. Och så beger vi oss in i konstens värld, där en hel del konstnärer valt att porträttera människor bakifrån.

Veckans gäst är Sara Martinsson, journalist och författare till boken Knäböj: om kvinnor och styrketräning.

Hennes motto löd "Always yes, Caresse". Att hon var först med att ta patent på bh:n är inte ens det mest spännande med Caresse Crosby. Hon kom att bli den förlorade generationens litterära gudmor.

Caresse Crosby kunde kalla sig själv såväl uppfinnare, förläggare som författare. Hon föddes 1891 i en av Bostons bättre bemedlade familjer. Då var hennes namn Mary Phelps Jacobs, men när hon skulle börja publicera sin poesi ville hon göra det under ett mer storslaget namn. Det första förslaget på namnbyte var Clytoris, men det fick hennes hund istället heta. Valet blev Caresse, efter engelskans ord för smekning.

Redan som ung märktes Caresse Crosbys handlingskraft. För att slippa klä sig i korsett konstruerade hon själv med näsdukar och sidenband en egen BH. En uppfinning hon 1914 blev den första att i USA ta patent på. Långt innan det var socialt accepterat skilde hon sig, för att följa sitt hjärta. Hon gifte om sig med den något yngre Harry Crosby och flyttade till Paris. Med maken kom hon i den franska huvudstaden att bilda ett powerpar. De skrev poesi, startade eget bokförlag och Caresse Crosby kom att kallas för ?litterär gudmor till den förlorade generationen av utländska författare i Paris?.

Idag är hon inte ett särskilt känt namn alls, men hennes namn dyker upp både här och där, inte minst i biografier över flera av de kända konstnärer och författare som fick sitt genombrott under 1920-talet. I veckans Stil berättar vi om den grupp kulturpersonligheter som växte fram efter första världskriget och som kallades "den förlorade generationen".

Caresse Crosbys bokförlag "Black Sun Press" gjorde sig kända för sina exklusiva handbundna böcker. För det snålades inte på exklusivt papper eller mjukt skinn och böckerna fick snart rykte om sig att vara något alldeles extra, även i fråga om utformning. Vi beger oss därför till ett bokbinderi för att prata med bokbindarmästarna Lotta Löwgren och Johanna Röjgård och lära oss om den idag mer sällsynta konsten att binda böcker.

Vi tittar även närmare på en nygammal bh-trend som verkar vara på ingång. Försäljningen av bygel-bh:ar har nämligen, efter pandemins slut, återigen ökat och vi oss vad det beror på. Och dessutom så berättar vi om en av alla Caresse Crosbys många konstnärsvänner, den franskrumänske konstnären Constantin Brâncu?i.

Hon trollband med sin säregna röst, mörka musik, sitt utseende och sin stil, men artisten och modellen Nico hatade mode och att vara vacker och blond. Hon ville skapa sin egen musik.

Christa Päffgen (1938-1988), som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. När Nico på 1960-talet syntes i Andy Warhols filmer och sjöng med bandet The Velvet Underground tyckte många att hon var det vackraste de någonsin hade sett med sitt långa blonda hår med lugg, höga kindben och cremevita, skräddade kostymer. ?Om det finns en skönhet så universell att den är obestridlig, så ägde Nico den?, sa en person om henne.

Själv hade Nico ett ganska kluvet förhållande till sitt utseende, som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Att hon blev en 1960-talets stora stilikoner kan tyckas ironiskt eftersom hon, enligt John Cale från Velvet Underground, ?hatade mode och hatade tanken på att vara blond och vacker. Ytligheten i det hela var något hon störde sig på. Nico ville göra något större, sin egen musik.?

Och egen musik skulle Nico komma att göra ? musik som inte lät som något annat. När hon släppte sin skiva The Marble Index 1968 beskrevs den som ett hål man faller ner i. Den var mörk och dyster och full av underliga, spöklika ljud som slingrade sig kring Nicos sorgsna orgeltoner, poetiska texter och mässande stämma. Många fler album i samma anda skulle det bli.

I veckans program träffar vi fotografen Ewa Rudling som lärde känna Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tittar också närmare på tramporgeln ? instrumentet som Nico valde som sitt när hon började komponera sin egen musik. Den gav hennes låtar en alldeles speciell stämning. Vad är det som är så lockande med tramporgeln? Det pratar vi om med musikern Hampus Norén.

Vi träffar också musikern och vokalisten Belinda Kordic (STABB, Killing Mood, Crippled Black Phoenix). Hon har, precis som Nico, en sångröst som sticker ut. Och så pratar vi med Eva Bergström från punkbandet Mögel. 1982 spelade de förband åt Nico ? ett kort möte som skulle göra starkt intryck.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Många närde en dröm om ett 2020-tal som skulle leva upp till det glada 1920-talet. Kanske var det inte främst cocktails och charleston som lockade, utan snarare en längtan att få se ljust på framtiden.

Korta klänningar, fest och klackarna i taket. Pandemin var (nästan) över och det förutspåddes att 2020-talet äntligen skulle smälla till och ta fart, precis som under det så kallat "glada 1920-talet". Men ? puiffff ? så gick luften ur den drömmen. I alla fall tillfälligtvis.

1920-talet präglades av att det första världskrigets och den brutala 'Spanska sjukan' fått sitt slut. Gamla imperier i Europa hade fallit och ersatts av demokratier. Kvinnlig rösträtt infördes. Modet blev ledigare, och billigare. Frihet och framsteg, det var melodin. Så kanske var det inte så konstigt att, hundra är senare var förhoppningarna på 2020-talet stora.

Men decenniet hann knappt börja innan den nya globala pandemin tvingade alla att tvärbromsa. Och så fort man hade fått bukt med pandemin (eller i alla fall skydd mot den i form av vaccin), så slog Putin till med krig mot Ukraina. Sedan ökade priserna på mat och el, räntorna höjdes och ekonomin störtdök ? och här är vi nu. 1920-talet fick i alla nio år på sig innan den stora börskraschen på Wall Street satte stopp för glädjen, 1929.

Veckans Stil synar 20-talet i (mode)sömmarna, både det förra och det samtida. Med modevetaren Emma Fälth pratar vi om varför minimalismen återkommit i modet i tider av lågkonjunktur. Att många verkar föredra en enklare och mer återhållsam stil vid ekonomiska nedgångar, det finns det flera förklaringar till.

Vi tittar även närmare på den så kallade klubbdöden, under det senaste decenniet har nämligen antalet danstillstånd märkbart minskat i Sverige. Vi träffar Nöjeschefen Stella Scocco som ser en centralisering av klubbscenen, och ringer upp docenten i sociologi Sébastien Tutenges som under två decennier studerat nattlivet och som ser flera orsaker till utvecklingen.

Och så berättar vi om 1920-talets frigjorda och självständiga kvinna, som klippte av sig håret, bar korta kjolar och dansade charleston, men framför allt deltog i både yrkes- och nöjesliv sida vid sida med männen. I Frankrike kallades denna nya, fria kvinna för "la garçonne", i USA fick hon namnet "flapper" och i Sverige kallades hon för "ungkarlsflickan".

Veckans gäst är Elina Grothén, modechef för tidningen Elle.

Hon skulle egentligen bli hemmafru. Men likt en fjäril kom Hanae Mori att transformeras till världsberömd designer och bana väg för japanskt mode. Men idag har många glömt den banbrytande pionjären.

Härommånaden avled Hanae Mori, 96 år gammal, och kunde minst sagt se tillbaka på ett händelserikt liv. På 1950-talet bröt hon mot rådande konventioner när hon trots man och barn insisterade på att fortsätta jobba. Hon ville helt enkelt inte vara hemmafru. ?Det var jag i en månad, det räckte?, som hon förklarade. Istället gick hon en sömnadskurs, startade en anspråkslös ateljé ? men som under kommande decennier kom att växa till ett världsberömt modehus.

Hanae Mori fick resa jorden runt, äta middagar med både kungligheter och världskändisar ? som hon skapade kläder åt. 1977 blev hon som första japan invald till ?La Chambre Syndicale de la Couture Parisienne? och fick därmed rätten att kalla sin design för ?haute couture?. Men redan decenniet före hade hon tagit New York med storm. Hennes modeskapande hyllades under rubriken ?öst möter väst?, en slogan hon själv kom att använda.

För Hanae Mori designade inte några traditionellt japanska plagg. Hon hade aldrig klätt sig i kimono, redan som barn bar hon västerländska kläder. Men i sin design kom hon att kombinera de västerländska snitten med de japanska tygerna och motiven. Symbolen för hennes modehus blev fjärilen. Hanae Mori sade att hon valde just det temat för att hennes liv hade förvandlat henne från en traditionell japansk kvinna, till en businessmogul. ?Fjärilar kan verka vara ganska ömtåliga, men de har en förvånansvärt robust kärna? som Hanae Mori sade vid ett tillfälle.

I veckans Stil tittar vi närmare på fascinationen för fjärilar inom kulturen och besöker Fjärilshuset i Stockholm. Vi reser också till Göteborg för att träffa lektorn i dans Ami Skånberg Dahlstedt, som för över tjugo år sen i Kyoto anmälde sig till en kurs i traditionell japansk dans och på den vägen fick lära sig konsten att iklä sig kimono. En klädsel som sedan dess fått en viktig roll i hennes liv. Och så berättar vi om hur Japan redan under 1800-talet blev många europeiska konstnärers främsta inspirationskälla. Östasiatiska Museets intendent Petra Holmberg förklarar vad vågen som går under namnet "japonismen" innebär.

Veckans gäst är Kumi Edström Kawaji, mode- och kostymdesigner, samt gästlärare på Beckmans Högskola i Stockholm.

Att gå ut och äta har förstås alltid handlat om mer än bara maten som serveras, men frågan är om någonsin varit så fixerade av restaurangens mode, miljö och stil som nu.

Den som söker ?most instagrammable restaurants? får mer än nio miljoner träffar och tips på ställen i New York, London, Madrid, Sydney och Dubai ? ja, i hela världen ? som är ?Instagramvänliga?. Tidningar och sajter som vänder sig till krögare och caféägare ger därför idag tips om belysning, inredning och hur maten ska vara upplagd för att uppmuntra gästerna till att fotografera sina måltider och sprida dem vidare. Ett återkommande råd är vilken sorts lampor som ger vackrast ljus, men även knep för att göra tex toaletten mer fotogenisk är inget ovanligt.

I veckans Stil beger vi oss in i restaurangens värld, men berättar mindre om maten och desto mer om serveringarnas allt mer genomarbetare estetik. Bland annat om hur modehus i marknadsföringssyfte startat upp sina egna restauranger och cafén.

I inredningen av en restaurang har utsmyckningen en central roll. Vi träffar konstnären Malin Gabriella Nordin som fick uppdraget att fylla en restaurangs fyra tak med muralmålningar. Ett arbete som blev långt mer utmanade än hon kunnat tänka sig.

Vi ringer även upp krögarna PG Nilsson och Agneta Green för att prata om en speciell sorts restaurangmode, som på senare år även det blivit allt mer genomtänkt ? men som sällan diskuteras. Nämligen de arbetskläder som serveringspersonalen bär. Från traditionella uniformer har klädseln kommit att bli allt mer avslappnad.

Vi har även tittat på den nya tv-serien The Bear som hyllats för intensiva och trovärdiga skildring av ett restaurangkök. Den har dock också fått stor uppmärksamhet för huvudpersonen Carmys klädstil ? både i och utanför köket på restaurangen. Med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt dissekerar vi ett specifikt plagg, närmare bestämt förklädet.

Veckans gäst är Viggo Cavling, chefredaktör för Travel News och restaurangrecensent.

Långt före det blev modernt att prata om hållbart mode, så pekade Kathrine Hamnett ut branschens baksidor. Den brittiska modeskaparen sågs länge som en ganska jobbig person att ha att göra med.

Tröjor med inte sällan politiska texttryck har blivit synonymt med Katharine Hamnett design. Mest känt blev "Choose Life", men även "Be Anti Racist" och - ett tryck som skulle kunna sammanfatta Katharine Hamnett själv - "Make Trouble - Question Everything"- har också prytt hennes t-shirts.

Tröjtrycks-idén väcktes när hon 1984 bjöds in att träffa Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher. Katharine Hamnett ville ta tillfället i akt att protestera mot att Storbritannien tillät amerikanska medeldistansrobotar (så kallade Pershings) att placeras i landet, och det skulle hon göra med hjälp av just en tröja med tryck. Kuppen lyckades. Hon blev fotograferad när hon skakade premiärministerns hand - klädd i en stor tröja med trycket ?58 % Don?t Want Pershing? i jättelika bokstäver. Bilden exploderade över all världens tidningssidor.

Men, det vara bara början på modeskaparen Katharine Hamnetts aktivism - som senare skulle komma att rikta sig mot ett helt annat håll - modevärlden själv. För utöver sin design har Kathrine Hamnett gjort sig känd för sin kamp för att förändra modeindustrin. Redan 1989 höjde hon rösten och påtalade dess miljöpåverkan och dåliga arbetsvillkor. Hon ställde om sin egen klädproduktion, men betraktades av många av sina kollegor som en rätt jobbiga person. Men på senare år har vinden vänt och Katharine Hamnetts budskap blivit något allt fler modemärken, i alla fall på pappret, ställer sig bakom.

I veckans Stil pratar vi med svenska textilföretag som innovativt arbetar för en mer hållbar industri. Vi tittar även närmare på en för Sverige relativt ny form av politiskt mode, de profilprodukter eller parti-merch som riksdagspartierna erbjuder. Och så berättar vi om den senaste tröjtryckstrenden, nämligen att klä sig i en topp med en klassisk kompositör porträtterad på.

Veckans gäst är Karina Ericsson Wärn, rektor för Beckmans Designhögskola.

Stora schabrak till byggnader utanför stadskärnan, skapade för shopping och inte mycket mer. Köpcentrumen har fått utstå både spott och spe. Men har också bidragit till såväl kultur som klädstilar.

?Egyptierna har pyramider, kineserna har en stor mur, britter har felfria gräsmattor, tyskar har slott, holländare har kanaler, italienare har stora kyrkor. Och amerikaner har köpcentrum?. Med de orden beskrev den amerikanska professorn i historia Kenneth T. Jackson kulturskillnader. Men ofta har just köpcentrum kommit till korta. Men ska de verkligen dissas, så hårt?

I veckans Stil beger vi oss in i shoppingcentrets värld. Vi ringer upp författaren Alexandra Lange, vars bok Meet Me by the Fountain: An Inside History of the Mall nyligen publicerades, för att prata om ett nytt kulturellt fenomen som köpcentrumet skapade på 1980-talet. Nämligen hur shoppingcentret för vissa artister blev en given konsertlokal.

Vi beger oss också till Malmö för att besöka köpcentrumet Entré. Med Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblads biträdande kulturchef Julia Svensson diskuterar vi shoppingcentret som byggdes med storslagna ambitioner om att bli en motor för en hel stadsdel. Men som istället kom att kallas för sorgebarn och fiasko.

Dessutom tittar vi närmare på köpcentrumets betydelse som spelplats i film och tv-serier. Speciellt för amerikanska ungdomsfilmer var de här miljöerna länge viktiga, berättar SVT:s film- och tv-kritiker Lydia Farran Lee.

Veckans gäst är Ola Andersson, arkitekt som även skriver om stadsplanering och arkitektur.

Hon har kallats för New Yorks första punkare, radikal proto-feminist och inte minst dadaismens moder. För "Baronessan Elsa" var en pionjär när det kom till att göra konstverk och kläder av skräp.

Översvallande, intensiv, nyfiken, djärv, okonventionell, skamlös, aggressiv, bitsk, påträngande, experimentell, chockerande och bråkig. Så har konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven, eller Baronessan Elsa som hon också kallades, beskrivits. Hon införde konservburkar i konsten före Andy Warhol, använde mat som accessoarer före Lady Gaga och skrämde vettet ur många av sina samtida kollegor, inte minst män, genom sin färgstarka och rättframma stil. Att skapa kläder av upphittat skräp var något hon var banbrytande på.

Länge har hon stått i skuggan av dadaismens stora stjärna Marcel Duchamp. Han var faktiskt hennes granne i 1910-talets New York och blev hennes vän och konstnärskollega. På senare år har allt fler börjat uppmärksamma den excentriska Elsa von Freytag-Loringhoven och istället pekat ut henne som den första att ha skapat ett så kallat 'ready made' konstverk. Vissa menar till och med att det kan ha varit hon som egentligen låg bakom idén till Duchamps berömda pissoar. Mer om det i veckans Stil, där vi ringer upp konstvetaren Ann-Sofi Noring för att undersöka saken.

Vi beger oss även till Göteborg för att träffa designduon Hurra Pangpang som består av Hanna Ryd och Bella Simmons. Precis som Baronessan Elsa jobbar de med upphittade kläder, tyger och prylar som blivit över och ingen längre vill ha. Av dessa saker skapar de nya och fantasifulla plagg.

Sättet som Elsa von Freytag-Loringhoven i det tidiga 1900-talet använde sig av sin kropp var normbrytande och provocerande för många. En av hennes mest kända klädkreationer är en bh hon tillverkade av tomatsoppskonservburkar. Några decennier senare kom kvinnor att provocera genom att helt och håller kasta bort bh:n, något som sedan dess kommit och gått i modet ? för att nu återigen vara aktuellt. Vi frågar lektor i modevetenskap Emma Severinsson vad som ligger bakom den senaste vågen av bortkastade bh:s.

Veckans gäst är Patrik Steorn, museichef på Göteborgs konstmuseum.

I veckans Stil ska vi bege oss 30 år tillbaka i tiden och titta närmare på ett av 1990-talets mest tidstypiska musik- och stilfenomen Eurodance.

Eurodance eller Eurodisco (en term som framför allt användes här i Sverige). Vi snackar melodiösa synthslingor, hamrande pianon, pumpande beats, tunga basgångar, kvinnlig medryckande refrängsång och manlig rap däremellan ? ett koncept som kopierades om och om igen av artister från framför allt Nederländerna, Sverige, Tyskland och Italien.

Lägg därtill enkla, upprepande texter om dans, fest, kärlek och glädje och en klädstil som påminde om ett färgsprakande, futuristiskt dansparty i yttre rymden med fuskpälsar, magtröjor och plastkjolar i grälla färger.

Eurodance var länge av 90-talets mest bespottade genrer ? särskilt bland finsmakare ? men idag har Eurodance på många sätt omvärderats och istället blivit en av de mest omtalade 90-talsgenrena, både tack vare musiken och modet.

I veckans program träffar vi Eurodiscofantasten, tillika radioprofilen, Josefin Crafoord. Hon mötte genren i början av 90-talet och har stenkoll på vilka plagg som kunde göra en hetast på dansgolvet. Vi träffar också Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

Vi pratar också upp- och nedgångar med Peter Thelenius från den svenska Eurodancegruppen Basic Element. Och så undersöker vi hur det politiska läget i Europa i början av 90-talet, med det förenade öst och väst, påverkade Eurodiscons framväxt.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Kassetten har kallats världens värsta ljudformat. Men den kom att revolutionera hur vi förhåller oss till musik. Från att ha dominerat marknaden, bedömdes den som obsolet, men övergavs inte av alla.

De flesta födda före millenieskiftet har sin egen relation till kassettbandet. Många har lyssnat på dem i bilen, spelat in sina egna blandband och kanske till och med piratkopierat en och annan av sina vänners lp-skivor över till en kassett. Med CD-skivans intåg bedömdes kassettbanden som utdaterade. Men för människor från vitt skilda grupper fortsatte formatet att vara viktigt och under det senaste decenniet har kassettbandet haft en revival.

Det var den nederländska ingenjören Lou Ottens avsky mot det bökiga ljudformatet rullband, som blev katalysatorn till att kassettbandet uppfanns, det berättar dokumentärfilmaren Zack Taylor. Han ligger bakom filmen Cassette - a documentary mixtape och under arbetet med dokumentären blev han nära vän med kassettbandets uppfinnare Lou Ottens. I veckans Stil berättar han om ingenjören som mot sina chefers vilja gav bort patentet på sin uppfinning, allt för att kassetten skulle kunna nå sin fulla potential.

Med kassettbandet demokratiserades möjligheten till inspelning av ljud och musik. I tex Burkina Faso i Västafrika, var det på kassett den första nationellt producerade musiken distribuerades. Vi träffar konstnären Theresa Traore Dahlberg vars pappa Richard Seydou Traore tog steget att starta upp en musikstudio och kassettfabrik i Ouagadougou.

Vi pratar också med journalisten Hanna Fahl om blandbandskulturen som under några år på 90-talet var en integrerad del av hennes liv och så besöker vi konstnären Peter Larsson som för 15 år sen tillsammans med en konstnärskollega startade upp ett eget kassettbolag.

Programmet är gjort av Viola Nilsson.

Vi inleder Stils höstsäsong med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått.

I programmet besöker vi konstnären Alberte Skronski som i sin konst utgår från sin stora kärlek till att klä ut sig. Vi träffar också den franska modeskaparen Christian Lacroix som besökte Stockholm tidigare i år för att arbeta med en balettuppsättning på Operan. Vi pratar med konstnären Jacob Dahlgren som varje dag under de senaste 20 åren har burit en randig tröja ? och på så sätt förvandlar sig själv till ett levande konstverk. Och så berättar vi historien om hur ett par så kallade "mom jeans" gjorde att Stils reporter Samanda Ekman nästan åkte på stryk på Thomas Brolins krog Undici i början av 00-talet.

Fotografen Ron Galella hade inte bara förmågan att reta gallfeber på en hel del kändisar, han kunde också fånga dem på bild som få andra.

Ron Galellas mål var att skapa ?autentiska bilder genom att fånga celebriteter i deras naturliga miljö?, vilket innebar att han sökte upp dem på platser ? och tider ? där de inte förväntade sig att bli fotograferade.

Och det var på gatan, på restauranger, på väg ? eller på bar gärning, skulle man kunna säga. En hel del bilder av kändisar med höjda händer, långfingrar i luften och ilskna blickar rakt in i kameran vittnar om att alla inte var lika förtjusta som han själv i att ha dokumenterat dem utan förvarning.

Ron Galella sorterades länge in under rubriken ?paparazzifotografer?, och det var han förstås på sitt sätt. Men han var snarare en ?paparazzo extraordinaire?, som tidningen Newsweek kallade honom.

Han blev till slut själv en kändis. Den 30 april i år (2022) avled Ron Galella, 91 år gammal. Då hade han sedan länge fått upprättelse som fotograf. Och gammalt groll var glömt.

I veckans program berättar vi mer om Ron Galella och hans liv. Vi träffar också fotografen Pierre Björk, som flitigt anlitad i både konst- och modevärlden. Han har inspirerats av den klassiska paparazziestetiken. Vi undersöker också vad som gör en röst attraktiv och varför man ofta uppmanas att le på bild. Och så träffar vi dokumentärfilmaren och loppisentusiasten Rasmus Wassberg, som upptäckte att många begagnade kameror bär på små skattar i form av oframkallade filmrullar.

Guld glänser som solen, har symboliserat välstånd, makt, skönhet och evigt liv, men också fått folk att gå under av girighet och habegär. I veckans Stil tittar vi närmare på denna mytomspunna metall.

I programmet besöker vi Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Där finns mer guld än någon annanstans i Sverige. Vi träffar kostymören Margaretha Julle, som troligtvis är en av dem i landet som sytt allra flest scenplagg i guldiga tyger. Vi pratar också med konstnären Anders Krisár som beslöt sig för att gjuta en så kallad dödsmask i guld av sin avlidna mammas ansikte. Vi tittar också närmare på så kallade grillz, tandprydnader i exempelvis guld, och så tar vi reda på hur det är att äta den gyllene metallen.

Veckans programledare är Erik Sjölin.

Pete Davidson är en av USA:s mest uppmärksammade komiker tack vare sin självdistans och tillbakalutade stil, som i mångt och mycket är baserad på hans egen.

I veckans Stil ska vi ta titta närmare på komikern Pete Davidson, vars stil, både professionellt och privat, har uppmärksammats mer än någonsin under senare tid.

Nyligen hamnade den 28 år gamle komikern och skådespelaren på tidningen Times årliga lista över världens ?hundra mest inflytelserika personer?. Han hyllades där inte bara för sin sitt sinne för humor, utan också för sin autenticitet. Han försöker inte låtas vara någon han inte är, vilket är ?ett klassiskt recept för att framgångsrikt knyta an till en publik?, som de skriver.

Och knutit an till en publik har Pete Davidson sannerligen gjort i USA där han sedan hösten 2014 blev en av de fasta medlemmarna i det populära tv-programmet ?Saturday Night Live?, bara 20 år gammal. Men Pete Davidson har också fått en hel del uppmärksamhet för kvinnorna han dejtat. Sin nuvarande flickvän, Kim Kardashian, träffade han för övrigt genom ?Saturday Night Live?.

I programmet pratar vi med Jon Schneider, som står bakom podden "The SNL Network" om vad det är som gör tv-programmet ?Saturday Night Live? så speciellt. Vi träffar också den svenska komikern Christoffer Nyqvist för att prata om självbiografisk humor. Och så tittar vi närmare på tatueringar. Hur permanenta är de egentligen?

Veckans gäst är Michelle Hallström, nöjesjournalist.

Trädgårdsmästare förtjänar att dela plats med målare och poeter, menade författaren Vita Sackville-West och många är de som lägger ner timmar av arbete i trädgården på denna förgängliga konstform.

Vita Sackville-West sa att den som ägnar sig ut trädgårdsskötsel är en ganska värdelös samhällsmedborgare, utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men att han eller hon är en av få kvarvarande människor i ?denna obehagliga värld som fortsätter traditionen av elegans och charm?. Hennes egen trädgård, vid slottet Sissinghurst i England, är i dag en av landets mest älskade.

I veckans Stil undersöker vi vad det är som får folk att lägga ner timmar av hårt arbete i trädgården ? och vad en trädgård kan berätta om sin skapare.

Vi träffar Anna G Tufvesson, chefredaktör på tidningen Allt om Trädgård, som tar oss med till sin favoritplats, Visbys botaniska trädgård. Vi berättar om den brittiska regissören, författaren och konstnären Derek Jarman och hans trädgård på grusudden Dungeness. Och så pratar vi med modeskaparen och konstnären Martin Bergström om hans stora kärlek till blommor.

Programmet är gjort av Erik Sjölin.

Repris från 13 augusti 2021.

Vi ska glänta på garderobsdörren för att ta en titt på personer som ofta är lika osynliga som deras arbete kan vara iögonfallande stylisterna.

Stylisterna är de som har som jobb att välja ut kläder till modefotograferingar, scenframträdanden, artister på röda mattan eller till de som rent generellt vill ha hjälp med att hitta en passande stil.

Det är också ett arbete som somliga, för inte så länge sedan, framför allt här i Sverige, kunde fnysa lite föraktfullt åt ? ?men vad gör de egentligen?? Det är en hel del, faktiskt. Men mycket av det som görs sker bakom kulisserna.

Idag har jobbet ?stylist? inte bara blivit etablerat, utan också diversifierat. Det finns idag många olika typer av stylister, och alla uppdrag är inte nödvändigtvis särskilt glamorösa. Men rent generellt har jobbet inte bara blivit vanligare, utan stylisternas arbete har också börjat erkännas, lite mer. Eller ganska mycket faktiskt.

I veckans program träffar vi skådespelaren Gizem Kling Erdogan och hennes stylist Siri Edit Andersson. Hur arbetar de tillsammans? Vi tar också reda på vad man får lära sig på en stylistutbildning och så träffar vi konstnären Alberte Skronski, som i sin konst utgår från sin stora kärlek till att klä ut sig.

Veckans gäst är Ursula Wångander, stylist och modell.

Just nu står gråten eller snarare det gråtande ansiktet högt i kurs, trendmässigt sett, och på sociala medier snyftas det mer än någonsin.

I slutet av förra året väckte till exempel den kända toppmodellen Bella Hadid uppmärksamhet genom att på Instagram lägga ut nio bilder av sitt rödgråtna ansikte, inklusive tårar som trillar nerför hennes osminkade kinder. Och på TikTok delar läsare med sig av känsloladdade reaktioner på sorgliga böcker. Men det skämtas också friskt om gråt och tårar. Populärt har ett gråtfilter ? det kallas för ?the crying filter? ? blivit under senare tid.

I programmet träffar vi modeskaparen och konstnären Martin Bergström för att prata om en modevisning som rörde delar av publiken till tårar. Vi reder ut vilken typ av tårar som rinner ner för skådespelaren Amber Heards kinder under rättegången mot Johnny Depp. Vi träffar också serietecknaren Bim Eriksson som i boken Baby Blue gestaltat en tillvaro där tårar och depression har blivit förbjudna.

Gäst i studion är konst och kulturhistorikern Maria Hartman.